VII.
ÅTERKOMSTEN.
Men i den skära skuggan
Utaf en ljusgrön asp,
Der vinden tyckes vyssja
Ett tusentungadt qval,
Är gröna torfvan lyftad upp — — —
Der går en man på vägen,
Han går med glada steg,
Men fjerran är han kommen,
Ty han bär staf i hand.
I sjömanströja är han klädd,
Och sjömanshatt dertill.
Han ser så rask och modig ut:
Det är så sjömans sätt.
Att lemna skepp och roder,
Och böljans fria lif,
Och fatta vandringsstafven,
Plär falla sjömän tungt.
Hvi rör sig då hans fot så lätt
På dammig väg framåt?
Hvi ser så snabbt hans öga kring,
Hvi strålar det så gladt
Måhända bortom skogen,
I någon nära dal,
En hydda honom väntar,
En moders öppna famn,
Kanske förr'n soln i vester gått
Till sömns med purpurkind,
Har för hans hopp en annan sol
I älsklig frid gått opp.
Det susar genom skogen
En ljuflig morgonvind,
Och daggens perlor regna
Från doft omgjutna löf.
Uti det ljusa, ljusa blå
Förklingar lärkans sång,
Och all naturen lyssna tycks
Hvarthän den sången flög.
Men vandringsmannen stadnar
Imellanåt och lyss
På ljud, som sagta gunga
Med luftens vågor hän.
Det söndagsklockan är, som går,
Det rings till morgonbön
I Tavastkyro. Ljuft det känns
I vandrarns bröst dervid.
Han minns förflutna dagar,
Han minns hvar hvilodag,
Då nöd och mödor glömdes
I ljuflig sabbathsfrid.
Med oro länge mödans son
Ren irrat verlden kring,
Och ingen röst på länge bjöd
Till ljuflig sabbathsfrid.
Till helgedomen kommer
Med raska steg han snart.
Den helga sången ljuder,
Och in han träder glad.
"O, store Gud, hur full af nåd,
Hur kärleksrik du är!"
Han suckar med förtröstans mod
Och knäppta händer tyst.
Och ordets tröst förkunnar
En redlig andans man.
En flägt af suckan sväfvar
Igenom templet mildt.
Vid dörren vandringsmannen står
I ödmjukhet, och hör
På skildringen af lifvets väg
Och färden till dess mål.
Nu, efter slutad gudstjenst,
Sig folkets skara rör,
Och ut på kyrkovallen
I täta hopar går.
Då fattar någon vandrarns hand,
En stämma höjs,
Och säger: "Erik, ungdomsvän!
Du lefver då ännu!"
"Du frågar, om jag lefver.
Din fråga syns mig skum.
Är ej min hand densamma,
Så stark, så varm som förr?
Är ej den döde blek om kind? —
Af glädje röd är min.
Säg, klappar kallnadt hjerta mer? —
Känn mitt, hur högt det slår."
"Den dödes kind är bleknad,
Ej kallnadt hjerta rörs,
Så borde det ej vara.
Och likväl sannt det är" —
Så svarar vännen och ser ned
Mot jorden med en suck.
En sällsam helsning synes det
Vår glada vandringsman.
"Hvi blickar du mot jorden,
Och talar mörka ord?
Hvem, Pekka, har ditt sinne
Från fröjd till klagan vändt?"
Men Pekka lyfter ögat ej,
Det göms en tår deri.
Han fattar sakta vännens hand,
Och vandrar tyst framåt.
En underlig beklämning
Sig slår kring Eriks bröst,
När tunga stegen vändas,
Mot kyrkogården hän.
Han ville fråga. Frågan qväfs
Af dunkla tankars mängd.
En andehviskning honom tycks
Hvar flägt i trädens löf.
Men i den skära skuggan
Utaf en ljusgrön asp,
Der vinden tyckes vyssja
Ett tusentungadt qval,
Är gröna torfvan lyftad opp,
Och i den svarta mull
En graf — — — en kista sänkt deri,
Och uti kistan — hvem?
"Din Annas kind är bleknad,
Och hennes hjerta kallt.
Så borde det ej vara,
Och likväl sannt det är."
Så säger vännen, med en blick
På grafvens dystra skatt.
Men ned på kistan stafven föll
Ur vandringsmannens hand.
"Rätt så, min staf", han sade
Ur krossadt hjertas djup,
Och neder sjönk han hufvud
Så tungt mot qvalfylldt bröst. —
Men aspen susade alltjemnt,
Dess skugga flög och flög,
Som sökte invid grafvens rand
En andevinge ro.
Hur sorgen gräfde grafven,
Hur döden stal sitt rof,
Med tårar uppå kinden
Berättar Pekka nu,
Och spörjer mildt: "O, Erik, säg!
Hvi blef så mörk din lott?" —
Men Erik hör ej vännens ord,
Mot grafven ser han blott.
* * *
Natten redan, följd af tystnad,
Vandrar stilla öfver jorden,
Smeker sakta lifvets oro,
Sveper kring den nakna smärtan
Mild en flik af dunkla manteln,
Vackra perlor uti gräset,
Klara, sköna tårar teckna
Hennes väg igenom dalen,
Dagens strider han begråter,
Gråter mildt försoningstårar.
Ljus en vårnatt är. Dess skymning
Är sä lätt och genomskinlig,
Gör så godt i smärtadt öga,
Är så ljuf för sjuka hjertan.
Under aspen, på en torfva,
Invid grafven Erik sitter.
Allt är tyst. En suck af vinden
Blandar blott med rädsla stundom
Sig i löfvens sakta hviskning.
Men när allt i frid får hvila,
Får det Eriks hjerta icke.
Vid den käras stoft det klagar,
Suckar så i tysta natten:
Herre, Herre! bittert min själ är pröfvad!
Intill döden — — döden hon är bedröfvad.
Lös dess boja. Fader, dig mildt förbarma
Öfver den arma!
Dock, förlåt din tjenare, att han klagar!
Godt är honom allt hvad som dig behagar.
En gång, vet jag, skall i en suck, den sista
Hjertat få brista.
Herre, Herre! lär mig att rättsligt bära
Sorgens börda, dig och ditt namn till ära.
Skänk mig frid. O, gjut i det qval, mig sårar
Svalkande tårar!
Lär mig minnas tacksamt hvad hjertat njutit,
All den sällhet jag till mitt bröst har slutit.
Tack, O Gud! nu vidgas mitt hjerta åter,
Fader, jag gråter!
Ljumma vårnattsflägtar spela
Sakta, sakta uti träden,
Komma hviftande från skogen,
Doftbemängda, sällhetsdruckna
Af de ljufva, ljufva kyssar,
Som de fångat ifrån blommans,
Skogens vilda blommas läppar;
Komma svalkande från bergen,
Lätta, friska efter badet
Uti källans klara vatten. —
På en dunkel stjernas stråle,
Ned i dalens skymning gungar
Sömnens yngsta tjensteande,
Barnsligt lugna qvalförjagarn,
Och han lägger marmorhvita,
Marmorsvala englahanden
Svandunslätt på Eriks panna.
Strax af ljuflig domning tyngas
Ögonlocken och sig sluta.
Hufvudet tillbakasjunker
Lugnt till hvila emot aspen.
Solens glada morgonblickar
Funno slumraren, och genast
Flög en stråle snabbt och kysste
Sorgsne drömmaren på grafven;
Väckte upp till lifvets oro
Hjertats dunkla våg och tankens,
För hvars lugna spegel drömmen
Höll så ljusa, vackra bilder.
Hade solen vetat detta,
Vetat hvem han väckte, skulle
Han kanske sitt milda anlet
Gömt uti ett moln, och unnat
Än en stund den arme hvilan.
VIII.
FALLET
Men akta dig, att ej på samma stig
I mörka — — — — —
1.
Der Kyro fors sin boja lossar,
Och böljan, skummande af harm,
I raseri sitt hufvud krossar
Emot granitens hårda barm,
Der stupar, sluttande från stranden,
En häll mot mörkblå afgrundsranden,
Och ingen grönska, intet strå
Har ännu slagit rot derå.
En morgon just i soluppgången,
Då skogen ljöd af fågelsången,
Och blommans daggbestänkta knopp
Slog gladt det milda ögat opp,
Då stadnar på den öde hällen
En kär bekant, en ungdomsvän,
Och helsar med en suck igen
De saknade, de dyra ställen.
Men denna anblick ej förmår
Hans bleka kind med glädje måla,
Och ingen enda fröjdetår
I mörka ögat synes stråla —
En morgon såsom nu det var,
Som nu log solens stråle klar,
När sitt farväl han nejden sände
Och sorgsen sig mot fjerran vände;
Men hoppet gjöt sin balsam då
Uti den arme Eriks hjerta,
Och lindrade hans grymma smärta,
Att ifrån hem och vänner gå.
Hur rikt på glädje var hans minne,
Hur fullt, hur lifligt ej hans sinne
Af hoppets blommor än i går!
O, blott en enda fröjdetår,
Och lika sköna, lika friska
De hade spridt sitt doft i dag;
Nu skördas de af ödets slag
Och tröstlöst döende de hviska:
Det är förbi, ej sol, ej vind
Med purpur färga mer vår kind!
* * *
Hör vattnet det strömmar,
Och tusende drömmar
Sig vagga med sorl ifrån våg och till våg.
En åder är floden,
Och vattnet är bloden,
Der pulsarna klappa af längtande håg.
* * *
Som växt ur klippan står han der,
Med blicken sänkt mot forsens vatten,
Och himlen i octobernatten
Mer ljus än pannans hvälfning är.
Det låg ett töcken bredt deröfver,
Likt höstens, när han sakta söfver
Till vinterdvalan jordens blod,
Och bojan slår kring lifvets flod.
Naturen stelnar bort, der lyser
Ej blomma mer på gulnad hed,
Och dyster blickar himlen ned
Uppå en naken jord, som fryser
Och suckar ödsligt: låt mig
Men brista skuggorna, då sänker
Sig molnet ned, och skönt hon blänker
Uti en svepning utaf snö.
Ack! huru höstligt själen ryser,
Hur än det arma hjertat fryser,
Hans pannas moln ej brista får,
Ej snöga öfver smärtans spår.
Dock, detta bröst, så vandt att kämpa
Mot storm och böljors raseri,
Skall väl sin egen svallvåg dämpa,
Och hoppets julle, som deri
Med slitna segel redlös drifver,
Af någon hand väl räddad blifver,
Som sträcks ur skyn, när skummet yr,
Och den mot trygga hamnen styr.
Se vågorna dansa
I forsen och kransa
Med snöhvita perlor sin fladdrande skrud.
En dödsdans de svinga
Och harporna klinga
Tills strängarna brista med bäfvande ljud.
2.
Ur qvarnens öppna dörr två männer träda,
Och solen, hvilkens första helsning ler
Kring nejden, lyser vänligt på dem båda
I daggrik, vindfrisk morgonväkt, mem ej
Gestalterna, med lika vänlig frid,
Den glada dagens blickar återstråla.
Med ljusa lockar kring en rundad kind,
Der helsan ger sin broderskyss åt mödan,
Med ögat lifligt, och som daggen klart,
Med pannan fri den ena ler mot dagen.
Af mjöl är vadmalströjan blifven hvit.
Så skönjas lindens saftigt gröna blad
För tusentals af hvita blommor knappast. —
Förgäfves flyter kring den andra ljuset.
Han går der lika oblidt mörk ändå,
Så sotigt mörk, som tallen, i hvars grenar
Den röda hanen skakat sina vingar,
Hans hår är brunt och ögat, brun är kinden,
Och dragen skifta i en färg af halfbrändt.
Kring munnen spela tycks en hädisk fröjd,
Och fräckhet vuxit fast i knölig panna.
En högröd vest af mörkgrå rocken sluts,
Och tobakspipan hänger fram ur barmen.
Den mörka mannen talar till den ljusa,
Mot jorden blickande han frågar snabbt:
"I går man sade mig, att denne Erik,
Som lik en rymmare drog bort från socken,
Nu kommit åter; att med staf i hand
Och dammig fot man honom sett i kyrkan
Du Pekka veta bor, om det är sannt,
Ty fast han sturskt med alla andra umgicks,
Och sällan deltog i ett lustigt lag,
Så troddes det, att du dock var hans vän,
Att sina tankar helst han dig förtrodde."
Till hälften för sig sjelf, i egna tankar
Fördjupad Pekka svarar så hans ord:
"Ja väl, han kommen är! I går vid kyrkan
Förenade vi länge skilda händer.
Den arme Erik! Full af mod och fröjd
Han kom, att söka upp i hemmets dalar
Den lycka, för hvars ägande han kämpat
Med tiden, ödet och med storm och våg —
Den arme Erik! — och hvad fann han väl?
En öppen graf för alla lifvets fröjder."
"Det skada var, att den så kära gästen
Af en så kallsint helsning skulle mötas
Ej tidigt nog engång den stackarn kom,
Att dricka graföl på sin egen glädje.
Om efter mina planer allting gått,
Han bättre då välkomnad skulle blifvit
Med stop och glas vid klingande fioler.
Han skulle dansa fått, och fått ett rus
I muntert lag på vännen Jussis bröllop."
Så yttrar smädande den mörke mannen.
Men Pekka ser på honom med förakt;
Han stadnar, vikande ett steg åt sidan,
I det han svarar: "Om din afund ej,
Om icke dina bittra ord mig sade, att
Inom dig sjelf helt tyst du redan erkänt,
Att Eriks öde, fastän hårdt och sorgligt,
Dock äger ljus tillräckligt, för att du
Deröfver ännu skugga ville kasta,
Så kunde jag få lust, att säga dig
Hvad jag och mången tänka om den saken.
Till dig stod Erik alldrig uti skuld.
Han gick sin egen väg, men mot hans rätt
Var du den första att din afund vända,
Och huru slugt du dolt det, vet jag dock,
Att du försåtligt, båd' med lock och snaror,
Hans kärleks hvita dufva fånga sökt.
Om ej jag visste huru olik dig
Uti sitt hat han är den gode Erik,
Jag skulle råda dig: var icke trotsig,
Och akta dig, att ej på samma stig
I mörka skogens djup båda mötas!"
"Tror du jag fruktar möten uti skogen?
Jag fruktar icke för den onde sjelf!
Väl är det mörkt inunder tallens grenar,
Och mången uggla ropar der klähvitt.
Man säger, att det ofta spökar der,
Men jag ett medel vet, som stärker modet.
Man blott behöfver bära här vid sidan,
Här invid hjertat just, en stålblank knif.
Jag önskar just jag honom möta finge,
Och skåda om han äger mod, att se
Mig rakt i ögat, mod, att lika hånfullt
Förakta mig, som" — — —
"Är det icke Erik?" —
Så höres Pekka, midt i Jussis tal,
Med ljusnad uppsyn ropa — "hvilken står
På hällen der, med armarna i kors?" —
Och ren ditåt han hastar stegen. Dystert
Den andre följer, under det en rodnad
Med mörk och hastig flamma stiger opp
Uti hans vilda blickar, på hans anlet.
* * *
Det brusar, det sjuder
I forsen, det ljuder
Så hemskt, och så mörkt är det blågröna svall.
Med sargade barmen,
Med krossade armen,
Står klippan i djupet så dyster och kall.
3.
Hvarför kommer du ej ensam?
Frågar med ett mörklagdt allvar
Erik glada ungdomsvännen.
Men då rör sig Jussi, mannen
Med det sjunkna, bruna ögat,
Med det brända uti tycket,
Med den röda vesten; stiger
Fram ett trotsigt steg mot Erik.
Munnen drar sig till ett löje,
Rysligt, som ett öppet blodsår,
Hvasst som sjelfva ulfvatanden,
Brännande som öckenvinden,
Och han hånfullt detta säger:
"Äfven jag dig helsa ville,
Trodde, att det skulle glädja
Den från hemmet länge skiljda,
Att af lekkamraten mötas,
Af den lustige kamraten;
Att det skulle hugna sinnet,
Om ett vänligt ord det smekte,
Om ett gladt välkommen ljöde,
Då i kära stugudörren
Svarte sorgenstår och bugar,
Räcker magra, kalla handen."
Slutne blefvo Eriks läppar,
Icke hand, ej fot han rörde.
Öfver pannan uppsteg endast
Med en darrning vredens norrsken,
Och ett ögonblick föraktet
Tog sin bostad omkring munnen.
Men förbittrad Pekka säger:
"Fort, gå bort, gå bort, vik hädan
Icke vi din helsning vilja,
Ej dina falska judashelsning.
Räfvarna i sina kulor
Äro endast dina vänner,
Ulfvar dina lekkamrater.
Fort, gå bort, gå bort, vik hädan!"
Då i Jussis vilda hjerta
Flög med hast en afgrundsgnista
Utaf raseri, och spridde
Blixtsnabbt ut den mörka glöden,
Genom alla blodets ådror.
Hotfull går han fram mot Pekka,
Med den bruna blicken mordiskt
Brinnande af hämndens lågor.
Lik ett åskmoln han sig närmar,
Färdigt, att sitt dunder lossa,
Att förbränna och förkrossa.
* * *
Se böljorna strida!
På drakar de rida,
Som ringla i kampen sin stålblåa kropp.
Och klipporna bäfva,
När vilda de häfva
Den skummande manen ur djupena opp.
* * *
Med en åtbörd utaf afsky,
Med en kraftig stöt mot bröstet
Vräker Pekka honom från sig.
Några steg tillbaks han raglar,
Faller dock ej öfverända.
Nu med viljans hela styrka
Raseriet honom griper.
Sine armar vildt han svänger,
Rusar fram — — — men Erik kastar
Sig med hast imellan vännen
Och hans fiende — — — Två armar,
Tvenne starka, grymma gamklor
Sluta kring hans hals sin stålring.
Brottning börjas uppå hällen —
Se då slinta uppå branten
Bådas fötter, båda tumla,
Slutne i hvarandras armar,
Ned i forsens djupa hvirflar,
I det kalla, blåa vattnet.
Rysande, förfärad, isad
Pekka står på öde hällen.
Ser hur de i djupet tumla,
Hur de utför forsen vräkas,
Än uti en afgrund sänkas,
Än mot hvassa klippor slungas.
Rysligt gnistra Jussis ögon,
När en svallning upp dem höja,
Svart hans mörka lockar glänsa
Lysa hemskt i hvíta skummet.
Snart dock, med det snabba svallet,
Ur hans åsyn de försvinna.
Pekka uppå klippan suckar:
Hvad är menskan, att hon lefver?
Mörka äro lifvets öden,
Underbara Herrans vägar!
Men der forssens krafter brytas,
Der dess vilda böljor lugnas,
Kastar han på gröna stranden
Segerstolt det lätta rofvet.
Sakta, matt sitt våta hufvud
Lyfter Erik opp från gräset,
Öppnar slutna ögonlocken,
Blickar frågande omkring sig,
Sorgligt, vemodsfullt kring nejden —
Tyst och ödmjukt så han suckar:
Hvad är menskan, att hon lefver?
Skumma äro lifvets öden,
Underbara Herrans vägar!
Sänker blicken sen. Då ser han
Krossad, död utmed sin sida
Mörke Jussi, olycksstiftarn.
* * *
De få ingen hvila,
Att brusa och ila
Är skummande böljornas eviga lott.
Att sucka mot stranden,
Och somna i sanden,
När lifvet och oron sin fyllnad ha nått.