VII.
Sång Och Dans.
Bland de egenskaper, som hufvudsakligast tjena den yngre verlden till förmån, och tillskynda äfven den äldre nöjen, höra ostridigt sång och dans.
Sången är i stånd att gifva ett visst behag åt det fulaste ansigte och den mest missbildade kropp, och åt den skicklige sångaren hembäres öfverallt aktning och kärlek. — Vid sången kan man på ett långt mer tydligt och tillåtligt sätt visa styrkan och graden af sina känslor, affektens och sinnesrörelsernas stigande och fallande, än i blotta ordens språk. — Sången försätter den sjungande i alla lägen, som kunna förvärfva honom bifall. De märkligaste, de finaste känslor, hjertlighet, värma, smak, deklamation och fantasi kunna vid sången framträda i sin skönaste egendomlighet.
För att sjunga uttrycksfullt och skönt, måste man helt och hållet tänka sig in i deras ställning, som framställas sjungande. Man bör fullt förstå och känna det man sjunger.
Tydligheten i ordens uttal är väsendtliga vilkoret för en god sång, så sällan denna fordran äfven uppfylles. Åhörarne måste icke blott förnimma toner, utan göras bekanta med textens innehåll.
Men den skönaste melodi förlorar sitt behag, om den föredrages med vanprydande åtbörder. Man har sångare och sångerskor, som ej kunna sjunga någon ton, utan att dervid förvrida anletsdragen, eller göra vidriga rörelser med kroppen. — Andra åter försumma naturen helt och hållet, samt vilja blott vara konst, derigenom nödvändigt de känslor, sången bör väcka hos åhörarne, måste störas.
Ett godt lefnadsvett har äfven i fråga om sången sina oförkränkbara lagar. De vigtigaste deribland äro:
1. Lyckas föredraget af ett ställe för sångaren, och känner han sig förtjena bifall, så bör han icke se sig omkring i sällskapet. Detta röjer ett fikande efter beundran och lof, samt misshagar.
2. Spelar man på ett instrument, eller sjunger man, så bör man icke straxt efter styckets slut låta en fullkomlig tystnad inträda; ty äfven denna kunde uttydas såsom uppmaning till bifall. Man öfvergår således skickligt antingen till något annat, eller inleder man ett samtal, så att de närvarande icke få någon tid ledig, den de till slut af blott förlägenhet skulle använda till bifallsyttringar.
3. Man bör icke genom nickningar eller dylika rörelser göra sällskapet uppmärksamt på vissa ställen. Det måste öfverlemnas åt åhörarne, hvad de vilja finna värdigt sin iakttagelse. Icke vårt, utan de närvarandes, omdöme skall här afgöra.
4. Man afmäte sången alltid efter storleken af det rum, hvari man sjunger. I ett litet rum och vid ett icke starkt instrument får man icke sjunga så högt, som i en sal och med ackompagnement af flera instrumenter. En stark röst, omildrad i ett ehuru större rum, frambringar hvarken rörelse eller välbehag.
Man hushålle med rösten; man börje lagom starkt, och låte den småningom växa, så att den i intet parti af sången, men minst vid slutet, då den måste göra det starkaste intrycket, är för svag.
Ledighet, värdigt skick, behag i ställning och rörelser, jemnmått, rundning och smidighet i bugningar och vördnadsbetygelser — dessa äro de stora fördelar vi erhålla af dansen, och dem vi för hela lifvet bibehålla. Härtill kommer jemväl, att dessa färdigheter göra oss omtyckta i sällskap, helst hos det vackra könet, hvilket i synnerhet älskar dansen. Det skall gifvas exempel, att menniskor af medelmåttiga själsgåfvor haft sin danskonst att tacka för befordran och lycka. En god och skön dans bör hafva följande egenskaper:
1. Händernas hållning får icke vara tung och plump. Armarne få ej ligga vid kroppen eller slängas af och an. Deras rörelser måste vara lätta, sparsamma och angenäma.
2. Allt kantigt, tvunget och tillgjordt vid damens uppbjudning till dansen, vid hennes kringförande, vid slutet och vid damens återförande till hennes stol, bör undvikas och får äfven under dansen icke skönjas.
3. Armarnes öppnande, t. ex. vid menuettens slut, måste ske fullt af ödmjukhet och anständighet samt med blygsamt återhåll; ansigtet måste vara fullt af ömt allvar och flärdfrihet.
4. Händerna böra hållas med lindrig fasthet.
5. Man tillåte sig aldrig ställningar, som kunna misstydas, eller skamlös tilltagsenhet. Hvarje tvetydig min under dansen är en förolämpning mot anständigheten, mot den person, med hvilken man dansar, och mot sällskapet; det röjer en straffbar brist på aktning.
6. Vid valser m. m. öfverskride man aldrig nödig måtta. Det är en verklig råhet och bondaktighet, att så länge fortsätta dylika dansar, tills dansaren eller dansarinnan drypa af svett, flämta efter luft och måste gå omkring i salen, likt hästar efter omåttlig ansträngning.
7. Vid dansar i kolonner eller quarréer fordrar aktningen mot de dansande, att man hvarken skingrar sin egen eller andras uppmärksamhet, att man ger noga akt på turerna och ej försummar någon figur.
8. Man ihågkomme alltid den regel, att dansen egentligen måste vara ett mimiskt ackompagnement af kroppen och fötterne till musiken, att den derföre i sina rörelser måste hålla takten, och att den skall uttrycka och relevera musikens innehåll och den deri liggande känslan. Den, som noga följer denna regel, skall säkert dansa med ädelt skick och odeladt bifall. Endast råheten kan finna nöje i ett vildt ras och jägtande i dansen. All värdig hållning försvinner dervid; man stormar oförsvarligt på helsan, och allt nöje sättes i fara att störas genom förskräckande uppträden.
VIII.
Bugningar.
Dessa indelas vanligen i den gående, stående och sittande.
Vid dem alla kommer det hufvudsakligt an på följande reglors iakttagande:
1. För en hög person bugar man sig djupt, och ännu på ett visst afstånd; mindre djupt och på ringare afstånd för den förnäme.
I fall man möter kungliga personer på gatan och således här bugar sig för dem, skall man bäst träffa det tillbörliga och passande, om man stadnar, i det någon af det Kungliga Huset går eller färdas förbi, och då bugar sig. För den förnäme saktar man blott sin gång, utom att stadna, vänder sig åt sidan, der han passerar förbi, och bugar sig i förbigåendet.
2. Alltför djup får aldrig en bugning göras, och aldrig får man länge förblifva i bugande ställning; detta vore slafviskt, förnedrande och skulle afhända bugningen sin värdighet och oss allt ädelt skick.
3. Man buge sig ej för hastigt, och rese sig äfvenledes icke hastigt åter upp. Det ena, såväl som det andra, bör ske småningom.
4. Vid den gående bugningen, som göres, då man går förbi flera personer, sittande bredvid hvarandra, dragas fötterne något litet utmed golfvet; stegen göres något långsammare, och detta bör småningom af- och tilltaga med kroppens böjning och lyftning.
5. Hufvudet måste förr börja att sänka sig, än ryggen; dock måste denna förr åter börja att resa sig än hufvudet; båda delarne måste ske med en viss jemnhet. Lika så litet får man tvärstadna, eller hastigt gå vidare. Hufvudets böjning och fötternas framskridande böra stå i harmoni.
6. Vid den stående bugningen, som sker, när någon, som står tätt framför oss, ger oss något uppdrag, eller säger oss något förbindligt, är det lika felaktigt att bugande gå tillbaka, och att skrapa med foten, eller att likt qvicksilfver vara i beständig rörelse. Lika så felaktigt vore det att blifva stående på stället. Man bör vid denna reverens, om den skall göras med skickligt och ädelt behag, draga den ena, vid hälen något upplyftade foten på ett litet afstånd bakom den andra, och göra denna rörelse i det ögonblick, då hufvudet åter lyftas. Dervid bör äfven märkas, att begge fötterna måste omvexla; men likväl ej hastigt efter hvarandra.
7. Den sittande bugningen fordrar en måttlig sänkning och böjning af hufvudet, utan någon annan rörelse med kroppen. Man gör den dels i sällskap, der redan alla sitta, och således äfven vi, när någon person af icke hög rang, eller en vän af huset inträder, eller någon i sällskapet räcker oss något, eller säger oss något förbindligt, som å vår sida kräfver tack; dels gör man den äfven mot ringare personer, hvars besök vi sittande mottaga.
8. Utom dessa tre slag kan äfven märkas böjningen med hufvudet och handen. Den förra är en märkbart vänlig min. Den göres vanligen af en karl eller ett fruntimmer af hög rang mot underhafvande eller ringare, med den skillnad blott, att fruntimret oftare upprepar nickningen, och minen blir mer vänlig och leende.
Detta kan dock äfven ske mellan personer af lika stånd i sällskap. Man föreställe sig, att en synnerligt god vän till oss inträdt i sällskapet och redan tagit plats. Vi frestas, att liksom särskildt hälsa på honom, och betyga honom vår glädje öfver hans närvaro. Händer detta i mycket förnämt sällskap, och äro vi båda blott sällan der, eller stå vi i rang betydligt efter de öfriga, så bör en dylik särskild helsning alldeles uteblifva. Men äfven der den tillåtes, bör den ske med stor försigtighet; den måste blott röja fägnad och icke hafva skenet, liksom gladde vi oss åt vår väns närvaro, emedan vi eljest fruktade ledsnad. En egen fin takt är dervid nödig, för att undgå förseelser.
Ur samma skäl bör man ej heller för hastigt och oöfverlagdt gå fram till sin vän eller bekante, när hela sällskapet uppstiger, när, det vill sätta sig vid spelborden, begifva sig till sidorummen m. m. Aldrig får det synas, liksom gladde man sig åt en väns eller bekants närvaro på alla andras bekostnad.
Ännu långt flera hänseenden äro nödiga, om det angår en oss särdeles bekant dame. Här skulle det minsta tillägg i den attention, som vårt förhållande till henne rentaf fordrar, blott väcka förargelse. Här bör således den speciella helsningen ske endast med minen af den lugnaste högaktning.
9. Hälsningar, som göras med hatten i hand, fordra en måttlig rörelse på armen, som ej får aflägsna sig långt från kroppen.
I mån af olika plägseder på olika orter, behåller den inträdande hatten antingen så länge i handen, tills han anmodas att bortlägga den, eller öfverlemnar han den vid inträdet i tamburen åt en betjent, jemte öfverrocken, kappan, o. s. v.
10. Ju förnämare den person är, på hvilken man helsar, desto vänligare allvar och högaktning bör minen antaga. Mindre högtidlig, mer vänlig och leende blir den, ju mindre förnäm i förhållandet till oss, eller ju förtroligare med oss de personer äro, i hvilkas sällskap vi oss befinna.
IX.
Klädseln.
Till menniskans yttre räknas billigt äfven dess klädsel. Den låter oss göra mången blick i det inre, och sluta till seder och tänkesätt.
De väsentliga fordringarne för en klädsel, som skall bibehålla oss i verldens aktning, äro renlighet, ordning, smak, öfverensstämmelse, enkelhet, nätthet, tillbörlighet.
Redan omtankan för helsan ålägger oss den pligt, att se på renlighet i hvarje klädespersedel. Men lika så mycket äro vi äfven skyldige våra medmenniskor, att aflägsna från oss allt, som hos dem kunde väcka misshag eller leda. Vi äro oss sjelfve skyldige att söka tillvinna oss aktning och kärlek; detta är omöjligt, om vi gifve andra en oangenäm, stötande anblick. Orenlighet i klädseln är en grundad anledning, att äfven förmoda orena seder hos oss. Äfven i vår husliga drägt bör snygghet råda, ej mindre än i en praktfull klädsel. En renlig menniska gör på hvarje öga ett behagligt intryck; hon kan öfverallt lofva sig ett hedrande bemötande, och hon sjelf har känslan af trefnad och välbehag.
Särdeles bör man vara mån om rent linne. Derförutan blir äfven den mest tjusande drägt utan verkan; hvaremot den enklaste klädsel vinner, om linnet är hvitt och rent.
Lika vigtig är ordning i klädedrägten. Den gäller som ett bevis, att man äfven i sina göromål är ordentlig. — Härtill fordras, att allt hos oss är så beskaffadt, som sedlighet och anständighet fordra. Ingenting får hänga slankigt och vårdslöst; allt bör visa, att vi i vår klädsel se på noggrannhet och anständighet.
Till smak i klädseln hör icke, att man härmar hvarje modets nyck; men att man ej heller aflägsnar sig derifrån för mycket, klär sig i likhet med personer af förstånd och smak, så, att vår kropp vinner på utseendets vägnar, utan att förlora i beqvämlighet.
Öfverensstämmelse består deri, dels att de särskildta klädespersedlarne passa tillsamman, dels att hela beklädnaden passar för vår person, våra förhållanden och de afsigter, i hvilka sällskapet bjudits, för årstiden, helsan o. d.
Enkelheten i klädsel förbjuder allt öfverflödigt, öfverlastadt, brokigt, prålande och sällsamt; i följd häraf för stor olikhet och mångfald i färger och prydnad, eller bjerta, skärande och oharmoniska färger, t. ex. grönt och mörkblått, ljusblått och grått, svart och brunt m. m.
Men icke blott kläderna, utan allt, hvad man har på sig, bör vara försedt med enkelhetens stämpel. Hos karlar räknar jag hit i synnerhet broderi på halsdukar, skjortor, nattkappor, urkedjor, ringar o. d.; fruntimren ville jag synnerligt varna mot öfverlastning med grannlåt och glitter. Den förra liknar en börda, hvarunder behagen digna; det senares namn betecknar redan något, som aldrig kan vinna den tänkandes bifall.
Nättheten bjuder, att kläderna sitta väl, utan att dock hindra kroppen i dess rörelser eller dölja en vacker vext.
Det tillbörliga består deruti, att klädseln ej är beräknad på uppseende, utan rättar sig efter förhållanden, omständigheter och förhandvarande åsigter. Den vare vald, men med smak och förstånd.
Undvikas bör i klädseln allt sällsamt och besynnerligt, allt theatraliskt och fantastiskt. Vår smak, vårt tänkesätt, vårt hjerta bedömes efter vår klädsel. Man kallas löjlig, när man klär sig löjligt och tror sig blifva bemärkt, i det man röjer, det man icke hos sig har någonting bättre att uppvisa.
Det besynnerliga i klädseln består dels i fullkomligt förakt af modet, dels deri, att man klär sig som fremling i landet och alldeles emot den rådande drägten.
Sällsam och egen är den drägt, som, blott hyllande modet, än gör våld på kroppens naturliga byggnad, än sitter för tätt åt kroppen, än åter döljer dess goda former i öfverlastade veck.
Fantastiskt klär man sig, när man ej gör afseende på sin ålder, såsom vuxen klär sig i likhet med barnet, om sommaren nyttjar vinterplagg och tvertom; än vandrar omkring lik en fjäril, än insvept likt en puppa i sitt skal, trycker hatten för djupt ned eller för långt upp, sätter honom på ena örat, eller i otid bär honom under armen eller i handen, vid högre år klär sig likt en yngling o. d.
Likaså bör i sättet att kläda sig allting undvikas, som strider mot sedlighet, blygsamhet och dygd. Fräckt blottade behag väcka afsky. Qvinnor, vore de än sköna som englar, förlora all tjusningskraft, när deras klädsel liknar ett allmänt fruntimmers.
Man kläde sig hellre för väl, än för illa, hellre för rikt, än för fattigt. Den vanliga verlden ser på klädseln, och bedömer derefter personen.
I stället för mycket granna kläder välje man hellre goda och vanliga, så att man alla dagar kan synas snygg och anständig.
Högtidsdrägten, som stundom är oundviklig, har sina egna reglor för anständigheten. Vänligt alfvar, en stilla, osökt högtidlighet, en viss vänlighet, ärbarhet och sjelfkänsla måste tala derutur.
Mörka färger kläda bäst ett blomstrande ansigte, de afsticka mest deremot och förhöja bäst dess drag.
Man kläder sig genast om morgonen ordentligt, för att icke råka i förlägenhet vid något oförmodadt besök. Klädseln må gerna vara sådan, att man kan bedja om ursäkt för enkelheten och huslig beqvämlighet deri, men aldrig sådan, att man måste blygas derföre.
Man låtse aldrig vara stolt öfver sin klädsel, eller mindre akta andra, hvilka icke äro så rikt och väl klädda.
X.
Möblering.
Ett godt lefnadssätt skönjes äfven i möbleringen af våra rum. Allting bör här förråda en renad smak samt kännedom af verlden och tidehvarfvet. Målningar, husgeråd, prydnader måste göra för den besökande åskådligt, att han befinner sig i ett hus, der förstånd, smak och fina seder hafva sin bostad.
Olikheten i stånd, förmögenhet och yrke gör äfven skiljaktighet i rummens möblering nödig. Vare det nog, att här meddela några reglor, huruledes rummen hos en man af medelståndet, utan att vara präktiga och lysande, ändock böra vara smakfullt inredda.
Möblering af ett visitrum. Detta rum, bestämdt till främmandes mottagning, bör äfven hafva en derefter lämpad inredning, således få hvarken skåp, skänkar, mat- eller skrifbord, kommoder, toilettspeglar eller sängar här synas. Ljuskronor, eller lampor, spelbord, ottomaner, divan, soffa, kanape, en s. k. studsare, o. d., äro de ting, som höra till ett visitrum. De böra vara gjorda i den mest omtyckta och goda, men blott efter en enda smak. Målning och tapeter måste ega en lifvande anblick, utan att vara brokiga eller mångfärgade. Väggbeklädnadens färg bör instämma med fönstergardinernas (så framt ej den hvita färgen är föreskrifven af modet) samt med öfverdraget på stolar och soffa. Väl polerade bord, stolar af mahogny, ebenholz eller goda inhemska trädslag och i modern form, göra ett förmånligt intryck.
Mycket beror vidare derpå, att ifrågavarande rum ej är öfverlastadt, utan att i allt råder jemnmått och harmoni. Soffan står vid den bredaste väggen; på hvarje sida dörren och något längre fram i rummet en armstol eller fåtölj; vid den öfriga fria väggen några stolar, lika långt från hvarandra och soffan, samt i rak linea från väggen. Man må ej kalla detta för småsaker; en man af smak och ordningskärlek märker genast den minsta anstöt mot ordning och jemnmått. Äro flera breda väggar i rummet, som icke afbrytas genom dörrar, så är nödigt, att mellan stolarne sätta passande bord, med en vas, ett ur, en vacker alabasterfigur o. d. Att pryda borden i visitrummet med glas, porselän och öfverhufvud med saker, bestämda till dagligt bruk, är en låg smak, så ofta den än varit på modet.
Vill man upphänga taflor eller kopparstick i visitrummet, så böra de vara af mästarhand och passa till sitt ämne. Nakna figurer äro oanständiga, vore de än af den störste mästares hand. Familjeporträtter, heldst af de närvarande egarne, passa ej heller i visitrummet. Man bör icke öfverallt vilja anbringa sitt kära jag. Att ändtligen den största snygghet och frihet från damm bör råda i dylika rum, förstås af sig sjelf.
Möblering af boningsrummen. Dessa behöfva mindre glans. De fordra renlighet, ordning, ändamålsenlighet, smak, enkelhet. Möblerna kunna här vara af vanligt träd. En ljus grundfärg på väggarne gör rummet ljust och gladt, hvilket i boningsrum är en hufvudfordran. Till dess möbler höra kommod, skrifbyrå, fortepiano, soffa, stolar, små sidobord, runda småbord, en stor spegel. Stora skåp passa äfven icke här. Att ställa porselän, silfver o. d. på kommoder, skåp, eller bord, äfven i boningsrummet, strider mot den nyare och bättre smaken. På kommoden kan en blomstervas, en enkel grupp af marmor eller alabaster, på skrifbyrån ett antikt hufvud ställas. Äfven här fordras jemnmått att hvarje vägg har en enda hufvudmöbel.
Om rummets beskaffenhet medgifver, sätter man soffan icke långt från kakelugnen, men aldrig en skrifbyrå (chiffonnier) eller kommod nära soffan. Ett litet sidobord står i dess närhet på sitt rätta ställe, och gör att denna lilla plats vid kakelugnen synes mer förtrolig och beqväm.
Möblering af en Sängkammare. En vacker grå färg, med gröna gardiner och förhängen, är rätta färgen i en smakfull sängkammare. Det gröna omhänget ger en angenäm skugga och i ett sådant rum träder det stilla lugnets bild den inkommande liksom till mötes.
Måste flera sängar stå i detta rum, så är bäst ställa dem så, att de vetta med örngottet mot hufvudväggen. Mellan två sängar är ett rundt, ända till golfvet öfvertäckt bord, på behörigt ställe. Derpå kan stå en toilettspegel eller en studsare. Några bilder och familjeporträtter pryda rummet.
Öfverhufvud bör allting här vara i ytterst enkel smak, och af mörk, icke skärande färg.
Låter det sig göra, så vilja smak och helsa, att sängkammaren ej är för liten, att den har ren luft och solsken, med utsigt åt trädgården.
Studerkammaren är grön samt bäst prydd med antika byster, porträtter af lärde och konstnärer, jord- och himmelsglober m. m. Borden äro öfverdragna med grön eller brun vaxduk. En pendyl afbryter med sina slag den högtidliga tystnaden i sånggudinnornas tempel.
Tjenstfolkets rum äro hvitmenade, ytterst enkelt möblerade, rena och ljusa.
SEDNARE AFDELNINGEN.
Yttre egenskaper, som pryda menniskan i särskilda förhållanden af sällskapslifvet.
XI.
Förhållningsreglor vid frukosten.
Det gifves fall, då man antingen sjelf anställer en frukost, eller dertill bjudes på ett främmande ställe. I båda fallen föreskrifver ett godt lefnadssätt lagar, dem jag omöjligt kan förbigå med tystnad. Jag sammansätter dem i följande punkter:
1. Man mottager gästerna icke i full statsdrägt, men ej heller i blott huslig klädnad. Man är nätt och fint klädd, dock alltid så, att man ser det vara en morgondrägt.
2. Frun i huset, eller äldsta dottren, eller, der dessa felas, något derom anmodadt fruntimmer, åtager sig att servera gästerna. Hon kringbär dock ej kopparne sjelf. Hon fyller dem med morgondrycken och låter dem kringbjudas af domestiker.
3. Bordet är fint och modernt dukadt; kopparne &c. valda med den mest bildade smak.
4. Består sällskapet blott af karlar, så slå dessa antingen sjelfve uti, eller ock sker detta af någon betjent vid ett bord afsides.
5. Äro damer tillstädes, så taga karlarne, om uppassarne icke gifva akt derpå, de tömda kopparne ur deras händer, och ställa dem undan.
6. Fruntimren sitta; karlarne stå vanligen. Först efter frukosten sätta sig äfven dessa, och underhålla sällskapsron.
7. Då frukosten är mindre omständlig, än middagsmåltiden, så strider det ej här mot goda tonen att gå fram och tillbaka, helst om man frukosterar i trädgården, eller i en trädgårdssalong.
8. Bjudes man till frukost, så infinner man sig i en nätt morgondrägt, passande för årstiden.
9. Så mycket man än må älska kaffe, chokolad, thé, glödgadt vin, m. m., fordrar dock höfligheten att man iakttager måtta, och ej dricker mer än två koppar.
10. Det är oanständigt att taga för sig mycket hvetbröd och bakelser, eller doppa och förtära stora stycken, fylla kopparne eller munnen dermed, och sålunda egentligen mer äta än dricka.
11. Koppen får icke sättas på det dukade bordet, eller på en dertill icke bestämd plats. Man håller kopp och fat i händerna tills man druckit ut. Bäst är, när man låter koppen stå på fatet, tages detta i venstra handen, medan den högra fattar grepen, och småningom gång efter annan för koppen till munnen. På många ställen förbjuder modet att hälla drycken, den må vara af hvad slag som helst, på fatet, för att svalas; i fråga om chokolad och dylika stadigare drycker sker detta tillochmed aldrig.
12. Man dricke ej ut alltsammans intill sista droppan, eller begagne skeden för att renskafva bräddarne.
13. Försigtighet är nödig, för att ej slamra med kopp och sked, eller tillochmed släppa dem. Skulle sådant ske, så beder man anständigt om ursäkt, utan att råka i förvirring.
14. Är fråga om porselänet och silfret, så prisar man blygsamt egarens smak; men beundrar intet med högljudd förtjusning. Egaren sjelf talar aldrig om servisens skönhet eller värde.
15. Frukosttiden får icke länge räcka. Förmiddagens göromål äro vanligen de förnämsta: den tillbörliga tiden får dem således ej betagas.
XII.
Uppförande vid bordet.
Man äter med dubbel njutning, om sällskapet eger en städad ton och om värden röjer lefnadsvett och gladlynthet. Vid bordet gifvas många tillfällen att visa bildning. Man kan der göra sig ganska omtyckt, men äfven löjlig och anstötlig. Här alltså några reglor för välförhållandet:
1. Är man bjuden till bords, så infinner man sig noga på utsatt tid, likväl ej för bittida, helst detta besvärar värden, men ej heller för sent, emedan det är högst oanständigt att låta vänta på sig i ett sällskap.
2. Man visar sig, enligt sitt stånd, väl och med smak klädd; man betygar härigenom sin aktning för de närvarande.
3. Det strider mot god ton att göra invändningar mot en anvisad plats. Man kan på sin höjd fint, men kort, låta förstå, att man vet värdera en synnerlig utmärkelse, om en dylik skulle blifva oss visad.
Man sätter sig icke först, utan blott då, när den förnämste, eller värdinnan, eller den dame, bredvid hvilken man kommer att sitta, intagit sin plats.
4. Servetten lägges, till hälften uppslagen, vårdslöst på knäet, dock så, att den ej kan falla under bordet. Att fästa den i knapphålet, eller under hakan i halsduken, strider numera alldeles mot bruket.
5. Man låte ej länge bedja sig att taga något, som bjudes vid bordet. Det är nog, om vi öfverlemne åt båda de oss närmast sittande damerna äran att först förse sig. Att låta faten alltför ofta gå sig förbi, är oloflig blygsamhet och opassande.
6. Man sätter värden i förlägenhet genom att torka skeden eller tallricken med servetten. Sådant utvisar misstroende till dennes domestikers renlighet.
7. Oanständigt vore det att vara den första, som börjar äta. Man väntar tills någon af grannarne begynt.
8. Anmodas man att lägga före af rätter, som stå framför oss, så gör man det aktsamt och efter förskärarekonstens reglor.
9. Den bredvid oss sittande damen vill samtala. En stum granne är odräglig, och hon har enligt bruket rättighet att först blifva tilltalad af mannen.
10. Man bjuder henne först af det kringräckta fatet, och ser till, att hon, om icke betjenten går omkring, får de bästa styckena. Att utsöka dem åt sig sjelf är tadelvärdt. Man tage för sig lagom och utan tankspriddhet; men är det motsatta felet begånget, så får det öfverflödiga icke läggas tillbaka på fatet. Man låter det ligga på tallricken.
11. Öfverhufvud bör man söka att ej för mycket nedsöla knif, gaffel och sked. Salt tages med knifven, ej med skeden.
12. Sås-skålar o. a. d. ställas så, att handtaget eller grepen vetter mot min närmsta granne.
13. Man behöfver icke taga för sig af allt, som kringbjudes; sådant skulle röja glupskhet, begär efter slisk och brist på godt lefnadsvett. Man äte och dricke med måtta, tage aldrig munnen för full, gnage aldrig på ben, skäre hvad som ligger på tallricken aldrig på en gång i munsbitar, emedan denna osed röjer en oanständig maklighet eller glupsk matlust. Man tage icke flera salater, sylter, o. s. v. om hvarandra. — Dock bör man ej heller vara för blyg; den goda tonen fordrar aldrig, att man plågas af hunger och törst.
14. Man vise aldrig en synnerlig längtan efter en egen rätt. Dylika småsaker få icke aftvinga oss någon önskan.
15. Många rätter erfordra ett eget handlag, t. ex. ärtschockor, kräftor. Är man dermed obekant, så ser man först på andra och följer deras exempel.
16. Man läre sig att stundom bruka venstra handen liksom den högra, särdeles för att icke falla sin granne besvärlig.
17. Saker, som ej kunna styckas, låter man ligga odelade på tallricken. Att afgnaga ben o. d. är för mången en vidrig syn.
18. Man äter äfven så till vida med försigtighet, att intet faller på golfvet, halkar af tallricken, sprättes, spilles eller kullstötes.
19. Om något kringbjudes af en utsökt rätt, som icke i stor myckenhet ligger på fatet, eller är mycket sällsynt, så måste man taga helt litet eller intet deraf, och lemna det åt andra, för hvilka det kanske har synnerligt värde.
20. Serveras en anrättning, den man ännu icke ätit, så låter man icke märka detta, utan ställer sig så bekant dermed, som hade man redan ofta njutit densamma.
21. Är man i tillfälle att visa sig som kännare, så välje man af såser, salater, konfiturer alltid det ädlaste och sällsyntaste. För en bildad man är det nödvändigt att äta förnämt och hafva en utsökt smak. Men befinner man sig i förtroliga kretsar, så förstås, att man äter det, som smakar väl, och ej vidare ålägger sig något tvång.
22. I mindre sällskaper, der värden noga öfverser sina gäster, låter man icke märka, att man icke gerna äter en eller annan rätt. Man sätter honom i förlägenhet, och lätt händer, att han dervid förlorar sitt glada lynne.
23. I sällskaper, der det tillgår med stel formlighet, utbeder man sig aldrig för andra gången af en rätt; i större och mer otvungna kan man vara något dristigare, och gör det då genom betjenten. Men bjuder denne på nytt omkring, så behöfver man icke hysa någon betänklighet, utan taga för sig.
24. Önskar man något vid bordet, t. ex. bröd, vatten, vin, salt, så vänder man sig till betjeningen; man gör det sakta, eller genom ett tecken, och bäst då, när de bjuda oss något.
25. Man må icke begära af någon rätt förr, än mer ansedda och äldre personer tagit för sig deraf. — Vid en måltid, der ingen uppassare är till hands, vänder man sig till den, som sitter närmast fatet och lämpar höfligheten af sin begäran efter den grad af aktning, man är skyldig den person, till hvilken man vänder sig.
26. Aldrig lägger man före med sin egen knif, sked eller gaffel för andra, utan utbeder sig härtill antingen gaffeln &c. af den, som bör få, eller hviskar åt betjenten att skaffa en ren.
27. Vid bordet visar man sig väl såsom förekommande sällskapsman, men spelar aldrig rolen af betjent; man borttager icke tallrickarna, och uppstiger ännu mindre sjelf.
28. Så ofta man räcker oss en tallrick, mottager man den och afböjer den icke, emedan vår egen ännu är nog ren; ej heller tackar man betjenten, som ömsar tallrickarne.
29. Öfverhufvud borde den sed allmänt införas, att efter hvarje rätt ombyta knifvar och gafflar, och lemna andra, rena, i stället.
30. Man kommer någon gång till bord, der drickandet ännu hörer till den rådande tonen, heldst på landet, och i vissa borgarfamiljer. Saken är i hvarje fall kinkig, då omsorgen för helsa och nykterhet är någonting väsentligt; men å andra sidan sällskapsron kan störas, om gästerna märka, att man ej vill göra såsom de sjelfva. Man tager sin tillflykt till en annan oskyldig list; man uppspäder vinet omärkligt med vatten; man dricker åtminstone ej af alla sorter, som bjudas; man lofvar att framdeles göra bättre besked; man undskyller sig med en ögonblicklig opasslighet o. s. v. Det är oartigt af värden och gästerna att uppmana en hvar till drickande; det borde således icke förtreta dem, att man håller sig inom anständighetens gräns. I värsta fallet kan man hålla något åtlöje till godo, icke ursäkta sig, utan sjelf instämma i skämtet. Ty här, hvarest vi tala om uppförandet i städade samqväm, kan fråga ej vara om sällskaper, der det kunde illa upptagas, om man ginge hem utan ett rus.
31. Opassande är det att fylla glasen ända till brädden; det ser osmakligt ut och gör, att bordduk och kläder lätt kunna fläckas.
32. När skålar drickas, gör man alltid besked, men dricker föga dervid. Här fordras att gifva akt på sällskapstonen. En förnäm person uppmanar man ej att klinga med glasen; man vänte fastmer tills det sker; i sådant fall, är man alltid med artighet dertill beredd. Mest är detta bruk gängse i förtroliga kretsar; men bör äfven der begagnas med måtta.
33. Aldrig må man såsom gäst tillåta sig att dricka den första skålen. Detta är värdens sak. Att besvara den, är förnämare personer förbehållet. — Rätteligen dricker man icke sjelf, när sällskapet tömmer en skål för vår välgång; men väl tackar man omedelbart derpå för den bevisade hedern, och dricker sedan för sällskapets välgång allena.
Men allt detta drickande af skålar och klingande med glasen är någonting så tadelvärdt, att redan temligen allmänt den bättre plägseden börjat göra sig gällande att alldeles underlåta detsamma. Det nödgar att dricka mer, än man vill; det nödgar till qvicka infall och snabba genmälen, hvilket ej är hvar mans sak, och derföre ofta väcker obehag.
34. Vid bordet kunna flera små vedermälen af höflighet och förekommande uppmärksamhet anbringas, dem man ej får försumma. Dit hörer, att man skyndsamt anskaffar vatten, vin, bröd &c. åt damerna, eller att man förekommer den, som gerna skulle vilja hafva något mer af en rätt, som står framför oss, men är för blyg att yttra denna sin åstundan, samt bjuder honom deraf.
35. Man vare högst uppmärksam på allt, som man med anständighet och godt skick kan göra och förbättra. Man bjuder åt en dame, som senare än vi skulle få en tallrick, sin egen. Dock bör man deremot ej vara besvärlig med dylika uppmärksamheter. Har t. ex. damen en eller två gånger tackat för en sådan artighet, så måste man icke ånyo göra försöket dermed.
36. Det är oartigt, att under ätandet gifva sig något att syssla med håret och klädseln, att nysa eller hosta så, att det märkes, luta hufvudet öfver en annans tallrick, smula något i soppan, aftorka tallricken, liksom spadet stänkt, sticka bakelser i fickan, språka förtroligt med okända grannar, o. d. m.
37. Det är ett stort oskick att nyttja gaffeln som tandpetare. Äfven att nyttja desse sistnämnda, ser icke väl ut. Vore det rentaf nödigt, så måste man skynda sig dermed och skickligt dölja det.
38. En hyfsad person tillsluter vid tuggningen munnen, sörplar ej soppan hörbart, samt talar och dricker ej så länge han ännu har mat i munnen.
39. Kärnor af plommon och körsbär samt små ben o. a. d. läggas på brädden af tallricken, icke på duken.
40. Man säger icke sin mening om matens beskaffenhet, så framt icke värdfolket har den svagheten att höra rätterna eller vinet gerna berömmas. Formligt tillspord derom, håller man sig till sanningen, på den sidan der den helst höres.
41. En glad och vänlig min måste åtfölja oss till bordet. Man vare språksam, utan talträngdhet, och söke att gifva åt det man säger ett allmänt intresse.
42. Man fälle vid bordet aldrig yttranden, som, om äfven blott aflägset, kunna häntydas på någon. Man kan härutinnan icke vara nog försigtig, helst ens utlåtelser vanligen höras af alla gästerna.
43. Såsom värd är man förpligtad att mottaga sina gäster. En person af betydande rang går man tillmötes ned på trappan; mindre höga personer mottager man i förmaket; gäster af lägre rang vid dörren till rummet.
44. Har man en för sällskapet obekant gäst, så bör man presentera honom. Man uppgifver hans rang och namn, och är han slägting, så nämnes äfven detta.
45. Man vare såsom värd fryntlig och förekommande samt uppföre sig så, att man ser, det sällskapet är oss angenämt.
46. Hvilka de första platserna äro vid bordet, derom råda i olika länder skiljaktiga meningar. I förnäma hus äro de ostridigt der, hvarest värden och värdinnan sitta. Enligt andra plägseder anses de medlersta mot hvarann befintliga platserna vid bordet såsom de förnämsta. Stundom intager värden, stundom värdinnan den förnämare platsen; stundom måste denna inrymmas åt den förnämsta gästen. Här afgör vanan på stället.
47. Kunna gästerna placeras vid ett rundt bord, så uppkomma mindre betänkligheter härvid. Dock gälla i en matsal temligen allmänt de platser såsom de första, der man sitter midt emot ingångsdörren, äfvensom i salongen de, hvilka äro soffan närmast.
48. Hela bordservisen bör vara fin och efter ny smak.
49. Värden åligger det att sörja för sällskapets förströelser, dels i det han vet att bringa å bane allmänt interessanta ämnen och samtal; dels då han placerar personer nära hvarann, som kunna bidraga till konversationsnöjet.
50. Det är mot all anständighet att truga gästerna till att äta och dricka. Att en enda gång i allmänhet uppmuntra dertill, är det högsta som får ske, och äfven detta sker i fina sällskaper aldrig; det går blott an i förtroligare samqväm. Deremot böra gästerne aldrig märka, att man gerna ser, om mycket af maten blir öfrigt.
51. För värden sjelf är uppmärksamhet i dubbelt hänseende nödig. Han måste hafva ögonen öfverallt, sörja för hvarje gäst, om nödigt är, och aldrig låta samtalet afstadna; dock bör han äfven akta sig, att ensam vilja föra ordet.
52. Förseelser af domestikerne under måltiden rättas af värdfolket lugnt och utan uppseende.
53. Man sätter alltid det bästa i sitt slag framför gästerna, och aktar sig för skenet af all karghet.
54. Att man såsom värd vid bordet är den sista, förstås af sig sjelf; den ringaste bland gästerna bör man då lemna företrädet. Man underlåter dock ej, der bruket så fordrar, att räcka sin arm åt en af damerna i sällskapet, för att ledsaga henne till salongen.
55. I rätternas antal, tillredning och följd på hvarandra rättar man sig dels efter bruket i bekanta hus af god ton, dels efter ortens och landets sed öfverhufvud, dels ock med skäl efter årstid och helsa.
56. Man står icke förr upp från bordet, än de, hvilka det åligger, gifvit tecken att stiga upp. Vanligen gör värdinnan början.
XIII.
Förhållandet i sällskaper.
I sällskap äro allas ögon vända på oss. Man utsätter sig för hvarje dess medlems bedömande. Huru nödvändigt är derföre icke, att här uppträda och förhålla sig så, att man icke misshagar!
1. I den mån sällskapet, der man inträder, är förnämare, eller ringare, måste äfven vår drägt och vårt uppförande derefter afpassas. I förnäma sällskaper visar man sig, efter omständigheterna, präktigt klädd; mindre praktfullt, men dock med smak, i ringare. I de förra herrske mer högtidlighet och värdighet i våra miner; i de senare äro vi friare, meddelsammare, utan att dock någonsin förnärma anständighet och värdighet.
2. Man låte sällskapet icke länge vänta på sig. Man synes utan omständlighet, och aflägsnar sig, om sällskapet är mycket talrikt, utan att taga afsked. Man stör då icke ordningen; man sätter ingen i förlägenhet att särskildt gifva akt och helsa, och man besparar värdfolket onödan att tacka oss för vårt besök. Dock säger man helt oförmärkt åt en vän, att man går, i fall man skulle efterfrågas.
3. Åt fruntimren och ålderdomen tillerkännas ovilkorligt företräde, äfven om personerna äro oss underlägsna i rang och anseende.
4. När man presenterar två för hvarandra ännu obekanta personer, så nämnes först den ringares namn och sedermera göras den förnämare bekant med denne. I fråga om en person af hög rang uteblifver det sednare.
5. Värd och gäster böra visa fryntlighet, glädtighet och godt lynne; de måste hafva interesse för allt, som göres eller säges, och karlarne i synnerhet draga försorg, att fruntimrens önskningar städse förekommas.
6. Man vare språksam i sällskap; men akte sig att ställa någon viss i för mycket ljus, enär man derigenom kunde omärkligt kasta skugga på de öfrige.
7. Man tillskynde ingen den förtret, att se sig fördunklad eller tillbakasatt i ting, hvari han tror sig ega företräden, äfven om dessa icke hade något egentligt värde, eller vore nog grundade.
8. I fruntimmerssällskap tale man aldrig eller högst sällan och högst försigtigt om skönhet och fulhet hos personer af andra könet.
9. Man söke att utmärka sig mer genom artighet, än att glänsa med kunskaper och förstånd. Man gifve hellre andra tillfälle att tala, än att man talar sjelf, och undvike särdeles att visa sig som granskare och menniskokännare.
10. Man måste se på den, med hvilken man vexlar ord, och af höflighet visa sjelfve pratmakaren uppmärksamhet.
11. Man tale ej om frånvarande, såframt man ej kan säga godt om dem; men väl tage man frånvarande personer, då ovänliga omdömen om dem fällas, så mycket i försvar, som står tillsammans med sanningen och med umgängets reglor, hvilka förbjuder stark och lång motsägelse. Äfven berömme man dem ej öfverdrifvet, emedan sådant kunde förolämpa sällskapet.
12. Man vise vid allt hvad som säges uppmärksamhet; men särdeles när man talar med vissa personer, och mest då, när andra undandraga någon en i början visad uppmärksamhet. Också förgäte man icke, att i samqväm är själsnärvaro en oundgänglig egenskap, på det man ej må råka i den högst obehagliga förlägenheten, att vid svar, som måste gifvas, blifva villrådig, begå misstag, eller göra sig löjlig.
13. Talar man till hela sällskapet, så fästar man icke blickarne på någon viss person, utan man vexlar med dem; längst kan man dermed dröja vid hufvudpersonen, eller den, som föranledt samtalet.
14. Talar någon till oss, så vare man endast öra; man får icke se bort, eller dervid taga sig något att syssla med.
15. Förefaller helt nära oss en löjlighet, som den med oss talande icke märker, så låter man dock ej störa sig, och antager ej någon leende min, helst den talande lätt kunde tro, att vi funne honom eller hans tal löjligt.
16. Man hviske aldrig någon i örat, minst på en dame. Man får icke, stående eller sittande, komma någon nära med sin andedrägt, och man tränge sig derföre aldrig in på andra.
17. Man tale aldrig, utom i högsta nödfall, på ett språk, hvilket ej en hvar i sällskapet förstår. Detta väcker ledsnad, förtret och misstanka.
18. Man tale aldrig för högljudt; sådant är oanständigt samt ger en anstrykning af grofhet. I bildade hus värderar man mildhet i ton och uppförande allmänt. Men väl måste man, när man talar till ett helt sällskap, något höja rösten, för att tala utan ansträngning. Att vara alltför lågmäldt och otydlig är jemväl ett fel mot ett godt umgängessätt.
19. Man falle ingen i talet, ännu mindre motsäge man någon rent af. Ett blygsamt tvifvel bör yttras med artighet.
20. I högsta grad oanständigt är det att skratta högt och plötsligt. Äfvenså undvike man skenet af att synas veta en sak bättre, än andra.
21. Förklare vi något för sällskapet, så måste alla anstötliga och inbilska yttranden undvikas.
22. Man uttrycke sig klart, tydligt och kort, utan stolthet eller sjelfberöm.
23. Man rätte sig noga efter den införda titulaturen, hvarpå de fleste menniskor sätta stort värde.
24. Man vare höflig med urskillning. Man rätte sig härvid efter rang, börd och omständigheter. Att bemöta en person lika höfligt som en annan, om båda äro af mycket olika rang, förolämpar den högre, och gör den ringare lätt öfvermodig.
25. Tankspriddhet i sällskap ger anledning till ofördelaktiga omdömen och anmärkningar.
26. Man sitte ej med vidöppna, utsträckta ben, samt undvike öfverhufvud hvarje oanständig ställning och all maklighet.
27. Vid kyssning, der denna måste förekomma, och vid omfamning, vare man ej för brådskande och oförsigtig, emedan en mängd löjliga och oangenäma händelser här kunna förefalla. Kyssen bör endast ske med en lätt snuddning bredvid den andras mun, icke med våta eller öppna läppar. Bland karlar och i sällskap borde detta dock afläggas; det har mycket emot sig.
28. Vid handkyssning följes det antagna bruket. Medgifver detta frihet och val, så bör det sällan förefalla, ty det är den största artighet, som kan visas mot en dame; man bör derföre icke slösa dermed.
29. Man undvike noga, att i sällskap sysselsätta sig med sin egen och andras klädsel och grannlåt, eller vilja förbättra något derpå.
30. Befinner man sig vid dörren, och är en annan i begrepp att stiga in eller gå ut, så fordrar höfligheten, att man träder något tillbaka och väntar tills dörren åter är ledig.
31. Underhåller man ett samtal, och en tredje kommer dertill, så bör man i korthet underrätta honom om samtalsämnet, och sedan lugnt fortfara.
32. Man börje intet högt samtal, om det blott kan interessera några få, emedan dessa då ej kunna deltaga deri, men likväl hindras att tala om annat.
33. Har man att säga något i tysthet åt en annan, så begagne man ett ögonblick, då samtalet mellan de öfriga är lifligast; man undvike dervid en leende uppsyn, emedan de öfriga kunde tro att vi tala om dem. Denna misstanka undviker man äfven, genom att dervid icke fästa ögonen på någon i sällskapet.
34. Man vare, äfven mot ringare, utmärkt höflig. Vi nedsätte icke vår värdighet om vi tillbjude eller sjelfve framsatte en stol åt någon person af ringare stånd, än vi sjelfva, som besöker oss, eller, om ingen annan främmande är tillstädes, gifve honom första platsen vid bordet och den första tallricken. Den första uppmärksamhet och höflighet tillkommer alltid gästen.
35. Man snusar blott i förtroligare kretsar, och äfven der sparsamt, med iakttagande af all möjlig snygghet.
36. Första bugningen tillhör värdinnan och värden. Der handkyssning är bruklig, visar man värdinnan denna attention; men att gå runda laget omkring och kyssa handen på alla, är en löjlig småstadssed.
37. Man aktar sig att spotta på golfven, särdeles i rum med bonadt golf och der mattor äro utbredda.
XIV.
Reglor för ett hyfsadt umgänge vid afläggandet
af visiter.
1. Man iakttage noga de timmar, då visiter göras och emottagas på stället, der vi uppehålle oss, och underrättar sig om det rådande bruket dervid.
2. Åker man, så böra hästar och vagn vara utsökt goda. Äfven bör klädseln då vara olik den, hvari man synes, när man kommer till fots.
3. Vid ankomsten till en främmande ort, är det en pligt att göra första visiten hos den förnämste bland dem, man ärnar besöka. Kortast och beqvämligast sker detta, när man öfverallt åker fram, och låter öfverlemna ett kort genom betjenten. På kortet står blott vårt namn och boning. Önskar den förnäme vår bekantskap, så låter han sedan bjuda oss till sig.
4. Låter en främmande på detta vis sända oss ett kort, så anses det oartigt att genast bjuda honom. Detta var ej meningen med hans attention; man kan derföre tillochmed låta urskulda sig med frånvaro, ty den främmande förstår nog detta och anser det giltigt. Först något sednare låter man ensam bjuda honom.
5. Arrangere vi sjelfve ett samqväm, så måste vi personligen dertill bjuda personer af rang; till de öfriga sändas bjudningskort, emedan betjeningen, som blott skall mundtligt bjuda dem, ofta begår fel, som förorsaka oreda.
6. Man försumme aldrig att aflemna en glad eller sorglig underrättelse af betydenhet, t. ex. om förlofningar, giftermål, befordring, nedkomst, dödsfall o. dyl. till enhvar, hvilken det såsom slägting, vän, bekant eller å embetets vägnar kan interessera. Detsamma bör ske vid en nämnde personer interesserande främlings eller anförvandts ankomst, vid vår egen ankomst eller afresa. Uraktlåtandet deraf upptages vanligen ganska illa och vittnar om bristande lefnadsvett.
7. Man låter betyga sitt deltagande genom dem, som bringa oss underrättelsen, väl i allmänhet, men sedan genom vår egen betjening särskildt.
8. Vid sorgbesök fordrar anständigheten, att man infinner sig svartklädd.
9. Kontra-visiter få icke länge uppskjutas, ty man ådrager sig annars beskyllning för oartighet.
10. Vid besök i förnäma hus låter man alltid anmäla sig.
11. Vid inträdet gäller om hälsningen detsamma, som redan i det ofvanstående blifvit anfördt.
12. Har man kommit till fots, så aktar man sig att inträda med dammiga och smutsiga fötter.
13. Öfverplagg och paraplyer lemnas qvar i tamburen.
14. Man vare ej för frikostig med visiter, och stanne ej länge qvar.
15. Man tale endast om det, man vet interesserar den, hos hvilken besöket sker.
16. Man ser sig icke nyfiket omkring i rummet; tillåter sig ej att taga skrifter, böcker o. d. i hand, eller lägga dem annorlunda.
17. Man undvike alla uttryck och talesätt, som blott kunna brukas mellan fyra ögon. Konversationsspråket vare osökt, men vårdadt.
18. Man fråge efter den persons befinnande, som man besöker, men ej med en ton eller min, liksom trodde man, att han ej befunne sig rätt väl.
19. Man uppträde aldrig som rådgifvare, alldraminst i otid. Verlden åstundar vårt råd vanligen först då, när hon redan fattat sitt beslut, och väntar, att vår mening öfverensstämmer med hennes egen. Otillständigast är det, när yngre personer genast äro till hands med sina råd hos äldre, samt ringare hos högre.
20. Höflighetsbetygelser vid besök böra lämpas efter rang och stånd.
21. Man förfelar sitt ändamål alldeles, om man yttrar sina artigheter som en utanlexa; de måste röja besinning och själsnärvaro.
22. Skulle så hända, att någon, som står högt öfver oss, erbjuder oss försteget ut genom dörren så, att vi kunna se det vara hans allvar, så mottager man genast denna heder med en anständig bugning och yttrar dervid t. ex. ”Som Ers Excellens befaller.“ Men är rangskillnaden mindre, så mottager man denna ära icke genast, utan beder den förnämare träda först. Vägrar han det, så buger man sig och säger: ”Jag efterkommer Tit. befallning,“ blir sedan efter gåendet genom dörren stående, och fortsätter sin artighet mot honom. Att rentaf vägra en dylik heder, är småstadsaktigt.
23. Öfverhufvud begås ofta fel af brist på godt lefnadsvett, af en viss ödmjukhet och rädsla, när man är i fall att mottaga en tillbuden heder eller något, som med stor artighet erbjudes. Regeln är, att man nödvändigt mottager det, som efter skedd vägran åter med allvar tillbjudes, och dervid tillkännager, att man vet sig derigenom utmärkas.
XV.
Reglor för ett finare lefnadsvett i umgänget med
de Förnäme och Store.
Affärslifvet bringar oss ofta i sällskapsförbindelser med de förnäme och store. En man af verld måste äfven här veta att bete sig tillbörligt, för att äfven i sådana fall väl upptagas och gynnsamt bedömas. Jag har i sådant ändamål samlat nedanstående föreskrifter:
1. Ju förnämare huset är, desto nättare och prydligare vare man i sin drägt, men aldrig öfver sitt stånd.
2. I umgänget med förnäme är stadga en väsentlig fordran. Desse män, som sjelfve bete sig med värdighet och allvar, fordra detsamma af dem, de lemna tillträde hos sig.
3. Hvad som i mindre sällskap går an, är på orätt ställe i umgänget med de store. Här måste all förtrolighet, alla små friheter, all maklighet och oförbehållsamhet aflägsnas; vördnad och högaktning måste framlysa i våra miner, ord och handlingar.
4. Det är nödigt, att vi göre oss bekanta med bruket och plägsederna hos de förnäme och store, samt att vi noga efterlefve dem. Man falle dem aldrig i talet, och åtnöje sig med hedern att svara på deras frågor; eller lemne korta förklaringar vid ett och annat. Man motsäge icke sådana personer; man tage en synbar del i allt, hvad de säga eller göra; man vare full af uppmärksamhet, full af beredvillighet att förekomma deras önskningar; man kalle dem gynnare och förvandla det hos ringare passande ordet godhet till bevågenhet, ynnest, nåd.
5. Nedlåtenhet å förnäma personers sida må ej berättiga oss till större frihet. Ju mindre dylika personer fordra vördnad, eller synas fordra den, ju mer vakte man sig att missbruka deras godhet.
6. Man afhöre uppmärksamt deras ord, för att icke råka i förlägenhet att bedja om upprepandet af hvad de sagt. Dels välja de sina ord sorgfälligt, dels gör det dem ledsnad, om de ännu en gång skola uttala dessa ord. Blott när det angår saker af vigt, får man förståndigt bedja dem om upplysning. Skulle de låta oss förstå, att de trott sig tala tydligt nog, så måste man vara nöjd dermed och blott, om det går an, försäkra, att endast vårt nit för deras väl förmått oss bedja om en närmare förklaring af deras tankar. I mindre vigtiga ting gör man bättre, om man låtsar sig ha fullt förstått dem.
7. Det är otillständigt att vilja fråga en sådan person efter orsaken till någon hemlig oro eller bekymmer, hvaraf man kunde se honom plågas. Det är för högt stående personer alltid förtretligt, om man vill komma dem till hjelp der, hvarest de ej åstunda någon sådan, och dubbelt oskickligt är det, om en ung man vill bispringa med råd.
8. Man tillbjude aldrig en högre person ett vad, eller tage genast för allvar, om han sjelf tillbjuder ett sådant. Alla vad förutsätta jemnlikhet i stånd och egodelar, samt äro måhända äfven under dessa omständigheter oförenlige med städade seder.
9. Vid besöket hos en förnäm man yttrar man sig kort, och qvarstannar, om han ej sjelf annorlunda befaller, endast några minuter hos honom. Men sker besöket i verkliga affärer, så vänte man tills han ger tecken, att intet vidare är att afgöra, eller fråge, om han ännu har något att befalla.
10. Personer af rang får man aldrig hviska i örat, om det icke uttryckligt äskas, och äfven då bör det ske med djup vördnad.
11. Så länge man ej anmodas att sitta, blir man stående; ej heller sätter man sig vid första anmodningen, om denna ej sker i en rentaf bestämd ton; men i sådant fall utan uppskof.
12. Möter oss en förnäm man på gatan, så stannar man något och bugar sig dervid.
13. Damer af hög rang kysser man blott då på handen, när handkyssning är bruklig, hvilket skönjes deraf, att damen börjar aftaga handsken. Man lyfter hennes hand icke till munnen, utan bugar sig, för derpå hennes hand blott helt litet mot sina läppar och utan att på minsta sätt trycka den.
14. Är en förnäm person så nedlåtande, att han beledsagar oss ut, så låtsar man icke märka det, men vänder alltid bröst och ansigte emot honom. Det får aldrig synas, som trodde vi det vara en oss tillämnad heder. Endast vare den sista bugningen desto mer vördnadsfull.
15. Man infinner sig blott sällan hos förnäma, och alltid å visittimman. Man låter ingen födelse- eller namnsdag, ingen nyårsdag m. m. gå förbi, utan att, der så brukas, teckna sitt namn å det i förmaket befintliga papper, eller aflemna ett visitkort.
16. Talar en förnäm person till oss på gatan med obetäckt hufvud, så afhålle man sig att erinra honom derom och förblifve sjelf obetäckt.
17. Detsamma gäller, i fall den förnäma personen lemnar oss plats till höger.
18. Ser man en sådan man redan på afstånd, så gör man sina steg småningom allt mindre och långsammare. Man nalkas honom med ädelt skick, stannar, bugar sig, betäcker sig långsamt och fortsätter efter en liten stund sin gång.
19. Vid utgåendet från en förnäm persons rum, vänder man honom aldrig ryggen, utan man böjer åt sidan och söker med omvexlande bugningar öppna dörren, så att man kan öppna den, utan att vända sig om.
XVI.
Höflighetsreglor för umgänget med det vackra könet.
Det är en afgjord sanning, att mot ingenting begås oftare fel, än mot den sanna höflighet, man är det täcka könet skyldig. Ju mer karlarne beflita sig att vilja behaga damerna, ju större förseelser begå de ofta i sättet att bete sig dervid, och blifva derigenom dels löjliga, dels föraktliga för fruntimmer af rigtig känsla. Jag vill försöka att meddela några praktiska reglor för detta umgänge.
1. Ett godt angenämt lefnadsvett fordrar icke, att man spelar rolen af smickrare och tjenstfärdig uppvaktare hos damerna. Det är löjligt att vilja behaga dem genom theatraliska ställningar och utantill lärda talesätt. Bildade fruntimmer fordra af mannen manlig stadga, och undanbedja sig all närgångenhet. De åstunda ett förekommande väsende, men ej ett lumpet eller krypande smicker.
2. Det är för mannen oanständigt, och för qvinnan motbjudande, om den förre ständigt drager munnen till ett leende, eller smäktar och suckar, eller öfverhufvud faller i öfverdrift och faddhet. Ty qvinnan måste tänka, det man tilltror henne en nog förvänd smak, att kunna finna behag i dylika dårskaper.
3. Tonen i umgänget med fruntimmer bör vara öppen, hjertlig, vänskaplig, grannlaga och blygsam.
4. Man afhålle sig dervid från alla lärda religiösa, politiska och torra samtal, och vare endast betänkt på att förströ och roa dem. Man får således icke synas knarrig, förstämd, ledsen eller nedslagen, utan munter och med otvungen, fryntlig min.
5. Man yttre i fruntimmerssällskap aldrig sin tanka om skönhet och fulhet, fråga må vara om lefvande fruntimmer, eller om porträtter och statyer. Man mildre tvärtom sådana omdömen, när de fällas af andra.
6. Tillstädesvarande damer berömmer man ej för mycket i andras närvaro; man sätter den berömda i förlägenhet, om hon är bildad, och man råkar i fara att hos de öfriga framkalla känslor, som ej kunna vara angenäma för dem sjelfva.
7. Man tillåte sig icke den ringaste tvetydighet, det minsta osedliga ord, eller oblyg min och hållning.
8. Lika så litet nedlåte man sig till pöbelaktiga ord, till svordomar, eder och groft skämt.
9. I dansen undvike man förtrolighet, handtryckning, damens vilda omsvängning och annat oskick.
10. Vid spelbordet vare man undseende med fruntimren, och låte dem hellre vinna, än förlora.
11. Tillfälle att visa en tjenst försummar man icke, och låte förstå, att man anser för heder att kunna göra det.