XVII.
Umgängesspråkets värde och dess hufvudfordringar.
Tankarnes meddelande genom inbördes samtal är ostridigt den yppersta, oskyldigaste och njutningsrikaste sysselsättning. Det tillskyndar hvarje ålder nöje, om det behörigt afpassas och skattas efter sitt egentliga värde.
Försummas detta nöje, så måste vi sätta bullrande, ofta själlösa tidsfördrif i dess ställe. Vid dessa vänjer man sig att öda tiden; de finaste känslor kränkas, goda grundsatser undergräfvas. Utvexlingen af ideer deremot närer och stärker tanken, vare sig genom det vi gifva, eller det vi mottaga. Det är en anledning till öfning i godt föredrag, och vi rikta oss synnerligast genom meddelandet af andras erfarenheter och meningar. Detta utbyte är den bästa skola för förståndet. Det alstrar ett ymnigt förråd af tankar, hvilka ensligt studium och afskiljd forskning ej kunna frambringa; det bildar omdömet och renar begreppen. Man tager sanningar, som äro omedelbart nyttiga för lifvet, hellre ur samtal, än ur böcker, emedan de i sällskaper kunna bättre redas och mångsidigt skärskådas. I tal och svar utvecklas allt, som kan framställas för och mot saken. Ensidighet i meningar kan derigenom undvikas.
Men ett väl ordnadt samtal förhöjer icke blott vår tankekraft, utan lifvar äfven vår känsla för det goda och sköna. ”Läsningen af den bästa bok,“ säger Montaigne, ”är ändock blott en släpande själsrörelse, hvilken aldrig uppvärmer så, som ett samtal.“ Uti samtalet erhålla orden genom ton och accent först sin fulla kraft och egentliga betydelse.
Vår tid synes allt mindre värdera denna lifvets krydda, och samtalet synes numera knappt räknas till det rätta sällskapsnöjet. Så många skäl och anledningar än må finnas till denna mening, så är det dock en afgjord skada, att någonting så nyttigt och nöjsamt till denna grad uraktlåtes. Sällskaper, der man kommer tillsamman för att tala, borde betraktas såsom en del af uppfostran och bildningen; de borde beräknas härpå, de borde högaktas, och detta så mycket mer, som de hvarken kräfva förberedelser eller kostnad.
Bland sällskaper äro de ändamålsenligast, der karlarne och fruntimren samtala fritt, men dock anständigt, emedan de mest bidraga till bildning och förädling.
Om männerna bringa rigtigt bruk af språket och regelbunden tankeföljd i samtalsnöjet, så rikta deremot fruntimren språket genom känslans grannlagenhet, genom förrådet af känslor, hvarmed naturen så rikt begåfvat det vackra könet. Önskningen att behaga fruntimren mildrar månget uttryck, förskönar mången form, lifvar inbillningskraften. Karlarne vänja sig vid mildhet i uttrycket, som småningom blir en vana, och ändtligen natur.
Man tror orätt, att egna naturgåfvor, många kunskaper och ett synnerligt behag erfordras, för att i sällskap tala rigtigt och väl. Men naturen har åt en hvar, som är ordentligt uppfostrad, förlänat gåfvan att spela en egen god rol i samqväm, om också icke enhvar kan der utmärka sig. Att rigtigt känna och tänka äro de första och vigtigaste fordringarne, för att tala väl. Småningom finnas allt bättre uttryck, valdare talesätt, finare och mer grannlaga vändningar. Och alltid skall den, som enkelt och klart framställer sin mening, ega fördelen framför en hvar, som ställer sina satser på spetsen och sina ord på skrufvar.
Ett ämnes utredande i samtal är en af sällskapsnöjets skönaste källor; det bör dock egentligen icke med flit uppsökas, utan förekommer bland bildade personer sjelfmant. Men den, som då gör behörigt bruk deraf, skördar genom sanningens och en god saks försvar den herrligaste lön.
Ett hufvudfel i samtal är ouppmärksamheten. — Gåfvan att höra borde redan upptagas i den första uppfostringens system, och upphöjas till en sträng lag. Aldrig skall hufvudet bilda sig hos den, som icke hållits till uppmärksamhet; aldrig skall man sjelf hopsätta en sammanhängande tankeföljd, om man ej vant sig att uppmärksamt följa andras.
Ett annat stort fel är hågen till motsägelse. Det gifves menniskor, som ej kunna höra på, emedan de under den andras tal så ifrigt förbereda sina invändningar, att detta arbete upphettar deras inbillning och tar deras tankar fullkomligt i anspråk. De förstummas således när de måste höra, att de icke gifvit akt på samtalets egentliga ämne.
Det är en egen, men nödig konst, hvartill fordras ett öfvadt tålamod, att höra på ensidigt och okunnigt folk, när de äro af stånd och göra många anspråk. Här är det en stor förtjenst att nedlåta sig till deras lumpna samtal och anständigt taga dem under armarne. Fruntimren länder denna dygd till den yppersta prydnad.
Felet att afbryta andra i samtal står i för nära samband med bristen på godt lefnadsvett, att ej en särskild varning deremot vore nödig. Det gifves dock menniskor, som knappt låta en mening utsägas, innan de genast göra sitt inkast. Åhöraren är genom denna ideernas styckning försatt i ett plågsamt läge, och samtalet kan aldrig gifva ett resultat.
Ett annat, i hemlighet äfven beskrattadt, fel är begäret att höra sig sjelf, och att med egen vältalighet nedsätta andra eller stämma dem till beundran. Detta fel verkar tillika menligt såsom exempel.
Äfven felar man deri, då man sträfvar att sorgfälligt ordna hvad man vill säga. Saken blir derigenom pinsam, uppmärksamheten går förlorad, och den nödiga hållningen blottas på all grace. Säkraste sättet att behaga är, att man öfverlemnar sig åt sina tankars naturliga lopp.
Sällskapsro är umgängeslifvets krydda. Det ges väl en larmande fröjd, som äfven har sina angenäma stunder; men dessa äro flygtiga. Trefnaden åter kan fortfara; den gör ingen missnöjd, och vinner derföre lätt anhängare.
Gåfvan att berätta är ock en välkommen företeelse i hvarje sällskap. Graderna deraf äro många. Det är nödvändigt, att enhvar berättar i enlighet med sitt lynne, sin karakter och sin känsla. Han utbildar endast naturanlaget dertill med smak och utan falsk konst.
Smädelystnad, förtal och sqvaller höra hvarken till den sedliga eller hyfsade verlden, och minst till bildadt sällskap. Det finnes menniskor, som bringa med sig i samqväm en tadelsjuka, och dermed smitta andra, så att man ovilkorligt hänföres deraf. Samtal mellan karlar urarta lätt i politiska debatter, och blifva antingen för lifliga eller för torra. Der mer fruntimmer finnas, än män, splittras ofta konversationen i skilda samtal. Ett sällskap, der några interessanta och snillrika fruntimmer förena sig med ett öfvervägande antal af män, eger företrädet, särdeles om de förena naturlighet och anspråkslöshet med sin bildning.
XVIII.
Några särskildta Reglor för ett godt lefnadsvett
bland båda könen, i afseende på åtskilliga mindre
förhållanden i sällskaper.
Det hör till den förra sällskapstonen, att icke vara obevandrad i de af modet gynnade kortspel och andra spel. Höfligheten fordrar dervid en noggran uppmärksamhet, tankspriddhet i spel medför icke blott förlust, utan förolämpar äfven de medspelande och stör deras nöje. Man spele aldrig med passion, vinne och förlore med lugn, deltage ej i förbudna spel, och nedlåte sig aldrig till låga konster dervid.
Den sanna höflighetens språk får ej vanställas genom löjliga, orimliga eller af ett felaktigt bruk uppkomna talesätt.
Skrifver man bref, så iakttage man sorgfälligt den städade tonens reglor. Till gynnare tage man det finaste papper, lemne ofvan- och nedantill ett bredt rum, till venster en bred marg, beflite sig att skrifva väl, eller åtminstone rent och tydligt, samt undertecknar sig vid brefvets slut desto djupare, ju förnämare personen är, till hvilken man skrifver.
Att härvid afseende bör fästas å vederbörande titlar och benämningar, är af sig sjelf klart.
Pris — 24 sk. bco.