Den siste Atenaren

Myro förde kruset till sin mun och putsade därefter lampan, som hon ställt bredvid sin huvudgärd.

Det var icke första gången Rakel hörde Myro tala på detta sätt, och var gång hade dennas ord ingivit henne förskräckelse och ökat den känsla av förnedring, varunder hon dignade.

Men i detta ögonblick gjorde Myros framtidsskildring icke det vanliga intrycket på Rakel. Baruks olyckliga dotter förnam den i sitt öra, men hennes tankar voro på annat håll.

Myro iakttog ej den hemska blicken i hennes stora, mörka ögon, emedan de långa ögonhåren kastade sin skugga däröver. Rakel satt bredvid sitt sovande barn och tryckte händerna mot sitt bröst. Hennes läppar mumlade mekaniskt en bön, som hon lärt i sin barndom. Myro hörde de ofattliga ljuden av ett främmande språk och frågade:

- Vad är det du säger? Du talar för dig själv. Slå bort dina sorgliga tankar, Rakel! De taga livet av dig, och då är det ute med alla våra förhoppningar. Ack, den förrädaren Karmides! Det är han, som förorsakat din olycka. Och nu glömmer han dig och går att fira sitt bröllop med en annan. Sade jag dig, att jag i dag har sett Karmides?

Rakel, som vid detta namn spratt upp ur sina tankar, fäste sin blick på Myro och frågade med matt röst:

—Vad var det du sade om Karmides?

- Att jag har sett honom i dag på gatan, svarade Myro, glad att hava ett samtalsämne, som vann Rakels uppmärksamhet. Må gudarne straffa den trolöse uslingen! Han tyckes icke hava något samvete. Han såg så glad och lycklig ut, där han gick vid sidan av Hermione.

- Han såg lycklig ut, säger du, och han gick vid sidan av Hermione?

- Ja.

- När skall deras bröllop firas?

- Om några dagar. Hela staden talar därom.

- Ser du dem ofta i varandras sällskap?

- Nästan dagligen, sade Myro, när de vandra till eller ifrån den vackra lantgården, som Krysanteus äger ovanför hamnen.

- O, vad de måtte vara lyckliga! suckade Rakel.

- Ja, men jag hoppas, att deras lycka ej skall räcka länge, inföll Myro. Jag hatar Karmides, liksom jag hatar Olympiodoros. Jag har ofta känt stark lust att gå till Hermione och säga henne vem Karmides är, ty jag känner honom bättre än någon; men jag fruktar att möta honom, ty om han finge se, huru ful jag nu är … o, det är förskräckligt att hava förlorat sin skönhet, Rakel. Jag blygs att visa mig för Karmides; jag döljer mig, när jag på avstånd ser honom på gatan. Om han anade vad som blivit av Myro! O, jag tror, att jag hellre ville dö! De avundsamma gudarne, som berövat mig det bästa jag ägde, det enda varpå jag satte värde! Nu vill jag också hata gudarne. Av dem har jag intet mer att hoppas eller frukta … blott de avvända spökelser och sådant från min bädd, ty sömnen är nu min bästa vän, och jag har alltid varit rädd för spöken. Men varför lägger du dig icke, Rakel? Vet du, jag börjar nu bli sömnig.

Sömnigheten hindrade icke Myro att än en stund fortsätta samtalet eller rättare monologen.

- Du är envis, Rakel. Annars skulle du länge sedan följt mitt råd, då jag sade dig, att du skulle taga din gosse på armen och gå till Hermione och säga henne, att han är Karmides' son. Hon skulle då frågat dig om dina levnadsöden, och du hade omtalat allt vad du lidit. Vad tror du, att Hermione då hade gjort? För min del är jag övertygad, att hon skulle sagt: det är du, som har rättighet till Karmides' hand. Jag skall visa honom från mina ögon. Men du vill det icke, Rakel, och däri gör du orätt.

- De äro lyckliga, de älska varandra. Jag är förgäten av honom. Dina ord äro frestelser, Myro. Jag känner mig ofta hågad att följa ditt råd. Men blygseln håller mig tillbaka. Jag kan det icke.

- Svartsjukan är en gruvlig plåga, Rakel. Tacka din Gud, att hon icke hemsökt dig. Hon förvandlar hjärtat till ett ormbo, varur tusen giftiga gaddar framsticka och sarga vårt inre.

- Jag vet det, sade Rakel till sig själv.

Myros av vinet livade tunga började äntligen förlamas. Sedan hon pratat än en stund och allt oredigare, tystnade hon, och hennes andedrag vittnade snart, att hon sjunkit i djup sömn.

Då tog Rakel barnet i sina armar och steg upp. Den lille gossen vaknade och började kvida, men tystnade åter, sedan hon lagt honom vid sitt bröst. Hon lindade honom omsorgsfullt i den nu urblekta slöjan, som Baruk en gång skänkt sin dotter för att därmed lysa i synagogan, gick mot dörren, stannade där, kastade än en blick omkring den usla kammaren och sade, i det hon betraktade den sovande Myro:

- Farväl, goda olyckliga syster! Rakel tackar dig för din välvilja och ömhet. Måtte Gud för ditt hjärtas skull visa dig barmhärtighet!

Med dessa ord lämnade Rakel kammaren och steg utför den trånga trappan ned till en gata, som förde till hamnen.

Det vidsträckta, av tempel, portiker och förrådshus omgivna hamntorget låg tyst och folktomt under det stjärngnistrande himlavalvet. Man hörde endast böljorna, som skvalpade mot kajen och fartygen.

Rakel lyssnade till dessa suckande och likväl friska toner. De förekommo henne som en maning att icke tveka, en vänlig viskning från havet, att dess famn stode öppen för att vyssa olyckliga hjärtan till ro.

Hon ställde sina steg åt det håll, varifrån den manande sången nådde hennes öra. Utan att vara sedd av någon, stod hon snart på en av de breda marmortrappor, som förde till vattenbrynet. Hon lutade sig ned, och en bölja stänkte sitt skum på hennes panna. Det kändes friskt och upplivande.

Barnet, som hon bar i sina armar, vart oroligt och började gråta. Rakel tystade den lille med kyssar och smekande ord. Därefter löste hon slöjan, vari han var lindad, och knöt den kring sig själv och honom för att de icke skulle skiljas i den vida grav, där hon sökte ro för samvetskvalen, svartsjukan och förnedringen.

Tryckande underpanten av sin olyckliga kärlek hårt intill sin barm, gick hon med slutna ögon mot randen av trappan.

I detta ögonblick förnam en sjöman, som höll vakt på det närmast liggande fartyget, ljudet av en tung kropp, som föll i vattnet. Skymningen hindrade honom se vad det var, och när han icke hörde något rop om hjälp, ägnade han icke vidare uppmärksamhet däråt, utan överlämnade sig åt sina tankar på den förestående resan och hemmet, som han ägde på fjärran kust.

ELFTE KAPITLET.

Likhuset.

Då Myro följande dagen vaknade, fann hon sig ensam i sin kammare.

Undrande vart Rakel med sitt barn gått, men ännu utan att ana någon olycka, rustade sig Myro att göra sin toalett för dagen.

Detta skedde med mycken omsorg och med tillhjälp av en liten metallspegel, en kam och två sminkburkar.

Den arma Myro måste emellertid för sig själv medgiva, att omsorgen var så gott som förspilld. Hon betraktade sig suckande i spegeln. Den sjukdom, som hon genomgått, hade skövlat de rika lockar och den friska hy, som förr varit hennes stolthet. Håret var betänkligt glesnat, och Myro hade icke ens råd att anskaffa sig falska lockar. Ansiktet var uppsvällt genom flitiga offer åt vinguden och hyn mörkgul. Detta sista fel kunde visserligen avhjälpas genom ett skickligt bruk av burkarnes innehåll—och Myro var mästarinna i toalettens konster—men hon måste likväl för hundrade gången inom sig själv medgiva, att här vore alla bemödanden så gott som fruktlösa. Konsten förmådde icke ersätta den gåva, som naturen återkrävt. Den stackars Myro suckade djupt, och när hon ögnade den urblekta kiton, som hon i dag utvalt, och som var den bästa hon ägde, fällde hon tårar.

Denna sysselsättning hade upptagit en god del av Myros förmiddag, och det var först då hon stod färdig att gå ut för att försöka sin lycka för dagen, som hon åter kom att tänka på sin rumkamrat och vän.

- Men var är Rakel? Hon, som annars ej kan förmås att lämna kammaren, så lång dagen är!

Myro började känna allvarsamma farhågor med anledning av Rakels uteblivande. Hon påminde sig det ovanliga och besynnerliga lugn, som denna under föregående afton visat. Men Myro ville ännu icke lämna rum för den gruvliga tanke, som härvid uppsteg hos henne. Själv var hon, i trots av sin usla och föraktliga ställning, rädd för döden och kunde icke tilltro en varelse av sitt kön tillräckligt mod att frivilligt störta sig i det dystra Hades. Myro skyndade till sin granne, snickaren, för att höra, om denne möjligen sett hennes vän; om han visste, vid vilken tid hon gått ut och åt vilket håll hon avlägsnat sig. Snickaren, som just börjat arbetet på den vagga, som Myro ville skänka åt sin lille älskling, Rakels son, kunde icke lämna någon upplysning. Men han skakade på huvudet och menade, att det värsta hade hänt; han hade väl blott en enda gång sett den stackars judinnan, då han tillfälligtvis mötte henne i trappan, men han märkte då i hennes ögon någonting, som han först nu riktigt begrepe.

Gripen av ångest lämnade Myro denne olycklige tröstare och återvände till sin kammare för att lugna sig och överväga vad hon borde göra.

Den stackars hetären hade fattat varm tillgivenhet för sin olyckssyster. Myro hade i Rakel funnit en av ödet vida hårdare träffad varelse än hon själv var; hon hade i trots av sin egen nöd kunnat visa henne ett verksamt deltagande och bispringa henne, då hon var hjälplös och övergiven av sina närmaste. Detta var den enda rena glädje, som Myro på länge rönt; också hade hon känt sig lättare och gladare till sinnes, alltsedan Rakel kom under hennes tak, och den vård, som hon ägnat modern och barnet, hade i hennes ögon liksom minskat nesan av det yrke, som gav henne medel att öva denna barmhärtighet.

Då Myro nu försökte trösta sig över Rakels uteblivande och framleta någon lugnande och sannolik orsak därtill, rann det henne i sinnet, att hon under den föregaende kvällens samtal hade till Rakel förnyat sin uppmaning att med sitt barn gå till Hermione och hos henne göra sina anspråk på Karmides gällande. Myro sökte nu intala sig, att Rakel fogat sig efter detta råd, och att hon sålunda begivit sig till Krysanteus' lantgård utanför Piræus.

Myro beslöt att företaga en vandring till nejden av lantgården. Måhända skulle hon då möta Rakel på vägen eller på annat sätt få någon underrättelse om henne. Myro kände sig för orolig att stanna hemma och under tvivel bida sin väninnas återkomst. Dagen var dessutom vacker och inbjöd till vandring. Myro gav sig således på väg. Men ingenstädes fann hon ett spår av den försvunna. Ingen hade sett någon kvinna med ett barn på armen, med utseende och klädedräkt liknande hennes. Myro vågade slutligen gå fram till själva villan och till portvaktaren ställa samma frågor, med vilka hon anhållit alla andra, som hon mött. Men han visste icke mer än de. Nedslagen beslöt sig Myro äntligen att återvända till hamnstaden. Den väg hon valde slingrade längs havsstranden och skuggades av oljeträd och plataner. På den solglittrande vattenspegeln och icke långt från stranden sågos två av förgyllningar glänsande blomsterprydda båtar, som framdrevos med sakta årslag under sång och strängaspel. Myros skarpa öga igenkände i den ena båten Karmides och Hermione, som förtroligt sutto vid varandras sida. I den andra voro några av det förlovade parets unga vänner. Den glada, intagande synen stämde så vackert med himmelens klarhet, havets lugn och de grönskande stränderna. Men hos Myro väckte synen bittra känslor; hon tänkte på sin olyckliga vän och på sin egen föraktliga, glädjelösa lott. Hade kanske även Rakel bevittnat detta skådespel? Skulle hon kunnat uthärda denna åsyn och leva? Myro anade, att det finnes en förtvivlan, svartare än den hon själv i sina olyckligaste ögonblick hade upplevat, och mot vilken döden, långt ifrån att vara förskräcklig, är den ende hugsvalaren.

Försänkt i sådana betraktelser hade Myro stannat och såg ännu efter de sakta över vattenytan svävande båtarne, när där på vägen nalkades henne en man, som hon ofta mött på Atens gator, och om vilken hon hört mycket talas, nämligen den kristne prästen Teodoros.

Myro visste om denne man, att han till kristendomen hade omvänt några av hennes djupast sjunkna systrar, och att han hade givit dessa kvinnor håg och berett dem tillfälle att träda in på en annan och bättre levnadsbana. Hans ädla och vänliga ansikte hade alltid behagat Myro, på samma gång som hon känt en hemlig fruktan för honom och undvikit, där hon kunde, att möta hans allvarliga, genomträngande blick.

Även Teodoros igenkände kvinnan i den urblekta kitonen. Han hade sett henne strålande av glädje och hälsa, klädd i dyrbara kläder och buren av slavar i en gyllene bärstol. Hans hjärta beklagade henne icke mindre då än nu.

Hetären övertygades snart, att hon ej var okänd för honom, ty han hälsade henne med hennes namn Myro, och då han på hennes ansikte upptäckte ett spår av sinnesrörelse, stannade han och öppnade med henne ett samtal.

Det sätt, varpå Teodoros under detta samtal framställde sina frågor och besvarade Myros, var sådant, att det likt en magisk nyckel öppnade hennes hjärta för honom. Medan de vandrade mot staden, omtalade Myro såväl sin egen levnadshistoria som Rakels.

När de kommit i grannskapet av långa murarne, åtskildes de, Teodoros för att gå till en sjuk medlem av sin församling, Myro för att ila hem och se, om icke Rakel under hennes frånvaro återkommit. Men dessförinnan hade Myro lovat Teodoros att följande afton infinna sig hos en ansedd och för sin välgörenhet bekant kristen matrona, vars namn och bostad hon kände. Där skulle hon åter träffa Teodoros.

Skymningen var redan inne, när Myro anlände till sin boning. Kammaren var tom och intet spår visade, att Rakel varit där under hennes frånvaro. Men en stund därefter inträdde Myros granne, den välvillige snickaren. Hans ansikte var mycket blekt, då han frågade Myro, om hon ännu visste, var Rakel och hennes barn vore.

Myro svarade, att hon förgäves hade sökt sin vän å Krysanteus' lantgård.

- Och jag, som icke sökte henne, har likväl sett henne, sade snickaren. O, det var förskräckligt! Den arma kvinnan! Jag sade det likväl förut … jag såg det på hennes ögon. Vaggan lär nog icke bliva färdig, ty hon behövs icke mer.

- O, I gudar, vad säger du? Vad har hänt dem? Var såg du dem?

- Jag gick helt nyss över hamntorget, då jag nere vid kajen märkte en folkskockning och ville se vad som var å färde. Jag anade, att man hade upptagit någon drunknad ur vattnet, och kom genast att tänka, det försäkrar jag, på den stackars judinnan. Jag följde hopen. Kosan bar till likhuset, där man lägger drunknade människor för att de skola igenkännas av fränder eller vänner …

- Och det var Rakel, som man nu hade funnit i vattnet? inföll Myro ångestfullt.

- Ja, ja, Rakel och hennes gosse. Där funnos redan före henne två andra lik, som lågo utsträckta på de svarta bänkarne, och som vid ljusskenet sågo hemska ut, skall du tro. Men vad var det att se emot henne? Det var just icke förskräckligt, men det var rörande, ty hon hade bundit barnet fast vid sitt bröst och hade slagit sina armar så hårt omkring det. Lovade vare gudarne, att havet icke fick behålla sitt byte! Det är dock en tröst att veta, att hennes skugga ej har att irra till eviga tider vid Stygens älv, utan kommer till sin bestämmelse och får lugn i underjorden.

Denna tröstegrund, härfluten ur en allmän föreställning, att de drunknades själar icke skulle komma till ro i Hades, innan deras lik blivit funna och överantvardade åt jorden, bidrog föga att lindra Myros smärta. Hon höljde ansiktet i sin kiton och grät bittert. När det första utbrottet av hennes sorg var överståndet, hastade hon till det omtalade likhuset. Många nyfikna voro församlade där, betraktande den drunknade kvinnan och barnet, som tycktes slumra vid hennes bröst. Man undrade vem hon var; ingen kände henne. Men alla stodo rörda omkring den sorgliga gruppen.

Myro trängde genom hopen och hade knappt varseblivit sin väninnas bleka ansikte, som ännu i döden bibehöll sin prägel av djup, oläklig smärta, förrän hon ånyo måste giva fritt lopp åt sina tårar och sin klagan.

- Myro, du känner henne. Vem var hon? Har hon frivilligt sökt döden?
Eller har hon omkommit med sitt barn genom våda?

Med dessa och dylika frågor anhölls Myro av de närvarande.

- Hon var således en hetär, sade en annan. Sådana kvinnor börja med fröjd och ända med förtvivlan. Det är vanligt, det.

- Nej, utbrast Myro, hon var aldrig en hetär, aldrig en fallen och föraktad kvinna som jag. Ingen må skymfa den arma med ett sådant namn. Var hon icke olycklig nog i livet för att befrias från skam i döden? Det är Rakel, Baruks dotter, den rike mäklarens, som I alla kännen. Viljen I vara rättvisa, så dömen icke henne, utan Karmides, som förförde henne, och den hårde fadern, som jagade henne ur sitt hus, medan hon bar detta barn sitt sköte.

Myro kunde icke säga mer, ty hennes röst kvävdes av snyftningar. Men upplysningarna, som hon lämnat, gjorde starkt intryck på de närvarande, och man hörde dem överbjuda varandra i uttryck av medlidande med den döda och harm över dem, som förorsakat hennes olycka. Det var dock mindre den trolöse älskaren än den grymme fadern, mot vilken deras vrede uttalade sig.

- Han skall nu få veta vad han gjort, sade Myro; jag skall uppsöka honom och föra honom hit. Om han har hjärta för annat än sitt guld, så skall han ångra sin hårdhet; men hans ånger har kommit för sent, och det skall vara hans eviga straff.

Myro skyndade ut. En stor del av åskådarne följde henne för att giva luft åt sin harm mot den rike mäklaren och bevittna det sätt, varpå han emottoge underrättelsen om sin dotters och hennes barns död.

Hopen, förd av Myro, begav sig först till hans handelskontor. Men göromålen voro där för dagen redan slutade, och man fann icke den man sökte. Den outtröttliga Myro skyndade nu till Baruks bostad i kvarteret Skambonide. Vägen dit var lång, och flertalet av hennes nyfikna följeslagar hade skilt sig från henne, innan hon anlänt till det på toppen av denna kulle belägna huset.

Myro fann porten låst. Hon fattade portklappen och bullrade så länge, tills det slutligen öppnades. En gammal tjänare med judiska drag visade sig och sporde vad hon ville.

- Jag skall tala med Baruk, sade Myro och ville tränga in.

Tjänaren höll henne tillbaka, då han vid portlampans sken igenkände vem hon var och såg hennes upprörda utseende.

- Min herre är sjuk, svarade han, och kan ej emottaga besök. Vad är ditt ärende? Jag skall frambära det.

- Nej, det vill jag själv göra.

- Hon skall själv göra det … Vi vilja själva göra det, upprepades av Myros ledsagare, till icke ringa förvåning för tjänaren, som hastigt misstänkte, att något våld åsyftades, och skyndade sig stänga och tillbomma porten. Strax därefter öppnades en liten lucka på denna, och tjänarens röst hördes åter, sägande:

- Men vad är då å färde? I hören att min herre är sjuk, och kunnen väl begripa, att jag icke kan insläppa en hop främmande folk på gården. Sägen ert ärende, och jag skall frambära det.

- Är din herre icke sjukare, än att han kan stiga upp och taga manteln på, så skall han följa mig, sade Myro.

- Säg honom, utbrast en annan, att vi hava en hälsning från hans …

- Tyst, inföll Myro, säg honom ingenting. Han skall ingenting veta, förrän han med egna ögon ser. Vi vilja tala med honom, det är nog. Bed honom komma ut. Det gäller en fråga om mycket guld och stor vinning. Säg honom det!

Luckan stängdes, och man hörde tjänarens steg, då han avlägsnade sig.

Det dröjde länge, innan porten åter öppnades. De som väntade där utanför tillkännagåvo sin otålighet genom förnyat buller med portklappen. Slutligen visade sig en liten kaftanklädd, svartskäggig man av dystert utseende.

- Mina vänner, vad viljen I? frågade han med mild röst, sedan han stigit ut på gatan.

- Du är icke Baruk, inföll Myro. Vi ville tala med den rike mäklaren och icke med dig.

- Baruk ligger sjuk i sin säng. Jag är hans vän och frände, rabbi
Jonas, och vad I viljen säga honom, kunnen I säga mig.

- Du känner då även hans dotter, Rakel? frågade man.

- Ja, svarade rabbinen. Vad är det med henne?

- Du skall få se, sade Myro.

- Och skall omtala för Baruk vad du har sett, som om han skådat det med egna ögon …

- Den girigbuken, den hårdhjärtade skurken, inföll en annan.

- Jag följer er, sade rabbinen. Vad har hänt den kvinna, om vilken I talen, och vart viljen I föra mig?

- Du skall snart få veta det.

Rabbi Jonas följde hopen och åhörde utan att svara ett ord de skymford, som regnade över Baruk och hela Israel. Myro hade gripit om hans hand, liksom om hon fruktat, att han skulle undkomma henne. Men han gick lugnt vid hennes sida och drog icke sin hand tillbaka.

När de anlänt till hamntorget och rabbinen märkte, att kosan ställdes till det av facklor upplysta huset för drunknade, stannade han och drog djupt efter anden. Han hade berett sig på ett sorgligt skådespel; nu gissade han vad som hänt.

Emellertid betvang han sin sinnesrörelse och följde Myro, som ropade: kom, kom!

Kort förut hade en liten båt lagt till vid kajens huvudtrappa nedanför de två marmorlejonen, som prydde hamntorget, och Karmides, som kom från Krysanteus' lantgård, stigit i land därstädes.

Vi veta, att han tillbragt aftonen i Hermiones sällskap med en lustrodd längs den med sommarens yppiga prakt smyckade havsstranden. Den angenäma färden, som förskönades av de deltagandes glättighet och musikens toner, hade dock till slut fördystrats för Karmides genom en syn, som han dock icke tillskrev verkligheten, utan sin egen inbillning.

Båtfarten hade från en liten vik, som badade foten av den sluttning, där Krysanteus' villa var byggd, blivit utsträckt till grannskapet av hamnen. När man vände kring en liten sävomkransad holme, öster om hamnen, hade Karmides, skådande ut över den solglittrande vattenytan, tyckt sig se ur böljorna uppdyka ett människohuvud, omgivet av långa, korpsvarta lockar, vars bleka anlete, när det för ett ögonblick visade sig över det genomskinliga elementet, tedde dragen av Baruks dotter. Bredvid detta huvud tyckte han sig se ett annat … men synen försvann hastigt som den kommit, i skötet av det proteusartade havet, som alstrar så många underbara bilder.

Karmides förteg sin syn och prisade sig lycklig, att ingen mer än han haft den. Han vände sig till Hermione, som satt vid hans sida, för att med henne fortsätta det viskande samtalet om naturens skönhet, de gemensamma barndomsminnena och kärlekens lycka; men orden dogo småningom på hans tunga, och han försjönk i en tystnad, som icke var det lyckliga, drömmande svärmeriets.

Umgänget med Hermione hade icke förfelat att utöva mäktigt inflytande på Karmides. Han älskade henne nu med en kärlek, fri från alla beräkningar. Den oväntade upptäckt, som återfört den förlorade Filippos till hans faders hus, hade låtit Petros frukta, att Karmides, sviken i sitt hopp att varda den uteslutande arvingen till Krysanteus' förmögenhet, skulle begå någon handling, som kunde förråda den ursprungliga bevekelsegrunden för hans närmande till Hermione och hans lyckade försök att återknyta förbindelsen med henne. Petros' farhåga bekräftade sig icke. Karmides hade delat Hermiones glädje över broderns återfinnande och med henne beklagat hans olyckliga själstillstånd. Härtill bidrog även hans förakt för penningen; när han icke längre jagades av fordringsägare, utan tvärtom ånyo ägde penningeutlånarnes fulla förtroende, så glömde han även sina skulder och levde som förr i dagens glädje, ehuru denna numera bar en annan dräkt och ägde ett ädlare skaplynne än förr.

Hans glädje hade likväl under dessa dagar varit långt ifrån oblandad. Den stördes av en röst i hans inre. Han ville vara värdig sin lycka och kunde det icke, ty emellan honom och detta mål stodo hotande minnen och bland dessa Baruks dotters bleka, sörjande bild. Hermione kände icke det förhållande, vari han stått till denna olyckliga unga kvinna. Hon hade hört talas därom, men trodde icke ryktet, sedan Karmides med heliga eder förnekat dess sanningsenlighet. Han hade sålunda icke vågat giva henne det fullkomliga förtroende, varpå han kände, att hon ägde anspråk. Han insåg, att han handlade svekfullt. Och icke blott i detta avseende och emot henne ensam. Det fanns än en omständighet, vars vikt han för sig själv ville förringa, men som icke dess mindre i vissa ögonblick av eftertanke förfärade honom. Han var i hemlighet döpt. Han var således fäst vid den kristna kyrkan med ett band, som visserligen icke på ringaste sätt vidkom hans inre människa, men som var erkänt av lagen och föreställningssättet, och med vilket hans egen vidskepelse förknippade en magisk betydelse.

Det skulle i längden icke kunna döljas, att Karmides emottagit dopet. Hemligheten var i Petros' våld, och att han en gång skulle nyttja den för att giva Krysanteus en hård stöt, var otvivelaktigt. I den stunden skulle Karmides inför Hermione och hennes fader stå som bedragare och tillika som ett lumpet verktyg i Petros' händer.

Karmides' framtidshimmel var således icke utan moln. En känsla av ovärdighet och i vissa stunder allvarliga samvetsförebråelser tyngde honom.

En sådan var den stund, då han landsteg vid Piræiska hamnens lejontrappa för att över torget begiva sig till sitt hus.

Den hemska syn, som havet plötsligt uppenbarat honom, stod för hans ögon med fördubblad klarhet, sedan han lämnat Hermione och hennes glättiga väninnor, och kvällens skymning bredde sin slöja över allt, som kunde giva hans ögon och tankar en förströelse.

Sysselsatt med denna obehagliga bild kom hans blick att falla på likhuset, utanför vilket en hartsfackla spred sitt sken och genom vars öppna dörr man såg de nyfikne, som betraktade de döde.

Karmides kände en rysning genomila sina lemmar. Var det bleka ansikte, som uppsteg ur havet och som ännu stirrade mot honom, ett foster av hans inbillning eller var det kanske en verklighet? Likhusets svarta bänkar skulle måhända kunna svara på frågan.

Karmides stannade och riktade därefter sina steg till det sorgliga stället. Det var nyfikenhet, som drev honom; det var en hemsk aning, som han ville nedtysta, det var hans samvete, som med tvingande makt förde honom dit.

Han inträdde, men stannade vid tröskeln, ty det första, som mötte hans ögon, det var liken av Rakel och hennes barn.

Var det ånyo en synvilla? Var det fantasien, som föregycklade honom denna skepnad med Rakels anletsdrag och mörka lockar—med armarne krampaktigt knutna kring en späd varelse, vars blåbleka anlete låg tryckt till hennes bröst?

- Det är Rakel, Baruks dotter, hörde han yttras bland de närmaste åskådarne. Orden ljödo i hans öra som en anklagelse för mord, och hans dystra ansikte, hans hemska blick förklarade honom skyldig.

I detta ögonblick anlände Myro med rabbi Jonas och dem, som ledsagat henne, när hon gick att uppsöka Baruk. Karmides måste giva dem rum och avlägsna sig från dörren, när de inträdde.

Rabbi Jonas nalkades liken. Hans utseende var lugnt; endast en ryckning i läpparne antydde rörelsen i hans själ.

- Det är Baruks dotter, sade han. Var är föreståndaren, att jag må tala med honom om den dödas och hennes barns begravning?

Föreståndaren för likhuset var tillstädes. Rabbinen vände sig till honom och upptog ur gördeln sin penningpung. Detta skedde med en köld, som förvånade de närvarande och ingav Myro en harm, som ögonblickligen skulle urladdat sig, om hon ej i samma ögonblick varseblivit Karmides.

- Ah, är du här, min Karmides? utbrast hon. Är det för att fröjda dig åt ditt verk? Vilka gudar styrde din kosa hit? Var det eumeniderna eller andra? Karmides, se här är Rakel, din trolovade, och här är din son, din egen son, Karmides!

Vid namnet Karmides vände sig rabbi Jonas om. Hans ögon, nyss lugna, nu gnistrande av en tillbakahållen eld, mötte Karmides' skygga blick, då denne smög bort, ledsagad av Myros högljudda hån och de övriges tysta förbannelser.

Ordningen kom därefter till rabbi Jonas. Men Myros bitterhet upplöste sig snart i tårar; hon kastade sig ned vid Rakels läger och grät.

Sedan rabbinen, vars lugn tycktes orubbligt, överenskommit med likhusets föreståndare om begravningskostnaden och gäldat den, stack han pungen i gördeln och beredde sig att gå. Men vid åsynen av Myros tårar lade han sin hand på hennes skuldra och bad henne följa sig. Han ledsagade denna bön med en blick, som gjorde den oemotståndlig. Myro, som inbillat sig, att han hade ett hjärta av sten, att han var en förhärdad ockrare och ingenting annat, förvånades över uttrycket i hans ögon.

- Du sörjer henne, viskade rabbinen. Du måste således i livstiden hava känt henne. Jag vill, att du skall tala med mig om hennes sista dagar. Men låt oss gå ut, där vi äro ostörda. Jag var Rakels trolovade. Behöver jag säga dig mer?

Myro följde honom. Hon hade i rabbi Jonas igenkänt den lille svartmuskige karl, som ofta låtit sig se utanför det hus, där hon bodde.

Hon gissade nu, att det var medlidande eller någon annan bevekelsegrund, som så ofta hade fört rabbinen dit. Hon påminde sig även, att Rakel talat om en lärd och aktningsvärd man, som Baruk ämnat till sin dotters make, och Myros hjärta vart nu välvilligare stämt emot den rike mäklarens frände, så att hon ångrade, att hon öst så mycken bitterhet över hans huvud.

De satte sig ned på fotstället till en av hamntorgets bildstoder, och
Myro förtalde för rabbinen Rakels senaste öden.

Rabbinen lyssnade stillatigande; men hans tystnad var icke köldens, det förnam Myro av en sympatisk ingivelse.

När Myro slutat sin berättelse, bad henne rabbi Jonas med något svävande röst att visa Rakel och hennes barn den sista hederstjänsten —att följande morgon, vid en tid, som rabbinen tillkännagav, följa dem från likhuset till begravningsplatsen för okända drunknade, där det var bestämt, att de skulle vila. Själv kunde han det icke utan att bryta mot sitt folks heliga lag.

Myro undrade över en sådan lag, men lovade gråtande att uppfylla hans önskan.

Därefter tryckte rabbi Jonas hennes hand med nästan våldsam styrka och avlägsnade sig.

Myro återvände till sin ensamma boning.

Nästa morgon var hon tidigt uppe för att följa sin väninna och sin lille älskling till graven. Två slavar buro den för mor och son gemensamma kistan till den ensliga, ovårdade begravningsplatsen. Hetären i sin slitna klädning följde dem. Hetärens tårar voro det enda offer, som ägnades de båda dödas skuggor.

Myro var hela dagen sorgsen. Hon hade emellertid icke glömt sitt löfte att möta Teodoros, den kristne prästen. Mot aftonen gick hon till det hus, där hon skulle finna honom.

Myro fann i detta hus samlade några män och kvinnor, alla kristianer, men av olika stånd och villkor. Hon emottogs med vänlighet av alla. Teodoros hade förberett dem på hennes ankomst. De voro samlade för att höra ordet förkunnat av Teodoros. Myro, full av blygsel och förlägenhet i dessa aktningsvärda och allvarliga människors sällskap, satte sig vid dörren på en ensam plats, fjärran från de andra åhörarne, när Teodoros uppsteg och började tala. Han talade om synden och frälsningen. Synden hade hitintills för Myro varit ett nästan okänt begrepp; men när Teodoros utredde det, så var det, som om hennes medvetande genom sig själv hade klarnat och avhöljt dragen av en sanning, som länge, fastän slöjad, stått för hennes själs öga.

Efter synden talade Teodoros om frälsningen. Han påpekade icke dess plats i någon dogmatisk lärobyggnad; han endast uppläste och utvecklade den enkla berättelsen om synderskan, som, då Jesus satt till bords i fariséen Simons hus, inträngde där, kastade sig till nasarenens fötter, vätte dem med sina tårar och torkade dem med sina lockar.—Denna kvinna, sade Teodoros, kände säkerligen, åtminstone i vissa stunder, sorg över sig själv. Måhända hade hon ett lättsinnigt lynne, som tillät henne att förjaga självförebråelsen, men hon måste dock ofta funnit sina usla fröjder förbytta i kval, känt det förfärligaste av allt, som människan kan utstå, nämligen förtvivlan under nöjets larv.

Myro tänkte på sig själv vid dessa ord.

Teodoros skildrade, huru fariséen, full av avsky, ville stöta synderskan bort, men huru Jesus, Guds son, upphöjde hennes ånger över den stoltes rättfärdighet och gav henne förlåtelse och tillförsäkrade henne frälsning genom kärleken och tron.

Myro smälte i tårar. Detta enda drag ur galiléens levnad var mäktigt att vinna hennes själ åt honom. Hon igenkände sig själv i synderskan och skulle, som hon, velat kasta sig till den gudomlige mästarens fötter, om han i synlig måtto stått för hennes ögon.

Detta var ej det enda tillfälle, då Myro i samma krets av vänliga och glada människor fick höra evangelium förkunnat av Teodoros.

Någon tid därefter hade den förra hetären, Afrodite Pandemos' prästinna, blivit en trosvarm medlem av Kristus' församling och en ärbar tjänarinna i det hus, där hon gjorde sin första outplånliga bekantskap med det glada budskapet.

Vid samma tid avled den rike mäklaren Baruk, såsom man sade, av sorg över sin dotter.

Huru förvånades man icke i Aten, när man fick veta, att Baruk hade testamenterat en ansenlig summa penningar åt hetären! Huvuddelen av sin förmögenhet hade han skänkt till tempelbyggnaden i Jerusalem, det övriga till sina fattiga trosfränder i Aten.

Det var rabbi Jonas, som meddelade Myro underrättelsen om arvsförordnandet. Hon emottog penningsumman, men överlämnade den till Teodoros för att användas till barmhärtighetsverk, sedan hon först sörjt för att en enkel vård upprestes på Rakels och hennes sons grav. Vården var en urna utan inskrift, ty det var ingen utom Myro, som ville känna dem, vilka slumrade därunder.

TOLFTE KAPITLET.

Bröllopet.

Tillrustningarna till Karmides' bröllop med Hermione voro redan började. Ännu två dagar, och man hade hunnit den, på vilken föreningen mellan de båda älskande skulle fullkomnas.

Under den senast förflutna tiden hade Hermione likväl icke känt sig lycklig. Karmides hade undergått en plötslig förvandling. Han var dyster och fåordig. Han visade sig tankspridd och kall i hennes sällskap. Huru förklara detta? Hon bad om hans förtroende. Men han nekade henne det. Han försäkrade, att det var sällheten, som gjorde honom tankspridd. Och medan han försäkrade detta, vittnade dock hans väsen, att han ljög, och i hans blick låg en skygg fruktan, som om furierna skakat sitt ormgissel över hans huvud.

Hermione såg sin fader kämpa med djupa bekymmer. Detta nedtryckte henne icke mindre. Själv hade hon under de senare dagarne måst röna flera bevis på den förbittring, som hos atenska folket, hedningarne såväl som de kristne, rådde mot Krysanteus. Till och med det lilla antal, som hitintills troget understött honom, hade nu med få undantag, under inflytelsen av den allmänna meningen, dragit sig tillbaka. Gymnasierna stodo tomma, och ungdomen, trotsande den hårde censorn, samlade sig som förr kring Epikuros' vansläktade lärjungar. Barmhärtighetsstiftelserna voro inrättningar, av vilka endast de vid dem anställda tjänstemännen drogo fördel. Folket knotade över de summor, som offrades på dylikt; de sjuke och fattige fruktade dem, emedan onda, måhända till en del sanna rykten voro om dem i omlopp. Bland stadens förnämligare släkter fanns knappt någon, som ej ansåg sig hava skäl att klaga över Krysanteus, emedan enskilda deras medlemmar träffats av den oblidkeliga stränghet, varmed han skötte sitt censorskall. Han hade avsatt osedliga offerpräster och anklagat och sakfällt oredliga ämbetsmän i massa. Till de lediga platserna funnos få eller inga sökande, ty de missnöjde hotade varje sådan med förföljelse. Att de avsatta prästerna kastade sig i kristna kyrkans armar var en vanlig företeelse. Denna gjorde oupphörligt proselyter ej blott ibland de ringare klasserna, utan även inom de bildade. Krysanteus' verksamhet medförde helt andra frukter än dem han åsyftade. Han var icke blind för detta. Han började i själva verket förtvivla om möjligheten att vinna seger åt den sak, vars stridsman han var.

Till dessa bekymmer sällade sig den sorg och grämelse, som Klemens ingav honom. Den offentliga rannsakningen med Petros hade nu börjat, och var gång han fördes inför domstolen, ledsagades han av folkskaror, som uttryckte sitt deltagande för honom. Klemens hade inkallats för att lämna upplysningar om sin fosterfader. I stället för att väcka någon anklagelse mot denne, hade han under de kristianska åhörarnes jubel kastat sigi biskopens armar och högtidligt tackat denne för det inflytande han tillvällat sig på hans öden. Och då Klemens hörde, att rättegången utan tvivel skulle sluta med en dödsdom över Petros, uppfylldes han av avsky mot sin fader och uppenbarade dessa känslor utan hejd i folkets åsyn. Han fortfor ännu att leva i grottan vid pelarfältet, och hans rykte för helighet steg med varje dag. De homoiusianska kvinnorna älskade att kalla honom »den helige Klemens». Uttrycket smekte den unge asketens öra. Han hade segrat i striden med sin sinnliga natur, och segerns frukt var ett själstillstånd, vari han oftare sällskapade med änglarne och den heliga jungfrun än med världens verkligheter.

Krysanteus hade gjort en utflykt till Eleusis för att se det nya tempel, som uppfördes där. Det var natt, då han, stadd på hemvägen, nalkades Aten. En av dessa bråda, häftiga och snabbt övergående stormar, som äro egna för de södra landen, hade utbrutit över den resandes huvud. Regnet föll i strida strömmar och blixtarnes vita sken lyste nejden.

Men icke långt från dubbelporten upphörde regnet, och formannen, som hitintills vandrat vid sidan av sina uppskrämda, för ljungeldarne skyggande hästar, kunde åter intaga sitt rum på vagnen framför sin herre.

De voro nu i grannskapet av pelarfältet. Medan Krysanteus tänkte på sin son, som tillbragte natten i den öppna grottan, pekade formannen mot ett svagt ljussken, som syntes från fältet, och frågade, varifrån detta kunde komma.

Krysanteus lämnade vagnen och tillsade formannen att köra vidare. Han ville besöka Klemens. Lampskenet kom från dennes grotta.

Den unge anakoreten hade förmodligen vakat under stormen, mot vilken hans usla boning endast kunde hava lämnat otillräckligt skydd.

Krysanteus ville se, huru Klemens befann sig. Kanske också, att han nu, i natten och ensamheten, sedan elementens raseri börjat lägga sig, var mer hågad att uthärda åsynen av sin fader och lyssna till hans välvilliga ord.

I denna förhoppning tog Krysanteus sin väg över den välbekanta begravningsplatsen och styrde kosan mot det från andra sidan fältet synliga ljusskenet.

Han stod snart i grannskapet av anakoretens grotta.

Lampan, ställd intill en vägg, som skyddade henne mot blåsten, upplyste hålans inre. Klemens satt på sin mossbädd. Han var icke ensam. Gent emot honom, med ryggen vänd mot grottans öppning, satt hopkrupen på marken en hisklig skepnad, i vilken Krysanteus till sin förvåning upptäckte Simon pelarhelgonet.

Simon hade under det häftigaste åskvädret lämnat pelaren och begivit sig till sin granne. De hade redan länge samtalat, och samtalet fortfor ännu, när Krysanteus stannade utanför grottan. Simon talade med hög och vredgad röst.

- Än en gång: drag hädan, sade han, vänd till Klemens. Jag känner dig, yngling. Du är son av den gamle ormen och själv en orm, som jag fostrat vid min barm. Du har hitkommit för att bestjäla mig, men akta dig, Filippos, jag har skarp syn och skarp hörsel. Tjuven skall komma på skam.

- Fader, sade Klemens med synbar ängslan, jag förstår icke dina ord. Varför vredgas du på mig? Är det därför att mitt hjärta är ont? Jag beder dagligen om ett nytt, och himmelen synes vilja höra mig, ty änglarne och Guds moder hugna mig med sin åsyn och rena mig med sitt umgänge. Har icke även du, Simon, kämpat med synden, innan du vann den helighet, som nu omstrålar dig? Hav undseende för min ungdom, fader, och låt mig vara i ditt grannskap för att uppbyggas och styrkas av ditt föredöme.

- Himmelen har själv talat, inföll helgonet. Det var mina böner, som öppnade hans mun. Åskan röt i ditt öra, att du skall draga härifrån, och blixten hotade att splittra dig, om du ännu vanhelgar detta ställe. Vad har du här att sköta?

- Jag har sagt det, vördnadsvärde Simon. Vredgas nu icke längre.

- Ah, jag känner nog ditt uppsåt. Du är hitsänd av din förbannade fader för att nödga mig dö av hunger och törst. O, jag är rysligt hungrig, klagade Simon med jämrande röst; de fromma och givmilda hava glömt den gamle för att begapa den unge. Ingen stillar nu min hunger, ingen läskar nu min tunga. Alla gå till dig. Ah, ve över dig, Filippos!

- Din anklagelse är orättvis, fader Simon. Jag nöjer mig med ett bröd, och vattnet, som jag dricker, hämtar jag själv ur källan.

- Man kallar dig den helige, fortfor Simon med väsande röst. Har du hört, att man kallar dig den helige?

- Ja, svarade Klemens, och jag vill med Guds hjälp varda värdig att bära detta namn.

- Men jag säger dig: gå härifrån! Nu genast skall du gå för att aldrig återkomma. Denna natt är farlig, Filippos. Himmelen har ännu icke uttömt sina blixtar. Akta dig för min förbannelse—och för mina klor. Med dessa händer har jag strypt Paulos. De veta, huru de skola klämma en strupe. Akta din egen!

- 0, min Gud, vad säger du? Du talar oförnuft, Simon. Vem säger du, att du har strypt?

- Lamaragschugojim … det var Paulos' sista ord. Jag glömmer dem aldrig. Han satt i tornkammaren och läste, som han plägade, i Davids psalmer, när jag smög mig in och strypte honom. Det var en Gudi behaglig gärning, som står inskriven vid mitt namn i livsens bok. Lamaragschugojim. Kände du Paulos? Nej, nej, du kunde icke känna honom. Du var då ett barn. Den kätterske patriarken hade hungrat i sex dagar, när budet kom, att han skulle dö. Makedonios ville det, och kejsaren ville det även. Makedonios tillförsäkrade mig himmelens salighet och lovade uppfostra min Petros till en stor man, om jag gjorde det.

Jag är nu helgon, och min son är biskop. Jag hatade icke Paulos, men jag hatar dig, Filippos, emedan du är en otacksam, avundsjuk, förrädisk son. Jag säger dig än en gång: gå härifrån eller akta dig för mina klor! Känn själv, huru de kunna klämma!

Simon hoppade fram till Klemens, utsträckte sina långa, magra armar, och hans köttlösa, mörkbruna fingrar grepo kring Klemens' hals.

Ynglingen gjorde en våldsam ansträngning för att slita sig lös. Men förgäves. Simons armar och fingrar voro som av järn. Han släppte icke sitt tag. Hans ögon, lysande av vansinnets eld, tycktes kasta gnistor.

- Pojke, väste han, svär att gå härifrån … för alltid … eller jag stryper dig!

Fattad av dödsfasa skulle Klemens svurit den ed, som helgonet avfordrade honom; men han kunde det icke. Han kände sig nära att kvävas. Förskräckelsen gav honom en ögonblicklig styrka, så att han förmådde resa sig upp från mossbädden, där han suttit under detta uppträde. Han grep med ena handen om den ryslige gubbens långa, toviga skägg; den andra sökte instinktmässigt fiendens ögon för att blända honom.

Simon uppgav ett skri, liknande ett sårat vilddjurs rytande. Hans händer släppte sitt tag. Klemens hade intryckt hans ena öga. I nästa ögonblick föllo båda under brottningen till marken.

Men Klemens' kraft var nu uttömd. Simon kastade sig över honom och grep ånyo med de långa nagelväpnade fingrarne kring hans hals för att strypa honom. Klemens förlorade medvetandet.

Hela detta uppträde hade endast upptagit några sekunder. I nästa ögonblick hade Krysanteus ilat till sin sons hjälp. Med möda lyckades han befria Klemens ur pelarmannens händer. Simon uppgav ett ursinnigt rop, när han igenkände sin nye motståndare. Han reste sig på sina genom den oupphörliga knäböjningen vanformade ben. Blodet rann ur hans intryckta öga; det andra tycktes spruta lågor.

Det började nu mellan Krysanteus och pelarmannen en långvarig brottning, varunder denne senare utvecklade hela styrkan hos en vansinnig, som är i raseri. Lampan nedstöttes, och de kämpande omgåvos av mörker på sin trånga valplats. Krysanteus lyckades förflytta striden från grottan till fältet där utanför, och här segrade hans från ungdomen genom gymnastiska övningar utvecklade styrka. Men segern var icke avgjord, så länge Simon ännu kunde röra sina lemmar. Hans ögonmärke under striden var motståndarens strupe, och han hade lyckats att få tag omkring denna, när Krysanteus äntligen trängde sin ryslige fiende mot stadsmuren och med en våldsam stöt krossade hans huvud.

Simon föll, ett blodigt lik, till hans fötter.

Klemens hade under striden återvunnit sitt medvetande. När Krysanteus med svettdrypande panna vände sig bort från den slagne, såg han ynglingens vita kiton fladdra för vinden utanför öppningen till grottan.

Förvirrad och skälvande av förskräckelse hade Klemens åskadat den i hans grannskap utkämpade striden mellan två i mörkret oredigt skymtande skepnader, som för hans inbillning antogo jättestorlek och vidunderliga former.

Det vilda skratt och det lamaragschugojim, som det mordiska helgonet utstötte, när det lyckats få tag om sin motståndares strupe, övertygade Klemens, att den ene av kämparne var Simon, och påminde honom, tillika med den smärta, han kände i sin hals, om det ohyggliga uppträdet i grottan och om den dödsfara, vari han nyss svävat. Fasan kom hans blod att stelna. Mörkret hindrade honom att igenkänna sin räddare, och när striden var ändad, och den ene av skepnaderna närmade sig honom, visste han icke, om det var Simon eller den andre. Hans medvetande hade klarnat, men blott ett ögonblick, för att omtöcknas av ett varaktigare mörker. Han uppgav ett rop av fasa och vacklade tillbaka, när Krysanteus fattade hans hand.

- Filippos, hördes Krysanteus' röst, det är jag, din fader. Frukta icke! Uslingen, som ville mörda dig, är straffad. Följ mig härifrån!

Klemens hörde befallningen, igenkände rösten och lydde. Han lät föra sig vid Krysanteus' hand över pelarfältet och genom Kerameikos till huset vid Tripodgatan. Men de svar han under vägen gav på sin faders frågor vittnade om själsförvirring.

Och tyvärr var denna icke av övergående slag.

Uppträdet i grottan hade givit sista stöten åt ynglingens länge vacklande förstånd. Klemens var svagsint.

Den följande dagens sol fann icke mer Simon på pelaren, varifrån han så länge hälsat hennes uppgång. Den gamle Batyllos, vandrande om morgonen över fältet, såg honom ligga med krossat huvud och blodigt ansikte bredvid stadsmuren. Han var död.

Den päls, som i livstiden utgjort helgonets dräkt, återfanns i grottan, varest den unge anakoreten plägade vistas. På Simons nakna kropp sågs över ryggen ett långt och djupt ärr, vars tillkomst ingen brydde sig med att söka förklara. Det var märket efter det glödgade järn, varmed Petros, homoiusianernas biskop, hade förstått att uppväcka sin fader från de döda.

Ryktet om Simon pelarhelgonets ofärd spred sig med utomordentlig hast genom staden. Man uttömde sig i gissningar över hans dödssätt. Det som mest förvånade alla var, att han ej fanns liggande vid foten av sin pelare; man kunde då antagit, att han nedstörtat och fått huvudet krossat genom fallet. Nu häntydde allt på, att han under natten lämnat pelaren, och att han dukat under för någon fiende efter en våldsam kamp, varav den genom regnet uppblötta marken i grannskapet av grottan bar tydliga spår.

Det hemlighetsfulla i tilldragelsen skingrades snart. Krysanteus skyndade att underrätta myndigheterna om händelsens förlopp. Kristianerna fingo veta, att det var ärkehedningen, som hade mördat deras dyrkade helgon. De omständigheter, som rättfärdigade hans handlingssätt, ansågo de för diktade. De uppfylldes av ett raseri, som dämpade deras fruktan för överhetens svärd. När det homoiusianska prästerskapet avhämtade den döde och i högtidligt tåg förde det blodiga liket genom gatorna för att bisätta det i storkyrkan, trängdes kring båren en ursinnig massa, som gav luft åt sin vrede i vilda hotelser mot arkonten. Aten fick samma utseende som under dagarne vid Konstantius' död. Om eftermiddagen stormades det fängelse, i vilket Petros förvarades; dörrarna uppbrötos, och fången fördes, mot sin egen uttalade önskan, av folkhopen till sitt hus, som han likväl strax därefter lämnade för att frivilligt överantvarda sig i rättvisans händer.

Upploppet skulle antagit ett än mer hotande utseende, om ej Krysanteus skyndat att kväva det med våld. I kraft av den myndighet, som kejsaren lämnat i hans hand, övertog han befälet över den i Aten varande krigsstyrkan och använde henne med skonslös stränghet. Legionärerna angrepo med fällda lansar de bullrande hoparne och skingrade dem. Blod utgöts på flera punkter av staden. Emot natten var lugnet återställt, och en mängd kristianer, som tillfångatagits under upploppet, inspärrades i fängelserna, för att följande dagen sakföras som upproriska emot den kejserliga makten.

Det var under sådana sorgliga förhållanden dagen inbröt, på vilken
Krysanteus skulle fira sin dotters bröllop.

* * * * *

Karmides och Hermione hade samvetsgrant iakttagit de ärvda bruk och heliga handlingar, med vilka två älskandes lagliga förening firades av fäderna. De hade gemensamt offrat åt de gudomligheter, som voro äktenskapets hägnare, åt allfader Zeus, åt Hera och den jungfruliga Artemis. Hermione hade avskurit sina lockar och nedlagt dem på vishetsgudinnans altar. Dessa ceremonier förrättades, såsom vederbörligt, dagen före bröllopet.

På aftonen av bröllopsdagen trängdes väldiga folkskaror på Tripodgatan och torget nedanför Akropolis för att se brudtåget, när det från Krysanteus' hus skulle begiva sig till brudgummens vid ingången till Piræiska gatan. Båda husen voro sedan morgonen smyckade med löv och blommor av brudparets unga vänner.

Slutligen visade sig tåget. Det öppnades av en med vita hästar förspänd vagn, vari bruden åkte vid sidan av nymfagogen eller brudriddaren, en ung, ogift vän till Karmides. Vagnen följdes av en vitklädd, kransad skara, som i händerna bar facklor. Bland de sköna flickor, Hermiones vänner, som tillhörde densamma, sågos Ismene och Berenike. Ynglingarne, som parvis ledsagade flickorna, voro till större delen förnäma främlingar och lärjungar av Akademia eller tillhörde de sådana med Krysanteus eller Karmides närskylda familjer, som, i trots av den allmänna oviljan mot arkonten, av bruket nödgades deltaga i högtidligheten.

Hermione var klädd i en dräkt av byssjs och purpurtyg och enligt hävdvunnet bruk slöjad. Slöjan dolde hennes bleka anlete, som annars skulle röjt oro, lidande och dystra aningar.

Tåget ledsagades av musikanter, som läto den lydiska flöjten tona i livliga, sprittande melodier.

Det hela företedde vid facklornas sken en högtidlig anblick, men likväl ingalunda så glättig som andra uppträden av samma slag.

Ynglingarne och flickorna skämtade icke med varandra, såsom annars var övligt. Från de talrika åskådarne hördes inga bifallsrop. De iakttogo djup tystnad. Inga vänner till brudparet trängde sig fram för att lyckönska det. Inga högtidsklädda gossar hade självmant infunnit sig för att strö blommor framför vagnen eller kasta blomsterkvastar på brudtärnorna.

Innan tågets sista led hade lämnat Krysanteus' hus, stördes det av något, som var och en måste anse för ett dåligt förebud.

Den svagsinte Klemens visade sig i ett av fönstren. Han hade efter det hedniska sättet kransat sig, högtiden till ära.

Han uttalade med hög röst några ord, som de närstående hedningarne måste uppfatta som en hemsk profetia, och i vilka kristianerna igenkände den helige siaren Johannes' ord:

- Med sådan hastighet skall du förkastad vara, och ljus och ljusstake skall icke mer lysa dig, och brudgums och bruds röst skall icke mer hörd vara i dig. Ve, ve över dig!

Efter dessa ord försvann det bleka ansiktet ur fönstret. Många av bröllopsgästerna hade hört dem.

När tåget anlänt utanför brudgummens hus, emottogs det av honom och några hans vänner.

Karmides, kransad och klädd i en lysande dräkt av purpurtyg, lyfte sin brud ur vagnen, räckte henne handen och förde henne över sin tröskel.

Därefter tog den egentliga festen sin början.

Festen fortfor, som vanligt, till långt inpå natten. Gästernas förstämning var i början synbar. Det olyckliga förebud, under vilket man lämnat brudens hus, tyngde på sinnena, och det viskades mellan gästerna om vad den svagsinte ynglingen sagt. Karmides var den ende, som syntes glad och lycklig. Men de ädla vinerna, som tömdes under måltiden, väckte äntligen skämtets fjärilar till liv; de utvecklade sina vingar och började fladdrande sväva över det kransade laget. Annæus Domitius, som föreställde brudgummens fader, anslog lyckligt den glättigare ton, som nu vart rådande. Och när bröllopssångerna uppstämdes och musiken manade de unga till dans och lek, var det dystra förebudet glömt, och nöjet strålade från alla ansikten, vilka icke, som brudens, voro dömda att gömma sig under slöjan.

Karmides satt bredvid Hermione och viskade, förtjust och lycklig, med henne, när utanför fönstren uppstämdes en bullrande musik. Denna avlöstes av en dubbelkör av vackra röster, ynglingars och flickors, som sjöngo en bröllopssång till det unga parets ära.

Det var Olympiodoros, Palladios och en mängd av den glada skara, som plägade samlas i Epikuros' trädgårdar, vilka på detta sätt togo farväl av en vän, som gick att utbyta den frie Eros' välde mot hans allvarsammare broder Hymens.

Sången växlade mellan ynglingarnes och flickornas körer, och båda sjöngo gemensamt omkvädet, med vilket varje vers slutade: