Döda fallet: En berättelse

VIII.

Magnil hade räknat rätt, att hon skulle bli gärna mottagen i Lien. Gamle bonden, Jon Esbjörnson, låg för döden, och man var glad att få någon hjälp. Icke att han gjorde mycket besvär, han låg stilla och stirrade i taket och hade knappt flera behof nu, än när han var frisk. Men någon ville man ändå alltid ha sittandes i stugan på vakt, och på det viset kräfde utesysslorna lätt ett par nya händer.

Det gick jämnt och lugnt nedför med honom. När ett par dagar hade gått, sände man efter herr Daniel, och han kom och talade, som han skulle tala, och gjorde sina frågor, och den sjuke gaf sina svar. Han hade ingenting att ångra, en ärlig man hade han varit, han hade arbetat så länge det fanns kraft i honom till det, nu orkade han icke längre, nu kunde han så gärna gå. Han hade icke gjort någon orätt, så vidt han kunde minnas, han vände sig utåt och letade ängsligt i de närvarandes blickar. Först mot hustrun, men hon skakade vänligt på hufvudet.

Å nej, å nej! Unga hade de kommit samman, mycket lyckliga hade de varit då, hon mindes det nu så klart, fast hon icke tänkt på det på många år, kanske knappast sedan det skett. Möda hade de haft nog af, men det skulle ju så vara, och nu var alltsamman kärt för minnet.

Som hon såg på honom genom tårarna, blef för hennes gamla nötta ögon hela bädden liksom kringfluten af en ljus dimma, hvari hans ansikte lyste. Var det skenet från bröllopsståten för längese’n, var det alla de gångna årens tysta goda vilja, som dolts under knapphet och stränghet, men nu bröt fram? Å nej, nu såg hon, det var en liten tunn låga, som flyttade sig från hufvud till fötter, det var »Vården», som visar sig när någon dör. Det betydde också, att nu tändes det eviga ljuset i himmelen, och hon såg det lugn, tills hon ingenting mer kunde se.

Den döende vände sig mot sönerna. »Har jag varit en god far för er,» frågade hans ögon.

»Det har du varit,» svarade deras blick. »Du tuktade oss, när det behöfdes, du lärde oss arbeta från det vi voro små, själf gick du alltid först. Mark har du brutit, vi skola bryta den vidare, gård har du byggt, vi skola resa den högre, en man har du varit i nödår och blidår, vi äro också män.»

Hans blick gick bakom och förbi, som om den letat någon, men han mindes icke hvilken. Han måste hålla sig fast vid det närvarande, ty utom det tog oändligheten vid. Han gick till tjänarna, samma fråga, samma svar: »Du är oss ingenting skyldig.» Och alla sågo de det tunna och vandrande ljuset och visste, hvad det betydde.

Då vände han sig till prästen igen, och prästen läste för honom den långa bönen om dödligas brister och hopp. Han sade tydligt efter hvart ord. När det var slut, tog Herr Daniel afsked, ty honom som alla tycktes allting färdigt. »Det dröjer icke länge,» sade han, och han vinkade Magnil med sig utom dörren.

»Jag har tänkt det förr, Magnil, men starkare träder det för mig nu, att du blifvit beskylld med orätt. Du bör icke lasta skuld på oss, du bör komma igen. Du förgick dig också, och du borde tänka dig för.»

Men Magnil tackade honom blott. »Jag klagar på ingen,» sade hon, »men jag ångrar heller intet. Där var inte min plats.» Och därmed var ingenting vidare att säga.

När hon kom in, var det alldeles tyst i stugan, endast den sjuke skakades af häftiga rysningar som blefvo till en sakta kvidan. »Det är döden som går öfver hans graf,» tänkte alla, »det är det han känner. Den går och pröfvar och pröfvar rastlöst och så lägger den sig där och väntar på honom. Då blir det slut.» Ty som allting annat i världen ägde äfven döden sitt eviga väsen och sin mytiska tillvaro. Man kände nu icke mycket, ty man stod inför en afgjord sak, och det hade varit gagnlöst att tänka; man bara väntade. Man skulle också vara tyst för att icke skrämma Vården. Dörren gick upp, och där kom ännu en in. Det var Jon Esbjörnsons dotter. Hon var gift sedan långt tillbaka, mot hennes vilja hade det skett, ty hon hade hållit af en annan, men faderlig myndighet hade tvingat, och hon hade lydt. Det hade gått väl nog, som ofta sker, men hon hade något knäckt och trött i sitt väsen och log aldrig. Nu kom hon från sin gård, hon visste, att det var fara hemma, men icke hur nära den stod.

När hon såg dem alla så stilla och begrep, att det var slutet, trängde sig allt det som hållits tillbaka under åren fram i hennes minne. Lyckan, som hon trängtat efter, det fattiga hon fått i stället, den kufvade sorgen för längesen, fadern som hon hållit af, kampen att förlåta honom. Det blef icke till ett skrik, ty sådant var hon van att betvinga, men en vinslande jämmer, som från ett slaget djur.

Alla ryckte till och riktade blicken varnande och förebrående mot henne, men fast hennes läppar genast slöto sig stramt, var det för sent. Den döende hade vändt hufvudet utåt och sett henne och förstått, och nu kommo alla ihåg, hur han letat någon förgäfves nyss. Hans ögon sporde samma fråga som då, men ängsligare, osäkrare på svaret, och de fingo ej heller den blick de väntade tillbaka.

Och nu visste alla, att slutet icke skulle komma så snart. Det ljud, som sprungit ur hennes sårade inre, hade »brått Vården» och från och med nu var den osynlig där, och ville icke lyfta sig som flamma; dödskampen skulle bli lång och svår.

Hela natten och hela dagen och natten därpå låg Jon Esbjörnson likadan. Han kunde icke lefva, och han kunde icke dö. Dottern satt ständigt inne, och de andra gingo och kommo, som sysslorna tilläto. Det var ingen som förebrådde henne hennes oaktsamhet, men själf satt hon bara och tänkte därpå. Hon hade tagit ron från hans själ. Han hade varit lugn och nöjd, från det jordiska hade han vändt sig, sedan han vetat sig där ha fyllt det mått som kräfves af en man. Hvarför hade hon kommit dit med sin gråt öfver lycka, det som ingen hinner ändå, det som brinner med all längtan i människors blod? Han kunde icke tala sammanhängande, men af jagade blickar, af framstammade ord förstod hon, att han lefde om sitt lif igen, förvirradt som i en dröm, irrade på den jord, han trampat, byggde vidare på de planer han haft, slets mellan ovisshet och trefvan, som människors lott är. Det kunde icke få fortfara längre. När morgonen var nära, vände hon sig till den äldsta brodern. »Du måste ropa ut honom,» sade hon. »Det tar intet slut annars.»

Men han var ovillig. »Det vore som att ta lifvet af far,» sade han. »Det räknas icke heller för riktigt rätt och kristligt längre.»

Magnil kom henne till hjälp. »Han kan ju icke lefva, då är det hans rättighet att få dö. Här inne är det rastlöst af allt hvad trångt och smått människorna ha. Kalla honom ditut, där får han lugnet igen.»

Då kastade sonen en sista lång blick på sin far, såg hans nötta och trötta händer famla på täcket, hans ögon stirra, och hans läppar röra sig. »Farväl,» sade han, men den sjukes hörsel tycktes ej uppfatta något, och hans medvetande var långt borta bland flydda ting som ej mer kunde göras om. Då vände sig den unga och gick, och alla hörde, hur han tungt klef uppför stegen i förstugan, hur han trampade öfver dem och trefvade sig fram till luckan på taket.

När han fick upp den, och hufvudet ut i det fria, stod han länge tyst och bara såg på den kända trakten. Det var, som om han nu först fått ögonen öppna och förstod, hvad den varit för dem alla. Allting låg mycket ljust men blekt i det kyliga draget, som går före solens uppgång. Där syntes icke en strimma i nordost ännu, men en glasaktig klarhet, i hvilken de matta stjärnorna glimmade fram som små hvita lågor, just innan de skulle slockna. Skogshöjden låg nära gården, ty långsamt gick det att fälla träden undan och röja sten och göra fält, fast släkt efter släkt lagt ned sina armars kraft på det, och äfven den siste därnere under honom hade gjort sitt. Just nu steg röken tunn och blå från svedjemarken, som han ställt med innan han sjuknade, och drog sakta nedåt sjön, som om den ännu häftade vid jorden. Därnere lågo lindorna i sin fina grönska, och korntegarna med sina bredare strån gåfvo djupare färg, och vattnet låg vidt och blankt som en spegel. Ditåt var allting färdigt, där var jorden som människorna beredt den, vänlig och leende, där var allting vackert. Han kunde se mycket långt, tvärs öfver sjön. Allt var bragt närmare i stillheten, men ur ingen stugas skorsten steg den lättaste strimma, icke en eldstads brasa lyste ur ett fönster, allting sof och var tyst. Blott forsdraget sorlade som ständigt annars, där strandens krök skymde det, och längre bort steg fallets entoniga och eviga brus om evig förgängelse och förnyelse.

Han kom ihåg i hvilket ärende han stod där, och kväfvande sin stämmas skälfning, samlande alla sina krafter, ropade han ut mot den sofvande jorden och sjön sin fars namn: Jon Esbjörnson. Han kände icke igen sin egen röst, han hade aldrig hört ett sådant rop förr. Vidt och långt sväfvade det ut, det susade genom skogens toppar, det skalf i röken och i lindornas daggiga strån, det gled öfver sjön, det studsade från stränder och blåa höjder och bars tillbaka mot honom, men ej försvagadt i ekot, bara genomträngdt af dess köld, högtidligt och starkt, med hvar stafvelse tydlig: Jon Esbjörnson.

Därnere i stugan reste sig den döende på armbågen med blicken klar och till och med orden vända tillbaka på hans läppar.

»Man kallar på mig,» sade han. »Jag måste dit ut. Jag har legat länge nog, och arbetet brådskar. Visst var det mig, man kallade!»

Och han höll sig så, lyssnande med hvar min i sitt ansiktes stora och bleka drag. Ingen svarade, ingen sprang fram mot honom, ty man fick icke störa detta, det var icke för lefvande att blanda sig i.

Ännu en gång ropade sonen, men nu hörde han icke alls sin egen röst, endast genljudet, som rullade tillbaka, ännu större, kallare och underligare än förut. Hans ögon sprungo i gråt, och han stod där stel, hänförd, lyftad öfver sig själf och människors tankar och ord, utan att se någonting.

Och i stugan trängde ropet in från alla håll, uppifrån luften med sin bleka klarhet, bortifrån skogens mörker, djupt ur jorden: Jon Esbjörnson.

Den döende ryckte till, och tusen tankar tycktes klarna i hans inre. Nu visste han hvarifrån det kom, nu förstod han allt. Från de fält han plöjt, och den mark han brutit, från ödemarkerna, där hans yxa klungit hårdt i vinterköld mot frusen ved, från sjön, där han fiskat och färdats och snart skulle glida fram i stumhet på sin sista väg till kyrkan, från alla håll där han left med sin mannagärning och mannavilja, ropade det efter honom: »du hör hit, du är med i oss, du har verkat slut, här är hvilan och sömnen.» Hans allvarliga ansikte, som sällan lett, fick nu en min likt det barns som sjunker i ro med glädje mot helgdagsmorgonen. När ropet ljöd för tredje gången, föll han, innan det ännu var slut, tillbaka mot kudden.

När sonen kom ned och stod frågande men lugn igen i dörren, voro alla samlade kring det som varit hans far. Man slätade hans bädd, och ordnade hans händer och lade psalmbok och sax under dem för att nu också skydda honom, tills klockorna skulle ringa och ta honom under mäktigare hägn.

»Nu är han all,» sade dottern, ty ordet död, det fick icke nämnas. Och med den blandning af kristen tro och ännu uråldrigare, ännu djupare och dunklare föreställningar, som fyllde dem inför döden, förstodo de med detta uttryck, både att nu var det ljuset tändt för honom, som senast sågs lysa till och försvinna vid hans bädd, och också, att nu var han med i alla de röster som ropat på honom, i allt lefvande lif på hans jord.

Och de föllo på knä och bådo för honom i denna tankeströmning och tackade för hans lif och för hans död, som släkten bakom släkten förut gjort det, när människosjälar flyktat tillbaka till sin hemlighetsfulla källa.

En man af gammal stam, låg Jon Esbjörnson, mätt och nöjd af år, medan dagern grydde öfver hans gamla, karga, kräfvande, ständigt växlande och ständigt samma, alltid kära och skattade värld.

IX.

På kvällen kom Olof-Gabriel roendes till Lien för att träffa Magnil för första gången, sedan de skiljts åt. Mycket hade klarnat för honom under dessa dagar, hans ungdom hade tagit ut sin rätt, och nu såg han inga svårigheter längre. Ett långt samtal, som han haft med farbrodern, hade gjort det sista.

Herr Daniel hade börjat som en domare och slutat som en profet — i sitt fädernesland. Han hade sagt allt hvad en rättsint och erfaren man borde säga om de ungas förhållande till hvarann och genast fått dettas fullkomliga ofarlighet styrkt för sig till ännu högre grad, än han någonsin väntat. Olof-Gabriel fällde tårar af förtrytelse vid blotta tanken på, att man tilltrott honom en så ovärdig roll. En enda skugga af grumlad oskuld var för honom nog att förmörka den obeskrifligt sköna världen till en djäfvuls vrångbild.

Denna stränghet tog andan af Herr Daniel, som från det allmänna tänkesättet under hans egen ungdom icke erinrade sig något dylikt, men han fortsatte på ny grund. Sakens natur förändrades häraf icke, ty en dumhet, om man envist höll fast vid den, var föga bättre än ett brott, om icke inför Guds ögon, så i världens gång, som den nu gestaltat sig, antagligen icke utan högre vilja. Skrankor voro skrankor och måste respekteras som sådana. Det parti, som från annat håll erbjudits Magnil, var lämpligt och tilltalande nog. Måns Huss var en duktig karl, måhända något storordig och med öfverspända planer, men med möjligheter för sig. Lyckades han, som han just nu väntade, att få sin flottränna i ordning, var han säkert mannen att skapa sig ett anspråkslöst men godt lefvebröd och sörja för hustru och familj. Det gjorde Herr Daniel ondt att tänka sig denna enkla men vackra idyll störd. Han hemställde därför till Olof-Gabriel, som var förargelseklippan, hvarpå den strandat, om icke hans samvete sade honom, att det var just han som borde ställa allt tillrätta igen.

Detta fann Olof-Gabriel vara mycket begärdt, och följden af all denna visdom, hvilken likt hvarje mänsklig sådan, ägde sina luckor, var att hans förälskelse, svartsjuka, logiska stridbarhet och känslofulla upproriskhet reste sig till förut knappt anad styrka. Han slet sönder den goda prästens goda skäl med samma lätthet, som Simson de sju friska sensträngarna, och förintade sin motståndare både som uttolkare af Guds rådslag och af kärlekens och naturens vägar. Det var lätt göra att jaga Herr Daniel från förnuft till bibelord och sedan från både förnuft och bibel till orkeslös ålders- och ämbetsöfverlägsenhet, äfven de skakade i sina fogar. Han hade aldrig förr känt som nu, hur tiden gått ifrån honom, och människor blifvit skapade af annan metall än förr.

Resultat blef, att Magnil genast måste återvända, för att utplåna den mot henne begångna oförrätten, och emedan det var så olidligt tomt och tråkigt efter henne. Det öfriga skulle förbli i ovisshet, ty det var för mycket begärdt, att man skulle klarera det med detsamma. Olof-Gabriel skulle föra hem henne i triumf. När man redan uträttat så mycket, var det naturligt, att detta icke erbjöd svårigheter, och när båten gled fram för hans ifriga rodd ännu lättare än vanligt, och sjön låg ljus och glittrande glad, som knappast någonsin förr, föreföll honom det närmast passerade bara som en elak dröm.

Midt i färden mötte han Vild-Hussen som rodde i förryckt brådska mot sitt näs. Han ropade åt honom att skynda tillbaka, medan det ännu var tid, ty vattnet hade stigit otroligt efter de sista regnen. Det log Olof-Gabriel åt som ett maktlöst hån och svarade icke.

Vid bondgården var det ännu en underlig stillhet och lugn efter dödens närhet som icke passade i hans sinnesstämning. Magnil tycktes honom också förändrad. Det var som om hon på dessa få dagar fått ett annat sätt och annan hållning. Det mjuka i hennes väsen var bortlagdt, liksom de små finheterna i prästgårdsdräkten med krusadt förklädesband och spännen i skorna. Hon bar nu helt och hållet en bondflickas kläder, och en viss stel stolthet i hållningen. Men vackrare än någonsin var hon, lång och smidig, och ehuru hennes ansikte blifvit allvarligare, talade hälsan och styrkan i hennes rörelser nästan glädtigare än förr. Hon blickade med hufvudet lyftadt och ögonen lugna, som om det hon talade om låg långt borta och i sin helhet öfverskådadt. Hon hälsade på honom på samma sätt.

De stannade icke i gårdens närhet, ty där måste det hållas tyst utan alla öfverflödiga ord, och så togo de stigen ned åt Gedungsfallet.

Det var ännu väldigare än vanligt. En oerhörd vattenmängd ur den svällda sjön rusade ned för forsens trånga ränna. Vågorna kappades i ett slags raseri att hinna först, reste sig mot hvarann, genomfraggade af bubblor och skum, hoppade upp på hvarandras ryggar som ett koppel af galna och ursinniga hundar i en hetsjakt. Ibland lyfte de sig och togo språng med fantastiska, sönderslitna och växlande former af svartgrönt och hvitt. De branta stränderna lågo i skugga, och deras höga af fukt svartnade stammar, som reste sig uppför markens sluttning, liknade en spetsgård, där något drefs fram mot döden. Det var nästan hemskt att se dem så orörliga.

Nära fallet låg en kvarn på en liten platå. Hjulen och stenarna surrade och slogo, och, trots larmet omkring, gjorde sig ljudet förnimbart genom sin regelbundenhet, som om där klappade en lefvande puls. Det var upplifvande och muntert att höra här. Mjölnaren stod på bron och skakade på hufvudet åt flodens häftighet, äfven i den lilla rännil, som ledde till hans lucka. Om det inte gällt ett brådskande arbete, att mala till Jon Esbjörnsons grafgille, skulle han stängt af för länge sen, ty det såg hotande ut.

Nedanför kastade sig hela den kokande massan utför branten. Den var knappt stoff längre, bara rytande vildhet, bara vilja, som icke kände sig själf och trodde sig fri, bara dån och dofva röster. Som ett lefvande väsen med bakbundna händer tog det dödssprånget. Skummet fladdrade efter det och lyftes som svallande hår. Det hvita glimtet var som glimt ur dårars och blindas blick. En sekund ännu af ofattlig sönderslitenhet, af ångest utan gräns, där stod det åter upp, ett spöke ur det dödas värld, en hemsk storhet utan namn. Och ofvanför det i dallringen af de låga solstrålarna, som just nådde att glimma ännu i trädens toppar, hvälfde sig regnbågen, klar och stilla, och bergen lågo stilla med sina drypande och mörka skogar.

Hur skönt och stort det var, kunde den unge naturdyrkaren knappt känna något för det, annat än en rysning öfver dess vildhet. Det var alltför olikt allt hvad han stämt sitt sinne till, alltför främmande för människors väsen. Hvarför hade de gått hit? Här var icke platsen att tala. Om tankarna hade kunnat forma sig till ord, skulle dånet ha öfverröstat dem. Nu kunde de bara famla ikring. Detta var alltså slutet på deras ljusa sjö, där de svärmat kring i sommarnatten och drömt om lycka och lek, detta var djupet, de glidit fram öfver och målet, mot hvilket allt lefvandes flöde rann. Det lättaste af allt det lätta skummet, det sprödaste af alla de spröda bubblorna, det var hvad de fäst sitt hopp och sin varelse vid. I evigheters evighet fortgick det som nu; hjärtat kyldes, hufvudet domnade mot sömn. All den vilja och åtrå som gör, att en själ känner sig stå i trotsig kraft som ett fast sammanslutet ting, öfverlägset all den mångfald som påverkar det, den sjönk samman här och ville lösas upp och glida med strömmen.

Han såg på Magnil som strök håret ur sin fuktiga panna. Lockarna slätades ut, och ansiktet blef äldre, ögonen hårda och lugna. Han drog henne häftigt till sig för att rifva henne därifrån, omsluta henne och sig själf med trollmakten af hopp och ömhet. Men hon sköt honom tillbaka och lyssnade med förvåning i hvart drag. Äfven han kände, att något förändrats. Ett ljud var borta, en puls var stannad, och bruset, ännu starkt och öfverväldigande, hade en annan och svagare ton än nyss.

De sågo uppåt mot den lilla kvarnen. Ja visst, därifrån var det förändringen kom. Mjölnaren stod ännu på bron och stirrade uppåt strömmen med lamslagen häpnad i sin hållning. Hjulet hade stannat, ehuru intet fel syntes på det, och dammluckan var öppen. Det hade stannat af sig själf.

Det var ju icke mycket som passerat, det var bara, att ett litet verk af mänsklig beräkning plötsligt svikit, i allt detta måttlösa hade en liten fattig stämma blifvit stum. Men i denna småsak låg det oförklarliga, och det växte och fyllde allt; tanken stannade af liksom kvarnen. Hvad var det som hade händt, och hvad var det som hände allt fortfarande?

Strömmens vågor voro icke längre hvita och sjudande och sträcktes ej åt samma håll. Höga och oroligt plaskande, stötte de samman, som om jorden plötsligt gett sig till att vagga, och tyngden icke visste sin väg. Men marken var stilla, träden stodo stilla och andlösa, i vattnet var all den förändring som fanns. Luften låg lika klar som nyss, regnbågen lyste öfver fallets skum. Med ens måtte det ha gått en sky för solen, ty färgglansen var borta! Nej, strålarna lekte likadant på trädtopparna, det var vattenstänket som dragit sig undan — oförklarligt var det allt. Plötsligt blef älfvens dån nedanför stupet som ett döende skrik och var tyst, och i tystnaden stod en namnlös skräck. Fallet fanns icke längre till, klippväggen, som intet människoöga betraktat, låg bar och mörk i silande dropp.

Det var ofattligt, och dock hade deras ögon bevittnat det. Evigheten hade slut som allting annat och stod stilla, skaparordet var dödt, tiden gick bakåt, bergen skulle välta sig och floderna rinna mot sina källor.

Se, se, de gjorde det redan! Just vid stupet var en tröskel i klippan; strömmen drog sig undan därifrån, uppför loppet, tillbaka mot sjön och sitt ursprung. Och lika ljust och klart låg solskenet genom luften, lika stilla stodo skogar och berg.

På några ögonblick hade allt detta tilldragit sig. Hjärtats slag hade mattats, men ej hunnit stanna förr än det redan var skedt. Nu låg tystnaden stor öfver dem, obegriplig, hemskare än dånet nyss, förnimbar som ett ting, ett väsen.

Tätt bakom dem rörde sig en man, som de icke sett förut. Det var som om allt dunklet därinne tagit kropp i hans gestalt. Han hade kastat en bössa i ett snår och trampade med en dåres vilda och planlösa häftighet af och an. Mössan hade han också kastat, och hans hår var rödt och tofvigt som en björns. Ögonen lyste som en dåres. Det var Sven Olsson från Västerede. Magnil visste, att han brukade stryka ikring här, och kände igen honom. Han föll på knä och sträckte händerna mot skyn, han grät och bad: »Herre, förlåt oss! Håll inne med din rättvisa dom! Låt den icke falla på oss! Om du vill det, om det är din mening, gör din hämnd till min! Sänd hit älfven igen, om den också kommer i din vredes storm! Hvad ha de gjort af din skapelse, hur ha de vågat röra vid den?»

Inför den förrycktes hejdlöshet blef Magnil lugn och förstod hvad som skett.

»Det är Vild-Hussens ränna,» sade hon. »Han har ledt bort hela fallet. Han har sagt så ibland, ingen trodde, det var annat än skryt. Hvem kunde också ana det?»

Olof-Gabriel kände nästan rädsla. Inför det han bevittnat blef upphofsmannen öfvernaturlig. Leda bort floder, osynlig och fjärran ifrån! Peka på ett fall och säga stå, och det förintades! Hvem förmådde sådant?

»Den mannen är inte, hvad vi trott,» sade han. »Om han vill, hvad kan inte hända?»

Men Magnil log, för första gången den kvällen. »Ett kan han icke,» svarade hon. »Och detta, tror du det är för hans vilja att leda? Det slutar inte nu och inte här. Låt oss gå och se, hvad som händer på sjön!»

Och de skyndade sig utmed den nu så tysta strömmen, stego uppför en brant och hade synen fri för sig. Ingen af dem tänkte nu på sig själf och sitt, blott på det väldiga som tilldrog sig inför deras ögon. Det föll blott Olof-Gabriel in, att den färd, han börjat så gladt och förhoppningsfullt, tog ett underligt slut.

X.

På sjön hade katastrofen kommit, om icke lika snabbt som vid fallet, dock lika ängslande och oförklarlig. Det var få som bevittnade den, ty man lade sig tidigt till ro, och i nejdens utseende om kvällen låg ingenting hotande eller ovanligt alls. Det var först efteråt i minnet, som man erinrade sig ett slags helgdagsro öfver vattenspegeln, en vemodig glans under solens lätta strålar som icke varit där förr. Men då, när man såg den, tänkte man ingenting annat, än att det var en välsignad kväll, och nu skulle man sofva godt och möta morgondagens värf med friska krafter.

Två nämndemän från Fors rodde hemåt från kyrkobyn för att taga i land vid Boängsnäset och på andra sidan söka sig öfver älfven. De hade en lång väg, men den ljusa natten låg framför dem med sitt lugn och sin svalka, och de sparade sig och gjorde sig ingen brådska. Vild-Hussen for förbi dem med sin vanliga rastlöshet och ropade åt dem, att de gjorde bäst i att skynda på, ty vattnet hade fyllt grafven hela dagen. »Han tröttnar aldrig med sitt skryt på dessa tre år,» tänkte de och aktade icke vidare på honom. Längre fram mötte de ett par arbetare från gräfningen som blifvit aflösta i sin vakt.

»Får vi fara nya vägen snart?» ropade de åt dem på skämt.

»Ser I inte upp, kan det gå fortare, än I tror,» svarade de, »nu rinner det utför. Håll åt höger till landet, när I kommer närmare.»

»Vild-Hussen har smittat allihop med sin galenskap,» sade de till hvarann. »Här ser just ut att bli fara af!» Och de fortsatte i samma takt utan att ägna någon tanke åt saken.

Så småningom märkte de, att båten ville svänga och icke hålla riktningen. Där måtte ha uppstått ett nytt strömdrag, oförklarligt hvarför; man måste gång på gång ta i starkare med högeråran. Vattnet blef underligt omkring dem. Ehuru icke ett luftdrag rörde sig, gick det i vågor, sällsamma och vettvilla vågor som plaskade och smällde mot både stäf och akter med ett doft och tomt ljud. De sågo sig kring. Ingenting var förvandladt, annat än att solen gått ned, himlen stod ljus och klar utan ett moln, stränderna sträckte sig tydliga som vanligt i sitt lugn, blott liksom en smula högre än de borde ha varit med den floden. Men vattnet så långt man såg, låg och slog i långa drag och små vågor, som om man skvalpat det kring genom att vagga och stjälpa på hela sjön. Det speglade tillbaka ljuset med en sprucken och orolig glans liksom ur ett öga som stelnar. Det var så öfverraskande och hemskt att de höllo på att tappa årorna. Men det var väl för dem, att de icke gjorde så, ty nu drog den okända kraften i båtens köl med plötslig våldsamhet. Rätt mot grafven i Boängsnäset bar det af, och när de sågo ditåt, stod där längst fram en gul, kokande hvirfvel, hvars dån blef förnimbart. På sidorna bugade sig de höga tallarna på sandåsen, som folk på kyrkobacken, när prästen kommer, ja de bugade sig icke bara, de knäcktes af och ramlade ned. Hela skogen böjde sig och skalf för en hemlig och osynlig makt. De förstodo, att där var döden, och med yttersta krafter kämpade de sig ut från den sugande strömmen med de snabbaste årtag de förmådde mot närmaste strand. Det blef icke ett ögonblicks hvila längre, sjön var förtrollad och förvandlad.

Från alla håll sluttade det ned mot den ban, de nyss farit. Där blef en djup fåra ända fram mot grafvens öppning, och vattnet bytte färg och blef mörkt med fräsande gult skum, med tusen hvirflar och skymtande formlösa ting, bottensjunkna stockar och sjögräs och lösryckta stenar. De hade knappt tid att se ditåt, ty de hade göra nog att freda sitt lif. Vågorna hade blifvit allt högre, fast ännu icke ett vinddrag blåste, och nu riktade de sig rätt emot dem för att hindra deras färd. Blott tum för tum kommo de fram, ehuru de rodde, så att knogarna blånade och pannan stramade till af det uppjagade blodet. Som när man flyr i en dröm och knappt kommer ur fläcken, kände de sig stelna af ångest. Med ens stodo de alldeles still, vattnet bara sprutade för de jäktande årorna, men båten rörde sig ej. Det var förgjordt, de skulle dö, ingen människomakt hjälpte längre. De höllo på så en lång stund, innan de märkte, att de nått land, och hur skulle de också ha tänkt därpå, då de voro långt från den kända stranden ännu. De förstodo det först, då årorna nådde bara luft. Omkring dem på alla håll låg sjöbottnen, naken med sin blåa lera och blanka fiskar som icke hunnit med då vattnet rusade undan. Framför dem, ett långt stycke dit, låg landet, högt och underligt öfver den blottade vidden. De förstodo nu att de voro räddade, men det var allt hvad deras tankar räckte till att fatta om. Hela natten tog det dem att arbeta sig fram till fotfäste, stående på skotten och dragande båten med sig. När de väl voro uppe, sjönko de i dvala af trötthet och ångest utan öga och öra för någonting.

Men uppe på åsen stod upphofsmannen för det hela, Vild-Hussen, och iakttog sitt verk ända till slutet. Han gick så nära flödet, att det var fara att han blifvit offer för det. Ibland ramlade tallarna som käglor omkring honom, och marken sviktade och gick i stycken. Han måste hoppa öfver rämnor, klänga med alla fyra, springa för lifvet undan grenar som knäcktes och smällde som bösskott. Det roade honom, och han flydde aldrig längre än efter säkerhet för ögonblicket. Den sjö som så länge trotsat honom, hela det land, han hatat, låg i krampryckningar under honom, han ville se så fullständigt som möjligt.

Som blod ur en afskuren åder strömmade vattnet i den fåra han gräft, med ett jätteväsendes mäktiga och stötvisa pulsslag stannade det af för rasen, gräfde sig djupare ned och sprängde sig fram i vidgad bädd. Med hvart tag var utgången allt vissare, triumfen stoltare. Han kunde se öfver Lokängsdälden ända ned till där den gamla floden flöt fram. Som när mannen och trollet i sagorna låta sina hundar slåss, rände vattnen samman, det nya reste sig mörkt och skummande, trängde fienden tillbaka, fick den under sig, tills den ebbade ut och var borta. Fallet hade strypts som ett maktlöst lif, han hade segrat, och ingenting skulle nu stå honom emot.

Han såg uppåt sjön och slöt hela dess vidd i sin blick. Sedd från detta afstånd var den sig icke mycket olik mot vanligt, men ett hvitaktigt, oroligt fladdrande öfver hela den stora ytan visade, att dess själ flydde bort. Allt häftigare bröt sig älfven fram, allt bredare och djupare gräfde den sin bädd, och skogar sjönko för den som gräs för lien. Redan tecknade ett bredt bälte af blank och blek orörlighet, hvad som väntade det hela, och de två bönderna från Fors togo sig ut som kämpande småkräk i en spindelväf. Stränderna sofvo omkring, människorna sofvo och visste ingenting af. När de vaknade, skulle de finna allt förändradt, och deras lif ledt i en ny fåra dit, där han stod som härskare.

Men det var icke slut med detta. Nedåt dalen, så lång älfven var, bröt i detta nu hans stordåd fram, icke i rykten och ord, utan i hela sin väldiga verklighet. Han vände sig ditåt, yr af glädje, han ropade genom det döfvande larmet, och det tycktes honom, hans röst skulle nå ända till hafvet med vattenmassornas svall. Allt skulle buga och böja sig för honom, liksom skogen för öfversvämningen, alla de tre årens väntan och otålighet bröt nu i oemotståndlig kraft sina dammar, och vägen lades bar mot framtiden. Han kom ihåg hela nejden från sin mödosamma färd dit upp, hvar by och fors stod klar för honom i en följd så snabb som flodvågens nu; han skulle ha velat hetsa det redan hetsade, piska på det ursinniga till ännu galnare fart och så bringa sin hälsning dit ned. Men hur det i verkligheten var, det kunde icke ens han drömma om, där han stod.

*

Det första hinder, älfven mötte, när den öfvermodig och rusig af seger kastade sig in i sin gamla bädd, var en holme utanför Västerede. Det var ett rätt stort stycke mark, mörkt och högt af täta granar; byamännen hade där uppfört flera bodar för sina laxfisken. Vattnet brukade dela sig jämt på båda sidor, och vid nedra ändan blef det nästan lugnt och gaf landningsplats åt båtarna. Det var i gamla tider; nu fanns det icke tålamod längre till omvägar. Som en tjur, fnysande af raseri, tar en gärdesgård på hornen, så grep älfven fatt i holmen, skakade den och ryckte den lös från fästet, lyfte den med sviktande skog och knakande skjul och bråtar och bar den högt med sig. Farten hejdades icke af bördan, som en flotta af skepp i storm seglade den fram, långsamt svängande kring sig själf, men framdrifven i ilande snabbhet. Vid Svarthällsforsen voro bergväggarna trånga, hvirflarna sprutade hvitt nere i djupet. Där hade älfvens lugn alltid pröfvats, och beständigt hade den rytit och dånat af vrede öfver uppehållet. Nu var den icke hågad att fara med lämpa längre, midt på forsens klippor och skum vräkte den hela holmen med skog och rotbunden mylla. Träden knäcktes samman och grepo in i hvarann, de högsta lade sig på tvären och spjärnade med fot och topp i stränderna, nya från Boängens ras ilade fram och fyllde luckorna. Det blef till en tät dammvägg, så hög och bred, som öppningen var. Framför drog sig vattnet undan och lade bottnen nästan bar med sina svarta och taggiga djup, bakom tornade det sig snabbt allt högre och högre. Här skulle profvet stå, hvad som var starkast, den tröga jorden med klippor och mark, eller älfven som växte till jätte, och hvars krafter mångfaldigades hvar minut. På trots byggde den själf sitt hinder allt fastare, nya skogar vräktes på de gamla, hela jordflak trycktes släta intill dammen, allting skälfde för flödenas hejdade kraft, klipporna darrade i sin grund och det mullrade af rullande block i djupet.

Men där kunde icke länge vara tvekan om utgången. När vattnet nått ända upp till klyftans bräddar, hundra fot eller mer i höjd, och skummade och frätte på murens öfverkant som ett gapande vidunder, då brast i ett enda tag allt som hindrat, slets i stycken, förintades och var borta, och i en oerhörd våg, vuxen öfver hvarje föreställning, kastade sig älfven ut i den tomma dalen. Den blef fylld som kvarnrännan af vårfloden, som tystnaden af skriket, som kanonen af skottet; nu kunde det icke finnas hinder eller uppehåll längre, så lång vägen var.

Vild och våldsam hade älfven alltid rusat, men nu var den måttlös, förfärande. Högre än det högsta träd, bröt den fram, allt som låg under den var vigdt till fördärf. Holmarnas träd bräcktes af som stickor under en springandes fot, branternas skogar rycktes med som säf af vårisen, forsar trampades till döds och plöjdes bort, klippor lossades från rötterna och vrokos omkull. Lindorna skuros undan, och hölador och båtar hvirflades bort som barns leksaker.

Förbi Jerqvistle, Backbäcken, Sillre och Liden bar det af i nattens tystnad. Folket, som låg och sof i byarna högt uppe, väcktes af ett dån, som om åskan gick nära. De stirrade genom fönstren på den ljusa och molnlösa himlen och förstodo ingenting. Skräcken blef större genom det oförklarliga — var domens dag kommen, ramlade världens grundvalar, föll man i den öde rymden? Skulle blixten fräsa fram ur lugnet, lika sällsam som ljudet, skulle allting förgås? Men innan de hunnit reda sina tankar, var dånet fjärran och borta, och de trodde, att de hade drömt och sjönko långsamt tillbaka i orolig slummer. De som bodde närmare och lägre, i spridda och fattiga små stugor åt älfven, kände golfvet gunga under sig och sängen flyta kring, och vadade ut för att söka räddning. De sågo hvad det var. Det var vattnet, men lika ofattligt var det hela för dem, och hvad som verkligen händt, förstodo de icke. De böjde knä i undergifvenhet inför det mäktiga och djupa, invid hvars bräddar de left sitt arma och tanklösa lif. Genom stillheten rusade älfven vidare, mil efter mil. Den skrämde upp tystnaden och förintade själfva det larm den väckte, den förintade allt. Jorden skakade, så att luftlagret kring hvart föremål rörde sig i ringlar liksom i hettan öfver ett bål, allt blef overkligt liksom en störd dröm, som stirrar mot vaknade sinnen för att i nästa ögonblick vika bort. Ingenting annat fanns till, än denna oemotståndligt frambrytande vildhet, en glimt af förfäran i den spöklikt bleka dagern, ett rullande dån och efteråt hvirflande och formlösa ting, likt skuggor af det som varit. Det var tidens flöde som tröttnat att rinna evigt i samma lopp. Nu reste det sig i uppror med hela den gåtfulla oändlighet, det kom ifrån, med alla seklers hopade och glömda minnen, och i ett enda skrik gaf det upp sitt väsen af otillfredsställd vilja och ej längre långsam förgörelsemakt.

Vid Indal väcktes färjkarlen af ett starkt rop genom fönstergluggen. Hvem var det som väckte sådana ekon öfver hans lugna flod, hvem ville öfver? Innan han hann tänka sig för, rann något vått ned i sängen. Han störtade upp och ut. Ett berg af vatten stod högt och rasade ned åt alla håll, vågorna flöto redan kring hans stuga och stall. Det var döden som ropat på honom, och den var redan öfver utan hans hjälp. Där var ingenting att göra utom att fly, ingenting kunde räddas. Det stod hårdt åt att komma undan, tätt i hälarna på sig hade han faran, där han sprang upp mot kyrkan. Väl på det torra och i säkerhet, såg han ut öfver sin annars så lugna och kära värld. Älfven var förvandlad, svälld öfver trädens toppar och så fullpackad af tusen splittrade och flytande ting, att man borde kunnat gå torrskodd öfver. Bakerst i vimlet lyste en brokig kropp, hans enda egendom, kokreaturet, ännu tjudradt vid lösa stockar från stallet. Färjan var också borta. Det tycktes honom, att allt var slut för honom. Men vågkammen var redan förbi, lyftad igen, där vägen blef trängre, och härjade vidare.

Ned efter Västerlaning, Kårsta och Arklo ilade den fram, skrämmande och förödande. Stränderna voro här lägre, ängarna skuros ut till hela sin vidd, och de gråa små ladorna föstes samman som får, dem vargen satt skräck i, och hvirflade med. Det såg ut som om älfven skulle mista något af sin häftighet, men hvar gång loppet blef trängre, reste den sig igen. Sist tog den såghusen vid Bergeforsen och knäckte dem som tomma skal, så bar det utför i låglandet. Där fanns det ej mer någon bestämd väg, allting öfversvämmades och böjdes. Och i hafsbandet, där döden så sakta brukade smyga sig på den tröttade floden mellan holmarnas gråa alder och vide, där röt den en sista gång ut sin vildhet i en jättestor, rullande våg, som långsamt dynade af ända mot hafvet. Där låg nu kringspridt och orörligt allt det byte älfven fört med sig, där tog det form igen och förödelsen kunde mätas af blicken. Det var hela skogar af dödade träd, ett helt slagfält af splittrade människoverk.

På endast några timmar var allting skedt, och den korta och ljusa sommarnatten hade hunnit bevittna det hela.

XI.

När man vaknade i Ragunda och gårdarna kring sjön, kunde man icke tro sina sinnens vittnesbörd. Hela den stora vattenytan var försvunnen; nu var där en öken af lera och sten, ännu fuktig och hårdt lysande i solskenet. Här och där i gropar sprattlade fisken ännu, annars låg den död öfverallt, som om ett enda notdrag tagit allt lif där fanns, och kastat det på platsen som ett värdelöst ting. Det såg höstlikt och dystert ut i den friska försommargrönskan, ingenting kände man igen, ingenting var som förr, hela bygdens hjärta hade upphört att slå. Midt i den forna sjön, som varit den ljusa vägen för alla och nu bara visade en svekfull gungfly, dit ingen vågade sätta sin fot, drog älfven fram. Den fanns kvar ännu, men den var förvandlad också den, gul och mörk, tjock som välling, arbetade den sig nedåt i bottnen, gräfde sig ständigt djupare, rastlös och ohygglig. Ingen visste hvar den tänkte sluta.

På hvar plats hade man att ensam göra klart för sig hvad som skett, ty det tog tid, innan grannarna funno stigar till hvarann, och när de kommo, bragte de blott nya olycksbud.

Gedungsen hade upphört att finnas till, intet dån och ingen rök steg upp där längre, den var död och borta liksom sjön och allt det gamla och kära. I sin blindhet hade man trott, att fallet var fienden, som det gällde att bekämpa, man hade rest sig mot skaparens ordning och tänkt pruta litet på hans makt. Nu fick man se, hur han förstod sig på skämt, nu hade man det hårda allvaret. En ny fors hade man förresten fått i stället, lika ful och hemsk, som den förra var stor. Där den gamla sjön börjat, och bara ett strömdrag i den ljusa ytan visat älfvens inlopp, där brusade nu nya hvirflar, och de visste icke hvad de ville, de åto sig med rasande fart in i leran och sanden, och hvar dag flyttade de sig ett långt stycke bakåt likt ett omättligt vilddjur som morrande ändrar läge, allt som det förtär sitt rof. Allting var förgjordt. Åar, som förr glidit lugnt ut i sjön, hängde nu plötsligt i luften och hade att gräfva sig nya lopp. Där blef jordras vid stränderna som begrofvo båtar och människor, ingenting var att lita på, ingenting stod fast och orubbligt. Folk från bygderna ofvanför, som icke hade en aning om hvad som händt, kommo roende utför älfven som vanligt och funno sig plötsligt i dödsfara. Nya strömdrag togo dem och ville rycka dem ned mot det nya fallet, de stodo midt i en förvandlad, förgjord och förbannad nejd.

Vid Jon Esbjörnsons begrafning samlade sig allt det tunga med tryckande makt, och man kände, som lade man en hel förfluten tid i jorden. I båt kunde han icke längre föras till kyrkan, på släpor drogs liket öfver skog och backar, man måste lyfta och bära det långa stycken. Trött var följet, när det hann fram, dyster och mörk stod hopen på kyrkobacken, och dystert ringde klockorna. Man afundades den döde, som sluppit se sin värld förändras, man prisade honom med ett vemod, som hade han varit den sista af sin art. Han hade alltid stått emot det nya påfundet. Han hade arbetat lugnt och fast efter sin vana ända in i det sista, utan att sträcka ut handen efter någonting annat än det som närmast låg redo, han hade fyllt sin plikt. Han var också ingenting skyldig nu, han ensam kunde sofva lugnt, där annars oron rådde.

Ty till råga på allt lupo nu ryktena in om hvad som händt nedanför Gedungsen, i den långa dalen ända ned till hafvet. Det var slag på slag. Hela byar hade mist sina ängar, hela holmar med allt hvad därpå rymdes voro bortsopade, fisket var förstördt öfver allt, kvarnar och såghus lågo i spillror och stora skogar hade ryckts upp med rötterna. Det, som stod kvar, var sköfladt, laxar hängde sönderslitna uppe i trädtopparna, sjögräs, lera och mjöla täckte och sudlade allt, icke ett strå stod grönt, icke en fågel hade sitt bo. Så långt älfven rann, var allt hvad människoflit åstadkommit under långa tider bortplöjdt, och folket stod tomhändt med tankar af hat och hämnd mot kortsyntheten uppe i Ragunda. Öfver land och rike gick snart ropet mot de fattiga bönderna som sökt bota på sitt armod och i stället dragit öfver sig en skuldbörda från allt hvad de själfva och andra mist. Hur de skulle göra rätt för sig och härda ut, det visste de icke, men det måste försökas ändå, det lofvade de sig själfva vid Jon Esbjörnsons kista. Det var ett hårdt prof och svårast att veta, hvad man först skulle ta fatt i, i all denna förvirrande mångfald af bekymmer och kraf. Och man vände sig mot den som orsakat det hela med sin harm och sin ovisshet.

Man fann honom vid groparna i sjön, håfvande upp den fisk som dittills ostördt sysselsatt sig med att äta upp hvarann, de större de mindre. Han var vid ett strålande lynne och skakade af sig all klagan, så att han var den som blef minst våt, han tryckte deras händer och klappade dem på ryggen, så att de blefvo hvita af fjäll.

»Har I varit med om ett sådant fiske förr,» sade han. »Det är för märkvärdigt. Kasta bara ut era nät, där jag säger till, och I skall få dem alldeles fulla. Det är skillnad mot förr, då kunde I fara sjön kring med utter och just ingenting få fatt i. Hvasa?»

De stirrade på honom. Ja, detta var verkligen sant, men, men … Var det drift? Hånade han dem till på köpet?

Han lät dem ej få tid att tänka ut sina tankar.

»Ser I där! På samma sätt är det med skogen. Hvad har I fått ur den förut? Fällt en stock för att göra ett degtråg och till sist stannat vid en träsked som pojken i sägnen! Nu kan det bli något af, nu är vägen öppen. Det gick lättare, än någon kunde tro, inte sant, det är så att I knappt hunnit hämta er ännu? Gör er nu i ordning med nya don, och här skall regna silfver så tätt som fiskfjäll. Där ser I, hvad jag har gjort för er!»

Ja, det var nog sant, att det fanns fisk nu, och i morgon var den slut. Sjön var borta den, och kanske gick det på samma sätt med skogen, om man for vildt fram. Hvad hade man då?

»Ah, bah! I dag är det öfverflöd på fisk, då är det skäl att ta fatt på den. Inte sörja för morgondagen, den reder sig alltid. Skogen är också stor, och hvad gör det, att en sjö är borta, när det finns så många kvar? Den kan I få igen, om I sitter ned och gråter vid den, som Israels barn vid Babels älfvar. Då blir den salt till på köpet. Har I inte fått det som I ville? Gedungsen knäcker inte en sticka mer. Blir I rädda nu, för att det gått bättre, än någon anade, mer än kanske jag? Skall man klaga som friaren, för att han fick allt hvad han ville med detsamma?»

Å det, det skrattade han bara åt. »Det påstås ju verkligen, att några träd skall ha knäckts af där nere. Såghusen lär också ha blifvit ruskade. Men hvad rör det oss. Vi bygger en såg häruppe, så får man köpa plank af oss, värre är det inte att bota. Skrifvelser, papper! Har I aldrig haft att göra med lagsaker förr? Det tar tid, allt sådant där, skall jag säga er, och jag har haft göra med dylikt, till ringa nöje hittills för resten, men utan att just förlora något på det. Det skall skrifvas med så mycket krummelurer, och så fint och vackert, och när det är färdigt, så har han glömt en prick eller inte sandat på bladet. Då står man där, och allt måste göras om igen. Lita på mig för det, ingenting få de af oss, om det sköts ordentligt. Hade de stämt älfven i tid, det kunde så vara, men stämma oss efteråt, det gagnar ingenting till. Saken är för stor och vidlyftig. Tiden har förändrats, och bönder kommer ingen vart med mig.»

Den tröst, de på detta viset fingo, var af blandadt värde. Vild-Hussen kunde man tilltro hvad som helst, efter hvad han visat sig förmå, men de fingo själfva en känsla af osäkerhet inför honom, som tog allt större mått. De hade fått en herre i huset, och ingen visste riktigt, hvad han menade. Långsamt hade han tagit väldet öfver dem, först i vanan att befalla vid arbetet, så allt vidare och vidare. Efter den stora katastrofen hade han blifvit alldeles öfvermäktig, och där han nu stod, leende och slug och ensam munter bland alla de nedslagna, vågade ingen ens tänka sig, hur det skulle sluta. Och hans verksamhet fördubblades, han var öfverallt på vägar, dem han ensam fann och snärjde med sina papper och sina förtäckta planer. Nu var man helt och hållet i hans händer, ty skulle någon reda ut härfvan, var det han. Han fordrade lön för det, inte mycket, bara sjön som inte längre fanns, bara ett stycke värdelös mark af hvar och en, och så del i skogen. Man var redan inne i det, och man kunde ingenting neka, ty for han sin väg, då var ruinen där. Och alla nackar böjde sig inför det oundvikliga, och framtiden låg i tryckande oro, och Vild-Hussen var kung öfver ett tuktadt och lydigt folk.

Det njöt han af, och han var en godmodig och skämtsam monark, hvars krafttag alltid doldes af en hjärtligt uppmuntrande klappning. Han hade aldrig njutit af lifvet som nu, och aldrig känt sig så ung. Endast en sak började trycka honom. När det blef klart för honom själf, hvad han uträttat, hvilket buller och larm, han väckt, och hur hans rykte flög ut öfver landet, kände han det enformigt att sitta där i det stilla, som stenen ligger i lugn på bottnen, medan ringarna breda sig efter dess fall. Han började känna martyrskapet af mänsklig storhet — hvad var den värd, om man bara hade smått omkring sig, och ingen kunde uppskatta den? Att hålla till bland sura och fattiga bönder, medan hans namn bredde sig från älfdalen, där intet annat nämndes, söderut, förbi Sundsvall, hans misskännelses ort, och säkert ända till Stockholm bland höga herrar och vederlikar, det var hårdt. Det borde smidas, medan järnet var varmt, han borde ut i stora världen och lufta sig. Nödvändigt var det till och med, ty han behöfde pengar för att få skörda fort. Dem skulle han säkert med lätthet kunna skaffa sig, om han kom nu, innan bullret hunnit lägga sig, och visade, hvad han var, och hvad han gjort. Det största fall i hela landet hade han lagt bart, alla forsar ända till hafvet hade han plöjt upp, som ryktena sade. Den vildaste älf hade han gjort tam. Han var en stor man, han kände det mer och mer. Men man fordrade mycket af en sådan. Han skulle ständigt slå nya slag. Upprepade han sig, var det slut, och då var han bara en af många. I förvåning måste han komma, liksom förvåningen gått före honom, bondskjuts dög icke för en sådan.

Hans plan var lätt funnen, men han höll den hemlig, så att ingen skulle stjäla den, han började bli misstrogen nu, när han fått så mycket att vakta. Han genomtänkte den och formade ut den, han njöt på förhand af den, han började bli stel i nacken i känsla af hur mycket den bar på. Och när tiden snart nog var inne, skred han till verkställighet.

XII.

En morgon tvättade, kammade och rakade sig Vild-Hussen med mer än vanlig omsorg, ty afgörandets stund var inne, och han skulle företaga sin färd. Sina bästa kläder tog han upp ur kistan, där de legat obegagnade under tre år, liksom alla de finare sidor af mänskligt lif, hvilka han en gång tillägnat sig och låtit förfalla i glömska af brist på användning för dem. Det var med oro han nu granskade dem, och han fann många brister.

Både rockan och knäbyxarna hade fått liggsår af sin långa instängdhet, de luddade sig i kanterna, och en och annan mal fladdrade ut ifrån dem som ett tydligt intyg om hur glansen gått. Sidenvästens blommor hade gulnat liksom all annan förgängelse om hösten, strumporna behöfde stoppas, och skorna voro spruckna af brist på smörja. Själf hade han också nötts af årens vedermödor och missräkningar, det kunde han se i sin lilla spegelbit, som på närmare håll var ärlig nog, men nekade sig till helhetsintryck, hur långt undan man än höll den.

Han behandlade allt med vemodig respekt, ty det hade ändå varit otadligt en gång, och botade bristerna med ömhet. Plaggen borstade han omsorgsfullt och höll dem öfver ångan af grötgrytan i köket, för att ta ut vecken. Lädret gned han noga in med osaltadt smör, och äfven sitt hår gaf han en ringa tillsats af samma slag, efter han icke hade någon pomada. Värst var det med hatten, som blifvit ett sorgligt formlöst, tillplattadt ting, sedan den sist satt på hans hufvud, men äfven den blef genom tålamod betydligt bättre, och resten fick ersättas af den käckhet, hvarmed den bars. I alla fall hade han gjort hvad han kunnat, och mer borde ingen begära.

När han var färdig, spände han om sig en värja, som han vid någon af höjdpunkterna i sin växlande bana förskaffat sig, och trädde ut i köket till de andra, för att se, hvad verkan han gjorde.

Framgången var fullständig, och ehuru han aldrig förr känt en sådan leda och ringaktning för sin omgifnings tarflighet som nu, kände han sig ändå uppmuntrad af den beundran som mållös stirrade i allas blickar. I synnerhet barnen blefvo glada som om de fått något själfva af att bara se på honom, det var tydligt att åtminstone där i trakten aldrig förekommit något så grant. I och för sig betydde det icke så mycket, ty bygdens helgdagsdräkt, blårock, strigbyxor, stuttstrumpor och näfverskor, var enkel nog, men häpnaden visade också, att man var långt ifrån hvarje jämförelse med dem. Han spände alltså ut bröstet i sinnesro, medan han fann tillfälle att gå rundt om för att visa sig från alla sidor och frikostigt ge så mycket ögonfägnad som möjligt.

»Hvart skall Hussen ta vägen,» frågade bondmor. »Han tänker sig väl aldrig ut och fria heller?»

Vild-Hussen log, utan att låta några fördystrande minnen väckas.

»Kanske det också,» svarade han, »så där i förbifarten åtminstone. Tror mor, att man skulle svara nej åt mig då?»

Det hade hon mycket svårt att föreställa sig, om hon dömde bara efter ögonen. Ståt var alltid ståt och värdt mycket, men karlen var ändå hufvudsaken, och denne förstod hon sig aldrig riktigt på. »Det är nog svårt att veta det,» utlät hon sig försiktigt, »det beror på, om man kommer i rätt stund.»

Och Vild-Hussen blef icke förolämpad öfver tviflet och ännu mindre nedslagen. »Det gör nog så. Man måste sätta sig i respekt först, annars går det galet. Förresten är det inte därför jag ståtar, jag har längre och viktigare färd än så. Jag tänker hälsa på kungen.»

Han njöt af den öfverraskning, han väckt. Det ordet gjorde bättre tjänst än någon olja att ge glans åt hans förlegade prakt, och nu fann han den själf rätt försvarlig. Till och med husbonden visade, att han icke var okänslig för den. »Det är lång väg till den herren,» sade han och förlorade sig i tankar på den. Det tycktes honom han måste sitta någonstans i fjärran på ett högt, högt berg, och han kände ännu djupare bekymren och fattigdomen omkring sig. »Det är lång väg dit.»

»Så det nöter på finheten menar du. Därför väljer jag också en annan led än den vanliga, ty man bör inte vara dammig där. För kungen är ingenting godt nog; man tar hvad man har. Hatten är det mest bekymmer med, men därborta hålles den alltid under armen. Med armbågen krökt, så här!» Och han gjorde så och gick fram och tillbaka i stugan med afmätta danssteg, för att öfva sig till audiensen och visa, hvilken hofman han redan var. Barnen höllo på att glida af bänken i stelryggad respekt, och pigan blygdes för att hon låtit kurtisera sig af en dylik man. Kattungen trodde det var fråga om lek och kilade fram. Vild-Hussen var segerviss och lycklig.

»Hm, hm, man finner på så mycket. Och hvad skulle du göra hos kungen?»

»Bara tala om för honom, hvad som händt, och hur man gnäller öfver det här. Då skickar han mästerman hit och kurerar er alla för hufvudbry. Ha, ha, tror du inte det blir mellan oss, hvad vi två säger åt hvarandra?»

Han brann af otålighet att få säga det redan nu och slå med häpnad öfver sitt lugn, och sin djärfhet. Denna stund stod för honom jämnt i alla enskildheter. Han skulle visa, hvad han var för en man, och hvad han kunde uträtta, lägga fram sina tusen idéer, som kväfde honom, skaka af sig allt som hittills bundit, yppa hur man misskänt honom och handterat honom hårdt, vinna fullständig upprättelse och seger. Men bonden afstod från att ens föreställa sig ett möte mellan sådana män, ty han kände sin plats och sin fattningsgåfva.

»Och hvad är det för ny väg, det är frågan om?»

Vild-Hussen stannade och hans lustiga fåfänga gled af honom. Hans ögon lyste icke blott af den vanliga lifliga slugheten, men af en ny flamma, upphetsad, orolig och obestämbar, halft förryckt i sitt mod.

»Nedför älfven i båt, så lång den är, hela vägen ända till hafvet, kanske längre.»

Det gaf ett ryck i åhörarna. Detta förstodo de, och de glömde allt det andra.

»Det tänker du väl inte på? Den bär mot döden, den vägen, och har alltid gjort det. Ingen har ens försökt den, ingen har tänkt på den.»

»Just därför gör jag det. Det är inte heller den gamla älfven det gäller. Nu är alla holmar borta, alla forsar undanröjda. Det gjorde den stora floden, det har I väl alla hört? Nu är det bar och jämn väg. Det har ingen tänkt på ännu, ty ingen tänker mer än jag. Det har man inte reda på därnere, man har bara hört om några båtar och bodar som slagits sönder. Att en hel bygd blifvit öppnad, det förändrar saken litet, det skall jag visa, så att ingen kan neka till det. Jag har tagit reda på allt och vet hvad jag gör.»

»Men Svarthällsforsen är kvar. Troligen flera än den.»

»Kvar ja, älfven är också kvar, annars ginge det inte. Men allt är tamt nu, allt är förändradt.»

De varnade honom ändå, men han ville icke höra på dem. Tanken hade så bitit sig fast i honom, att han icke kunde lyssna till annat. Hans säkerhet gjorde dem äfven villrådiga, ty hvad hade han icke hittills visat sig förmå!

Men där han gick omkring och bestyrde sina sista tillrustningar, pratande, skrattande och full af hopp och djärfva påhitt, kände de medlidande med honom. Hvad var det för oro som jäktade honom jämt, hvarför var han olika alla andra? Det var som om älfvens vildhet farit i honom. Kring den hade hans tankar alltid sysslat, han kunde icke lämna den, och nu drogs han bort med den.

När han tog afsked, var det breda ärliga handslag han fick och ärliga tunga blickar med förlåtelse för allt hvad han dragit öfver dem. Ingen tänkte annat än på honom. Han kände sig mot sin vilja litet rörd däraf.

»Nå, skall jag inte hälsa kungen ifrån er? Är det ingenting I behöfver?»

»Säg honom, att vi ha det svårt och få det värre. Hjälp lär väl ingen ge oss, om vi inte själfva ta i. Vi skall också göra vårt bästa, och vill han så tänka på oss, så blir det väl välsignelse till slut.»

»Det låter ju, som var det själfva Gud fader, I hälsade till!»

»Om så blir, så säg honom detsamma.»

I denna aflägsna trakt hade man ännu kvar känslan för kung och öfverhet som ett nästan religiöst begrepp, »kronan», var som fjärde personen i gudomen. Man såg mot dem allesamman lika enkelt barnsligt och undergifvet.

Vild-Hussen ryste till för det dystra förebudet och hela detta opåkallade allvar, men skakade det genast af sig.

»Åt era barn skall jag ha socker och grannlåt med tillbaka,» sade han, »allt hvad I nånsin önskar. Åt alla skall jag ha något med, lita på mig. Här skall bli andra tider, när jag kommer igen.»

Och han satte sin gamla hatt på hufvudet och gick med en munter kraftmedvetenhet i rörelsen, som spände alla sömmarna i hans bräckliga kläder. Man såg långt efter honom och kände det tomt och underligt, ehuru man visst icke varit glad att ha honom där.

Han gick ned mot älfven, satte öfver de ännu gula och strida vågorna med raska vändningar och klättrade uppför sandbranten. Han skulle till Lien för att träffa Magnil och säga henne några ord, innan han for.

Vägen tog han öfver dalen, där förr Gedungsfallet brutit fram. Ingen hade gått där ännu, fast där var alldeles torrt, ingen hade tänkt, att det kunde vara möjligt. Rädslan från det föregående hängde ännu kvar där. Det såg också underligt ut. Ännu djupare var nu hålvägen, skuggan från branterna fyllde den liksom med ett lätt stoff, kölden satt ännu kvar i marken. När han gick där, var det som om älfven ännu flutit öfver hans hufvud och stängde honom från dagens värld. Där var så tyst, att genljuden efter fotstegen fingo en nästan hotfull styrka och brötos samman mot hörseln som spökande larm ur det förgångna. På bergväggen stirrade sällsamma väsen emot honom; det var gropar och linjer, dem tusen års floder nött in i stenen, och som nu nåddes af ljuset och fingo form af fantasien till hotfulla och jättelika gestalter. Det var skuggorna efter det lif han dödat. Man fick se sig för hur man gick, ty klippbäddarna voro blankslipade som is, och midt i dem öppnade sig jättegrytor, dem snurrade stenar svarfvat djupa som brunnar, och där var det ännu vatten. Vild-Hussen såg sig nyfiket kring på allt och tänkte på, hur han först stått inför det fallet. Då svällde det af makt och styrka och öfverdöfvade hvar röst, och nu var alltsammans sten och död och tystnad. Men han dröjde där icke längre än han behöfde, ty stillheten var hemsk.

Magnil såg honom komma långt ifrån och förvånades åt den främmande uppenbarelsen. När hon kände igen honom, höll hon upp med det hon hade för händer och mötte honom med en hård och spefull dragning på munnen.

»Kommer I därifrån?» sade hon. »Jag trodde, det var forskarlen, som måst ge sig till betjänt för att lefva. I har fått det nu, som I ville. Finner I behag i det?»

Vild-Hussen blef litet nedslagen öfver att hans ståt gjorde så ringa effekt, och tog försiktigtvis af sig hatten. Han stod som han öfvat sig att stå inför kungen, själfmedveten men ödmjuk, spejande och slug.

»Mycket,» svarade han, »här är nu en god del gjordt, men ännu inte nog. Det är litet bart, men när här blir plöjdt och sått, blir det nog bra. Det skall komma i sinom tid.»

»Och I skall göra det, I skall skörda? Hur ser I ut?»

Hennes förakt smittade honom själf, och han kände sig nästan löjlig inför henne, där hon stod i sin bonddräkt och sina näfverskor, trampande så fast i marken, som om hon vuxit ur dem.

»Bah» — han skakade intrycket ifrån sig — »jag ser, att du inte förstår dig på, hvad som är fint. Du får vänja dig vid det. Det är inte för dig, jag har klädt mig så här.»

»Och hvad har I kommit för?»

»I samma ärende som sist. Jag vände mig åt orätt håll då. Jag kände inte dig, och du kände inte mig, men nu bör den saken vara klar. Jag har hållit hvad jag lofvat, och mer än det, jag tänker göra så ännu. Du vill ställa oss som fiender, men jag har inga sådana, jag kufvar dem. Du säger nej fortfarande, det kan jag se, och jag tycker inte illa om det. Du kan inte mena det så fast längre, och med tiden måste det bli ja. Jag har nu satt mitt kort på det, och efter jag skulle göra en liten resa, ville jag göra klart mellan oss. Jag tänkte också, att du kanske hade fått ögonen öppna nu, men det tycks ta tid.»

»I skall fara, säger I. Och hvart?»

»Till Stockholm, till kungen. Man talar nu bara om mig i hela Sveriges rike, och då vill jag vara med. Jag öfverger ingenting, var du lugn. Mina papper, dem har jag här» — och han slog sig på bröstet. »Du tänkte på dem, du, när ingen annan gjorde det, och det tyckte jag bra om. Nu är de värda mera. Du frågar inte, hvad jag tänker ta för väg?»

»Nej, våra har I förstört. I får väl hålla tillgodo med dem nu.»

»Aldrig jag. Jag gör mina vägar själf. Nedför älfven bär det, i en sträcka, ända till hafvet.»

Hon måste se på honom. Hans ögon flammade af en underlig eld, som förtog deras vanliga, hatade uttryck. Det var våghalsigt mod i dem nu, midt i fåfängan och skrytet, och en vild kraft. Hon kunde lida dem bättre, än hon någonsin gjort, och för första gången kände hon för honom något liknande medömkan. Men hon stelnade igen, när hon såg sig kring på den döda sjön och sin härjade värld.

»I väljer själf era vägar, och hvart de leder, vet ingen af oss.»

»Och när jag kommer tillbaka, Magnil, och har fått allt som jag sträfvat för … Tro du mig, det har kostat, det är hårdt att vinna något. Men hvad gör det, när jag kommer tillbaka, när jag har det. Och då, är jag då en man att säga nej till?»

Hon svarade icke, emedan det ju allt fortfarande var öfverflödigt, men hennes blick gled förbi honom och stannade allvarlig, som om hon sett mot något öfvernaturligt inne i framtiden. Han rördes af den oväntade mildheten i hennes uttryck och tänkte nu äfven på henne.

»Jag har gjort dig sorg och skada, men det måste jag. Någon annans fick du inte bli, du passar bara för mig. Du skall bli som en drottning här, och allt skall bli vårt.»

Hon flyttade blicken mot honom själf.

»Ja, vackert har I gjort det omkring mig, fattigt var här, nu är det värre, men ett är sig likt. För er blir här ingenting, I må räkna så mycket I vill. Annat har vi vuxit upp till och lärt, ingen har här räckt handen efter andras i lystnad och snikenhet. Hvad har I att göra med oss? Hvarför kom I hit med era begär och er oro? I vill göra oss alla likadana, men det skall inte lyckas. Se till, hvad som är kvar till slut efter allt hvad I famlat efter, och far den väg I valt!»

»Så, så, du är ond ännu. Ja, jag skulle bara säga farväl och får väl se tiden an.» Och han nickade, oförtrutet som vanligt, satte hatten på hufvudet och gick. Magnil stod och såg efter honom, allvarlig och tankfull, men allt som han kom längre bort iakttog hon bara, hur löjlig och liten, han tedde sig i sin nötta ståt, och log hårdt åt honom. Och hon vände sig bort mot sina skogar som stodo orörda af all förändring, väldiga och tunga som alltid, och gick till sitt arbete.

Litet senare kom Olof-Gabriel med lätta steg och en befriad, öm, käck och glänsande blick.

Han hade tänkt mycket dessa dagar med all den tryckande oron omkring sig; han kunde icke stanna längre och icke heller öfverge Magnil. Alltså måste hon följa efter honom och bli hans. Hvad hon invändt förr måste bara ha varit tomma ord, ty de älskade ju hvarann och var unga — hvad kunde då stå i vägen för dem? Ingenting alls. Sådant slutade aldrig på mer än två sätt. Antingen en poetisk och tragisk upplösning, lockande nog i all allmänhet, men gudskelof icke att befara här, eller också lyckan och bröllopet. Han var en man och visste hvad han ville. Hans far, som öfvervann alla svårigheter så lätt som man stryker en begagnad prästkrage fin igen, skulle åtaga sig henne, böja, blöta och stärka henne, så att hon passade för sitt nya stånd. Hon skulle bli ännu vackrare så, vekare och ömmare än nu. Under tiden skulle han arbeta med hittills osedd kraft för att få en ställning. Naturligtvis skulle han ingenting uppge af sina orubbliga meningar om samhälle och skapelse, men han skulle finna, att bästa sättet att verka för dem var att taga plats inom sagda samhälle. För att styra en båt måste man sitta i den och något så när bekvämt till. Han sade henne allt detta i mycket muntra och modiga ordalag, alldeles som han kände det, men utan att lägga vidare vikt på hvad å hennes sida var att göra, ty det kunde komma omärkligt och af sig själf.

Hon hörde honom till slut, eller tycktes åtminstone göra det, med en ljus och leende min alldeles som förut under deras samlif på sjön. Men hennes svar kom underligt i ton och ord.

»Du har alltså inte farit? Du dröjer här ännu?»

»Ja visst. Skulle jag fara utan dig och utan ens ett afsked? Hvad tänker du på?»

»Jag tog ju afsked en gång. Från alltsamman.» Och när han icke förstod, fortsatte hon in på annat. »Vild-Hussen har sagt afsked han.»

»Har han farit? Hvarför talar du om honom! Hvad sade du honom?»

»Ingenting. Han hade ju fått sitt svar. Han är borta nu.»

»Hvart for han?»

»Till Stockholm, sade han. Han skulle söka kungen, han skulle göra stordåd igen. Han pratade och pratade. Det gör detsamma hvad. Han kommer aldrig tillbaka, men det visste icke han.»