Jon i Losätra hade av Rygell begärt Tilda till hustru och fått hans löfte. När han nu såg, att flickan var eftersökt, blev han ivrig på giftermålet. Tilda vägrade, och bonden i Lillgården var inte angelägen om mågen men vågade inte sätta sig upp mot Rygell. Då gick magistern till Barbro och bad henne medla till flickans förmån. När Barbro hörde, att flickan hyste ömhet för en fattig smedspojke, sade hon:
— Inte vill jag hjälpa henne till fattigdom. Det är bäst att hon tar Jon i Losätra.
Magistern sade:
— Fru Barbro har förstånd för tio. Men om flickan en vacker dag blir led vid sin enögde gubbe, vem skall då hjälpa henne att fly?
— Jag förstår halvkväden visa. Det är sant, att jag ville fly från Frötjärn. Och det är sant att Tilda hjälpte mig. Jag får väl därför lov att gälda min skuld. Men har bergmästarn givit Jon sitt ord, så vinner jag ingenting med böner. Då är det bättre jag talar med Jon.
Hon kallade rättaren till sig och bad honom avstå från flickan. Hon bad honom besinna, att Tilda var den vackraste jäntan på trakten. Jon inföll:
— Och jag är den fulaste karlen näst bergmästarn, som ingen liknelse är eller kan vara. Men just för den skull går jag inte ifrån, vad jag har i sinnet. Det ser jag, att många unga karlar vill beta på den ängen. Men jag ska visa, att jag är kar att ta det bästa i socknen. För allt vad de ha skrattat åt mig.
Och då Barbro gjorde ännu ett försök att övertala honom, sade han:
— Bergmästarinnan vet inte, vad det vill säga, att i all sin tid gå hädd som en snok. Om hon ändock hade hundra friare bland de grannaste så är det jag som ska ha henne. Det blir min heder.
Barbro menade, att han kunde ha rätt. Hon tillsade honom att bestämma dagen för lysning och för bröllop. Tildas utstyrsel ville hon själv besörja, likaså bröllopet. Men som flickan säkerligen skulle bli surmulen och besvärlig, ville hon inte längre ha henne på Frötjärn. Hon föreslog, att Jon redan nu skulle taga flickan med sig till Losätra. Stugan hade stått obebodd i flera år och behövde väl rustas upp. Jon hade redan orlov ur tjänsten och kunde när som helst flytta till Losätra. Jon tvekade men samtyckte. Han ställde den dagen med flyttningen. Om aftonen kom han åter till Barbro och var då ännu mera tveksam och osäker. Han sade:
— Är det bergmästarinnans mening, att Tilda och jag ska flytta samman nu genast?
Barbro svarade:
— Det är min mening. Jon är gammal och klok. Han ska nog veta att hålla henne i ära.
— Det är klart, svarade Jon. Efter en stund tillade han: Och skulle det inte gå i längden, så tör det väl inte vara värst. Eftersom vi i alla fall ska giftas till hösten.
Svarade Barbro:
— Nog vore det bäst, att Tilda finge krona. Eljest skulle det heta, att Jon missbrukat flickan och tvungits att gifta sig. Då blir det väl liten heder?
Jon medgav, att hon hade rätt och prisade hennes förstånd. Men han misstänkte, att Barbro ställt försåt och beslöt att vara på sin vakt. Och när Tilda ställde sig lugn och nöjd att lämna Frötjärn, ökade det endast hans misstänksamhet.
Det påstods sedermera, att Barbro velat hämnas på Jon. Hon hade också sina skäl att hysa agg till rättaren. Först och främst hade han skulden till hennes plågsamma sjukdom, som för varje dag förvärrades. Det var nämligen Jon, som välte henne i diket under bröllopsresan, vare sig nu detta berodde på att han såg illa eller att han tagit sig för mycket till bästa. Vidare hade Jon två gånger upptäckt hennes rymningsförsök och varskott bergmästaren. Magister Ekmarck, vars minnen ligga till grund för denna skildring, förnekar emellertid på det bestämdaste att Barbro Backe någonsin låtit leda sig av hämndlystnad.
Säkert är, att Barbro lade en snara för honom och att han gick i snaran, blind som en spelande orrtupp.
Hon sände Alexander Fielding till Losätra. Han var tjugufyra eller tjugusju år, ganska välväxt och med ett vackert ehuru något oregelbundet ansikte. Han lade sig mycket vinn om sin dräkt, sina händer, sina naglar, sitt hår som var friserat i tupé med en liten vårdslös lock vid högra tinningen. Som hans panna hade en svagt blåvit färg, gjorde den där mörka lilla locken en förträfflig verkan. Han var för övrigt en beskedlig gosse men kunde sällan lämna ett ungt fruntimmer i fred.
Han kom till Losätra en lördagsafton. Tilda satt på trappan och täljde en pinne till dörrklinkan. Jon vitlimmade taket i storstugan. Genom fönstret såg han, att Fielding böjde sig ned över Tilda och viskade med henne. Han såg också, att flickan rodnade. Han tänkte: Nu kommer det. Antingen har bergmästarinnan skickat hit honom för att skrämma mig, eller också har han kommit, för egen räkning. Om jag håller mig i styr, så får jag väl veta.
Efter en stund öppnades dörren och Fielding trädde in i stugan. Han slängde en hagelbössa och en jaktväska på pinnsoffan. Ur väskan drog han upp en tingest av halm och tyg och höll den framför näsan på Jon.
— Ser du, vad det här är för slag, blindbock?
— Det är väl en bulvan, svarade Jon. Fielding sade:
— Gott. Nu går du upp till björkhagen under Rösle klint och sätter den väl, så att det blir tro i morgon. Fördöme dig, om det inte sker efter ordning.
Jon invände, att man inte kunde skjuta orre för bulvan i juni månad. Det var inte god sed. Dessutom hade han inte tid att gå till Rösle klint. Ville patron jaga, borde han hellre ta nattkvarter i prästgården eller på Herrlestorp. Fielding sade:
— Nu gör du, som jag har sagt. Och säg åt Tilda att hon bäddar åt mig. Jag vill genast gå till sängs.
Jon tog lockfågeln under armen och lämnade stugan. I förbigående sade han till Tilda:
— Patron vill ligga här i natt. Det är bäst att vi gör honom till viljes. Han är styv och elak, så en kan bli rädd.
Tilda vände sig bort, sköt rygg och knyckte på huvut, som om hon vart mycket förlägen. Hon dröjde på trappan för att se, vart Jon tog vägen. Jon å sin sida släpade benen efter sig. Men så snart Tilda stigit in i stugan, vände han och sprang tyst och snabbt uppför yttertrappan eller stegen, som på stugans högra gavel leder till loftet. Han hasade sig på magen fram över tiljorna och fann snart en spricka tillräckligt vid för att han skulle kunna överblicka kammaren. Tilda, som stannat i förstugan, hörde stegen knaka och fraset över takplankorna. Hon steg nu in i storstugan och lät Fielding med ett tecken förstå, att leken kunde börja.
Fielding reste sig från soffan, sträckte på sig, gäspade, drog långsamt av sig rocken och lossade halsduken. Tilda öppnade sofflocket, tog fram bolster och kuddar och ristade dem. När hon hållit på en stund, började hon pusta och jämra sig över värmen. Hon knäppte upp klänningen och blottade axlarna. Fielding sneglade på henne från sidan. Han vred sina små mustascher, strök sig över ansiktet och gäspade. Tilda gick fram till honom och började fingra på knapparna i hans skjorta.
— Det är grant det där, sade hon. Är det riktigt guld?
Fielding sade:
— Det är inte lönt, att Tilda ber om de här knapparna. Hon får dem inte.
Han gick ifrån henne och ställde sig vid fönstret med ryggen utåt kammaren. Han bad henne raska på med bäddningen. Tilda klagade ånyo över värmen och krängde av sig klänningen ända ned till midjan. Hon makade sig långsamt och under många krumbukter bort till Fielding och stötte honom med armbågen i sidan. Fielding stirrade oavvänt ut genom fönstret. Tilda sade:
— Vad ser han efter? Jon skulle ju gå ända till Rösle klint. Han lär väl inte komma tillbaka i brådrasket.
Nu förlorade Jon besinningen. Han reste sig så häftigt att han stötte huvudet ganska illa mot takbjälken. Han rusade utför stegen och sprang bort till skogsbrynet. Där slängde han lockfågeln. Han sprang tillbaka till stugan. När han vikit om knuten, stannade han och blev stående alldeles förvirrad. På bänken framför stugan satt Alexander Fielding, fullt påklädd och med bössan mellan knäna. Han frågade:
— Har du redan varit vid Rösle klint?
Men Jon sade:
— Jag trodde väl att patron var i stugan hos Tilda.
Fielding reste sig, ryckte på axlarna, rynkade pannan.
— Det ska tusan sova i bondstugor, sade han. Det är för kvavt. Jag går till prästgården. Vad lockfågeln beträffar, så kan Jon behålla den. Mig lockar hon inte.
Därmed gick han.
Jon var alltjämt lika förbryllad. Han hade sett Tilda bjuda sig åt Fielding lika grant och oblygt som ett körsbär bjuder sig åt skatan. Och likväl flög skatan sin kos utan att röra körsbäret. Jons ansikte ljusnade så småningom till ett brett flin. Han gick in i stugan. Tilda satt på kanten av soffan, hon var vresig och sur och låtsade inte se Jon. Jon log nu ännu bredare men nöjde sig med att säga:
— Vad Tilda ser bedrövad ut. Han var väl inte närgången, patron?
Härpå svarade hon ingenting. Men Jon kunde tydligen skönja, att hon gäckats i sina förhoppningar. Och det gladde honom så, att han inte ens gitte ondgöra sig.
Dagen därpå red magister Ekmarck förbi Losätra. Han hade predikat i stället för prästen, som var sjuk. I lön hade han erhållit god kost, och efter vad det ville synas rikligt att dricka. Han satt något bakåtlutad i sadeln med vänstra handen i sidan och blickade morskt rakt fram. När Tilda fick se honom, tog hon förklädet och viftade.
Jon sade:
— Ja, det är ju också en kar. Ska du inte bjuda honom dricka?
Därtill var hon genast villig, hon sprang ned till vägen, grep grållen utan vidare i tygeln och ledde honom upp till stugan. Magistern svängde sig ur sadeln, hälsade något förstrött och tumlade ned på bänken. Jon förde hästen till stallet. Han ställde sig bakom stalldörren och lyddes. Efter en stund kom Tilda ut med en mugg dricka, som hon förde till magisterns mun. Han tog muggen ifrån henne och sköt henne åt sidan. Tilda satte sig bredvid honom och lade handen på hans knä. Magistern makade sig längre bort på bänken. Tilda sade:
— Nu ska Ekmarck torka sig om mun.
— Fin om truten går aldrig säker. Maka dig jänta.
Men Tilda flyttade sig ännu närmare, tog sitt förkläde och gjorde en åtbörd, som om hon ville torka magistern om mun. Jon steg då fram och närmade sig. När magistern fick se honom, sade han:
— Tag bort henne.
Jon sade:
— Det har en väl inte hört förr, att Ekmarck är blyg för ett kvinnfolk, som vill pussas.
Magistern blåste nu upp sig väldeligen.
— Du est en luns, Jon. Tror du, att jag som lever bland fröknar och mamseller, vill bli kelad av en bondkvinna? Det skulle vara, om hon vore riktigt mjuk i hullet och vit i hyn. Ja, en lilja, din luns, eller en ros. Inte omakar jag mig för en vanlig åkervippa.
Jon betraktade sin kvinna uppmärksamt och med bekymrad min. Slutligen sade han:
— Inte för att jag ser någonting hos henne. Men det vet väl magistern, vad hon var fjäsad.
Magistern svarade, att den som gärna vill bli fjäsad, väl kan truga och locka sig till det. Och den som söker i svinstian efter herden finner väl alltid en galt. Han överöste dem med en sådan massa ordspråk och visdomsord, att Jon kände sig förkrossad och yr som efter en lång predikan. Och Tilda snyftade högljutt bakom förklädet. Han reste sig och vacklade fram mot stallet, men Jon som tyckte sig ha själva prästen till gäst, skyndade att hämta fram grållen och hjälpte magistern upp i sadeln. Ekmarck klappade honom på huvudet och sade:
— Som du ser ut, Jon, kan du inte räkna på något bättre. Var därför nöjd med det du har. Ingen lär springa bort med henne. Gud signe er båda.
Han red sin väg och ännu bakifrån sedd uttryckte hans gestalt så mycken värdighet, att Jon kände sig helt ödmjuk. Han satte sig bredvid Tilda och strök henne över skuldran.
— Inte är jag grann, sade han, och inte är du grann. Så det kan lämpa sig till hjonelag. Men du får lova mig att inte snegla efter andra karar. Helst du ser, att det inte lönar sig.
Tilda tog då förklädet och skrek så ilsket att det hördes ända ned till Stenby.
— Må pocker ta dig, din luns! Var det inte en smed från Falla som sprang varenda kväll till Frötjärn bara för att få lukta på kjorteln min? Kan du neka till det, din lögnhals? När det ändå var du, som tussade hundarna på honom. Eljest vet en väl inte, vad det hade blivit i diket. Inte är jag snarvacker, men nog duger jag åt vem som helst.
Jon blev ännu mera bedrövad och nedslagen. Han sade:
— Var det en smed från Falla? Jag trodde, att det var en herrekar, eftersom han hade hatt och käpp och långrock. Nej nu ser jag, att jag tagit miste i många stycken. Inte kunde jag tro att det var en smedskrake. Varför hade jag då så brått?
Tilda förändrade nu sitt sätt. Hon gav honom heta ögonkast, och när han gick in i stugan, tassade hon efter och strök sig gång på gång mot hans rygg. Hon försökte också att komma i famnen på honom, men han snurrade runt och vände ryggen till. Tilda bad honom att inte tänka på den där smeden. Hon ville inte se honom vidare, hon längtade efter att få gå till prästen och ta ut lysning. Jon fattade sitt beslut, han sade:
— Det blir inte tal om lysning, förrän jag har träffat smeden. Nog ska jag veta, om det är en kronbrud, jag får. Eljest är det ingen heder med dig, och då får det vara.
Han begav sig till Falla och frågade efter smeden Karl-August. Men han fick det beskedet, att smeden körts ur tjänsten. Han hade försummat sitt arbete för att springa till Frötjärn, till sin käresta. Jon erfor en viss tillfredsställelse. Han måste allt ha varit bra galen i Tilda, den där, tänkte han. Skulle han väl eljest ha burit sig så tokigt åt? Nej det är nog säkert, att Tilda är grann.
Och han beslöt att taga ut lysning så snart han av smeden fått försäkran, att det gått ärbart till där borta i diket. Han sökte pojken både när och fjärran, begav sig slutligen ända upp till Älvsnäs för att se, om han fanns bland flottningskarlarna. Ett stycke norr om Hoby mötte han en trashank, som gick och plockade blåbärskart i skogen. Jon frågade, om han kom från Älvsnäs och om han där sett smeden Karl-August. Trashanken svarade, att han själv hette Karl-August och att han varit smed vid Falla. Jon frågade, om han var densamme, som för någon vecka sedan brukade stämma möte med Lillgårds-Tilda vid Frötjärn. Pojken jakade.
Jon grep honom då i strupen och skakade honom duktigt. Pojken, som var alldeles utmattad, kunde icke försvara sig. Han sjönk på knä i mossan och det var inte långt ifrån, att Jon strypt honom. Emellertid besinnade han sig, släppte sitt grepp och sade:
— Så litet är det för mig att ta livet av dig här i skogen. Jag lägger dig under en rot, och du ser inte dagen mer. Men säger du sanningen, så vet jag inte, hur väl jag vill dig. Sanningen får sen vara vad den vill.
Smeden lovade att tala sanning. Jon frågade, om det varit skamsgärning mellan honom och Tilda. Smeden svarade nej, han hade icke rört henne. Han svor de dyraste eder. Men Jon trodde honom icke. Han sade:
— Det är bättre att lita på, vad en ser. Nu ska du följa mig hem, så får jag se, hur hon beter sig.
Smeden måste följa honom. När de kommo fram till Losätra, lät han smeden gå ensam in i stugan och ställde sig själv på lur vid fönstret. Smeden gläntade på dörren och gjorde miner åt Tilda, att hon skulle vara försiktig. Men vare sig att hon inte förstod hans miner eller att glädjen över att återse honom blev henne övermäktig, kastade hon sig genast om hans hals och kysste honom. Smeden viskade henne i örat, att Jon stod på lur vid fönstret. Tilda sade:
— Låtsas bara, att du inte vill veta av mig och låt mig hållas.
Hon omfamnade honom ännu häftigare och gav honom under tiden tysta förhållningsorder. Smeden strävade emot, stötte och knuffade henne men tycktes för svag att kunna slita sig loss. Jon trädde nu in till dem. Tilda gav till ett skrik och rusade in i spiselvrån. Men Jon småskrattade och sade:
— Inte lurar du mig så lätt, Karl-August. Du visste nog att jag stod vid fönstret, eljest hade det väl inte tövat, förrän Tilda fått bukt med dig. Patron på Vassbro kom hon ingenstans med och magistern sa henne sanningens ord. Men en fattig smedspojke, som sprungit var dag från Falla till Frötjärn och mistat tjänsten för hennes skull, den tör väl inte ha vägrat sig.
Han befallde Tilda att duka fram mat och dryck. Hon gjorde så och stack därvid de bästa bitarna till smeden. När smeden ätit sig mätt, sade Jon:
— Var inte buskablyg du utan tag jäntan i famn och tacka henne för maten, som du tycker det bäst faller sig.
Tilda började genast krumbukta med kroppen och gick villigt emot honom. Men smeden förstod nu, hur landet låg. Han sade:
— Det ska ingen förmå mig att ta den där jäntan i famn eller ens i hand. Hon har skaffat mig mera förargelse än någon annan på jorden.
Och han berättade för Jon, hur som major Billman på Bånga bjudit honom sin dotter till äkta. Han berättade vidare, hur Tilda lurat honom och utstyrd i mamsellens kläder lockat honom till många galenskaper. Nog hade han funnit henne bra grov i hyn och snedväxt som en lagårdspiga. Men mamsell är ändå mamsell, och han hade funnit det hedersamt att umgås förtroligt med dottern till en major. Därför hade han skrutit inför kamraterna och för att visa, vilken kaxe han var, försummat tjänsten. När sedan sanningen uppdagades, hade han genast lämnat orten skamsen över att han låtit sig bedragas av en bondtös.
Jon sade:
— Det där tror jag, så mycket jag vill. Låt oss sova på saken.
Han tillsade flickan att reda tre nattläger, ett i kammaren åt gästen, ett i köket åt sig själv och ett på loftet åt Jon. När allt var i ordning, bjöd han dem vänligt godnatt och klättrade upp på loftet. Han hade inte legat lång stund, förrän smeden kom upp till honom, och bad att få dela bädd. Jon frågade, om han inte fått ligga i fred i köket. Smeden svarade:
— Det vill jag inte säga något om, varken ja eller nej. Men ska någon ligga därnere, så ska det väl vara Jon. Eftersom jag hör, att Jon tänker ta ut lysning till söndan.
Jon menade, att det nog skulle bli bra med lysningen. Han makade emellertid åt sig och gav smeden plats.
Följande morgon sade Jon:
— Nu vet jag, hur det är ställt. Pojken här har legat vaken hela natten och det behövdes bara, att hon vände sig därnere, så spratt han i kroppen som en abborre. Lysning ska det bli, men det ska bli mellan er båda.
Han talade så milt och vänligt, att smeden höll på att falla honom om halsen. Men Tilda kände honom bättre. Hon förstod, att det var arghet, och att han ville locka dem att förråda sig. Hon sade:
— Då får I allt släpa Karl-August med tång till prästen.
— Det har jag väl makt till, menade Jon. Han tog honom i armen. Men smeden förstod avsikten. Han slet sig hastigt lös och rusade på dörren. Och när Jon kommit ut på gården, såg han pojken springa för brinnande livet inåt skogen. Jon ropade efter honom:
— Karl-August! Vill du inte ha henne?
Han vände sig om i språnget och skrek: — Nej, nej, nej! Därpå fortsatte han och försvann i skogen. Jon vankade en stund av och an och kunde icke besluta sig. Men när nu Tilda kom ut till honom, förgråten och uppsvälld i ansiktet och så ödmjuk att hon kysste hans rockärm, sköt han henne sakta ifrån sig och sade:
— Ja, det är synd om Tilda, men jag kan inte hjälpa henne. Att patron på Vassbro gick ifrån henne, det bryr jag mig inte om. Han är så illa grätten. Och vad magistern beträffar, så var han bra drucken. Men att den där stackarn skyr dig, så han kan springa andan ur kroppen, det vittnar bra illa. Packa dig i väg till Lillgården. Jag går till Frötjärn och talar om för bergmästarinnan, att jag åtrat mig.
Tilda grät överljutt men packade lydigt samman sina tillhörigheter och lämnade Losätra. När hon hunnit till Storgårdsladan, hörde hon sitt namn viskas. Hon steg av vägen och gick in i ladan. Där i halvmörkret stödd mot väggen och ännu flämtande efter loppet, stod smeden. Tilda gick fram till honom och gråten stillades.
Barbro Backe infriade sitt löfte, gav Tilda god utstyrsel och höll bröllop på Frötjärn. Det sägs att hon sedermera skall ha givit Karl-August en smedja, i så fall den vid Hilleborn. Andra åter påstå, att hon icke lämnat dem någon hjälp, och att de under många år levde i yttersta armod.
VIII.
Då kronan skulle dansas av bruden, ställde sig major Billman främst bland kavaljererna. Men bruden gick honom förbi, och ingen av tärnorna ville dansa med honom. Ty om han också undgått sitt straff, hade han likväl blodsskuld. Dessutom dansade han alltför vilt, han kramade som en björn, och hans styva strida skägg rev styggt på kind och hals.
Han försökte då sin lycka hos fruarna och gick ända därhän att bjuda den sura änkenåden på Herrlestorp till dans, hon klippte med ögonen som en vresig uggla och låtsades icke förstå hans anbud. Till sist bjöd han Barbro. Hon skakade på huvudet. Han sade:
— Ska jag ha den skammen, att ingen vill dansa med mig?
Barbro smålog och svarade:
— Den illa gör, han illa far.
— Det är sant, återtog Billman efter en stund. Jag handlade illa, när jag sköt Gert Bourmaister i stället för bergmästarn. Men något gott har jag väl gjort sedan dess. Fru Barbro ska veta, att Gert ligger i drängflygeln. Kommerserådet kan inte fördra medikamentlukten. Utan Gert ligger i drängflygeln. Men det är en bra bit dit och fröknarna kan inte springa där för ofta. Nu har jag flyttat till honom, eftersom jag inte längre har något hem, och nu är det jag som ömsar förbanden. Jag ger honom att dricka, och jag fördriver tiden med kortspel och sånt. Vill inte fru Barbro ge mig en dans?
Barbro lovade honom en dans. Billman sade till Sundin:
— Där sitter fru Barbro, som jag håller för att vara den vackraste kvinnan vid Kroken, där sitter hon nu så trött efter mjölkmätning och smörkärning, att hon inte orkar dansa. Rygell pressar musten ur sina husdjur. Men så sant som jag dansade andan ur fru Malin, så sant ska jag dansa med fru Barbro till dess att hon släpper både stäva och kärna.
Härutinnan höll Billman ord. Han dansade med Barbro till dess att hon miste sansen. Hennes sjukdom tog från den stunden en elak vändning, och det är verkligen sant, att hon aldrig mer kom att röra varken stäva eller kärna. Fyra dygn låg hon till sängs. Det spred sig ett rykte, att hon dött, och ryktet blev så allmänt trott, att Billman fann det vara rådligast att lämna Hilleborn och trakten. På femte dagen for prästen i Raslinge okallad till Frötjärn. I allén mötte han så många av sina församlingsbor, att han trodde dödsbudet redan utgått och att folk strömmade till för att se den döda. Men ingen visste besked. Tjänarna stodo icke att anträffa, huset var tillbommat, fönsterluckorna påskruvade. Alexander Fielding hade klättrat upp i asken, som står vid östra gaveln för att kasta en blick in i magisterns rum, men han hade varken lyckats upptäcka Ekmarck eller någon annan. Anton Sundin hade försiktigt klappat på porten utan att få svar. Nu vågade ingen bulta varken på dörr eller fönster av rädsla att störa den sjuka.
Prästen sade:
— Ligger hon i själatåget, så behöver hon mig. Och är hon redan död, så behöver hon mig ännu bättre. Jag vill knacka.
Han gick bort och dundrade försvarligt på porten. Efter en stund öppnades den, och Barbro trädde ut följd av magistern och flickorna. I stället för arbetsdräkten bar hon nu sitt brudelin och tycktes raslingarna vackrare än någonsin fastän blek och avmagrad. Prästen tog henne i famn, vilket också var nödvändigt, ty väl utkommen på trappan var hon nära att falla. Prästen rådde henne att åter gå till sängs, men Barbro förklarade, att hon kände sig bättre och, att hon just var på väg till klockstapeln för att ringa vännerna samman. När prästen hörde detta, bugade han sig och började samtidigt gräva i alla den gråslitna rockens fickor. Slutligen tog han fram ett gulnat papper, satte brillorna på näsan och började med ljudlig röst läsa upp ett ode till Barbro. Däri antogs hon visserligen redan vara död men genom att med skickligt anbragta hostningar dölja vissa ord och vändningar lyckades han göra det rätt passande för tillfället. Dikten var väl funtad och lämnade gott bevis på kunnighet även i den hedniska och klassiska mytologien, men som den var tämligen lång, var Barbro upprepade gånger nära att sjunka samman. Prästen gav henne då en sträng blick över papperskanten och höjde rösten. När han äntligen slutat gjorde han ånyo en bugning och sade i samma andedrag:
— Den här struntdikten är just ingenting värd. Jag har gjort bättre och kommer om Gud vill att göra ännu bättre. Hennes nåd, grevinnan Vivecka, var i sin välmakts dagar så glad i mina dikter, att hon ibland och inte så sällan sände ett och annat till min stackars hustru. Och var skulle hon eljest fått några godbitar åt mig och barnen?
Barbro frågade, hur hon bäst skulle kunna visa sin erkänsla och vilka läckerheter, som smakade herr kyrkoherden bäst. Han svarade:
— Strunt i läckerheterna, fru bergmästarinna! Gället är förbålt klent, och varför skulle jag inte säga vad var man vet? Finns det någon av de här församlade, som jag inte är skyldig tio riksdaler eller mer? Nej, men de kräver mig inte, och de dra inte av, när jag döper eller viger eller begraver dem. Men bergmästarn kräver mig dagligdags. Och när jag en gång skall begrava honom, är jag säker om att inte få ett rundstycke för liktalet. Så må det också bli därefter.
Barbro sade:
— Var nu inte vred på bergmästarn. Jag lovar och sätter mitt ord i pant på, att han före hösten skall efterskänka kyrkoherdens skuld och kanske också på annat sätt förbättra hans ställning.
— Den som kunde lita på det! sade prästen. Jag skulle då skriva ett nytt ode och mycket vackrare. Det här var egentligen ämnat till fru Malins begravning, hon som dog i dansen på Bånga.
Barbro sjönk nu ned på trappan, som det tycktes skälvande av gråt. Men när raslingarna trängdes omkring henne ängsliga och ivriga att trösta, tog hon plötsligt händerna från ansiktet, strök håret ur pannan och skrattade med blänkande tänder. Raslingarna drogo sig något skamsna och förlägna tillbaka, men Barbro sade:
— Jag var nyss så bedrövad, att jag trodde min sista stund var kommen. Men herr kyrkoherdens fagra ode, änskönt skrivet till en annan, har förjagat all min ledsnad. Nu ber jag er alla hjälpa mig att fördriva tiden under några veckor eller kanske månader. Kommen tidigt till Frötjärn och lämnen mig sent. Jag lider av en oro, som måste förjagas.
De ropade alla, att de ville vara fru Barbro till tjänst. Hon lovade å sin sida att efter förmåga göra dem återtjänst. Och där hennes förmåga brast, skulle bergmästaren säkert komma till hjälp, helst han samma dag i brev lovat henne allt, vad hon begärde. På Frötjärn skulle det inrättas så, att var och en kunde finna sin smak tillfredsställd. För Anton Sundins räkning skulle ett bord med de yppersta läckerheter ständigt stå dukat. Greve Ulrich hade att bestämma över viner och likörer. Hugo Schager fick rätt att styra och ställa i drivhus och trädgård och delade endast makten med Karl Hamrin. Vad slutligen magistern beträffade, skulle han leda dansen och leken och i skämt och lustiga upptåg söka överträffa bröderna Fielding eller låta dem råda.
Härmed voro alla till freds och under några veckor framåt trodde raslingarna, att de återupptäckt Schlaraffenland eller voro åtminstone övertygade om, att den gamla goda tiden återvänt till Krokens stränder. De ägnade Barbro samma dyrkan, som förr kommit grevinnan Vivecka till del. Och deras enda bekymmer var, att Barbro alla galna och tokroliga upptåg till trots för varje dag blev alltmera tungsint. Hon lämnade dem, innan dansen fått fart, innan leken blivit rätt lustig. Stödd av magistern klättrade hon mödosamt uppför hällen vid sjön och tog plats på klockstapelns sockel. Härifrån kunde hon se lekarna i trädgården, dansen på ängen, flickorna som med nakna ben och högt uppskörtade kjolar letade under pilarna efter snäckor och av vattnet slipade stenar. Men oftast slöt hon ögonen och lutad mot klockstapelns bjälkar försjönk hon i en sorts dvala, som dock icke var sömn. Hon pressade ihop käkarna mycket hårt, läpparna vekos upp som bladen i en blomkalk, halsmusklerna spändes och svällde. Magistern frågade, om det var smärtorna i bröstet som plågade henne. Hon svarade:
— Nej, nej. Jag önskar bara att de skulle skrika där nere, skratta, hojta, skrika. Så att jag ingenting annat hörde, ingenting.
— Vad hör Barbro?
Hon smålog, hon satte sig upp, slätade ut kjolen, ordnade schalen, korsade händerna i skötet. Hon såg ut som om hon ämnat berätta någonting riktigt omständligt. Men hon sade endast:
— För länge sedan fanns det en ung person, som jag höll av. En gång ropade han till mig: Du! Bara det ordet. Han hade väl sagt det förr många gånger. Men nu hör jag bara det där ordet. Därför ville jag, att de skulle ropa riktigt högt och skratta.
Men när raslingarna sågo, att Barbro lämnade dem, tappade de lusten att leka. De lägrade sig på gräsmattorna, under buskarna, nere vid stranden, somnade eller viskade med varandra, eller strövade långsamt utmed stranden bortåt Stenby eller Frösevi och glömde att återvända.
Barbro sade:
— Till sist blir det bara göken och trasten och den där lilla ivriga sävsångaren som föra väsen här på Frötjärn. Jag räknar då varken prästens snarkningar eller Sundins stånkande eller den stackars Hamrins suckar att åter en dag gått till ända. Nej, kära Ekmarck, jag litade för mycket på vännerna. Jag tör dock vara så pass ännu, att jag kan hjälpa mig själv någon vecka.
Dagen därpå gick hon åter upp till klockstapeln, fattade i repet och ringde av alla krafter. Snart voro alla församlade på hällen. Barbro betedde sig som om hon varit mycket förgrymmad. Magistern stod vid hennes sida, beväpnad med tvenne smidiga björkris.
— Här leva ni, sade Barbro, ganska sorglöst som barnen i pannkakslandet. Jag har nog sett, att vart par kuttrar på sin gren. Men att förströ mig eller ens göra så mycket, att jag inte dör av ledsnad, det gitter ingen. Jag sitter som en hök på hällen och vakar över duvorna. Och nu har jag upptäckt en fara, som törhända hotar mina duvor. Hören på! Varje afton vid sjutiden ser jag ett moln av damm stiga upp därborta vid alarna. Det växer mycket hastigt, och när det nått en viss utsträckning, faller det sönder som en dimma. Ur molnet kommer då en häst och en kärra, och både häst och kärra äro vederstyggliga att se. Hästen är grå som en gris, huvudet är oformligt och så tungt att det nästan släpar mellan frambenen, kroppen tycks svullen av surt hö. Det är dock ingenting mot kärran, som för mina ögon ser ut att vara behängd med nyflådda kohudar och därför ständigt omgiven av ett moln stora flugor. Nåväl, det där ekipaget stannar regelbundet i backen mitt för Frötjärns trädgård. En kar i lång grå kapprock och stor slokhatt vältrar sig ur kärran och lufsar bort till trädgårdsgrinden. Där stannar han en god stund och iakttar med intresse allt, som försiggår i trädgården. Och varen förvissade, att han räknar edra kyssar på sina feta fingrar.
— Fru bergmästarinnan, inföll nu Anton Sundin, skulle den där karlen vara fet och ungefär av min statur, och skulle han ha ett mycket runt och rödlätt och slätrakat ansikte, så är det säkerligen min dibror, oxhandlaren Gellin. För honom går jag i borgen. Det är en sate att vara stor i fatet, men eljest är han blyg och kruserlig. Vart år driver han hundratals oxar till Örebro, men jag tror inte att han skulle kunna locka ett fruntimmer tvärs över landsvägen.
Barbro sade:
— Är han så beskaffad, vill jag se honom på nära håll. Skaffa hit honom.
Sundin ställde sig nu på lur i häcken. Vid sjutiden syntes verkligen ett dammoln mellan alarna på Hobyvägen. Och ur dammolnet framkom en häst och en kärra alldeles så som Barbro beskrivit. Kärran stannade i backen, körsvennen vältrade sig ur och lufsade fram mot grinden. Men när nu Sundin tumlade fram ur häcken, vände han och började springa tillbaka mot kärran. Sundin hann upp honom, och de brottades. Barbro skickade bröderna Fielding till undsättning. Som de voro särdeles snabbfotade, hade de hunnit valplatsen, innan Sundin släppt sitt tag. De kastade sig över oxhandlaren, slog honom till marken och bundo hans fötter, ben och armar med grimskaftet. Han var likväl för tung att bära, varför de måtte lossa något på banden och skjutande honom framför sig förde de honom upp på hällen, där Barbro satt. Hon frågade honom med mycken stränghet, varför han spionerat på lekarna vid Frötjärn. Oxhandlaren bekände uppriktigt, att han hört märkliga ting berättas om det liv, som fördes på Frötjärn. Särskilt hade han lockats av den uppgiften, att de unga kvinnorna skulle vandra omkring i Frötjärns trädgård alldeles utan pynt eller rättare sagt just sådana, som den gode guden skapat dem. Det hade han gärna velat se och bekände, att han erfarit någon missräkning. Likväl hade de flickor, som barbenta och med högt uppskörtade kjolar letat snäckor vid stranden, berett honom ett nöje. Barbro sade:
— Jag tillstår, att herr Gellin inger mig avsky. Kan verkligen ett naket stycke människa förmå honom att skaka omkring i det där rysliga åkdonet? Jag vill då hellre tro, att herr Gellin fattat tycke för någon av flickorna och därför inte kan hålla sig borta från Frötjärn. Fall nu på knä och bekänn sin kärlek, herr Gellin.
Herr Gellin rodnade och slog ned ögonen. Han hade ovanligt långa och vackra ögonfransar och en slät hy. Men kinderna glänste av fett, och hakan låg i dubbla veck.
— Om jag törs bekänna, sade han, det ger sig väl i ändanom. Men ska jag falla på knä, så får Sundin vara bra och räcka mig handen.
Sundin hjälpte honom att intaga en passande ställning. Barbro ordnade flickorna i ett led och lät dem passera förbi. Herr Gellin granskade var och en ganska noggrant, men när Lotten Schager stannade framför honom och enligt befallning sakta vände sig ett varv runt, slöt han åter ögonen liksom i ett övermått av salighet. Han stack upp ett mycket tjockt och mycket rött finger, förde det till sin mun och pekade därefter på Lotten.
— Den! sade han. Och han reste sig utan hjälp, buren av en mäktig hänförelse.
— Den! upprepade han. Hon är lätt som en ung kviga, trind där hon ska vara trind, eljest är hon finlemmad. Och inte tror jag att hon stångas.
När Lotten såg sig vara den utvalda och hörde lovtalet, slog hon händerna för ansiktet och sprang ned och gömde sig under pilarna. Men Barbro sade:
— Varför springer Lotten och gömmer sig? Kanske har du här fått en passande friare.
— Ja, inföll magistern, man ska inte döma oxen efter hornen, inte hunden efter håren och inte Gellin efter hullet. Är han fet, så beror det på, att han har råd att äta.
— Allt beror på, vad han är villig att göra för sin utvalda.
— Ja, inföll nu åter magistern, och bättre en oxe som drar mig än en tjur som stångar mig.
Barbro befallde magistern att hålla inne med sina ordspråk. Hon frågade Gellin, vad han var villig bjuda för Lotten Schager. Efter något betänkande svarade Gellin:
— Hon ska gå klädd som en fin fru och hon ska få äta som en prinsessa. För vart barn ska hon få en present vid kyrktagningen, och det ska inte felas, om det så bleve tjoget. För resten ska jag lämpa mig efter henne så länge hon lämpar sig efter mig. Det är bra bjudet av en oxhandlare.
— Det är alldeles förträffligt, sade Barbro, men likväl inte nog. Allt detta är saker, som herr Gellin utan särdeles svårighet kan verkställa. Men gör nu som jag säger. Där nere står Lotten under pilarna, hoppa nu ner här, där hällen är som brantast. Lotten skall då förstå, att Gellin älskar henne, och röras av detta kärleksbevis.
Herr Gellin gick verkligen fram till branten och mätte djupet med blicken. Han böjde på knäna, antingen därför att han hisnade eller därför att han tänkte göra ett försök. Bröderna Fielding och magistern eggade honom, Sundin höll honom i rockskörtet, Hamrin sade:
— Ja, hoppa, hoppa. Det är alls ingen konst att dö.
Men prästen ropade:
— Herrn borde skämmas! Har jag så mycket förmöget folk i Raslinge, att jag kan avstå från en enda hederlig begravning? Tror inte herrn, att jag räknat på herrn? Men vad skulle det bli för begravning, om herrn gör sig till självspilling?
Gellin drog sig skyndsamt tillbaka från branten.
— Är budet för klent, sade han, så ska jag väl lägga till några tusen i morgongåva. Men hoppar gör jag inte. En mager och gesvint kar som Fielding skulle bryta ett ben, jag skulle bryta nacken. Jag är för fet.
Barbro frågade:
— Är det för mycket att dö för den man älskar?
Herr Gellin stirrade betagen på sin utvalda, som fortfarande dvaldes under pilarna. Han kysste på det tjocka röda fingret och det tycktes icke bekymra honom, att fröken Schager i stället för att räcka ut handen räckte ut tungan. Händerna satte hon framför näsan spretande ut med fingrarna, och vidare satte hon tummarna i öronen och viftade med händerna, kanske för att härma en kviga, som viftar bort besvärliga flugor.
Emellertid tog prästen i Raslinge upp Barbros fråga och svarade:
— Att dö för sin älskade, min nådiga, vill jag tillråda var och en som i likhet med mig är mycket fattig. Han befriar därigenom sin älskade och sig själv från ett stort elände. Hans barn bliva aldrig födda, och om dem kan man säga, att de sluppo undan för billigt pris. Dessutom kan hans död ge ämne till visor och kväden, lämpliga för skillingtryck. En förmögen karl som den här Gellin bör däremot vara mera aktsam. Ty uppriktigt sagt så blir man inte salig om man tar livet av sig och får under inga förhållanden en hederlig begravning.
Barbro neg för prästen och sade:
— Hos herr kyrkoherden är kristlig dygd förmäld med hednisk visdom. Jag ber därför herr kyrkoherden bliva bisittare i den domstol jag från och med i dag upprättat på Frötjärn. Det är nämligen min vilja, att var och en av dessa herrar i likhet med herr Gellin skall uppgiva, vem han älskar, varför han älskar och vad han är villig att utstå eller offra för sin älskade. Sedermera blir det min och herr kyrkoherdens förrättning att döma, om hans kärlek är värd detta namn. Men lämna mig nu i ro, att jag må rannsaka mitt hjärta. Ty jag vill vara en oväldig domare. Och dessutom är jag mycket trött.
Barbro dröjde den kvällen ganska länge på hällen. Hon sade till Ekmarck, som var hennes ständiga sällskap:
— Jag har ett oemotståndligt begär att mäta min dårskap med andras. Jag orkar inte längre arbeta. Jag ligger här och väntar att tiden skall taga slut. Men jag har inte längre något mått. Jag har endast mina tankar och molnen, som glida än hit och än dit. Jag kan inte styra dem och även om jag kunde, visste jag inte, varför de hellre borde gå hit än dit. Jag kan endast följa dem med blicken. Och sluta ögonen, när jag inte längre orkar följa.
IX.
Kärleksdomstolen på Frötjärn blev ganska vida beryktad, fastän dess verksamhet blott räckte några sommardagar och fastän dess domar aldrig vunno laga kraft. På herrgårdarna skrattade man åt Barbro Backes tilltag och menade, att hon nu funnit ett verksamt medel att hålla sin herre och man på vederbörligt avstånd. Ty vem kunde ha större skäl att frukta en dylik domstols utslag än bergmästare Rygell? Andra åter trodde, att Barbro ville göra ett slut på det lättsinniga levernet vid Krokens stränder. Och det går ännu en sägen, att Barbro Backe i Frötjärns källare låtit inreda fängelser, där odygdiga flickor och ynglingar fingo besinna brott mot kyskhet och anständighet. Det påstods vidare att hon på Kungshällen låtit resa ett praktfullt domaresäte och ett sådant tält, byggt av stockar, hudar och löv, som fordom brukades av konungens domare i finnbygden.
I verkligheten voro hennes tillrustningar mindre betydande. Hon lät flytta två eller tre av de stora, högkarmade ekstolarna från Falla upp på hällen. Och för att skydda dem mot regn och sol lät hon spänna ett lövtak från klockstapeln fram till tallarna vid branten. Det är väl möjligt att hon hade större tillrustningar i tankarna, men när hon hunnit så långt, mottog hon från bergmästaren ett brev, daterat i Örebro och av följande lydelse: