- Vad säger du? Huru skall detta varda oss möjligt? frågade de närvarande.
- Dälderna och de mot havsvinden skyddade bergsluttningarna äro bevuxna med skog. Vi hava yxor, för att fälla den, och timmermän, som böra förstå att av de fällda stammarne sammanfoga flottar. Dessa flottar skola förses med höga bröstvärn, med mast och segel. De skola med ett ord byggas för färden över ett stormigt hav. Seglen förfärdiga vi av täcken och djurhudar. Det gives intet tarv, som uppfinningsförmågan, driven av nöden, icke skall veta tillfredsställa. Och allt detta bör kunna vara färdigt om fjorton dagar, då vi arbeta med det hopp att frälsa våra kvinnor och barn och i vår egen räddning se en räddning av den sak, för vilken vi kämpa.
- Du har rätt. Detta är ingalunda omöjligt, sade novatianen. Vi böra om fjorton dagar kunna hava dessa farkoster färdiga, tillräckligt många och stora, för att ge rum åt oss alla. Vi hava skeppsbyggare bland oss, som kunna leda arbetet. De fiskarbåtar vi äga äro byggda av dem. Ditt förslag är gott. Vi böra antaga det.
- Det är åtminstone ett medel att lugna våra kvinnor, sade den gamle donatistprästen. Låt oss försöka det. Om det lyckas eller icke, det står i Herrens hand. Jag emottager vad han vill giva oss. Skönt vore att få återvända till Afrika. Hava vi en gång kommit så långt, att flottarne äro färdiga och ingenting hindrar att stiga i dem, så röstar jag för Afrika. Det är mitt fosterland; dess öknar äro ointagligare än dessa berg; vi hasta dit och finna tusentals trosbröder, som strida och lida för den sanna kyrkan. Med dem förena vi oss. Låt detta vara sagt.
De samlade männen tillkännagåvo sitt bifall till den gamle Davids ord.
Krysanteus fortfor:
- Det närmaste landet till vår kust är ön Egina. Östanvinden, som råder vid denna årstid, skall föra oss dit eller till någon punkt av peloponnesiska kusten. Detta ingår i min plan. Vi böra där kunna skaffa oss fartyg, som äro lämpligare än flottarne för en snabb färd över havet till Afrika.
Sedan samtalet fortfarit en stund, åtskildes församlingen. Några gingo till vila, andra till sina anförtrodda poster.
Teodoros kvarstannade hos Krysanteus.
- Om Herren tillåter, sade den unge prästen, att den plan du här framlagt för våra ögon låter lyckligt utföra sig, så är det tid att du skiljer dig från oss och vandrar din egen väg. Du har viktiga ting å egna vägnar att tillvarataga. Hinna vi någonsin Afrikas kust, så bör du därifrån segla till Italien, uppsöka kejsar Valentinianus och lägga ditt öde i hans händer. Valens' broder är en ädel och rättsinnad man. Han skall lyssna till dina ord och göra dig rättvisa; jag är övertygad därom. Genom honom skall det vara dig möjligt att få en oväldig och fördomsfri undersökning av de anklagelser, som vila på ditt huvud; du skall frikännas, återinsättas i rättigheten över din förmögenhet och hava frihet att återvända till Aten.
- Ditt råd synes mig gott, och får jag leva, vill jag för Hermiones skull följa det. Men skulle jag stupa i striden, så finnes i denna riskoja ett brev till de kejserliga truppernas hövding, Annæus Domitius, vari jag påminner honom om den välvilja han städse visat mig, anförtror min värnlösa dotter åt hans vård och ber honom verkställa det beslut jag fattat med avseende på hennes framtid. Hon skall begiva sig till Alexandria, Atens medtävlarinna i vetenskapens odling. Där finnes ett sällskap av frejdade män och bildade kvinnor, Museions skyddslingar, bland vilka jag räknar många vänner. Jag är övertygad, att de skola omfatta henne med deltagande, och att om världen har någon tröst för sorger sådana som hennes, den ädlaste trösten skall bjudas i denna aktningsvärda krets. Den penningsumma, som stod till mitt förfogande, då jag lämnade Aten, och som i detta ögonblick utgör hela min förmögenhet, är stor nog för att tillförsäkra Hermione en oberoende framtid i överensstämmelse med hennes smak och levnadsvanor. Jag överlämnar henne för övrigt i den allsmäktiga Försynens vård, ty människornas planer äro bräckliga som ett förtorkat rör, min Teodoros, och det är skickelsens vanliga lek att sönderbryta dem … Jag har ibland eder lärt mycket, fortfor Krysanteus efter någon tystnad. Det är mig icke okänt, att dina läror, Teodoros, gjort starkt intryck på Hermione. Frukta ej, att detta ingivit mig harm. Jag har förlorat min olycklige Filippos. Perikles satte med egen hand dödskransen på den siste av sina söner, sedan den ene efter den andre blivit bortryckt av pestsmittan. Jag har som han sett mitt sista hopp skördat, utan att hava knotat mot himmelen. Det höves en man att bära sitt öde. Och vad min dotter vidkommer, så må hon följa dig på den väg, som du för henne utstakat. Jag skall se det utan smärta, sedan jag i denna krets har funnit, att skillnaden mellan det som är heligt för dig och det som mig är heligt sträcker sig blott till formen och ej till anden. Kristendomen bär liksom filosofien den oförgängliga sanningen i sitt sköte. Här har jag sett den förra åstadkomma vad den senare ej förmår. Jag har sett de dystraste anleten skimra av glädje och de hårdaste av mildhet, när de lyssnat till din mästares läror. Män, som elände och förföljelser hade gjort till rövare, för vilka blodsutgjutelse var en lust och milda känslor en smälek, har jag skådat i dessa hyddor lekande som barn med sina barn och bemöta dem med den vördnadsfulla ömhet, som endast medvetandet om en odödlig varelses oändliga värde kan ingiva. Nog av, jag har funnit, att det gives en filosofi för hela människosläktet, och att de högsta sanningar, den varmaste kärlek för det sanna och goda kunna inplantas i den okunnigastes bröst. Men om detta är kristendomen, varpå jag ej tvivlar, så står hon i de förtrycktes leder vid sidan av dem, som kämpa för förnuftet, friheten och den mänskliga värdigheten. Det var fördenskull jag sade i folkförsamlingen, att eder sak är min egen. Låt oss strida och dö tillsammans! Jag vill icke dölja för dig, min Teodoros, att jag är mätt vid livet. Vår sak skall finna andra och kraftigare kämpar, om icke i dessa tider, så när århundraden skridit över våra gravar.
Krysanteus hälsade Teodoros god natt och gick att njuta några timmars vila.
Han väcktes redan före morgongryningen av ett budskap från utposterna, att de kejserliga trupperna hade satt sig i rörelse och på olika vägar närmade sig lägret.
Krysanteus steg till häst. Några ögonblick därefter ljödo genom morgondimman över det vidsträckta lägret de hornstötar, som kallade det stridbara manskapet att samla sig under vapen, var centuria på sin bestämda plats.
* * * * *
När dimman mot morgonen skingrades av havsvinden, stodo båda härarne i varandras åsyn.
Nybyggarnes front utbredde sig över en tämligen stark bergsluttning, som här och där företedde enstaka grupper av otillgängliga klippor.
Deras vänstra flygel stödde sig mot havet; på den högra bildade marken en sakta sluttande plan emot den trånga däld, ovan vars andra sida de kejserliga trupperna utbredde sig.
På högra flygeln, som sålunda utgjorde den svagaste punkten i den novatiansk-donatistiska skarans ställning, var kärnen av deras stridsmakt samlad.
Deras linjer, som företedde små kolonner med vissa mellanrum, slutade på denna sida med deras ryttaretrupp, på sin höjd femtio man.
För att minska ställningens svaghet på högra flanken hade nybyggarne ditsläpat en mängd fällda träd och i denna förhuggning, som sträckte sig ända mot de otillgängliga klipporna i ryggen av ställningen, lämnat endast två dolda öppningar, genom vilka deras lilla rytteri kunde göra utfall.
Nybyggareskaran företedde i avseende på vapnen stor brokighet. Somliga buro klubbor, andra lansar, andra bågar, andra korta romerska värjor, andra åter de långa slagsvärd eller de saxdolkar, som voro brukliga bland allemanner och göter. Rytteriet var likformigast väpnat. Det hade hjälmar och harnesk.
På bergen bakom nybyggarnes fylking sågos deras kvinnor och barn i talrika skaror.
De kejserliga trupperna voro uppställda i en sluten linje över den någorlunda jämna mark, som utsträckte sig på andra sidan dälden.
När dimman lyftes av östanvinden och lik en vitgul rök rullade över Saroniska viken, övergöts den vildromantiska nejden av morgonsolens strålar, som glittrade på en skog av lansar, över vilken förgyllda örnar och fladdrande fanor höjde sig.
Det kejserliga rytteriet, som under natten haft ett svårt tåg, var i djupa massor uppställt bakom fotfolkets luckor. Nu, sedan de kejserliga truppernas fältherre överblickat fiendens ställning, ljödo trumpetstötar utefter linjen, rytteriet började röra sig, avdelning efter avdelning försvann i dalgångarne och visade sig på andra sidan om dem, tills alla pass, som mitt emot nybyggarnes högra flygel förde till dälden, voro besatta.
Medan de kejserliga trupperna företogo denna rörelse, hade nybyggarne uppstämt den gamla älskade stridspsalm, med vars toner de äldre ibland dem och framför alla de stridslystna donatisterna så mången gång under sin stormiga levnad invigt sig till kamp och död för sin tro.
Männen i fylkingen uppstämde och deras kvinnor förenade sig i sången:
Guds namn är känt i Judaland, förhärligat i Israel, han Sion till sin borg har valt, i Salem står hans helga tjäll. Han krossar bågar, spjut och svärd, de stolte digna till hans fot, och bävande den hela värld förstummas för hans vredes hot.
Se Rövarbergen! På sin grund de svikta för hans ögas blink, och krigarskaror domnande nedlägga vapen på hans vink, se vagnen stannar med sitt spann, och dött är stridstrumpetens ljud och sänkt i dvala häst och man vid blott en vink av Jakobs Gud.
Medan psalmens sista toner förklingade, sågs en ryttare i prästerlig dräkt, men omgjordad med svärdet, följd av en centurion nedstiga i dälden. Centurionen ropade, att man ville tala med nybyggarnes överhövding. I stället för denne nedkom en annan man, väl väpnad och av krigiskt utseende. Det var samme novatian, som vi sett deltaga i nybyggarnes krigsråd.
- Vad viljen I? ropade novatianen, medan han ännu stod på något avstånd.
- Underhandla, svarade prästen, som var ingen annan än biskop Petros.
- Väl, sade novatianen, i det han närmade sig, vi hava då rätt fattat ert uppsåt. Jag är sänd av vår hövding för att höra, vad I haven att säga oss.
- Vi vilja tala med den högste befälhavaren själv, och icke med en underordnad, förklarade Petros.
- Han skall komma, då ert rytteri fått befallning att göra halt, och då er egen högste befälhavare infunnit sig för att möta honom.
- Detta är höga anspråk av ett upprorshuvud, som, innan solen gått ned, skall vara i mitt våld. Jag vill då tala till folket själv, och det skall höra min röst, sade Petros, i det han åter satte sin häst i gång.
Novatianen fattade hästens tyglar och tvang honom stanna.
- Vad vill du oss? sporde han. Rid icke närmare, ty det kunde varda din död.
- I skullen då våga att döda en underhandlare? Det vore er värdigt, I föraktliga upprorsmän. Men ditt hot skrämmer mig icke. Jag kommer i vår herres och kejsares, det heliga majestätets namn för att tillförsäkra förlåtelse och glömska åt envar av eder, som i denna sista stund vill nedlägga vapen och återvända till sitt hem för att leva i lugn och laglydnad under de överhetspersoner och herdar, som kejsaren över er täckes tillsätta. Från denna nåd och förlåtelse äro endast sådana som du och dina likar, det vill säga hopens uppviglare och anförare, uteslutna. Släpp tyglarne, man, eller avhänder du dig genom din våldsamhet underhandlarens rätt och pliktar med livet. Vi äro här två mot en.
Novatianen släppte hästens tyglar och sade:
- Underhandlingen är då ändad. Vi förkasta ert anbud. Återvänden och sägen er befälhavare detta.
- Det är icke med dig vi dagtinga, ej heller är det du, som bestämmer svaret. Det är de förvillade själva, som skola välja mellan döden och den nåd, som endast för dem och icke för dig och dina likar är öppnad.
Under detta samtal hade den gamle donatistprästen stigit ett stycke nedför bergsluttningen och närmat sig dem. Enär Petros talade med en stämma, som hördes vitt omkring, hade David fullkomligt fattat, varom fråga var, och medan novatianen återvände från mötet, upphov gubben sin röst och ropade:
- Du falske profet! Vill du tala med folket och ej med dess hövdingar, så är du ej en underhandlare, utan en uppviglare, som bör nedslås med svärd. Men tror du, att du har att göra med klenhjärtade, så kom hit, och folket skall själv svara dig, att denna dag skall varda en grymhets dag, en väders och storms dag, en mörkers och dimmors dag, en basuners och trumpeters dag, på vilken Herren med en ringa hop av sitt överblivna folk skall göra stora under emot filistéerna. Kom upp på berget, och finner du en enda, som säger: låt oss denna gången vika och draga av igen—eller finner du en enda, som emottager skökans kalk, som du kallar nåd och förlåtelse, av dina händer, så straffe mig Herren, Herren. Ve skökan och hennes tjänare, som kalla den styggelige, slemme, bloddrypande Valens ett heligt majestät. Vi spotta åt detta majestät, som är ett smutsigt djur och vars domare äro ulvar om aftonen, vilka intet låta kvarbliva intill morgonen. Se där de hem, till vilka I bjuden vårt folk att återvända, fortfor den vitskäggige gubben och pekade med sin väldiga klubba mot de virvlande rökmolnen av brinnande bostäder. I haven tvungit det fredliga Israel att övergiva de hyddor, i vilka det var lyckligt. Kom nu upp och se, huru de fridsamme äro redo att strida för Guds ansikte. Jag skall föra dig genom fruktansvärda krigares leder, och finner du, jag säger det än en gång, en enda man, som faller ned och tillbedjer den nye Nebukadnesar eller den vederstyggliga Jisebel, som I kallen kyrkan, så må all hans smälek komma över mitt eget huvud.
Den gamle donatistprästens inbjudning övertygade Petros, att en underhandling på sådana villkor, som de här framställda, skulle tjäna till intet. Han återvände med centurionen till den kejserliga slagordningen, som i nästa ögonblick på hela linjen satte sig i rörelse.
- Pris vare gudarne, sade Olympiodoros, som var i prokonsulns följe, den fördömde prästen lyckades icke frånstjäla mig nöjet av ett präktigt skådespel och dig, min Annæus, äran av en seger. Underhandlingen har slutat med ett byte av kristianska skällsord, och i denna strid har Petros synbarligen dukat under för den munvige gubben med Heraklesklubban.
Annæus Domitius, klädd i en lätt och lysande rustning, utdelade från sin häst befallningar till tribuner och centurioner, som skyndsamt förde dem till härens olika avdelningar.
Den plats han valt tillät honom överskåda motståndarens front och tillika hans högra flygel, mot vilken det var hans avsikt att kasta sina järnsmidda ryttareskaror.
Petros hade återvänt och intagit sin plats vid sidan av Annæus Domitius. Biskopens ögon lyste av stridslust, och hans väsen uttryckte en otålighet och en härskarevilja, som blott med möda kunde tyglas. Men det var i dag prokonsulns beslut att själv befalla. Petros visste det och ville tiga och vara soldat, då han ej fick vara fältherre.
När första linjen av det kejserliga fotfolket satte sig i rörelse för att nedstiga i dälden och angripa nybyggarnes för hästfolket oåtkomliga front, syntes på deras sida en ryttare i vit mantel, kommande från den högra flygeln. Prokonsuln och biskopen igenkände i denne ryttare Krysanteus. Han hade från en höjd vid sidan av förhuggningen skaffat sig en överblick av det fientliga rytteriets ställning.
I nästa ögonblick framryckte nybyggarnes små kolonner under stridsropet: Herrens och Gideons svärd mot randen av den branta bergsluttningen för att möta det kejserliga fotfolkets angrepp.
Legionärerna uppmuntrade varandra med höga rop, medan de med skölden på rygg och svärdet i hand klättrade uppför berget. Men förrän de hunnit randen av detsamma, angrepos de med vild häftighet av nybyggarne under det förnyade härskriet: Herrens och Gideons svärd, och vordo, innan de hunnit ordna sina leder, med stor manspillan nedkastade i dälden.
De fördes fram att förnya angreppet. De gjorde det, men tveksammare, och tillbakadrevos för andra gången och förföljdes ett stycke nedför bergsluttningen, efterlämnande ett betydligt antal döde och sårade, vilkas vapen genast togos som byte av nybyggarne.
Emellertid fylldes dälden med centuria efter centuria, som nedryckte från den bergslätt, på vilken de kejserliga trupperna voro uppställda, samt företedde slutligen en tät packad massa av krigare, som genom själva påtryckningen av de efterföljande lederna pressades uppåt till ett ihärdigare och tungt vägande anfall.
Krysanteus red utefter den hotade linjen och tillsåg, att de fåtaliga försvarskrafterna voro ändamålsenligt delade på de starkare eller svagare punkterna. Han hade icke att egga sina krigares mod. De brunno av stridslust. En mängd av deras kvinnor hade ilat fram för att understödja de kämpande männen. Den fruktansvärda kolonn, som nu anryckte och vars sista leder ännu icke hade nedstigit i dälden, när de första hunnit uppför berget, hälsades, innan det kom till handkamp, med ett regn av pilar, kastspjut och stenar, som åstadkom en svår manspillan i den sammanträngda fylkingen. Nejden genljöd av de anfallandes och de anfallnes härskri—av ropet Gud och kejsaren, under vilket legionärerna stormade an, och det av Herrens och Gideons svärd, varmed nybyggarne eldade sig till striden man mot man.
Denna var snart i gång utefter hela linjen. Marken tillät ej de kejserliga trupperna att bilda slutna leder. De förste, som upphunno randen av bergsluttningen, föllo under nybyggarnes svärdshugg och klubbslag, men de fallne ersattes ögonblickligen av andra, som, om de ville eller icke, tvungos fram av den påträngande massan. Stöten, som förorsakades av denna, var fruktansvärd och skulle för en åskådare, som överblickat de ringa motståndskrafterna, synts oemotståndlig. Men stridens utgång var given, om angriparne lyckades vinna endast en fotsbredd av den jämna marken ovanför sluttningen, och nybyggarne, som insågo detta, stredo för varje tum därav som för sina liv. Ingen vek från sin plats, och drabbningen, vilken liksom vaggade på den smala bergkanten, företedde först efter de häftigaste ansträngningar från legionärernas sida en enda punkt, där nybyggarnes linje vart genombruten.
Och knappt var denna lucka uppstånden, förrän en skara av de kejserliga soldaterna genomträngde henne. Ögonblicket syntes avgörande. Nybyggarnes fältherre var frånvarande, ty striden hade nu börjat även på den högra flygeln omkring förhuggningen, och Krysanteus var på denna viktiga punkt. Men han hade förutsett ett fall som detta och uppställt en liten understödstrupp, utgörande en centuria, vars uppgift var att stärka fronten, varhelst den syntes svagast eller i fara att genombrytas.
Denna trupp av idel donatister, män, som kämpat i Afrikas sandöknar och i dälderna kring Parnassos, anfördes av den gamle David.
Donatistprästen och hans män hade med brinnande otålighet avvaktat det ögonblick, då de skulle få deltaga i kampen.
- Bröder, ropade David nu, där äro de, amoréerna och jebuséerna. Fram, I Herrens kämpar! Vi skola slå dem och jaga dem intill det stora Sidon och intill den stora slätten Mizpa österut och förgöra dem, så att icke en igenbliver. Följen mig, I utvalde ur Israel!
Och den lilla donatistskaran störtade emot den framträngande fienden med den vilda stridslustens ohejdade häftighet. Lansar rycktes ur legionärernas händer, hjälmar klövos under slagsvärdens hugg, sköldar krossades under de tunga spikklubborna. Några minuters strid, och den del av den regelbundna styrkan, som lyckats få fast fot på berget, låg trampad under donatisternas fötter eller hade i vild flykt kastat sig nedför bergranden, lämnande i segrarnes händer en fana, varpå det unga kristna korset prunkade mellan bokstäverna av den gamla vördnadsvärda inskriften: »Romerska Senaten och Folket».
Från dessa segrar ilade David och hans män till varje punkt, där nybyggarnes front tarvade stöd. Man såg den fruktansvärde gubbens bloddrypande klubba svänga i det tätaste stridsvimlet och hörde hans röst, huru han oavlåtligt manade de sina och eggade sitt eget och deras stridsraseri med ord sådana som dessa:
- Slå dem, slå dem! Förgör dem med svärdsegg, giv dem till spillo, såsom Mose, Herrens tjänare, bjudit haver! Dräp vad anda haver! Skona dem icke!
Under det kampen sålunda rasade på nybyggarnes front, hade Annæus Domitius ridit till sin vänstra flygel och tilldelat den order att angripa de upproriskes flank.
Trumpetstötar ljödo genom de på denna sida till dälden förande passen, och de ryttarskaror, som stodo till prokonsulns förfogande, sprängde i ordnade leder uppför sluttningen emot förhuggningen.
Nybyggarnes kvinnor och barn, som stodo på de otillgängliga höjderna i bakgrunden, uppgåvo ett samfällt rop av häpnad, när denne hitintills osynlige fiende plötsligt uppenbarade sig i den förfärande anblicken av ett våldsamt rytteriangrepp, mot vilket varje hinder syntes vanmäktigt.
Denna ryttarskara hade till sitt utseende intet utom fälttecknen—de gyllene örnarne—som påminde om romerska hästfolket i förflutna tider. De barbenta, med lätta harnesk, prydliga hjälmar och korta svärd utrustade ryttarne voro förvandlade till skepnader, höljda från topp till tå i en vidunderlig järndräkt. Det var dessa »järnpelare» —så kallades de—av vilka Rom numera, under krigskonstens allt större förfall, väntade sina segrar i kampen mot perser, göter och allemanner eller mot egna undersåtar. Fotfolket hade endast under Julianus' korta fältherrebana återvunnit sin betydelse för att i andra händer ånyo och för århundraden förlora den.
I dessa »järnpelare» hägrade medeltiden.
De anstormande järnböljorna brötos dock emot förhuggningen, varöver endast några få lyckades sporra sina hästar, medan andra försökte intränga genom dess trånga, slingrande öppningar. Lederna råkade i oordning. Trängsel uppstod. De enskilda ryttare, som kommit över förhuggningen eller fastnat mellan de hopvräkta trädstammarne, sågo sig lämnade utan bistånd. Några av dem lyckades komma tillbaka till de sina; andra dukade under efter en strid, i vilken deras rustningar voro ett fåfängt värn mot de halvnakna men modiga fiender, av vilka de på alla sidor funno sig omgivna.
Annæus Domitius såg med harm utgången av en rörelse, av vilken han väntat sig en kraftig verkan. När han gav befallning till densamma, hade han blivit övertalad därtill av rytteriets befälhavare, en skrytsam och övermodig göt, som försäkrat den med »järnpelarnes» egenskaper obekante prokonsuln, att han, den götiske tribunen, i spetsen för sådana krigare tagit förskansningar, svårtillgängligare än denna. Sedan Annæus Domitius givit luft åt sin harm i en ström av hedniska eder—och detta vid sidan av den rättrogne biskopen—lät han blåsa till återtåg, som verkställdes i god ordning. Rytteriet nedryckte långsamt de dalsänkningar, där det förut varit uppställt, och strax därefter gavs befallning även till det i nybyggarnes front kämpande, utmattade fotfolket att draga sig tillbaka och intaga sin förra ställning. Striden avstannade för ett ögonblick på hela linjen. De återtågande legionärerna hörde bakom sig novatianernas och donatisternas segerrop. Dessa hade efter en halvtimmes blodbad icke förlorat en handsbredd jord till den överlägsne fienden, och medan deras egna förluster voro oansenliga, var bergsluttningen under dem höljd med slagna legionärer.
Striden uppflammade dock snart ånyo. Prokonsulns kärntrupp, två centurior palatiner, hopsamlade från de i Akajas städer spridda besättningarna, skickades att storma förhuggningen och öppna den för rytteriet. En del av det övriga fotfolket drogs ifrån sin ställning gentemot nybyggarnes front för att understödja palatinernas anfall.
De kvarblivna centuriorna hade att hålla sig stilla—vilket de ock behövde efter den blodiga och envisa kamp, som de nyss utstått—såvida icke nybyggarne blottade sin front för att bispringa sin hotade flank. I detta fall skulle legionärerna begagna sig härav och med större utsikt till framgång förnya anfallet på fronten.
Krysanteus hade strängt ålagt de sina att icke lämna sina ställningar, huru nödig deras hjälp på andra hotade punkter kunde synas vara.
David hade dock svårt att finna sig i den overksamhet, vari han nu genom fiendens tillbakavikande var försatt. Vad som förbereddes på högra flygeln visste han icke. Han såg däremot, att de trötta legionärernas front på andra sidan dälden var försvagad och tydligen icke väntade något anfall—ty leden hade upplöst sig och många soldater lagt sig på marken för att vila.
David ville begagna sig härav. I spetsen för sitt manskap nedsteg han bland de svårtillgängliga klippor, som på nybyggarnes vänstra flank stängde dälden från havet, och lyckades att omärkt komma över densamma.
Han följdes av vid pass hundra man, alla stridslystna som sin anförare.
Dragande förmån av markens ojämnhet för att osedd nalkas, hade truppen snart uppnått legionärernas högra flank och med häftighet angripit den oförberedde fienden.
Skaror av legionärer, stadda på vildaste flykt, förkunnade några minuter därefter, att nybyggarne gjort ett angrepp på denna sida.
Tribuner och centurioner hastade att uppställa sina trupper för att mottaga fienden. Annæus Domitius ilade själv till stället, lämnande sin vänstra flygel, där striden nu börjat omkring förhuggningen, i det palatinerna gjorde upprepade försök att taga den.
Annæus Domitius vart lika överraskad som lugnad, då han upptäckte, huru fåtalig den angripande skaran var. Hon hade emellertid tecknat sin väg med blodströmmar. Prokonsuln lät sju till åtta centurior omringa henne. Innan detta hann verkställas, hade donatisternas slagsvärd och klubbor uppstaplat högar av lik. De gingo fram i blint raseri, nedbrytande varje hinder, som de oordnade hopar, vilka de ända hitintills jagat framför sig, hade sökt ställa i deras väg. Stridsropet Herrens och Gideons svärd skallade med en styrka, som genom det allmänna larmet nådde till novatianernas front på andra sidan dälden och först nu lät dessa ana vad David och hans lilla hop företagit sig.
Först när det kejserliga fotfolket verkställt den rörelse, som prokonsuln påbjudit, och från alla sidor i djupa, ordnade leder framryckte för att innesluta och krossa den lilla skaran, fick denna öga för sin farliga ställning. På alla sidor en skog av lansar, en mur av harnesk, som närmade sig. Det gällde att genombryta en av dessa murar och genom dälden bana sig väg tillbaka, eller ock att falla till sista man.
- Vi äro omringade, ljöd det i Davids öron. Vi måste försöka slå oss igenom.
Den gamle kämpen vilade ett ögonblick på sin klubba. Hans ögon överforo de fientliga skarorna.
- Åt detta håll, mina bröder, åt detta håll, I utvalda kämpar, ropade han och pekade mot de trupper, som spärrade återvägen till dälden. Fram mot amalekiterna! Herren har i dag givit dem i vår hand. Vi skola slå och förfölja dem intill Aseka och Makkeda. Fram!
Donatisthopen, fruktansvärd ännu i trots av sitt ringa antal, följde den oförskräckte ledaren för att kasta sig mot fiendens lansar och om möjligt bryta sig väg genom hans leder. Deras avsikt gynnades av ett angrepp i truppernas rygg, som deras vapenbröder, lämnande sin starka ställning på andra sidan dälden, gjorde för att komma dem till hjälp. Ett förfärligt handgemäng uppstod. Medelpunkten i det var David. En högväxt, från hjässan till fotabjället järnsmidd centurion hade framträtt för att i tvekamp mäta sig med den fruktansvärde kämpen. Centurionen var, som många i de kejserliga truppernas led, en götisk barbar, tjänande för legopenningar, och då han utmanade David till envig, följde han ett bruk hos sitt folk.
- Vitskäggige gubbe, vart rasar du? sade han. Lägg ned din klubba och giv dig fången. Du, som ej har tänder att tugga soldatens hårda bröd, har du händer ännu att föra ett vapen?
- Son av Magog, svarade David. Du liknar dina bröder ej blott däri, att du är högväxt som Goliat, utan ock stortalig och inbilsk som han. Vad hava du och de dina att skryta över? Edra fäder hava kommit i en myckenhet som gräshopporna över Egypti land till att storma våra landsändar, och se, de äro slagna och spridda som agnar av en handfull romare. Men detta hindrar icke din tunga att skrävla. Jag skall tysta henne. Du är i dag och för alltid dödens man.
David emottog på skaftet av sin klubba det hugg barbaren riktade åt hans huvud. Svärdet gled, träffade Davids vänstra arm och avskar hennes fingrar. Men i nästa ögonblick hade den bloddrypande klubban träffat götens skuldra och inslagit hans harnesk.
Centurionens arm förlamades av slaget. Även David kände sig efter det sår han fått oförmögen att längre med kraft svänga sin klubba. De bortkastade därför på samma gång sina vapen och gingo, fradgande av raseri, varandra på livet. Oaktat sin ålder ägde David en väldig kropsstyrka. De båda kämparne omslingrade varandra efter en kort knytnävkamp med sina armar och föllo brottande till marken, varvid centurionens hjälmband brast och hans huvudbetäckning rullade bort. Då framrusade en av Davids män, som nyss i de båda kämparnes omedelbara grannskap utstått en tvekamp och segrat—han skyndade fram till sin anförares räddning och klöv med sitt svärd götens huvud, men föll själv i samma stund, nedhuggen av en legionär, i sitt offers blod. Den gamle donatistprästen, befriad från sin fiende, reste sig på sina herkuliska ben och grep ånyo efter sin klubba. Runtomkring honom stredo hans överblivna män för sina liv eller hade redan fallit mitt inne i fiendens led. Det fanns ingen, som kunde skyla sin anförare, medan han steg upp och fattade sitt vapen; genomborrad av flera lansar föll han till jorden, och de framryckande leden trampade hans lik.
Kampen mellan det lilla antalet nybyggare och de kejserliga soldaterna var på denna punkt snart slutad. Knappt ett tiotal av de förre lyckades undkomma blodbadet och rädda sig med flykten tillbaka till sin ställning på andra sidan dälden.
Men denna kunde icke längre försvaras mot de överlägsna trupperna. De män, åt vilka Krysanteus anförtrott att skydda denna linje, lågo till större delen slagna. Davids självrådighet och glömskan av Krysanteus' befallning hos de nybyggare, som ilat att bispringa honom, avgjorde dagens och hela den lilla härens öde. Annæus Domitius gav sina trupper tecken att storma höjden. Han såg, att intet allvarligt motstånd mer kunde möta dem på denna sida. Legionärerna anryckte under ropet Gud och kejsaren.
Under tiden hade striden oavbrutet rasat på nybyggarnes flank omkring förhuggningen. Palatinerna och de trupper, som understödde dem, hade gång efter annan stormat förhuggningen och tillbakadrivits. Striden fortgick ännu mellan de kejserlige, som förde ständigt friska trupper i handgemänget, och de uttröttade novatianerna. Krysanteus hade stigit av sin häst och kämpade, där faran var störst, vid nybyggarnes sida. I och omkring förhuggningen lågo högar av lik.
Ett avgörande ögonblick var nu kommet även här. Palatinerna hade, sporrade av biskop Petros, som skyndat att personligen blanda sig i striden, äntligen lyckats taga en punkt av förskansningen och uppställa sig framför densamma, medan bakom dem deras kamrater undanröjde trädstammarne för att bana väg åt rytteriet, som otåligt avvaktade tillfället att få deltaga i drabbningen.
Det lyckades dem. Tecken gavs till rytteriet att rycka an.
Krysanteus, seende den omedelbara fara, som hotade, men ännu okunnig om vad som tilldragit sig på frontlinjen, samlade alla krafter, som stodo honom till buds, att förekomma eller möta »järnpelarnes» angrepp. Innan dessa hunnit fram, hade ett förtvivlat anlopp av nybyggarnes samlade styrka kastat palatinerna över skansen. Men nästa ögonblick inträngde »järnpelarne» genom den gjorda luckan. De möttes i den smala mynningen av nybyggarnes lilla ryttaretrupp, som försvarade inträdet till ställningen. Luckan i förhuggningen spärrades snart av fallna män och hästar.
Sådant var stridens utseende, då Teodoros, som på Krysanteus' befallning skyndat till frontlinjen för att underrätta sig om dess tillstånd, återvände och tillkännagav, att linjen var nästan utan försvar, och att legionärerna just nu nedryckt i dälden för att taga den. Budskapet var knappt framfört, innan man hörde de stormandes rop.
- Slaget är förlorat, sade Krysanteus. Teodoros, skynda härifrån och frambär till Hermione min hälsning och välsignelse!
Krysanteus, som åter stigit till häst, återvände till den hopplösa striden. Dess öde var några minuter därefter avgjort. Den lilla återstoden av nybyggarne angreps från båda sidor av Annæus Domitius' hela styrka. Under ångestskri från kvinnor och barn sågs bergslätten översvämmas från ena sidan av fotfolkets djupa massor, från den andra av »järnpelarnes» skvadroner. Nybyggarnes motstånd upplöste sig i enskilda strider, en mot många. Mitt i vimlet sågs ännu en stund en ryttare i vit mantel. Annæus Domitius och Petros igenkände honom på samma gång och sporrade sina hästar emot den punkt, där han kämpade. Men innan de hunnit fram, hade ryttaren i den vita manteln försvunnit under järnböljorna, och hans blodiga häst galopperade utan herre över fältet.
Krysanteus' lik återfanns efter stridens slut. Han låg utsträckt på marken med svärdet i den knutna handen och manteln rödfärgad av blodet från hans genomborrade bröst. När Annæus Domitius vördnadsfullt nalkades sin fiendes lik, stod Petros betraktande det, och Eufemios, hans adjutant, satte sin platta fot på den sköna hjälteskepnadens bröst och sade:
- Så trampar kyrkan hedendomens hydra.
SEXTONDE KAPITLET.
Slutet.
En afton, en månad efter fälttåget i Sunion, satt presbytern Eufemios hos sin andlige fader, biskop Petros, just i samma smala, avlånga, med ett gluggfönster försedda rum i biskopliga palatset, där läsaren redan bevittnat ett samtal dem emellan.
Liksom då mätte Petros även nu kammargolvet med livliga steg, och
Eufemios hade intagit sin ödmjuka plats på en stol vid dörren.
Eufemios' låga panna bildade icke längre en vitgul, utan en brungul strimma mellan det svarta hårfästet och de lika svarta ögonbrynen; ty fälttågets sol hade brynt hans hy. Hans huvud var som alltid framåtlutat och hans små svarta ögon riktade uppåt, halvt slöjade av ögonhåren.
Petros' anlete bar en stoltare prägel än någonsin. Det lyste av segervisshet. Förmodligen var någon av hans vittomfattande förhoppningar uppfylld eller på väg att uppfyllas. Den krigiska ära han inlagt i tåget mot kättarenybygget var väl icke tillräcklig att åstadkomma en sådan verkan, ehuru hon levde på alla atenska homoiusianers läppar.
När den del av de kejserliga trupperna, som tillhörde besättningen i Aten, intågade i staden, hade man sett Petros, omgjordad med svärdet, rida på en yster häst i spetsen för tåget, som hade ett högtidligt utseende och nästan liknade ett triumftåg. Främst, som vi nämnde, Petros och vid hans sida den jovianske gardestribunen. Därefter en avdelning legionärer. Efter dem en skara män, kvinnor och barn, den sorgliga återstoden av novatianernas och donatisternas nybygge i Sunion—männen endast nio eller tio till antalet, tillfångatagna på slagfältet, höljda av sår och släpande tunga bojor; kvinnorna flera, men likväl få i jämförelse med dem, som efter stridens slut slaktats av de vilda »järnpelarne»; barnen, utgörande största delen av skaran, somliga burna av sina mödrar eller gående vid deras sida, andra åter, som genom förföljelsekriget blivit fader- och moderlösa, och dessa voro de flesta, vandrande för sig själva. Bakom fångarne hade man sett en präktigt smyckad vagn, varpå befunno sig de heliga kyrkokärlen och mitt ibland dem den väldiga dopfunten, vari man efter kättarnes nederlag hade låtit deras barn undfå döpelsens nåd. Bredvid vagnen hade man skådat den svartlockige Eufemios, ridande på en åsna och bärande det heliga korset. Tåget slutade med några centurior fotfolk.
Hermione hade icke varit synlig bland fångarne. Krysanteus' brev kom lyckligt i Annæus Domitius händer; Hermione, den enda fånge, som han förbehöll sig själv, medan han överlämnade de andre åt Petros, hade tagits under hans särskilda hägn och förts till Korintos.
Det hette emellertid nu i Aten, att Krysanteus' dotter hade återkommit till sin fädernestad, i sällskap med prokonsulns maka, den fromma Eusebia, och att den sörjande flickan bodde i det prokonsulariska palatset jämte nämnda ädla romarinna, som i sitt uppförande mot henne sades ådagalägga en systers varma deltagande.
I allmänhet talade man mycket om Hermione under dessa dagar i Aten. Det viskades bland de kristne och även bland den gamla lärans bekännare, att filosofens dotter var av Petros omvänd till kristendomen. Den utmärkte biskopen beredde sålunda sin heliga lära den ena segern efter den andra. Ärkehedningens son och dotter omvända genom Petros! Och denna senare likväl en kvinna, som ej blott från barndomen uppfostrats i hat och förakt emot kristendomen, utan även varit iklädd en rustning, som visat sig ogenomträngligare än hatet och föraktet mot den uppenbarade sanningens pilar, nämligen filosofiens.
Det gick till och med ett rykte, som utbreddes hastigt och troddes allmänt, att Hermione önskade genom dopet varda oskiljaktigt förenad med kristna kyrkan.
Den dag, när detta skulle ske, måste Atens domkyrka överfyllas av andäktiga åskådare.
Teodoros hade räddat sig med flykten, sedan han framburit Krysanteus' hälsning och välsignelse till Hermione och överlämnat det brev, som förvarats i riskojan, till en av de trogna tjänare, vilka åtföljt Krysanteus från Aten och under striden befunnit sig kring Hermiones person.
Av denne tjänare hade Annæus Domitius mottagit brevet.
Huru Teodoros flytt är svårt att säga. Måhända hade han begagnat en av de fiskarbåtar, som lågo uppdragna på stranden nedanför de klippor, som skyddat nybyggarehärens ställning. Med en av dessa små båtar kunde han, då havet var lugnt, lätt nog hava rott ett stycke förbi det fientliga lägret, därefter sökt stranden och skyndat landvägen till Aten.
Nog av, hans vänner där, och Myro bland dem, hade sett och talat med honom. Att han dolde sig för alla andras blickar var naturligt, ty det var ingalunda hans avsikt att låta fånga sig av det homoiusianska prästerskapet eller den kejserliga rättvisans hantlangare. Han hade mycket att leva för.
Sedan han där i några dagar förgäves avvaktat ett tillfälle att få tala med Krysanteus' dotter, hade han från Korintos anträtt en äventyrlig fotresa, vars mål var Italien.
Han hade fattat det djärva beslutet att träda inför västerlandets kejsares ögon, anropa hans beskydd för Hermione och utverka av hans nåd, att Krysanteus' dotter måtte insättas i rättigheten till den förmögenhet, som hennes fader bestämt åt henne i sitt arvsförordnande.
Sitt hopp om framgång grundade han på Gud och på de lovord, som för mänsklighet och rättvisa skänktes den grymme och vidskeplige Valens' ädlare broder.
Vi återvända till kammaren, där vi lämnade Petros och Eufemios samtalande.
- Saken har i själva verket en betänklig sida, försäkrade biskopen, i det han stannade och kastade en blick på den ptolemäiska kartan.
- Jag kan omöjligen inse det, min fader, förklarade Eufemios i ödmjuk ton. Då icke ens Klemens äger något anspråk på arvet, så har Hermione det än mindre. Kejsaren eller staten, vilket här är samma sak, har ju indragit upprorsmannens egendom och skänkt den till kyrkan.
- I själva verket förhåller det sig som du säger, men till formen är det annorlunda. Du vet att det redan finnes ett gudlöst parti, särdeles inom senaten, hären och ämbetsmannaklassen, som höjer sin röst emot den sed, att kyrkan emottager gåvor och förläningar. Ropet understödjes här i österlandet av homousianerna och alla andra kättare, emedan det icke är deras utan vår egen rättrogna homoiusianska församling, vilken dessa gåvor och förläningar komma till godo. I västerlandet däremot, där homousianerna äro de starkare, tiga de själve och det är våra egna rättrogna bröder, som där deltaga i ropet. Nog av, kejsar Valens, som är vår kyrkas uppriktige och nitiske vän, förmenar dock, att det ligger någon sanning i skränet. Hans samvete har fasthakat sig vid sådana missförstådda heliga utsagor som den, att Guds rike icke är av denna världen, och dylika. När fördenskull min fromme vän och vördade förman, patriarken Eudoxos, framställde vårt viktiga ärende för honom, ifrågasatte vi aldrig, att kejsaren skulle omedelbart till kyrkan avstå sin rätt, utan att han av nåd ville insätta Krysanteus' oskyldige son till ägare av hans släkts efterlämnade förmögenhet, och endast som ett bevekande skäl för denna vår bön framlade vi för kejsaren det arvsförordnande, i vilket Klemens avstår samma förmögenhet åt kyrkan. Således är Klemens här mellanhanden. Men av denna formsak hota nu Karmides' fränder att begagna sig. De anse, att systerns rätt är tryggad tillika med broderns, och vilja i nödfall vända sig till kejsaren själv för att genomdriva, att Hermione utfår sin andel av arvet.
- Vi förstå deras beräkningar, sade Eufemios. Månne de icke hoppas, att Klemens snart skall dö och Hermione sålunda varda ensam arvtagare, för att hennes rätt till slut skall övergå på fränderna till Karmides, med vilken hon, om också endast några timmar, varit förmäld?
- Utan tvivel är detta deras beräkning.
- Det är en gudlöshet utan like, anmärkte Eufemios.
- Vad som gör saken i någon mån betänklig, fortfor biskopen, är den omständighet, att Klemens är kristian och Hermione ännu står utanför den kristna församlingens gemenskap.
- Min fader, varför gör detta saken betänklg? frågade Eufemios.
- Kejsar Valens är en fiende till kristianska kättare, men visar, stor undfallenhet för den gamla lärans bekännare. Han smickrar sig tyvärr av den falska stoltheten att kunna säga, det han skipar rättvisa lika mellan rättrogna kristianer och hedningar. Jag fruktar fördenskull, att han, blott för att undgå skenet av väld, villigare skall lyssna till Karmides' släktingar, när de förfäkta Hermiones rätt.
- Ah, det är således fördenskull, som du skickar mig till Hermione för att om möjligt förmå henne offentligt övergå till kristna kyrkan?
- Ja. Själv har jag intet hopp om framgång hos Krysanteus' dotter, ty hon hatar mitt ansikte. Du är vältalig, Eufemios, och har en förmåga att insmyga dig i kvinnors gunst. Jag hoppas, att ditt försök skall krönas med framgång, så mycket mer som den ädla Eusebia försäkrar, att Hermione är mogen för nådens anammande.
- Det heter allmänt i Aten, att hon är kristen.
- Jag vet det.
- Och att hon med det snaraste skall emottaga dopet …
- Jag vet det även. Vi må icke låta folkets tro på vår läras omvändelsekraft komma på skam. Ryktet måste sannas. Vår heliga läras anseende, kyrkans fördel och—jag säger det öppet—min egen fåfänga kräva detta.
- Du har rätt, min fader.
- Du skall finna bundsförvanter, min Eufemios, i vår fromma Eusebia, som lyckats tillvinna sig Hermiones fulla förtroende; i Klemens, min olycklige fosterson, som dagligen bestormar henne med böner, att hon skall låta döpa sig, samt framförallt i hennes egen genom sorger förkrossade sinnesstämning. Det gives ännu en omständighet, som skall bidraga att beveka henne. Den läkare, som vårdar Klemens, skall sändas till Hermione och säga henne sin tanke, att ynglingen kunde återställas till sina sinnen genom den glädje, som skulle beredas honom, om Hermione emottoge dopet. Allt detta bör göra dig segern lätt.
- Min fader, sade Eufemios betänkligt, de bundsförvanter du uppräknar äro mäktiga, men likväl torde min uppgift vara svår att lösa. Hoppas icke en hastig framgång! Jag känner genom eusebia, att Hermione avskyr kyrkan. Teodoros har ingjutit sitt gift i hennes själ. O, denne Teodoros har skadat oss mer än du anar. Hon vill icke tro, att andens nådeverkningar på våra hjärtan äro bundna vid vissa yttre handlingar. Hon betraktar nattvarden som blott en minnes- och kärleksfest och döpelsen som blotta tecknet av den rening, som hjärtat bör underkastas. Hon bekänner väl Kristus' namn, men är ännu alltjämt densamma högmodiga, på förnuftet trotsande filosofinnan som förr.
- Detta högmod måste övervinnas, sade biskopen, och skälet varför jag överlämnat denna uppgift åt dig, min Eufemios, är det, att vår framgång måste varda snar. Vi kunna annars förbra mycket. Jag väntar, att din uppgift inom åtta dagar härefter är löst …
- Min fader …
- Detta är yttersta tiden. Längre får saken icke uppskjutas.
- Men om det nu icke skulle lyckats mig att …
- Så skall döpelseakten likväl äga rum.
- Ah!
- Vi få icke rygga tillbaka för en svårighet, när det gäller kyrkans väl.
- Du har rätt.
- Kyrkan skall emellertid icke glömma de trogna tjänster, som hennes son Eufemios bevisar henne, fortfor Petros. Det är sannolikt, Eufemios, att du blir min efterträdare på biskopsstolen i Aten.
- Din efterträdare, utbrast Eufemios med sorgsen överraskning. Det är således sant, det nedslående rykte, som förkunnar, att du vill lämna din hjord?
- Jag känner i min själ en stark maning att övergiva världen och gå till de fromma munkarne i Nisibis, för att bedja om ett rum bland dem.
- Du må icke göra det, inföll Eufemios livligt. Du skulle lämna din välsignelserika verksamhet, medan du är i din kraftigaste ålder och kan verka som mest i vingården! Fader, detta vore en synd!
Petros svarade icke, utan vandrade tigande genom kammaren.
- Annat vore, fortfor Eufemios, sänkande sin röst, om det är sant, vad ryktet likaledes förtäljer, att du är kallad till en vida större och för dina krafter lämpligare verksamhetskrets, nämligen till biskopsstolen, den högt ansedda, på vilken din namne aposteln Petrus själv har suttit, i världens uråldriga huvudstad.
- Ryktet är likt en gammal pladdrande kvinna, sade Petros. Vilken orimlighet, att romarne skulle föredraga en okänd österlänning framför sina egna utmärkta män! Därtill kommer, att homoiusion, som vi bekänna, i Rom ännu tyvärr är det underlägsna lägrets lösen. Huru kan du då tro, att en österlänning och homoiusian—jag talar icke om min ovärdiga person, utan om den värdigaste och bäste ibland oss—skall i dessa tider varda delaktig av en sådan ära?… Min son, vårt samtal är nu slutat. Gå att sköta dina plikter!
Eufemios steg upp, bugade djupt och avlägsnade sig.
Några timmar efter detta samtal hade Eufemios ett annat med två män, som nyss anlänt från Rom.
Biskopsstolen i Rom hade nu i omkring tre månader varit ledig. Friare till densamma funnos många. De olika meningsflockarne skyndade att samla sig kring sina huvudmän och framhålla var och en sin som den ende värdige att hålla löse- och bindenyckeln i sin hand.
Bland de föreslagne förekom även en grekisk biskop, Petros av Aten, vars namn var vida frejdat i hela kristenheten och icke minst i Rom. Vem kände icke det ryktbara pelarhelgonet, som utgjort staden Atens prydnad? Med Simons namn var namnet Petros av Aten nära förknippat. Det tillhörde den man, som genom sin böns kraft hade uppväckt Simon från de döda. Detta underverk var på ryktets vingar buret över världen.
De båda männen från Rom, vilka vi nyss nämnde, hade stämt möte med Eufemios i en trädgård utanför en av stadstullarne, och samtalet ägde rum efter solnedgången.
Till en början meddelade främlingarne Eufemios, att hans fader biskopen hade stora utsikter att varda aposteln den helige Petrus' efterträdare på den romerska biskopsstolen.
Eufemios uttalade sin hjärtliga glädje häröver och lyckönskade ej blott sin fader biskopen, vilken sålunda erhölle en honom värdig plats i ledningen av kristna kyrkan, utan även den romerska församlingen, som omöjligen kunde göra ett ypperligare val.
Eufemios tillade, att det måste vara ett andens verk, med alla kännetecken av ett gudomligt under, att tänkesättet i Rom i sådan mån var stämt till förmån för en man, som annars måste varit föremål för romerska församlingens fördomsfulla ringaktning.
- Du menar, sade den ene främlingen, att hans egenskap av homoiusian skulle göra honom omöjlig vid biskopsvalet i en församling, som strängare än alla andra håller på nicænska mötets grundsatser?
- Visserligen, svarade Eufemios, menar jag detta.
- Försynens vägar, återtog främlingen, äro underbara, och denna svårighet, som för naturliga ögon synes oövervinnelig, är av henne i själva verket undanröjd.
- Vad menar du? Huru har sådant kunnat ske?
- Bland Roms homousianer går ett rykte, att Petros av Aten ingalunda är den stränge homoiusian, som man förmenar. Detta rykte är isynnerhet inom den talrika klassen av fattiga medborgare en orubblig trossats. Han förenar, säga de, ormens list med duvans fromhet. Han bär en mask, som han skall avkasta, så snart han finner, att rätta tiden är inne och kyrkans fördel bjuder det. Vore han ej i sitt hjärta rättrogen, huru skulle då hans böner ägt kraft att uppväcka Simon pelarmannen från de döda? Så spörja varandra de fromme i världsstaden. Det är vår plikt att välja honom, säga de, på det att han må kunna avkasta sin förklädning och därmed lika mycket förödmjuka homoiusion som inför världens ögon upphöja den rättrogna nicænska bekännelsen. Jag talar som folket i Rom talar.
- Men varifrån har detta lögnaktiga rykte kunnat uppkomma? frågade
Eufemios.
- Kalla det icke lögnaktigt, sade främlingen; det är måhända ett andens medel för ett stort ändamål och som sådant heligt. Det finnes till och med skarpsinnigt folk, som tror detta rykte. Nog av, Petros är viss om segern. Ur bägge de stora lägren skola talrika röster tillfalla honom.
- Han måste dock även hava mäktiga motståndare, anmärkte Eufemios.
- Visserligen …
- Och till dessa motståndare räknas utan tvivel kejsar Valentinianus själv och hela hans hov tillika med alla de förnäme i Rom, som följa hovets vink.
- Du misstager dig, sade främlingen.
Räknade han dem bland sina motståndare, så vore hans framgång ingalunda tryggad.
- Kejsaren och hovet skulle då även vara honom bevågna? Men detta är ju förvånande!
- Det låter dock förklara sig, sade främlingen. Försynen har velat, att din fader Petros just i dessa dagar fått ett medel i ägo, som osvikligt tillvinner honom även de kejserliga gunstlingarnes hjärtan.
- Och detta medel? frågade Eufemios bleknande.
- Är penningen.
- Ah, tänkte Eufemios, jag anade det.
Han tillade högt:
- Främling, du förtalar min fader biskopen. Han skulle icke vara i stånd att bruka detta låga och föraktliga medel för att vinna anhängare och röster …
- Håll, inföll mannen från Rom. Du är böjd för alltför hastiga och orättvisa omdömen. Det vore icke första gången biskopsstolen i Rom köptes. Medlet är helgat genom fromma mäns föredöme. Låt oss därför icke bespotta det!
- Kan du bevisa ditt påstående? frågade Eufemios.
- Att romerska biskopsstolen mer än en gång köptes?
- Nej, det förflutna rör mig icke … jag vill veta, om det är sant, att Petros gjort ett sådant köp.
- Köpet är ännu icke avslutat, men det underhandlas därom, sade främlingen, och till bevis för mina ord skall du genomläsa dessa brev. Låt oss gå till närmaste fackla. Hennes sken skall sanna mitt påstående.
De tre männen lämnade trädgården och begåvo sig till en i grannskapet av porten brinnande fackla.
Eufemios fick genomläsa några brev, växlade mellan Petros, vars handstil han igenkände, och en av Valentinianus' inflytelserikaste hovmän. Breven voro korta och gåtfulla, men den ene av främlingarne utgjorde en levande belysning av de mörkare punkterna, och det vart Eufemios klart, att främlingen hade rätt, och att frågan gällde en betydlig penningsumma.
- Detta, anmärkte främlingen, utgör blott en ibland de många röster, som din fader biskopen anser nödvändiga att genom penningar tillförsäkra sig. Han uppoffrar en furstlig förmögenhet för sitt ändamåls vinnande, men gör det utan tvekan, emedan han vet, att det vunna ändamålet skall återgälda det med ränta.
- En annan fråga, sade den andre främlingen, som talade en flytande grekiska, ehuru han sade sig vara från Rom, är den, varifrån Petros vill taga alla dessa penningsummor. Hans fiender misstänka, att han för sitt ändamål använder Krysanteus' till kyrkan överlämnade ofantliga förmögenhet. Detta är naturligtvis grovt förtal.
- Naturligtvis, mumlade Eufemios med likblekt utseende, naturligtvis, ty denna förmögenhet tillhör icke honom, utan kyrkan, och förvaltningsrätten tillkommer honom uttryckligen endast i hans egenskap av biskop i Aten och är således ärftlig på hans efterträdare …
- Som blir ingen annan än du själv, inföll samme främling.
- Varav skulle du veta det? frågade Eufemios med en varsam men likväl mycket sägande blick på mannen.
- Tala fritt ut, viskade den ene främlingen till den andre; det har ingen fara. Man har icke misstagit sig på honom.
- Jag vet det genom patriarken Eudoxos i nya Roma, svarade den tillfrågade.
- Du?
- Jag kommer ifrån honom. Han bekräftar på förhand ditt val, om också endast några röster inom atenska församlingen skulle falla på dig. Eudoxos är förutseende. Han vet, att hjorden Aten skall inom kort vara utan herde. Petros överflyttar till Rom. Du är hans efterträdare. Din bekräftelse i ämbetet finnes i min ficka. Se här! Läs!
Främlingen upptog ett pergament, som Eufemios fattade med darrande händer och genomläste med giriga, granskande blickar. En svag rodnad, som uppsteg på hans kinder, vittnade om rörelsen i hans inre.
Medan han läste denna skrivelse, hade den andre främlingen avlägsnat sig. Eufemios var ensam med budbäraren från patriarken Eudoxos.
Sedan Eufemios genomläst brevet, gjorde han min av att vilja återlämna det, men främlingen sade:
- Det är patriarkens vilja, att du behåller det för att därigenom ständigt påminnas om de plikter, som från detta ögonblick åligga dig. Och nu frambär jag Eudoxos' hälsning till sin lydige son Eufemios med frid av Gudi och vår Herre Jesus Kristus.
Eufemios bugade djupt, sammanvecklade omsorgsfullt det viktiga pergamentet och stoppade det i sin gördel.
- Låt oss tala utan omsvep, fortfor främlingen. Eudoxos väntar, att du gör din skyldighet …
- Jag har lärt att lyda.
- Jag vet det … och han skall ingalunda gäckas i de tankar han hyser om ditt nit för kyrkan, din lydnad och klokhet.
- Vad fordrar min fader Eudoxos av sin lydige son? frågade Eufemios.
- Att du skall inse, vad som i detta ögonblick är kyrkans och den atenska församlingens gemensamma fördel …
Eufemios teg och riktade en frågande blick på talaren, som fortfor:
- Och när du insett det, att du handlar därefter.
- Detta är min skyldighet.
- Svara … huru långt sträcker sig denna din skyldighet?
- Så långt som mina krafter.
- Och huru långt dina krafter?
- Därhän att jag uppoffrar min övertygelse, mina känslor, mina släktförbindelser, alla enskilda plikter och mitt eget liv på lydnadens heliga altar, svarade Eufemios, härnied upprepande ordalagen av den lydnadsed han som präst hade svurit.
- Gott, sade mannen. I gärning skall du bevisa det. Vad tror du om det rykte, som understödjer Petros' sak i Rom? Lägg hjärtat på din tunga, när du svarar!
- Att han själv låtit utsprida det.
- Betvivlar du dess sanningsenlighet?
- Jag vet icke, vad jag skall svara.
- Anser du det möjligt, att Petros skulle kunna övergå till nicæanerna?
- Människan, svarade Eufemios, är i stånd till mycket. Min faders helige namne, klippan, på vilken vår kyrka är byggd, förnekade icke blott homoiusion, utan Kristus själv.
- Vår förman, patriarken Eudoxos, är av samma mening om biskopen av Aten. För Petros är makten det första och homoiusion det andra. Han skall uppoffra sanningen för makten. Han måste göra det, även mot sin vilja, om han vill kvarstanna blott en månad på Roms biskopsstol. Tiberstadens befolkning skall resa sig och förjaga honom, om hon finner, att han svikit henne. Du vet, att redan Konstantius ville hava två biskopar, en för nicæanerna, en annan för homoiusianerna i Rom. Folket svarade honom med ropet: en Gud och en biskop!
- Det är sant, sade Eufemios med en suck. Omständigheternas makt skall nödga Petros till ett avfall. Detta är en upprörande, förfärlig tanke.
- Och därmed har den rättrogna kyrkan lidit en outplånlig skymf, fortfor den utskickade.
- Ja, och våra fiender, de homousianska kättarne, skola jubla mot himmelens sky, tillade Eufemios.
- Det blir en olycka av oberäkneliga följder.
- Tyvärr, du har rätt.
- Vi måste fördenskull förekomma henne.
- Ja, vi måste förekomma henne. Men huru?
- Det gives blott ett medel. Eudoxos lägger det i dina händer med fullt förtroende till ditt nit och din lydnad.
Eufemios suckade och sänkte ögonen till jorden.
- Den rättrogna kyrkan väntar sin räddning av Eufemios, sade den utskickade. Ve honom, om han sviker sin ed!
- Vad skall jag göra? Jag sviktar under tyngden av den börda, som kyrkan lägger på min svaga skuldra. Jag älskar min fader Petros … han har bevisat mig otaliga välgärningar.
- Ett ytterligare skäl för dig att handla beslutsamt. Kärleken må icke vara svag och klemig. Du främjar hans eviga välfärd och hindrar, att glansen av hans ärorika verksamhet fördunklas, när du förekommer detta annars oundvikliga skamliga avfall.
Eufemios teg och suckade ånyo.
- Eftervärlden, fortfor den utskickade, skall när det skett, som bör ske, äga en fläcklös, ren och strålande hågkomst av en sin störste son. Han skall högtidligt tillerkännas helgonglorian …
- Säger du detta? inföll Eufemios livligt. Prisad vare Eudoxos, som beslutit detta! Men det är likväl endast en gärd av rättvist erkännande. Petros skall med ära hälsas i helgonens krets.
- Det beror av dig, om hans minne skall brännmärkas med avfallets vanärande stämpel eller upplysa alla kommande tider med strålarne av sin helgonglans.
- Det beror ej av mig. Jag har blott ett att göra: jag måste lyda.
- Du sade sant. Du uppfattar din plikt. Men lydnaden bör vara dig mindre tung, när du betänker, att du härigenom sparar kyrkan ett nederlag, räddar din fader biskopens själ och förhärligar hans namn.
- Lydnaden bör vara mig mindre tung, upprepade Eufemios.
- Det är således avgjort, och kyrkan kan lita på dig.
- Ske Guds vilja!
- Det nödvändiga måste ske snart.
- Jag inser det.
- Infinn dig i morgon vid denna tid på vår mötesplats. Jag har mer att säga dig om den unge Klemens' arvsförordnande. Det är din plikt att tillse, att hela denna ansenliga förmögenhet icke må förskingras i sin förste förvaltares hand till främjande av hans enskilda syften.
Eufemios teg.
- God natt, min broder! Vi återse varandra således i morgon?
- Ja.
De båda männen åtskildes. Eufemios gick till sin boning i biskopliga palatset.
Samma natt hade Petros ett långt samtal med två andra män från Rom. Aten var i dessa dagar besökt av flera resande från den stora världsstaden, och stämplingarna, som hade avseende på det förestående viktiga valet av romersk biskop, drevos lika ivrigt här som i Konstantinopel och Rom.
* * * * *
En mulen och regnig afton tre veckor efter ovan skildrade uppträde sågs prokonsuln Annæus Domitius' maka, den fromma Eusebia, med blekt och upprört utseende lämna storkyrkan, sätta sig upp i sin utanför porten väntande vagn och köra därifrån.
Skymningen var inne och gatorna till följd av det i strida skurar fallande regnet nästan folktomma.
En fjärdedels timme efter att Eusebia lämnat storkyrkan stängdes dess port, och en flock av präster, väl höljda i sina kåpor emot det fallande regnet, smögo därifrån.
En av dessa präster skilde sig från de övrige och gick med skyndsamma steg till biskopliga palatset. Under hans kåpa skulle man hava igenkänt den svartlockige Eufemios' ansikte, men blekare än vanligt och stämplat av djup oro.
När han anlänt till palatset och portvaktaren öppnat för honom, frågade han denne med en röst, som han sökte göra lugn, om läkaren under hans frånvaro besökt biskopen.
Portvaktaren jakade till frågan. Eufemios skyndade till biskopens studerkammare.
Biskop Petros hade vid middagstiden, sedan han intagit en lätt måltid och druckit en bägare vattenblandat vin, känt ett illamående, som tilltog med sådan häftighet, att han hade måst avstå ifrån att övervara den i hemlighet förberedda högtidlighet, som på aftonen skulle äga rum i storkyrkan, nämligen Hermiones döpelseakt.
När Eufemios nu inträdde i studerkammaren, satt hans fader biskopen i en med kuddar bäddad soffa, med benen insvepta i ett ylletäcke.
Petros gav vid Eufemios' inträde ett tecken till den tjänande broder, som var närvarande, att avlägsna sig.
Eufemios hade i försalen avtagit sin regndrypande kåpa och visade sig nu i den prästerliga ornat, som han burit under den högtidliga förrättningen i storkyrkan.
Eufemios' hållning var ödmjukare, hans huvud mer lutat, hans blick ostadigare än vanligt, då han nu riktade den på biskopen. Sjukdomen hade under Eufemios' korta frånvaro gjort synbara framsteg. Petros' ansiktshy var askgrå och djupa blå ringar hade tecknat sig under hans ögon; men viljans styrka präglade ännu de slappnande dragen med ett uttryck av kraft, och ögonen, ehuru de märkbart förlorat sin glans, ägde ännu den fasta, genomträngande och bjudande blicken.
- Vördade fader och förman, huru befinner du dig? frågade Eufemios i orolig ton, i det han stannade vid dörren och lade armarne i kors över sin vita, med ett gyllene kors sirade linne-tunik.
- Illa nog, svarade biskopen. Läkaren har sannat min förmodan, att det är en häftig förkylning. Jag gick i går med bara fötter på kyrkans iskalla stengolv. Där är orsaken. Men stränga herrars välde är kort. Jag hoppas att i morgon vara frisk. Huru är det med dig själv? fortfor biskopen, då han varseblev, huru blek Eufemios var. Är även du illamående?
Och utan att avvakta svaret på denna fråga tillade han med hög röst:
- Döpelseakten! Huru har den avlupit?
- Vördade fader, sade Eufemios, jag medför en nyhet, som … jag tvekar att till dig framföra …
- Vad har hänt? Inga omsvep! utbrast Petros. Hade hon fattat misstankar och vägrat infinna sig?
- Nej, min fader, hon misstänkte intet. Hon anlände till kyrkan i sällskap med den ädla Eusebia …
- Nåväl, hade då objudna åskådare infunnit sig till högtidligheten? Jag sade ju, att saken skulle omgivas med hemlighet och kyrkodörrarna vara stängda, eftersom det visat sig, att hon icke godvilligt skulle underkasta sig dopet.
- Fader, vi lydde dina ord. Med undantag av den ädla Eusebia och två vittnen voro inga andra än vi präster närvarande, och Hermione hade knappt inträtt i kyrkan, förrän dörren stängdes bakom henne …
- Nåväl, vad har hänt? utbrast Petros otåligt.
Tröga människa, giv vingar åt dina ord! Säg allt med ordning och tydlighet!
- Du vet, att mina mödor att övertyga henne om dopets verkliga natur buro inga frukter …
- Jag vet det.
- Vi ville då lämna henne rättighet att tänka vad helst hon behagade därom och sökte endast övertala henne emottaga dopet i den församlade menighetens närvaro, med frihet för henne att anse det som blott en ceremoni.
- Jag vet det.
- Hon tillbakavisade även detta mitt förslag. Jag märkte över huvud, att hon hade förlorat allt förtroende till min person och all aktning för mina läror, sedan vi haft ett samtal om den rätta betydelsen av Kristus' sändning. Jag sökte göra för henne fattligt, att Gud igenom Kristus har gjort det för människan möjligt att lösrycka sig ur djävulens våld, och att människosläktet således före Kristus' ankomst var hemfallet åt mörkrets furste. Hon tillbakavisade denna lära med filosofisk spotskhet, förklarande det vara en ovärdig lära, hädisk både emot Gud och förnuftet. Det var under dessa dagar i hennes lynne en märkvärdig blandning av hårdnackenhet och självförtroende, ödmjukhet och vemod. Hennes ögon lyste och hennes mun smålog, liksom av hänförelse, när hon talade om Frälsaren; hon välsignade hans namn och kysste hans kors, men ville likväl icke anamma de läror, som kyrkans fäder, ingivna av den Helige Ande, uppbyggt på hans evangelisters och apostlars grund. Du vet, att jag troget följt den helige Paulus' och din egen varning att vakta mig för filosofien. Jag kunde därför icke byta ord med henne. Vad var då att göra annat än att draga mig tillbaka och överlämna den villfarande kvinnan åt den ädla Eusebias systerliga kärlek?