På fort Quincys jordvall gick en soldat på vakt. Det var afton och fortets portar hade nyss stängts för natten.
Oroliga rykten hade på senare tid trängt fram till fortet, rykten om, att flera af nordvästerns stammar åter tröttnat på freden och gräft tomahawken ur jorden. Därför hade fortets portar förstärkts, palissadernas spetsade pålar undersökts och förnyats och posterna fått sig ålagd den strängaste vaksamhet.
Posten gick sin enformiga gång fram och åter på jordvallen med bössan hängande öfver axeln, då och då stannande för att uppmärksamt granska horisonten eller växla ett par skämtsamma ord med någon kamrat där innanför.
Rakt i väster, där den nedgående solen hängde, uppdök plötsligt en ryttare, som med sakta fart red fram mot fortet. Allt mer närmade han sig, och fastän aftonglöden smärtade soldatens ögon, var det honom snart tydligt, att den ankommande satt stelt och ovant i sadeln.
Allt närmare kom ryttaren, försvann bakom en kulle, men när han åter blef synlig stod silhuetten af en indian i en höfdings fjäderprydnad skarp mot den röda himmeln.
Soldatens hand sökte geväret och han ansträngde sina ögon för att upptäcka, hvilken stams målning den röde höfdingen bar. Men han var ännu allt för aflägsen. Allt soldaten såg, var en ljus fläck vid höfdingens ena sida, en fläck som glänste till, när indianen vände den sidan mot ljuset, och soldaten undrade mycket hvad detta kunde vara.
Den trötta mustangen bar sakta sin ryttare framåt, och soldatens blick lämnade icke den ljusa fläcken. Allt närmare kom ryttaren, redan syntes Dacotas bjärta målning och pannbandets röda färg. Men soldatens blick var riktad mot den ljusa fläcken, ty nu såg han hvad det var.
Det var en skalp, med långa, vajande ljusa lockar, som var fäst vid höfdingens gördel och räckte långt nedåt hästens sida. Skalpen af en hvit kvinna. En skalp, som berättade sin egen saga.
Då kom det en röd slöja framför soldatens blick, hans tänder pressades hårdt tillsammans och han höjde sin bössa, tog noga sikte på indianens bröst och tryckte af.
En vettskrämd mustang utan ryttare galopperade vildt bort öfver slätten, och i gräset, med sitt lifs blod sipprande ut i präriens gröna matta, låg Blå Molnet, Dacotas unge höfding.