Det var ovanligt livligt i den numera övergivna riddarhussalen. Tvenne skurfruar gingo omkring och torkade damm, gammalt adeligt damm, som legat kvar sedan 1865, då det skuddades av fötterna på de bifallsstampande ädlingarne, höggrevligt damm, som gnuggades av det blå klädet, när rikets herrar vredo sig i ångest på bänkarne, friherrligt damm av det finaste uniformskläde; men där låg även ofrälse skrivardamm luggat av slitna svarta bonjourer, för att inte tala om det som låg på läktaren, ty dit hade inte fruarne kommit än.
Lantmarskalkens elfenbensstol stod tom; på bordet låg klubban och några upplagor av vapenboken; det såg ut som det varit auktion. Bakom stolen stod Gustav Adolf (den 2:dre) och kastade tomma marmorblickar ut över den tomma salen ända uppåt Ehrenstrahls takmålning.
Men solen lyste in genom fasadfönstren och skänkte en förnyande glans åt sköldarne på norra sidan.
— Det var ena roliga tapeter, sade den yngre frun, som ännu icke hade sett mycket av livet.
— Å, kära barn, det är deras skyltar, svarade 115 den äldre frun, som hade varit med om det gamla statsskicket.
— Å, Jessus, är det skyltar?
— Ja, det är vapenskyltar, vapen, förstår du?
— Vapen? Som de ha slåtts med?
— Nej, nej, för all del, sådana vapensköldar, som de gömma sig bakom då de slåss.
— Och de ska hänga här nu?
— Ja, de ska någonstans hänga; men det är från forntiden allt det här, så att det har man inte reda på.
En ung herre med svart sammetsmössa och ett färgschatull i handen hade inträtt och stannat på stora gången. Han kastade några vanvördiga blickar omkring väggarne, lade huvudet bakut mellan skulderbladen, tittade uppåt takmålningen och ryckte på korsryggen såsom endast en artistelev kan rycka på axlarne, då han ser något underhaltigt.
Därpå gick han rakt mot fruarne och frågade var numro 806 hängde, adliga ätten numro 806.
Detta kunde fru Lundin upplysa om, så mycket mer som hon redan på morgonen ställt fram stora kronstegen framför numro 806. Saken var nämligen den att en plåtslagare hade trampat in taket, då han skulle reparera dygderna till sista riksdan, vilket åter haft till följd att det regnat in på vinden och runnit ner genom trossbottnen samt sugit sig ner genom gipstaket och starkt angripit en vapensköld, vilken just råkade bära den nämnda nummern. Varför just den bar den nummern, det berodde väl av slumpen, men fruarne trodde att det nog fanns någon som rådde över slumpen också. Det var en ful fläck i taket; den såg ut som ett träsk, men från 116 träsket kröp en rödbrun orm nerför väggen; den hade kunnat störta sig ner på 805, 807, på vilken som helst av femtio nummer, men den gick förbi dem, som om den vita ängeln hade satt sitt tecken på dem, och den träffade sitt mål som en välriktad pil. Det var icke något ovanligt med det vapnet. Hjärtskölden var delad i tre silverfält, på vilka voro tre hundhuvuden i guld; den var icke krönt med hjälm eller krona, utan hade överst tre påfågelsfjädrar, på vilka ögonen voro utförda med en ovanlig naturtrohet, så att de skådade omkring sig med vilda skelande blickar. Men nu hade ormen krupit in i fjäderbusken, dragit sitt smutsiga slem över ögonen, så att de sågo ut som grå starren, och den hade slingrat sig ner mellan lövverket och utgjutit sitt gröna etter, som den samlat uppe bland dygderna på koppartaket, över de tre silverfälten, men hundhuvudena rådde den icke på, ty de voro av guld. Emellertid hade den unge herrn klättrat upp på stegen med sitt schatull, och där satt han nu och sökte någon anledning att uppskjuta med sitt restaurationsarbete, vilket icke just roade honom. Han tog upp en rotpipa ur västfickan och skulle slå eld, då han erinrade sig att han var på ett bättre ställe, varför han för artighetens skull slängde en fråga åt fruntimren.
— Får man röka här?
— Å, han skulle skämmas, svarade den äldre frun.
— Får man tugga då?
Frun ansåg sig icke behöva svara härpå, men förklarade bestämt, att han icke fick spotta på golvet.
Den unge herrn avvaktade icke vidare order utan 117 lade in en bit tobak och började vissla på Norrköpings skarpskyttemarsch.
Detta var mer än en gammal väggskäkta kunde lida, som suttit hundra år i en bänk på referentläktaren. Hon hade visserligen hört mycket i världen, mycket förståndigt tal, mycket vrövel, och rätt mycket oväsen, men aldrig hade hon hört någon vissla på det här stället. Hon hade tillbragt sin barndom i en grindstolpe, därpå slagit sig ner i en kunglig sjuglasvagn, som kört fast i grindstolpen och slutligen följt med riksmarskalken (när han for upp med regalierna) till riddarhuset. Som hon icke kunde lägga av sina medfödda folkliga tycken, sökte hon sig upp på läktaren, där hon alltid kunde påräkna doften av våta kläder och skodon. Nu hade hon emellertid sovit i fem år, hon och hennes nittionioåriga unga dotter, då de båda väcktes av det nya okända bullret. Yrvaken stötte hon dottern i sidan och bad henne stiga upp och se efter vad som var på färde.
Denna återkom efter en utflykt upp på barriären med den underrättelsen, att det var en målargesäll (tänk om han hade hört det!), som höll på att stryka på en av plåtarna. Detta sista ordet uttalade hon med stort förakt, emedan skäktorna underkänna allt som icke är av trä. »Trä ska det vara!» Emellertid var den gamlas nyfikenhet väckt och hon beslöt att i sällskap med dottern anträda färden för att själv taga reda på saken. De togo ett kort farväl av referentbänken, vandrade utåt läktarens golv mellan små högar av torkad tobaksstjälk och uppnådde slutligen väggen. Därpå började en vandring över plåtarna, varvid den gamla icke kunde återhålla den 118 anmärkningen, att man blir kall om fötterna av att gå på det dumma järnet. Den unga däremot måste då och då ge luft åt sin förvåning över alla de granna och underbara saker hon skådade. De vandrade genom skogar av ek; de stötte på troll och gripar och ormar och drakar; de vandrade över torn och fästen och städer, mellan stumpar av människor och djur, mellan kronor och spiror, stjärnor och solar. Slutligen uppnådde de taklisten. — »Håll i dig», sa den gamla, »för nu bär det av ut på djupet. Vi ska ut till stora tavlan där mitt i taket, där ha vi lärft och oljefärg.»
Det var en vådlig färd. Än var det en spricka i gipsen, än var det en spindel som lagt ut sina nät, än en förrädisk brygga av damm som rasade under fötterna. Deras liv svävade i fara och de voro flera gånger nära att få svindel och störta ner i djupet. Omsider kände de lukten av oljefärg; de voro framme. »Följ», sade den gamla. Och nu vandrade hon fram mellan moln och dygder ända tills hon kom fram till Sveas mantel. Där hade artisten lagt på ett halvt skålpund karmin i ett briljant veck. I skydd av detsamma slogo de sig ner. Den gamla gnuggade sig i ögonen och spejade dit ner. — »Se åt vad det är för nummer på plåten», sade hon! — »Åttahundrasex», sade dottern genast. Den gamla blev tankfull och stödde sin panna mot sjätte bakbenet. — »Tre hundhuvuden; tre påfågelsfjädrar! O, Solon, Solon!»
Nu var det den ungas tur att bli överfallen av nyfikenhet; och hon upphörde icke att bedja om en förklaring, förrän modern lovade henne att berätta historien om 806, vilken härmed följer såsom 119 den i hast upptecknades av en råtta, som satt på referentläktaren.
Väggskäktans berättelse om numro 806.
Hans Majestät konung Magnus Ladulås låg en natt över på Tiveden under norska kriget. Han kastade sig oroligt på sin bädd, ty han led av ett njurlidande, som han ådragit sig genom omåttligt begagnande av alicante. Det var ännu mörkt och han ville icke tända ljus. Han kände på sitt vattenur. Fyra! — Ännu två timmar till dager. Han steg upp, gjorde några böner, drack ett glas öl, och lade sig att fundera. Så låg han till dagningen och kastade sig i oroliga tankar på sin bädd. Om morgonen då läkaren inträdde fann han konungens tillstånd så betänkligt, att han måste ordinera något uppfriskande, till exempel en avrättning eller en jakt. Som det icke fanns några bönder tillstädes och konungens folk icke kunde umbäras, beslöt man sig för en jakt. En lycklig händelse hade också fogat så att man fått spår på ett älgstånd ett stycke upp på Tiveden; men det fanns en omständighet som däremot hotade att tillintetgöra hela kuren: man hade inga hundar. Det var en ny olycka. Konungen, som ett ögonblick hämtat sig från sin nedslagenhet, blev nu utom sig och han föll gång på gång i vanmakt och hela lägret råkade i oro. Man utfäste stora belöningar åt den, som kunde skaffa en hund. En hund! En hund! ljöd det i skogen, men förgäves.
Konungens tillstånd förvärrades.
En döv stillhet vilade över lägret. Man fruktade det värsta och ingen vågade röra sig. Slutligen 120 fram emot middagen, just då läkaren hade skakat på huvudet, hördes ett skall uppifrån tjockaste skogen. Först några djupa tag, som av en bandhund, vilken skäller för att det ska så vara, sedan ett livligt stövarskall, som klingar likt ett jakthorn och betyder att han fått upp, och därpå ett ihållande gnäll, som om han låg med nosen i hälarne på en hare. Ett dånande hurrarop vältade fram mellan tältgatorna, och man väntade varje ögonblick få se, huru den flämtande jakthunden skulle skina fram i skogsbrynet. Men vad fick man se? Generalfälttygmästarens borstare kom framlunkande mellan granstammarne vinslande och fägnande. Man skrattade först, men sedan blev man allvarsam. Konungen, som störtat upp från sin bädd, kom ut och blev vittne till scenen, men Måns borstare lät icke tiden gå förbi i onödan utan han öppnade genast sin mun och talade med mössan i handen:
— Ers majestät, mina herrar! Med kännedom om befintligheten av den sjukdom, som behagat hemsöka Ers majestäts höga njurar, och med kunskap om det läkemedel, som föreslagits jämte den fullständigafrånvaro av detsamma, har jag tagit mig friheten erbjuda min ringa tjänst.
— Vad kan du? frågade konungen förtörnad.
— Skälla, Ers Nåde!
— Det är bra! Kan du gå på älg?
— Nej, jag skäller inte på så stora djur, de slå tillbaka. Men harar, hjärpar och andra smådjur, som jag rår på.
— Det är bra! Jag har visserligen aldrig skjutit hare för borstare, men det är nytt och det kan 121 förströ mig. — Blås upp, hornblåsare, och sadla upp, stallmästare!
När middan kom hade konungen skjutit tre harar och han var mycket glad. Måns borstare blev framkallad för att mottaga belöningen.
— Vill du ha guld eller ära? Välj, ty du kan icke få båda!
— Ära, Ers majestät!
— På knä, din hund!
Måns borstare föll på knä, fick tre slag på axeln av en pamp och han steg upp adelsman.
— Du skall föra tre hundhuvuden i din sköld till minne av dina utmärkta förtjänster, men i stället för hjälm skall du ha tre påfågelsfjädrar, ty din fåfänga var större än din snålhet. Du är fri, Måns Hund; gå ut, föröka dig och uppfyll jorden!
Nu var Måns adelsman! Nu skulle han köpa sig en rustning med sköld och svärd och åka i vagn. Men han hade intet guld. Han försökte på sin nyförvärvade kredit anlägga en blanksmörjsfabrik, men han gick under i konkurrensen. Han genomgick alla förödmjukelsernas grader och återvände slutligen till sin förra plats såsom borstare hos generalfälttygmästaren. — Men nu var han gift och hade barn, små adelsbarn, som skulle uppfostras efter sitt stånd, och det var icke lätt. Sonen avancerade till sergeant, fick mästermans avsked, gifte sig och höll namnet vid liv.
Ätten utmärkte sig icke synnerligen under de följande hundra åren, men förhöll sig tyst och stilla. Det högsta någon kunde bliva var fanjunkare med löjtnants avsked. Den märkliga orsaken till adelskapets uppkomst var glömd, och familjen levde som 122 fattiga adelsmän. Men det var något som gnagde och gnagde. Äran fanns ju, men penningen saknades alltjämt, och ingen av ätten vågade numer slå sig på den föraktade köpenskapen; skölden måste hållas blank och familjen måste söka sin utkomst i statens tjänst. Ätten kunde icke urarta, ty den hade aldrig varit uppe, men den kunde icke heller stiga — av brist på pengar. Stamfaderns eminenta förmåga, som förvärvat honom adelskapet, hoppade över sex generationer tills den dök upp hos den bekante Daniel Hund, vilken av Johan III släpptes lös på Erik XIV, om vilken Daniel skrev sin krönika, och därmed blev den förste krönikören i fäderneslandet. Som Johan var en tacksam natur, uteblev icke Daniels befordran. Med befordran kom guldet äntligen, och snart syntes Hundska palatset resa sig invid Norrmalmstorg. Nu fördes ett lustigt liv; så lustigt, att när Daniel dog, arvingarne måste gå ifrån alltihop. Gamla käringar sade: orätt fånget är lätt förgånget, men avisorna sade att Hund var en profet (emedan han angripit en kung) och de föranstaltade en insamling för släkten.
Här har jag en lucka i biografierna, men det vet jag att ätten framsläpade ett tynande liv ända till Carl XI. Då var det som släkten skulle slå ut i blom. Det fanns en son begåvad med något mindre huvud, men med mera fåfänga, med mindre känsla, men mera samvetslöshet än de andra barnen. Han sattes på kontor. Man vet icke så noga, men det uppgives, att han på ett mindre lovligt sätt bidragit till familjens (d. v. s. sitt) underhåll, varefter han måst anträda en hastig resa till Nya Sverige.
Nya Sverige i Amerika var icke som nu en 123 aktningsvärd mönsterstat av idel hederliga och i alla avseenden utmärkta medborgare, till vilka Europa blickade upp med avund och beundran. Nya Sverige var likasom hela Amerika den tiden en soplår för Europa, dit allt slödder samlades. Som emellertid vår vän hade förstört respengarna i en hamn, måste han förrätta vissa mindre sysslor ombord för att kunna få komma med, vilket gav honom anledning att vid framkomsten låta trycka visitkort, där han titulerade sig Löjtnant i K. Majestäts Flotta. Det där K. Majestät gjorde ett väldigt intryck på amerikanarne, och löjtnanten skulle ha stigit högt som ämbetsman, om han kunnat hålla mun, men det var just vad han icke kunde. Efter några års vistelse i det dyra landet greps han av en djup hemlängtan, vilken tillsammans med några polismän gjorde, att han snart befann sig som lättmatros på en hemgående brigg.
Hemkommen till Stockholm fann han sig litet främmande. Många av hans jämnåriga hade genom arbete, försakelser och redbarhet förskaffat sig en ställning, ja de funnos som voro berömda män. Detta alstrade hos honom ett djupt missnöje, icke med det bestående, ty detta ägde ju alltid en möjlighet att kunna skaffa honom det bra, utan med vissa personer, som hade det bättre än han. Samtidigt med detta missnöje och flera uteblivna måltider, märktes hos honom ett oanat intresse för litteraturen, helst den sort som går in på mycket korta rader och betalas per fot. Vår vän befann sig snart inne med alla fyra i den under Carl XI så livligt blomstrande tidningslitteraturen. När han emellertid snart nog uttömt sina ämnen, det vill säga sina gamla vänner, blevo 124 hans artiklar sällsyntare och måltiderna mera oregelbundna; den grymma fattigdomen tog honom i hårda famntag och snart befann han sig inom lås och bom på gäldstugan. Men nöden är uppfinningsrik och (vi måste nu efter han är utfattig upphöra att kalla honom vår vän) vår man kände sig danad att göra det sjuttonde århundradets största uppfinning: Resebreven. Från Rådstuguhäktet utgingo snart de allra härligaste reseskildringar från Tunis och Konstantinopel och från krigsteatern fingo känsliga tidningsläsare de mest uppskakande skildringar från »En svensk adelsman», vars personliga mod framlyste på varje rad och där generalernas (somligas likväl) göranden och låtanden underkastades en sträng granskning, men särskilt märker man en författarens synnerliga förkärlek för allt som rörde sjöväsendet, och i sina granskningar av förslagen till flottans omorganisation röjde han en förvånande sakkännedom i detaljen; han kunde yttra sig om kabelklys och rundbultar, nämna varenda repstump vid namn och visste huru många kannor tjära åtgingo till att lappsalva en storstångsbardun, vilka sakupplysningar naturligtvis voro av oberäknelig nytta för sjöförsvaret. Tack vare sin uppfinning befann sig vår man snart på fri fot; med friheten återkom modet och med modet övermodet.
Åtskilliga nyheter hade emellertid visat sig inom huvudstadens samhällsliv; man hade fått en fabrik och man hade fått ett bolag, i vilket de kungliga hade aktier. Tvenne sådana patriotiska företag kunde icke äga bestånd utan att allmänheten, som voro företagens förläggare, skulle erhålla regelbundna underrättelser om de båda inrättningarnes ställning, 125 styrelsens önskningar och beslut, framtida avsikter och mera dylikt. För sådana goda ändamåls vinnande ansågs ett tidningsblad vara det mest passande medel. Till redaktör söktes en person, som genom sin opartiska ställning till alla affärsförhållanden kunde inse, att den franska karduansfabriken var den enda berättigade, och att det italienska glasbolaget var det enda behövliga för Sverige; dessutom skulle tidningschefen vara en man med hård panna, som kunde tillbakaslå alla orättfärdiga angrepp från avundsmännen (konkurrenterna), men tillika äga insikt i alla ämnen, som intresserade allmänheten, såsom poemböcker, teaterpjäser, oljefärgstavlor m. m., så att tidningen icke fick utseende av ett affärscirkulär. Mannen behövde icke letas med lykta. Vår vän, ty så våga vi åter kalla honom, sedan han upphört vara fattig och står i begrepp att bliva mäktig, vår vän var genast funnen, och den ännu icke erkända ärftlighetsteorien hade vunnit ett nytt bevis för sin riktighet: Agathon Hund, av den adliga ätten Hund av Hutlösa, skulle nu med en rad av glänsande bedrifter hävda det fäderneärvda ryktet och giva en ny glans åt det illa medfarna namnet. Och bättre val kunde aldrig de patriotiska aktieägarne ha gjort, Aldrig behövde de frukta att hos sin redaktör torna på några hårdnackade meningar i saker och ting, ty alla hans politiska, sociala, kyrkliga och ekonomiska åsikter kunde sammanfattas i den enda kärnpunkten, vilken gav hela hans offentliga karaktär dess egendomliga prägel och som han formulerade så här: »människan måste dricka vin till middan».
Instruktionen som bolagen givit vår vän var lika så kort, men icke mindre uttrycksfull och innefattades 126 i två ord: »stick’en!» och »tout beau!» Redaktörens intelligens skulle avgöra vem och när det ena eller andra gällde och icke förblanda de båda.
Tidningen erhöll i dopet det egendomliga namnet Farao, vilket skulle innebära en erinran om dess strängt monarkiska tendenser och dess vördnad för det sekelgamla beprövade, men den enfaldigare delen av allmänheten som icke kände de egyptiska Faraonernas förträffliga tillvaro menade snart, med nyförvärvade insikter i saken, att namnet Farao var upptaget efter ett bekant dobbel, i vilket man företrädesvis spelade falskt.
En grym ironi av det allsmäktiga ödet ställde så till, att redaktionsbyrån inhystes i för detta Hundska palatset vid Norrmalmstorg, vilket för länge sedan gått under klubban och nu var inrett till handelsbodar av alla slag. Här i bottenvåningen, där fordom den lysande ättens banketter tillagats, satt nu vännen Agathon som en mäktig herre och dömde över människors väl och ve, och när han stundom tittade upp till första våningen, där riddarsalen var uthyrd till möbelmagasin, kände han en tagg i hjärtat, men när folket såg det Hundska sandstensvapnet, som fått sitta kvar över portalen, då råkade de ut för samma misstag som skurfrun och trodde att det var Faraos skylt.
Amerikafärden hade emellertid givit Agathon sådana djupa republikanska intryck att på de områden där han var fri, nämligen pjäsernas, poemens och tavlornas, han snart föll för frestelsen att lägga åsido de monarkiska begreppen och upptaga några av de nya, men för att icke skada saken tog han upp några idéer från en gammal västerländsk s. k. 127 republik, nämligen det aristokratiska Venedig, i vars författning han råkat beundra den ovärderliga och bekanta institution som kallades Lejongapet. Översatt på sextonhundratalets svenska blev detta ett hemligt officiellt tillkännagivande, att allmänheten mot en ringa avgift av fem daler silvermynt kunde få trycka obevisade anklagelser mot sina ovänner. Företaget vann en lysande ekonomisk succés, och Agathon blev näst kungen den mest fruktade storman i hela huvudstaden.
Ve den, som försummade att hälsa på honom! Ve den, som klagade under käppslängarne! Han skrev lovsånger till enväldet, till kyrkotukten i 1686 års kyrkolag, han anställde kättarförföljelser och tryckte av predikningar, han lovsjöng reduktionen, som gjorde några adelsmän lika fattiga, som han; bönderna hatade han, emedan de hade fasta bostäder och kunde, det vill säga måste, betala skatt, han hade en gång det förslaget att bönderna skulle avskaffas och hemmanen drivas med skvaltkvarnar och vattenhjul, ty hemmanen voro till för skattens skull och icke för böndernas, och det var han som bevisade att de icke ägde sin jord, då de icke ägde räntan (d. v. s. skatten) och han höll strängt på de adliga privilegierna.
En sådan väldig kämpe hade aldrig storherrarne haft förr, och fastän de skämdes för bekantskapen, så underläto de icke att giva honom en vänlig nick, när han stod med hatten i hand på rännstenskanten och bestänktes av deras framrullande vagnar, vilket icke hindrade att de spottade för sig genom andra vagnsfönstret, som man gör då en katt springer över vägen.
När han om aftnarne inträdde på Bollhuskällaren, försummade ingen av de stackars aktörerna att genast stiga upp och erbjuda honom en plats, ty han hade deras välfärd i sin hand. På sextonhundratalet hade man nämligen en sådan respekt för vad som skrevs i en tidning, att den skådespelare, som omnämndes ofördelaktigt, genast blev uppsagd, och man såg då ofta mången familjefar på detta sätt berövad sitt och sin familjs bröd, gråtande anhålla av en tidningsredaktör om nåd för sina små, vilken nåd bestod i att få slippa ovett nästa gång.
Men när han välplägad och mätt steg upp från de fattiges bord och man såg hans värja försvinna genom dörren, då haglade förbannelser som eldregn och mången daggert drogs då halvvägs ur skidan för att sedan helt beskedligt krypa ner igen, och hade icke duellplakatet funnits, skulle icke vår vän hava länge drivit sitt vackra hantverk.
Men nu svällde han av välmåga och hans tunna kinder skeno av belåtenhet; några sade visserligen att han sålt sin själ, men andra menade att den var köpt.
Här gjorde skäktan en paus och försjönk i grubblerier. Artisten, som tillbragt sin tid med att spänna om hängslena och göra heraldiska studier, lagade sig nu i ordning att utföra sitt restaurationsarbete. Med en blick överfor han de gyllne fälten, spottade (tänk: spottade) på rostfläcken, tog fram sin näsduk och började gnida. Förgäves!
— Tag hit en skurtrasa, ropade han åt en av fruarne. Och såpa!
Han erhöll efter några parlamentariska försök det begärda. Men alla hans ansträngningar voro förgäves.
— Det här måste förgyllas! mumlade han, slog igen sitt färgschatull och steg ner.
— Nå, hur gick det med vår vän, frågade den unga skäktan, som ville ha slut på historien.
— Fabriken störtade, bolaget sprack och vår för detta vän nedsjönk i elände.
— Ja, men hans sköld hänger kvar i minnenas tempel?
— Adelskapet är ärftligt som brottet!
— Men straffet då?
— Det kommer!
— Claris majorum exemplis? Genom förfädernas lysande föredömen? Va?
— Nej, inte den vägen!
Klockan slår elva i nationalteaterns kansli. Några unga skådespelare, som skola på repetition, måste gå, efter att hava väntat en timme på nationaldirektören för Konglig Majestäts hovkapell och teatrar.
Strax därpå infinner sig sekreteraren, vilken icke hunnit anlända förut, emedan han tjänstgjort i civilstatens pensionsinrättning. Efter att ha förklarat för vaktmästaren, att direktionen icke träffas förrän klockan 2, slår han sig ner vid sitt skrivbord och börjar författa en ledande artikel till hovtidningen. Ämnet som direktionen givit honom att skriva över hette:
En nationell bildningsanstalt. Och han skrev:
»Det är icke första gången helgerånande händer sträckts mot den nationella bildningens tempelgårdar och Gustav III:s skapelse.» Pennan stannade. Han hade icke dåligt huvud och det föll hans hjärna in att tänka på egen hand under det pennan gick. Och hjärnan tänkte: Gustav III:s skapelse! Vilket motiv! Det fanns svensk teater 200 år innan Gustav III inkallade tyska kompositörer. Gustav III:s skapelse! Är det ett helgerån att sträcka sina händer mot något, därför att det är Gustav III:s skapelse? Enväldet 131 på mened, brännvinsfloden, garcons bleus, frasmakeriets införande i det offentliga, samvetslösa krigståg voro också Gustav III:s skapelser, och 1809 års män, som buro händer på dessa, hava icke ansetts som helgerånare. Detta är således en fras! Så tänkte hjärnan, men pennan strök icke ut frasen, utan fortsatte på egen hand.
»Hundra år hava förgått sedan dessa portar öppnades och nu vill man stänga dem för alltid! Är det sant? Vi tro det icke! Vi hoppas och tro av innersta hjärta att när det kommer därhän, att templet skall slopas, så skola alla som en man samla sig däromkring och ropa: rör ej vid helgedomen! Den kungliga skaparens ande svävar ännu över vattnen och uttalar sitt varde ljus! Och helgerånarne skola betänka sig två gånger, innan de rycka en sten ur den kungliga minnesvården!»
Pennan stannade igen! »Låt mig tänka», sade hjärnan!
»Det är så dags», sade pennan! Men hjärnan tänkte. »Kungliga skaparen? Kungliga minnesvården? Det var för mycket kungligt, ty det var ju om den nationella bildningen vi skulle tala! Och för övrigt, bönderna erkänna tillsvidare blott en skapare!» Men det var nu skrivet! Pennan tog in mera bläck och började ånyo kasta upp.
»Vi klaga över brist på en inhemsk dramatisk litteratur? Vad skola vi sedan klaga, då en nationalteater (han skrev först kunglig, men strök ut det) icke vidare tager de späda plantorna i sitt hägn såsom den hittills gjort och varförutom vi icke skulle ägt ett enda namn i vår fosterländska dramatik!»
— Nu ljög du, sade hjärnan. Messenius, 132 Gyllenborg, Hallman, Bellman, Kexell, Envallson, Björn, Börjesson, Blanche och Hedberg hade aldrig blivit spelade på en kunglig scen förrän de redan voro stora på andra scener. Är det alltså Gustav III:s, Kellgrens och Leopolds operatexter, med och utan musik, som räknas utgöra den nationella dramatiken?
Nu anlände nationens dramatiska smakråd från lotsstyrelsen, där han var kanslist, och medförde en pjäs, som han genast ville ha uppförd. Lotsfördelningschefens fru hade nämligen dramatiserat en novell ur den franska modejournalen Le Printemps, och smakrådet hade retucherat den och kallat den Hertiginnan. Det fanns en förträfflig roll för »hertigen» och sex klänningar för hertiginnan. Allting talade för pjäsens framgång och sekreteraren hade för sin del ingenting att invända. Nationalkassören, vilken just nu kom från arméförvaltningen och tillhörde teaterdirektionen såsom »kännare», hördes nu i frågan, och han bedyrade efter att ha läst titeln och rollförteckningen, att pjäsen skulle gå tjugufem gånger. Lovade sitt förord. Småningom anlände från Kammarkollegium nationalkamrern för kungliga teatern, vilken hade till göra att övervaka nationalsekreteraren, vidare från riksbankens kassakontor nationalintendenten över Sveriges dramatiska litteratur. Flera kommo icke före klockan halv tre, då Hertiginnan var antagen till spelning, rollerna utdelade och direktören anlände från landshövdingämbetet. Nu blev det färm expedition, ty direktören skulle klockan fyra vara i riksmarskalksämbetet.
Först läste han ledaren till hovtidningen, ändrade uttrycken kunglig till nationell. Därpå antog han Hertiginnan till spelning.
Nationalintendenten för Sveriges dramatiska litteratur anmälde nu, att han hade planen färdig till det livbeväringsstycke, som regeringen beställt, varpå direktören bad att få höra den i största korthet. Innehållet är följande: Löjtnant Axel älskar en flicka, som icke har några pengar, han beslutar att skjuta sig, men då kommer en vän och öppnar utsikter till befordran, om han går med i sällskapet livbeväringens vänner. Axel inställer skjutningen. Men en bonde, som icke tror på livbeväringen, motarbetar densamma, så att den uteblir. I tredje akten bryter kriget ut. Stora rysstjut upphävas. Svenskarne bli slagna, emedan de icke ha någon livbeväring, och bonden nerskälles. Emellertid ha Axels kamrater blivit uppbrända på en loge och Axel blir befordrad till kapten, varefter bonden nerskälles ett tag till och Axel blir gift. Ridån faller under ett ideligt skällande på bönder och med en uppmaning till publiken att ingå i sällskapet livbeväringens vänner vars årsavgift är fem kronor om året. Stycket antogs genast till spelning för sitt fosterländska syftes skull, men får icke ges förrän efter riksdagens slut.
Nationalkassören avlämnar två nya stycken, som hans svägerska översatt, och smakrådet godkänner dem.
Nationalkamreraren erinrar nu, att ett kålfat med svenska original ligga ohämtade. Direktören frågar smakrådet, om han läst dem och då denne med ja besvarat frågan, befalles vaktmästaren bära upp kålfatet på vinden. Varför svenska original förvaras i kålfat har ännu icke någon fått reda på.
Därpå börjar mottagningen. Sekreteraren sätter sig vid dörren i yttre rummet och vet vilka han skall 134 släppa in. De andra underrättas att direktören har så mycket att göra, att det vore bäst att komma igen om fredag. Denna underrättelse meddelas regelbundet alla dramatiska författare, som icke tillhöra nationalteaterns kansli, alla debutanter och för övrigt alla sujetter som hava under 2,000 kronors lön.
Markisinnan slappes in först, ty hennes ärende är viktigast.
— Första akten lilafärgad atlasklänning med sex alnars släp.
— Åtta om jag får be; hertiginnans var sju alnar i Cocotte eller Kokett!
— Låt gå för åtta då. Ni äro så bråkiga, mina damer. Fem omgångar crepiner och sju cykloner av halv cotillon; två rader knappar i ryggen av stalaktit ...
— Tre rader om jag får be; prinsessan hade två rader i Monsieur Jean.
— Tre rader knappar av stalaktit. Andra akten: polonäs av grön bombast med gallerie à la Dauphine; sju bröstremsor av kalmuk med förnicklade häktor och espagnoler av koprolit. Tredje akten: laxgul robe med strecktecknade snedslag och volanger å la concorde; passementerie russe.
— Omöjligt! Tredje aktens sortie kan jag icke göra utan tunique charivari — — —
— Det måste gå! Kammarrätten har gjort anmärkning på damernas klänningar —
— Ph! Kammarrätten! Vad har konsten med kammarrätten att göra? Eller anser direktören, att man kan säga den slutrepliken i passementerie russe?
— Hur är repliken? Jag minns inte!
— »Min far! Ni överger ert barn därför, att 135 det älskar en man, som blott har 6,000 francs i räntor! O, min Gud, detta överlever jag aldrig!»
— Nå, varför kan inte det gå an?
— Förstår inte direktören, att man skall säga detta på sina knän och då måste klänningen räcka till ...
— Jag förstår! Konsten framför allt! — Fjärde och femte akten får mamsell skaffa sig själv!
— Själv! Omöjligt! Vet direktören vad den andra klänningen kostade, som jag hade i Cocotte?
— Nej! Men den var charmant!
— En hel månads lön!
— Hm! — Vad levde mamsell på den månaden?
— Hm! — På besparingar.
— Fortsätt då med besparingar, så behöva vi inte bli skrubbade av kammarrätten! — Förlåt, men jag har inte tid längre!
— Ett enda ord!
— Jag har inte tid! — Regissören får komma in!
— Ett enda ord: mamsell Rose har gått och sagt ...
— Tyst, jag vill inte höra ert förbannade skvaller. Ut!
Regissören kommer in. — Hertigen har rapporterat sig sjuk från Lysekil, Anatole vill icke spela emot herr Pettersson, grevinnan kan icke komma förrän första oktober.
— Jaså, hertigen vill spela sjuk och bli mottagen med blommor som vanligt; och grevinnan på samma sätt, fast hon vill ha transparang. Hur skall man nu få en repertoar —
— Vi ha ju En kopp te, De båda döve, och Han är inte svartsjuk.
— Det har herrn rätt i! Sätt opp dem. — Adjö!
Direktören ringer på kamreraren:
— Är det många väntande där ute?
— Det är alldeles överfullt.
— Bär då in min överrock och hatt.
Befallningen åtlyddes.
— Nu måste jag gå!
Kamreraren går före och bryter väg som en snöplog och med ett iltågs fart passerar direktören de yttre rummen, där väntande rusat upp och stå bugande på ömse sidor, och är snart ute i farstun, innan någon hunnit antasta honom.
Riksdagsmannen Håkan Olsson hade efter några goda år lyckats spara en smula pengar; han hade länge hyst ett djupt behov efter bildning, men tiden hade icke räckt till för anskaffandet av sådant, som egentligen icke tycktes göra människorna bättre, men huvudsakligen högfärdiga, efter vad han kunde döma av sina bildade kamrater i kammaren.
Han hade under diskussionen om teateranslaget fått ögonen öppna för en nationell bildningsanstalt, som under namn av Kungliga teatern var alla stockholmares stolthet och förtjusning. Det skulle enligt några herrars påstående vara den bästa och billigaste anstalt för erhållandet av nationell bildning, och dess verkningar voro omätliga, varjämte det vore en skamfläck för nationen, om den icke ville betala dess årliga skulder.
Herr Olsson hade visserligen besökt många andra teatrar och haft både nöje och uppbyggelse, men 137 egentligen bildad hade han aldrig känt sig. I sällskap med en mängd unga kontorister hade han tvärtom känt sig mycket obildad, då de oupphörligt ansatt honom med frågor om han sett mamsell Rose som Cocotte eller herr Anatole som Monsieur Jean, och han till sin blygd måste svara nej. Med de förbättrade konjunkturerna och efter de upplysningar han fått av de bildade kontoristerna, greps han av ett djupt behov efter nationell bildning, och han beslöt att dela med sig därav även åt sin hustru och dotter.
Han köpte sig alltså biljetter till lilla nationalteatern och avvaktade under spänd väntan hurusom den nationella bildningen skulle slå ner på honom och hans familj och göra dem till upplysta fosterlandsvänner. Man spelar Monseiur Jean, komedi i tre akter, från franska originalet, översatt av Cassacko (signatur från smakrådet). Ridån går upp över en ändlös brysselmatta besatt med kanapéer och en spis med pendyl.
Kammarjungfrun inkommer i en sidenklänning, tittar i en rosenröd biljett och säger någonting som man inte kan höra. Herr Anatole inträder genom en annan dörr och kysser henne över axeln. Herr Anatole är klädd i kanelrör med guldknapp, pincenez och cigarrettmaskin samt en ofantlig urkedja. Hans skjorta är urringad »ända ner till nyckelpiporna» som Håkan Olsson uttryckte sig när han kom hem. Anatole gör en cigarrett och talar någonting med kammarjungfrun. Då inträder markisinnan, ger en vink åt kammarjungfrun, som genast förstår och därför avlägsnar sig. De bli ensamma.
— Min herre!
— Fru markisinna!
Anatole lägger undan cigarrettmaskinen och tar kanelröret.
— Vad är det som förskaffar mig den äran av ett så tidigt besök?
Anatole piskar sina byxor med röret.
— Jag vet inte, uppriktigt sagt, fru markisinna vad som berättigar er att göra en sådan fråga.
— Er frånvaro skulle berättiga er att fråga mig varför er närvaro icke gör mig berättigad att fråga er!
(»Vilken dialog: charmant!» Svag applåd! —)
Anatole går en diagonal över brysselmattan, sätter på sin pincenez, piskar en soffa med röret och säger med ryggen vänd mot markisinnan:
— Därför att jag älskar er.
Markisinnan vänder honom ryggen och snurrar släpet omkring sina fötter; därpå vänder hon omkring huvudet under det kroppen förblir orörlig, lägger ansiktet på ryggen med hakan rätt över ryggraden och säger med ett sphinxartat leende:
— Det är vackert väder i dag.
Anatole utbrister i ett konvulsiviskt skratt och tar fram cigarrettmaskinen igen. Markisinnan lindar upp släpet och går; hon stannar mitt på mattan och öppnar munnen såsom hon ämnade säga någonting, men hon säger ingenting utan går.
En skallande applåd inkallar henne strax igen för att mottaga publikens hyllning. Hertigen, som stått bakom dörren för att göra sin första höstentré efter Lysekilssjukan, skummar av raseri. Han låter scenen stå ett ögonblick för att lufta den från markisinnans applåder och han låter Anatole också stå där förtvivlad. Nu när det blivit dödstyst och när en svag viskning, »nu kommer han» börjar höras, då inträder 139 hertigen, långsamt, apropos, likgiltigt. Han ser verkligen ut som om han varit sjuk, men icke i Lysekil utan i Venedig, hans ansikte uttrycker ett outsägligt lidande, som om han tillbragt en vinter i en brandvak.
En dånande applåd hälsar honom; men han hör den icke till en början, hans ögon blicka in i det outsägliga. Slutligen vaknar han upp, ser sig överraskad omkring: »Vad betyder detta?» Något sådant hade han aldrig väntat sig. Ett svagt igenkänningsleende svävar över hans bleka läppar, han blir rörd, går ned till sufflörluckan och bugar sig med handen på hjärtat.
Bullret lägger sig och Anatole, som lidit helvetets kval, förgäves sökande att avbryta applåderna, hugger nu in med repliken:
— Jean! Är det verkligen du, min gamle hederlige vän! Vilken lycklig slump har fört oss tillsammans!
Jean omfamnar Anatole under djup rörelse och kallar honom sin gamle gosse. Anatole finner att han ser olycklig ut, ber honom sätta sig och berätta.
Jean sätter sig och nedsjunker ända till axlarne i en fåtölj; Anatole bjuder honom en cigarrett som han vänligt avböjer, varpå han börjar berätta. Håkan Olsson slumrar in och vaknar lagom för att höra slutet. Jean är ruinerad, så att han endast har 6,000 francs i räntor och vet icke mer vad han skall göra i livet, som berövat honom alla hans illusioner.
Anatole uppmanar honom att söka en ministerpost i Neapel, men Jean är för stolt att arbeta.
— Och nu tänker du skjuta dig, säger Anatole.
— Jag skulle anse det som en helig plikt mot den släkt, vars namn jag har äran att bära, men 140 jag kan det icke numera, ty — — — jag — — — älskar. (Han stiger upp och ställer sig vid spisen.)
— Älskar du? Och vem?
— Markisinnan de Carambole.
— Markisinnan de Carambole?
Anatole flyger upp och trampar mattan med sina blanklädersstövlar.
Jean låter huvudet sjunka ner mellan nyckelbenen, lyfter på vänstra framfoten, slår ett svagt slag i mattan och viskar ett knappt hörbart:
— Tja!
Därpå märker han Anatoles rörelse, han hivar långsamt upp huvudet igen på axlarne, rullar ögonen mellan båda avantscenerna och utbrister:
— Vad går åt dig? Du är så upprörd?
— Ingenting! Ingenting! Ett anfall av svindel, det är snart över!
Jean springer fram, fattar Anatole i axlarna, ser honom mitt i ögonen och skriker:
— Du älskar markisinnan!
Anatole slingrar sig ur hans armar, hopsamlar cigarrettmaskin, rör och hatt, ställer sig på språng i dörrspringan och skriker:
— Jag älskar henne!
Men Jean, som märkt argan list och vill förekomma Anatoles applådsortie, slår sig baklänges på mattan, så att han kommer med huvudet mot en resår.
Ridån faller. Jean ropas in och får en blombukett, men Anatole vågar icke gå in.
I andra akten är hela nationalteaterns elevskola och dramatiska sujetter under 2000 kronors lön samlade kring en kolossal biljard hos markisinnan. Under 141 serveringen av té och champagne utspinner sig följande spirituella dialog:
— Guerre!
— Carambolage!
— Pott!
— Markör!
— Kö!
— Milieu!
— Tascha’n!
— Cinque!
— Huit!
— Dix.
Detta är inledningsscenen till den stora craque som nu skulle äga rum. Elevskolan avlägsnas och markisinnan kommer in åtföljd av Jean.
— Jag är skyldig er en bekännelse, fru markisinna.
— Ni är icke skyldig mig något.
— Jag älskar er!
— Än sedan?
— Ni älskar Anatole!
— Än sedan?
— Jag är ruinerad!
— Än sedan!
— Jag kommer att skjuta honom!
— Nej, det kommer ni icke!
— Och varför icke?
— Därför att ni älskar mig!
Markisinnan har dragit sig ner mot vänstra avantscenen. Hon kastar med vänstra vaden sitt släp ut i kulissen, faller på knä och knäpper ihop händerna.
— Ni dödar honom icke, när jag ber er; icke sant?
— Jag dödar honom!
Jean börjar nu backa uppåt spisen och markisinnan kryper framåt på knäna under följande dialog:
— Nej!
— Jo!
— Nej!
— Jo!
— Nej!
— Jo!
Nu har man gått för fullt ända upp och nu måste man vända. Jean lägger släpet i position med sin vänstra fot och backar ner åt vänstra avantscenen under det markisinnan kryper efter honom; det är en högst spännande scen, ty man väntar varje ögonblick att få se klänningslivet brista och skilja sig från kjolen, men det går lyckligt och väl, tills Jean störtar ut genom dörren. Då upphäver markisinnan ett indiantjut och kryper omkring bord och stolar, tills hon utmattad kastar sig framstupa och med klacken känner efter om släpet ligger rätt ut.
Anatole rusar in.
— Var är den eländige?
Markisinnan hämtar sig från sin förargelse, att hon icke fick någon applåd och svarar skarpt:
— Det vet jag inte!
— Ni ljuger, cocotte! Han var nyss här! Ha, jag ser att ni döljer något för mig och jag svär på att ni har hans brev i er barm! Tag hit!
— Jag har intet brev!
— Tag hit!
Anatole river upp hennes klänningsliv och får fatt i brevet.
— Ha, eländiga!
Men markisinnan störtar sig över honom och återtager brevet. Nu börjar en mycket spännande scen. Anatole störtar sig över markisinnan, slår henne baklänges på en soffa och sätter sitt knä på hennes bröst. Markisinnan sparkar honom i magen, under kvävda ångestrop, och smyger brevet i munnen. Anatole tar en papperskniv och bryter upp munnen. Markisinnan biter honom i fingrarna och spottar honom i ansiktet. Anatole slår henne i ansiktet och kallar henne cochonne. Markisinnan förklarar, att hon sväljt brevet, varpå Anatole rullar en cigarrett och går. Ridå!
Inropningar!
Håkan Olsson är mycket förtjust, men förebär ett hastigt illamående och avlägsnar sig efter att ha lämnat sina fruntimmer tillstånd att fullborda sin nationella bildning på egen hand tills spektaklet är slut.
Han går ner på källaren och råkar några andra riksdagsmän, vilka äro bjudna på supé av framstående artister från nationalteatern. Håkan Olsson är också bjuden, ty alla riksdagsmän äro avhållna av nationalaktörerna. Han går därför upp efter spektaklets slut och hemförlovar fruntimren, sedan han fått underrättelse om, att de voro överlyckliga och att översättaren blivit inropad två gånger.
På du Nord var en liten men bedövande supé arrangerad och både Jean och Anatole voro värdar. Håkan Olsson, som redligt betalat sin biljett, förstod icke att man skulle tacka nationalaktörerna för att de varit så goda och tjänstgjort. Detta syntes alls icke inverka på dessas lynnen, ty de voro i en särdeles upplivad sinnesstämning. Jean gick genast på Olsson och tog honom i famnen:
— Nå, var farbror nöjd med oss i afton? Jean hade nämligen aldrig sett en bonde utom i kungliga nationaldivertissement och trodde därför att de kallades farbror allesammans.
— Jo Jag var mycket nöjd med min afton, och jag ser nu att man kan lära ett och annat på spektaklet, som man inte vet förut.
— Nå, se där! Farbror erkänner då att det är ett bildande nöje?
— Ja, Jag må säga, att jag aldrig känt mig så bildad som i kväll och det här nationalspektaklet är en välsignad sak. Det är sanning det.
— Han uttrycker sig litet dumt, viskade Anatole, men han är pålitlig.
— Vad hette han, frågade Håkan Olsson, han som hade ikull frun på soffan?
Anatole blev häpen.
— Det var jag som spelade Anatole, sade han förnärmad.
— Hå, var det aktörn? Aktörn var en huggare att spela.
— Hade inte riksdagsman någon affisch? frågade Jean.
— Nej, si, jag begagnar aldrig någon affisch, för jag går på teatern för att se på pjäsen och inte på aktörerna.
— Inte på aktriserna heller? inföll Anatole spetsigt.
— Nej, inte det heller. Jag vill alltid tänka på vem de föreställa och inte på vem de äro.
— Kretin! viskade Jean, och Anatole biföll.
Efter supén höll Jean ett glänsande tal fullt av 145 Gustav III:s skapelser, helgedomar, rånare och skamfläckar.
Håkan Olsson svarade:
— Han älskade icke att gå på operan, ty han förstod icke utländska språk (Bravo!), han ville icke rösta två öre till nationaloperan, ty någon sådan fanns inte, och den utländska kunde ges av samma musikanter utan att de voro nationalmusikanter (Bravo!), men dramatiskan, den ville han rösta för. Han, som förde ett stilla, tillbakadraget liv i landsorten och aldrig kunde få tillfälle att umgås med de förnäma, han hade så mycket att lära av att se en pjäs på nationalspektaklet, ty han fick därigenom se och erfara, huru de förnäma hade det och huru de tänkte sig livet. Teatern är en bildningsanstalt, mina herrar, den är ett vapen, som är ganska farligt och bör därför icke lämnas i händerna på obildat folk; därför bör staten ta hand om saken och noga övervaka, att icke vapnet vändes mot regeringen. Mina herrar, ni ha trakterat så grundligt i kväll, så att jag tror jag sagt min mening något otydligt, men i alla fall var den välment! Vad Gustav III:s skapelse beträffar, så tror jag icke att den är något hinder för att vi bära hand på operan, som slukar allt vad dramatiskan förtjänar (Bravo!), ty vi ha burit händer förut på en Gustav III:s skapelse.
— Vad då för en?
— Gustav IV Adolf! (Applåder) och för det tror jag inte vi satt några skamfläckar på oss! Skål, mina herrar!
Hurrarop! Håkan Olsson hissas och bäres i en stol.
— Han är inte så dum som han låter, sade Jean.
— Han har räven bakom örat, sade Anatole, då de bröto upp.