Dansen på Frötjärn (Komedier i Bergslagen II)

IV.

Till slut var det endast Brita, som hörde ljudet av mors steg, när hon vandrade av och an i tornkammaren. Det hördes i gröna rummet men ännu tydligare i gången. Det var likt det jämna dunkandet i ett stort urverk. Det kunde också förliknas vid ett hjärtas slag. Mitt på dagen blev det ojämnt och upphörde, för att åter begynna strax efter solnedgången.

Ibland kom herr Abraham in till Brita för att trösta. Men han fick icke sagt många ord, förrän den blinda kröp bakom sängen och gömde sig. Så länge far höll mor innestängd, ville hon icke tala med honom. Alla hade de svikit mor. Marianne och Lill-Abraham hade gått över på fars sida. Om mor låtsades de ingenting veta. Aldrig smögo de sig uppför torntrappan, aldrig lyssnade de utanför dörren, aldrig gjorde de ett försök att rubba järnslån.

Och Judith dansade och sjöng.

Men slutligen lyckades Brita övertala Judith. En dag, när far och bror rott över Vassviken, sprang Judith ned i slöjdboden efter fil och hammare. Hon rusade uppför spiraltrappan och utan att få fram ett ord räckte hon verktygen åt Brita. Den blinda undersökte dem med händerna. De gingo bort till torntrappan och öppnade dörren. Men kommen mitt i trappan greps Brita av skälva och måtte sätta sig.

Judith fortsatte ensam. Hon stod framför dörren, med vänster hand tog hon järnet och började fila. Gång på gång slant filen ur skåran. Hon stödde skaftet mot bröstet och filade uppifrån och ned. Knogarna blödde, bröstlappen fläckades. Hon hörde Brita skrika i trappan. Då tog hon till hammaren och började slå av alla krafter. Bäst hon slog, gick hammaren av skaftet. Brita kom uppför trappan. Och bakom henne herr Abraham.

Far tog hammaren och satte den åter på skaftet. Han granskade bekymrad filen och stången.

— Kära barn, jag förstår, att ni vill komma in till mor. Men inte går det an att förstöra låset.

Han tog fram den lilla hänglåsnyckeln och den stora nyckeln till dörren, lyfte av bommen och öppnade. Han sköt Judith framför sig, tog Brita kring livet och lyfte henne över tröskeln.

— Där sitter kära mor, sade han och pekade in i halvmörkret. Judith blev stående. Brita började treva sig framåt, men Judith grep henne hastigt i klänningen.

— Det är inte mor, viskade hon.

— Jo, sade herr Abraham. Det är nog kära mor. Fast hon har förändrats. Mor har blivit gammal.

Han gick bort och öppnade fönsterluckan.

Fru Gunhild förblev orörlig, hon såg varken på herr Abraham eller på barnen. Hon höll huvudet vridet åt höger, ögonen rörde sig och läpparna rörde sig.

— Ja, ja, sade herr Abraham och torkade pannan med rockärmen. Här kan kära Gunhild se Brita och lilla Judith. De vill veta, hur mor har det.

Han fuktade läpparna med tungspetsen och fortsatte:

— Barnen ha visst fått för sig, att mor gärna skulle vilja gå ut, men att jag hindrar. Är det så? — Ja, vi ska fråga, så att kära mor vill svara. Så här ska vi fråga: När vill kära mor gå ut?

Fru Gunhild svarade:

— När han kommer.

— När han kommer, upprepade herr Abraham. Nu ska vi fråga så här: Vet jag, eller vet barnen vem han är? Eller när han skall komma?

Fru Gunhild fällde ögonlocken till hälften och smålog:

— Det vet inte du.

Nu började Brita åter treva sig fram, men för varje steg makade sig fru Gunhild längre in åt väggen. Brita hörde, hur klädet rasslade mot muren. Hon stannade.

— Jag är mors blinda flicka. Kanske att mor vill säga mig något? Eller kanske att mor vill klappa mig?

Med en snabb rörelse vred fru Gunhild huvudet från höger till vänster, inåt väggen. Hon sade:

— Jag minns inga blinda.

— Kära barn, sade herr Abraham, låt oss nu lämna mor i fred.

Han slog åter armen kring Britas liv och skjutande Judith framför sig lämnade han tornkammaren. — —

Fru Gunhild visste väl, att dörren var stängd med regel och bom. Men det bekymrade henne icke. En dag skulle han komma, och han hade nog medel att spränga en dörr. Under tiden väntade hon lugnt och blev slutligen så bekväm, att hon knappt gitte resa sig ur stolen. Om natten vandrade hon, därför att hon måste vandra.

Varje morgon kom Elin med mat, öppnade fönsterluckan och städade rummet. Fru Gunhild talade med henne. Hon frågade aldrig efter barnen, men hon frågade efter skörden, efter korna, efter lin och ull, väv och garn. Ibland klagade Elin över herr Abraham. Nu var han värre än någonsin, det var knappt att tjänarna kunde härda ut. Fru Gunhild rynkade pannan och skakade på huvudet.

— Jag skulle kanske ha stannat lite längre, sade hon. Det var ju inte så brått.

Elin för sin del trodde, att fru Gunhild ganska väl skulle kunna sköta hushållet. Sjukare var hon icke. Bara att hon sluppe se sina barn, tydligen var hon rädd för barnen. Det behövdes bara att Brita eller Judith stod bakom dörren, för att hon skulle krypa längst in i fönstersmygen och vända ansiktet mot väggen.

Eljest var hon så förnuftig, att hon kunde läsa i bok. De små kopparsticken använde hon som spelkort och lade patience efter obegripliga regler. De sju Dygderna bytte ofta valör, men ständigt stack Visheten över de andra, varande den förnämsta bland dygder.

Så pass klok var fru Gunhild.

Och när general Bourmaister — kusin Albrecht — kom på besök, kände hon genast igen honom och räckte fram hand. Kusin Albrecht var hetsig till humöret och stark i rösten. Han bannade herr Abraham för hans snålhets skull och befallde honom att bära kistan med smyckena upp i tornkammaren. Han knuffade kusin Gunhild i sidan och frågade:

— Det är väl ändå trevligare för ett litet fruntimmer att ha sina smycken hos sig?

— Ja, du! sade fru Gunhild och skrattade. Från den stunden använde hon mycken tid till att pryda sig. Det beredde henne en stor fröjd. Men hon hade delvis glömt, hur man använder smycken. Därför kunde det hända, att hon satte en brosch i håret, knöt en halskedja kring midjan, fäste en kam i bröstlappen eller behängde klänningsfållen med örhängen. För andra människor kunde det ju se besynnerligt ut. Men hon kände hans smak, och det var för honom ensam, hon smyckade sig.

Och barnen fingo icke se henne.

— — —

Var hon en dag riktigt dristig och oförsagd, ställde hon sig i fönstret för att se på Judith. Kastade Judith en blick uppåt tornfönstret, drog hon sig hastigt tillbaka. Men det hände så sällan. Judith hade fått en lekkamrat. Hon var väl femton år nu, eller sexton.

När generalen besökte Hviskingeholm hade han fört med sig sin yngste son, sin Benjamin, Henrik Bourmaister, nyligen bortkörd från kadettskolan för sju gånger sjuttio synders skull. Herr Abraham var icke glad åt besöket, som skulle räcka från påsk till jul. Men generalen domderade och svor och tog slutligen till plånboken för att betala i förskott. Det bevekte. Och sålunda blev Henrik Bourmaister Judith Liljas lekkamrat. Men för fru Gunhild skulle detta få en oväntad betydelse.

Knappt hade Henrik Bourmaister varit två månader på Hviskingeholm, förrän han övertalat kusin Judith att följa honom till främmande länder. Eller också var det Judith som övertalat kusin Henrik — det är ovisst vilketdera. Det gällde att passa en dag, då herr Abraham farit till staden för att sälja smör och hudar. Vanligen gav han sig i väg vid tretiden på morgonen och återvände till aftonvarden. Under tiden skulle Henrik och Judith taga de snabbaste hästarna och före kvällen skulle de vara långt utom räckhåll.

Brita blev genast invigd i planen och höll den för god. Själv var hon blind och kunde gärna sitta i gröna kammaren på Hviskingeholm. Men med Judith var det en annan sak. Var icke Judith lik mor? Hade hon icke fått mors livliga sinne? Dröjde hon länge i hemmet, skulle väl far göra henne förryckt med sitt eviga gnäll. Och när far slutade, skulle Lill-Abraham taga vid. Till slut skulle väl Judith spärras inne i kammaren liksom mor, och Brita skulle ständigt höra samma ljud av steg, gagnlösa steg. Så var det bättre, att hon red med kusin Henrik till främmande land.

Om mor visste, så tänkte hon säkert som Brita. Och hölle det icke heller för orätt att taga strumpkassan och giva åt Judith.

Midsommarafton som var en fredag, skulle det ske.

Brita kunde nästan tro, att mor i alla fall anade något. Ju närmare den dagen kom, desto snabbare och oroligare ljödo hennes steg. Icke ens om dagen höll hon sig stilla. Kanske att Elin, den lösmynta snärtan, sladdrat bredvid mun. Elin hade också fått del av hemligheten. Det var hon, som ändrade kusin Henriks helgdagsdräkt, så att den skulle passa Judith. Judith skulle resa som en förnäm ung herre, och Henrik skulle vara hans ridknekt.

— Så låter du bli att pussa mig, sade Judith. Aldrig såg man väl en ridknekt pussa sin herre.

Kvällen före midsommarafton gick Brita in i fars kammare och tog hundra riksdaler ur skåpet. Det hade hon väl förtjänt på alla sina strumpor. Och dessutom skulle hon ju ständigt sticka strumpor, som far finge sälja —

Klockan fyra på morgonen åkte herr Abraham bort från gården. Genast steg Judith upp och klädde sig. Byxorna voro snäva, livrocken lång och vid med sammetsuppslag, västen guldstickad.

Brita klippte hennes hår.

När hon tog farväl, stack hon mors nycklar in under Britas huvudkudde. Den blinda hörde dem skramla, hon viskade:

— Kanske att Judith skulle ta farväl av mor först —

Judith hörde henne icke eller tänkte icke på, vad hon sade. Hon sprang genom gången och nedför vindeltrappan. Hon hörde, hur hästarna skrapade i gräset under lindarna.

I detsamma kom hon att tänka på, att Brita hade sagt henne något om mor. Det oroade henne. Hon tänkte: jag springer upp och frågar Brita. Det tar ett ögonblick.

När hon kom i gången, hörde hon Brita snyfta.

— Varför gråter Brita? skrek hon. Och genast tog ekot hennes ord och kastade från vägg till vägg.

Brita satte sig upp i sängen.

— Skall jag inte gråta, när syster vill fara sin väg utan att taga farväl av mor.

Judith blygdes över sin glömska.

Hon undrade, om hon borde gå rakt fram till mor, kyssa henne på kinderna och genast vända om? Eller om hon skulle säga något? Mor skulle ingenting förstå, och det tog alltid sin tid. Kanske mor sov, då borde hon icke väcka henne. Eller kanske att hon talade med sin vän, eller lekte med smyckena, då borde hon icke störa henne.

När hon lyfte av järnet, hörde hon, att mor började springa omkring i kammaren. Hon vred om stora nyckeln och gläntade försiktigt på dörren. Det var skumt i kammaren, hon såg ingenting. Men plötsligt stack mors hand ut genom dörrgläntan. Judith blev mycket förskräckt och ofrivilligt stötte hon till dörren. Mor skrek till. Judith slog upp dörren på vid gavel och tog mor i famn.

— Kära hjärtanes, lilla mor, klagade hon, att jag skulle göra dig illa just nu!

Fru Gunhild sköt henne varligt ifrån sig.

— Så så, sade hon. Jag kommer ju, jag kommer ju. Jag är strax färdig.

Hon sprang bort till fönstersmygen, till skrinet. Hon krafsade ihop smyckena och hängde dem på sig, var hon bäst kunde. Judith gick fram emot henne för att ännu en gång taga henne i famn.

Då hände det, att fru Gunhild för första gången på många år icke vände bort sitt huvud utan såg dottern rakt i ögonen.

— Ja, ja, sade hon, nu skall du icke behöva vänta längre. Nu är jag färdig.

Hon gick mot dörren. Judith ställde sig framför henne.

— Känner icke mor igen mig? Det är väl för klädernas skull?

Fru Gunhild log emot henne.

— Jo, käre, jag känner dig nog. Kom nu, kom nu. Herr Abraham reste till staden. Känner du Lilja, käre vän? Kom nu och gå vid min sida. Du har vackra ögon, kära min vän. Jag har ju väntat på dig, kan tänka. Kom nu.

Judith förstod, att mor icke kände igen henne. Hindrade hon henne med våld från att lämna kammaren, skulle hon kanske skrika och väcka hela huset. Judith sprang därför in i fönstersmygen och ropade att mor glömt sina vackraste smycken. Fru Gunhild tvärstannade. Hon började treva över kläderna och håret. Slutligen vred hon huvudet åt sidan och skrattade till:

— Kom nu. Något skall väl Lilja ha. Kom nu.

Hon lyfte sina kjolar och steg över tröskeln. Judith rusade förbi henne ned i gången in i gröna kammaren.

— Mor kommer! skrek hon. Mor kommer!

Brita stötte henne ifrån sig.

— Vad är det nu, du säger?

— Mor kommer. Hon tror att jag är han, som hon väntar. Mor kommer i trappan.

Då började den blinda skälva i hela kroppen.

— Hjälp mig, syster, för guds skull hjälp mig! Hjälp mig ut i gången. Aldrig mer får jag höra mors steg i gången.

Hon tumlade ur sängen. Judith måtte stödja henne under armbågarna. De gingo ut i gången och ställde sig upp mot väggen. De hörde att kära mor gick i torntrappan. Hon stannade ett ögonblick på varje steg. Slutligen kom hon till synes. Hon såg sig icke omkring, hon gick gången framöver bort mot vindeltrappan.

— Gud hjälpe oss, nu stiger hon nedför trappan!

Brita sade:

— Vill du inte unna mor att vara fri en enda dag? I år har hon suttit däruppe och i år skall hon sitta där. Vill du inte unna henne en enda dag? Gå nu vid hennes sida och gör som hon befaller.

Judith snyftade till:

— Nu gör Brita mig olycklig för allan tid.

Brita sade:

— Kära syster, var barmhärtig mot mor.

Judith gick då efter mor och sällade sig till henne. Mor viskade i Judiths öra. Och de gingo arm i arm in under lindarna.

När Henrik Bourmaister såg dem komma, slog han hästen på länden och skrek:

— Nu är djävulen lös! Skall jag rida med moster på sadelknappen?

Judith tecknade, att han skulle vara tyst. Men Henrik fortsatte att svärja. Han drog i tyglarna, så att hästen stegrade och gnäggade. Fru Gunhild viskade i Judiths öra.

— Mor vill åka härifrån, sade Judith. Kära Henrik, spänn för kareten och låt oss åka.

Henrik ledde hästarna mot stallet, han vände sig om och sade:

— Jag skall spänna för kareten. Men sen är det jag, som rider i sporrsträck härifrån.

— Kusin har sin vilje.

Men när Henrik gått in i stallet, brast Judith i gråt. Och fru Gunhild frågade:

— Varför gråter kära min vän? Nu får vännen sin vilje, jag följer honom så långt det än bär. Kära min vän har vackra ögon. Kom nu.

Henrik körde fram med kareten och fru Gunhild steg upp. Henrik frågade, vem som skulle köra, och Judith svarade:

— Det finns nog inte dräng på gården, som vågar köra för mor. Jag får väl klättra upp på bocken, jag.

Henrik sköt henne åt sidan och klättrade upp på bocken. Judith bad honom, att han måtte gå sina egna ärenden och icke göra sig olycklig för deras skull. Men Henrik klatschade med piskan och bjöd henne att taga plats bredvid mor. När allt var färdigt, vände han sig mot Judith och frågade:

— Vet också kära kusin, vad hon gör? Har kusin tänkt efter en smula? För moster är det här ett påhitt, för oss kunde det ha varit något annat.

Härpå visste Judith ingenting att svara. Och sedan Henrik dröjt några ögonblick, klatschade han ånyo med piskan. Brita hade hunnit utför trappan, ut på gården. Hon stod i solen och vinkade med båda händerna. Hjulrasslet hörde hon, men visste icke rätt, var vagnen for fram. Därför viftade hon än åt det ena hållet än åt det andra. — —

Liljornas gamla karet, fjäderlös, med nött lackering, glappande dörrar, skallrande spräckta fönster skramlar vägen framåt. I samma vagn for Gunhild Bourmaister, tjuguårig, till Hviskingeholm.

Nu är hon lycklig och hon vill gärna, att goda människor skola se henne. När hon möter någon, sticker hon ut huvudet och nickar eller hälsar vänligt med handen. Och människorna stanna och kunna icke taga sina ögon ifrån henne.

En och annan ropar något eller slår ihop händerna eller slår sig på knäna. Som man gör när ett brudfölje drar fram.

De åka en mil och två mil, det går i raskaste trav. Kärvännen är blek. Men fru Gunhild är alls icke trött.

Vid Lillhammars kyrka måste hästarna rasta. Där håller en gammal bonde med sin kärra. Smörbyttor och hudar har han i vagnen. Han skall åka till staden för att sälja. Kan tänka, att det var fint för honom att komma i följe med bruden.

Fru Gunhild är icke riktigt nöjd med att ha bondkärran skramlande bakom sig. Men det är en småsak. Bara kusken ville köra fortare. De stampa och stampa på samma plats. Därborta glittrar Vassviken. Det är naturligtvis en annan sjö. Men den glittrar som Vassviken.

Fru Gunhild skriker till.

Kareten har stannat framför Hviskingeholms breda trappa. Där står Lill-Abraham, där står Marianne, där står Brita. Och herr Abraham själv öppnar vagnsdörren. Fru Gunhild kastar sig över sin vän och ber honom hjälpa. Skall hon nu spärras inne till evig tid?

Då hör hon vännen viska: Mor kära — mor kära —

Med ens blir hon lugn och sansad. Hon har ju barnen ikring sig. Hon är väl inte människa att skämma ut sig inför sina egna barn. Och för att visa dem, att hon alls icke är så tokig, vänder hon sig till sin spenslige kavaljer och säger med ett kort skratt:

— Nog vet väl jag, att du är Judith Lilja.

Hon följer herr Abraham upp i tornkammaren. Dörren stänges. Dagarna äro varann lika, nätterna äro varann lika. Så till vida har fru Gunhild Bourmaister redan inträtt i evigheten.

DANSEN PÅ FRÖTJÄRN

I.

Kroken heter en sjö, som ligger inom Raslinge, Hulinge och Stora Hammars socknar. Den sträcker sig från Frötjärns häll i norr till Falla forsar i söder. Mellan Frötjärn och Raslinge är sjön smal och grund med vassrika stränder och ett yvigt sjögräs, som endast lämnar en trång ränna öppen för båtarna. På västra stranden ligga Stenbyböndernas gårdar, Storgården, Lillgården och Mellangården, som också kallas Losätra. På norra stranden ligger Frötjärn och på den västra Frösevi, en utgård under Bourmaistrarnas Hilleborn. Kring Raslinge klint gör sjön en vid båge. Där lyser en vit kyrka ut över bukten, och där är vattnet djupast och mörkast. På klintens sydsluttning ligger Herrlestorp, släkten Schagers stamgods. Sjön svänger nu åt väster och når, smalnande mellan höga stränder, berget Vesslan. Bakom Vesslan ligger Hoby, bergmästare Rygells gård. Från berget studsar sjön tillbaka mot sydost. Här går en ström med ständigt oroliga små vågor och virvlar, ett ständigt sorlande glitter ända fram till Bånga. Åter flyter sjön ut i en vid bukt, stillsam med låga, odlade stränder; svänger varligt kring lövträdsuddar och riktar sin spets mot söder, mot Falla. Det är Kroken, en ganska djup sjö med stränder av granit mellan Raslinge och Vesslan med höga grå hällar, som här och var öppnas i gulröda, skimrande skrevor, med mörka skogar av gran och tall, med björkar vid Frötjärn, ekar, lindar och lönnar vid Vassbro, med de präktigaste åkrar vid Bånga, med gruvor vid Hoby, svarta smedjor vid Falla.

På Kroken färdades mamsell Malin Hamrin, när hon om lördagskvällarna for till dansgille. Hon var då om dags den, som dansade mest i Raslinge, och aldrig behövde hon sakna tillfälle eller kavaljerer. Det dansades på Herrlestorp, det dansades på Falla, det dansades vid pingst och Johannes och skördefest på Stenby backe. Men på Bånga dansade fänrik Billman var dag i veckan, så snart ett kjoltyg fanns att tillgå, och dansade med mycken kraft och hurtighet. Mamsell Hamrin rodde helst till Bånga. Gården var ett ungkarlsnäste med dåligt rykte, och kära far Hamrin såg ogärna, att hon tog den vägen. Kära far var eljest en beskedlig karl, som gav dottern all tänkbar frihet. Hon brukade den så länge och grundligt, att det till sist blev skvaller och ledsamma ord i lönndom.

Då kom Rygell från Hoby och tog henne till sig. Han ville lära henne att arbeta. Fin sömnad räknade han inte för arbete. Han gjorde henne till fru på Hoby, som då var hans enda gård och ett skräpigt och förfallet näste. Hon fick bara två pigor, som tillika skulle mjölka korna och klippa fåren, hon fick inte ett enda dagsverke av drängarna varken i köksträdgården eller parken. Hon skulle arbeta. Och hon arbetade. Men om helgdagskvällarna rodde hon över till Bånga eller till Falla eller gick till fots hela den långa vägen till Hilleborn, där det också dansades. Det kunde Rygell inte lida. Hon dansade bort sina krafter och hennes krafter voro hans, så sant som maten var hans, som hon åt. Han knappade in på maten, lilla frun fick svälta. För skams skull kunde hon inte glupa på bjudningarna, och hemma fick hon litet. Från dansen lät hon icke omvända sig utan arbetade, dansade och svalt. Till slut blev hon liten och lätt, så att fänriken svängde henne, som man svänger en fjädervippa. En midsommarnatt dansade hon tolv timmar i sträck på Bånga. Då bröt blodet fram ur lungorna, kavaljeren blev röd och damen vit. Hon dog under linden på Bånga. Där leker väl själen än, när linden blommar.

Bergmästare Rygell rodde själv över och hämtade kroppen. Han rodde så taktfast och lugnt att alla människor förvånade sig, ty på den tiden var han inte så känd i Raslinge. Han begravde hustrun i Hulinge och trivdes sedan illa i den socknen. Då köpte han Frötjärn, som ligger avväga, en halvmil från stora landsvägen och ungefär lika långt från Raslinge kyrka. Ensamheten passade honom bäst, han var en hart när otröstlig änkeman, fast sorgen kom litet till synes.

På Frötjärn uppförde han en manbyggnad av sten i två våningar, putsad, med stor stentrappa och med sandstensornament kring dörrar och fönster. Inredningen blev därefter, ganska frikostigt tilltagen. Han gav stället i morgongåva åt sin andra hustru, en prästdotter från Stora Hammar. Hon var tjugu år yngre än bergmästaren, och han önskade att den ensliga gården skulle bliva hennes änkesäte. Han ägnade mycken omsorg åt trädgården, gärdade den med dubbla häckar och diken, djupa som gravar. Han satte galler för bottenvåningens fönster, införskrev från Danmark tvenne jättestora doggar med svarta, hiskliga gap och satte en enögd, besvärligt ful karl till rättare. Rygell hade själv förlorat vänstra ögat och ansågs i övrigt vara ovanligt ful.

Frötjärn ägde likväl sina behag. Trädgården hade full södersol och var särdeles rik på rosor. Rummen voro lagom stora, något mörka, möblerade med de vackra Battwhylska möbler, som räddades vid stora branden på Falla anno 42. Fru bergmästarinnan fann sitt nöje i att hålla dessa möbler fria från damm och mal. Hon födde dessutom sin man tre barn, en gosse och två flickor, vilka av någon anledning sändes till släktingar för att uppfostras. Huruvida hon hyste någon böjelse för dans är okänt. För resten dansade man inte längre så flitigt kring Kroken. Stenbybönderna skördade numera för Rygells räkning och funno ingen anledning att dansa. På Frösevi satt mamsell Hamrins bror Karl som arrendator under sin svåger. På Herrlestorp vankade gamla nåden Schager av och an, vred sina händer och räknade skulderna på fingrarna utan att de därför blevo färre eller lättare att gälda. På Falla var allting slut. Gamle greven och grevinnan bodde som inhyseshjon i bottenvåningen, som förut varit ekonomivåning, och unge greven tjänstgjorde som bruksbokhållare. Bånga var väl ännu i Billmans ägo, men skulderna växte oavlåtligt.

Kommerserådet Bourmaister kallade bergmästaren till Hilleborn. Där steg ingen in utan att först ha skrapat smutsen av fötterna. Men när bergmästaren såg de dyrbara mattor, som täckte golvet redan i förstugan, nöjde han sig icke med att skrapa utan drog av stövlarna och lämnade dem på trappan. Det roade kommerserådet. Han höll sig emellertid allvarsam och gick rakt på sak.

— Min bäste Rygell, sade han och höjde sig något på tåspetsarna, Billman lär ska sitta trångt på Bånga. Vaba? Och nu förljudes det, att min bäste herre skulle vilja fiska i grumligt vatten. Lyd mitt råd och låt bli. Min bäste herre har grävt gropar förr, sägs det. Namnet börjar bli beryktat. Det är inte riktigt honnett, och väcker till sist ont blod.

Kommerserådet visste inte, hur han fort nog skulle bli av med bergmästaren. Gubben tassade i strumplästen ur rum i rum, som om han inte funnit vägen ut. Och det tycktes kommerserådet, att han med sitt enda öga upptäckte så många dolda sprickor och hemliga skavanker i all härligheten, att Hilleborn inte längre kunde räknas för ett solitt och burget hem. Billman fick sedermera någon hjälp av kommerserådet men icke tillräcklig.

Rygell blev allt sämre tåld vid Kroken. Hans båt, som var ett svarttjärat åbäke till eka, utsattes för åtskilliga missöden och sjönk slutligen utanför Raslinge klint tack vare två borrhål i akterbrädan. Rygell sam som en gammal utter och lyckades även föra sin rättare i land. Han hette Jon och var sin husbondes redskap både i stort och smått. Efter den betan gingo de ogärna i båt. Bergmästaren skaffade sig en stadig trilla och en seg och sedig häst, som inte ens de svarta smederna vid Falla förmådde skrämma. Hovarnas takt och hjulens gnissel voro snart väl kända kring Kroken. Den som hörde dem, släppte genast vad han hade för händer, gick in i sitt hus, reglade dörren och sköt till fönsterluckorna.

Vad fru bergmästarinnan beträffar, var och förblev hon så gott som okänd för grannarna. Ingen såg henne, ingen visste någonting om henne. Tiggare, som vågat trotsa de hiskliga danska doggarna och den ännu hiskligare rättaren, påstodo, att hon var trind och saktmodig och givmild. Hennes andhämtning var plågsamt kort och tung, antingen på grund av fetma eller därför att hon led av astma. Hon talade föga och lågmält. Hon gick tyst och följde alltid utmed väggarna. Hon skydde färger, så att man i halvdunkel svårligen urskilde hennes gestalt. Ansiktet var gulgrått, ögonen höll hon alltid nedslagna, som om hon sökt någonting på golvet.

I början av femtiotalet dog bergmästarens andra hustru. Få människor hade reda på, när det skedde, eller hur det skedde. Även begravningen försiggick i all tysthet. Ett urblekt, från hattkullen slakt hängande sorgflor angav, att bergmästaren åter var änkling. Under två eller tre månader var hans öga rött och sjukt av gråt.

II.

Bergmästarens tredje hustru tillhörde den släkten Backe, som före Siedlar och Bourmaistrar ägt och bebott Hilleborn, åtta mantal ypperligt frälse i Hulinge socken. Gården har sitt namn efter Hillarius Petri, hertig Karls skrivare. Hans far var prästen Petrus, kallad Petter Slägga, en styvsint och nitisk man, som för den rena lärans skull förföljdes under Johan. Tre år levde han fågelfri i Hoby skogar, hårt ansatt av konungens män. Till sitt försvar använde han en vanlig smedsslägga och fick därav namnet. Hans sonson, Jacobus Hillarii, var en särling och druckenbolt, därtill stor scepticus, lärjunge av Cartesius. Han skrev sig Jacobus Baccalaureus Artium, och härav kom det sig, att gemene man kallade honom Jacob Backe eller Jacob på Backen, vilket passade förträffligt, eftersom Hilleborn verkligen ligger i en backsluttning. Namnet gav han i arv åt sina efterkommande och även gården fastän illa skuldsatt. Hans sonsons sonson var den siste Backe på Hilleborn, en skötsam karl, ihärdig i arbete och omtanke, sparsam ända till snålhet. Han gifte sig med en rik köpmansdotter, som icke var särdeles väl känd. Grannarna gjorde narr av honom för den töitans skull, och prästen i Hulinge vägrade henne nattvarden, vilket ock dessförinnan hade skett i staden. Det var tungt nog för Backe, men tyngre hade han väl burit för att få behålla Hilleborn. Likväl gick det honom illa. Hustrun slog på stort och mannen måste cedera. Han fördes till häktet i Örebro. När han med länsman bredvid sig körde ned på Frötjärnsslätten, just där man förlorar Hilleborn ur sikte, skall han ha bitit sig i högra armen för att öppna pulsådern. Även härutinnan misslyckades han. Med honom försvann släkten från Hilleborn och från trakten.

Den levde dock kvar i Västergötland och Småland. Vårvintern 57 reste bergmästare Rygell omkring i Västergötland för att uppköpa hästar. I medio av mars anlände han till Skara och träffade där en Petter Backe, pensionerad fanjunkare, som drev handel med hästar. Det blev livligt ordbyte och snart nog tvist och träta. Rygell ville draga sig undan, men Petter Backe släppte honom icke. Han påstod, att främlingen skällt honom hästtjuv och ville prompt ha vittnen på hans mun. Han tillkallade sina vänner, gesäller, löst folk, avskedade knektar och en hop lustiga scholares. De drevo bergmästaren kors och tvärs över torget ropande, att en utböling icke skulle komma med skamsord till ärliga västgötar. Gubben lunkade snällt undan men fastnade till sist i en fyrkant av slädar och såg sig ingen utväg. Då drog han av helgdagsrocken, stoppade plånboken innanför byxlinningen och gjorde sig redo att slåss. Men när nu gubbarna kommit varandra in på livet, är det troligt att fanjunkaren misstrodde sina krafter eller att något annat kom i vägen. Han ryggade nämligen baklänges, höll händerna för ögonen och ropade:

— Nej, tvi, det var den fulaste karl, jag har sett. Nej, tvi, om jag tar i det vidundret. Låt oss då hellre dricka öl tillsammans.

Bergmästaren fann det icke rådligt att vägra. Han bjöd fanjunkaren och hela hans sällskap på varmt öl. När drycken gjort sin verkan, började gubbarna skrodera. Fanjunkaren bullrade som en tom tunna, Rygell bjöd över snabbt och fåordigt. Fanjunkaren skröt med sitt stall, Rygell svarade:

— Nog har jag fler gårdar än du hästar och bättre.

Då krossade fanjunkaren sitt krus och ropade:

— Din himla hund! Vet du vem jag är? Jag är Petter Backe till Hilleborn. Det är jag. Fast den knävla Bourmaister sitter på gården. Jag är välborne herr Petter Backe till Hilleborn. Känner du gården, gubbe?

Rygell svarade:

— Gör väl det, eftersom jag har pant där för femton tusen riksdaler.

Nu blev fanjunkaren stillsam, sörplade ur ett nytt krus och talade med sig själv i ölfradgan. Att bergmästaren hade pant i Hilleborn, som för alla Backar var ett förlovat land, det krossade honom. Men när han nått botten i kruset, kände han sig åter vara karl att ta fatt på leken.

— Nog tror jag, att du är rik, sade han. Men vad har du för glädje av dina rikedomar, ditt åbäke? Flickorna lär väl sky dig som pesten.

Svarade Rygell:

— Två gånger var jag gift. Och det var behagliga fruntimmer av god härkomst och fin uppfostran. Tör väl hända, jag gifter mig en gång till, men inte blir det med någon fanjunkaredotter.

Fanjunkaren försjönk i än djupare funderingar. Slutligen sade han:

— Har du pant i Hilleborn, så är du min landsman mycket mer än det här knävla packet. Du skall äta vid mitt bord och sova under mitt tak.

Där halp inga föreställningar. Fanjunkaren och hans vänner satte bergmästaren i släden och det bar av. Sålunda fördes Rygell mot sin vilja och nästan med våld till Barbro Backes hem.

Det var en liten gård halvannan mil söder om Skara. En rödmålad stuga, gråspräcklig av väder och vind, fattigdom och mossa. Petter Backes barn mötte på förstukvisten, en hel hop, gossar och flickor, däribland Barbro, som var äldst och husmor. Fanjunkaren gitte inte föreställa gästen, han sade endast:

— Här är en kar, som har pant i Hilleborn. Duka nu upp, om du har något.

Han gick genast in på sin kammare för att sova bort ölruset. Bergmästaren ställde sig vid järnugnen i salen och betraktade Barbro, som gick från och till bordet med duktyg, tallrikar och glas. När allt var färdigt, stannade hon kvar för att betjäna honom men deltog icke själv i måltiden. Bergmästaren åt grundligt och unnade sig god tid. Sedan han tagit två gånger av varje fat, suckade han djupt och sade:

— Nu tackom och lovom Herren! Mamsell lilla ska vara så god och läsa en bordsbön.

Han reste sig, slöt ögat, knäppte händerna. Barbro betraktade honom med förvåning. Hans rygg var kullrig, huvudet så framskjutet och nedtyngt, att hakan med två väldiga, grågula skäggtofsar nästan vilade mot bröstet. Stora blågrå öronlappar stodo rakt ut från huvudet, ansiktet var oregelbundet och uppsvällt, vänstra ögonhålan tom, hoprynkad i ett mattgult ärr. Endast munnen var välskapad, liten med fylliga, bågformade, ljusröda läppar. Framtänderna jämna och friska.

Barbro läste dröjande sin bön, här och var stapplande på orden. Men Rygell fann hennes röst obeskrivligt mild. Han torkade ögat med rockärmen, bugade till tack för välfägnaden och klappade Barbro under hakan. Barbro neg. De stodo en stund helt nära varandra och visste varken att säga något eller att gå var åt sitt håll. Slutligen frågade han efter hennes ålder, som var nitton år. Vidare frågade han, om hon någonsin sett en fulare gubbe. Barbro svarade, att hon aldrig sett någon så ful. Bergmästaren tog henne då på nytt under hakan och sade:

— Nog finns det vackra unga karlar vid Kroken, där jag bor. Men det är i alla fall jag, som råder över dem alla. Det är roligt det, mamsell. Vad henne beträffar, lilla mamsell, så tycker jag om henne. Hon är mild och lågmäld. Hon är så vacker, så det lyser om henne. Vacker och välväxt.

Barbro skrattade och sade:

— Herrn ska inte ha omak med artigheter. Jag har redan den jag håller av och lyssnar inte till andra. Följ mig nu, så skall jag visa herrn till sovkammaren.

Han följde henne uppför den mörka trappan, som luktade av mögel och fattigdom. Han tog efter henne, men hon slank behändigt undan och lämnade honom ensam i mörkret.

Följande morgon gick han ned till stallet och mötte där fanjunkaren, som frågade, när han tänkte resa. Rygell svarade, att han först ville se hästarna. Men när han väl kom in i köpenskapen, blev han åter sig själv, kinkig och vaksam, stor på sitt och mäkta vresig mot fattiglappen. Det förtröt Petter Backe. Likväl ville han icke vara ohövlig mot gästen utan sökte vända alltsammans i skämt, sägande:

— Mig tycks, att bror kikar oftare åt köket än åt stallet. Skulle mina flickor behaga bror bättre, så kan vi lägga handeln på den bogen.

Genast svarade Rygell.

— Ja, Barbro. Om jag får Barbro.

Fanjunkaren blev bestört över att hans plan lyckats så hastigt och väl. Han gjorde invändningar. Förliden vår hade han hyst en ung Bourmaister, brorson till kommerserådet, en knävel att ha hand med hästar. Han hade lärt Barbro rida och fanjunkaren fruktade, att flickan fäst sig vid pojken.

Rygell sade:

— Då har hon fäst sig vid en fattiglapp, och det kan aldrig vara meningen. Vad det lider, ska jag vräka kommerserådet själv från Hilleborn. Gå nu in och lova flickan Hilleborn eller vad hon behagar. Kära bror ska också få en dusör, som förslår.

Nu tog fanjunkaren illa upp. — Dra för knävel i våld! ropade han. Tror kära bror, att jag säljer mina flickor åt fula gubbar? Slå i stället till och köp hästarna, så kan vi alltid tala om det andra sedan.

De gingo in i salen, och Barbro tillkallades. Hon skulle vara köpvittne.

— Räkna upp hästarna, befallde Rygell, och nämn priset för var och en.

Fanjunkaren räknade upp hästarna och nämnde priset, varvid han efter god sed tilltog en rundlig prutmån. Men bergmästaren lade pengarna på bordet utan att pruta, och där summan var ojämn, rundade han av uppåt. Han vände sig till Barbro.

— Vad säger nu mamsell? Är jag kanske ett uns vackrare i dag än i går?

Barbro svarade:

— Jag tycker att bergmästaren är fulare vid dagsljus.

Rygell besinnade sig några ögonblick. Därpå sade han:

— Här i rucklet är det aldrig tal om annat än Hilleborn. Som om den gården vore så präktig. Jag har väl det, som är bättre. Men nu lovar jag mamsell att inom år och dag köpa Hilleborn och ge henne i morgongåva.

Petter Backe slog samman händerna. En värre skrävlare hade han aldrig mött! Vem hade bjudit Hilleborn till salu? Och hur kunde han om än aldrig så rik, köpa, när ägaren icke ville sälja?

Rygell svarade:

— Det blir min sak. Men har mamsell räknat på att komma till Hilleborn med Bourmaisters brorson, så har hon räknat bra galet, eftersom kommerserådet har egna söner. Nej, räkna hon omigen, mamsell. Mitt bud står till klockan fem i kväll.

Klockan fem höll han med släden utanför framför trappan. Han lyfte just piskan ur hållaren, när Barbro kom ut till honom.

Hon sade:

— Jag hör, att bergmästaren lovat hjälpa far, ifall jag gör honom till viljes. Gå in till far då och gör upp. Det är inte lönt att avslå hjälpen.

Och när han icke genast steg ur, blev hon otålig.

— Se så, stig ur nu. Räck mig tömmarna, jag ska köra hästarna till stallet.

Tre veckor senare stod bröllopet. Brudgummen drog alla kostnader, utrustade bruden på det präktigaste och klädde upp svärfar, svägerskor och svågrar.

Vigseln förrättades om morgonen, och redan vid middagstid lämnade brudparet bröllopsgården. Under första dagsresan inträffade den olyckan, att vagnen stjälpte i ett dike. Därvid blev fru Barbro illa klämd och klagade över smärtor i bröstkorgen. Resan måste avbrytas vid närmaste gästgivargård. En läkare tillkallades, han kunde varken finna benbrott eller annan allvarlig skada. När det led mot natten, och då Barbro alltjämt klagade över smärtor, gick bergmästaren in till henne och satte sig på sängkanten. Han sade:

— Barbro behöver inte förställa sig. Jag vet nog, varför hon jämrar. Men jag vill, att Barbro skall vara nöjd. Sov hon sött i sin säng, jag finner väl annan liggplats.

Han blev emellertid sittande på sängkanten med armarna hängande över gaveln, huvudet vilande mot armen. Han andades tungt med ett snörvlande ljud. Barbro trodde, att han somnat. Men ljudet blev allt starkare och mera jämrande. Barbro frågade:

— Vad är det nu med bergmästaren?

Han svarade:

— Jag har en sådan vånda.

Barbro satte sig upp i sängen. Hon ville lugna honom och lade sina händer på hans huvud. Plötsligt vände han sig om, grep henne kring handlovarna, klämde och skakade. I det svaga ljuset från nattlampan fick hans ansikte en askdunkel färg, det friska ögat glänste som ett svart kol, läpparna glänste. Han sade:

— Du har det bra, du. Du är nitton år. Du kan ödsla. Å, det gräver i mig, att jag ska vara så gammal. Det gräver i mig. Sjuttio högst åttio år varar en människas liv. Det står i Skriften du! Sen är det slut. Å, herregud!

Och han började tala om sina gårdar, sina fält, sina gruvor, ugnar, hammare. Han talade som ett barn om sina leksaker, sina älsklingar, sina favoriter, sina nya leksaker, som ännu gömma många hemligheter, många nöjen. Han talade också om Barbro. Han räknade:

— Då du blir trettio, då blir jag sjuttioåtta. Herregud, sen är det slut. Du förstår, jag dör. Det är slut alldeles. Och då är du ung. Du är ung, du.

Hon frågade:

— Vad vore svårast att lämna: gårdarna eller mig?

Han svarade:

— Alltsammans. Det är ingen skillnad. Alltsammans.

Men Barbro trodde, att hans vånda gällde henne. Hon bedyrade, att det verkligen sved olidligt i bröstet. Säkert hade hon tagit allvarlig skada därborta i diket.

— Trösta sig! bad hon. Bergmästaren blir hundra år och mer till. Och säkert blir han änkling för tredje gången.

Han slog ifrån sig, den sorgen skulle han aldrig överleva. Men tydligen fann han någon tröst i Barbros ord. Han satte sig till rätta, kröp upp mot sänggaveln, slog armarna kring knäna. Barbro förundrade sig åter över hans utseende, mest över hans läppar, som voro så egendomligt friska och röda, så ungdomligt mjuka.

— Ja, sade han, den som lever återhållsamt och ärbart blir gammal. Far blev nittiofyra. De säger, att jag ska bli blind på andra ögat också. Men vad gör det mig, om jag bara får leva.

När nu Barbro såg honom lugnare, lade hon sig ned och drog täcket upp under hakan. Plågorna började på nytt och hon jämrade sakta. Hon bad honom berätta om Frötjärn och om gårdarna däromkring. Så skulle hon glömma plågorna och kanske somna. Han var genast redo. Han berättade om sitt rike vid sjön Kroken, landet från Frötjärn till Falla. Han talade också om Hilleborn. Då sade Barbro:

— Och när nu Hilleborn blir mitt, då gör jag med Hilleborn, vad jag vill? Lova! Vill jag bo på Hilleborn, så bor jag på Hilleborn. Och vill jag skänka bort Hilleborn, som man skänker bort ett äpple, så kan ingen hindra mig.

Bergmästaren hajade till. Det flög för honom, att hon kanske ville locka honom i en fälla, att hon någonstans dolde vittnen, som kunde edfästa ett löfte. Han vred sig omkring och sökte med den enögda blicken i alla vrår. Men när han slutligen böjde sig fram och betraktade flickansiktet, mjukt, sömnstilla, med det vaga leende, som varken är list eller lycka endast ungdom, kände han sig lugnad. Och besinnande att ett löfte, givet åt ett halvsovande barn i en vittneslös kammare icke har särdeles stor giltighet, sade han:

— Alltsammans hör Barbro till. Barbro får allt i morgongåva. Lilla Barbro skall vara som en drottning. Alla måste lyda min Barbro, unga som gamla.

Halvt i sömnen upprepade hon:

— Unga som gamla, alla —

III.

Bergmästaren sparade varken på tid eller pengar, när det gällde att bereda Barbro en glädje. Han gjorde täta stadsresor och medförde varje gång någon ny leksak eller klädnad eller smycke eller vad eljest kan förnöja en ung kvinna. Barbro tackade med nigningar och goda ord. Och bergmästaren sade:

— Bevars, jag vet hur det skall vara. Jag har varit gift två gånger förr. Kvinnfolk tycker om sånt där.

En morgon spände han två par oxar för största skrindan och körde till staden. Nyheten spreds genom fem socknar, folk gjorde sig ärende ut på vägarna för att se, vad bergmästaren skulle hämta i skrinda så här års. Fram mot kvällen kommo oxarna i sakta mak stretande med en taffel av så väldiga mått, att skrindan tycktes färdig att gå i flintor. Då sades det allmänt, att bergmästaren äntligen mött sitt öde, att han gick i barndom och att om också skrindan höll så skulle helt säkert det Rygellska väldet vid Kroken falla sönder.

Till sist var Frötjärn alldeles uppfyllt med allehanda bjäfs, schweiziska speldosor, tyska klockspel, italienska lutor, fågelburar med flerfaldiga sorters sångfåglar, fiskkupor och annat krafs. Bergmästaren fann då nya medel att förnöja Barbro. Han skaffade henne en kammarpiga och två leksystrar eller sällskapsdamer. Kammarpigan var Tilda i Lillgården, en hurtig flicka, som blev Barbro till behag. Leksystrarna voro Lotten Schager från Herrlestorp och Brita Billman från Bånga. Lotten Schager fick till uppgift att lära Barbro spela på det stora åbäket till taffel. När änkenåden på Herrlestorp hörde, att hennes välborna dotter skulle förvandlas till en liten musikmamsell, blev hon mycket bedrövad och kände nu först till fullo, vilken olycka fattigdomen är. Men bergmästaren satte flickan utan vidare krus i vagnen och med lika litet krus lassade han av henne vid Frötjärn. Brita Billman kom självmant. Hennes far flackade land och rike omkring för att skaffa pengar, och var han nu befann sig var ovisst. Men till Bånga kommo utmätningsmännen och förseglade löst och fast, stort och smått. Brita såg sig då ingen annan råd än att söka tjänst på Frötjärn.

Det blev vår, glänsande gullvivor i rabatternas mörka mylla, äppelblomst på svarta, fuktiga grenar, vita sippor under ljusgrönt björklöv. Flickorna vandrade långsamt och makligt omkring i trädgården. Barbro med armarna i kors under brösten och huvudet något framåtböjt. De andra, oroligare i sina rörelser, än böjande sig till marken efter blommor än lyftande armarna upp mot trädgrenarna. De dröjde vid buskar där fåglarna redan börjat häcka. Svartvingade flugsnappar med vita, ulligt mjuka bröst fladdrade oförskräckt omkring dem, ärlor, finkar, rödbröst gitte knappt väja. Allt detta betraktade bergmästaren med största välbehag. Han smög sig ut på terrassen, där en tät och ganska förvildad rosenhäck gav ett gott gömställe. Han granskade Barbro och fann, att han ingalunda betalt detta stycke ungdom för dyrt. Hon var verkligen välväxt, mjuk och behaglig i alla sina rörelser. Höfterna vaggade icke som tarvliga flickors höfter, hon bar sin kropp med styrka och lätthet. Hennes hals lyste vit med ett svagt skimmer av bärnsten.

Ibland följde han henne ned i trädgården och gick då ett par steg bakom henne. Han böjde sig än åt höger än åt vänster för att bättre kunna betrakta hennes armbågar, som doldes av den pösande kjolens veck. Någon gång kom han henne så nära, att hon kände hans andedräkt. Och när hon hunnit ned till stranden eller när hon stannade vid grinden, som leder ut till vägen, hände det, att han helt plötsligt grep henne i armen eller tog henne om livet och förde henne tillbaka in i trädgården. Eljest rörde han henne icke.

Och han fann ännu ett sätt att bereda henne nöje. Han förde till Frötjärn en viss magister Ekmarck, en karl i fyrtioårsåldern, en riktig slarver som för dryckenskaps och många upptågs skull körts ur latinskolans tjänst. Han var en mästare i allt, som är onyttigt. Han trollade med kort och tärning, han härmade alla djur och alla människor på det förträffligaste sätt, han deklamerade med mycken känsla, trakterade luta och flöjt och sjöng med en något hes men kraftfull stämma. Han var vidare den störste pratmakare, som gått i ett par nedkippade stövlar, han kände alla människor, sprang i alla gårdar och förde allt skvaller på gott och ont från socken till socken. Han sjöng för Barbro och gjorde sina konster. Rygell, som aldrig haft tid att lyssna till gyckelmakare, skrattade omåttligt och kunde icke alltid skilja mellan det avsiktligt löjliga och det patetiska, vilket förtröt magistern. Ekmarck förde då Barbro upp på Frötjärns häll, som också kallas Kungsstenen. Härifrån är utsikten vidsträckt, till vänster ser man över Stenby och Raslinge ända bort till Vesslan, åt höger ser man över det flacka Vassbrolandet Bånga och längst i söder Fallas vita murar. Barbro frågade om man även kunde se Hilleborn. Magistern spejade förgäves. Slutligen klättrade han upp i en tall, som står längst ute vid stupet. Från tallens topp kunde han skönja taket på Hilleborn. Han föreslog, att man skulle uppföra ett utsiktstorn något högre än tallen. Bergmästaren sade:

— Jag har lovat Barbro, att hon skall få se Hilleborn både utan och innan och så mycket det henne lyster. Därmed får hon vara nöjd.

Barbro visade intet missnöje, men bergmästaren var hela den dagen sur och tvär och såg snett på flickornas lekar. Han kunde inte längre förstå, att vuxna människor ville förslösa sin tid så gagnlöst. Magistern lät sig icke avskräckas, han tog till lutan och sjöng i skymningen så att göken vaknade och begynte gala. Genast var magistern färdig att härma göken och det blev dem emellan en ursinnig sångartävlan, som ändade med att göken drog sig ur striden med ett sprucket och ängsligt kuku.

— Det var göken, sade Ekmarck. Han har nu dött för sin fåfängas skull och ligger på rygg i mossen. Låt oss ta fatt på de andra.

Han härmade människorna, som bo vid Kroken. Han härmade gamle greven på Falla, när han en söndagsmorgon kliver ut på smedjebacken för att hälsa sitt folk som inte längre är hans och ängsligt vaktar sig för att vända dem den del av ryggen där syrtuten skiner i kapp med solen. Han härmade hennes nåd på Herrlestorp, när hon plirande och rädd att begå ett brott mot etiketten, stiger ut på trappan för att möta en gäst, om vars börd och ställning hon ingenting vet. Han härmade bröderna Fielding på Vassbro, sprättar och kvinnotjusare, han härmade patron Sundin på Haddinge när han äter i kapp med sin hjärtevän den store kreaturshandlaren herr Gellin och så småningom armbågas bort från fatet. Plötsligt sköt han rygg, tryckte ned huvudet, så att hakan vilade mot bröstet, slöt vänstra ögat. Han ryckte till sig Barbros redikyl och hängde den över armen, med tunga steg lunkade han fram över hällen, då och då böjde han sig ned och tog upp en kotte, ett strå, en sten, granskade den, luktade, bet i den och stoppade den med ett belåtet grymtande i påsen. Bergmästaren sade:

— Vem ska nu det där vara? Kanske det är rättarn, eftersom han är enögd.

I stället för att svara smög sig Ekmarck alltjämt förvriden på samma sätt, bakom Barbros rygg, böjde sig ned så att hans panna snuddade vid hennes nacke, slöt ögat, vidgade näsborrarna och andades in hennes doft med synbart välbehag. När Barbro kände den kittlande heta pusten brast hon i skratt och ropade:

— Det är bergmästaren!

Magistern återtog hastigt sin rätta gestalt, förläget leende gick han bort mot Rygell och bad honom icke tycka illa vara. Bergmästaren reste sig långsamt och begynte stiga nedför hällen. Han vände sig om och sade:

— Som man bäddar får man ligga. Föder jag en lathund får jag väl inte ta det illa, att han rapar mig i synen. Men nu ser jag, att Barbro inte leds på Frötjärn, och då får jag väl gå till det som är nyttigare.

Bergmästaren letade utmed stranden efter ekan. Han tog en stör och gick långt ut i vassen för att undersöka sjöbottnen. Ingenstans fann han någon eka. Han steg då upp till Barbro och hälsade. Hon sade:

— Det var gott att bergmästaren kom. Här börjar bli ensamt.

Han räknade på fingrarna:

— Barbro har två leksystrar, en magister och en kammarpiga. Hur kan det vara ensamt?

Barbro svarade:

— Minns inte bergmästaren, vad han lovade, när han tog mig med till Frötjärn? Han lovade, att alla skulle lyda mig, gamla som unga. Nu tänker jag bygga en klockstapel på hällen, och när det blir helgdagskväll, skall jag ringa samman till dansgille.

Rygell gick förbi Barbro utan att svara, han gick in i salen, där magistern och flickorna alltjämt sjöngo och spelade. Han tog lutan från magistern och hängde den på väggen. Han befallde honom att stiga in på gårdskontoret, där han skulle få vidare besked. Han befallde flickorna att skyndsamligen packa sig ned i köket för att sköta de sysslor, som där kunde finnas att sköta. Nu var det slut med dagdriveriet, eho, som ville äta, skulle ock arbeta. Undantagandes Barbro, som enligt överenskommelse hade sin frihet.

När allt sålunda var ordnat, magistern fängslad vid pulpeten och flickorna satta till grova och tunga göromål, gjorde han sig redo att återvända till Hoby. Men Barbro ställde sig i vägen för honom och påminde honom än en gång om löftet. Bergmästaren svarade, att han icke kände annat löfte än det, han givit inför prästen. Han sköt Barbro åt sidan och steg upp i vagnen. Barbro ställde sig med foten på vagnssteget och ville inte gå därifrån, förrän han erkänt sitt löfte.

Rygell sade:

— Ja, jag lovade, att folk här vid Kroken skulle lyda Barbro. Det är sant. Men Barbro lovade mig inför prästen att vara mig underdånig och lydig …

Barbro brast i skratt.

— Bergmästaren tör inte vara god att knäppa nötter med, sade hon. Men nog vill jag försöka.

Hon svängde sig hastigt om och sprang ned i trädgården. Bergmästaren dröjde en stund villrådig, han satte trillan i gång och körde långsamt ned på vägen. När han åkt ett stycke, fick han se rättaren, som svängande med armarna och hojtande kom springande tvärs över havreåkern. Bergmästaren hoppade ur trillan, som ännu var i gång och lunkade ut på åkern.

— Frun, flämtade rättarn, frun har gett sig ut på sjön. Det är kammarpigan, som hämtat henne i ekan. Nu ror de mot Frösevi brygga. Om bergmästaren kör upp på Hillebornsvägen, så kan han genskjuta —

Byvägen, som leder från Stenby till Hilleborn, skär Hobyvägen vid pass en kvarts mil från Frötjärn. Det blev en dryg sväng, och bergmästaren körde så hårt, att trillan dansade från dikeskant till dikeskant. När han kommit ett stycke fram på byvägen, fick han fri utsikt över sjön. Han såg, att ekan redan landat vid Frösevi brygga, och att Barbro ensam stigit i land. Hon tog genvägen över ängarna upp till Hillebornsvägen. Hon gick inte särdeles fort. Bergmästaren saktade farten och måste likväl vänta en stund vid vägskälet. Han trodde, att hon skulle vika av inåt skogen och höll sig redo att lämna häst och kärra i sticket. Men Barbro närmade sig helt lugnt. Som vanligt höll hon armarna korsade under brösten, huvudet något framåtböjt. Bergmästaren frågade, vart hon ämnade sig. Hon svarade: Till Hilleborn.

— Sätt dig då upp i trillan. Det är onödigt att du tröttar dig. Helst du har den där värken i bröstet.

Hon satte sig upp i vagnen och de körde i sakta mak ett stycke framåt. Efter en stund frågade Barbro:

— Hur långt är det nu till Hilleborn?

— Det är väl en kvartsmil.

De körde ytterligare ett stycke. Då märkte Rygell, att hästen ville svänga av åt vänster. Det var Barbro som sakta och varligt drog i vänstertömmen.

— Vill du nu vända? frågade Rygell, och Barbro nickade. Men bergmästaren gav hästen ett duktigt rapp.

— En får väl något veta, vad en vill, eljest blir det snett och vint. Nu kör vi till Hilleborn.

Barbro gjorde ett försök att kasta sig ur vagnen, som hade god fart. Bergmästaren grep henne i kjolen. Han räckte henne tömmarna och sade:

— Vill du hellre fara ensam, så går jag hem igen.

När Barbro fått tömmarna i hand, vände hon med ett så häftigt ryck, att hästen blev skrämd och satte av i sken mot Frötjärn. Bergmästaren lade armarna i kors och lät henne hållas. Så småningom fick hon bukt med hästen, och de kommo oskadade fram till Frötjärn. Men när Barbro skulle stiga ur vagnen, kunde hon inte längre hålla sig upprätt, utan bergmästaren måtte bära henne in i huset.

Bergmästaren stannade sedan någon tid på Frötjärn och skickade rättaren i sitt ställe till Hoby. Lotten Schager och Brita Billman skötte från morgon till kväll sina sysslor och sattes till så grovt och tungt arbete, att leklusten alldeles förgick. Vad magistern beträffar, höll Rygell honom under lås och regel på gårdskontoret och tvang honom med svält och ännu mer med törst att arbeta. Kammarpigan hade återvänt till föräldrarna i Lillgården.

Barbro vandrade alltså ensam i sin trädgård och hade intet annat att förnöja sig med än de luftslott, hon byggde. Med bergmästaren talade hon föga, men de ord, som växlades, voro vänliga nog. En dag frågade Rygell, om hon inte leddes vid att gå sysslolös.

Barbro svarade:

— Hur skulle jag kunna ledas, som har så mycket i tankarna?

Bergmästaren sade:

— Jag vet nog, vad Barbro tänker på. Hon tänker på, att jag lovat henne Hilleborn. Det löftet står jag för. Och har väl redan något i görningen. Men hon får tåla sig till hösten. Först måste jag ordna affärerna med Bånga.

Barbro sade:

— Och när nu Hilleborn blir mitt, då gör jag med Hilleborn vad jag vill. Och vill jag skänka bort Hilleborn, som man skänker bort ett äpple, så kan ingen hindra mig.

Den gången blev bergmästaren varken ond eller rädd. Att skänka bort Hilleborn, som man bjuder ett äpple, föreföll honom övermåttan löjligt. Han skrattade sitt tysta skratt, som egentligen endast bestod i att den kullriga ryggen guppade och ögat rann.

— Nej, tokigare än ett tokigt kvinnfolk, det finns inte. Men Barbro har slitit för länge på bröllopskläderna. Sätt nu på sig en grov kjortel och se till att någonting blir uträttat. I mjölkkammaren finns det göra för mer än en. Där kan Barbro börja.

Barbro svarade:

— Nog kan jag kärna bergmästarens smör. Men löftet, som han gav mig, det skall han hålla, vilket han vill eller ej.

Barbro Backe tog från kistbotten den grova arbetsdräkten och begav sig till mjölkkammaren. Den ligger tätt intill ladugårdslängan och utanför trädgårdens häckar och diken. Huset har två dörrar, av vilka den ena vätter åt stallgården, den andra utåt ängarna och sjön. Här ställde sig Barbro med sin kärna, och under det att hon kärnade, sjöng hon. Magisterns lustiga visor hade hon glömt och Lotten Schagers ballader. Hon hade aldrig lärt sig annat än barnvisor, om troll och jättar och skogsrå och hon sjöng: