Varken mantalskommissarien, uppbördsmannen eller statistiska byrån har reda på några idealister; förgäves hava vi efterhört hos traktens polisvaktkontor och församlingens prästerskap, men de hava inga sådana i sina längder, åtminstone inte vad de veta; de äro överallt och ingenstädes. Icke såsom icke idealister skulle betala kontribution, gå i kyrkan, besöka polisvaktkontor eller så; de göra nog allt detta, men som sagt, i adresskalendern och statskalendern får man icke upp dem. De tillhöra således de tvivelaktiga existenserna, om vilkas tillvaro man endast då och då påminnes. Avslöja bara en humbug, och ni skall strax se en idealist krypa fram och försvara humbugen, kalla en som förfalskat en växel för växelförfalskare, och en idealist skall visa sig och säga att ni förlorat idealen; om ni förlorat pengarne, det vilja de icke tala om, ty de bry sig icke om pengar, säga de; vänd på vilken social komposthög som helst, och idealister skola kräla som metmaskar för att gömma sig ner i jorden; men vill ni se dem i ansiktet, så bjud på en stor middag, och ni skall se dem svärma som flugor, stora feta köttflugor; annonsera ett statsstipendium, en pension, en syssla, och de skola komma fram som gräshoppor och de skola ofelbart hava stipendiet eller sysslan.
Vad som egentligen menas med idealist har ännu icke blivit klargjort och som alla sjuka frågor har även denna funnits lämplig att hållas svävande.
Håkan Olsson tror att det är ett hemligt sällskap som har sina anhängare i riksdagen. Där utmärka de sig genom sitt livliga intresse för alla kulturfrågor. De uppträda alltid till biskopslönernas försvar, tala alltid för anslaget till statens aktör- och balettkår, som de sätta över alla andra bildningsfrågor, predika samvetstvång, yrka på skatternas läggande på de fattiga, uttala öppet förakt för de arbetande medlemmarne i staten och anse timmerhuggare följa med skogsköp. För övrigt påstå de världen nu hava nått höjden av utveckling i konungariket Sverige och varje rubbning av det bestående vara en återgång.
Anders Rindholm, student i Uppsala, menar att idealisterna äro ett hemligt sällskap bland studenterna.
Carl Rydberg i Morgonbladet tror att det är ett jesuitersällskap bland tidningsskrivarne.
Jag för min ringa del vet inte vad jag skall tro. Jag har träffat dem överallt, men icke egentligen fått reda på dem. En gång delade jag deras mening som ansågo dem vara ett jesuitersällskap, men jag övergav meningen då jag såg en idealist full. En jesuit hade bestämt icke berusat sig. Att de äro ett hemligt sällskap trodde jag en hel sommar, som jag tillbragte i sällskap med en tidningsskrivare i Aftonbladet. Vi voro ense i alla sociala och politiska frågor, trodde lika litet på Napoleon III som på Kristi gudom, ansågo sanningen vara ofunnen men att spåren voro funna, vi voro med ett ord fullkomligt ense i alla huvudsaker. En dag frågades jag 78 av en bekant hur jag kunde trivas med den mannen.
— Därför att vi äro ense i de flesta frågor.
— Ni? men han är ju idealist?
— Hm! Vad vill det säga?
— Har du inte läst Aftonbladet?
— Nej! Jag läser aldrig Aftonbladet.
— Läs den då, sade han med ett egendomligt uttryck mitt emellan hån och medlidande.
Vid middagsbordet föllo mina ögon alldeles ofrivilligt på en blågrå makulatur, som låg under brödkorgen. Jag framtog den försiktigt, vecklade ut den ändå försiktigare och mellan fläckar av soja och senap upptäckte jag en rubrik som ådrog sig min uppmärksamhet. Artikeln var undertecknad med min väns tämligen okända signatur.
Jag hade trott mig känna världen och människorna rätt bra, men efter den läsningen ansåg jag mig vara en duvunge. Signaturen visade sig nämligen i sin skrivna artikel icke allenast sakna alla de övertygelser han samtalsvis förfäktade, utan även vara i full besittning av alldeles motsatta. Han var nu patetisk, moralisk, ofördragsam, inskränkt och religiös.
Jag torkade mina händer på servetten och stoppade makulaturen bakom islåren.
Om aftonen träffade jag återigen idealisten och jag upptäckte att han vid klockkedjan bar en bronsmedalj med den nyss dödade prins Napoleons bild. På min fråga varför han bar densamma, svarade han att han fått den. Och då jag frågade vad som menades med idealist, frågade han mig skrattande, om jag ville dricka konjak.
Längre kom jag icke den gången i mina 79 forskningar, och resultatet blev: skratta och dricka konjak.
Idealister träffas bland alla samhällsklasser; jag har känt vinhandlare och ångbåtskaptener som varit idealister, men vari det bestått, det fick jag aldrig reda på. Hos en ångbåtskapten yttrade det sig i att han läste ett kapitel ur bibeln var kväll. Ett kapitel skulle det vara. Men som han var full var kväll, har ingen fått reda på hur det gått till. Hos vinhandlaren tycktes det blott vara ett sjukligt tillstånd som tog sitt uttryck i begagnandet av bilinervatten om morgnarne.
Yrkesidealisterna åter, vilka äro det hemliga sällskapets synliga ledare, hava givit en mera bestämd form åt det saknade innehållet. Det är isynnerhet två av ledarne, vilka framstå genom sin oerhörda förmåga att idealisera. Den ena är skalden, den andra patrioten. Skalden tillhör den lilla och lyckliga klass av människor som kallas de omtyckta. De må bära sig åt huru bakvänt, klandervärt som helst, de äro nu en gång bland de omtyckta, som få göra vad de vilja.
Han var omtyckt av lärarne i skolan för sin vackra sammetsblus, han var omtyckt då han skulle konfirmeras och kunde lägga en hundrakrona i prästens hatt, han var omtyckt i studentexamen då han höll middag på Hasselbacken. Han for utrikes och besåg oljefärgstavlor, marmorstatyer och kyrkor samt roade sig och läste poemböcker. När han tröttnade på det, kom han hem och promoverades till filosofie doktor i poemböckerna, vilket tillgick så, att han skulle säga vad den examinerande professorn tänkte om de och de poemen. Som han var god vän och 80 du med honom så kände han tämligen väl hans tankar; de andra, som icke voro du med professorn, fingo gå i många år innan de kunde utleta professorns tankar, som icke stodo i några böcker. Vår vän blev naturligtvis förklarad som snille efter han gick om kamraterna. Efter att nu ha läst så många poemböcker, så var det naturligtvis icke svårt att göra poem själv. Han gjorde ett att börja med. Att hans framgång var fullständig säger sig självt; men olyckligtvis räcker icke ett poem att göra en människa odödlig. Han beslöt alltså att göra flera. Och han gjorde vid alla tillfällen. Hans lärde vän hade nämligen lärt honom att det var förenat med mindre risk att läsa upp sina poem än att trycka dem, och att denna väg var både behagligare och genare. Tillfällen saknades icke under jubelfesternas tidevarv och vår vän valde kungsvägen. Det fanns ingen jubel- eller invigningsmiddag då icke vår omtyckte poet vid desserten inför en rusig hop herrar och damer läste upp sina poem, vilka mottogos med ändlöst jubel och avtrycktes med festreferaten i alla tidningar. Men när han gått på med detta i tio års tid, började hans lyra bli ostämd, utsatt som den var för temperatur- och vindväxlingar av alla slag, och han undgick icke det öde som drabbar alla stora förmågor, nämligen att bli utsatt för löjet. Skämtet döpte honom till krokanskalden, emedan han alltid fick gudayran när krokanen bröts, och jämförelsen mellan hans poem och en viss dessert som kallas snömos anställdes.
Lyckligtvis blåste en ny konjunkturvind upp som skulle fylla skaldens slappa segel.
En av vår tids lyckligaste idéer var utan tvivel 81 bolagsidéens praktiska tillämpning på poesien. Vi minnas alla poesiaktiebolaget Då. Grundaren av en poetisk tidskrift såg sina ansträngningar att få fart i tidskriften stranda mot tidningarnes obenägenhet att befordra densamma. Han ändrade nu affären till ett bolag, i vilket alla recensenterna erhöllo aktier — se, nu var företagets framgång tryggad. Vår vän, som alltid tyckte om det solida och garanterade, åtog sig nu en leverans av poemer att avlämnas till varje häfte. Som han enligt bolagets stadgar garanterades beröm för allt vad han skrev, blev han inom året en berömd skald och när han så till julen samlade sina bitar, så blev det en versbok, som bands i blå klot, passande till julklapp. Vad han skrev om? Ja, egentligen var det ingenting. Hans poesi var en majstång, bestående av en naken stång påklädd med blommor. Han var naturskald, men naturen var för honom ett orangeri och en trädgård. Georginer, lövkojor, astrar, kronärtskockor, meloner, sparris, alla odlade växter som genom trädgårdsmästarens »idealisering» kunde fröjda de timliga lustarne, de voro föremål för poesien. Andra året, då leveranskontraktet skulle fullgöras, började de odlade växterna att tryta. Han kastade sig då över ogräsen, nässlor, maskrosor, trampgräs och bolmört. Den vilda floran hade han aldrig sett, ty han blev mörkrädd i skogen och på ängen hade han aldrig fått gå för sin mamma, som var rädd för ormar. Men efter att ha berömt i två års tid, började recensenterna att ledsna på detta som just icke var överensstämmande med deras lynne eller tillhörde deras verksamhet. Bolaget sprack och vår naturskald stod där övergiven. Men blida nornor vakade över honom. Han samlade alla 82 sina dessertpoem i en stor julbok, med den följd att han invaldes i Svenska akademien och utnämndes till hovpoet. Och nu hade han kommit på den plats, dit natur och begåvning kallat honom. Hans verksamhet som sådan känna vi i botten. Eller ha vi icke läst hovmarskalkarnes redogörelser för jubelfesterna.
Potage tortue | |
à l'Indienne .... | Xeres............... | Oscar-Vals, Strauss.
--------------------| |
Rissoles d'Ecrvisas | | Svenska Folkvisor
à la Russe ...... | Château Lafitte 1844 | av Geijer(!).
--------------------| |
Glaces, Compôtes, | |
Dessert ......... | Champange Monopol | Verser av W. C. D.
»De högstämda verserna gjorde ett gripande intryck och voro skrivna med ovanlig talang av den skald till vars älskliga toner Svenska Folket suttit lyssnande sedan en längre tid tillbaka», säger hovmarskalksämbetet i sitt referat.
Men tiden går sina tunga steg och driver mänskobarnen för sig i skaror. Ve den som stannar! Fridens sommarvindar lägga sig till ro, det mulnar i horisonten och det blir dovt i luften. Det mullrar i fjärran, verandans kretonggardiner börja slå, cigarröken svävar orolig av och an, fönstren stängas och spjällen skjutas. Det blir åska! Det höres en lång suck, ett avlägset sus; en regndroppe, tung som ett blyhagel, slår på det belgiska fönsterglaset, kanariefåglarne skrika, stormen är här! Han knäcker georginerna i första stöten, bryter av de bleksiktiga sparrisstjälkarne, ruskar på 83 kronärtskockornas bruna peruker och gör en ärtreva av lövkojor och astrar; kålhuvena trycka mot jorden som skrämda harar och ämna låta stormen gå över; men han går icke över, utan bläddrar i deras blad som i en kupongbok och han river ut vartenda ett och strör dem omkring som agnar.
Giv akt, kålhuven, när det blir storm härnäst!
Vår vän såg sig en dag i spegeln och fann att de evigt upprepade jubelmiddagarne givit honom ett apoplektiskt utseende. Han såg ju ut som en grosshandlare och icke som en skald. Detta bragte honom på eftertanke. Han började sova oroligt om nätterna och hörde i drömmen pistolskott; han började i vaket tillstånd lukta krutrök. Som hovpoet hade han till binäring att hålla utkik. Han såg i fjärran okända segel dyka upp, flaggor, dem han icke återfann i regeringarnes flaggkartor, djärva resningar och skarpa kölar som han icke sett förr. Vad var det för ena friseglare? De funnos icke i milorna, alltså fiender! Han rapporterade förhållandet och blev genast utnämnd till litteraturfiskal. Denna syssla skulle vara alldeles betydelselös, om icke svaga själar funnos, som tro på de utnämnde. Detta blev ett nytt uppslag i skaldens verksamhet. I hovtidningen förklarade han nu öppet, att allt vad alla andra skrev var smörja, och att vad han själv skriver är det bästa, och det hans vänner skriva, näst det bästa. Och varför? Därför att han har idealet! Vad är då idealet? Det har han aldrig förklarat och därför bevaras hemligheten. Att döma av hans gärningar tyckes idealet vara: Konung och ärkebiskop, Svenska akademien, Serafimerorden, vers, konjak à 75 öre glaset, 20,000 kronors årlig inkomst, bänknyckel, syrener, domkyrkor (med målade fönster), ett litet 84 parti på Sällskapet. Men om man frågar honom, om han anser detta vara idealet, så svarar han »inte det», men han säger aldrig: »se här är’et». Vad däremot icke är idealet, det kallar han smuts. Det har hos honom utbildat sig en sjukdom att se smuts överallt, och denna sjukdom, vars upphov tillskrives oordentligt levnadssätt och blivit en förnäm sjukdom, som smittat hans vänner, har redan fått det grekiska namnet: Kopromani. Med smuts menar han: all litteratur, som icke är skriven på vers eller handlar om kungliga personer, syrener och domkyrkor; vidare fattigdomen (all fattigdom är självförvållad!) tiggare (tiggeri är i lag förbjudet!), trasiga barn, obotligt sjuka, (undantag: apoplektiska), fallna kvinnor, dåliga middagar; misslyckade (undantag: misslyckade hovpoeter!) poeter, smutsförfattare äro alla, som häckla hovpoeter, som avslöja lyckade humbugar, som söka orsakerna till det mänskliga eländet, och som vända på sophögar för att möjligen finna pärlor. Av allt detta kan man ändock icke få fram hans ideal! Tänk om det icke vore någon idé! Tänk om det icke vore någonting alls! Tänk om det bara vore en svart bonjour, som man har hängande och tar på sig när man går bort! Tänk om det vore en annans namn som man skrivit själv! Tänk!!!
Men det finns en annan idealist som i sina verkningar skulle kunna vara farligare än han är, om han icke vore så dum, det är patrioten.
Han är tre alnar lång, har stort skägg, begagnar enpåk och stövlar med skaft. Han är produkten av ett tidelag mellan studentmötena och folkhögskolan. Han har gjort sin lycka i världen med ett gammalt flintlåsgevär, som han brukar knäppa med. Han 85 började knäppa med det i en folkhögskola åt livbeväringens vänner och har sedan knäppt med det i en stor tidning. Men flintan är sprucken och han har förgäves hembjudit bitarne åt historiska museum; fnösket är vått och krutet är unket. När ingen trodde mer på hans gevär, till vilket han skrev dåliga poem varje år, tog han fram en sabel som han köpt i en lumpbod. Nu skramlar han emellanåt med sabeln, men det lockar inte något folk!
Hans ideal äro naturligtvis Karl XII, svenska folkvisorna och förre ecklesiastikministern. Hans religion är den antagna bänknyckelsreligionen, och hans svenska historia är hans konungars; han tillhör historiska polisen och gör beslag på alla ostämplade varor i den vägen.
Ett dumhuvud själv och misslyckad författare, har han en liten binäring i att förfölja unga författare. Har även försökt sig på hovbanan, men hans enpåk stötte för hårt i parkettgolven och hans skaftstövlar revo hål på mattorna. Anställd numera som hovets reseombud i provinserna, där han håller föredrag i de svenska konungarnes historia och förstör folkhögskoleidén. Fuskar i litet av varje för att vinna ärans lager och gör falska växlar i patriotism, vilket är det billigaste. Tror att utvandringens orsaker äro en försvagad konungamakt och avtagande religiositet; menar att den kan hämmas genom skyddstullar och livbeväring; predikar läran om att det tusenåriga riket har kommit till Sverige och att utvecklingen nått sin höjd och att Sverige är det friaste, lyckligaste land på jorden. För övrigt biträder han med patriotiska tal vid invigningar av folkskolehus, öppnandet av kreatursutställningar, kanaler och slussar (järnvägar 86 får han icke vara med om) samt avtäcker gärna monument över patrioter, utdelar patriotiska sällskapets medalj åt troget tjänstefolk, är ledamot av sällskapet för patriotslöjdens befrämjande och arrangerar flaggningar i landsorterna. Att han är krigisk är en följd av studentmötena och det omnämnda flintlåsgeväret.
Hans dagars tal äro dock numera räknade, emedan han är mycket gammal, och man väntar stundligen höra om någon olycka som hänt honom med det gamla gevärsskrället, vilket han sitter och skurar på. Vi hoppas dock att han må få leva länge och lära att det finns andra idéer än Karl XII och kreatursutställningar, fastän de icke få rum i hans hjärna eller hälsas med flaggningar i landsorterna.
Det finnes icke något av den gamla världens folkslag, som omfattat den svenska nationen med sådan uppriktig och ihållande välvilja, man skulle kunna säga kärlek, som judarne, eller Moses, som de med sin vanliga humor älska att kalla sig. — »Jak ticker så risligt micket om den svensken», sade en gång en hårklippare under det han fick pisk av fästmannen till den flicka vars flätor han klippt. — »Den man ger mik strik, fer att Jak kept den flickens hår; men Jak ticker ändå så risligt micket om den svensken.» Ett vackrare bevis på Moses’ orubbliga hängivenhet kunna vi icke uppleta. Vad Moses gjort för Sverige, det kan ännu icke till fullo uppmätas, men en tacksam eftervärld skall erkänna att det var mycket. Han har också å sin sida vunnit nationens odelade kärlek och högaktning, som han förtjänar.
Det vackraste och mest tilltalande draget i Moses’ karaktär är hans orubbliga vördnad för sin urgamla religion; detta drag, som aldrig nog ofta kan prisas, avsticker så mycket bjärtare mot svenskens ombytlighet, som oupphörligt skall söka ett nytt och ställa till bråk inom den gamla statskyrkan. Moses, han håller vid sin gamla beprövade statskyrka, ty den har fört honom genom öknen, då han kände 88 sig för god att arbeta åt sådana okunnighetshjältar som de gamla Faraonerna; den hjälpte honom att intaga det väl skötta Palestina och den har hjälpt baronerna Rothschild till deras inflytelserika ställning i Europa.
Utan Jehova och Schabbis hade Moses icke varit den han är. Jehova känna de flesta av mina läsare från bibliska historien, Schabbis däremot icke. Schabbis är en fläkt gädda, kokad i persilja, violrot och smör, vilken ätes om fredagarne. Detta synes vara en småsak för oss fritänkare, som sakna vördnaden för det gamla, men för Moses är det ingen småsak, ty hans största och vackraste drag är kärleken till det gamla. Är hans kärlek riktigt brinnande, så har han på dörrposten ett glasrör fyllt med papperslappar och på vilket han fingrar då han går ut och in under den bekanta bönen: »Allah ekbar barastrunt!» Judehatarne, vilka dess bättre i vårt Sverige icke äro många, kalla detta hedendom och anse »dyrkandet av termometrar» vara förbjudet i grundlagen, men lyckligtvis betyder det ingenting vad som står i grundlagen, ty det ändras så ofta.
Vår egen statskyrka, som är mindre tolerant än Moses’, har även låtit förstå, att Moses enligt samma grundlag icke skulle ha rättighet att bo i Sverige, emedan han förnekar Gud, för såvitt Kristus var sann Gud, vilket dock ännu icke är lett i bevis, varför saken fått falla.
Denna framstående vördnad för det gamla, som noga bör skiljas från stillastående eller konservatism, har gjort Moses till en högst förträfflig och laglydig medborgare. Kärleken till det nya fosterlandet tager ett vackert uttryck i kärleken till konungahuset och 89 vördnaden för landets gamla ätter, lagar och institutioner. Han är outtröttlig i att visa kungliga familjen små uppmärksamheter och vet alltid när deras landstigningsdagar, första nattvardsgångar, examensdagar, namns- och födelsedagar infalla, och då skall man alltid se Abraham, Isak och Jakob stå först på inbjudningarne till små uppmärksamheter. Våra gamla ätter aktar han högt och han anser som en stor utmärkelse att få se någon av desamma i sitt hus, helst dock på sitt kontor, där umgänget kan bli mera förtroligt och icke störas av larmande barn eller lyssnande tjänare.
Moses är god patriot. Detta påstående synes strida mot hans visade likgiltighet mot det gamla fäderneslandet, men detta är blott en skenbar motsägelse, ty som sitt fädernesland anser han, och det med rätta, det land, där han är född och där han får slå upp bod. Utan denna anmärkta likgiltighet för det gamla fäderneslandet, vilken även tyckes stå i strid mot hans kärlek för det gamla (vilket dock blott är skenbart), skulle Moses aldrig ha kunnat så assimileras med svenska nationen. Sammansmältningen är dock så fullständig, att man skulle i händelse av en oförmodad skilsmässa hava mycket svårt att skilja mitt och ditt. Han sitter som domare och ser med fullkomligt lugn huru den anklagade avlägger ed på nya testamentet; han låter promovera sig i en domkyrka, sjunger luterska psalmer, håller hatten för ansiktet under Fader vår, knäpper ihop händerna under bönen, allt med den fullkomligaste fördomsfrihet, vilken för den kortsynte tyckes stå i strid med hans vördnad för sin fäderneärvda tro, men detta är blott skenbart. Ty hans nationalitetskänsla, 90 hans ansvarighetsmedvetande är större, och det är en dygd för vilken vi icke böra klandra honom, och därför blir aldrig hans ställning falsk, även om den skulle kunna tyckas så.
Rörande visade sig denna solidaritetskänsla vid sista jubelfesten i Uppsala. En ung Moses anförde en deputation till en gammal domprost som översatt Luthers argaste postilla. Moses, som höll festtalet, erinrade (i glömskan av det förflutna) om vad den gamle verkat för det gemensamma fosterlandet och dess upplysning. Han slutade med att nedkalla Guds välsignelse över domprostens ålderdom!
Därpå anförde han en deputation till finnarne, och i sin förlåtliga patriotiska iver glömmande att han flyttat in i landet för knappa femtio år sen, erinrade han finnarne om, huru deras gemensamma förfäder under Gustav II Adolfs fanor slogos tillsammans på Leipzigs slätter emot gemensamma fiender (trosfiender!).
Icke en röst hördes uttrycka någon förvåning över detta goda minne, så naturligt föreföll det.
Vid samma glada tillfälle anförde han också en deputation, som överlämnade en hederskäpp åt en lärd, vilken var berömd för sin kritik över Kristi gudom. Talaren erinrade om vad den lärde verkat för det gemensamma fäderneslandet, för dess upplysning (om att Kristus blott var en jude) och uttalade den mening såsom hela deputationens, att Kristus snart skulle vara förvisad till myterna liksom Jehova.
Ett sådant frisinnat ord hade man icke hört i Uppsala på en mansålder och Moses blev chef för de frisinnades parti.
Någon, som i försiktiga ordalag vågade framsmyga en antydan om det motsägande i Moses’ dubbla uppträdande hos domprosten och den lärde, slogs genast till marken med den mycket berättigade och krossande frågan: Är icke Moses svensk? — Varpå det förödmjukande svaret måste bli ett nedslaget: Jo!
Men Moses’ patriotism yttrar sig icke blott i ord, då han anför deputationer, den kan yttra sig i storartad handling. Moses, som är en tacksam natur, fäster sig gärna vid den plats där han haft sin verksamhet och vill gärna »göra något» för det samhälle som upptagit honom i sitt hägn. Med sitt högt utvecklade skönhetssinne väljer han alltid sådana medel, som kunna genom yttre företeelse både giva ett synligt uttryck åt hans tacksamhet och på samma gång bliva en prydnad för samhället. Aldrig har jag i egenskap av stockholmare läst en tidningsnotis, som rört min kära födelsestad, med mera intresse och uppmärksamhet, än den som häromdagen stod införd i en morgontidning under rubrik: Storartad gåva till samhället. Direktören och riddaren Moses, vars frikostighet mot Stockholms stad är vida bekant, har ånyo skänkt huvudstaden en prydnad, som i sanning kan kallas en »folkegave», för så vitt Sveriges huvudstad ännu vågar anse sig som en folkets tillhörighet. Han har nämligen på den skräpiga och avlägsna plats, som är välbekant under namnet Kungsträdgården, låtit undanröja en mängd gamla ruckel och på den alldeles värdelösa tomten låtit uppföra ett palats, vars make man aldrig förr sett och som tävlar i skönhet med världens förnämsta. Palatset, som innehåller 25 våningar och 17 92 handelsbutiker, vilka icke komma att få uthyras, har kostat inemot en miljon och är endast avsett att vara en prydnad för huvudstaden. Det fosterländska företaget förtjänar den största utmärkelse som kan tilldelas svensk man.
Beskrivning på palatset. Ritningarne äro gjorda av professor Münchhausen i Berlin; granitsocklarne i soubassemangen äro slipade av professorn och riddaren v. Steinmetz i Stuttgart; järnbalustraderna äro gjutna vid kejserliga gjuteriet i Danzig, förgyllda i hovförgylleriet i Weimar och polerade i Dresden.
Taket krönes av en kolossal uppasserska lutad mot en punschbricka och med Göta lejon vid fötterna. (En lycklig men skämtsam sinnebild både av den frikostige givarens sysselsättning och patriotiska sinnelag.) Figuren, som är modellerad av Italiens förnämste bildhuggare, professorn och senatorn Rossi, bildar en värdig avslutning av torgets norra fasad på samma gång den blir en saknad pendant till den så folkkäre konungs bildstod, som förgäves sökt fylla en plats i den ruskiga sandöknen.
Rummen, vilka icke komma att bebos, äro det oaktat försedda med majolika-kakelugnar, införskrivna från den kungliga fabriken i Chelsea.
Det fosterländska företaget är överlämnat till Stockholms kommun med villkor att det icke får uthyras, vilket väl också svårligen skulle gå för sig på en så avlägsen och illa känd plats.
Om man tänker sig vilken rad av försakelser, umbäranden, kroppsliga och andliga, som denne fosterlandsvän hade utstått innan han på en obetydlig värdshusrörelse kunnat sammanspara en hel miljon att handlöst skänka bort, skall man utan svårighet 93 nedlägga varje tanke på att andra än de ädlaste bevekelsegrunder kunna framkalla stora handlingar.
Bland stående osanningar är väl ingen större än den, att Moses med förkärlek ägnar sig åt köpenskap och penningeförvärv. I Sverige är detta så mycket mindre fallet, som han icke behöver handla, emedan alla svenska Moses äro rika. Han ägnar i dess ställe gärna sina krafter åt det älskade fosterlandets tjänst, antingen som ämbetsman, eller också ägnar han sig åt upphjälpandet av de sköna konsterna, dels i egenskap av beskyddare, dels i egenskap av utövare.
Har han tillräckligt med pengar ägnar han sig åt det allmänna. Att förklara vad som i ett konstitutionellt samhälle menas med det allmänna har sig icke så lätt, men när Moses ägnar sig åt det, så kunna vi tro att det är något förståndigt.
Såg ni aldrig på Stockholms gator en ensitsig droska, sådan som läkarne bruka den, med en stark dragare för, ila fram på de mest besökta gatorna! Ni kanske icke observerade droskan, men så observerade ni åtminstone det stora håret! Icke det? Då observerade ni icke heller den store mannen som åkte i den droskan och var iförd det stora håret! Det var ett stort vitt hår, erinrande om patriarkens i Lilla Dorrit (av Charles Dickens); det väckte ovillkorligen längtan efter en sax; man ville så gärna se hur det obetydliga ansiktet skulle ta sig ut berövat sin infattning! Stockholmarne, som visste hans namn, upphörde ändock aldrig att fråga: vem är det? Uppgifterna voro så gränslöst svävande att vi aldrig fingo reda på vem det var? Att det var Moses, det såg man ju! Han blev tid efter annan 94 avritad i Illustrerad tidning, men oaktat förklarande text medföljde gratis, fick man ändå aldrig klart för sig annat än att det var Moses som arbetade i det allmänna, och att hans verksamhetsfält var ett slags kommittéer. Att han var en djävla man försäkrades då och då av sakkunnige, men vad han gjort, det var en gåta, som han höll på att ta med sig i graven. Lyckligtvis dog han under för hans biograf särdeles gynnsamma omständigheter, nämligen på ett besök i sin födelsestad Norrköping, där en landsman fick i uppdrag att per telegraf meddela hans biografi till en i Stockholm utkommande tidning. Av telegrammet, som ju måste hålla sig till huvudsaker, framgick, att Moses arbetat i det allmännas tjänst, ägde Nordstjärneorden, hade ett angenämt hem, vitt långt hår och var en djävla man.
Närmare upplysningar fingo vi aldrig om den store mannen, förrän långt efteråt någon av en händelse omtalade, att han var bokhållare på ett kontor och författat ett kommittébetänkande, som vann någorlunda mycket bifall av de sakkunnige. Vad det var för ett betänkande, det fick man inte reda på, men mera djupgående forskningar upplyste att »det i väsentlig mån var dåvarande assessor Almqvists förtjänst» (det kände inte f—n någon Almqvist, men vår store Moses, den kände vi).
Om den uppväxande kontorspersonalen ville ägna sig litet mera åt det allmännas tjänst, så skulle den kanske, vi säga kanske, kunna motse en tryggad och ärad ålderdom i ett aktat hem samt litet oftare bli hugnad med Nordstjärneorden än den under nuvarande förhållanden blir.
När Moses ägnar sig åt artistiska eller litterära 95 värv gör han det på fullt allvar. Det finns ingen svensk som så ägnat sig åt svenska litteraturen som Moses. Han har ägnat sig åt hela den klassiska litteraturen; han har ägnat sig åt Bellman, Lidner, Lenngren, Stagnelius, Nicander, Braun, Carlén, han har ägnat sig åt Fältskärns berättelser, Mellins historiska noveller, Jolins skrifter, Snoilskys dikter, Wirséns poem och Bäckströms vers. Almqvist, Crusenstolpe, Aftonbladet, Litterärt Album, Svea, Göta och Nore hava Moses till upphovsmän.
Moses’ kärlek till svenska litteraturen har också funnit sin rättvisa belöning, då Uppsala universitets nyligen avgångne kansler besatte de tvenne lediga katedrarna i svenska litteraturens historia med tvenne unga Moses, av vilkas frisinnade tänkesätt man väntar sig det allra bästa för den svenska versproduktionen, vilken står under dessa katedrars kontroll.
Moses’ andliga begåvning har aldrig blivit ifrågasatt, när han ägnar sig åt det artistiska. Vi ha sett nyligen ett grant exempel på huru en äldre Moses, som ägnat femtio år av sitt liv åt ett aktat yrke, plötsligen fattas av en artistisk lusta som bryter ut i oljefärgsmålning. Han beströk några kvadratrev duk på en otroligt kort tid, hängde upp dem i konstföreningen och lyckades genast vinna Aftonbladets bifall, vilken tidning endast kunde förklara saken som ett underverk, att en person utan studier i ämnet kunde på tre dagar frambringa åtta rev och två stänger oljefärgsmålning, som eljest man behövde ett halvt liv till. Uppmuntrad av bifallet fortsatte Moses med ohejdad fart, och inom tre veckor var han professor vid Ritarakademien. Med vanlig 96 frikostighet visade han sin tacksamhet genom en storartad gåva till Nationalmuseum, bestående i sex av sina bästa tavlor, vilka mottogos med tacksamhet. Men nu var Moses’ äregirighet väckt. Att få en tavla på Nationalmuseum anses av urinnevånarne i Sverige som den största heder, men Moses, som redan fått in sina sex, ansåg det var större heder att få in en i Stockholms slott. Detta var kinkigare, ty Hans Majestät hade i ett trontal förklarat, att han icke tålde oljefärgsmålning. Men Moses, som var listigare än alla djur på jorden, visste besked. När prinsen av Bohuslän fick sin första tand blev det ett jubelskri bland svenska folkets stater och kårer. Och man beslöt att giva luft åt sina känslor på många sätt. Moses fann snart sitt sätt, och tråkigt var det icke. Han hade nyss fullbordat en tavla; duken upptog en fjärdedels hektar (nya måttet); ämnet hette: »Paraden kommer». Som Moses fått väder på att en ny riktning uppträtt i Paris, där man tog sina modeller ur verkligheten, ansåg han sig berättigad och skyldig att tillgodogöra sig densamma. Nåväl, paraden anfördes av en prins av blodet; i spetsen gick regementstrumslagaren Hermann; på en trappa stodo fruarne Aronsson och Jakobsson; i fönstren syntes doktor Isaksson med fru, grosshandlar Abramsson med fru, operasångare Labansson med fru. Alla fruarne voro iförda nya klänningar från Valentin; på trappan låg en matta från Marcus; herrarne voro klädda i nya vårhabiter från Moritz Hirsch. Tavlans huvudmoment var gripande. En man har gått ur ledet och framlämnar från överstelöjtnanten ett återbud till grosshandlar Abramssons middag. Fru Abramsson svimmar i fru Isakssons 97 armar och nedsjunker halvdöende på Marcus’ brysselmatta. Doktor Isaksson skyndar till med en termometer för att undersöka fru Abramssons puls.
Stockholms damer, vilka enligt Sveriges officiella statistik utgöra ett antal av 93,559, sammankallades i läsesalongen vid Brunkeberg, den enda lokal i Stockholm som kunde rymma en så stor samling, och beslöto att inköpa tavlan och överlämna densamma till tandgåva åt prinsen av Bohuslän. Som emellertid endast tjugufem damer infunnit sig, fattades det beslut (under fru Isakssons ordförandeskap) att de frånvarande fingo rätta sig efter de närvarandes beslut, varpå tavlan överlämnades med påskrift: Från Stockholms damer.
Träffa vi åter Moses i ämbetsmannens maktpåliggande ställning, så är han mera nitisk än, vi måste till vår blygd erkänna det, våra egna. Vi sågo till exempel honom som polismästare i Göteborg; hans medfödda hat mot laster och brott av alla slag gav sig luft i en formlig förföljelse av allt °tyg; tjuvar och skökor darrade inför hans skarpa öga, och hans kärlek till sanningen var så stor, att han icke kunde höra ett nekande svar inför domstolen utan att råka i raseri, så mycket mera oväntat som den kända tålighet, varmed han i nittonhundra år lidit förföljelser, eljest är ett karaktärsdrag hos honom.
Såsom människa i dagliga livet är Moses en mycket enkel, rättfram och vinnande person, vilken enkelhet stundom antar den glada burschikos-formen. Han hatar krus och ceremonier och skall genom sitt verksamma föredöme inverka gott och reformerande på vårt stela sällskapsliv. Sålunda har han 98 redan gjort förberedande försök att införa de älskvärda österländska sederna att ej lyfta på hatten och icke besvara brev. Vi hava sett en mycket omtyckt Moses, som personligen gjort försök med den behövliga reformen att inträda i salong med överrock och brinnande cigarr; han anställde de första försöken hos änkor och mindre bemedlade familjer, och lyckades fullständigt. Bland lovvärda bordseder han infört och vilka äro både angenäma och tidsbesparande är, att såsom värd ta sig själv först, stödjande sig på Macbeths teori att gästen är värd i värdens hus och därför skall serveras sist.
Moses har också en annan dygd som urinnevånarne sakna; han älskar sammanhållning mellan landsmän; aldrig ser man en Moses uppträda mot en annan Moses inför domstol, och råkar han någon gång ut för polisen, så skaffar alltid hans fredsälskande lynne honom en förlikning. Han hatar processer och låter hellre udda vara jämnt.
Vad vi utom alla hans andra dygder ha att lära av honom är hans fullständiga förakt för titlar. Aldrig skall man se honom söka en konsulsbefattning för uniformens och ordnarnes skull; aldrig ser man Moses helt fräckt kröna sin butiksdörr med svenska riksvapnet över hovleverantörstiteln; aldrig begagnar han sådana små bakvägar till Vasaorden som att, då han är handlande, låta inskriva sig i någon direktion för en välgörande stiftelse, och aldrig ser man Moses sätta ut den dumma doktorstiteln under sitt namn på ett bokomslag; däremot skall man höra med vilken gladlynt naivitet som han gör gamla ämbetsmän galna; han titulerar Kunglig Majestäts kanslister för notarier, kungliga bibliotekarier för 99 lektorer, när han någon gång begagnar titlar. Eljest har han blott ett enda tilltalsord, och det lika enkelt som vackert; han säger rätt och slätt: herrn och frun. Med greve- och friherretitlarna har han gått ett steg längre än vår mest demokratiska tidning, ty han har avlagt dem. Möjligen kan han av ömma släktkonsiderationer förmå sig titulera sin måg greven och sin dotter grevinnan, men aldrig gör han det med någon annan, det månde vara vem som helst.
Enkel och flärdlös är han till sin natur; det har han med sig från sitt gamla öken- och bergland, där han på kamelens kutiga rygg lärde sig försakelser av alla slag; han är därför särdeles lämplig för acklimatisering i vårt steniga land, där en ringa bärgning är hans förnöjda sinne nog.
Sådan är vår Moses!
Kanske finner läsaren min hastiga skildring nog ljus. Har Moses inga fel? Är hans karaktär och hans vandel så alldeles utan skuggor? Jo, han har ett fel, men det är icke hans och det kunde snart hjälpas, om det icke vore för sent. Han är litet bortskämd!
Moses skall vara snäll mot de beskedliga urinnevånarne, ty de ha varit snälla mot honom, när han kom fattig och mauschlande och fick lov att sätta lien på de åkrar de brutit och besått.
Alldenstund samhället är byggt på brutna överenskommelser, det vill säga lögner, hava de ursprungligen enkla förhållandena blivit så invecklade, att den offentliga lögnen blivit en stående nödvändighet, en slags tyst samhällsöverenskommelse, som icke utan sina stora vådor kan brytas. Sålunda ser man vilka förfärliga rubbningar ett i rättan tid uttalat sant ord kan medföra, och det är icke på skämt man kallar en sådan indiskret person samhällsvådlig. Äro vi själva oskyldiga? Hava vi aldrig ljugit? Jo, vi hava det alla, ända sedan vi voro barn! Härmed mena vi icke det försynta förtigandet av obehagliga men likgiltiga saker, som icke kunna gagna uttalade men öka trevnaden outsagda.
Vi började i större skala, då vi vid altaret ljögo oss till rättigheten att få betala skatt, exercera beväring, få syssla och bli statsråd. Vi ljögo sedan med berått mod och med löjet på läpparna, då vi på ett latinskt lexikon (när biblarna icke räckte till) avlade trohetseden inför Akademiska Konsistorium.
Huru ofta ha vi icke sedan ljugit i tentamina! Professorn frågar: huru många personer i gudomen? Vi svara tre, men mena på sin höjd en. Professorn 101 frågar om 1772 års revolution var nyttig eller skadlig för Sverige. Vi svara nyttig, men äro bergsäkra på, att den var skadlig.
Professorn frågar oss om orsakerna till Sveriges deltagande i trettioåriga kriget. Vi svara religionsnit, men veta att det var politik eller ärelystnad. För tio år sedan svarade vi på frågan, vilken den enda förnuftiga representationen är: ståndsrepresentationen; i dag svara vi: tvåkammarsystemet, ehuru vi icke anse någondera förnuftig.
När vi träda ut i livet, är det första vi få lära oss: att tiga; förtiga viktiga sanningar, som förtegna kunna skada medmänniskors och samhällets välfärd.
Hur många gånger man tegat, då man bort tala!
Vi bli ofta förtjusta i medmänniskor, då vi träffa dem i glada samkväm! Varför? De upphöra att ljuga! De äro sanna! Man blir betagen i sin bittraste ovän, därför att man upptäcker, att han icke menat vad han sagt på fullt allvar, och vi förstå, att omständigheterna (samhället) tvungit honom att förfäkta en dumhet. Han är kanske beredd att erkänna det, om han blir varm, och de värsta kämpar kunna le mot varandra som augurer, när de råkas mellan skål och vägg — blott man icke håller tal, ty då är man inne på offentligheten och då måste ljugas.
I närmaste sammanhang med den offentliga lögnen står kanoniseringen. Det är en bland de avskyvärdaste yttringar av den civiliserade människans förfalsknings- och härsklystnad. När hon nämligen icke själv förmår tillfredsställa sina onda begär, så uppfinner hon fetischer, helgon eller i moderna tider: 102 storheter. Broder Bartolomeus låter flå sig ända till knävecken hellre än att falla på knä för dumheten, och han blir föremål för en eftervärlds beundran, Erik IX blir kallad helig därför att han skänkte efter orättfärdigt pålagda skatter. Birgitta blev helgon därför att hon visat ett personligt mod vid uppträdandet mot en usel regentfamilj, som ville förstöra landet; men munkarne som utverkade helighetsförklaringen, de beundrade mindre, men beräknade mer fördelarne av att få ha ett eget helgon. Kristendomen, som helt fräckt påstås ha nedslagit de gamla avgudarne, har tvärtom uppfunnit mänskodyrkan; hedningarne dyrkade naturkrafter, de kristna dyrkade människor, börjande med Kristus. De gamla katolikerna dyrkade olyckan, modet, självförsakelsen, motgångarnes dygder med ett ord; de nya katolikerna, och våra kära protestanter också, dyrka framgången, lyckan, succés’n (till vad pris som helst!), den erkända framgången.
I Uppsala domkyrka hade våra förfäder bland många andra kapell också ett åt jungfru Maria, Jesu Kristi moder, en den olyckligaste av kvinnor, som såg sin son först växa ifrån sig, så att absolut missförstånd för livet uppstod, sedan framhärda i villfarelser (enligt hennes förstånd) och slutligen avrättas under de mest upprörande omständigheter. Mater dolorosa måste bli alla mödrars vän, och den dyrkan som i den stilla kyrkan ägnades den olyckliga var icke farligare än den man i våra dagar ägnar en fet professors staty under ett fackeltåg.
Men reformationen kom, hänsynslös, praktisk, materialistisk, framgångsrik; avgudabilderna (som de kallades) blevo störtade och templet rensat, 103 isynnerhet på ädla metaller, ty trätavlorna och träbilderna fingo mångenstädes sitta kvar in på våra dagar, och sitta där än. Då blev mater dolorosa också störtad — och det var nog så rätt; hennes kapell blev som de andra så naket som en farstu; Erik den heliges (han som skänkte efter olaga skatter) blev också rensat; men fyrtio år efteråt börjar man reparera och några år därefter ligger ett nytt helgon (mellan tre hustrur), just samme man som störtat både Erik IX och jungfru Maria; och han var den störste och obarmhärtigaste skattdrivare som Sverige haft. Det gick dock an, ty han hade gjort en stor bedrift som lever, om han också icke gjorde den ensam. Jungfru Marias kor stod länge öde. Man hade litet försyn för den sörjande modren. Men det kom en dag, då efter några lyckade nappatag med katolikerna man icke längre hade någon försyn alls. Det växte uti södra Pommern en skön baron, som hette von Schlippenbach von Feissenhausen; under ett dryckeslag råkade han piska upp en prins av blodet, som på skämt spottat honom på högra örlappen. Som den regerande fursten av södra Pommern befann sig i en tillfällig penningförlägenhet, dömdes den gripne baronen att mista sina gods. Utblottad på allt, erinrade sig baronen, att det norrut bodde ett beskedligt folk, som tyckte mycket om utlänningar. Folket kallades svenskar och kungen hette — ja det var inte så noga.
Baron Schlippenbach kom till Sverige, blev hovmarskalk och dog. Han begrovs i Uppsala domkyrka, i jungfru Marias kor, och där ligger han än. Domkyrkovaktmästaren, som har så mycket att berätta om ärkebiskop Mennanders och Johan III:s 104 lysande bedrifter, stannar stum inför baron Schlippenbachs gravkor. Han har inte ett ord att säga!
I våra dagar har helgondyrkeriet antagit storartade dimensioner; nu kanoniseras sångerskor, aktriser, modellörer, verspoeter, trävaruhandlare, riksdagsmän, sådana som måla oljefärgstavlor, idealisera brännvin (brännvinsförädlare), resa, sälja egendomar. Men allmänheten slipper som oftast från besväret, ty man gör det själv. Det enklaste sättet är att beställa sin byst; är man mindre bemedlad, så har man den fördelen, att man samtidigt får vara mecenat mot en elev, som genast skyndar att sätta in notis i tidningen, där hans namn får en gryende glans vid sidan av det stora namnet. Bysten exponeras i konstföreningen, recenseras i tidningen och stannar hemma i barnkammaren på ett linneskåp. Närmare motsvarande medeltidens kanoniseringar äro våra »uppgrävningar». Ett universitet har icke haft någon framstående förmåga på femtio år; då måste man verkställa en uppgrävning för att kunna få en fest, som alltid verkar uppfriskande i en småstadshåla.
En teater går med dåliga hus en längre tid; man letar i en teateralmanacka; alltid hittar man en födelse- eller en dödsdag och man anstaltar om en uppgrävning med prolog. Som alla stora dramaturger och aktörer hava varit så förtänksamma att de kommit till världen och gått hädan under säsongen, så kan aldrig hända så illa att en uppgrävning behöver verkställas under den varma årstiden, då teatrarne äro stängda.
Kungliga lik, som äro balsamerade, få icke av allmänheten uppgrävas; man inskränker sig därför att vördsamt frammana deras skuggor. Detta går 105 till på följande sätt. Man går en mörk höstkväll med en fana och ställer sig utanför Riddarholmskyrkan. På ett givet tecken infalla sångarne i en hymn av Atterbom, då genast de höga fönstren fyllas med skuggor, som hålla för öronen och nicka beskyddande åt det unga Sverige, ty det är mest ungdomen, som av sina lärare uppmuntras att dyrka skuggor för att de icke skola taga en onyttig del i verklighetens bråk.
Därpå blottar sånganföraren sitt huvud och säger: leve t. ex. konung Fredrik den förste. Efter ett niofaldigt hurra avtågar ungdomen under bevakning av traktens poliskonstaplar till Bahrs kafé, där man dricker punsch.
Snickarnes sångförening ville också vara med om att mana fram kungliga skuggor, men Historiska sällskapet, som har alla balsamerade på entreprenad, avstyrkte snickarnes anhållan, emedan (påstods det) de icke kunde någon hymn av Atterbom.
Våra stora minnen, ja det är också en historia. Vården av våra stora minnen har som vi veta blivit överlämnad åt en självvald kommitté, bestående av en hovintendent, Historiska sällskapet, vaktmästaren i Riddarholmskyrkan, vaktmästaren i Historiska museum, redaktionen av tidningen Aftonbladet och amanuensen Ballhorn.
Vi kunna med lugn möta kommande stormar då vi veta, att våra stora minnen vårdas av sådana män. De äro vaksamma, nyktra, ordentliga och påpassliga. De hava alla på sina skrivbord en historisk kontorsalmanacka och veta precis när ett stort minne skall upplivas. De läsa alla tidningar och tidskrifter 106 och spåra på långa håll attentater mot våra stora minnen.
Vårt historiska museum är i sitt slag det enda i Europa. Det förvarar en mängd historiska saker, som alla äro på ett eller annat sätt förknippade med våra stora minnen. Där finns 2,000 stenyxor, som äro varandra så precis lika, att om man lägger dem i en säck och skakar om dem aldrig så väl, så skall inte fan själv kunna ta fram en som är olik den andra. Denna kompletta likhet, som förefaller den oinvigde obegriplig, skulle dock utgöra ett av de starkaste bevisen för nationens härledning ur en enda stam. Av dessa intressanta yxor, som upptaga nedre våningen, äro tyvärr blott ett fåtal avbildade i Sveriges historia, men de övriga äro under utgivning ämnade att utkomma i häften under loppet av 50 år. Andra våningen upptages uteslutande av säkerhetsnålar från mässingsåldern. De äro också under utgivning. Tredje våningen upptages av järnskrot, vilket rubb och stubb är utgivet i tio starka band. Det mesta härleder sig från guldåldern. Längre upp finns ett nålhus, som tillhört mamsell Hagerman; en säng i vilken Gustav IV Adolf är född (äktheten är dock ifrågasatt), en bänk, på vilken Fredrik I sovit av sig ett rus samt Bernhard von Beskows ordnar och bläckhorn.
Stolligt kan i sanning kommitténs uppträdande kallas, då härom året en verklig attentatsepidemi rasade mot våra stora minnen. Hovmarskalken von Beskows bläckhorn, som förvaras under glas och nyckel i Historiska museum, hade på ett obegripligt sätt blivit fyllt med ärter. Vad skulle detta betyda? Ja, det var icke lätt att säga, men att det var ett 107 attentat, det var avgjort. Några vågade i all tysthet gissa, att det skulle vara en skändlig anspelning på hans poesi (vilken i så fall menades verka som okokta ärter); men anspelningen var för smutsig för att kunna vinna tro. Men larm slogs; Aftonbladets kommitterade blåste upp i stora oxhornet; amanuensen Ballhorn skriade i en kort artikel och beklagade att bristande utrymme hindrade honom att säga allt vad han ville; Svenska Folket fick en grundlig duvning för att det icke hade mera aktning för våra stora minnen.
Det var en skräckens och jämmerns dagar. En bekant författare, som vågade uppträda till Svenska Folkets försvar och skjuta skulden till den »obetydliga förseelsen» på museets vaktmästare, blev sliten i stycken. »En obetydlig förseelse! Ha! där ser man frukten av de läror som våra så kallade (alltid så kallade!) realister sprida! En obetydlig förseelse! Ha! Att draga våra stora minnen i smutsen (alltid i smutsen!).» Aftonbladet slutade med att åkalla polisen mot sådana författare. Men då blev fan lös. När Dagbladet nämligen fick höra, att någon annan vågade ropa på polis, blev det alldeles utom sig. Stockholm var uppfyllt av skräck. Den oförsiktige försvararen av Svenska Folket, som varit nog dum att sätta ut sitt namn, blev anklagad (i Aftonbladet!) för en hel mängd brott mot strafflagen, varöver hans hustru och barn råkade i förtvivlan. Familjebanden hotade att upplösas; fäder straffade sina söner därför att de sågo på dem, att de icke trodde på von Beskow; personer som råkades på gatan undersökte varandra med ögonen om de trodde på von Beskow eller inte; den som teg i ett sällskap, 108 där von Beskow var samtalsämne, var genast röjd och kastades ut; unga ärelystna studenter, som hade lukt på vindkastens fördelar, skrevo artiklar i tidskrifterna och nu, när de vågade sätta ut sina namn, blevo de stora litteraturhistorici och en blev docent.
Resultatet: von Beskow kanoniserades till nationalskald, amanuensen Ballhorn blev hedersdoktor och hedersledamot av alla lärda sällskap (till och med det entomologiska), fick Svenska akademiens understöd såsom’ vitter författare, varpå han genast stiftade ett sällskap »för vården av våra stora minnen».
Men i all tysthet fick vaktmästaren i Historiska museum en enskild skrapa, därför att han glömt att taga ut ärterna, när han sköljt von Beskows bläckhorn. Men det kom aldrig i Aftonbladet! Tycker någon det!
Bittrare och vackrare har aldrig det sörjande Svenska Folket uttryckt sin tröstlöshet än då en gammal boktryckare dog härom året. Mannen, som skrev versstycken, hade med ovanlig klokhet och takt förstått att tillfredsställa både folkets och de kungligas poetiska behov. Han hade nämligen använt sin ungdom på det folkliga och nu ägnade han sin mannaålder åt det kungliga, varigenom han blev allas gunstling och kommendör av Nordstjärneorden. Den senare delen av hans verksamhet hade självskrivit honom till odödligheten i Svenska akademien. Detta hindrade honom likväl icke att dö som vanliga människor. Sorgen var gränslös. Och Svenska Folket ålades i Posttidningen att ha kungssorg. Han 109 dog i januari och som Svenska akademien icke hade sammankomst förrän i december måste den olycklige, som på högtidsdagen skulle på Svenska Folkets vägnar begråta honom, hålla sorgen frisk i elva månader. Det var mer än mänskligt begärt. Den olycklige hade en den angenämaste sommar i en vacker trakt vid västkusten, han reste genom Europas intressantaste städer, och nya vyer över livet öppnade sig för honom. Sorgen som hängde över honom som ett hotande moln skingrades, och när han återvände om hösten frisk och rask hade han glömt bort alltihop. Men den 20 december nalkades hotande och nu revos såren upp. När han steg i land vid Skeppsbron och gick hem över Stortorget, där han såg stora börssalens fönster, då vaknade minnet av den avlidne och sorgen kastade sig över honom med fördubblad kraft. Det lysande sällskapets handlingar bevara de dyra orden, vilka ådagalägga en sådan sann och rörande uppriktighet i känslan för den avlidne, att Svenska Folket skyndade i Posttidningen giva sorgtalaren en tacksamhetsadress för det härliga sätt på vilket han givit luft åt dess gränslösa sorg, varpå författaren avgiver den blygsamma förklaring att: »talet är i hastighet på papperet kastat. Kanhända har det därigenom vunnit i helgjutenhet vad det förlorat i utförlighet och utarbetning». Orden äro för dyrbara att icke vi skulle vilja pryda dessa sidor med desamma, och sorgtalarens stil så lättläst, klar och oöverträffad, att vi icke frukta att trötta våra läsare.
»Det är med känslan av en stor, en oersättlig förlust som vi detta ögonblick här samlas. Denna känsla uppfyller så alla hjärtan, att jag ej ens 110 behöver nämna dess anledning. Låtom oss tala med varandra om vår gemensamma sorg! Denna betraktelse må vara värdig den, åt vilken den ägnas.»
Man hör huru snyftningarne avbryta de eljest så långa akademiska perioderna.
»Det hörer till sorgens väsende att ej vilja släppa sitt föremål. Själv vet hon ej av att detta föremål förvandlar sig under hennes händer. Detta sker blott småningom, och är tidens verk; varför han ock gäller såsom den bästa tröstare. Detta är sant, ehuru i annan mening än den, vari lättsinnigheten låter sig tröstas. Den verkliga sorgen, som lever i sitt föremål, skjuter ifrån sig all den tröst, som kunde hämtas av glömskan. Denna sorg lever av sitt eget minne. Men minnet, som är hennes smärta, blir tillika hennes tröst. Kännare av människohjärtat veta detta väl. De veta, huru motbjudande förströelsen (utrikes resor och vistelse på badort!) är för det sörjande hjärtat. De fördjupa sig tvärtom med detsamma i betraktelsen av det älskade föremålet. Sådant är det verkliga, det sanna (icke det hycklade!) deltagandet; och under dess milda inflytelse framgår ur sorgens egen natt det förklarade, det saliga minnet, som självt är en tröstens ängel. Vid stora allmänna förluster behöver detta deltagande ej framkallas. (Hör!) Det kommer självmant. Också är det vid sådana tillfällen som den sanna sorgen bäst visar hela sin förädlande förmåga.»
Talaren hade nämligen under de elva månaderna glömt att karlen var utskriven då han dog, att hans skrifter voro genom boktryckarens försorg bevarade åt eftervärlden och att således den avlidnes utslitna hydda var tämligen obehövlig här nere.
Emellertid skulle talaren enligt vanliga begrepp gått lös på ämnet efter en så grundlig inledning, men sorgen är djup och hans känslosträngar dallra:
»Vore dess föremål verkligen de förgängliga, var funnes då tröst, om ej i glömskans och förströelsernas flod? Men det är ej så. Den sanna (!) sorgen är födslosmärtan av det evigas (den avlidne boktryckarens) uppgång i själen. Väl är den älskade vännen med tusen fibrer fästad vid det sörjande hjärtat, och alla dessa fibrer blöda, då sammanvarons ljuva lycka så plötsligt avbrytes; men egentligen avlägsnar sig blott föremålet för att träda framför oss, uppöver oss i egenskap av en blid, ledande skyddsängel; och i den himmelska luft, vari han höjer sig, framlyser först hans sanna ovanskliga natur. Det visar sig, att han nu först är och verkligen lever sitt rätta liv, höjd över jordlivets kvalm och töcken i evig eter, ren och ung; att allt vad han på jorden verkat (skrivit versstycken) nu framträder i sitt rätta ljus, nu lyser i sin sanna skepnad.»
Den olyckliges sorg var icke uttömd med detta, ty han var ledamot av ett okungligt poesisällskap, som fordrade att han två månader därefter skulle sörja den bortgångne om igen. Han kunde icke säga nej. Uppdraget var grannlaga; de häftigaste känslorna hade lagt sig, festtalets rus hade gått om och nu blev det annat av.
Om icke handlingarne voro tryckta, skulle man ha rätt att kalla mig en ljugare, men nu äro de tryckta och som realist håller jag mig till verkligheten, vilken har mera anspråk än fantasien. Vår festtalare skildrar i poesisällskapet sin första bekantskap med den avlidne. Hör!
»Huru vi kommo till tals med varandra, minnes jag ej, men väl att vi snart befunno oss i den häftigaste dispyt. Det gick så då, som alltid sedermera. Vi ha aldrig samtalat utan att disputera, och då vi aldrig kommit överens (Hör!), torde därav den slutsatsen också dragas, att vi i själva verket aldrig förstått varandra (jämför ovan: ’samvarons ljuva lycka’, Men älskade vännen’, ’tusen fibrer’!).» Vidare!
»Jag erfor snart, att man med honom icke kunde föra något ordentligt resonemang. Han vek av och undan och återkom ständigt; och man visste lika litet gången av hans tankar som solstrålens väg genom löven.»
»Egentligen upprepade han detsamma, fast med andra ord. — — — Vid varje försök till en ordentlig slutledning vände han sig åt sidan för att äta lingon bredvid vägen ...»
Efter dessa graverande anmärkningar kastar festtalaren ett blomsterregn på ett par kvartsidor, rädd att ha sagt för mycket; därpå blir han modigare igen och skjuter vännen utan pardon i sank.
»Ett fattades honom ... Föryngringsprocessen i historien var honom förborgad. Han hade intet öga därför, utan levde på motsatsen emellan det nya och det gamla, varvid, i den mån han själv åldrades, det senare (d. v. s. det gamla) tycktes få överhanden.» (Och därför sörjdes han så djupt).
Talaren skyndar att kasta en tunnsäck förgätmigej på hans gravkulle och slutar, glad att ha fått sagt ett sant ord åtminstone.
Så där ramla våra ideal vid närmare påseende och vi behöva i sanning icke riva dem ner med våra oskära händer. Men om festtalaren trodde sig ha 113 kommit ifrån saken med förgätmigejar, så har det vakande straffet efter båda vännernas död lagat så, att, under intrycket av personlighetspredikandet, åtskilliga egenhändiga brev av festtalaren kommit i ljuset, vari han yttrar sin verkliga mening på ett ganska realistiskt sätt. Han skriver nämligen till den sörjde då levande skalden och tackar honom för det odödliga stycket konfirmanderna, sålunda:
»Jag tycker mycket om dem, isynnerhet den idylliska inklädningen, som är verkligen charmant. Jag hade blott önskat, att du slagit ihjäl den gamle prästen, sedan han läst välsignelsen, och låtit barnen följa honom till graven, så hade man ej blott ett didaktiskt utan ock ett poetiskt helt!»
Tänk så vanvördigt!
Men handlingarne (de förargliga handlingarne!) bevara ett annat brev från vår festtalare till några andra vänner, däri han beklagar sig, att den så djupt sörjde vännen utspritt förklenande rykten om honom och en hans utgivna skrift, vilken han skickat till den begråtne bortgångne »jämte ett ganska vänskapligt brev, och att jag tills dato ej från honom haft ett enda ord, ehuru han, såsom jag vet, skrivit därom till andra och skämtat däröver!»
Vari bestod då samvarons ljuva lycka, den älskade vännen, de tusen fibrerna?
— Humbug, sir? — Oh yes!
Förbannelse över festtalet och den offentliga lögnen!!