nå Gud ske lov! Då är hon likväl ...
Vad ryser du för, Sara?
sade han högt
Vad jag tycker om den här skogen, Albert! sade ressällskapet, under det de fortfor att åka ifrån Fellingsbro och kom in på skogen Käglan. Orden yttrades med en nästan smekande röst; hon tyckte förmodligen det var ledsamt att så länge sakna samkväm. Sergeanten såg åt hennes sida och tänkte: hon har dock ett sinne för det sköna landet? Till hälften blidkad sade han därför ... nej han sade ingenting, men han hade dock i faggorna att tala.
Med varmare och ännu mer smekande stämma tillade hon efter ett par minuter: Ty här har man då skugga emot solen, och så slipper man dammet!
Så ... intet vidare? tänkte sergeanten och teg durchaus.
Sara Videbeck drog av sig sina handskar, emedan hon kände sig svettig om fingrarna. Hon vecklade ihop dem och stoppade innanför kapotten.
Därpå började hon vifta med de bägge vita, knubbiga, genom sina gropar, skalkaktiga händer upp och ned i luften, för att svala dem.
Efter en stund sade Albert milt, men underligt, liksom om han vaknade upp ur någonting: Säg mig, bästa, goda Sara! händer det dig aldrig om nätterna, att du drömmer?
—Jojo, vad det händer.
Men det är väl mycket länge sedan? du har kanske aldrig drömt alltsedan du var ett litet barn?
—Jag? jag drömde i Arboga i natt.
Ah! ... nå, det kan jag inte få veta?
Sara höll stilla med sina händer; hon lät dem ligga nere i knät, och de såg där ut liksom sammanknäppta. Min dröm kan jag inte tala om, sade hon med låg röst; men det var en ganska vacker dröm.
Albert inföll: Jag, för min del, drömde inte sedan jag somnat i natt, men väl förut.
—Å ... det kan jag aldrig tro? Fast, avbröt hon sig själv, var och en drömmer på sitt eget vis, och det är väl också det bästa.
Sergeanten tog en av hennes händer. När du drömde i natt, hade du även då dina bägge händer så här sammanknäppta?
—Jag minns inte var jag hade händerna. Fast det minns jag väl ändå, tillade hon tyst och nästan innerligt.
Inte drömde du om, att du var i en skog åtminstone? det vill jag slå vad, och inte att du var på landet heller ...
—Och inte heller att jag var på sjön, Albert! Nej, jag drömde, att jag var i en liten, liten kammare med rosiga tapeter, och att jag malde krita ...
Pah ...
—Och ... lika mycket, Albert! ... jag kan väl tala om det (fortfor hon i samma ton, utan att märka hans näsryckning), jag drömde mycket om dig därunder.
Och jag malde väl också krita?
Hon såg upp på honom med ett stort, varmt ögonkast, men slog ned det, liksom träffad av en dimma. Hon svalde omärkbart en begynnande gråt, hämtade sig dock och sade: Det är just det jag mycket väl begriper, Albert, ty du är officer: jag hoppades ändå, att du skulle vara mera underofficer, än du verkligen är.
Detta tal var ren arabiska för sergeanten, och den undrande blick han gav flickan, sade henne tillräckligt, att hon pratat obegripligheter. Hon drog sin hand tillbaka ur hans.
—Så kan man drömma (sade hon, som det tycktes, mest till sig själv), och när man vaknar, är det allt på ett annat sätt. Därför är det bäst att var och en lever fri för sig själv, på sitt vis, och inte bråkar sönder'et för en annan. Man kan vara goda vänner ändå, och det är bäst så. Det är allra ljuvast, när det är bra, och man gör inte sin nästa förtret.
Albert runkade på huvudet. Hon talar ur sin dröm, tänkte han. Emellertid fortfor hon:
—Och Gud vet väl bäst, hur han vill ha människorna, men inte begriper jaget. Det är ändå bäst, att man lever som Gud har skapt en.
Dessa breda ord föll sig i sergeantens öron så löjliga, att han var på väg att ge till ett gapskratt. Men av vördnad för uttrycket i flickans ansikte, som såg ganska tankfullt ut, höll han sig tillbaka och försökte att komma in i hennes egna tankegångar.
En upplysning måste Sara Videbeck ge mig, inföll han. Din mor har fört ett olyckligt liv med din far, det hörde jag av dina berättelser i går; men tro inte därför att allt ont kommer ifrån karlarna ...
—Det må jag väl veta, svarade hon; jag känner ju svarvarålderman Stenbergs? hans hustru är en så svår ragata, att karlen kan förlora hela levernet för hennes skull. Och bättre är det inte hos Sederboms, där frun är småpjollrig, och karlen går fånig av sorg. Än hos Spolanders då? och Zakrissons? Det är likadant överallt, bara en kommer dem så när, att en får skåda dem i buren. Och de slutar inte förrän de gjort varann till riktiga uslingar på ömse sidor: det kan jag aldrig gilla.
Din far, Sara, hade han allt från början varit så stygg emot din mor?
—Gud vete det. Jag var inte född då och såg dem inte strax. Men min mor, stackare, bar sig väl alltid åt på sitt vis, kan jag förstå, oaktat hon arbetade med sig; hon var nog från början allt ordentlig, tror jag säkert; men tillika ändå slösig, svår; och hennes sätt, det var aldrig för rart eller just rätt trevligt, kan jag tycka. Så att far, vilken återigen också var på sitt vis, blev småningom sådan där ... och slutligen ond och alldeles befängd ... usch!
Detta blir för ängsligt, kära Sara; låt Lidköping vara som det är, vi har inte hunnit dit än. Vet du vad den här skogen heter?
—Ja, jag tänker Gud förlåter mig, att jag är som han har gjort mig. Nämligen på mitt bästa vis, det förstås. Men att jag skall pina en annan ända innerst i helvete, eller att en annan skall köra mig ditin, det är onödigt. Vad skogen heter, Albert? det bryr jag mig inte om. Men det vet jag, att Gud har gjort stjärnorna och hela himmelens här; och allt vad täckt och gott står på jorden, det har Gud gjort, och Kristus har kommit till vår frälsning. Fast jag inte är en läserska, kan jag väl förstå, att Kristus inte har något emot att människorna håller av varann på vackert sätt och fyller det första Guds budet; men att det tillgår så, att de gör varann till djävlar eller fånar, det måste han själv inte gilla. Men folk har hittat så mycket dumt tyg till varandras elände; och det allra värsta är, när de fått i huvudet på sig, att det skall tjäna dem till gagn. Vad dig anbelangar, Albert, så är du yngre som karl, än jag som kvinna; även om du kan vara ett år, eller par, äldre än jag, såsom människa beräknad. Därför är du ock oklokare än jag, och jag vet mera: fast du känner annat, som vackrare och gladare är. Du skall ändå inte tro, att jag är ledsam av mig; jag är lätt och frimodig som en fågel; och det må du vara säker på, att jag tänker alltid behålla mina vingar. Kan också du flyga, så är det väl, men är du bara en pratmakare, så säg så gärna ifrån strax.
Stor och grandios paus.
—Att du kan bli ond och stött, fortfor glasmästardottern, det har jag sett, och det må gärna vara. Bara du ville bli rasande över reella saker. Fast (tillade hon med sänkt röst) det är omöjligt att beräkna i förskott, eller föreskriva: det har jag nog tillräckligt märkt och erfarit: vad som allenast rispar nageln på den ena, går in i hjärtblomstret på den andra, och bränner upp en som gift. Gud vet väl bäst, hur han vill ha människorna; men jag begriper't inte.
Sergeanten tyckte sig i hast tjugo år äldre än för en stund sedan, och han yttrade: Sara skall få höra hur det varit beskaffat med mig. Inte är jag en ämbetsmästare, och det lär du i avseende på husliga förhållanden inte stort värdera, om jag skall döma efter dina utsagor både om din far och om de övriga åldermännen i Lidköping. Men officer är jag heller inte, som enligt ditt språkbruk vill säga, att jag är varken dagdrivare eller pratmakare, åtminstone inte i stor skala. Jag är således underofficer, jämnt och rätt. Vad som gjorde, att jag tyckte så mycket om dig i går, kan jag nu inte påminna mig; och jag är rädd, att berättelsen om det för dig skulle låta alltför litet reellt. Du ... vad ditt hurtiga sätt att tala anbelangar, och ditt myckna undervisande ... så är du så riktigt ifrån Västgötakanten, som någon flicka kan vara; men jag själv är så besynnerlig, att jag inte håller mindre av dig för det. Utan tvivel borde du då fråga mig, vad jag är för en, och var jag är född? Du har inte frågat det, och jag bekänner, att denna likgiltighet har sårat mig litet. Men om små sår är nu oss emellan längesedan förbi att tala. Jag vill därför rätt och slätt säga dig, att stora vingar har jag inte att flyga med, men saknar inte dun helt och hållet. Min tjänst för kronans räkning är obetydlig; emellertid äger jag därigenom rättighet till uniform och exerciserna har fått pli på kroppen. Det är vad en karl mest behöver, och ... såvida han inte inalles är en dum, ohjälplig hund ... kommer han därmed så långt han vill i världen. Ty att lära sig kunskaper, det är en lätt sak för den som vill. Med pli och skick är svårare: och jag vill inte gå längre efter exempel på det, än till dig själv, Sara; du lär inte fått lära stort i världen, om jag undantar att du gått i läran på verkstaden; men inte dess mindre är det inte prat av mig, då jag säger, att vackrare pli på kroppen har ingen flicka än du. Jag har sett många och varit mångenstans, så du kan lita på mitt omdöme. Men jag kommer igen till mina egna utsikter: jag reser nu till Vadsbo härad, och skall sedan ända så långt ned som till Grävsnäs, Sollebrunn och Koberg. Jag gör årligen ett slags handelsresa ... uppköp och inspektion tillika ... ja, jag kan inte förklara det närmare ... till vissa gods och egendomar, som tillhör familjen S, med vilken jag på avstånd ... mycket avstånd, Sara ... är besläktad. Jag drar härav inkomster i viss procent, utom nöjet att se mig om. Jag har aldrig gjort någon människa orätt, och ämnar i all min dar låta bli det. Längre sträcker sig inte mina vingars flykt! Dock kan det hända, att om jag efter några år lagt ihop en summa, så köper jag mig en liten egen gård i Timmelhed, bortåt Ulricehamn, till, där jag har bekanta. Dit vill jag likväl inte locka dig, du, som kanske skyr landet, likasom jag inte särdeles älskar småstäder, annat än som resande, och gärna åker ut ur dem så hastigt jag kan. Du ... för din del ... är glad och välvillig när det bär åt: och det är således åtminstone en punkt, vari vi sammanträffar: det torde finnas flera, bara vi hittar dem. Antingen du brukar silkeshuckle eller hatt, tycker jag om dig i bägge fallen. Du skriver, som jag sett, en god, läslig stil. Men slutligen har jag mycket smak för att vår och sommar plantera blommor ...
—I kruka?
Nej, för sju tusen djävlar, på öppen mark, eller på sin höjd i drivbänk, om blommorna är av den sorten, att de inte tål kall jord. Dock varför inte i kruka även, för att ha i sitt fönster?
—Vita levkojor?
Alldeles: det passar bra och ger en god lukt i rummen. Men då måste likväl ...
—Ja, man måste då i fönsterna ha rutor av rent, fullkomligt vitt glas, Albert! ty grönaktigt, grovt glas som somliga stackars borgare nödgas nöja sig med, sticker så av emot vackra blommor, att då är det bättre inga ha i sina lufter. Annars tycker jag mycket om lavendel, som har en gråblå färg och går bättre ihop med rum, där en bor med mindre förmögenhet. Ack, Albert! du skulle se min lilla kammare ... jag har levkojor! Fast, det är sant, du reser bara med till Mariestad, och jag får åka ensam sedan på den kala, sandiga kusten mellan Mariestad och Lidköping ... ack, det är den naknaste, fulaste väg! Jag blir ängslig, när jag tänker på den färd, jag där skall föra.
Varför skulle jag bryta av vid Mariestad? det är inte bestämt ännu. Och inte heller börjar, som du säger, den fula vägen genast på andra sidan om Mariestad: man har, utom mycket annat, den härliga Kinnekulle att fara förbi mellan Mariestad och Lidköping.
—Nå, det kan hända, att man har Kinnekulle någonstans; men flackt är det där i socknarna, så mycket minns jag; ty till Mariestad har jag en gång åkt ifrån Lidköping. Och lappri vore väl det också, antingen där vore flackt eller inte, men jag ryser vid tanken på att ...
Vad, är hon i stånd att rysa? tänkte Albert, nå Gud ske lov! då är hon likväl ... Vad ryser du för, Sara? sade han högt.
—Ja, det kan jag väl säga, fastän det låter barnsligt. Jag tycker det är tråkigt, att åka på bondkärra och ha en drös vid sidan. Därför har jag också sällan själv åkt ut på beställningarna i kringliggande härader, utan mest alltid skickat verkgesällen eller någon av de pålitligare pojkarna: fast därpå har jag lidit stora förluster, men en kan inte stå ut med allt.
Vad i Guds namn, har du lidit stora förluster?
—Jojo men. Det finns väl ingen i Lidköping, som ovuliga pojkar slagit sönder så mycket för, på vägen, innan det hunnit isättas. Men den förtreten kan smältas, det går inte till hjärtat. Nu får jag se hur min stackars mor mår, när jag kommer ned.
Hon dör snart, kanhända, och det är väl, såsom du sagt, för henne det bästa. Då blir du ensam i huset. Men för att återkomma till vår resa, vad ger du mig om jag följer med, inte blott till Mariestad, utan ända till Lidköping?
—Ah!
Detta lilla utrop av glädje var ovillkorligt; likväl hämtade Sara sig genast, såg på sin reskamrat och sade: Du skall få, först och främst min andel i skjutsen ...
Det förstås.
—Och ... ifall du inte misstycker, skall du få en levkojkvist, inlagd i ett nytt skrin, som jag själv skurit glaset till, lagt guldpapper under och limmat ihop sidorna på.
Därmed är jag ändå inte fullt nöjd. Nånå, vi funderar väl ut något på vägen, vi har ännu många mil dessförinnan, sade han.
—Och kanske, avbröt hon med en egen, ganska fin accent, blir du allvarsamt ond på mig redan innan vi kommer så långt som till Mariestad, så skils vi ... redan där.
Paret av de bägge nätta, välkrökta, mörka mustascherna höjdes på sergeantens överläpp, varav det är högst troligt, att han ämnade höja själva läppen, öppna munnen och tala: kanske nämna närmare om sin ersättning för mödan att resa ända till Lidköping. Men Sara hade knappt slutat de sista orden, då hästarna skyggade till, Gud vet för vilken ruska vid vägen; den brunskrynkliga skjutsbondgubben, på sitt vis lika flitig i samspråket med fålarna, som de två resande sinsemellan, hade släppt tömmarna allt för slaka, så att han inte i hast kunde hålla in dem, utan springarna tog till galopp och började skena. Närkes hästar är av en förträfflig ras och föds väl; eld, mod, iver att löpa utmärker dem. Själva Albert måste såldes snabbt resa sig upp och stå i sitsen; han ryckte tömmarna ur hand på gubben och drog in tyglarna barskt, så att de bägge rödblacka skimlarna måste kröka sina halsar likt höga sprättbågar, fnysa och sätta nosarna i bringorna. Skena blev således inte av; men gick gjorde det, så att hjulbössorna kunde ha tagit eld, om de haft lust.
Sergeantens lockar flög kring tschakot-kanten. Han tyckte sig nu åter vara minst sina tjugo år yngre tillbaka igen. Han tittade ned åt sidan: Sara såg inte alls ängslig ut under huj-farten, och detta fröjdade Albert mera och högre, än historieskrivaren är i stånd att beskriva. Albert tänkte: här är dock nu ånyo en punkt, vari hon och jag sammanträffar. Kanske råkar jag någon gång ännu en.
Men verkligen är det inte omöjligt för en historieskrivare att följa med alla händelser; och inte går det an för honom att tala om allting, smått och stort? både vad som sades och inte sades? hände och inte hände? hur ofta hatten ombyttes för schaletten och tvärtom? Korteligen: de kom till Glanshammar, kom till Örebro, kom till Kumla, och kom än längre.
Men fastän åkdonet var på väg att skena på Glanshammarsvägen, gick dock resan sedan på det hela inte så fort, som efter första uträkningen. Ty nog måtte väl det vara bra mycket, att ha fyra nattläger emellan Arboga och Mariestad? Och att det blev så, måste slutas därav, att de körde in i Mariestad först tisdagen; de hade dock lämnat Stockholm torsdagen, såsom i början gavs vid handen: alltså sex dagar inalles, varav en på Mälaren och de övriga fem till lands.
Till en del kom väl dröjsmålet därav, att när de vid Bodarne, där en natt övervilades, om morgonen steg upp, var Sara inte fullkomligt väl. Hon hade inte förr varit utsatt för så mycken rörelse, och hennes ögon, ehuru nu nästan klarare än alltid annars, glimmande och fulla av högsta innerlighet då hon såg på Albert, visade likväl spår av att knappt ha sovit halva natten. Flickan, som kom in med kaffet klockan halv sju, var således högst välkommen. Förträffliga dryck vid ett sådant tillfälle, som morgonen! Men det är väl åter för enskilt att nämna?
Således är det bäst att genast vara i Mariestad. Det kan ingen hjälpa, att resan dragit ut sina sex dagar.
Mariestad njuter förtjänt det ryktet, att vara en av Sveriges skönast belägna småstäder. Vem påminner sig inte den öppna, vidsträckta utsikten över Vänern, tagen i synnerhet ifrån kyrkvallen? den stora, högt liggande kyrkan själv, som, redan innan man hunnit in i staden, bemäktigar sig ögats uppmärksamhet och drar den bort åt höger ifrån den lummiga allén, vari man (ifrån Stockholmssidan räknat) åker? slutligen, när man kommit in i staden och hunnit ned på andra sidan om torget, den långa flottbron, idylliskt simmande på Tidaåns breda, klara vatten? och nu på andra sidan om bron det täcka Marieholm, landshövdingens residens, inte just prunkande med synnerlig höjd, men desto mera intagande genom den omgivande trädrika vegetationen? Landsfaderliga minnen från förträffliga styresmän över länet sitter liksom inflätade mellan de mjuka, för aftonvinden sviktande lönn-, björk- och hasselgrenarna med deras vajande löv.
Vem minns inte allt detta? Minnet beror likväl på om man varit i Mariestad; ty att blott höra talas därom tjänar föga; man måste med egna ögon se Tidans milda inbjudande utlopp.
Albert och hans följeslagarinna kom dit en himmelskt vacker juliafton. Någon omständlighet måste tillåtas historien på sina ställen. Ursäktas skall och bör därför, att vad som följer berättas.
Sedan de vid inresan nått torget, körde de inte rakt fram ned åt Marieholmsbron till, utan vek av en liten gata åt höger, som inte slutar förrän i själva Vänern. Ungefär mitt på denna gata låg huset, som tog emot trötta resande.
De steg ur här, besörjde om sakernas inbärande och allt gick bra. Men sedermera föreslog Albert, att, medan kvällen ännu var så ljus och vacker, göra en lustvandring i staden.
Sara hade på den sista tiden, alltsedan Bodarne, blivit tystare, inte just högtidlig ... det ordet passar inte ... men mera högstämd, och hon språkade inte så ofta om skråets affärer. Utom denna förändring märktes hos henne ingen annan, än den, att hennes vanliga skalkaktighet i blicken utbytts emot en viss himmelsk vänlighet och tillgänglighet för nästan allt vad Albert ville.
Utan att säga ett ord emot, lät hon honom ta sig under armen, och hon följde honom dit han ämnade föra henne. Han hade ingen plan med sin promenad. Således föll det sig naturligast och av sig själv, att de gick bort över torget ned till flottbron, stannade mitt på den och besåg Tidan.
Stående här och skådande norrut, hade de en gränslös utsikt över Vänerns aftonklara, vattrade duk. De kunde inte se var och hur sjön sammanflöt med firmamentet själv: det syntes allt såsom ett. Och det här heter Tidan? anmärkte hon med en liten runkning på huvudet; alldeles så flyter också Lidan ut genom vår stad, och ifrån dess bro har man även en lika stor ... stor ... stor utsikt över Vänern norrut, och uppåt ända till skyarna, när det är kväll såsom nu! ack Albert! Albert! jag påminner mig just här den stund, då jag och min mor stod på bron över Lidan ... och hon kastade ... kastade ringen bort ... långt ... långt ut ...
Albert ryste hastigt, tog henne åter under armen och gick, fastän hon knappt ville det, tillbaka bort ifrån Tidabron. Komna upp i staden igen, vände de sig åt trakten, där kyrkan står. Kyrkogården, omgiven av en låg stenmur och planterad med träd i flera grupper, ligger så nära Vänern, att man tycker sig ha sjön inunder sig. Och den gråa, höga, vördnadsbjudande kyrkan själv har man bredvid sig.
Sara bad att få sätta sig på en gravsten. Albert satte sig bredvid. Du är så tyst, älskade, goda Sara, är du trött? Hon svarade inte en gång på dessa hans ord; men han följde hennes ögonkast och märkte, att hon länge och nästan svärmiskt (sådant hade han aldrig sett hos henne förr) betraktade ett par små vackra barn, som lekte ett stycke ifrån dem i gräset: de rasade hurtigt och slog varann i ansiktet med levkojor.
Barnen såg varken fattiga eller rika ut, men ovanligt vackra. Albert vinkade dem till sig för att göra Sara ett nöje. De kom barhuvade och långlockiga. Sara höll med svårighet tillbaka en glimmande tår, teg, men klappade dem kring huvud och hals. Albert sade:
—Tänk likväl, Sara, om dessa vackra barn skulle sakna föräldrar?
Far och mor kan de inte ha varit utan, eftersom de är till.
—Men om deras far och mor ...
Dött? ja, då beskyddas de av Gud ändå, och av goda människor, som alltid finns. Jag vet en i Lidköping, som inga barn haft, men vars nöje bestått i att av sina medel klä upp och hjälpa flera små barn, vilkas föräldrar ... Albert ...
—Dött?
Nej, väl sämre! slogs och förskingrade varann till själ och kropp, och lät barnen gå där.
—Ett sådant slags barn har du själv en gång varit, Sara?
Och en barmhärtig moster, moster Gustava, som brukade smyga sig hem till mina föräldrar, har jag att tacka för, att jag är så pass folk som jag är. När pappa dog, vart det väl något lugnare och bättre hemma, fast mamma då redan var så förstörd och förslöad, att hon dugde till intet, och inte mer kunde repa sig, fastän det då annars kunde ha varit en möjlighet för henne att bli människa igen. Sedan har jag växt upp och tagit tömmarna hemma. Men jag är så, det vittnesbörd må jag giva mig själv, att jag vill förtreta och fördärva ingen; minst dig, Albert. Hiskeligt är och blir det alltid, att en människa skall kunna få en rättighet, varigenom hon sätts i ställning att in i döden förgöra en annan. Därmed vinner Guds vackra kärlek visst inga framsteg på jorden. Aldrig vill jag ha den makten över en annan, och åt ingen tänker jag ge den över mig.
Albert teg: han klappade barnen på hjässan.
—Ack, du tycker om små barn! utropade hon.
Utan att svara henne, sade han likväl: Om nu dessa barns föräldrar, Sara, var ogif ...
—Barnen ser goda och vackra ut; det tycks, som Gud och människor älskar dem.
Men om föräldrarna inte är gif ... inte ser om dem ... Vi kunde ju i stället för dessa barn, Sara, tänka oss utsvultna, trasiga, övergivna.
—Är föräldrarna goda och förnuftiga människor ... inföll hon milt ... så ser de nog om sina barn, så länge de lever; det vet jag så visst, som att ingen river hjärtat ur bröstet på sig själv.
Men om föräldrarna är elaka och oförnuftiga?
—Ja, i det fallet är de elaka och oförnuftiga, antingen gifta eller inte; och de handlar därefter, både emot barnen, sig själva och mot annat Guds skapade arma verk. Det har jag tillräckligt sett och skådat, Albert.
Men en skillnad är det ...
—Ja, en stor skillnad. Den skillnaden har jag nämligen sett vara, att om människor börjar med att vara goda och kloka, så kan de väl fortfara därmed och även tillväxa däri, om de får leva i sitt liv, som Gud skapat dem; eller ock beskedligt rättas av människor, därest de felar, som ofta händer. Men bringas de att vara natt och dag i ont sällskap, så smittas de till själ och kropp: och om de avskyr det sällskapet, men ändå nödgas umgås därmed, så händer det ofta, att de förbittras, retas och blir liksom djävlar.
Albert studsade, liksom alltid, vid detta ord; så fort han inte själv brukade det i svordom. Han viskade något för sig själv om läsare.
—Tänk vad du vill, Albert, men visst inte är jag en läsare, det kan du fråga dem själv efter; ty jag lämnar dig i din fulla frihet. När jag på gravstenen här talar om djävlar, så menar jag fördärvade, hiskliga människor, som man väl kan få skåda i städerna, och på landet med, tror jag.
På det sättet prövas människorna, Sara.
—Prövas? Jag tänker, att ingen, som vill människor rätt väl, tillställer en sådan prövning, där största delen går under i och rent i kvav. Och vilken är det väl tillständigt och anständigt, att med människor anställa en så helvetes prövning, att den slutas med helvetet själv? Det kallar jag inte prövning, men raseri.
Albert studsade ånyo och sprang upp vid de förfärliga orden. Helvete, raseri och djävlar hade aldrig ingått i det samtalsspråk, varmed han umgicks, utom, som sagt är, då han svor. Och i sällskap med Sara hade han aldrig gjort en enda ed, åtminstone ingen ställd till henne själv, varken god eller ond.
För att muntra sig, lyfte han upp barnen det ena efter den andra i sin famn, kysste dem varmt och såg litet skygg ned mot henne, som satt på gravstenen. Han fann henne i detta ögonblick se upp på honom själv och på barnen, och det tycktes som hon till hälften ämnade sträcka armarna efter dem. Han fästades underbart av denna tavla. Han var varken målare, musikus eller skald; han kunde således varken teckna, sjunga eller säga sig vad som så intog honom i den sittande, uppåt skådande kvinnans bild. Och hon var inte heller poetisk. Bilden av det rent och himmelskt okonstlade är likafullt någonting.
—Nu ... nu kom in, Sara! aftonen stupar allt mer; du kan bli kall. Jag ville inte för tusen världar att du skulle förkyla dig. Han gav barnen åter flera kyssar och små silverpengar; de sprang sjungande sin väg, och han tog Sara Videbeck under armen.
Förkyla mig? Det hoppas jag inte skall hända. Jag är ganska varm, Albert, fast det tör vara så, att du aldrig ser mig het, eller finner mina kinder glöda.
Innan de steg ut ifrån kyrkogården, vände hon sig om en gång, såg på det majestätiska, höga, grå kyrktornet bakom dem, och gjorde en omärklig böjning, liksom neg hon till avsked därifrån ... eller kanske till tacksamhet för det nöje, som hon njutit av de små på kyrkogården.
Alberts hjärta blev lätt igen, när han kom på gatan. Hon gick också lätt, frimodigt och nästan elastiskt vid hans sida. De började språka om resan och varjehanda förnödenheter. Innan de visste ordet av, var de komna till gästhuset, där deras saker redan befann sig i en rymlig, vacker, glad kammare.
Likväl blev det snart så skumt, att jungfrun kom upp med ljus, rullade ned gardinerna och frågade vad herrskapet befallde till afton? och om de ville spisa där nere i allmänna rummet, eller uppe för sig själva?
—Till en början gå efter matsedeln, jungfru lilla, så skall vi sedan bestämma det andra.
Flickan gick. Är du road av att vara bland folket där nere? frågade Albert.
—Inte ... och alldeles inte i afton! sade hon. Vi är nu i Mariestad, och har litet att samtala och överräkna med varann, ifall vi skils här och du far söderut, men jag åt väster. Låt oss äta häruppe.
Flickan återkom med matsedeln. Albert bestämde sina rätter, vilka överensstämde med Saras, utom däri, att hon tog sallad till köttet, han däremot sin lieblingsrätt gurkor. Och duka häruppe åt oss, sade han. Jungfrun gick och kom åter, allt blev i ordning. Efter den lilla, glada och förtroliga måltidens slut dukades det av igen, och de blev ensamma.
Sjunde kapitlet
något, det har jag inget emot. Och jag vill
inrätta mig hemma alldeles ensam.—
Glömma? om du sprang upp nu, och
sprang ut, och reste till Solle
brunn i natt, skulle du
glömma mig för det?
När de blivit ensamma, såsom i slutet av förra kapitlet omtalades, gick Sara fram till deras kappsäckar och började avskilja de saker, som tillhörde Albert. Reser du genast i kväll, eller först i morgon bittida? sade hon, likväl med en halv röst.
Vart, menar du?
—Jag vet inte vart du ämnar dig, Albert. Men du har talat om att ifrån Mariestad vika av söderut till de stora egendomarna?
Vadsbo härad, där jag hade åtskilligt att uträtta, har vi nu redan till det mesta kommit igenom och lämnat. Jag får ta igen det på återfarten. Nu ska jag visst till Odensåker, Skövde, ja ända ned åt Marka och Grolanda, så att vigaste vägen väl vore att här utanför vid Lexberg vika av åt Kekestad, och inte följa västra vägen genom Björsäter och så till Lidköping. Men jag har även göromål vid Grävsnäs, åt Sollebrunnstrakten, och vägen dit går ganska bekvämt och rätt genom Lidköping. Varför kunde jag inte då lika gärna nu genast få ta den senare turen?
—Varför säger du? du har ju din frihet att ta vilkendera du vill?
Ja, Sara, för mina affärer har jag visserligen frihet härtill ...
—Är då något annat hinder? Vilketdera vill du själv?
Du frågar mig, Sara? och du vet lika så väl som jag, att jag vill följa dig till Lidköping. Får jag inte se ditt lilla hus? dina små rum en trappa upp, som kan hyras ut par exemple åt resande? och det där större rummet nere på botten, där du en gång tänker hålla handelsbod, och det måhända snart nog, ifall din mor ...
—Allt detta vill du verkligen se?
Goda, älskade Sara ... du ler? det är mitt fulla allvar. Jag har många resor att göra här i Västergötland, fram och åter, om sommaren och kanske hela året, ifall min plan lyckas att få transport på Västgötadals regemente, och det beror på Dorchimont. Någonstans skall jag under alla dessa färder ha mitt hem ... för mina sakers skull ... kunde jag inte få hyra av dig de där smårummen en trappa upp?
—I Lidköping? Men du har inte sett de rummen ännu. Spar till dess. Aldrig köpa, aldrig hyra vad man ännu inte sett och skådat!
Denna gyllne regel gick på meter, och var de första av det slaget, som sergeanten hörde från Saras mun. Men orden föll sig så bra och beledsagades av en ljuv, nästan smekande tonvikt. De stod bägge vid ett av fönstren i rummet, hade ånyo rullat upp gardinen och släckt ljusen, för att en stund njuta aftonhimlens intagande anblick innan de lade sig.
—I dina Lidköpings-smårum, Sara, är det visst rosiga tapeter? det slår inte fel, och därinne har du säkert fordom vid sina tillfällen malt krita? ... Han höll henne i sina armar, hon såg frågande upp i hans ansikte, för att finna om han gjorde narr av hennes dröm, den hon berättat ... den där drömmen i Arboga. Men hon fann nu ingen ironi, ingen satir på hans läppar.
Fordom? inföll hon. De kan ske många gånger ännu. Jag ärnar ej avlägga mitt yrke.
—Men om jag hyr rummen?
Så sköter jag mina saker på bottnen i nedre våningen hos mig själv.
—Du vill då aldrig sköta någonting uppe hos mig?
Blir du där något boendes, Albert, så skall du väl också ha mycket att uträtta för egen räkning, och behöver ha dig i ordning, så som du kan tarva. En god matinrättning finns i grannskapet, och billig städning är lätt att få, även tvätt och strykning hos beskedliga människor, som därav har en liten skärv för sin bärgning, Albert. De skulle kunna förtjäna mer, om inte skråna vore. Men det säger jag, att ofta önskar jag ändå få bjuda dig ner på en liten enkel risp, om det faller sig: kanske bjuder du mig också någon gång upp? Men aldrig, aldrig vill jag ta av det ditt är, eller lägga mig i ditt husväsende ... blott svara dig, ifall du frågar mig till råds, det du sedan kan följa eller inte, hur du vill ... och allraminst skall jag nånsin hindra dig i ditt arbete. Jag förstår mig inte på dina sysselsättningar: det måste väl vara en hop skriveri och räkenskaper, kanske, efter du har att göra med inspek ... ja, lika mycket ... Hörstadius och Selander och Silfver ... kanske på Koberg ... men aldrig vill jag störa dig i det.
—Det tackar jag dig för, Sara, det är rasande bra. Men finns det ingenting, som kan vara gemensamt, sådana människor emellan, som ...
Det är rätt mycket, ja ganska mycket över ändå att ha gemensamt, utom sådant där, Albert. Får jag säga dig rent ut, som jag menar? Ty jag har tänkt på detta ... under dessa dagar ...
—Också jag har tänkt mycket på det, mycket, må du tro: det måste bli vår högsta angelägenhet.
Likväl får vi akta, att det inte må gå sönder för oss av alltför mycket nit. Det är hälften vunnet, att ta sakerna lätt och klokt, vet du; rätt och slätt, Albert. Och det är just så man kan ta dem, när man riktigt håller av varann.
Sergeanten förstod henne inte alldeles, men smekte det vackra hårfästet vid hennes panna. Fortsätt, Sara! du skall tala först.
Hon lyfte upp sitt huvud från hans bröst, varemot det vilat litet, betänkte sig en smula, men sade dock: Eftersom det är så, att du håller av mig och jag dig, så har vi ju det gemensamt? Det är mycket det, Albert. Och det är mer än många har. Men tar vi oss för, att även ha en hop annat onödigtvis gemensamt, så skall jag berätta dig vad därav följer. Skulle du ta mitt lilla hus, min näring, mitt bohag och penningar ... obetydligt, men som jag kan ha eller få ... ja, jag vill inte neka för dig, att jag kunde börja bli förtretlig. Ty kanske förstår du inte att sköta sådant? Jag gissar att du inte vet det själv ännu, eftersom du inte försökt ha hus och yrke: åtminstone vet jag inte det. Och det är mycket möjligt, att min oro vore orättvis, och att du skötte allt ganska bra; dock skulle den oron, Albert ... ja, jag skall tala om för dig, att så fort du märkte dylikt hos mig, så blev du rasande. Då gick jag för mig själv och gnagde på mina hemliga tankar; ena stunden skulle jag tycka, att jag gjorde dig orätt; andra stunden skulle jag finna, att jag väl kunde ha rätt ändå, åtminstone i ett och annat. Av dessa strider och plågor i sinne och själ skulle tiden förnötas, som kunde användas till nytta och förvärv. Och att tiden förstördes, vore ändå det minsta. Men, Albert, jag skulle bli stingslig av mig. Du skulle finna mig retsam, först någon gång, sedan oftare. Därav skulle du själv bli stingslig. Eller om vi bägge undertryckte obehagligheterna, gick för oss själva och svalde som de kallar det, då skulle misstrycket i stället krypa invärtes in i märg och ben, tära hälsan, och vi skulle avta till själ och kropp. Då fick vi väl börja på att dricka Lunds brunn, eller kanske förstöra pengar på gyttja, som jag har hört omtalas vid Porla eller Loka: sådant, som föga uträttar, när man har det illa ställt. Så en annan sak, Albert, som jag även vill att du skall märka väl. Av plågorna skulle min hy snart avta, ögonen blekna, och jag bli fulare än jag är. Det skulle du aldrig ha hjärta att säga mig, men du skulle ofta tycka det. Jag skulle nog vara så klok att finna på det själv, och gå avsides i mina mörka grubbel över vad du tyckte om mig: och vad du aldrig sade mig, det skulle jag dock tänka ut och gissa för egen räkning. Därav blev min sömn nog dålig, och sedan skulle jag härav bli ännu skrumpnare dag för dag, Albert ja, det har ingen gräns med fulheten, när en börjar på det viset, det har jag sett på folk. Och hur gick det med dig? Du skulle om du var så god som den bästa man kan finna, söka trösta mig med milda ord; men hur än du därmed menade, skulle det låta litet tomt i mina öron, eftersom jag kunde märka, att du ljög åtskilligt för att ställa mig tillfreds. Det skulle komma att göra saken värre, men inte bättre. Och du skulle nog också ledsna, ty du är i alla fall människa, Albert, du som jag. Du torde väl ändå mindre ledas vid mig för mitt försämrade utseende till kroppen, än för min inre retsamhet, tråkighet och hela stygghet till själen; kanske blev också jag av lidande till slut oförnuftig och dolsk, så vart jag dig ännu olidligare. Och det man brukar yttra om löften och eder blir bara tomma ord, då ingen människa ändå håller det som ingen människa kan hålla: jag talar om den inre hjärtats kärlek till en person, som är det enda härvid att skatta, men som utan hjälp går bort, om personen till sin andes tycke blir olidlig för en. Jag har nu nämnt om hur jag kunde bli odräglig för dig: detsamma skulle väl kunna inträffa, att du kanske vart outhärdlig även för mig. Vad är det då för tröst i de givna orden? Man sitter olycklig för sig själv och har ett namn. Det är som en titel utan ämbete. Det är som en skylt utanför en bod, och när man kommer in i boden och frågar på varan, så finns inte varan, som skylten talar om. Hur gör man då? Jo, man går ut förargad och spottar åt skylten. Är inte det rätt nöjsamt? Det har jag ofta med grämelse måst se hos andra, och jag likar det inte. Jag önskar inte att du eller jag må ha det så. Älskar du mig till själen ... då är jag glad och har nog vad det vidkommer, och skall sköta mig för hela resten själv, lustig och nöjd och flitig; sova gott om natten och vara vacker om dagen; det vet jag, och det skall du få se. Men älskar du mig inte ... vad hjälper då allt annat, och vad skall jag med det övriga? Det gagneligaste och bästa för oss är blott, att kärleken må räcka. Och den kan nog ta slut ändå kanske: men åtminstone bör sådant undvikas, som man kan förutse gör förtret, eller kan göra förtret, och stjälpa kärleken, men inte hjälpa den.
Men, Sara, om vi är goda och förnuftiga människor, som jag tycker vi är bägge två, så bör vi väl strax från början kunna ... och sedan fortfara ... och jag tycker inte vi borde räkna oss till de olyckliga exempel du anfört?
—Om vi är goda och förnuftiga människor som jag hoppas vi med Guds hjälp kanske är ... så, Albert, fordras det ju inte mer? Vi behöver ju då intet vidare, än utöva vad av godhet och förnuftighet följer mot varann och mot alla andra, så vitt vi sträcker oss. Vem kan hindra det? Betänk väl ... om vi nu är goda och förnuftiga, är inte då det allra angelägnaste, att vi därmed fortfar, och älskar varandra? Och det måste vara saken. Då måste synnerligen allt sådant undvikas, som kan fördärva, göra en elak, fånig och dum. Det står alltid till Gud hur en människa fortfar att vara, och mången kan falla. Men åtminstone bör vi inte med varann ställa till sådant, som en liklig trolighet är uti, att det kan fylla hjärtat med etter och hjärnan med en dimmig sky. Det må andra kalla prov; men jag kallar det onda och okloka företag, som folk inte med rätta borde göra varann. Ty om Gud själv ger någon en plåga, som inte kan undflys, hon är då att tåligt utstå och är ett prov. Men människor kan låta bli usla tillställningar: sådana är undvikliga och bör undvikas, och är inte att kalla prov, helst som de oftast för till helvetet, dit väl ingen vänlig inrättning borde vilja dra sina underlydande. Men tänker du inte som jag, Albert, så har du din fulla frihet med dig, och ...
I alla fall, avbröt sergeanten, har du orätt i det, Sara, att fördärv och olycka finns i alla hus.
—I alla? frågade hon. Nej, jag har sett ett eller par hus, där de lever bra, rätt bra. Men det kommer visst inte därav, att de blivit hoplästa, vilket inte annorstädes hjälpt, utan därav, att de i själ och hjärta drar överens, åtminstone så pass mycket som behövs, vilket alltid hjälper där det finns.
Hoplästa? vad menar du med det?
—Att man läst över dem, vet jag. Kära Albert, signerier tjänar till intet. Man måste en gång komma därhän, att i denna sak, som i alla andra, söka vad som verkligen tjänar, och inte bygga på det odugliga. Därav blir inte blott olycka, utan, vad värre är, riktiga laster. Ty, så fort man inte älskar varann, så är det en riktig ful last att ...
Signerier? Men jag tycker rätt mycket om en vacker bön ... sådan par exemple, som brukas när två ...
Sara såg upp med ett underbart uttryck. Gud är mitt vittne, yttrade hon, knappt hörbart, men med den renaste stämma, Gud känner att jag älskar böner. Och jag gör dem, Albert, och jag tänker göra dem. Men ack, inte nyttjar jag böner till sådant, som de inte tjänar till; ty det är signeri och tomma ljud, om inte ännu värre, nämligen hädelse. Böner? O min store Gud? Ej den vackraste bön förvandlar vitt till svart, eller svart till vitt. Om två står bredvid varann och ljuger redan då ett tycke för varandra, som de inte har, inte gör bönen lögnen därvid till sanning. Eller om de inte då står och ljuger, men likväl lovar sådant, som det händer att det sedan alls inte står i deras makt att hålla, inte avböjs det genom någon läsning över dem? Och det som oftast inträffar, nämligen, att de sedermera inte håller vad som blir dem omöjligt att göra, men likväl med skenet låtsas så, till ökad plåga och lögn, vad uträttade väl då den arma bönen på förhand? inte hindrade den att så går? Och när de så ändå fortfar med varann, blir de allt mera grova till själ och kropp ... ja, riktigt liderliga, det måste man tillstå ... och till slut sådana, att de inte mer alls kan fatta vad vackert och rent i världen är, eller förstå något i grunden klokt om människan, ehuru man läst över dem. Det ser man ju jämt, och det kallar jag oseder, Albert! inte är det värt att heta god, ädel eller lycklig, om man inte är det. Och aldrig är det värt att till vinnande av en sak bruka annat, än det man vinner den med; så tycker jag. När det fattas mig olja till kitt, inte ställer jag mig då och läser över kritan; utan jag går ut och skaffar mig olja, som jag blandar i kritan, och det hjälper. Jag brukar aldrig signerier, Albert; fast flera i Lidköping kastar saltkorn i ugnen, när de har tandvärk, och stöper bly över sjukt folk, och sätter stickor i trän: och ibland säger de, att de blir friska, som väl kan hända, fast det inte sker av stickorna, tänker jag. Så Albert, träffas också hoplästa, som är rätt sediga och lever väl; men det kommer inte i själva grunden av läsningen.
Nå, men så skadar den åtminstone inte.
—Jojo men. Ty när man en gång har läst över tvenne sådana, som inte duger för varann till annat än fördärv och elände, så vill och påstår man ändå, att de ytterligare skall vara ihop och bråka sönder varandra, bara för den läsningens skull, som en gång skedde i onödan. Det menar jag är ganska skadligt. Sålunda är det väl illa gjort, att bruka böner så, att de inte tjänar, men i de flesta fall gör ganska ryslig skada. Ack min Gud ... och att göra bön, som är så heligt och ljuvt, när det kommer på sitt rätta ställe! Det vet jag bäst.
Älskvärda flicka, när gjorde du bön sist?
—I Arboga ... Albert. Hon viskade detta så tyst, och det lät nästan som om ett min gick före namnet Albert; men hela uttrycket var för mycket magiskt att kunna fasthållas, ehuru sekunden därav var för djupt intagande, att i evighet kunna glömmas. Hon teg. Men hon tillade strax därefter högt: Jag säger det ännu en gång, Albert; tänker inte du som jag, så har du din fulla frihet med dig och med ditt. Säg då ifrån, ty jag ville i det fallet, att du for i kväll så gärna, eller i morgon, och inte kom med till Lidköping: ehuru Gud vet, hur gärna jag hade dig hos mig på den sandiga stygga vägen.
Blott på vägen?
Deras varma ögonkast möttes; men de såg inte länge in i varann, förrän de blickade ut genom rutan och på himlen, vilken förekom dem inte ha mörknat, ehuru de tillbringat en lång stund i skymningen. Albert satte sig på en stol vid fönstret, hade Sara i sitt knä och mindes nu ända bortom Bodarne den skumma kväll i Arboga, då han även satt vid en ruta, med fåfängt bemödande att rista sitt namn i den. Hur mycket hade inte sedan dess förändrats? Vilket nytt tidevarv? Med vilka andra ögon såg han på henne? och hon tycktes själv ha kommit i en annan värld. Allt det förut inte sällan påkommande barska, kvicka, slyngelaktiga var borta; hon bar nu anblicken av medborgarinna; samma förnuft i allt, som förr, men ett förnuft, sänkt i doften av den innerligaste hängivenhet, den renaste ljuvhet. Det underbaraste var, att den fullkomliga frihet, varåt han oaktat allt av henne lämnades, att resa bort ifrån henne om han ville och när han ville, långt ifrån att locka honom till övergivande, gjorde henne tusendubbelt älskvärd, lätt och angenäm i hans ögon. Och älskvärdhet är det enda ... det enda ... som drar till äkta kärlek. Denna kan utebli ändå kanske; men skall något verka, så är det allenast älskvärdhet, tänkte han.
Vad ser du på däruppe i himlavalvet, Sara?
—Jag undrar, om det kan vara långt dit?
Han tryckte henne till sitt bröst och svarade: vi är på vägen.
—Blott på vägen?
Nej framme ... om ...
—Albert!
Berätta mig, Sara, oförställt ... du talade nyss om hur människan av inre bekymmer och själens plågor kan bli ful; och det hade du visst rätt i. Vi skall låta bli sådant. Men Sara, säg ... du kan inte någonsin bli ful? Det syns mig omöjligt ...
—Till själen, Albert, behöver du och jag aldrig bli fula: och det tycker jag gör tillfyllest. Men till kroppen vet du väl, att då man blir gammal, så ... även utan att plågorna tar.
Vad betyder åldrade drag då en god och sann ande speglar sig rent i ögon och alla lineamenters uttryck. Det är av denna himmel jag drags och hänrycks.
—Så tycker även jag. Gudskelov, du är inte en narr, Albert.
Och även kroppens drag förfaller sent, först ganska sent, så framt en god, livlig och verksam ande bor i dem. Så tror jag, Sara.
—Det har jag sett på moster Gustava, inföll hon.
Låt oss då ha det så, Sara, att var och en av oss styr för sitt. Jag skall inte låta dig ha hand över mitt, likasom du inte ge mig makt över ditt. Vi skall endast ha vår kärlek gemensam. Men tänk, om endera av oss kom i behov, så att det egna inte förslog till liv och uppehälle?
—Vill då inte kärleken ge bistånd? frågade hon och spratt upp. Kom du i nöd, Albert, skulle inte jag skänka dig av mina medel, så länge jag hade, och jag fann att du inte var en förskingrare, en usel en. Och blev jag mycket fattig, så kan det ju även hända, att du ... att du skulle vilja skänka mig något?
Gud, så du frågar, Sara! Men när det är så oss emellan på bägge sidor, har vi inte redan då våra medel gemensamma?
—Nej, det är en himmelsvid skillnad. Om jag skänker dig en gåva, i penningar eller annat, så gör du sedan därmed och hanterar det allt som du vill. Därav kan ingen förargelse uppstå; det blir ditt, liksom det du hade förut; och frågar du mig till råds om hanteringen därmed, så skall jag svara dig, och du gör sedan också med rådet efter som det syns dig bäst. På det sättet är du, oaktat skänken, lika fri, oförtryckt och oförstörd. Likaså, om du vill förära mig något, så måste du ge mig det på samma villkor, som en ren och älskvärd skänk, till glädje och gagn, den jag får vända och nyttja som jag behagar och behöver. Sådana gåvor och gengåvor är då en hjälp åt människan, men inte ett ömsesidigt fördärv, sådant som det dagliga trassel, folk annars mycket brukar med varann.
Kan då aldrig människor hushålla ihop?
—De kan ju försöka. Går hushållningen bra, så kan man ju fortfara med den, likasom man fortfar med mycket annat, som går bra. Går den åter rasande, så är det ju välbetänkt att upphöra med den, likasom med annat rasande. Men kärleken emellan två, den bör främst av allt hållas fredad och i ro för sådant; den bör aldrig göras lidande eller beroende av en sammanboning eller hushållning, och hur den kan slå ut. Jag tycker det är bäst att de aldrig flyttar ihop, det får jag säga; emedan folk, som älskar varann, mycket snarare retar, förargar och slutligen fördärvar varann, än andra, som inte räknar på varann och därför ser mycket med kallsinnighet. Men vill de då äntligen försöka det onödiga nöjet, att låta två huvuden regera jordiska saker, som sköts allra bäst och blir redigast, när de inte blandas, utan has av vardera personen för sig, vilken styr sitt bäst efter sitt huvud ... så må de åtminstone vara så kloka och sluta upp därmed innan deras kärlek förgår, som lätt kan hända; ty inget glas är vackrare än hjärtats tycke, men ingen emalj skörare. Det kan jag förstå.
På det sättet vore det ju allra bäst, att vi inte allenast lät bli att bo ihop, utan inte heller såg varann alltför ofta?
—Du tänker ju också göra många resor, Albert? yttrade hon med en blick, långt ifrån smärtsam.
Det måste jag. Jag kan inte undvika det.
—Hur glad skall jag tänka på dig medan du är borta. Och så vacker, som jag då har dig i min själ, skulle du ha svårt att vara, Albert, om du stannade hemma. Men du skall återkomma! och varje gång dubbelt välkommen!
Men herre min Gud ...
—På det sättet skall kärleken räcka. Du skall slippa se mig i alla dumma, ledsamma, stygga ... ja, i stunder, då det är alldeles onödigt att se varann. Och om även du har sådana stunder, ty du är människa, Albert, så skall jag också slippa se dig då.
Men, levande Gud ... Sara, jag begriper inte ... vart tar detta vägen? man kan hitta på att glömma varann?
—De, som med olidlighet nöter sig emot varandra stundligen, de glömmer varann snarast, Albert; eller om de minns varann, så är det med plågans minne, såsom man kommer ihåg fulslag.
Hu då!
—Det är nära kroppar med avlägsna själar. Såsom det står i Skriften: de lovar mig med läpparna, men deras hjärta är långt ifrån mig.
Du är dock en läserska!
—Nära själar med avlägsna kroppar tycker jag då, om så skall vara, mera om.
Men kan inte bäggedera vara nära?
—Stundom, Albert. Nu är det så oss emellan. Men ... Och till Lidköping vill jag du skall följa. Men det säger jag, att om du sedan far omkring något, det har jag inget emot. Och jag vill inrätta mig hemma alldeles ensam.—Glömma? Om du sprang upp nu, och sprang ut, och reste till Sollebrunn i natt, skulle du glömma mig för det?
Sara, du skulle stå framför mig jämt!
—Och jag skulle se dig genom alla mina fönster. Försök! res för ro skull!
Tillåt mig att dröja litet.
—Glömma? När likgiltighet kommer emellan människor, då är det som glömskan halkar med i sällskap. Men resor och avstånd, vad betyder de? Landsvägar är inte det som gör avstånd emellan själar. Nå, inte vill jag du skall vara borta över halva året, det tillstår jag.
Du andas så ljuvt!
—Glömma? sade hon åter efter en liten stunds tystnad. Kanske, om det händer att kärleken slutar emellan några, att glömska också då kan komma; men åtminstone är det visst, och det vet jag, att inte uppehålls hjärtats glada minne av sådant, som öder ut kärleken själv. Därför ...
Ja, jag skall inte se dig, inte hälsa på dig alltför ofta, Sara. Men om jag får hyra dina smårum och där sitta för mig i mitt eget arbete, så skall inget i världen, inte du själv, kunna hindra mig från att måla din bild framför mig, nämligen inte med pensel, det kan jag inte ... ack om jag kunde! ... Och skulle du bli sjuk, då vill jag gå ned och sitta vid din säng.
—Det kommer an på sjukdomen, bästa Albert. Jag har helst Maja hos mig, hon förstår det bättre.
Men ... min Gud ... om ... jag tänker blott ... om par exemple jag själv blev sjuk?
—Det är en helt annan sak. Då går jag upp i dina rum och sitter hos dig natt och dag, om det behövs, vid din säng. Jag sluter igen boden och skriver utanpå: bortrest. Du skall veta, det är den skillnaden, att om en karl är sjuk ... riktigt, så att det inte är prat, utan han ligger till sängs med allvar ... det är inte en obehaglighet, ledsamt eller fult att vara närvarande vid; det kan jag med. Men ett sängliggande, sjukt fruntimmer, med lungsot eller så, det är allra bäst för sig själv, Albert. Likväl, om något skulle hända mig, har jag inte något emot, att du dröjer i staden ... i huset ... i övre våningen. Skulle ...
Gud! vad menar din underfulla uppsyn?
—Skulle jag därvid komma nära döden, då ville jag, Albert, att du gick ned i mitt rum ... näst innan jag dör ... till mig! ... och ... ty denna hand ville jag kyssa sist av allt i världen ...