»Och jungfrun hon skulle sig till ottesången gå.
Tiden görs mig lång.
Så gick hon den vägen åt höga berget låg,
Men jag vet att sorgen är tung. — —»
ALLAND
kommer sakta in. Stannar och ser på henne medan hon sjunger. När hon slutat går han bort och lägger sin hand på hennes hufvud, böjande hennes ansigte uppåt.
Hvad tänker du på, när du sitter så här ensam?
LOUISE.
På dig. Alltid på dig.
ALLAND.
Och hvad tänker du om mig?
Att du är bergakungen, och att jag kunde sitta här i hundra år och tro att några veckor förflutit.
ALLAND
kysser hennes panna.
Du gör mig nästan rädd.
LOUISE.
Med hvad? Att jag är så lycklig?
ALLAND.
Ja.
LOUISE
lägger sin hand öfver hans mun.
Tyst. Jag vet hvad du vill säga.
ALLAND.
Allting dör.
LOUISE.
Det skall man inte tänka på, så länge solen skiner och lifvet är så rikt.
ALLAND
vemodigt.
Det låter så underligt, att du predikar den läran för mig. — Entusiastiskt. — Du är — — du är den noblaste, den älskligaste kvinna jag mött i lifvet.
LOUISE.
Jag är hvad du gjort mig till. Det var din trolldryck — bergakung!
böjer sig på knä, lägger ena armen kring hennes lif och ser upp i hennes ansigte.
Ja. Du skulle passa till att sitta dernere och spinna silke. Du är så fin och sval. Du är så vacker. Jag älskar dig.
Lägger sitt hufvud i hennes sköte. Hon stryker öfver hans hår med sin hand.
V.
Paris, en eftermiddag i Maj.
Samma atelier. Syrenerna blomma ute i trädgården, hänga i stora klasar öfver muren, belysta af den nedgående solen.
Erna, Lilly och Viggo stå samtalande midt i rummet.
VIGGO.
Vet ingen hvart hon gått?
ERNA.
Det är mottagning hos Alland. Han visar sin marmorgrupp hemma i atelieren. Hon har väl gått dit.
VIGGO.
Det är troligt.
LILLY.
Var det något särskildt? Du ser så besynnerlig ut.
VIGGO.
Jag har fått ett bref från kamrer Möller derhemma — — en gammal vän till Louises familj och utredningsman i sterbhuset — — Han skrifver:
Tar upp ett bref och läser
»— — — då jag är tjensteman i den sparbank, der fröken Strandberg har sina medel insatta, har jag icke kunnat undgå att iakttaga, hur mycket det under de sista månaderna lyftats å denna sparbanksbok. Jag har ingen rätt att misstänka den person, i hvars händer hon lemnat den, ehuru det för mina ögon ser omöjligt ut, att fröken Strandberg sjelf kunnat använda så stora summor. Jag ber dig derför med största grannlagenhet och af vänskap för din fostersyster skaffa något ljus i denna sak, rörande hvilken jag af vissa skäl har svårt att vända mig direkte till henne sjelf. Det vissa och bekymmerfulla i detta är, att om minskningen af kapitalet fortgår på samma sätt, fröken Strandberg inom kort skall befinna sig utan existensmedel — —»
ERNA.
Kunde just tro det! Det har kostat vackra slantar — med en gest omkring ateliern — allt dethär.
LILLY.
Och hennes toaletter sen!
ERNA.
Jo jo! Som en hertiginna — — och med en liten prestdotters förmögenhet. Några fattiga tusen i en bank derhemma. — — Sparfven i tranornas dans — — det är en gammal historia — — och den tar alltid en ända med förskräckelse — —
som går nervöst af och an på golfvet.
Jag har länge vetat, att ateliern inte var Carls. Hon har hyrt den sjelf — — för egna medel — —
ERNA
hårdt.
Naturligtvis! Det var ju klart! »Ramen kring hennes lifs roman» — en mycket dyrbar lyxartikel för en menniska med hennes tillgångar — —
LILLY
sakta.
Stackars, stackars Louise!
ERNA.
Prat! Det är bäst som sker. Nu blir hon tvungen att resa.
VIGGO
stannar framför henne.
Är du så säker på det?
ERNA.
På hvilket?
VIGGO.
Att hon reser?
ERNA.
Ja. När det inte fins mera pengar så — —
VIGGO.
Ännu fins det ju litet kvar och dessutom …
Man måste skrifva till dender kamrern, att han inte får betala ut mer — —
VIGGO.
Det blir han tvungen till ändå, när hon sjelf så önskar.
ERNA.
Men det är ju vanvett. Man måtte väl i Guds namn kunna finna ett medel att hindra en menniska från att kasta sig rakt i förderfvet.
VIGGO.
Så nämn ett medel då! — —
ERNA.
Hvarför inte ställa henne under förmyndare?
VIGGO.
Emot hennes vilja?
ERNA.
Om så skulle behöfvas — ja.
VIGGO
skakar på hufvudet.
Nej, Erna. För det första kunna vi inte göra det — — och om vi också kunde, skulle vi inte ha rätt att bruka våld …
ERNA.
Inte ens om det gällde lif eller död?
Inte ens då.
ERNA.
Det är sköna åsigter.
VIGGO.
De gälla för mig — inte för dig.
ERNA.
Nej, det fattades bara! Man skulle kanske inte heller ha rätt att söka bringa henne till förnuft. Man skulle stå stilla som ett får och bara bliga — — Tack! det ligger inte för mig!
VIGGO.
Så gör hvad du finner för godt. Tala till henne — säg henne allt — sakta — men det tjenar ingenting till — jag känner henne jag.
Louises röst höres utanför, i samtal med värdinnan.
ERNA.
Här kommer hon. — — Gå ni er väg — jag vill tala med henne ensam — — Pekar ut åt trädgården. Den vägen — — trädgårdsluckan är öppen — —
Viggo och Lilly gå ut genom trädgården.
*
kommer in från entréen; hennes ansigte är blekt, förstenadt i uttrycket och hon stirrar framför sig som en somnabul.
ERNA
går emot henne; häftigt.
Hvad står på? Hvad har händt?
LOUISE.
Ingenting.
ERNA.
Är du sjuk?
LOUISE.
Nej. Det är ingenting.
ERNA.
Det är någonting med Alland; neka inte.
LOUISE.
Jag kommer från hans atelier. Ni ha sagt, att han gått tillbaka. Det är inte sant. Jag har sett hans nya arbete. Vi ha sett det alla. Alla säga med en mun detsamma. Någonting sådant har han aldrig åstadkommit förr.
ERNA.
Men jag förstår inte … Du ser ut som en somnabul. Hvad är det som gripit dig så?
LOUISE.
Gruppen.
Hvad föreställer den?
LOUISE.
Han kallar den Ödet.
ERNA.
Ödet?
LOUISE.
Ja.
ERNA.
Men så tala ut! Ödet, hvad vill det säga?
LOUISE.
Vänta — jag skall berätta.
Jag var den första som kom. Han hade önskat det så. Han tog undan det gråa skynket — — — och jag såg …
ERNA.
Hvad?
LOUISE.
Att börja med var det som om det bländat min syn, men så löste sig konturerna och stodo der fasta och klara … jag skall minnas dem alltid … i min sista stund …
ERNA.
Var det något emot dig? Han har de besynnerligaste infall.
Det var hvad han kallar det: Ödet. — — Fotställningen bildas af ett skrofligt klippblock, som vid venstra sidan höjer sig uppåt och bakåt tycks antyda liksom ingången till en håla eller klyfta. Den starka sluttningen framåt, en kant af sjögräs och några refvor af tång ge en föreställning om hafvet. Man tycker sig nästan känna dess kyliga luft, så väl har han förstått att ge stämningen af dess närhet — — —
ERNA.
Men figurerna? Figurerna? Det är ju en grupp?
LOUISE.
Hufvudfiguren är af något mer än kroppsstorlek — en kvinnoskepnad med starka lemmar, inhöljd i ett draperi, som faller ner från hufvudet och hvari stormen sliter; med ena handen håller hon det samman omkring halsen, den andra sträcker hon ut som för att taga stöd af klippblocket. Hållningen är framåtlutad, och blicken spejar skarpt och kallt ut i rymden — mot ett för andra osynligt mål. Hon tycks vara i gående och har just tagit ett steg framåt — — öfver den kropp, som ligger hänkastad på marken — —
ERNA.
En kvinnokropp?
med ett djupt andetag.
Ja. En liflös, naken kvinnokropp. Fötterna och benen ligga slängda ner öfver sluttningen mot hafvet, hufvudet har fått stöd mot en sten vid hålans ingång, hakan har sjunkit emot bröstet och armarne hvila på marken slappt och tungt — — Hela figuren ligger der just så, som vågorna vräkt den upp — — så enkelt men så plastiskt gripen — utförd med en storslagen konst. Det är vanmakten och hjelplösheten, adlade till höghet af dödens ro — — —
— — Och det ansigtet, som man ser in i! Dess lugn har något af öfverjordisk jemnvigt: — — den kalla blidheten hos den, för hvilken menniskors önskningar och menniskors lidanden icke längre finnas till — den heliga glömskan af allt det, som här benämnes glädje och sorg — godt och ondt — — Detta ansigte, på hvilket dödsleendet ligger stelnadt som en olöslig gåta, är en siares verk — —
ERNA.
Ja, men — —
LOUISE.
När jag stod der och såg, då greps jag af bäfvan, ångest, beundran. Denne mästare, denne konstnär hade jag behandlat som en jemnlike. — Han hade varit kamraten i mitt hvardagslif; jag hade trott, att han behöfde min tröst, nästan min hjelp — — han, en konstens storman!
ERNA.
Du öfverdrifver; du är inte normal. Han är en menniska — han som vi andre — ingenting mer — —
LOUISE.
Du känner honom inte — — sjelf har jag aldrig förr än i dag vetat hvad han var. Aldrig så, genom mig sjelf — — i första hand. Jag tror, att jag hittills sett honom endast genom andras beröm, i glorian af hans verldsrykte. Men när jag stod der och såg på hans verk — — då gick det upp för mig, hur stor, han är — — —
ERNA.
Och ändå stod han der väl sjelf vid sidan och såg på dig med forskande intresse för att studera, hvad intryck mästerverket gjorde.
LOUISE.
Jag skälfde som inför något öfvernaturligt: den döda bar mina drag, men förädlade, odödliggjorda — — — det var mitt eget stelnade jag — — en saga som skall öfvergå till efterverlden — min trista saga — — Knäpper händerna samman och står en stund i tankar.
ERNA.
Det är ett af hans vanliga påhitt. Du skall inte taga dig det så när.
stirrar ut i luften.
Och den stora figuren — ödet! Dragen voro en menniskas, men uttrycket var mer än menskligt. Det var den orubbliga lagbundenheten, för hvilken allt i vår verld måste böja sig eller krossas — — det af evighet bestämda — — hvilket går hän öfver ett menniskolif som vore det mindre värdt än hafvets tång — —
ERNA.
Du är så blek. Du får visst lof att lägga dig — annars svimmar du.
LOUISE.
Ja, nu vill jag hvila. Nu är det förbi.
ERNA.
Hvilket?
LOUISE.
Allting — — Kastar sig framstupa på chäslongen. Märker du inte, Erna? — Detta är ett farväl.
ERNA.
En nedrighet, är det!
LOUISE
häftigt.
Det har du ingen rätt att säga. Han har inte bedragit mig, han har inte bedragit dig, han har inte bedragit någon. Han har en annan natur än vi — — han är af en annan race än vår.
ERNA.
Du skall stänga din dörr för honom och visa, att det är du som gör slut!
LOUISE
med ett melankoliskt leende.
Jag göra slut!
ERNA.
Det är du skyldig dig sjelf — din stolthet — —
LOUISE.
Jag har ingen stolthet. — — Och nu får du inte bli ond, om jag ber dig om en tjenst.
ERNA.
Du vill väl, att jag skall gå?
LOUISE.
Ja.
ERNA.
Du väntar honom.
LOUISE.
Jag har lofvat, att han inte skall träffa dig oftare.
ERNA
betänker sig.
Nej. Jag kan inte lemna dig nu. Han skall pina dig ihjäl.
Låt honom göra det, men gå.
ERNA.
Nej. Du kan inte svara för dig sjelf. Trygga dig till mig. Gå in i ditt sofrum och låt mig taga emot honom.
LOUISE.
Det är kanske sista gången, jag får se honom, och ändå vill du hindra mig.
ERNA.
Sista gången? Nej, den tortyren kan räcka länge ännu.
LOUISE
ser upp, gladt.
Tror du?
ERNA.
Res hem.
LOUISE.
Aldrig mer. Det fins intet hem.
ERNA.
Du kan inte lefva här alltid. Utan arbete, utan förmögenhet — — ja, Viggo har just haft bref — —
LOUISE.
Gå och tala inte mer.
ERNA.
Du måtte väl kunna höra ett förnuftigt ord!
Om du inte går, så drifver jag ut dig.
ERNA.
Bevars, bevars! Mumlar i det hon går. Och intet medel att sätta henne på dårhuset.
*
LOUISE
går nervöst af och an på golfvet. Det har börjat skymma och hon tänder lampan på bordet. Strax derefter kommer Alland in från entréen.
ALLAND
skyndar mot henne; ömt.
Hur är det med dig — barn? Du blef visst sjuk och jag kunde ju inte följa dig.
LOUISE.
Det är bra nu, när jag ser dig.
ALLAND
smeker henne.
Du lilla toka. Skall du aldrig kunna lära dig att bli förståndig?
LOUISE.
Jo. När det behöfs. Det har jag lofvat dig.
ALLAND.
Och att glömma?
När du så fordrar — ja!
ALLAND.
Det kommer att kännas som när man rycker ett hårstrå af sitt hufvud. Just så ondt gör det.
LOUISE.
Skola vi då skiljas nu? För alltid?
ALLAND.
Ingen vet det. Jag reser i morgon kväll — jag har ju sagt dig det. Jag har en beställning — i New-York.
LOUISE
stöder sig mot stolryggen.
Det hade jag glömt.
ALLAND.
Se nu inte så tragisk ut. Det är ju att förstöra alla våra minnen.
LOUISE.
Dem kan intet förstöra. Min hela, vida, vackra verld — sträcker ut armarna som till ett stort famntag.
ALLAND.
Du reser väl hem — kan jag tro?
LOUISE.
Hem? Ja! Till det mörka, kalla hemmet … O Gud!
Allting skall der falla in i de gamla hjulspåren.
LOUISE.
Jag skall lyda dig.
ALLAND.
Glömma?
LOUISE
stirrar framför sig utan att svara; då ser han in i hennes af smärtan förvridna ansigte och rycker till.
ALLAND.
Du gör mig rädd. Säg någonting! Det kan väl inte vara möjligt, att du älskat mig på fullt allvar — — så som en kvinna älskar första gången.
LOUISE
tonlöst.
Hur älskar hon första gången?
ALLAND.
Så, att hon går helt upp i den känslan. Så att den fyller hennes varelse. Så att hennes vilja är ofri — bunden af en annans?
LOUISE.
Har du inte förstått, att det är just så, jag älskat dig?
ALLAND.
Jag vet inte — kanske jag tänkt det någon gång — förr — —
Hvad har du då trott om mig —?
ALLAND
tiger.
LOUISE
ser på honom med ett uttryck af förfäran och döljer ansigtet i sina händer med ett skri.
Det också!
ALLAND.
Jag tror det inte längre — olyckligtvis!
Barn, hur kunde du älska mig? Inte hade jag omedelbarhet nog att besvara en känsla sådan som din? — — Men det behöfs väl också bara, att du får ögonen upp för hvad jag är, för att …
LOUISE.
Du är finkänslig och du är god. Mot mig har du varit bättre än någon annan menniska på jorden.
ALLAND.
Tjugo kvinnor ha älskat mig före dig. Tänk på det.
LOUISE.
Hvad gör det mig? Inte kan jag hålla mindre af dig för det.
ALLAND.
Men barn — kalla din stolthet till hjelp. Kom ihåg — — det kan ju hända att — — att du inte blir den sista.
LOUISE.
Om någon blir så god och trofast emot dig, som jag skulle ha varit, så unnar jag dig henne — och henne dig.
ALLAND
sakta.
Du gör afskedet allt för svårt för oss båda.
LOUISE.
Jag ville göra det så lätt för dig — efter det måste ske. — — — Se! Jag gråter ju inte ens! Lyfter sitt ansigte upp emot honom.
ALLAND
ömt
Jag önskar, att jag aldrig tagit dig. Du var för god — och detta bryter dig.
LOUISE.
Inte ledsen för min skull. Lutar sitt hufvud mot hans axel. Jag är ju lycklig — in i det sista. Hvad begär man mer? Tack för allt. Jag önskar intet ogjordt af det, som skett.
ALLAND.
Du är så underlig. Jag törs nästan inte lemna dig. Men jag måste gå; man väntar mig till festen.
Så gå då. Men kyss mig innan du går — — nej, på pannan som du brukade strax när vi blefvo bekanta.
ALLAND
kysser henne på pannan; derpå tar han hennes hand, som han också kysser.
Din hand är het, och den darrar.
LOUISE.
Det är ingenting.
ALLAND.
Jo, du är upprörd.
LOUISE.
Men jag skall bli lugn. Åh, så lugn. Det är ju det du vill? Och så skall du minnas mig ibland och tänka att jag kunde göra allting för dig — — också glömma, när du så ville.
ALLAND.
Du får inte tala så. Dina ord skära i mig. Jag lider mer än du tror.
LOUISE
stryker med sin hand öfver hans hår.
Det skall du inte, käre! Du ville ge mig lyckan. Det andra rådde du inte för.
ALLAND.
Hvilket andra?
Ingenting. Gå nu. Om du skall gå. Leende. Det är visst första gången, jag inte söker hålla dig kvar.
ALLAND.
Jag kommer hit igen sent i kväll. Jag måste se dig igen. Du är sjuk — och jag är orolig för dig.
LOUISE.
Nej, kom inte i kväll. Jag är så trött. Jag behöfver sofva. Kom inte förr, än i morgon.
ALLAND.
Jag lofvar ingenting.
LOUISE
sorgset, skämtsamt.
Jag stänger min dörr.
ALLAND
likaså.
Och jag mutar dörravårdaren. Ser på henne länge och säger stilla. Du är god — lycklig blir ingen. Kysser hennes händer och går.
*
LOUISE
ser efter honom tills han försvunnit och sista ljudet af hans steg dött bort; då vänder hon sig om och går långsamt fram på golfvet.
Så. Nu är redovisningens dag. Nu är min skuld förfallen. Nu skall jag betala — — och priset visste jag. Ser sig omkring. Det var härligt att lefva — och det käns tungt att dö.
Samlar ihop papper på skrifbordet, flyttar lampan dit och sätter sig att skrifva. Hennes händer darra och hennes kinder äro blodröda af feber. —
— Viggo kommer sakta in från entréen. Hon lägger ett läskpappersark öfver det påbörjade brefvet och nickar vänligt emot honom.
VIGGO.
Stör jag dig?
LOUISE.
Åh-nej. Det kan vara detsamma — — Jag är glad att du kom. Det är så hemskt att vara ensam.
VIGGO.
Erna sade — — Hur är det?
LOUISE.
Tack. Det går snart öfver. Du stannar ju hos mig nu?
VIGGO.
Ja.
LOUISE.
Jag känner mig så underlig till mods, så hjelplös och sorgsen, men ändå lycklig.
VIGGO.
Skall jag inte hemta Erna eller Lilly?
Nej. Jag vill bara ha dig. Du minner om min barndom.
VIGGO.
Du är visst mycket sjuk.
LOUISE.
Jag skall strax gå och lägga mig — och sofva bort det.
VIGGO.
Ja. Det blir nog bäst.
LOUISE.
Men vänta litet. Går hän och öppnar dörren ut till trädgården. Kom!
VIGGO
ställer sig vid sidan om henne.
LOUISE.
Känn en sådan doft af knoppar som svälla! Och se hur stjernorna titta fram, en efter en. Leende. Gud fader sitter deruppe och sticker hål med sin knappnål, så att en glimt af himmelens härlighet strålar ner till oss menniskor på den mörka jorden … Men tror du också, att himmelen fins deruppe, bakom det tunna, blåa skalet? Kanske det bara är en stor, stor eld … som brinner och brinner derbakom … mot aftonen regna milliarder gnistor ner öfver jordens blåa sidentak … vi kalla dem stjernor och planeter … När jag var barn gick jag i en evig ångest … att hela himmelen en natt skulle råka i brand … då skulle det oändliga eldhafvet deruppe störta ner öfver våra hufvuden … och förbränna oss alla …
VIGGO.
Kom in nu! Drager henne med sig in. Du har feber, du får inte stå längre derute. Stänger dörrarne.
LOUISE
går sakta fram i rummet.
Jag tycker det är som om jag inte sett stjernorna se’n jag var ett litet barn. De liksom försvinna för en sedan. Knäpper händerna samman. Hvad himlen var stor! Så stor och mörk! Den kom en att krympa ihop till ingenting. Bara ett stoftgrand. Man är inte mer. Och man inbillar sig, att man haft glädje och sorger. Men det var ingenting — ingenting alls.
VIGGO.
Du skall gå och lägga dig nu.
LOUISE.
Ja. Ser uppåt i tomma luften. Men hvad himlen var stor. Tänk om man inte såg annat än himlen och vattnet! Och himmelen växte och växte och närmade sig och slukade allting …
griper henne i armen.
Louise!
LOUISE
spritter till och ser på honom i det hon stryker håret från tinningarne.
Ja, Viggo, ja. Nu vill jag gå. Vacklande hän mot dörren till sofrummet; stannar. Nej, inte ännu. Jag tycker, jag har så mycket att tala med dig om först. De sätta sig; hon ser på honom, leende. Du är ju förlofvad nu? Och skall gifta dig?
VIGGO.
Ja.
LOUISE.
Och bli tidningsredaktör hemma och sätta bo och få familj och alltid lefva samman med Lilly?
VIGGO
betraktar henne; orolig.
Ja.
LOUISE.
Är du inte glad?
VIGGO.
Jo … men — —
LOUISE.
Och Lilly skall heta fru Pihl? Det skall hon ju?
Ja, naturligtvis.
LOUISE.
Och gå med hvita köksförkläden och ordna allt för dig och alltid tänka på dig?
VIGGO.
Ja … men kära Louise …
LOUISE
nickar.
Det är rätt. Den fria kärleken — ryser — den passar inte för alla. Den hör till trollens verld … »Sjelf nog, sjelf nog!» … det är trollens lära. Den passar inte för oss andre … inte för vår race. — — Men så blir man bergtagen — — —
VIGGO
stryker håret från hennes panna och vill lägga henne ner på chäslongen.
Nu skall du inte tala mer.
LOUISE.
Nej. Nu skall jag gå. God natt. Sitt der vid bordet, så att du kan höra om jag ropar på dig.
VIGGO.
Ja. Men jag borde visst skicka bud efter Erna.
Nej, nej. Lofva mig, att du inte gör det. Jag behöfver bara sofva. Och om du inte hör af mig, så vet du, att jag fått ro — — och det var ju det bästa.
VIGGO.
Sof godt då.
LOUISE.
Hur länge kan du sitta här?
VIGGO.
Hela natten, om du vill.
LOUISE
slår armarne kring hans hals.
Tack, tack, du trofasta själ.
Går in i sofrummet.
VIGGO
sätter sig vid bordet och tar en bok.
LOUISE
kommer hastigt in igen.
Om det skulle komma någon — — om Alland skulle komma, så släpp honom inte in. Bed honom komma i morgon.
VIGGO.
Ja.
LOUISE.
Låt ingen väcka mig; jag är så trött. Kastar en slängkyss åt honom och går åter in i sofrummet.
*
gör sig i ordning att läsa, men kastar snart boken, reser sig upp och ringer.
VÄRDINNAN
från entréen.
Hvad står på, att det ringer så här dags?
VIGGO.
Madame är sjuk. Kan ni skaffa mig ett bud upp till fröken Walldén, som har atelier häruppe?
VÄRDINNAN.
Omöjligt.
VIGGO.
Jag törs inte gå härifrån sjelf, men jag betalar två francs för ett bud. Tar upp pengarne. Se här.
VÄRDINNAN.
Hvad skulle det vara?
VIGGO.
Bara helsa från mig och bed fröken Walldén komma hit ner.
VÄRDINNAN
tar emot pengarne.
Nå — ja.
VIGGO.
Men laga, att det går fort.
skyndar ut.
*
ALLAND
har under den sista repliken kommit in och stannar vid dörren. Han bär högtidsdrägt och en mängd ordnar på bröstet.
Står någonting på? Har något händt?
VIGGO
gör tecken till tystnad.
Louise är sjuk.
ALLAND.
Har hon gått in till sig?
VIGGO.
Ja.
ALLAND.
Men hvad — — Hvarför sitter ni här?
VIGGO.
Jag har lofvat att vaka i natt.
ALLAND.
Jag måste se henne, tala vid henne …
VIGGO.
Det kan inte låta sig göra.
ALLAND.
Hon visste, att jag skulle komma.
Ja. Men hon kunde inte stanna uppe. Hon behöfde hvila. Och hon bad er komma igen i morgon.
ALLAND.
Jag måste tala vid henne nu. Hon var så underligt uppskakad, när jag gick härifrån.
VIGGO.
Just derför måste hon ha ro nu. Och derför vakar jag här i natt.
ALLAND.
Jag stannar också.
VIGGO.
Som ni behagar.
ALLAND.
I ert ställe, min herre.
VIGGO.
Min plats kan ni inte ersätta.
ALLAND
som gått oroligt omkring, stannar och lyssnar.
Tyst! Hörde ni inte något?
VIGGO.
Nej.
*
kommer hastigt in från entréen.
Hvad är det? Får se Alland. Jaså, ni här? Till Viggo. Hvad står på?
VIGGO.
Louise är sjuk. Jag ville inte vara ensam här — och — jag tänkte — — det kunde ju hända, att hon behöfde din hjelp.
ERNA
går på tå mot dörren.
VIGGO.
Väck henne inte, om hon sofver.
ERNA
ser genom nyckelhålet; lyssnar.
Ljuset är släckt och allting tyst.
VIGGO.
Då sofver hon verkligen. Han har under tiden kommit att skjuta läskpappersarket på skrifbordet åt sidan och ser nu det påbörjade brefvet. Hvad är detta? Läser. »Gustave Alland — —»
ALLAND
rycker brefvet till sig och läser.
Nej, det får inte hända. Louise! Springer mot dörren till sofrummet.
VIGGO
ställer sig för dörren och söker hindra honom.
Hvad är det?
kastar honom undan.
Nu har jag rätt att gå in; hon skall bli min hustru. Öppnar dörren och springer in; ropar inifrån. Ljus hit! Ljus!
Erna och Viggo skynda till med lampan.
VIGGO.
Hon är borta!
ERNA.
Men det fins ju ingen dörr!
ALLAND.
Fönstret! Det är lågt till marken. Till floden. Men hvar, hvar …?
Springer igenom rummet och ut genom dörren till entréen. Erna och Viggo följa. Viggo sätter lampan på bordet och får syn på brefvet, som Alland lemnat kvar; börjar läsa.
ERNA
stannar, halfvägs mot dörren.
Hvad skrifver hon?
VIGGO
läser, hastigt och febrilt, med skälfvande röst.
»Gustave — — förlåt mig. Du afskydde lögn och jag inspann mig i ett nät af lögner för att synas stå på samma sociala trappsteg, som du. Jag kände det som skulle du kasta bort den lilla prestdottern eljes. Förlåt mig detta. Det är det enda, du har att förlåta. För din skull kunde jag ha stulit i kyrkor — — Jag kunde ha gjort hvad som heldst. Du var för mig det enda i verlden, allt annat och allt som kunde komma det fans icke, ty jag visste, att den dagen, du icke älskade mig längre, skulle jag inte kunna lefva. Och jag visste, att den dagen skulle komma. Du hade ju sagt det från början. Du har aldrig ljugit för mig, aldrig bedragit.
Älskade, farväl!
Jag skulle så gerna velat lefva, för att inte genom min död vålla dig minsta lilla sorg; men jag kan icke. Du har ju intet att förebrå dig; men utan dig är lifvet mig för tungt; jag orkar icke bära det.
Jag visste det på förhand och handlade derefter. Ansvaret är mitt — icke ditt — —
Medan han läser höres utanför ett stigande sorl.
*
HENRIK
kommer störtande in i ateliern, blek och förskrämd.
Jag kom gående längs med kajen. Så ser jag en kvinna komma springande. Hon hade en schal om sina axlar. Hon springer ner för trappan, öfver släta marken dernere. Och hon störtar sig i floden. Jag skrek, jag sprang, jag vet inte hvad jag gjorde. Så kom det folk med räddningsattiralj och en båt. Men det drog om. De kunde inte finna henne. — — Och när hon kom upp — — Gud i himmelen en sådan syn. Det var Louise. Jag sade dem hvar hon bodde — — en läkare hade kommit till — — men — —
VIGGO
till Alland som kommer in.
Är hon död?
ALLAND
tonlöst.
Hon är död.
Det blir en lång tystnad; den brytes af
ERNA,
som vänder sig bort och brister ut i gråt.
Hvarför gjorde jag inte som hon. Åh — hvarför gjorde jag inte som hon.