II.
Junidag i Paris.
Samma atelier, men flera, delvis nya, möbler. Draperier framför dörrarne. Några stora, japanesiska lyktor nedhängande från taket. På divanbordet en vas med rosor. På ett mindre bord vid sidan om chäslongen ett kabinettsporträtt af Alland.
Louise och värdinnan samtala framför dörren till entréen. Louise i ny, elegant parisertoalett.
VÄRDINNAN.
Vi ha i dag den tjugoandra juni, och den första juli är atelieren ledig. Det är hög tid, att jag får den uthyrd.
LOUISE.
Jag hyr den på en månad — — två månader — — ett kvartal, om så nödvändigt skall vara — —
VÄRDINNAN.
Nej, inte mindre än ett år, det sade jag er häromdagen, mademoiselle.
ser sig omkring; för sig sjelf.
Lemna detta och flytta in i ett vanligt litet rum? Till värdinnan. Ett halft år — jag hyr den på ett halft år.
VÄRDINNAN.
Ett helt eller inte alls. Den nya hyresgästen väntar på svar, och han räknar mig pengarne på bordet, mademoiselle — — pengarne på bordet.
LOUISE.
Det gör också jag.
VÄRDINNAN.
Då har ni företrädet, mademoiselle.
LOUISE.
Jag kan betala hälften nu och andra hälften första September. Jag har inte så mycket pengar att undvara strax.
VÄRDINNAN.
Till den första September kan jag vänta. Men ni betalar mig väl litet för allt extra, mademoiselle?
LOUISE.
Om ni låter mig få allt som jag vill, och — —
VÄRDINNAN
med en blinkning.
Man är diskret. Man har sett verlden. Nickar. Ni sätter nog värde på, att inte ha med något vanligt dumhufvud att göra, mademoiselle?
otåligt.
Ja — ja — —
VÄRDINNAN.
Godt! Jag har varit mycket belåten med mademoiselle, derför skall ni också ha er atelier. Och monsieur är också en utmärkt herre, en riktigt nobel herre.
LOUISE
går hän till skåpet, tar fram en bundt sedlar och räknar upp summan.
VÄRDINNAN.
Och om det skulle vara någonting extra med uppköp eller uppassning eller dylikt, så står jag alltid till tjenst.
LOUISE
lemnar pengarne.
Se der! Det är ju riktigt.
VÄRDINNAN.
Alldeles rätt. Jag skall skrifva kvittensen och så gå efter ett timbre. — — Ja, så är det möblerna, de möblerna som mademoiselles bror hyrt. De äro också lediga den 1:ste Juli.
LOUISE.
Vi kunna ju tala om det sedan.
Godt. Ni kan få allt efter er egen smak, mademoiselle. Går.
LOUISE
blir stående och stirrar ut i luften.
Åh, det är vansinnigt, vansinnigt! Men jag kan inte annat.
VÄRDINNAN
kommer in igen.
Nu äro de här igen — fröknarna — — hon, målarinnan häruppe och hennes syster. Hvad — —?
LOUISE.
Låt dem komma in.
VÄRDINNAN.
Godt. Jag står alltid på ert bästa, mademoiselle — släpper aldrig in någon utan att först ha sagt, att ni inte är hemma.
LOUISE
förströdd.
Ja, jag vet — — —
VÄRDINNAN.
Jag gör det af pur vänskap — det vet Gud i himmelen — af pur vänskap för er, mademoiselle, och den vackre monsieur — — — — Ja, ja, blif inte ond, man har ju också varit ung en gång, fast det inte syns längre — — men jag mins hur det var i alla fall! Springer ut.
*
LOUISE
dämpadt, lidelsefullt.
O Gud i himmelen, hvar är han! Hvad har jag gjort! Hvarför kommer han inte. — Jag blir från förståndet!
Erna och Lilly komma in från entréen.
ERNA.
Sådana nyheter posten har fört med sig. Räcker Louise ett öppet bref. Läs!
LOUISE
läser; förströdd.
Jag förstår inte.
ERNA.
Förstår du inte, att jag fått stipendium?
LILLY
glädjestrålande.
Nio tusen kronor! Ja, det vill säga tre tusen under tre år!
LOUISE
matt.
Jag gratulerar dig, kära Erna.
LILLY.
Och jag får lof att stanna!
Det har jag inte lofvat säkert.
LILLY.
Åh, du har visst inte hjerta att skicka mig hem.
ERNA.
Jo, det blir nog bäst, att du reser hem med Louise.
LOUISE.
Jag stannar nog — — ännu någon tid.
ERNA.
Du sade ju, att du inte hade råd?
LOUISE.
Litet längre kan jag väl sträcka mig.
LILLY.
Ja, det är rätt! Du har ju kontanter — behöfver bara skrifva till bankmenniskan derhemma — Klappar i händerna. — Åh, hvad jag är glad! Nu skall det lefvas!
ERNA
kärft.
Lefvas, ja! — — Louise har ju dragit sig tillbaka från oss alla — —
LILLY
lägger sin arm kring lifvet på Louise.
Ja, men nu ska’ hon dras fram igen!
till Erna.
Hur kan du säga så?
ERNA
går planlöst omkring i rummet.
Din dörr är alltid stängd för dina vänner numera — — Studsar då hon får syn på Allands porträtt.
LOUISE.
Jag är ju ofta på teatern — — och så har jag mina franska lektioner.
ERNA
betraktar porträttet.
Hvad heter din lärare?
LOUISE
förlägen.
Det kan väl egentligen inte intressera dig.
ERNA
sätter porträttet och vänder sig om.
Åh-nej, du har rätt. Låt oss inte tala om det.
LILLY
till Louise.
Vet du hvad! Jag har haft bref från Viggo.
LOUISE
kyligt.
Jaså.
Sexton sidor! Hvilken massa dumheter de måtte innehålla!
LILLY.
Åh — fy. Går till fönstret, tar fram brefvet och fördjupar sig i dess innehåll.
ERNA
till Louise.
Så förändradt här är! Så mycket nytt i gamla skräpkammaren. Du plottrar visst bort vådligt med pengar? Då Louise ingenting svarar. Nå, ta inte illa upp, ungen min — — Jag är ju van att vara allas förmyndare.
LOUISE
vänder sig bort.
ERNA.
Blef du verkligen ond?
LOUISE.
Nej.
ERNA.
För inte rör det mig, hvad du gör och inte gör. Ser sig om efter Lilly. Står hon inte der och läser det välsignade brefvet från den välsignade karlen omigen. Du evige! Det är fjerde gången!
LILLY.
Inte! Det var bara någonting, jag skulle se efter.
Javisst! Du »ser efter» på alla sexton sidorna!
LILLY.
Åh tyst! Det var bara det, jag skulle tala om för Louise, att han fått förläggare till sina noveller och hoppas kunna bli fast korrespondent här och — — —
ERNA
härmar.
— — och — och — och! Ja, man »hoppas» så mycket, som aldrig blir af.
LILLY.
Hvad är du i för humör i dag?
ERNA.
Åh ja, åh ja. Man kan inte vara som sammet alltid.
LILLY
smeksamt inställsam.
Men när man fått stipendium!
ERNA.
Jag är glad invärtes. Men gå du upp på ateliern, ifall träbelätet skulle komma. Han lofvade hjelpa till med uppköp och sådant — till Louise — för vi ska’ ju ha en liten stipendiejunta, gu’bevars. Vi kom just för att be dig illustrera den med din närvaro.
Tack — — Jag vet inte säkert, om jag kan — —
ERNA
till Lilly.
Skynda dig nu, för om ingen är hemma, blir han arg och går sin väg.
LILLY.
Ja — — men du kommer väl strax?
ERNA.
Ja.
LILLY.
— — för det är så otrefligt att vara ensam med en karl, som bara sitter och glor. Nickar till Louise och går.
ERNA
ställer sig framför Louise och fixerar henne.
Du går väl inte och blir sjuk igen?
LOUISE.
Jag? Hur kan du tro det?
ERNA.
Du ser så förstörd ut, så blek — — och så förplågad. Hvad är det? Du har gråtit — ja, det tjenar till ingenting, att du söker dölja det. Man har sett sådant förr.
LOUISE.
Jag har sofvit dåligt bara.
Jaså, bara det.
Hör du, brukar Alland ofta besöka dig?
LOUISE.
Åh, inte så ofta just — — Någon gång. På sista tiden har det för resten varit mycket sällan — — Jag är ju inte ofta hemma — — —
ERNA.
Du har inte mycken öfning ännu, min vän.
LOUISE.
Hvad menar du?
ERNA.
I att ljuga. — Tystnad.
Du borde inte stanna här längre.
LOUISE.
Jag förstår dig inte.
ERNA.
Du är alltid i feber, alltid nervös. Och som du magrat! — — Jag känner till det der!
LOUISE.
Men Erna då!
ERNA.
Jag vet, att det är ogrannlaga, men jag bryr mig strunt om det. — — Alland är en bödel! Akta dig!
harmfullt.
Jag tål inte att du talar illa om — —
ERNA.
Se bara! Du blir ond — — det bevisar, att min varning inte var öfverflödig.
LOUISE.
Med hvad rätt »varnar» du? Du känner honom ju inte.
ERNA
lidelsefullt.
Jo! Jag känner honom! Jag känner honom genom min bästa vän. Han gjorde lifvet till ett helvete för henne — — och så slängde han henne undan.
LOUISE.
Det är inte sant. De bröto med hvarandra. De hade tröttnat båda.
ERNA.
Hvem har sagt det?
LOUISE.
Han har berättat det för mig.
ERNA
häftigt.
Har han? Beherskar sig. Nå det är sant. Det ingår i hans anfallsplan. Men han nämner inga namn. — — Och han förgyller — kom ihåg att han förgyller — — sakta — framför allt sig sjelf!
LOUISE.
Men hur kan du tro — — —?
ERNA
med återvunnen sjelfbeherskning.
Jag mötte honom härutanför.
LOUISE
glad.
Gjorde du!
ERNA.
Ja.
LOUISE.
Här! Utanför?
ERNA.
Ja, ja, ja. Det såg ut, som om han ämnat sig hit, men då han fick syn på mig, vek han om hörnet.
LOUISE.
Då kommer han nog igen. Han brukar alltid titta inom, när han har sina vägar åt våra trakter.
ERNA.
Det händer visst inte så sällan?
LOUISE.
Åh — nej — — men — —
ERNA.
Nå — kommer du i kväll?
Hvarthän?
ERNA.
Det är mycket smickrande! Du mins inte ens, att jag för fem minuter se’n högtidligen inviterade dig.
LOUISE
skrattar.
Jo, jo — visst mins jag — — men jag vet inte — —
ERNA
med ett elakt tonfall.
Du har kanske — fransk lektion?
LOUISE.
Åh — fy!
ERNA.
Jaså, inte? Nå, då kommer du väl?
LOUISE.
Ja, ja — kanske — — en liten stund — —
ERNA.
Jaså! En liten stund! Tack! Fixerar henne. Du väntar Alland?
LOUISE.
Ja. Han har inte varit här på en hel evighet — och — —
ERNA.
Ett par dar kan jag tro. Det är väl hela evigheten?
Du får inte bli ond, Erna, men — — lemna mig nu, så är du snäll.
ERNA.
Gud bevars! Jag skall inte genera! Går.
*
Louise går oroligt omkring i ateliern; ordnar sitt hår, sätter sig, tar en bok och försöker läsa. Strax derefter kommer
ALLAND
från entréen; går hän emot henne och kysser henne på pannan.
LOUISE.
Ändtligen! Jag trodde, ni aldrig skulle komma igen.
ALLAND
ser på henne.
Så blek ni är. Så förgrämd.
LOUISE.
Jag hade blifvit så van vid att se er hvarje dag.
ALLAND
torrt.
Man skall akta sig för vanor.
LOUISE
vänder sig bort.
Har ni varit ond på mig?
Ond? Nej — — Men jag kommer för att träffa er. Era vänner intressera mig icke.
LOUISE.
Mina vänner? Jag har inga. Jag har ju dragit mig tillbaka från dem alla.
ALLAND.
Sista gången var här åtminstone fullt hus.
LOUISE.
Och derför straffar ni mig genom att bli borta fem dagar.
ALLAND
kallt.
Ni tager allting så högtidligt. Hvad gör det, om jag kommer eller blir borta — —
LOUISE
bedjande, i det hon knäpper samman sina händer.
Kom — som förr!
ALLAND.
Så nervös ni är!
LOUISE.
Jag kan inte uthärda att se er ond.
ALLAND.
Jag är icke ond. Det är ni som är tragisk.
strider emot tårarne.
Jag rår inte för det. Dessa dagar ha varit så förfärliga.
ALLAND
ser på henne och skrattar.
Jag delar aldrig med någon.
LOUISE.
Hur kan ni tala så! Är jag inte så likgiltig emot alla mina gamla bekanta — —
ALLAND.
Det begär jag ju inte; jag begär ju ingenting alls. Jag är det beskedligaste lam under solen.
LOUISE.
Ni är ond. Åh, hvad skall jag göra för att få er god igen!
ALLAND.
Seså! Låt oss inte bråka om det. Nu är jag ju här och — — ser man på! En ny klädning. Är det för min skull?
LOUISE.
Nej — — ja — skrattar — jo.
ALLAND.
Ni har fått ett helt annat uttryck i ögonen sedan någon tid. Och ni har lärt er skratta.
slår ned ögonen vid hans mönstrande blick.
ALLAND.
Svart ännu — ja, jag menar klädningen. Nå, den är vacker i alla fall. Men blommor måste det till. Tar några rosor från vasen på bordet och fäster dem vid hennes axel. Så der, det hjelper redan. Ni som är så smärt och fin, ni skulle se ut som en sagoprinsessa, om ni vore inhöljd i gaze och siden och spetsar. Vet ni af, att ni kommit att se så ung ut? Och så glad.
LOUISE.
Det är som om jag varit blind; aldrig förr har verlden synts mig så grann som nu. Jag gläds åt allt på ett helt annat sätt än förr: åt sol, åt blommor, åt den stora vackra staden, åt de gråa broarne och åt lyktorna, som spegla sig i floden. Åh, det är så, att jag tycker andedrägten kan förgå mig.
ALLAND.
Vet ni också af, att ni blifvit vacker?
LOUISE.
Nej. Men jag önskar, jag vore det.
ALLAND.
Aha! Ni är fåfäng!
LOUISE.
Inte fåfäng, men — — — ja ni tycker ju om dem, som äro vackra.
Er skulle jag tycka om, antingen ni vore vacker eller ful.
LOUISE
lägger sin hand i hans.
Tack. Det tycker jag mer om, än att ni kallar mig vacker.
ALLAND.
En sådan underlig varelse ni är! En fågel, som setat i bur och släpat på vingen, men som nu blifvit fri och börjat kvittra. Lägger armen kring hennes skuldror och för henne fram till en spegel. Se sjelf! Tycker ni, att ni är samma menniska, som när ni kom?
LOUISE.
Alla mina bekanta säga också, att jag blifvit ung.
ALLAND.
Ser ni det! — — Sätt er nu der och låt mig vara er kammarjungfru. Hon sätter sig på stolen framför spegeln och han löser upp hennes hår. Hvar har ni er kam? Så vackert krusigt hår ni har. Se hur det faller öfver pannan, lätt och fint. Och det håret pinar ni tillbaka. Så här skall det sättas upp — — och så här — — och så här! Nå? Klär det?
LOUISE
reser sig och ser i spegeln.
Ja.
Får jag nu slippa se den otäcka klosterfrisyren?
LOUISE.
Ja.
ALLAND.
Så här tycker jag om er. Han böjer henne tillbaka och kysser henne. Ni är inte heller skygg för mig nu längre — — som ni var den första tiden.
LOUISE.
Nej. Ni har varit så enkel och så god och så vänlig. Jag känner förtroende för er. Och jag är lycklig.
ALLAND.
Kom och lägg era armar kring min hals. Af egen, fri vilja. Visa mig, att ni vuxit sedan vi blefvo bekanta, att ni är en fri varelse, som vågar känna helt och vågar följa sin natur.
LOUISE
reser sig dröjande.
ALLAND.
Skygg ännu?
LOUISE
förebrående.
Ni?
ALLAND
ser henne in i ansigtet och ler.
Du!
lägger armarne kring hans hals.
Det är ju det enda möjliga — och ändå är jag rädd för att säga det — småleende — det låter så underligt — till er.
ALLAND
omfamnar henne.
En liten liten hängifven kvinna. Kan du också vara stark?
LOUISE.
Hvarför skulle jag vara stark? Jag har ju dig.
ALLAND.
Men när du inte har mig längre?
LOUISE.
Inte — — Hur menar du?
ALLAND.
Jag har ju sagt dig, att kärleken inte räcker evigt.
LOUISE
drar sig tillbaka.
ALLAND
sorgset.
Också du skall hata mig en gång.
LOUISE.
Nej, aldrig.
vekt.
Hvad vet du om det? Du har aldrig stått vid branten af sjelfmord eller vansinne. Du vet ingenting om dig sjelf ännu. Om du flöt på en planka i hafvet, ensam med mig, och det gällde för en af oss att dö, så skulle du hugga tänder och naglar i mig. Sådant är lifvet, sådan är du, sådana äro vi alla.
LOUISE.
Du får inte tala så styggt.
ALLAND.
Hvar tror du den kärlek fins, som böjer sitt hufvud tyst och dör?
LOUISE.
Jag ville hellre dö än göra dig ondt.
ALLAND.
Det vet du icke — förr än du står tomhändt.
LOUISE.
Tomhändt? Efter hvad?
ALLAND.
Lyckan.
LOUISE.
Du skrämmer mig.
ALLAND.
Jag vill inte, att du skall komma till mig med förbundna ögon.
Jag förstår dig inte.
ALLAND.
Inte?
LOUISE.
Jag trodde nyss — — nu vet jag inte hvad jag skall tro — —
ALLAND.
Så se på mig då! Han böjer sig fram emot henne och fångar hennes blick. Hvad ser du?
LOUISE
rodnar, förlägen.
ALLAND.
Mina ögon ljuga icke. Men jag binder aldrig mig sjelf och aldrig andra. Det är det, jag vill du skall förstå.
LOUISE.
Ah — det är — —
ALLAND.
Det är frihet — lycka — lif — — åt dig, som aldrig lefvat.
LOUISE.
Det lifvet vill jag inte lefva.
ALLAND.
D. v. s. du törs inte? Nå — ja, följ din natur! Han går tigande af och an på golfvet.
bedjande.
Var inte ond.
ALLAND.
När du är feg?
LOUISE.
Det är jag inte.
ALLAND.
Inte?
LOUISE.
Det är inte feghet.
ALLAND.
Är det motvilja då?
LOUISE.
Nej, men jag rår inte för — — det är som om något i min natur uppreste sig mot — —
ALLAND.
— — mot hvad?
LOUISE.
Mot det.
ALLAND.
Hvad vill det säga?
LOUISE.
Jag kan inte förklara det — — det är — — jag menar: att tala om kärlek och inte ge den för lifvet — — hu!
Jag talar aldrig om kärlek. När den fins, lyser den ur mina ögon, strömmar den fram ur mitt väsen. Du vill ha ord och försäkringar. Du vill att jag skall svära vid himmelens stjernor att älska dig evigt.
LOUISE.
Nej! Det behöfdes inga eder — uppsåtet — den redliga viljan vore nog.
ALLAND.
Jag har det starkaste uppsåt att lefva, den redligaste vilja att klänga mig fast till lifvet — — — men jag förmår icke lägga en sekund till dess längd. Så är det också med kärleken.
LOUISE.
Du förstår mig inte.
ALLAND.
Så säga ni kvinnor alltid — — Nå — det är möjligt, att så är.
LOUISE.
Låt oss tala om något annat — — låt allt vara som förr.
ALLAND.
Jag kan icke hyckla. Mellan oss blir det aldrig som förr. Antingen mer eller mindre. Det är du som afgör.
Utan din vänskap kan jag inte lefva.
ALLAND.
Sjelfbedrägeri! Kvinnor ljuga bort allting. Tar sin hatt. Men du måste välja nu.
LOUISE
bedjande.
Stanna ännu en stund! Gå inte!
ALLAND.
Se icke så högtidlig ut. Jag skall gerna stanna, om ni så vill. Men det blir bara pinsamt för oss båda.
Han sätter sig och lägger bort hatten; betraktar under tystnad hennes minspel och säger i dämpad ton
Det är icke mot mig, du kämpar; det är mot dig sjelf. Se hur förkonstlingen klämmer sina händer kring naturens strupe, för att förkväfva den! — — Jag bara ser på; jag skall icke röra ett finger.
LOUISE
knäpper ihop händerna.
Inte så bitter! Var god! Tala till mig som förr — säg någonting.
ALLAND.
Hvad skall jag tala om? Då Louise icke svarar, fortsätter han i konversationston
Jag skall berätta er en historia. Sätt er der; var icke rädd. Jag söker aldrig tillskansa mig, hvad man icke ger frivilligt. Ni kunde resa med mig jorden rundt utan risk. Jag skulle icke röra er med ett finger, icke komma er en hårsmån närmare än såhär.
LOUISE
skyggt.
Det lät så vackert, när ni sade »du».
ALLAND.
Hvarför skulle jag säga »du»? Vi stå ju i intet förhållande till hvarandra. Vi äro två främmande menniskor — som ni sjelf vill. Men kanske ni inte bryr er om min historia?
LOUISE.
Jo, ack jo.
ALLAND
lätt skämtsamt, men med en underton af allvar.
Den handlar om mig sjelf, förstås. Konstnärer, som stannat i sin utveckling eller gått tillbaka, och män, som börja bli gamla, tala alltid om sig sjelf. Har ni lagt märke till det?
LOUISE.
Åh — —
ALLAND.
Jag håller på att modellera en byst af en dam. Hon ser någorlunda bra ut — — riktigt fula kvinnor vända sig aldrig till mig. Ryktet vet nemligen berätta, att jag aldrig förskönar mina offer —
Det fins nog tillräckligt af den sortens bildhuggare, som försköna — — och de äro visst billigare.
ALLAND
småleende.
Tror ni? Nå — ja. — Hon som jag håller på med nu, har ett af dessa ansigten, som äro så svåra att fängsla i bild just derför, att charmen ligger i uttrycket, i skiftningarne, i det spelande lifvet mer än i dragen. Hon är oregelbundet, själfullt vacker; när man talar med henne, känner man den der dallringen i nervsystemet, den der underliga, hemlighetsfulla dragningen, som vissa kvinnor äga — — och veta af att de äga.
LOUISE
flyttar sig instinktlikt längre bort.
ALLAND.
Jag är, som ni kanske vet, mycket emottaglig för intryck, och alla mina blidare känslor samla sig oftast i hvad vi fransmän kalla tendresse. Jag tyckte strax, att det var synd om henne; hon var så ensam. Hennes man är en ungersk magnat, som lefver endast för hästar och kapplöpningar. Han är otroligt rik, har ett halft tjog älskarinnor och vårdslösar sin hustru.
LOUISE.
Fast hon är vacker?
Han är en landtjunkare. Hans smak måtte gå i en annan genre — — För resten fängslar skönheten ju icke evigt — —
LOUISE.
Nå — men hon?
ALLAND.
Hon är en själsaristokrat och hon är stolt — verldsdam i hvarje fiber af sin vackra kropp. Hon har ett hof af tillbedjare, men hon finner dem fadda och tomma. Hon leker med dem som med hundvalpar — kastar bort dem, eller tillrättavisar dem, när de trötta henne. Hon är fullkomligt fördomsfri, men hon älskar ingen af dem — —
— — och hon längtar efter någon att älska, ty hennes lif är så fattigt midt i öfverflödet.
LOUISE
med ansträngning.
Har ni varit bekant med henne länge?
ALLAND.
En vecka knappt — men det är som hade vi varit tillsammans åratal redan. — — Så blek ni är! Mår ni inte väl?
LOUISE.
Jo, fullkomligt. Fortsätt, jag ber.
Sådana kvinnor som hon ha en otrolig makt öfver mig. Detta fullkomligt klara och medvetna, detta på en gång fria och kyliga — kyska — — Hon har själs- och börds-adelns hela prestige. Generationers förfining ligger henne i blodet. Bara att se hur hon klär sig — ah! — — Jag tycker nu en gång om, att en dam klär sig väl. Men det föraktar ni.
LOUISE
under stigande ångest.
Nej — jag föraktar det inte.
ALLAND.
Det käns, som hade hon börjat spinna silkesnät omkring mig — Jag blir nog hennes offer en dag. Jag tycker mig nästan på förhand besegrad — — Jag kommer att falla på knä, blotta mitt bröst och säga: stöt till.
LOUISE
har rest sig upp, men vacklar och griper fatt i stolen.
ALLAND.
Hur är det? Ni mår fortfarande väl — icke sant? Då hon ingenting svarar, reser han sig upp, ser henne leende in i ansigtet och säger i förändrad ton Kära! Gör det så ondt, när sanningen skall fram. Du älskar mig! Lyfter upp hennes hand och kysser den.
rycker den häftigt bort.
Nej! Ah — — ni tror mig visst vara mycket naiv och dum — — derför att jag inte lefvat i stora verlden som ni — — men ni misstar er! Jag har genomskådat er. Från första stund! Jag ville — ville bara veta, hur don Juan brukar gå till väga! Er egenkärlek har gjort er blind — — ni har gått i min snara — —
ALLAND
tar sin hatt.
I så fall har ni glömt att draga åt den — —
LOUISE
utan att höra på honom.
För mig har det varit intressant att studera verldsmannen, den ryktbare konstnären och — kvinnoeröfraren — — Men ni? Hvad har ni haft för motiv till — —
ALLAND.
Motiv? Det fins aldrig mer än ett motiv? Men man dissekerar inte upp det! Det är som att skära i en sångfågel, stoppa upp den och sätta den på pinne i stället för att låta den flyga och sjunga! Det ligger något ofint och hjertlöst i det.
LOUISE.
Hvad glädje kunde ni ha af en obetydlig varelse som jag? Hvarför? Hvarför har ni för hvarje dag dragit mig närmare till er? Jag förstår inte, hvad ni vill.
ALLAND
kallt.
Jag vill aldrig något. För mig är lifvet en flod, och jag glider med dit händelserna föra mig.
Jag kom till er som menniska till menniska, öppet, förtroendefullt, utan biafsigter. Jag tyckte om er från första stund — och sade er det; så blef jag varm — och smekte er. Det der var allt lika naturligt för mig som att draga andan i frisk och ren luft. Men ni — — ja, ni slog armarne kring min hals och återgäldade mina smekningar. Men ni tänkte bara på att samla erotisk erfarenhet, ni! Ni med era stränga grundsatser! Det var ju vackert — icke sant? — Åh, fy, fy! Vänder sig bort med ett uttryck af leda.
LOUISE
har satt sig ner på en stol, med armbågarne på dess ryggstöd; skyggar med handen för ögonen och gråter stilla.
ALLAND
går nervöst af och an på golfvet.
Det gör mig ondt om er, men jag kan icke hjelpa det; det är så vidrigt. Stannar framför henne. Och som en egenkär narr har jag skänkt er mitt porträtt; nu har ni väl ingenting emot, att jag tar det tillbaka.
bedjande, men utan att ändra ställning.
Nej — åh nej, inte det! Låt mig få behålla porträttet!
ALLAND
rörd af det förtviflade uttrycket i hennes röst.
Tag det då inte så svårt!
LOUISE
som förr.
Låt mig få behålla porträttet.
ALLAND.
Ja, ja — — Men hvarför kunde ni icke låta det utveckla sig som det ville, detta som fans mellan oss två. Kunde det icke ha fått växa i fred. Hvarför skulle ni rifva i det med reflexionens plumpa fingrar.
LOUISE.
Ja, hvarför, hvarför — —
ALLAND.
Trodde ni, att jag icke höll af er? För det jag berättade den der historien?
LOUISE.
Ja.
ALLAND.
Och så blygdes ni öfver att icke ha afvisat mina smekningar!
Ja, ja.
ALLAND.
Ni har inga förutsättningar att förstå en natur som min. Ni vill mäta mig med ert ömkliga kälkborgarmått — — och det passar icke. Då vaknar er reflexionssjuka: »hvarför? hvarför?» Hvilken småaktig misstänksamhet! Tror ni, man gör sig reda för, hvarför man kysser en kvinna? Om det icke faller af sig sjelf, så gör man det icke.
LOUISE.
Jag var så förplågad — jag — jag förstår mig inte sjelf — —
ALLAND.
Trodde ni, att jag skulle anse er vara lättfärdig?
LOUISE.
Ja.
ALLAND.
Det är man icke med de der ögonen, den pannan och den munnen. Berör hennes ansigte lätt med sin hand.
LOUISE.
Om ni kände de förhållanden under hvilka jag vuxit upp, skulle ni kanske förstå mig — — och förlåta.
Stackare! Lifvet har varit hårdt emot er — det har gjort er misstänksam och bitter. Tystnad; han går omkring i rummet.
Det var sjelfförsvar; ni kände det, som om jag skulle komma att vålla er smärta — och er natur reagerade. Jag borde ha förstått det strax.
LOUISE.
Ja, ja. Jag tror det — Jag var rädd, att ni skulle komma att gripa för djupt in i mitt lif.
ALLAND
böjer sig fram och ser henne leende in i ögonen.
Och nu tror ni det icke längre?
LOUISE
småler emot honom utan att svara.
ALLAND
skämtsamt i det han räcker handen till afsked.
Då kanske ni tillåter, att jag drar mig tillbaka?
LOUISE.
Åh-nej — — stanna ett ögonblick ännu.
ALLAND.
Jag kan icke. Ser på klockan. Baronessan har väntat mig en timma redan. Det blir icke mycket arbete af i dag.
LOUISE.
Men om jag nu ber er — —
Bed mig aldrig begå en taktlöshet emot en dam. — — Då svarar jag nej.
LOUISE.
Får jag inte se er mer i dag? Vill ni inte komma igen — — efter séancen?
ALLAND.
Jag vill i alla händelser ingenting lofva. Raljant. Jag binder mig aldrig — som ni vet — —
LOUISE
bedjande.
Kom igen!
ALLAND
bugar sig till afsked och kysser hennes hand.
Au revoir! — Kanske à bientôt! Går.
*
LOUISE
ser efter honom genom fönstret; vänder sig derpå om och går fram på golfvet, lyfter upp sin hand, betraktar den ett ögonblick ömt och trycker till sist sina läppar mot den fläck, han kysst.
Utanför höres ljudet af trätande röster:
»Mademoiselle är inte hemma!» — »Jo, det är hon!» — »När jag säger er, att hon inte är hemma!» — »Seså — bråka nu inte, gamla rifjern!»
kommer in från höger, följd af värdinnan, som förgäfves söker hindra henne.
VÄRDINNAN.
Hon tränger sig in, menskan här. Det hjelper ju inte, hvad man säger.
ERNA.
Jag har något att tala med m:lle Strandberg om.
VÄRDINNAN.
Tala — tala! När jag säger, att mademoiselle inte är hemma.
ERNA.
Der står hon ju.
VÄRDINNAN.
Står hon — ja.
LOUISE
till värdinnan.
Lemna oss nu ensamma, madame.
VÄRDINNAN.
Bevars! Jag ska’ inte genera! Jag ska’ aldrig genera. Jag ska’ släppa hela verlden in! Med hatfulla ögonkast till Erna; mumlar Men vänta mig, du! Går.
*
häftigt upprörd.
Jag har något att tala med dig om.
LOUISE.
Sitt — sitt ner, kära Erna!
ERNA.
Tack. Går fram emot Louise och stannar framför henne.
Jag tycker inte om att gå krokvägar. Det gäller Alland.
LOUISE.
Alland?
ERNA.
Ja. Jag såg, han gick härifrån nyss. Jag har väntat på det.
LOUISE.
Men jag förstår inte hvarför — — Du känner honom ju inte och — —
ERNA.
Jag har ljugit för dig. Jag har känt honom. Det är derför jag kommer till dig nu.
LOUISE
betraktar henne forskande.
ERNA.
Du nämde, att han talat med dig om en målarinna, som — —
Ja — ja —
ERNA.
Den målarinnan var jag.
Lång tystnad.
ERNA.
Förstår du nu, hvarför jag kommer?
LOUISE
tonlöst.
Ja.
ERNA.
Att det är för din skull? Derför att jag håller af dig — — derför att — — du är för god att bli som jag.
LOUISE
sänker hufvudet, stilla.
ERNA.
Derför lägger jag min skam i dina händer! Jag kan inte låta dig gå samma väg som jag.
LOUISE.
Jag vet alltsammans — allt — allt —
ERNA.
Nej. Du känner det kanske genom hans framställning, men — — den är så olik den nakna verkligheten.
LOUISE.
Jag vet, att han aldrig ljuger.
Han talar sanning — men han färglägger. Han hypnotiserar en, tills man ser med hans ögon och — — Tvingar sig att tala lugnt. Han har berättat dig, att de tröttnat på hvarandra — han och hon?
LOUISE.
Ja.
ERNA.
Det är inte sant. Han hade tröttnat — inte jag. Men det var jag, som bröt. Jag sade honom — att det — att det var förbi — också för mig.
LOUISE.
Då var ju skulden din och icke hans!
ERNA.
Jag är ingen tiggare! Jag är för stolt att taga emot nådesmulor af den, hvars kärlek jag egt!
LOUISE.
Du visste ju från början, att det skulle sluta så?
ERNA.
Hvad tjenar det till att man vet! Han tar en med hull och hår! Han snärjer en in i sin tankegång. Han låter glimta fram så många drag af äkta känsla och själens finhet, att man till sist — trots allt — går och invaggar sig i drömmar. Och så en vacker dag märker man att det är förbi; då kommer det som en isande öfverraskning.
LOUISE
slår ned ögonen.
ERNA
fattar hennes hand.
Res hem, Louise!
LOUISE.
Jag kan inte.
ERNA
ser på henne, frågande.
LOUISE.
Nej. Det fins ingenting mellan oss — ingenting.
ERNA.
Jag vet, att han kommer här nästan hvarje dag. Jag vet också, hvad det betyder. Fins det ingenting i dag, så blir det i morgon. Han är en blodigel. Han släpper aldrig frivilligt sitt tag.
Slit honom bort, innan han bitit sig fast vid ditt hjerta! Res!
LOUISE.
Det är — är inte som du tror. Jag är stark nog att inte låta honom komma mig närmare, än jag sjelf vill.
ERNA.
Du är svagare än jag — — och mig tog han.
Jag vill inte resa. Jag vet, att min längtan efter att se honom — bara se honom och höra honom tala — då skulle bli mig öfvermäktig.
ERNA.
Tror du, det är bättre att stanna?
LOUISE.
Ja.
ERNA.
Du är ett barn. Du vet inte hvad du gör.
LOUISE
ser henne in i ögonen.
Jo. Jag vet hvad jag gör.
ERNA.
Du tror dig stark — — för det du kanske stått emot en enda gång! Det skall komma igen — frestande — lockande. Och till sist skall han tvinga bekännelsen fram — — med tortyr, om det behöfs.
Härmar Allands röst och sätt; icke karrikeradt utan drömmande och vekt.
Var icke rädd! Antingen af fri vilja eller också icke. — — — Låt oss tala om något annat — — —
— — Jag har börjat arbeta. Jag vet icke hur det kommer sig, men arbetet föder hos mig alltid en så stark längtan efter lycka — efter kärlek. Jag blir fullkomligt värnlös — — en kvinna kan fånga mig genom att sträcka ut sin hand — —
— — Jag håller på att modellera en furstinnas byst. Hon är rik och vacker — och hennes man vårdslösar henne — —
— — Sådana kvinnor som hon ha en obeskriflig makt öfver mig. Hon är fullkomligt fördomsfri, men så nobel och fin. Den man, hon älskar, blir en lycklig man.
— — Jag blir nog hennes offer en dag — —
LOUISE
har vändt sig bort; kämpande med sin sinnesrörelse.
ERNA.
Han är en mästare i att vrida knifven om i ett sår. Man tycker, man vill dö af smärta. Man börjar tro på sin makt att binda honom, trots hans egna försäkringar. Men man binder honom aldrig. Han är hal som en ål. Man må rispa honom så att blod kommer fram — man kan ändå inte hålla honom kvar!
LOUISE.
Har han — berättat — det der — för dig?
ERNA.
Hvilket?
LOUISE.
Som du talade om nyss — det der om henne — som han höll på att modellera?
Ja. Och jag har skäl att minnas det. Det var efter det, som jag gaf mig.
LOUISE.
Tror du — tror du också att — att det var sant — det der — —
ERNA.
Sant — men färglagdt. Han har alltid någon furstinna, som han modellerar. Och han vet att använda henne. Han gör henne till bulvan i sin kvinnojagt. Jag har förstått det sedan. Jag har i minnet gått igenom hans plan steg för steg — — efteråt är man alltid så klok! Jag kunde ha slitit håret af mig i blygsel öfver att ha låtit öfverrumpla mig. Men det var ingen öfverrumpling. Jag kunde inte annat. Tanken på, att en annan skulle få de smekningar, han nyss gett mig — den tanken brände mig som eld. Och jag visste, att han talade sant, att jag måste välja — — att jag antingen måste bli helt och hållet hans, eller också uppge honom helt och hållet. Det kunde jag inte.
Dämpadt och mjukt, med ett tonfall genombäfvadt af lyckliga minnen.
Så kom det.
LOUISE
går fram till henne och lägger sin arm kring hennes lif.
Du var lycklig?
lutar sitt hufvud mot hennes axel.
Ja. Det var den skönaste tiden i mitt lif. Några sekunders tystnad; så rycker hon sig lös. Nej, nej! Det är inte sant. Det är en olycka. Det är skam och förnedring. Smekningar ger han nog — mer än nog — men intet af den trygga tillgifvenhet, man törstar efter! Hans kvinnohunger gör honom opålitlig. Han är så liten! Han är så narraktig i all sin storhet. Och gentemot oss kvinnor har han intet samvete.
LOUISE.
Jag har aldrig sett dig så vacker som nyss — den enda sekunden. Du har varit lycklig — mycket lycklig.
ERNA.
Jag har lidit alla helvetets kval! Du vet inte hvad det är, att se sig försmådd.
LOUISE.
Jag tycker, man borde alltid ha minnet kvar. Ibland tänker jag, att bara ett sådant minne skulle kunna vara nog att kasta ljus öfver hela ens kommande lif.
ERNA.
Minnet! Nej. Det kastar intet ljus. Tvärtom! Han har smekt 50, 60, 100 kvinnor före oss. Och till oss alla har han sagt, med samma bedårande tonfall: »du är god. Jag håller af dig».
Tror du också, att det tonfallet alltid klingat äkta?
ERNA.
Ja. Just derför är det så farligt att lyssna till. Han är en stämningsmenniska. Alla dessa kvinnor har han gett en bråkdel af sitt eget jag, ett uns af verklig känsla. Derför har han nu så litet kvar. Och det, han har, är bara hyfvelspån, som flammar upp en sekund och dör.
LOUISE.
Ja — jag — — jag har kanske — låtit vårt umgänge på tu man hand — fortgå — alltför länge — alltför fritt — Jag har varit svag — jag hade bordt tillbakavisa — — — slår öfver i en annan tankegång — Han har nog rätt — — välja — Detta är inte hållbart längre.
ERNA.
Så reser du väl?
LOUISE.
Ja, ja, ja — Jag måste bort. Jag har aldrig förr än nu vetat, hvad frestelse är — — — Om han nu kommer — —? Jag bad honom komma hit igen i kväll — —
ERNA.
Då stänger du din dörr.
Nej. Inte i kväll. Jag kan inte skiljas ifrån honom utan farväl. Det skulle bli alltför tungt. Men i morgon — —
ERNA.
Reser du?
LOUISE.
Det tror jag — —
ERNA.
Du vet inte hvad du vill! Du är redan snärjd.
LOUISE.
Jag kan inte resa utan att säga honom, hur kär han blifvit mig.
ERNA.
Det är ett farligt experiment.
LOUISE.
Jag tror — ibland — att han håller af mig — mer än andra.
ERNA.
Det trodde också jag.
LOUISE.
Om han — — om han nu bad mig — — bli sin hustru!
ERNA.
Alla ha vi tänkt detsamma! Men han låter aldrig känslan löpa af med förståndet! Han binder sig aldrig. Han vet, att det tar slut. »Allting vissnar», säger han. Och när det är slut, kysser han galant på hand och går sin väg. Och så är man ensam — ensam — —
LOUISE
ryser till.
ERNA.
— — Res hem. Ryck dig lös nu. Du är svagare än jag — — och — jag vet hvad jag led. — Det var som om kropp och själ skulle slitas i sär.
Tårarne ha börjat rinna utför hennes ansigte, som är upprifvet af smärta. Hon kämpar med sig sjelf; så lyfter hon upp hufvudet, stolt och trotsigt.
Det är öfver nu. Och smärtan har gjort mig hård. Eld härdar. Jag var mjuk — ödmjuk. Jag såg upp till honom. Jag kunde ha krupit i stoftet för hans fötter. Det der tål ingen man vid — och minst han. Nu är jag hans jemnlike. I Luxembourg hänger mitt sjelfporträtt i salen nästintill hans egen marmordröm. — Hatet ammade kraft och arbetsduglighet. När man kan hata, kan man också lefva.