I.

Klockan i hörnet slog tolf slag, medan lodet hasade tungt mot fodralet, och kedjan gaf ett rostigt gnäll i verket. Genom något fel i det senare kommo ljuden med olika fart, först ramlande muntert nog på hvarann, men så med tveksamma uppehåll, som om de hade svårt att skiljas från det ljufva nuet och bringa in en oviss framtid.

För de närvarande hade de ingenting sällsamt alls, utan voro blott en flyende del af våren i nådens år 1793, en vår, sent kommen och fort förrunnen som alla andra. Tänkte man någonting alls vid det störande bullret, så var det förvåning, att en klocka gick i ett dylikt näste, och ett trotsigt medvetande, att om det var för att mana gäster på dörren, så var syftet åtminstone för den natten och det sällskapet förfeladt.

Sällskapet var icke af bästa sort, stället icke heller. Men efter det sista slaget just förklingar, vilja vi hänga oss fast därvid, innan det är för sent, och dyka in i det längst förflutna och se oss omkring och göra oss hemmastadda där. Ty människor äro dock alltid människor, och behöfva just icke ömsesidig högaktning som förutsättning för ömsesidigt intresse, helst på så långt afstånd i tid.

Rummet var lågt med nedsotadt tak och bjälkar som hängde svankryggigt. Grofva och bruna bord och bänkar, det var hela möbleringen, jämte ett par bruna skåp med utsuddade rosor på och den redan nämnda klockan, en gång prydd på samma sätt. På väggen bredvid hängde en gammal luta, hvars pärlemorornament ensamt glimmade i allt det färglösa, som några fiskfjäll i ett nät. För fönstren sutto tillskrufvade luckor, och genom de runda hålen tittade idel svart tomhet.

Det gjorde också detsamma, ty därinne behöfde man för sin trefnad ingenting af yttervärlden och ingenting för ögat. Man redde sig ändå.

På midtelbordet bland flaskor och krus, glas och tenntallrikar, rykte fyra talgljus, som tycktes ha böjt både lågan och veken för draget af våldsamma skrattsalfvor och dröpo och dräglade sitt dropp till skäggiga och förkomna fysionomier, af någon likhet med de orakade, talgiga och rödögda ansiktena omkring dem. I en krets bakom strök, i en behaglig kontrast mot glädjen, den bekymrade och sömniga krögarmor och suckade och tänkte på sin säng och gned händernas yttersidor i förlägenhet och vaktade på order. Men bakom henne fyllde skuggorna i den tobakstäta luften rummets öfriga rymd och smälte på väggarna tillsammans med fläckar af nötning och smuts, så att det var, som om där funnits en ansenlig hop af dimlika väsen, ehuru den blott i första ringen tog helt kroppslig form.

Där var det inte fler än sju.

Johan Labbart, afskedad lektor i Hernösand, numera privatman — och helst så privat som möjligt — i den obskyra staden Sundsvall, var den till ålder och ställning mest framskjutne. Det förra visade sig i den hårpiska han bar, grå utan puder, öfvergående till grönska af fett och vanvårdnad liksom hans bruna rock, det senare i sättet hvarpå han bar den, som en motvikt mot den muntra och öfverlägsna uppnäsan, rätt ut som pipen på en tekanna. Han lifnärde sig på skulder och där dessa, utan hans eget åtgörande, sveko, på lektioner med köpmanssöner, dem han undervisade i främmande språk och genom sitt afskräckande exempel i försiktig och laglydig lefnadskonst.

Herman Feltstjerna, en fänrik som aldrig sett krig och en äkta man som aldrig sett fred, tillräknade sig själf platsen närmast efter honom, men lämnades af andra just ingen plats alls. Hans röst lät som kastad tillbaka ur en sprucken kruka, och hans vänner påstodo, att den gjorde så med förnuftigt skäl, och att det var det enda förnuftiga med honom. Fiender hade han inga — det var hans öde — men hans klandrare, hvilka voro alla de som användt honom i hans verkliga lifskall, landtmäteri, vidhöllo, att den räta linjen för honom var ett i alla afseenden ofattbart begrepp.

Hagdin och Willing, tvenne handelsbokhållare, bildade den egentliga medelklassen i sällskapet. Där var också öfver dem något uttryckslöst, som om de bakats — af samma deg — och vid jäsningen förlorat sin fysionomi. Det var folk som tänkte på order och läto bli på eget bevåg, spisade sina ärter och drömde om fläsk till dem. Roligt hade de icke haft, men aldrig reflekterat öfver orsaken. Som det var lika litet ondt som något annat i dem, passade de att fullständiga hvilket sällskap som helst och ansågos väsentligt bidraga till nöjet.

Lutad emot dem, som om han uppmärksamt lyssnade på dem, satt Niklas Lanthén. Det var emellertid bara en synvilla, som icke ens länge kunde smickra föremålen själfva, ty de visste så godt som andra, att han alltid satt och måste sitta så, böjd åt vänster. På högra sidan af halsen hade han nämligen ett så kalladt flenhus, jättestort och täckt af svart taft. Det var det mesta han egentligen bragt det till i lifvet, trots god vilja att komma sig fram, god flit som kopparslagaremästare och inga skrupler. Man tillskref detta hans yrkesmässiga lomhördhet och hans otur, som gjorde att han alltid instämde på orätt ställe och var ett offer för slumpen. Till och med hans sömn stördes af kroppslytet, ty det föreföll honom, att han i bädden låg bredvid sitt förfelade jag, och hans dröm tog formen af afundsjuka fantasier öfver hur mycket andra hade.

Nedanför dem alla satt en man af obestämd ålder, vid namn Jonas Pihl. Namnet var det enda säkra med honom, ty annars var där idel gåtor. Han tycktes icke veta dem själf, och som han icke var från trakten, hade han heller ingen att fråga. Att han en gång ägt något, ansågs sannolikt på grund af hans vana att dra fickan ut och in och stirra på dess tomhet, men hvad han ägt, om det varit en gård, en häst eller en tobakspipa, det var alldeles ovisst. Att han gjort något galet på ett eller annat sätt, det kunde hvem som helst se. Han hade ett kainsmärke intryckt, icke i pannan, där det knappt skulle ha funnits plats för det, men någonstans på ryggen, och dess befintlighet yppade sig i alla hans rörelser, hvilka för resten icke voro många. Han hade dykt upp i staden under krigsåren, satt sig på en varupacke vid hamnen och blifvit kvar. Det var nu hans yrke att sitta och vakta, gå ärenden, skrifva på diktamen en förträfflig stil — läsa tycktes han däremot ha glömt — samt sofva i kyrkan. Det sista gaf honom anseende af att vara en man, mot hvilken det förbrutits mer än han själf orsakat, och så kunde han uppehålla lifvet och klä sig tämligen anständigt i aflagda kläder. Som han regelmässigt söp sig dödfull vid tillfälle, hade man sympati för honom som en trots allt dunkel ärlig karl och bjöd honom gärna, ehuru icke i familj.

Det var sällskapet; alla mer och mindre skeppsbrutna, frestade de sin tillvaro på de magra smulorna från öfverflödets bord i den lilla kuststaden, som i sin ordning lefde ett allt annat än sorgfritt lif på landet bakom, täta skogar med föga folk, karga förhållanden och lång sömn i vinteridet. För tillfället skulle de dock icke ha bytt ut sin plats mot någon annan, ty om taket var lågt, så var glädjen bara desto närmare, och bordet med våtvaror, skorpor och kringlor, tobakskarduser och snusstrutar skulle godt ha räckt till för dubbelt så många.

Den de hade att tacka för allt detta, värden för kvällen, kungen för nuet och en obestämd tid framåt, skilde sig från sina gäster icke så mycket till det yttre, som med höga stöflar, grof rock och grofva lemmar var rustikt nog, men desto mer till hållning och uttryck. Han ensam bar i sitt väsen något obeskrifligt som angaf, att han var en karl med resurser, om icke i fickan, så i bröstet och hufvudet, hvilket är bättre. Han njöt som de andra af stundens sorglöshet, men för honom var den icke en lotterivinst, utan räntan på ett säkert kapital. Han var den ende i sällskapet som var nyrakad och slät — af respekt mot sig själf — och hans breda haka och skarpt tecknade munparti lyste nu i medveten värdighet i kapp med hans kvicka och förslagna ögon. Ansiktet, med stora och kraftiga drag, var en begåfvad bondes, men hans later och rörelser tydde på en man som sett sig om i världen. Hade det icke alltid varit från den bästa sidan, så var felet hvarken hans eller världens, utan af tillfällig art, och hade han fallit sju resor, som nog var möjligt, så hade det varit på fötterna liksom katten. Han hette Magnus Huss och var född i Boda by uppåt älfven, i små förhållanden, dem han tidigt försökt göra ansenligare. Så tillvida hade han också lyckats, att han ständigt skapat allt större hvirflar omkring sig; det hade varit hans lifselement som en simmande själhunds. Ur den sista hade han just dykt upp, ännu våt, glansig och munter af badet.

Det var ett handelsfallissement, förbundet med vådeld, men för öfrigt just inga poster på kreditsidan. Sina ovänners förhoppningar hade han dock kommit på skam och redt ifrån sig ansvar och borgenärer med en född segrares muntra behag. Vid nära fyrtio år stod han nu lika fattig, som han inträdt i det merkantila lifvet, hvilket var mycket, men lika rik också, hvilket var vida mer. Världen låg honom nu lika öppen att gå tillbaka in i som nyss för att gå ut, och hade han hittills intet annat vunnit än namnet »Vild-Hussen», så var heller ingenting förloradt. Benämningen tydde icke på några hans lynnes oarter, utan blott häpnaden, som hans syn på tillvaron och dess möjligheter väckt hos sinnen, hvilka fattade den förra som ett ärfdt klädesplagg, och de senare som utsikt att runda ut det med långsamt förvärfvad, men solid fetma.

Vild-Hussen stod upp med ett glas i hand och hällde rödt vin i glaset. Medan han med en åtbörd bjöd tystnad, bet han af och förtärde en half kringla, och själfva krögarmor, som nu hoppades, att man skulle ha vett att ge sig af, imponerades af hans hållning och samlade sig till högtidlig uppmärksamhet liksom i kyrkan. Bakifrån kunde man icke se den uppsluppenhet som lekte i hans ögonvrår och mungipor.

»Mina herrar,» började han värdigt, »hjärtans vänner, det gör mig ondt om er. Roligt har ni haft, men inte har jag talt om hvarför, och inte ens hvad det är vi dricka. Fyll i glasen, lyft dem till ögat, och säg mig hvad ni ser!»

De gjorde så och stirrade på de mörka kuporna med ett plötsligt vemod, som om de först nu fattat allt godts förgänglighet, men också med en orolig känsla i svalget, ty man kunde vara beredd på hvad puts som helst.

Spegelbilderna återgåfvo blott deras ansikten med breda munnar och förskönade drag — de hade ingenting att svara.

Vild-Hussen lugnade genast deras närmaste farhågor.

»Vin är det nog, men ser ingen något mera? Herr lektor, en prästkappa, som aldrig kunde ha kommit på värdigare skuldror, har kära bror för länge sen supit upp, men nu är det min blommiga nattrock. Rak i ryggen, Feltstjerna, för där sitter nu en eldgaffel med diverse annat, som borgenärerna föraktat! Hagdin och Willing ha snusat upp min rödrandiga katt utan att nysa, och Lanthén håller på att svälja ett brunt klädskåp som ansågs väggfast och på slutet var tomt. Jonas Pihl bolmar och drömmer, men inte om att en blifvande rådmansstol gått upp i rök. Det gör också detsamma. Skål, hjärtans vänner!»

Med undantag af Labbart förstod ingen riktigt, men de lydde honom ändå. Lektorn, som älskade att höja stämningen med personliga skämt, fann det vara tid att skingra grubblet med ett par sådana.

»Skönt för fänriken att slippa eldgaffeln mot hufvudet,» inföll han. »Bror misstar sig om skåpet, det är redan på väg ner, det syns på halsen.» Och han kunde icke neka sig att sjunga första strofen af en smädevisa mot kopparslagaren, hvars lifssträfvan han ägnade ett upplyst och godmodigt förakt:

»Bror gör annorlunda, bror ger tusan i stenhuset. Det är rätt, allt på bordet, table rase! Men tänker du på att lämna oss? Det ser så ut.»

Och inför förvåningen vid denna nya tanke aktade ingen på de båda kränktas förtrytelse, hvarken Feltstjernas bredaxlade manlighet eller den andres kopparröda ansikte, som bredvid komplementet liknade en sol, hotad af totalförmörkelse. De glömde den också strax själfva, ty Vild-Hussen svarade, som om det gällt den enklaste sak:

»Så är det. Som bror ser, allt hvad jag äger är på detta bord, men om herrarna i sinom tid ramla under det, så är det där det ligger. Stor sak! Direkt härifrån far jag min väg, jag skuddar Sundsvalls stoft af fötterna på samma gång jag sköljer dess damm ur halsen.»

Detta lät ju lustigt nog, men som skämt var det för dristigt, som allvar för svindlande. Alla visste hvad det betydde att öfverge sitt hörn, där man var känd om också icke högaktad, där själfva den hund som skällde på en var bekant och inte bet, om man bara stod stilla. Där man var skrifven i kyrkboken och dymedels hade fått ett slags rättighet att vara till. Ge sig ut, där platserna voro upptagna, öfvertyga folk, att de skulle maka åt sig, hvem gjorde sådant onödd, och hvem lyckades? Jonas Pihl letade i sitt grumliga hufvud efter något dylikt minne, men utan visshet om hur det hade gått och med farhågor för det värsta.

»Bror skämtar,» sade de, »bror fördärfvar nöjet. Tala allvar!»

»Mycket gärna, om det skall göra det muntrare. Här är för smått för mig, jag tröttar ut ögon och fingernypor. Man knåpar och kretar på några stockar och bygger en båt och bränner tjära och rullar tunnorna i båten och litet plank ofvanpå och sist sig själf. Det blir en daler då och då, och så en silfversked, och den hänger man i skåpet och låser det. Man kommer ingen vart. Och så ligger hela landet tjockt af skog bakom, och älfvarna gå nästan tomma. Kom det fart i det där, och skogen fick resa, kunde man lägga en blank silfverslant på hvar stubbe, och alla skulle rulla hit ned. Skulle ni inte då ha lust att slå trissa, hva? Pass på bara om en tid! Jag ger mig dit upp och sätter i gång.»

»Hur sa bror? Uppåt landet! Nu skämtar du igen, Vild-Hussen.» Och förtjusta att få komma ifrån tråkiga och besvärliga tankar, efter man nu var tillkallad för att ha roligt, lutade de sig tillsammans i larm och skratt. Krögarmor, som insåg det hopplösa i sin väntan, fattade sitt beslut, smög in i rummet bredvid och gick till sängs, öfverlämnande åt försynen att rädda huset från eld och brand.

Men Vild-Hussen fortfor att tala, likt en man som lägger fram sin älsklingsidé och vet hvad den är värd. Hans ögon lyste, och hans tonfall förstorade hvart ord, som om han berättat en saga.

»Uppför Indalen, ett par mil från min hemtrakt, ligger ett kuriöst ställe, som heter Gedungsen. Det är som en låst dörr, och den som inte har nyckel kommer inte in. Nedanför ända till hafvet är bra nog bygd, en gård här och en lada där och skog förstås öfverallt. Men där är ingenting att göra i stort, andra har redan bitit sig fast och sågar litet och flottar litet, och där man sitter sitter man. Ofvanför Gedungsen, där är ett land! Stora skogar, som ingen har rört, timmerträd, som inte famnas af två karlar, berg och sjöar och forsar, milar mellan skorstensrökarna och milar igen, så långt en sate kan vandra med sex par näfverskor. Allt är låst af den dörren, och hör den till, som kan slå upp den på vid gafvel. För Gedungsen, ser ni, är en fors, men inte en vanlig fors. Laxen går inte uppför, om han så arbetar sig smal som en knif, han får inte hufvudet igenom. Nedför kommer ingenting, ja, fort nog kommer det i väg, men aldrig fram. Den gröfsta stock bryts sönder som vass i vårisen, späntas till stickor eller svarfvas till gryn. Bönderna ha funderat öfver detta i många herrans år. Kunde vi få litet förbi, ha de tänkt, så kunde det bli pengar af, kunde vi bara göra en ränna bredvid . . . Men intill forsen är berg och bredvid en hög sandrem med skog på. De hämtade dit en klok man, magister Stenius, och han mätte och räknade ut, hur mycket dagsverken det skulle ta att göra den där lilla rännan genom remmen. Så gräfde de och så hvilade de sig, och allt som de gräfde, rasade det efter dem. Så läto de bli. Det där fick jag höra om och for dit i höstas. Jag såg genast hur det hängde ihop. Ge mig hundra riksdaler, så trollar jag åt er, sa jag. Hur skulle det gå till? Det är min hemlighet. Den som arbetar bara med armarna och inte med hufvudet, kommer inte långt. Ser ni, jag tänker låta vattnet själft göra rännan, men det behöll jag för mig så länge. Spottpriset lockade, hundra riksdaler kunde man ju våga, alltså prutade man på summan. Då var jag bestämd. Det ingaf förtroende, och så slog man till om försöket. Var priset löjligt lågt, så tänker jag ta ut resten efteråt på ett eller annat sätt. Den som har nyckeln till ett rum, han lär väl vara den som styr och ställer i det. Förstår ni nu, hvad jag skall göra i skogarna?»

De förstodo det någotsånär, men tanken på att man kunde söka något hos bönderna föreföll dem obeskrifligt lustig.

»Bönder är ett satpack,» sade Labbart och blef dyster mot minnet af gamla oförrätter. »Jag varnar dig, det är ingen trohet i dem. När man spann sina intriger mot mig, svarade jag, att det var predikantens ensak, om han stod full på predikstolen, efter det icke alls hindrade honom att vinna bondsjälar för Gud. Hade jag inte rätt? Då reste de borst mot mig, de djuren. Och klockaren, också en bonde, klagade öfver, att han kom underst i trappan ibland. Var det inte hans plats, anvisad af naturen själf, skulle jag inte ha stött mig värre annars? Men jag fick gå ifrån prebendet och alltihop. Nå, sedan har jag då bara umgåtts med folk och är åtminstone nöjd åt det.»

»Naturligtvis hade bror rätt. Nu skall jag ta revansch för bror. Tror ni den som kommer till rätta med Gedungsfallet, blir ängslig för några bönder? Var lugna för mig! I en liten båt far jag härifrån, så att ingen af borgenärerna vet af det, i fyrspänd vagn vänder jag om en gång rätt snart. Då skall jag säga ett par ord till mina ovänner, men vännerna skall inte bli lottlösa. Lanthén skall få göra brännvinspannor, sådant behöfs, Feltstjerna skall få mäta så snedt han vill, bara det sker till min favör, alla skall få sitt. Skål för den dagen!»

Det var lätt att väcka hänförelse med sådana löften. Ett bräddadt glas på köpet, och alla trodde så visst som han själf på framtiden, efter den verkligen behöfde lifvas upp. Endast Jonas Pihl, som kanske redan fått för mycket, satt dyster och grubblande, måhända öfver bönderna, men utan att riktigt veta det själf. Labbart reste sig.

»Du är en stor man, Måns Huss,» sade han högtidligt. »När jag skådar tillbaka öfver historien, finner jag bara en att sätta vid sidan af dig. Det är Kristoffer Kolumbus. Från Palos hamn i Andalusien drog han ut med tre karaveller och sökte en gammal värld och fann en ny. Du sätter dig i en liten båt och söker, dristigare än han, en ny värld med detsamma. Måtte det inte bli den gamla du finner! Sedan knackade han ett ägg med lilländan i bordet, och det stod, till häpnad för alla som sågo det. Kanske vore det säkrast för dig att börja med ägget.»

Vild-Hussen blef så pass ond, som hans godlynthet och segervisshet tilläto det.

»Jag skall knacka bror med tjockändan i bordet,» svarade han, »jag skall visa, att alla hufvud i denna stad är sköra som ägg och knappt har bättre stoff i sig. Jag har inte talat om allt, men håll öronen öppna, när vårfloden kommer om ett år, så kanske det hörs något ända hit.»

Han höll inne, som om han yppat för mycket af sina tankar, men efter en blick rundt sällskapet och en vuxens leende mot sömniga barn, släppte han sig lös, och hans ord klungo af allvar.

»Det kan behöfvas, att man blir väckt. Hvarför sitter ni här och festar på en bankruttörs sista smulor, hvarför står jag som värd? Vi har varit dumma, alla människor är dumma. Ingen gör klart för sig, hvad det gäller. Man är sig själf närmast, det har man nog vetat, men man har inte haft mod att vilja sig tillräckligt väl. Därför står man med hål på armbågarna, fast man inga har knuffat undan, och bockar — kära bror hit och kära bror dit — och skrapar sig baklänges ut i kölden. Nu är jag trött på det, nu har jag lekt nog. Nu kommer det en tid, då man slår och trampar sig fram. De som makten har, de har skrattat åt oss ända till nu, men nu skrattar de inte. I Frankrike har man nackat en kung och sett, hvad hans hufvud var värdt. De har sjunkit i pris öfver allt, men de goda hufvuna har stigit. Nu kommer det en tid, då den kloke blir klokare, och den dumme skall borsta hans skor. Alla frukter skakas af träden, och den som inte får några med, har sig själf att skylla, ingen vill heller höra på hans gnäll. Det där har fallit mig in, när jag stått för rådsturätten och sett andra sitta. Nu tänker jag handla därefter, jag vet hvad jag vill och börjar på att gissa mig till hvad jag kan.»

Hela sällskapet satt tyst och förstämdt. Skulle detta vara att ha roligt? Visst hade de alltid känt med sig, att de icke voro precis af prima klass, men så förkomna som nu, hade de aldrig föreställt sig vara. Och Vild-Hussen växte i deras ögon i dankarnas sken och blef till något, som de icke kunde fatta. Detta prat om den nya tiden — underlig var den äfven i de osammanhängande rykten som nådde dem, och oroligt nog såg det ut nere i Europa. Men att det skulle vara detta! Visste Hussen mer än andra, eller var han bara förryckt, som folk brukat tro?

Men Labbart, som fortfarande ägde ett klart hufvud och förr haft både idéer och annat som ger människovärde, grubblade djupast. Han kom ihåg, att också han brukat tala om nya tider, men i en helt annan ton och med en massa vackert tillbehör, förnuft, rättvisa, broderskap — fortfarande med undantag för bönder och klockare — och det tusenåriga riket. Sedan hade han tappat bort det mesta i lättsinne och svir, men anno åttionio brukade det ännu lysa fram för honom, när ruset blef sentimentalt. Nu stirrade han mot de runda fönsterhålen och undrade, om det var månen som tittade in i dem, och om han redan såg dubbelt. Hur därmed måtte förhålla sig, något slags ljus var det i alla fall, natten var öfver, festen var snart förbi, och han frös.

Vild-Hussen såg också ditåt och hade samma tankar.

»Muntra då upp er, god’ vänner,» ropade han. »Det här är ju, som om jag fore bort för alltid. Jag kommer ju igen till er, med mera i fickorna och lika mycket i hjärtat. Då skall ni få se på! Jag står vid alla löften, sådan har jag alltid varit. Finns det ingenting i buteljerna längre, och hvar är den satans gumman? Sofver hon! Jag skall lära folk att sofva!»

Och han sprang till dörren och ropade ut henne. Hon var i blotta linnet, yrvaken och harmsen, gäspande som om hon haft åratals dvala att skaka bort. Den synen satte fart i alla, hvart oangenämt minne var försvunnet, och man hade det muntrare än någonsin förut.

Vild-Hussen gick till fönsterna och slängde upp luckorna. En kylig dager föll in och en underlig stillhet från den sofvande staden.

»Det är tid för mig att bryta upp,» sade han. »Bara en skål ännu!»

Det kunde inte vara möjligt. »Hjärtebror, en liten stund ännu! Vi ha haft så roligt. Det där kan inte vara solen, det är ju blåaktigt som om natten ännu.»

Men han blåste ut ljusen, och då sågo de alla med vemod, att ett lugnt och klart sken strömmade fram, och tiden rann förbi dem, och hvad den tog med sig var oåterkalleligt och muntrare och vackrare än allt som skulle komma. Krogrummet tog sig fult och armt ut med bara lutans pärlemor glimmande på väggen, och krögarmors linne var grått och otrefligt. Jonas Pihl gled från stolen ned i golfvet för att i drömmen söka fortsättning på trefnaden och skydd från allt det andra. Men Vild-Hussen stod trygg och leende och segerviss som hela tiden med förslaget lysande ögon och bred mun. Man såg på honom, och allt nattens prat tog lif igen i de omtöcknade hjärnorna.

Labbart sprang fram till fönstret med lyft glas, skugglik i det ännu svaga morgonljuset. »En afskedsskål då,» ropade han, »och lycka på färden. Du drar ut på ditt äfventyr, bror Huss, inte förstod jag riktigt hvad du vill, men ett kan du ha rätt i. Här ser förbannadt ut. Det kan vara bra nog ändå, man kan lefva och vara människa, helst i godt sällskap, med god traktering. Du har gifvit båda delarna och skall ha tack för en oförgätlig natt. Fångar du lyckan, så håll den fast, jag säger bara det, men jag vet hvad jag talar om. Nu följa vi dig på vägen, men det skall vara med musik. Starka hjärtan, bröder, allt är förgängligt!»

Vild-Hussen ruskade i Jonas Pihl för att säga farväl. Den druckne blickade upp mot honom, dyster och ovillig att bli störd.

»Jag låg och tänkte,» sade han, »jag var inte här. Jag var hemma och hade det godt. Du skulle låtit mig vara i fred.»

»Se så Jonas, jag reser. Farväl och på återseende!»

Så bar det ut i den sofvande staden, och stegen trampade taktfast genom stillheten.

Ingen tänkte på att det var en flyende man följde, ty nu besjälade hans öfvermodiga visshet allesammans; man följde segraren som skulle göra stora ting, och det var Vild-Hussens nya tid, man ringde in med de sirliga och muntra ljuden af den gamlas musik. Förbi låga stugor gick man och lutande plank, där rönnar stodo som parkträd innanför och öppnade knopparna som små valna fingrar i kylan. Öfver trånga och gropiga gator drog man fram i gryningsljus, som blef allt gråare och nyktrare af tätnande moln. Det tänkte man icke på, man bar på äfventyrarens lycka, och man bar den högt öfver allt det vana och tarfliga omkring sig.

Man nådde båten och ruskade lif i roddarna, som somnat och frusit, och så tog man farväl af sin käre broder och gynnare, som såg tillbaka på alltihop med ett leende af förnöjelse, att ett tämligen eländigt kapitel af hans lif var slut, och ett nytt och bättre skulle börja.

II.

Vild-Hussen sof godt hela vägen genom Alnösundet och öfver Kringelfjärden, där dyningarna från hafvet rullade in och vaggade honom som ett barn. I floddeltats lugn vaknade han upp, mör af sin obekväma bädd på tofterna, men med klart och nyktert hufvud. Här har jag älfven, tänkte han, och satte sig upp att se på den som på ett lastdjur, han skulle lägga oket på.

Det var ett underligt, grått och dystert land. Holmar af uppsvämmad sand och lera, täckta af grå alder och vide, stucko knappt upp öfver vattenytan och speglade sig med suddiga och otydliga bilder i det glidande stoffet som trögt välte förbi. Rötter af buskar och svartnade ryggar af sjunkna stockar guppade upp och ned i det våta, bubblor af sumpgaser och mattskimrande fläckar af fett bredde ut sig och brusto i sär. Ett töckenland under tät och töcknig himmel, en flod som ej längre hade vilja, ej längre brus och röster och minnen, ett haf långt borta, som likgiltigt tog mot den ebbade pulsen för att åter draga den in i lifvets kretsgång.

Vild-Hussen frös litet efter sömnen och manade på sina roddare, ty han tyckte icke om hvad han såg. Här måste röjas bättre väg för mina flottor en gång, tänkte han. Det blir ett styggt göra.

De foro uppåt till Fjäl förbi marker, som började bebyggas, ljusgröna strandängar, gråa lador och på afstånd väggar af björk- och barrskog. Så krökte de tvärt mot sidan och foro igenom samma land ännu en gång. En tam älf, tänkte Vild-Hussen, brådtom har den inte, men den har breda axlar att bära på.

Nära Berga hörde han ett starkt och sällsamt ljud, från björn som brummade och katt som fräste och spann. Han riktade snabbt blicken ditåt och skrattade förnöjdt. Det började gå vågor omkring båten, flockar af skum och bubblor döko upp emellan dem, och längst fram stod som en hvit och lysande mur.

»Nu kan vi inte fara längre,» sade roddarna och lade i land för att söka ny båt och nytt folk på andra sidan forsen. Vild-Hussen gick under tiden och såg på denna. Han rynkade ögonbrynen åt den, som om han sett en flock pojkar i halsbrytande lek, men med samma förnöjelse i sitt inre, som en vuxen man med dylikt bakom sig alltid känner inför det.

Här börjar min älf, tänkte han. Det är en stark och okynnig sate. Så den tornar upp stockar på hvar sten, som om det vore myrstackstrån! Får man fatt i knuten, löser alltihop upp sig och glider vidare. Några skålpund krut skulle blåsa bort hela hindret. Och han skrattade godmodigt och räckte ut sin tjocka käpp för att kittla de närmaste skumhvirflarna. Såghuset bredvid fann han också lustigt. Med tre ramar för finbladiga sågar hölls det för mycket märkvärdigt och dyrbart där i trakten.

»Sådant där byggde jag i vårbäckarna som pojke,» sade han åt förmannen, »är det don för Bergeforsen?» Och i det yppersta lynne tog han farväl af sina roddare och gaf dem ur sin knappa kassa drickspengar, som satte dem i förvåning.

»Man tänker visst inte fara tillbaka igen,» sade de, bekymrade öfver hans öfverdåd, trots förnöjelsen.

»Säg inte det!» Och han skakade af skratt. »Hälsa till Sundsvall och tänk på mig vid tillfälle!» Därmed steg han i sin nya farkost, som var mycket lång och lätt, tre bräder på hvar sida, lämpad för forsarna. Den roddes med korta åror och kringa tag, vattnet skursade om den skarpa stäfven, och den gled på skummet som skidor på snökammarna. Den tycktes känna sig fram själf mellan stenblock och stockar och efterliknade ändernas halft flygande och halft simmande rörelser. Fort gick det dock icke, ty älfven spjärnade emot som på trots, den blef allt grundare och stridare, och stränderna stodo branta på båda sidor. Vild-Hussen var road ändå. Framåt gick det, och han kände vattnet stöta och skälfva under sig, som en ryttare känner hästens tyglade vildhet. Ibland höll man på att svänga rundt; då grep han in med sin hvilade styrka. Ibland måste man lägga ned årorna och staka sig uppför.

Det var ett stort och vackert land. På höga strandnipor och toppiga holmar stodo björkarna lätta som dun och lyste bland svarta tallar och granar, rot vid topp, som om de klifvit på hvarandras axlar. Lindorna gledo mjukt efter backarna med silfvergråa lador, uppåt ådalarna glänste byarna skymtvis fram och här och där i fjärran blåa berg. Alltihop hade älfven skapat i evig nyckfullhet på ytan och evig sträfvan i djupet, älfven och vårarnas glänsande och drypande snö. Därifrån låg ännu friskheten och glansen kvar öfver det hela. I den frambrytande aftonsolen brunno lindornas gula blommor som förkroppsligadt ljus, björkarnas fina löf blef till gyllene gnistor och doft, luften var lätt till yrsel, och jordsvalorna ur branternas bon vimlade ut och in som humlor under muntert kvitter.

Vild-Hussen satt och såg ut öfver det som en kung mot sitt rike. Han mätte timmerträden med blicken och räknade dem fläckvis, han uppskattade åarnas styrka och stakade nya lopp för dem, han byggde sågar och kajer och drog bommar som kedjor öfver vikarna. Ständigt var där mer att se, och ständigt kastade sig hans hungriga tanke öfver det för att skapa om det, räkna ut värdet. Det är bara småsaker som fallit mig in förut, tänkte han, nu ser jag hvad det duger till för den som bara får ett ordentligt tag i det. Han såg på roddarna och folk, man då och då mötte på stränderna. Inga starka viljor här i dalen, tänkte han. Högvuxna karlar, men gängliga, likt träden på sydstranden, som måst sträcka sig ur skuggan. Grubbel i blicken, klena samveten. Var det svält eller bröstsjukdom, som gjort dem så magra? Han iakttog dem med förnöjelse, delade sin matsäck med dem och uppmuntrade dem med hårdhändta skämt, som man klappar kreatur, dem man fodrat. Vid en fors, där båten skulle bytas om, gjorde han slut på dagsresan och sof i närmaste stuga djupt och godt.

Dagen därpå fortsatte han färden i god tid, frisk och munter, sättande fart i alla, hvar han kom. Voro forsarna för häftiga, steg han godmodigt upp och gick på sidan. Det roade honom då att se hvirflarna djupt under sig, hela dalen tecknad skarpt och smått, omfattad med en enda blick, som roffågeln ser sin jaktmark. Han fann älfven tunn och liten och gladde sig åt att se den växa på vägen ned och pröfva dess kraft igen med årtagen. Så hann han förbi Arklo, Kårsta och Västerlaning. Det var ännu morgon, när han hvilade vid Indals färja.

Ett lustigare ställe hade han aldrig sett. Två små, små stall på strandängen, byggda af gråa stockar och med rönnar på torftaket. I det ena bodde färjkarlen, nästan utan husgeråd med en öppen glugg mot älfven, för att han skulle höra ropen, i det andra en hvit ko, som nu betade mellan smörblommorna i gräset. När mannen rodde öfver älfven, sände han lockrop till djuret, för att det icke skulle känna sig ensamt, och på återvägen måste han vända sig om gång på gång för att se det. Det var också allt hvad han hade. Det var icke ofta, han behöfde slita sig från kon, ty rörelsen öfver färjstället var ringa nog. Dessemellan satt han och stirrade mot andra stranden. »Den är så vacker,» sade han med traktens försiktiga och litet läspande tonfall, som tassade igen spåren efter sig likt skogsdjur, »där lyser solen grant, när det är kyligt här i skuggan. Och så det speglar sig sen! Men underligt är det, att därbortifrån ser det lika fint ut här. Ja, det är en välsignad värld om sommaren och ett godt, lugnt yrke, jag har fått.»

»Du får väl inte mycket för det, hva?»

»Å nej, det är visst och sant. Nog att hålla lif i kon om vintern, och så håller hon lif i mig. På vintern är det inte så roligt.»

»Men nu, nu är du nöjd?»

»Nu är det godt. Man får se så mycket. Där kommer bröllopsföljen, och man ropar så muntert efter mig, där är barn som skall döpas, ibland är det döda som skall öfver, till kyrkan däruppe förstås. Framåt aftonen, då solen lyser som vackrast därborta, för jag dem tillbaka igen, utom de döda, förstås, dem får jag inte mera se. Jag har min plats här och passar den. Utan mig skulle det inte gå. Det tänker jag ofta på, för jag har ju så god tid till det.»

Han tänkte på det nu, där han satt tyst med de långa lemmarna sjunkna i hvila och stirrade öfver till andra stranden i förvåning, att där kunde vara så vackert med björkarnas löf som grön eld och gyllene skyar i det mörka, och att tiden som älfven evigt flöt åt samma håll.

En lustig plats, tänkte Vild-Hussen. Stackars sate, här är det som om allting domnade af. Och han fick oro i sig, bröt upp med en nick och fortsatte sin färd.

Den vardt munter igen, vattnet blef ständigt grundare och stridare. Som länkar i en fläta slingrade det sig samman och löstes upp, krusigt och hvitt af fragga som af årens frost, men åldern tog icke på det, tvärtom blef det allt yngre och friskare af fjällflodens gröna kyla. Allt pilsnabbare gled det förbi båten, allt mer jäktande slogo årtagen ned som vingarna på en flyende and, men mer och mer långsamt mätte man ändå skuggan från nipornas grantoppar och afståndet mellan klippornas landmärken. Solvärmen kom bråd och brännande mellan molnen, vinden jagade ned efter dalströken, i allt var en snabbare och oroligare puls än eljes. Man kunde sitta och drömma sig tillbaka till pojkårens minnen och längta att få vända om och skjuta nedför — och vakna upp med ett leende.

Då var det att ta i och hjälpa till, ty roddarnas händer darrade, och tinningådrorna svällde, de orkade knappt ge svar på tal. Vild-Hussen satte stål i dem, pratade, räknade och mätte som förut, och tiden blef aldrig lång. Förbi Liden hann han och Sillre långa fors, där man fick gå bredvid, och Backbäcken och Jerqvistle, och sof om natten i Boda by.

Där var han född och hade minnen och kanske vänner, men han uppsökte intetdera slaget. Han visste, att man var fientlig mot hans företag, som kunde rubba laxfisket och kanske annat i dalen. Därför smög han sig tyst igenom och tog okänd in i en stuga. Nu hade han bara ett par mil till Gedungsfallet, icke tid att tänka på annat; hela natten hade han det nära sig i drömmen och begaf sig nästan i oro till mötet.

Älfven bar redan prägeln af den stängda porten bakom. Mörk och vild var den, med mycket större höjder än förr, och icke en röjning eller ljusning i skogarnas svarta dunkel. Där steg ingen rök, och ej ens den minsta lilla gråa mänskoboning lyste fram. Allt var orördt efter skapelsens dag, och mörker bodde ännu på djupet och under trädens täta hult. Fors vid fors fraggade grönsvart, ej ens en ringa sträcka kunde man kämpa sig uppför. Här och där trängde sig berggrunden fram i långa skiktade klippor, isigt kalla och bevuxna med mörk mossa och tallars slingrande rötter. Vild-Hussen gick så nära han kunde och mätte strömmens styrka med kastade stenar och barkstycken. Genom Utanede, Fors och Västerede byar skyndade han tyst och leende som en pojke på okynnesstig, ty där var redan folkstämningen hög mot de nya påfunden att rubba naturens ordning, om man också just ej väntade stora följder af dem. Människotankar tycktes honom lustiga och små, där han nu i dagar mätt sig med älfvens krafter.

I Västerede mötte ett brus ur fjärran, trots afståndet starkare och dofvare än förut på hela vägen. Där är det ändtligen, tänkte han, och sprang nedför backen. Mossiga stenar gledo under honom, småskogen af sälg och björk böjdes undan som för simtag och slogo samman bakom honom i sus och prassel. Hvart blad var täckt med fin dagg, som rann ned i droppar, den fuktiga luften skimrade i svag regnbågsglans kring hvart solknippe. Han såg ingenting af fallet, men rösten och andedräkten var tätt inpå honom. När han kom till stranden, slog vinden just den upptornade vattenmassans skum och rök ditöfver, han trefvade sig förblindad och halfkväfd åt sidan och höll på att falla. Han höll nästan på att bli rädd också.

Allting kokade, dånade och skälfde, det var icke vatten längre, icke fors eller fall, ingenting som kunde återges med ord. Det var en enda hvirfvel af vild kraft som brutit alla hinder och ingenting mer hade att kämpa mot och nu kastade sig ut i rymden för att söka ett mål för sin vilja, en mur att krossa eller dö invid.

I eviga tider hade det rasat och jublat, i eviga tider obesegradt, oförändradt, utan en minskning i ungdomsyr makt. I solen spände regnbågen sin skimrande triumfport däröfver, och vinden förmådde ej skaka dess hvalfstenar. Om natten flammade här stjärnorna större och blekare än annars genom daggfylld luft, och deras eviga tystnad skälfde inför den eviga orons röst. Hur snålt än vinterkölden bet, aldrig kunde den öfvervinna denna makt. Bubblorna brusto till isstoft och rök, skumskyarna vräktes som snö åt sidan, skogen blef glittrande sten, och klipporna brusto med dån, men lika stark steg forsens stämma, och lika muntert lekte den.

Ett par tusen fot ofvanför fallet kokade redan strömmen i oro. Hvitsjudande af häftighet trängdes den samman mellan klippor, så nära hvarann, att ett barn kunde kasta sten öfver svalget, och tog språnget ned, sextio fot eller mer, studsade mot dånande och rullande block, som maldes till sand i klyftorna, och steg rätt upp, ännu högre än den kommit ifrån, liksom för att blicka tillbaka på hvad den lämnat. Ett par tusen fot nedanför tog det igen, innan hvirflarna kämpat sig trötta mot hvarann, till något liknande ro.

Ingenting annat än denna öfverväldigande makt lefde och var verkligt, det andra blef skugglikt och stelt. Tiden själf var fången och hölls orörlig som regnbågen öfver svallet, som pelaren af ständigt bristande och ständigt förnyadt skum. Här ljöd sång för allas öron, om de också annars vände sig bort från sådan. Här stannade jägaren med fågelknippan och glömde sig kvar, här grät sägnernas spelman öfver sin litenhet och oförmåga och lade fiolen på stranden för strömkarlen att byta ut, och gaf sitt eviga lif som insats på köpet. Det sjöng för Vild-Hussen också. Där han klängde sig fast som en insekt vid backens buskar och gräs, liten bredvid detta väldiga, nedsudlad, dammig och drypande våt, tog hans företag nya och större mått för honom. Hans blick sköt fram, muntert förslagen som hos en sagornas segerfödde vallpojke, framtiden lyste med lycka och vinning. Han klargjorde sig grundlinjerna i markens läggning, det andra lämnade han åsido som bisaker, och när han var färdig, vände han sig bort. Allt skall gå fort som en dans, tänkte han, det där blir icke svårt att komma till rätta med.

Vid forsens utlopp ur sjön, fann han en båt och steg i den för att ge sig till andra stranden, där han skulle lägga den nya älfven. Han kom ihåg en historia, om hur en björn råkat illa ut på detta ställe.

Det var vårtid som nu, alltså hade han repat sig sen han vacklade ur idet, yr af sömn och mager, så att den smutsiga pälsen hängde som kläder, aflagda efter en annan. Han hade betat beskedligt och skyggt och sprungit för buller, suttit i solen som en sjukling med nosen lång och dragit luft, brummat och spunnit vid forsarna, hungrig på lax, som han ännu ej vågade söka. Nu hade han vuxit i krafter och begär med årstiden och kanske rifvit ett lamm eller par och kännt sig karl igen. Han skulle öfver sjön, och i förlitan på sin tolfmannastyrka tog han kosan för gen. Strömmen ryckte i pälsen, och han lade in litet mer kraft i simtagen, sugningen blef starkare, och han ändrade riktning. Det var för sent, djupet tyngde som bly vid ramarna, vattnet drog honom med sig, fast han piskade det till skum. Med öronen spetsade uppfångade han forsens brus och därbakom ett annat; han förstod hvad det var; hans små röda ögon vidgades i oro, och den själ, som trollbundits i hans inre, blickade fram i ångest. En sådan fara som hans förstår allt lefvande. Han kämpade med hela sin jättekraft och sitt vilda lifsbegär, men förgäfves; först långsamt, sedan allt snabbare och snabbare drogs han nedåt forsen, rytande af fasa och raseri. Ett par barn sågo honom från stranden och ömkade sin fiende. Hejdlöst medryckt, med stämman dränkt af bruset, hundra gånger sänkt i djupet och pröfvande den sista fasan, hundra gånger uppe igen och brottande med förtviflans styrka, drog han, som aldrig mött sin öfverman, sin sista färd, jämrande, maktlös och blind som en kattunge i forsens grepp. Som ett formlöst ting stupade han utför branten, tillplattades, slets sönder, tumlades om som en fläck af blod och grums och var borta.

Han hade bara en mans förstånd till sin tolfmannastyrka, tänkte Vild-Hussen. Det är bättre att ha tvärt om. Och han gled försiktigt utom faran i en vid båge och lade i land vid grusåsen.

Från kammen såg han älfloppet djupt nere, blankt och stilla mellan trädtopparna. Åt andra sidan låg den stora sjön ljus och klar mellan sollysta stränder. Forsen och fallet skymdes undan, och dånet därifrån försvagades mot vinden.

»Här skall älfven rinna,» sade han och stampade segervisst i marken. »Bäcken där från berget skall gräfva den efter som jag bestämmer. Här är vackert och lugnt, det är skönt att vara framme.» Hela de tre dagarnas färd låg för hans minne som ett muntert äfventyr, hela hans lif förut likaså. Det var förberedelser, pojkstreck och lek, och nu skulle allvaret börja och vinsten för mödan.

Sedan han upplifvat sin plan i alla smådrag, och lagt den färdig för sig, begaf han sig till sitt kvarter i närmaste bondgård, där allt hvad han ägde af jordiskt gods redan väntade på honom i en liten kista.

III.

Det var en vacker afton på vårvintern 1796 i kyrkoherden magister Daniel Elavi Frisendals kök i Ragunda by.

Rummet var stort och lågt, och det klara västerljuset från trånga fönster blef blått mot skuggorna och härdens eldsken, som lyste rödare och muntrare än vanligt i kontrasten. Där var fullt af folk, ty alla gärdens tjänare sutto samlade efter vinterns långa vana, men icke längre tysta som då och stirrande mot nattsömnen. Hvar gång dörren öppnades, kom där i en fläkt af mjuk och fuktig luft liksom ett friskt andetag från hvad som hände därute.

Detta var i och för sig ingenting märkvärdigt, det var solen som kommit igen. Redan i juldagspsalmen hade man bebådat honom, och i Annandagens Staffansvisa hade man på förhand bragt ödmjuk tack för hvad han skulle föra med sig under året. Nu först var han här, ty han hade sina vägar att gå och fick ej akta på otålighet. Ljus skänktes i öfverflöd, snön blef tunn på backarna, hur omärkligt den än runnit bort, i allas inre var det något som smälte och glittrade, och de hvardagligaste ord blefvo muntra.

Jungfru Magnil, som annars var tyst nog, ehuru det gjorde en glad att se henne så rask och spänstig, var språksam i kväll och lockade andra att tala. Det fanns kanske en särskild orsak därtill, utom den som alla kände. Litet utom kretsen satt en ung herre med ett godt och vänligt ansikte och litet främmande min. Han var släktinge till herr Daniel och hade kommit långt ifrån, kanske ända från Stockholm. Magnil var också släkt till husets herre och kände väl därför särskildt för den nykomne. Herrskapsfolk var hon ändå icke riktigt, ty hon hade vuxit upp på nåder i huset, och hur hon växte hade icke mätts på dörrposten som i fråga om egna barn. Det hade gått lika bra och lika fort i alla fall, katekesen kunde hon utantill och bäst stycket om arbetet och hälsan, och skulle kanske kunnat läsa äfven annat, om hon haft något. Skrifning och bågsöm voro dock för henne lika stora hemligheter som för pigorna. Men till tjänstfolket hörde hon icke heller, ty utan att hon själf gjorde något för det, föll det ingen annat in, än att hon skulle åtlydas, och man afbröt henne icke i talet. Alla höllo af henne och voro ense om, att hon skulle ha en plats för sig, där eldskenet lyste bäst.

Magnil hade fått drängen Mats att tala om sitt dagsarbete. Det bestod sedan flera år endast i att hålla huset med vildt och fisk, ty regelbundet tungt göra tålde han ej längre vid, och ingen förstod sig bättre än han på skogen. Det skulle då möjligen varit hans hund som bar samma namn, troligen först efter ett skämt, men som genom ett värdigt och allvarligt uppträdande gjort det fullt till sitt eget och äfven för egen del respekteradt. Han hade de rätta märkena för en skogshund, tre valkar på hvar sida af gommen, en ärt i bogljumsken och skarklöfvar på fötterna. Gammal-Mats — han kallades så till åtskillnad — påstods ha samma märken och därtill, som äkta afkomling af finnsläkt, vara luden liksom den yngre. Säkert är, att de trifdes bra ihop. Drängen hade ett brunt, bredt och kantigt ansikte med mörka ögon, nästan utan hvita, liksom ett djurs.

Han berättade med lifliga åtbörder, som den hvilken sällan släpper orden lös och därför har de motsvarande bilderna närmare knutna intill dem, nästan kroppsliga i samma stund de nämnas.

Kvällen förut, då skaren frös till i solnedgången, var han ute på skidor och fann bergsluttningen mot öster, där tjädrarna kommo dånande i träden. Han hörde tuppen grymta för att klara strupen till morgonens spel. Långt före gryningen gaf han sig dit med bloss. Det var som om han körde hål i det tjocka mörkret, och han hukade sig ned för att det icke skulle ramla på honom. Han släckte och stod och väntade, medan det blef grått. Den som icke varit med om detta, den visste ingenting. Hjärtat bultade hörbart i bröstet, och man sträckte på halsen för att kunna lyssna. En strimma ljus rann upp, ja knappt ljus, bara ett fladdrande, som om det var på väg långt bortifrån. Träden sträckte sig öfver en, allting väntade.

Magnil hejdade sitt surrande hjul med fingret och sträckte sig framåt, äfven hon, med ansiktet lysande i eldskenet. Det fuktade garnet hängde som en spånad af eld. När hon hörde honom, förstod hon hvad de väntade på, både han och skogen och djuren. Det var våren, hela dess oro var där. »Nå? Var där ingen?»

Gammal-Mats slog ett par blosstickor mot hvarann, så att ett sakta men mycket tydligt knäppande ljud hördes. Hunden lystrade till och skalf.

Så hade det kommit, långsamt först, men sedan fortare och fortare, som om ljusfladdret blifvit hörbart, tills slagen flöto samman i en darrning. Då kom »klånken». Han härmade den med en smackning uppe i gommen och gaf sedan en följd af skarpa hväsningar. Det var tjädertuppen som »sisade» i hänryckning öfver sin sång och morgonen, som fylldes af den. Då hörde han ingenting, och jägaren tog tre långa steg eller språng, icke mer, och höll stilla som förut. I sats efter sats närmade han sig på detta vis.

»Då dansade ju du som tuppen! Vid dina år.»

Ja, om de också varit dubbelt så många, hvem ville inte dansa till den musiken! Ingenting kunde jämföras med den. Man glömde allt, och snön kunde lika väl vara hvita blommor i sommarnatten. Till slut såg man fågeln, stor och svart. Han satt som rusig med halfslutna ögon och märkte och brydde sig om ingenting. Vid sisningen knäppte man hanen och sköt, när den kom igen i nästa vers. Då faller han, så tungt att kvistar bräckas af under honom, men skulle kulan gå förbi, vet han ingenting af, och man kan ladda på nytt.

»Hur många gånger fick du ladda då, Gammal-Mats?»

Han skrattade godmodigt och tryggt. »Det skulle vara, om jag råkade på tjäderkungen, som ingen kan träffa annat än med silfverkula. Han sitter i högsta åsens högsta gran och sjunger för hela landet. Han sitter kvar, tills han glänser som guld i solen, och hans sång dallrar som af guldsträngar ut öfver vidderna.»

»Har du kanske sett honom också?»

Jägaren blef hemlighetsfull och förtegen. Äfven det kunde hända. Det fanns mycket i skogen. Men det var lyckofågeln. Sköt man på honom med vanligt skott, miste man den lycka man hade.

Magnil smög en blick till främlingen för att iakttaga, om han hörde på och förstod, hvad han kommit till för ett land. Hon mötte hans blick, som var mycket ljus, och vände sig genast bort för att kunna le. Hvilken kväll, och hur roligt det var! Aldrig hade lågorna dansat så röda, aldrig hade dagern legat så underligt lätt in i rummet, aldrig hade hon väntat sig så mycket af våren. Tänk nu, hur det kom! Hvar morgon tog solen ett stort steg mot norr och var ändå tidigare där, än dagen förut, hvar middag låg skuggan kortare och blåare. Snart skulle hela stora sjön ligga ljus och stilla att vagga fram på. Lyckan, den sköt man då i flykten bara med en önskan, och som en silfverkula glänste aftonstjärnan.

Hon fortsatte att locka ur den gamle drängen berättelser och sägner, dem han annars gömde väl på, skogens hemligheter från alla tider. Ju dystrare de voro, desto mer lockade de henne här vid brasan, desto muntrare blef det.

Han talade om grafvarna från digerdöden. Man fann dem ibland, där det förr varit röjd bygd, men träden nu stodo så täta och svarta af fukt, att man icke kunde se hvad tid det var på dagen. Man hade då icke orkat gräfva ner alla lik, bara lagt dem i rader, täckt med ris och fällt träd öfver, för att icke vilddjuren skulle släpa bort dem. De hade också byte nog ändå. Boskapen lopp hemlös och råmade om nätterna utanför tomma fähus, hästarna jagade oskodda omkring, i skrämsel för sina skuggor, skällkornas bjällerljud dränktes i gungflyarna, och hundarna blefvo rofdjur igen och hetsade i svultna flockar efter getter och får. De öfvergifna barnen i ödegårdarna glömde bort att tala, mättade hungern med bär och svamp och veko undan för hvarann som fiender, när de möttes. Det var som om allt mänskligt lif skulle dö ut, och världen bli tom. För björn och ulf var det härliga tider, de åto sig mätta och feta, de vande sig att ingenting frukta och redde sig kulor i boningshusen. I klockstaplarna bodde uggla och uf med klockorna tysta öfver sig, och deras skrik ringde helgen in.

När folket hämtade sig ur sin dvala och skulle fresta lifvet igen, då samlade skogen sina hopar till strid. De hade pröfvat herraväldet, de gåfvo det icke godvilligt igen. De hade upptäckt människornas svaghet och druckit deras blod, nu sågo de dem djärft i ögat och skredo först till anfallet. Länge var kampen oviss. Ur ödebygderna trängde nya flockar fram, de ville icke blott försvara sin mark, de ville vinna ny ända till hafvet, med gnistrande ögon lurade de i mörkret. Då, sades det, vaknade tron på gamla vilda gudar. Man offrade igen till jättedödaren Toregud, till den store jägaren Ode Sidhatt och Frö som skrämmer nattens djur med sin blick. Den stora striden tycktes kommen, och nu gällde det manligt mod och ingenting annat. Och hvem som hjälpte, det lämnade Gammal-Mats osagdt och oafgjordt, alltnog, landet vann man igen, som det nu låg, men långa tider tog det, innan det blef helgadt igen med klockringning.

Magnil hade aldrig hört detta förr och stirrade in i det med stora ögon. Det hade kostat att vinna det landet, det var värdt mycket. Nu var det så vackert, men med järn och eld hade skogen trängts undan, där nu fönstren glimmade i västerljuset. Det var skönt att lefva där.

Hon satte fart på rocken igen och fick berättaren på nytt spår.

Det var sägnen om den onda prästen, »Spå-Herr-Ola», en gestalt från djäfvulstrons mörkaste tider, som blifvit mytisk och af hvar trakt i skogslandet kräfdes som dess tillhörighet. Han hade vändt hela sin starka själ mot det onda, man visste icke hvarför, kanske som ugglan flyger rätt in i bålet. Han gjorde inga våldsgärningar, som gamle herr Peder i Håsjö, som mördade sex lappar på gästabud, döddruckna och klämda mot väggen med bordet. Han gjorde värre än så. Han satt tyst i sin ensamma gård och spann ofärd öfver trakten. Han förmådde allt, hans blick kunde splittra sten som kölden. Han hatade allting och kufvade det under sig i skräck, han läste och läste i sina svartkonstböcker, och när han vände bladen, flammade norrskenet upp i frosten. Han såg ned öfver bygderna, och han såg genom timmerväggar och hjärtan och tankar. Han sände trollskott på folk och fä, förfrös tegarna, dödade fisken i sjön och ripan i småskogen. Han blåste eld i girigheten och vände människorna från hvarann, hvar och en fikande efter sitt. Han satt som klyftans jättefigur af svallis och sten högst uppe och såg, hur allting stelnade under honom. Som en sådan föll han också. En halfgammal dräng i hans tjänst, en tok, som hållits skrämd mer än någon, blef kär och kastade svartkonstböckerna på elden för att värma flickans fötter, då han varit för lat att skaffa bränsle. Och Spå-Herr-Ola fick slag af ursinne öfver människors barnslighet och dumhet, och allt blef godt igen.

Detta skrattade alla åt så hjärtligt, som om de hört det för första gången. Magnil fick lof att smyga en blick åt främlingen för att ännu en gång se, om han förstått. Och om det nu var hans ögon, som redan stodo leende mot henne, om det var brasan och sista glimten af vårkvällen, som var så munter, alltnog hon kände en glädje och ysterhet, aldrig förr erfaren.

Det klang af bjällror utanför dörren, en häst frustade högt, och där lades en hand på klinkan. Magnil såg ditåt öfver sin snurrande rock och mötte Vild-Hussens blick. Hon hade aldrig tyckt om den, och nu mindre än någonsin. Den lyste af småsluga tankar, den tycktes ständigt räkna och var kall i sin liflighet. Draget från dörren var också kallt, och just nu frös snön till skare därutanför. Hunden Mats hade ögonen mot den nykomnes skugga, morrade mot den som mot ett kroppsligt och oroväckande ting, med nackhåren resta och sin vanliga värdighet aflöst af ett styggt uttryck af skrämsel och ovilja.

»Hut racka,» sade Vild-Hussen och glömde honom strax, »här ser för trefligt ut! Här sitter I som snälla barn.» Och som Magnil midt i eldskenet var kretsens medelpunkt, fäste han sin uppmärksamhet vid henne. »Du har blifvit stor, flicka, på de här tre åren, hur har du burit dig att bli så vacker?» Och med det galanteri mot landtliga skönheter, som han lärt sig vid disken i forna tider, och trodde vara, hvad man påräknade af en världserfaren man, steg han fram och tog henne hårdt under hakan. Hennes färg blef därvid ännu djupare, och hon slet sig förtrytsamt lös. Det tyckte han heller icke illa om, och han mätte hennes framsteg i ohöljd beundran, som man ser på en uppvuxen unghäst. Han fortsatte godmodigt och dröjande:

»I sitter här så andäktiga. Är magistern hemma, och har han tid för små världsliga bestyr, eller är han upptagen med att tänka på rakt ingenting, som alla andra? Det har man inte gjort här nu i alla fall, det syns på dig, Magnil, och alla pigorna. Här har berättats kärlekshistorier, det vill jag våga min gamla stöfvel på.»

Flickan svarade honom snäft: »Herr Daniel är hemma, och jag tänker han tar emot hvem som helst.»

»Så så, till och med mig, menar du. Men den andra frågan svarar du inte på. Det behöfs inte heller. Hvad skulle du annars ha i hufvut? Ingen som ser dig kan heller tänka på annat, ha, ha.»

»Gammal-Mats har berättat historier från skogen.»

»Ramsor, som I alla kan utantill. Vänta till våren, så får I någonting nytt att tala om. Då smäller det.»

»Ja, det ha vi nu hört i tre år, men ännu går forsen åt samma håll för allt hans skryt. Den lär väl göra så allt framgent, tänker jag.»

Vild-Hussen rynkade ögonbrynen med ett mörkt och rufvande uttryck, som om han grubblat öfver en stor oförrätt. »Du tänker så, I tänker alla så, och handlar därefter, och här sitter man inklämd i ert gamla skräp.» Men han glömde sin förtrytelse i ett triumferande skratt. »Nej nu tecknar det sig annorlunda. När all den här snön får smälta . . . Det rycker redan i isen, det blir en älf som den icke varit i mannaminne. Har det dröjt, skall det gå desto fortare nu. Se upp, säger jag, se upp!»

Hans ansikte bar spår af den besvikenhet, han vidrörde, och han syntes flera år äldre än när han kom till trakten. Ryggen var en smula böjd, och tinninghåret grånadt, ögonen hade byggt på samma luftslott framför tre vintrars glödbrasor och fått något halfförryckt och fantastiskt i sitt uttryck under den spelande slugheten. Men nu var han vid godt humör af sin snabba färd och sina utsikter och tyckte bra om allt hvad han såg och mest denna flicka, hvars lustiga lilla trots skulle böjas så lätt som det andra.

»Sitt här med edra gamla historier, så länge,» sade han godmodigt, »det kan I behöfva. Får jag mitt i ordning vid forsen, kommer I nog till mig. Det blir en kvarn som mal bara blanka speciedalrar, och den som kommer först får mala först. Då blir det nog fart i er. Men hvem har vi här? En främmande herre!» Och han gick förbindligt bugande fram emot honom med en kontrast i rörelserna mot nyss, en halft ödmjuk och halft skrytsam värdighet, som stack i ögonen äfven på den ovana åskådaren.

»Förlåt mig,» sade han, »jag kan godt förstå, att det är magisterns släkting, unge herr Unæus. Hitkommen för att studera mänskligt lif, om man så skall kalla det. Inför en belefvad man, som haft tillfälle att se andra seder än på bondlandet, får jag be om ursäkt för mina egna. Äfven jag har sett världen, fast det börjar bli längesedan nu, men det kunde hända, att jag ser den igen. Mitt namn är Magnus Huss, fordom borgare i en otacksam stad, i dag ingenting och i morgon allt, alldeles som tredje ståndet i Frankrike anno åttionio. Man kallar mig Vild-Hussen nu, och jag är en oförstådd man. Hvarför jag heter så, får någon annan förklara, ty jag har litet brådtom till er vördade farbror. Magnil kan göra det, men säger hon något ondt om mig, så tro henne inte. En fnurra kommer så lätt på tråden, ni förstår, men vi två känner hvarann.» Det roade honom att framhäfva denna på stället uppfunna förtrolighet, och sedan han tagit ett sirligt afsked, som med artigt dold förvåning besvarats, blinkade han åt den förtrytsamma flickan och gick samma väg han kommit.

Den unge mannen var på detta sätt inryckt i kretsen, och som hans nyfikenhet var stor nog, vände han sig frågande mot Magnil. Hon var röd och harmsen och sparade på orden.

Mera brydde hon sig icke om att säga och satte åter fart i sin rock. Men de andra gåfvo historien om företaget. Mycket fyndigt, nästan som med trolleri hade han gjort sitt. Det var en underlig karl. Man var litet rädd för hur det skulle sluta. Han pratade om en sjösänkning, hade bildat något slags bolag för den jord som skulle vinnas, och satt upp papper som ingen var klok på, men alla skrifvit under. Han hade blandat sig i allting och öfverallt. Ehuru det hela såg ut att bli till ingenting, som naturligt var, ty hvem kunde göra något åt älfvar och fall, som Gud bestämde om, önskade ändå många, att han varit borta.

Gammal-Mats hade suttit tyst hela tiden, ty det rörde sig om saker som icke lågo inom hans område, men nu gaf också han sin mening med de mörka ögonen lika hemlighetsfulla och barnsliga som under sägnerna nyss.

»Det är intet godt med honom,» sade han eftertryckligt, »han ser inte på oss som man bör se. Ingen vet heller, hvad han skrattar åt och hvad han vill.»

Och man blef slagen af att hund och husbonde tycktes alldeles öfverensstämma i sin mening och vände sig från ämnet, som man brukade göra det med ting, där man icke bottnade.

Magnils rock surrade fortare och fortare och fyllde ensam stillheten. Hon var ännu förtrytsam öfver Vild-Hussens beteende. Förr hade han aldrig gett akt på henne och behandlat henne som ett barn. Det var icke längre muntert, skymningen hade brutit in, och det var en kväll som alla andra. När hon såg på främlingen, undrade hon, hvad han egentligen var, hvad han ville där, och hvad han tänkte på. Hon ångrade sig, att hon lockat samtalet i gång och lagt sig och andra öppna för honom med deras oerfarenhet och enfald. Man skulle icke visa sig så, ty när allt kom omkring, var man lika mycket värd som hvem som helst.

Den unge mannen å sin sida såg ofta på henne och fann henne vacker, där hon satt reslig och stel i eldskenet. Han log i sitt inre åt den vidskepelse och vantro, han fått skymta, men som han älskade människorna bara därför att de voro människor, och ännu mer naturen, därför att hon var natur — han uttalade ordet oftast på franskt sätt — tog han ett lifligt intresse i det hela, och hans löje blandades med vemod, som när en vuxen tänker på sig själf som barn. Han beslöt att använda den tid, han för åtskilliga orsakers skull var nödgad att tillbringa i denna landsbygd till att upplysa och förädla människorna, och det var med ett visst nöje han tänkte på, att det föll sig närmast att börja med Magnil.