IV.
Det var rätt svåra år, Vild-Hussen hade tillbragt i Ragunda, sedan han kom dit från färden uppför älfven, viss om framgång och darrande af otålighet att gripa sig an. Allt var lätt och muntert då, själfva den ljusa sommarnatten, som ingen helt vande sig vid, hur ofta den kom igen, tycktes lofva underverk.
Han hade genast satt fart i arbetet och kommit den trögaste att förstå, att här var fråga om något stort och uppseendeväckande. I mansåldrar förut hade man stirrat på den stora sandåsen, som stängde vägen för alla framsteg, man hade räknat och pröfvat krafterna utan tro på, att det skulle leda till något. Det var för stora mått på det, man hade att öfvervinna, och människor voro små och fattiga. Hur man än ansträngde sig, skulle nog allt förbli som det var och från eviga tider bestämts att vara.
Äfven hans plan, fyndig och djärf, som den föreföll, hade man antagit under öfverrumplingen af hans talförhet, och vintern hade nästan bragt den i glömska. Nu fick man se, att det var annat än ord.
Som Vild-Hussen genast sagt, människoarmar förmådde icke mycket, om de icke läto hufvudet sitta öfverst, flit hjälpte föga utan lycka och dristighet. Midt på åsens högsta topp öppnade han liksom på trots anläggningen. Han gräfde en djup brunn där, ingen förstod rätt hvad det skulle gagna till. Men undan gick det, själf stod han på bottnen och sjöng de uppsluppnaste visor, medan han kastade sanden öfver axeln till mannen ofvanför. Ju längre ned man kom, dess fortare rasade väggarna — det var som att gräfva sin egen graf — men Vild-Hussen sjöng muntrare och arbetade flinkare ju värre det tedde sig. Dessemellan var han långt därifrån uppe i skogen, timrade bockar och holkade ur rännor af de tjockaste tallstammarna och fångade upp Boängsbäckens vatten i dem. När brunnen var färdig och plankfodrad, ledde han dit flödet — det var meningen med det hela, och när den fyllts, öppnade han luckan mot Lokängen som låg djupt nedanför. Vattnet bröt sig fram med stor fart, öfversvämmade, larmade, skar sig en djup väg i sanden och slet undan det gröna. Det var förargelse för Västeredsborna, som miste sitt hö, men detta var till en del förutsedt, och kungl. maj:ts nådiga tillstånd var inhämtadt för den saken, mot ersättning af hvad som gick till spillo.
Nu kunde hvar och en se, att Vild-Hussen icke pratat i vädret, hans anseende steg i Ragunda och Stugun, och man började tro, att han nära på kunde göra hvad han sagt. Desslikes steg hatet i Västerede och byarna nedanför, och där blef hans rykte ännu större, efter fantasien lättast påverkas af fruktan och bekymmer. Det var inte bara höet det gällde, utan laxfisket. Ingen kunde veta, hur det skulle stå sig, om där blef väg förbi fallet. Smulorna åt hvar voro ändå icke för många, och det hade alltid varit en källa till förnöjsamhet, att uppe i sjön hade folk ingen storfisk att skryta med. Därtill började kloka män upplifva den gamla oron för att följderna af det som var å färde icke kunde beräknas. Fallet stod väl där det stod, men sändes en del af vattnet på ny väg, kunde det göra ofog nog, om man ej var varsam, och det misstänkte ingen Huss för. Han skulle knappt gått säker, om han gett sig dit ned, men det gjorde han aldrig. Han höll sig uppe på sin höjd och skrattade hvar gång han sände ut en ny flod mot dem. När rännan var utgräfd, gjordes en ny brunn, längre inåt, och därifrån fortgick det likadant. Allt lofvade en snabb fullbordan.
Då började om nätterna alla slags olycksfall med vattenledningen. Bockar rasade i kull, och när man såg efter, voro de genomsågade, rännor försvunno och hittades långt därifrån med hugg och hål i, och snart hittades de icke alls, eller bara svedda spillror efter dem. Ingen kunde bevisa, hvem som gjort det, men alla visste det. Det var naturligtvis Västeredsmännen, och främst utpekades en karl vid namn Sven Olsson. Svag i hufvudet hade han alltid varit, och de långa vintrarna, då just ingenting annat fanns att göra, hade han grubblat öfver hvad försynens mening var med allting. Skulle man stiga upp, skulle man bli liggande? Det ena som det andra var fullt af snaror. Människan gick i blindo, och blott ett var visst; hon skulle vara ödmjuk och akta sig för att förändra något, ty vid Nahons loge blef Ussa slagen af Guds vrede, emedan hans hand rörde vid arken till att hålla den upprätt. Han kammade icke ens sitt röda och lurfviga hår, hans tankar stodo stilla under det. Nu hade han blifvit alldeles förryckt af detta nya påhitt, som man talade så mycket om, ty man var icke van vid nya tankar i skogsmarken. I hans dunkla hjärna blef det till hotande synd och ofärd, detta försök att ingripa i den allsmäktiges rådslag och göra väg, där sådan icke skulle vara. Han stod hela dagar och stirrade i fallet, som om Forskarlen hade förgjort honom, och ruskade sitt hufvud och grät ymnigt. Många andra tänkte ungefär som han.
Vild-Hussen grät icke öfver motgångarna, tvärtom gällde nu hans skämt ständigt Sven Olssons röda lugg, och han dref på sitt folk ifrigare än någonsin.
Han unnade sig ingen ro, om nätterna höll han vakt med bössa och aflossade ibland ett skott för att sätta sig i respekt. Men hans lynne fördystrades af trötthet och missmod, och han var inte längre så munter, som han syntes. Arbetet gick för långsamt, den dyrbara tiden rann bort, fortare än Gedungsens vatten. Alla slags klagomål och lagsökningar hotade att skrämma hans parti, och man trodde icke så visst på planen. Han började hata denna storfors, som rullade och brusade fram med uråldrig vanas makt; äfven han brukade vallfärda till den från sin sida och stod långa stunder och grubblade vid den. Den blef honom en personlig fiende, dum och vild som den tokige mannen i Västerede, öfvermäktig och hotfull med en vilja motsatt hans. Där var samladt allt som han hade att öfvervinna, och det var vida starkare än han trott.
Sommaren och hösten, arbetstiden gick; han var långt från färdig, och vårfloden skulle gå förbi honom, när den kom. Ett helt år var bortkastadt. En natt, som han stod där, laddade han, drifven af ett raseri, som han själf icke begrep, sin bössa med kula och sköt af den midt i fallets högsta och hvitaste hvirfvel.
Som han gjort det, kände han sig frysa öfver ryggen och lyssnade genom dånet efter ett skrik. Han hade visst icke förlorat den tro på mytiska väsen, som barndomens skrocksagor inympat i honom, Forskarlen var en verklighet för honom, ehuru han vant sig vid att låtsas, som om han icke fanns, liksom mycket annat, som enfaldigt folk fäste sig vid till skada för sin framgång i lifvet. Nu väntade han sig se honom, och alla slags historier om naturmakterna döko upp i hans minne, deras dystra evighet och gåtfulla väsen, deras hämndlystnad och vana att kräfva lif för skymf. Men han såg ingenting, och hörde knappt ens skottet, som dränktes i bruset. Hvirfveln stod lika hvit i månskenet med tidens bristande bubblor, där var intet blod och intet sår. Han skrattade åt alltsammans och mest åt sig själf och gick att sofva.
Sofva fick han nog af, ty den långa vintern kom, då han knappt kunde göra något annat. Att sitta i den låga bondstugan och se mor laga mat med alla andra stirrande omkring sig, var det lif? Söndagen ärter med rofvor i, veckan gröt, det var tidräkningen. Bordsbönerna så långa, att läckerheterna kallnade. Det var det värdt! Att byta tankar med folket tjänade ingenting till, ty de hade inga att ge i stället; affären blef klen. Berättade man något för dem, visste man icke, om de begrepo ett ord. De sutto där nöjda och undergifna — var det människor eller träbeläten? Vintern rufvade deras hufvud som en höna på boägg, ingenting kom det fram. Tänkte någon, blef det till sjuka, till grubbel, misstankar som rotade sig allt djupare, afund eller girighet, men mest fruktan och bäfvan för domen och evigheten, som just icke kunde bli värre än den redan var. Men de flesta tänkte icke alls, de sofvo. Uthussysslorna togo så ringa tid, det var bara litet vedhuggning och jakt — ripfångst med snaror — kölden ströp allt lif. Vild-Hussen blef förändrad. Han hade aldrig haft stor respekt för sina medmänniskor, men tagit dem som de voro, funnit det trefligt ibland dem och skämtat i godmodigt förakt som en stor hundvalp bland små. Nu frös godmodet till i besvikenheten och otåligheten, föraktet blef kvar, och det hade inte långt till hat. Allting var ju fientligt, mörkret kväfde ljuset, snön kröp slickande upp mot stugfönstrets matta värme och ville mura en graf af drifvor, kölden bet i stockarna som hårda tänder, vinden stack med nålar. Såg man ut, låg jorden svartblå och hvit under tung himmel och tärde sig själf i tomt grubbel, björnen sof i idet och drömde om blod.
Hans planer blefvo allt dristigare och ifrigare i den tunga sysslolösheten, han ville kufva allt, rå om allt, ha hög ockerränta på sitt slumrande kapital. Han skakade af sig missmodet och gaf sig ut bland människorna, bullrande, skrattande och mångordig som förr, men han hade inte längre roligt själf, och liksom en girigbuk förlorar sinnet för hvad som kan fås för penningarna och hamnar i förryckt kärlek till själfva det sterila medlet, blef mer och mer den hårda makten hufvudsak för honom. Ingenting fick göras i denna lilla värld utan honom, allt skulle länkas så, att det låge färdigt för honom i framtiden, allt skulle förutses. Han sådde ut misstro och tillförsikt, fiendskap och vänskap, han knöt samman intressen och förväntningar vid sitt företag, tände åtrå efter det nya och leda vid det som var. Han höll fram utsikten till en sänkning af sjön som följd af det förändrade älfloppet; då gällde det att vara med och dela bitarna af den vunna marken. Det måste sättas upp i skrift och vara färdigt så att ingen fick något, som kunde hållas utanför. Han forskade i de obestämda rättigheterna till skogen, han sådde frön till blifvande tvister, och framför allt vande han alla vid att i honom se den som ensam öfverskådade det hela.
Många ville ingenting ha att göra med allt detta, de höllo fast vid sitt invanda och åto hellre sitt bröd utan sofvel än de riskerade att komma en annans rätt för när. I dem såg han sina värsta fiender, och förbannade deras dumma förnöjsamhet med all den fäderneärfda enkelhet den rotade i.
Sommaren kom med nytt mod, nya svårigheter och ny seger; till hösten låg det ändtligen färdigt. Vintern följde, likadan som den förra och värre genom upprepningen, men nu skulle det dock bli slut, bara vårfloden hann dit.
Men den kom aldrig, älfven krympte ihop och blef obetydligare än i mannaminne, ingenting kunde göras. Sanden i hans ränna rasade ned i torkan, det var som att börja på nytt igen. Försiktiga män ville nu, att han skulle använda tiden till att bygga dammar. Det kunde visa sig nödvändigt, sade de, ty man måste veta, hur långt man gick. Det insåg han bättre än de, men mindre än någonsin ingick det i hans planer. Nej, hvad väsen och oreda än blef följden däraf, nu ville han slå ett riktigt slag och visa hvem som rådde till sist. Allting hade varit honom emot, och nu hatade han icke blott folket utan hela nejden och den ljusa sjön, där man förde sitt obekymrade sommarlif, som om allt varit i sin ordning. Beträffande byarna därnere, kunde hans fiender gärna få känna på skräck och se hvem de trotsat; det skulle lära dem respekt för framtiden. Alltså vände han bort varningarna med skämt och gräfde sin ränna bara djupare.
Den tredje vintern rågade måttet. Nu hade han gärna sett hela nejden öde och offrat alla sina utsikter för den tillfredsställelsen. Men efter han intet förmådde i denna riktning, och äfven insåg hur barnsligt och dumt det skulle varit, klamrade han sig fastare vid sitt hopp och sina planer. Hans munterhet blef vildare, men icke mindre förslagen, han for rundt bygderna i brännvinsfester och gjorde fattigdomen fattigare och behofvet otåligare; där steg ett rödt ljus upp genom skorstenarna och skar i mörkret som norrskenets flammor.
När nu våren kom och lofvade så godt, steg glädjen honom som ett rus åt hufvudet. Han kunde icke sitta stilla, han for ikring öfver allt, som om han måst vaka öfver sitt, att ingen tog bort det. Det roade honom att gå högt uppe på höjderna och se ned öfver landskapet, där det glimmade och lyste som idel silfver i sol och smält snö, med bergen blåa bakom och i sjön en blå strimma efter älfvattnets lopp, som hvar dag blef bredare. Det låg alldeles som nyskapadt där, muntert, så att det tog andan af en, och ungt, som om aldrig en vinter gått fram öfver det. Det var hans, lika visst som om det rymts i hans breda flata hand. Det stod icke emot längre. Om man kunde säga så om ett dödt ting, så nästan log det emot honom.
Alltsedan han sett Magnil i prästens kök den kvällen, kom hon oupphörligt för honom vid denna syn, utan att han brydde sig om att undra hvarför. Kanske var det för att han också blef ung med allt det unga, och glömde den tid som gått, kanske bara emedan hon varit så trotsig, och det kunde roa honom att nu på lek bryta sådant efter allt allvaret. Han började få lust att äga henne också. Tyvärr var han öfver den ålder, då man för en ringa insats vann det man ville ha. Då fick han väl ta henne till hustru, han kunde ju börja på att tänka på sådant nu. Hon var fattig — bah, han skulle ju bli rik. Förresten kom han ihåg, att hon ägde en hemmanslott, tämligen kringskuren af Gud vet hur pass lagliga åtgärder. Den kunde för honom bli just det fotsteg han behöfde för att gripa in och omkring sig i trakten. Hon hade blifvit mycket vacker, lång och grann — hård och stolt i ögonen, men det betydde ingenting. Rask som han var i beslut, tvekade han icke alls att nu fatta ett nytt. Hon skulle också bli hans.
Det var icke mycket att göra åt saken ännu, men hvar gång han mötte henne, skämtade han med henne. Hon gaf korta svar eller inga alls, men det betydde föga. Det var flickors sätt att leka en smula själfständiga, medan det ännu var tid. Tyckte hon inte om honom, var det värst för henne; alltid gaf man med ifver bort en beroende varelse, när det kom därhän.
V.
Olof-Gabriel Unæus var son till en präst, som från sin födelseort, Nordmaling, genom diverse gynnsamma omständigheter råkat förflyttas till och ta fäste i själfva hufvudstaden, ja vissa lyckliga predikosöndagar själfva hofvets soliga luftkrets. Där utvecklade han, alldeles som om han varit född till det, ur puppan de finaste svarta vingar — hans prästkappa var af siden, och honung låg jämt på hans tunga — och lätt, fast allvarligt, sväfvade han som en sammetsfjäril bland de blommor hvilka, om de också sett sin bästa tid, dock icke på långt när vissnat. Ingen kunde som han vara sträng i principen och mild i tillämpningen, ingen blåste vältalighetens såpbubblor så fulländadt runda och skimrande och med så mycket luft i som han. Själfva dopets vatten fick, stänkt från hans vårdade händer, en obeskriflig soupçon af parfym, och andens dufva på hans skuldra kuttrade idel kärlek och vemod som i Arkadiens lunder. Visst kunde det hända honom som andra, att publiken halfsof under hans tal, helst efter särskildt ansträngande fest- och dansdagar, om det var mycket varmt, men inga störande drömmar smögo sig in i medvetandet, endast ett mjukt vaggande. Och när man i själfva slutet ryckte till och med vidöppna blickar mötte hans, fanns däri icke ett spår af kunskap om hvad som passerat, utan blott en god mans lugna samvete och styrkande serenitet. Följden var, att han också fick det så godt, som han förtjänade, och hade han ägt det ringaste sinne för politik, kunde han ha blifvit biskop, ja ärkebiskop. Men för riksdagsintriger och komedispel hade han ingen håg, hans musa var idyllens. När bubblan brast för pistolskottet i operahuset, drog han sig undan till ett behagligt och bekvämt prästadöme på landet med många herrgårdskarosser, hvita lamm i gröngräset, smultron och grädde och ofördärfvade bönder, som i hvar bordsbön antogos prisa öfverheten och världens gång, med sparris för de stora och förnöjsamhet för de små. Slätkammade med vatten hvar söndag, gladde de hans öga, som älskade se lycka, och hans tid var lugn och blid, och själfva hans pudel liknade förvillande ett välfödt och kortbent får. Hans enda bekymmer var sonen.
Olof-Gabriel var en vacker gosse, dunig och rosig som en persika och med klara, litet runda ögon, som ifrigt brunno mot allt som var nytt och godt. Som han hade ett vekt sinne, gjorde det honom ondt att ingen respekt kunna ha för faderns sätt att lefva och taga lifvet, hvilket han fann kallt och konstladt. Han sade »hjärta», medan man förut sagt »bildning», »Gud», där man talat om förnuft, och »känsla», där man tegat still men ofta känt. I den ålder då man har svårt att i umgänge med människor finna rätta tonen, och tillskrifver detta brist på röst och öra hos de andra, och då all stil förefaller linjerad och död, flydde han till »människan», sådan han kände henne i sitt inre, och hon utan tvifvel borde vara, och till naturen, som han stiliserade på nytt, utan att veta hvar han tog mönstret. Den var mycket huld och så fylld af känslor, att den formligen smalt hvar kväll, i synnerhet, om det var aftonrodnad, men så kry ändå, att den om morgonen — och mycket tidigare, än en ung dyrkare orkade gå upp — stod färdig igen, som om ingenting passerat. Pilarna gräto sig till en bastant vidd om lifvet, björkens bark stod hvit, för att två sälla själar skulle finna och gemensamt konturrita det hjärta som klappade innanför, blommorna blickade oskuldsfullt, liljor nästan allihop, och fåglarna, hvars arter han icke skilde på, sjöngo om kärlek, men ingen så vackert som dufvan, som bara suckade. Lycka, det var egentligen, hvad allt rörde sig om, eller också intressant och känslofull olycka som smakade ännu bättre. Han hade redan flera gånger älskat hopplöst, liksom träden sträcka sig mot aftonskyn, med lika litet allvarliga ansträngningar, som deras, att öfvervinna afståndet. Han hade brunnit som vattnet, med mera låga än glöd, och resignerat som klippan i stel och romantisk ensamhet. Han hade fört dagbok öfver det hela och gladt sig åt att finna spegelbilden där ännu vackrare och mer melankolisk än verkligheten, alldeles som insjöns afteckning af stränderna.
Men hvarje människa har mer än en sida, och den tid, han lefver i, likaså. Olof-Gabriels var revolutionens, och sammanslingrad med egoistisk känslofullhet gick genom världen en vacker och manlig tro på människors godhet och frihetens välsignelser. Lyckokrafvet blef till ett rop på rättvisa, och de blickar som vändes friska och fuktiga från drömmen, sågo därför icke mindre klart hvad som brast i verkligheten. Han var för ung att ha nåtts af desillusionen vid de första blodiga öfverraskningarna, och hans hänförelse hade icke hunnit mattas i klok försiktighet.
Hans far, den gamle hofmannen, tog honom ej helt på allvar och fann svalget dem emellan betydligt smalare än sonen. Honom föreföll det mest vara frågan om ett annat mod på klädedräkten, men han ansåg det nya hälsofarligt nog, och var tillräckligt erfaren för att inse, att långt fler bli martyrer för nya moder än för nya öfvertygelser. När det gick så långt som till skandaler i tal och skrift i Uppsala, blef han rädd, att detta skulle stänga den unge mannens karriär, ifall intrycket fick verka. Han måste låta honom försvinna för en tid, och då det varit att gå ur askan i elden att sända honom till utlandet, erinrade han sig, att han någonstans i ett hörn af Jämtland ägde en troligen hedersman till svåger, och sände honom dit i all hemlighet som en flykting.
Olof-Gabriel antog denna pröfning med förtjusning. Den långa slädfärden i pälsar och enformighet styrkte honom i känslan, att han var en martyr, och att lifvets lycka för honom var slut, gaf honom förträfflig aptit, när kosten icke var för usel, och under alla förhållanden en ännu bättre sömn. Han kom fram, förvånad, att det kunde finnas så mycket barrskog och snö, och att människor lefde midt däri, men fann godt behag i de senare, som voro naturens ofördärfvade barn utan allt kryperi. Han beslöt sig för att stanna där, så länge ett omildt öde ännu förunnade olja åt hans lampa. I farbrodern upptäckte han en mild man, som läste Posttidningarna en månad försenade, men icke mindre oförtrutet blossade tobaksrök till ekot af kanonerna i söder och grundade öfver, hur allt skulle sluta. Fastern var en beskäftig fru, ständigt skinande ren som af såpa med håret stramt och hufvudet litet trångt, lika vältillfreds i sin rustika enkelhet, som hennes bror, stadsråttan, i sin ost. Kusinerna voro för små och osnutna att vara något för honom, annat än texter till betraktelser, när de stodo i aftagande rad vid måltiden, som piporna i en orgel, hur vinkeln pekade hän mot vaggan eller grafven som alltings begynnelse och slut. Den enda han icke genast fick klar för sig, hvarken till ställning eller natur, var Magnil.
Hon åt icke med vid bordet, utan drog sig tillbaka, när hon dukat, som om hon haft för brådt att hållas inne. Hon gjorde äfven andra tjänster, hela dagen, men af sig själf, som om hon just funnit på dem. Matmodern kom oftast för sent med sitt härskarord och tyckte icke om detta, men höll god min inför det påtagligt ändamålsenliga. Flickans hållning var för rak, för att i allmänhet kallas vacker, men som hennes rörelser voro ovanligt snabba och lätta, tänkte man icke därpå. Hennes ögon, djupa, men ändå ljusa, höllo på afstånd utan skygghet eller ovänlighet. Fast begränsad vid den ålder, då hennes kön är som skapadt att böja sig mot stöd, höll hon sitt unga kvinnohjärta upprätt som en flamma i stillhet. Först hade hon visat en nyfiken och barnslig öppenhet, men den hade strax gått öfver. Att Olof kallade henne vid namn som alla andra, och hon sade »Herr», förde ingenting af öfver- och underordnad med sig. Den tonen felades för resten äfven annars bland dessa bönder, som aldrig känt annan rangskillnad än prästens patriarkaliska. Olof fick snart veta, att hon var aflägsen släkting till herr Daniel, men icke af prästsläkt själf i de närmare leden. Hennes namn var Ram, och hon var beroende för sitt bröd, ty den hemmanslott hon ägde, hade nästan bara skogen kvar, och en ensam flicka kunde därmed göra ingenting.
Han var mycket intresserad af henne, han visste knappt hvarför. Redan med detsamma han kommit, en kväll vid köksbrasan, då han hört på en del rätt tokigt prat, som gaf en underlig förnimmelse af vår och främmande lif, hade denna samlat sig kring henne. Allt som årstiden skred fram, och det gick fort i år, sysslade hans tankar mera med henne. Det var så mycket som förändrades, och han kände knappt igen sitt eget jag. Dessa granar och tallar, dem han sett på mest som kulisser, mellan hvilka det egentliga teaterstycket, den känslosamma idyllen, spelades ut, började stå som lefvande äfven de. I svartblåa, oerhörda sträckningar reste sig skogshöjderna bakom hvarann, vattnen glittrade kyligt lugna emellan, det var stort och ensligt. Men flyttfågelsflockar gledo och stannade högt uppe i luften, spejade nedåt, stötte ut skrin af glädje och sänkte sig i raka linjer mot ödemarkerna. De kände igen detta, de hade sina hem i det landet och älskade det. Människorna älskade det också, de talade icke om det och tänkte kanske icke på det, men deras rörelser blefvo snabbare, deras ögon ljusare, allt som ljuset och rörelsen kom åter. Det blef förvånande vackert, underbart lätt och muntert, med en glädje som liksom luftens dryck eggade med sin friska kyla. Äfven här hade lyckan sitt bo. Den var olika hvad han förut hade tänkt sig, men jorden var också större, än han vetat af. En idyll i mörkt och moll var en idyll i alla fall, och den unga naturdyrkaren sträckte ut armarna mot detta nya och väntade på hvad det skulle göra med honom, van som han var att smälta in i stämningar.
*
En morgon kände Olof-Gabriel solstrålar stryka öfver ögonlocken, och de korta sekunderna af kamp mellan verklighet och sömn vidga ut sig till en tidlös rymd af gyllene lätthet, af frigjord flykt och okroppsligt sväfvande lycka. Han drömde något, omöjligt att fånga i ord och begrepp, som angenäma drömmar oftast äro det, men när han öppnade ögonen vek det icke bort som annars. Det lyste från kammarens hvita och fattiga väggar, det förnams i ljud och känsel som en dallring i luften, hvilken småningom blef till ton. Det är lärkan, tänkte han, jag har hört den förr, men när och hvar?
Fortfarande som i en dröm, klädde han sig så omedvetet raskt, att han knappt visste af, när han stod färdig, och nickade mot de torftiga möblerna i gladt igenkännande af verkligheten. I samma stilla undran lyssnade han till trappstegens knarrande läten under foten, som om det varit hviskande och skrattande röster, han kom ut i farstudörren och såg framför sig.
Där stod Magnil vid brunnen med armen på stången, som långsamt sjönk med sin kubbe, medan repet med ämbaret gled upp ur djupet, och vattnet, skvalpande öfver kanterna, glänste som idel silfver och droppade med klingande mörka återljud. Flickan stod som stöpt af samma glans, fast mot luftens sol, men med ljuset brinnande och flyende i konturerna och i det bara hufvudets hår.
Han gick mot henne utan att hälsa, nu som i drömmen var dylikt onödigt, och man behöfde inga ord. Hon såg honom, hennes rörelse stannade af, och armen låg darrande sträckt efter träet.
»Får jag dricka?» Och utan att vänta på svar, svängde han ämbaret emot sig och höll munnen intill. Aldrig hade han känt en sådan dryck. Den var kall, som om den kommit oändligt långt ifrån och bragt med sig barndomens hissnande intryck af sjö och djup och kvällande lif. Den gaf ett luftigt rus af glädje att vara till. När han skrattande torkade friskheten från kind och haka, skrattade Magnil tillbaka, och ingenting var emellan dem.
»Har du sofvit godt, Magnil?»
Hon skrattade åter. »Det är längesedan jag steg upp. Som alltid, tänker jag. Och du?»
Ingen af dem tänkte på, att de duade hvarann.
»Drömde du något, Magnil?»
»Hvem minns det? Drömde du själf?»
»Jag tror det, och just det här måtte jag ha drömt. En sådan morgon!»
De sågo ut emot den, båda två. Ljuset hade ännu detta sväfvande, som hör till dagens början, helst då daggen varit stark. Björkarnas späda löfverk brann som gyllene dimma och tycktes kunna lyfta sig från de hvita stammarna och lösas upp. Gräset gnistrade som om en regnbåge yrt ned i stoft där. Skogshöjderna voro som lugna blåa moln, och sjön var slät och klar som öppna rymden emellan.
De visste båda två, att de hållit af hvarann allt från början. Hvarifrån skulle annars allt detta vackra ha kommit? Tiden fick icke gå ifrån dem nu.
»Ser du sjön, Magnil? Hvarför skulle vi icke fara ut på den?»
Nej visst, det fanns intet skäl. Blott att dagen kräfde sitt arbete som vanligt.
»Vänta tills i kväll, då ha vi hela natten för oss. Nu blir det aldrig mörkt.»
Nej, det fanns ju icke ens någon natt, allting var förändradt. Och med denna öfverenskommelse bytte de sin kärlek lika enkelt, som barn bli hvarandras »bästa vänner». Det var så olika hvad Olof-Gabriel hittills drömt om den ömma passionen, att allt detta knappt föll honom in. Det var idel dumheter, och ingenting annat var nu af värde, än att skymta Magnil tid efter annan under dagens bestyr, byta några ord med henne, detsamma hvilka, ty blicken och leendet var allt, och vara hos henne, när det blef kväll.
På sjön var sedan deras värld, den var icke lik något annat. Ljus och stor var den, som nuets oändlighet. I väster ett strömdrag i djupet, som krusade ytan, därifrån kom vattnet ur okända skogar. I öster slöt den sig samman, och forsen blef snabb mot Gedungsfallet med den hvita dimman öfver trädtopparna. Däremellan var vidden stor, och utsikterna växlade ständigt. Det var branta stränder, där björkarna böjde sig fram för att se sin krona, men de mötte blott hvita stammar och darrande kvistverk, dräkten var ännu lätt som en doft. Det var vikar mellan ängssluttningar, så lugna och glansiga, att båtens svall for fram genom spegelbilden, som om de gula blommorna rörts för sakta vind, men där var ingen vind, och luften stod still om allt. Höga berg fanns där också, mörka af barrskog eller nakna och tunga af sten som ännu höll vinterkölden kvar. Små holmar simmade på vattenytan, och blommande sälg och vide spredo sin matta honungsdoft därifrån efter draget af rodden. Allting var blekt, men tydligare än om dagen, då solen brann i hvar glansyta, det var våren utan oro.
Olof-Gabriel talade mycket, när det var Magnils tur att sköta årorna. Hon lyssnade då mest, ty den taktfasta rörelsen vingade tankarna, men orden höll den tillbaka. Det behöfdes icke heller svar, blicken var nog, allting låg öppet mot himlens öppna rymd, och ingenting behöfde gömmas. Ibland, när något måste göras klart med frågor, höll båten inne sin fart och stod stilla, liksom en fågel hvilar på vingarna med luft öfver och under. Han öppnade hela sin själ, berättade om hur han vuxit upp, och hur trångt han funnit det bland människorna. Det fann hon förklarligt nog, när hon hörde, hur de lefde och ängslades för hvarann. Men talet om »Naturen», hans enda tröst, tyckte hon icke om. Först trodde hon, att det var något fint och bortkrångladt fruntimmer, och var svartsjuk och skygg mot tanken, men när hon förstod, att det var frågan om vatten och jord och himmel, förvånades hon, att de kunde vara så olika därnere. Hon längtade icke dit och såg sig omkring på sin stilla och starka värld.
Men han talade också om allvarligare ting, om sina idéer, som han lidit för, men som voro tidens och därför födda till seger. Han nickade och stammade af ifver och sökte sina vältaligaste ord för att riktigt göra sammanhanget klart för henne, hans stämma fick gossars uppriktiga tonfall utan ett spår af förkonstling, och ögonen stodo öppna och stora mot gossarnas framtidsvärld, som om några år skulle stå verklig. Hon måste förstå detta, och säkert fattade hon det lätt med det naturliga förståndets skärpa och hjärtats omedelbarhet. Alla människor voro lika, och alla voro de goda. Hvad de ville var lycka, och naturligtvis skulle de också nå den, när de icke längre i blindhet hindrade hvarann. Då skulle alla skrankor man och man emellan falla, och jorden räcka till för alla långt bättre än förut. Man hade varit dum. Orättvisa och tyranni hade bredt sig midt i solen, men nu var det nästan öfver, förnuftet bröt igenom hjärnspökena, och man nalkades med stora steg lycksalighetens och förbrödringens tid. Därför var det skönt att lefva just nu.
Hon lyssnade tyst och uppmärksamt på honom, och naturligtvis hade han rätt som alltid, men ibland tycktes det henne så enkelt, att hon förvånades öfver hans häftighet att bevisa det. Ibland märkte hon, att hon icke kunde följa med ännu. Visst voro alla lika. Hjälplösa föddes de, i möda växte de sig starka, ty man fick ingenting för intet, en man var en man, och alla skulle en gång ligga lika lågt. Men jorden var hård att plöja och skulle väl så bli, lycka fanns där visst, men också mycket annat, det var icke lätt att se vägen för sig. Ojämnt var det också deladt på många sätt, det kände hon bäst, där hon satt så okunnig och hörde på hans ord som ur fjärran. Men hon var lätt till sinnes öfver att han icke märkte det, och förde med sina unga och starka armar årorna, så att båten ilade fram. Sjön var ljus som hoppet, och svårigheter funnos icke.
När det var hennes tur att tala, fann hon sitt lif snart berättadt. Föräldrarna hade hon tidigt mist, men hos herr Daniel hade hon fått tak. Hon hade alltid gjort rätt för sig efter förmåga, dagen hade aldrig varit lång. Om somrarna hade hon varit till hjälp i fäbodstugorna högt uppe, där natten var ännu ljusare och tystare än här, och skogarna lågo under en som moln. På vintern hade hon nystat garn vid brasan och lärt sig spinna själf och hört på pratet. Där hade hon mött honom, och så var det slut.
Olof-Gabriel kunde icke låta bli att undra öfver henne och finna henne sällsam. Som ett träd på sin högsta kvist bär en lysande frukt, oberörd af händer och vård, endast nådd af sol och dagg och himlens vindar, bar hon sitt väsen. Fast hon skänkte bort det, omedelbart som frukten faller, när tiden är inne, blef det icke riktigt hans, liksom man i drömmen aldrig får grepp på det man hittat. Hon behöfde intet stöd, allt blef enkelt och klart för hennes blick, och hennes knappa ord liksom stängde för hennes inre. Hon hörde ihop med den blanka sjön och strändernas vilda friskhet, allvarlig midt i glädjen, tyst af främmande tankar.
När de stego i land, gaf hon honom den smekning, han nästan mist åtrån efter, darrade till i hans famn som ett skyggt och fångadt djur och gjorde sig lös. De följdes åt genom det daggiga gräset, som lämnade spår efter stegen, och hörde trastarna börja drilla, som om hvar vattendroppes glans blifvit till klang. De skildes åt med bara en handtryckning och ett »god natt». Men den unge svärmaren satt uppe och såg morgonen lösa af natten nästan utan annan skillnad, än att fågelsången blef allt mångfaldigare, tills allting sväfvade i sol, som den första gången han blifvit helt hemma där. Hvad detta skulle leda till visste han icke och förmådde knappt tänka på det. Det var så olikt allt hvad han upplefvat, och lika svårt att bringa tillsammans med hans värld, hur han än skapade om den, som drömmens syner med verklighetens. Men det var onödigt och dumt att grubbla därpå. Allt var på samma gång så enkelt och skulle forma sig lika omärkligt som sommarnatt blef till sommardag.
VI.
En kväll, när Vild-Hussen for hem sent från något bestyr uppåt bygden, fick han se en båt på sjön med ett par i, greps af nyfikenhet att veta, hvilka det var, rodde försiktigt närmare och spejade likt en jägare som söker sig inom skotthåll. När han kände igen personerna, var det som om bössan gått af och träffat honom själf, och han blef så förvånad, som en erfaren man kan bli det. Han hvisslade till, höll in årorna och satte sig tillrätta att tänka.
Det var då alldeles som förgjordt för honom här uppa. När helst han var säker på någonting, var det just det som svek. Nu steg vattnet hvar dag i sjön och var redan högt uppe i rännan, tre år af det mödosammaste arbete och olidlig väntan lofvade att ge sin skörd. Så kom det här! Denna nya plan, först tillkommen på lek, hade ombildats i hans fantasi till en hufvudsak; blef den förfelad, var det icke mycket med det hela, ingen böna i gröten, ingenting roligt längre. Det var hörnstenen till hela hans framtidsbyggnad. Skulle nu en annan komma och nappa bort den för honom, det vore ett alltför dåligt exempel! Han öfverlade i första häftigheten, om han skulle ränna deras båt i sank, låta den okynniga valpen dra försorg om sig själf och framföra sitt ärende direkt till flickan. Eller vända om till prästgården, väcka upp herr Daniel med ett rop, att elden var lös, och fria genom fönstret. Båda förslagen voro tilltalande och svarade väl mot hans föreställning, om hur dylika delikata ting borde skötas, men vid närmare eftertanke, fann han dem öfverdrifvet våldsamma. Faran var icke så stor, han kände den unge mannen.
Han hade talat med honom och herr Daniel flere gånger, och under den respekt, han skänkte deras högre värdighet, föraktade han dem ohöljdt personligen. Hvad var det för folk? Där satt den gamla och stirrade med förlästa barnaögon mot det förflutna och talade om, hur det borde ha varit, och den unga pratade sig varm om framtiden, och öfverlade om, hur den skulle bli, och sådant kunde de disputera rätt hetsigt och länge om och bli goda vänner igen, medan maten hade kallnat. Ingenting förstodo de, om hur brådt det gällde att gripa sig något an, för att det skulle bli gjordt.
Han kunde lugnt vänta till morgondagen, ty den token skulle icke tänka på annat än prata under tiden, och mer eller mindre af den varan spelade ingen roll. Han ropade några skämtsamma ord åt dem, som de strax glömde bort, och satte fart på båten för att hinna hem och sofva.
Emellertid blef de ungas sammanvaro, genom att på detta sätt röjas för en främmande, också förändrad för dem själfva. Förut hade den knappt haft att göra med verkligheten, utan varit en värld för sig själf, så fullkomligt lugn och lycklig, som annars bara minnet är det, då tråden mot det ovissa är afklippt. Nu stod framtiden där, i och med att en annans tanke sysslat med dem och deras, men den var lätt att se fram emot, två tillsammans. Sjön var ljus som alltid och båten snabb, och utan att de brydde sig om att tala om det, kände de, att afgörandet nu var dem närmare. Det kunde bara vara ett.
Dagen därpå var Magnil muntrare än någon sett henne ens under denna muntra vår. Arbetet gick som på lek, och hvar gång hon steg öfver tröskeln ut i det fria, gnolade hon till, liksom svalorna öfver hennes hufvud gåfvo upp ett muntert läte, när de kastade sig öfver bokanten.
På eftermiddagen ropade fostermodern på henne med en särskildt beställsam och högtidlig ton i stämman. Hon skulle komma upp, in i herr Daniels rum, med detsamma.
Hvar gång hon förr fått en dylik maning, och det var längesedan nu, hade det gällt någon tillrättavisning för verkliga eller inbillade förseelser. Fru Sara sköt i dylika fall mannen för sig, ty hon förstod sig icke på de rätta orden med denna stolta och tysta natur, som hon aldrig kunnat med. Prästen svarade man icke, hans stämma förde med sig minnet af syndabekännelsen, och man stod skyldig i hvilket fall som helst. Magnil kom ihåg sin barnsliga rädsla och sin känsla af ovärdighet, och nu midt i lyckan blef den ännu starkare. Hennes blod rusade mot hjärtat så fort, att hon i ett ögonblick kände, hur det blef öfverfullt och stockade sig. Hela hennes glädje drog sig också samman där, allvarlig och nästan smärtsamt djup. Ty detta kunde blott betyda en sak, Olof-Gabriel hade talat. Det skulle han ju göra, som den man han var, och just för att han icke sagt något om det, hade hon väntat det visst, just nu. Men ändå, hur ofattligt var det icke! Hon blef ödmjuk och vek som aldrig förr, inför lyckan kände hon sig som ett brottsligt barn, liksom förr inför prästen. Hennes hufvud svindlade, och hon blef alldeles hvit, där hon släpade sig uppför trappans steg med tunga fötter, men bröstet så lätt, som om det haft vingar. Det måste kännas så, när man dog, men det ville hon inte nu; och hon log emot sin oförnuftiga glädje, ömt och blekt som en trött mor, rädd att släppa barnet ur famnen. Hon hade ingen likhet alls med den gamla Magnil, som bar allt sitt så fast slutet inom sig.
Det tyckte fru Sara också, där hon tog emot henne i trapprummet, och hon hade aldrig känt så mycket för henne som nu. Där ser man hvad giftas gör för en flicka, tänkte hon, och det fann hon också naturligt. Hon var förnöjd på en gång öfver utsikten att få den främmande ur huset, och öfver att hon själf skulle få att styra därmed i den trefligaste af de förströelser som återstodo för en mogen fru. Hon tog henne vid handen och myste vänligt.
»Jag ser, att du förstår, hvad det är frågan om, barn,» sade hon, »och det kunde jag väl gissa också, fast jag ingenting visste af. Lugna dig nu! Visst var det öfverraskande, och det är ju en man, som kanske är mycket öfver, hvad man kunnat vänta för dig. Men sådant händer ofta, och det går lättare, än man kunnat tro.»
Magnil visste knappt till sig. Där stod fostermodern, som aldrig tyckts vara hennes vän, och tog det på detta sätt. Hon hade misstagit sig på allt, hon ångrade sig nu, att hon varit som hon varit. Hon skulle velat ta henne i famn, men hon kunde icke ens tänka på henne nu; det fick komma efteråt. Hennes ord voro också så lustigt små. Öfver henne — ja visst, hvem tänkte annat, och hvem var han inte öfver? Öfverraskande — nej, underbart var det. Hon hörde herr Daniel tala genom dörren, torrt och nyktert, utan den ringaste upprördhet. Allting var förvånande. Bakom dessa bräder stod lyckan och väntade henne, lifvet i ständig helgdagsdräkt, och ingen tycktes finna något märkvärdigt däri. Hon var rädd för att gå vidare.
»Han är därinne,» frågade hon, ehuru hon visste det förut, bara för att vinna några ögonblick.
»Ja visst. Så gå då in till honom. Han kan bli otålig och åtra sig. Vi ha redan svarat förstås, men det är ju liksom inte riktigt färdigt, förr än du har gjort det själf. Var nu morsk, det gäller ju bara en gång.» Och fru Sara drog henne beskäftigt med sig, som om hon fört en krusande gäst till bordet.
Dörren gick upp, men solen, som låg in genom fönstren, fyllde det nakna och ljusa rummet så tätt, att allt hvad som fanns där liksom löstes upp, och hon ingenting kunde urskilja. Med ens var det förvandladt. Det var ju icke han som stod där, men en annan, och hvem? Just den hon afskydde mest af alla.
Det var icke sol längre, bara ett hvitt och rått, pinsamt tydligt ljus, som svepte om Vild-Hussens grofva figur och herr Daniels pulpet och bokhyllor och kom allt att synas så fattigt och fult, som hon aldrig sett något förr. Det var detta som väntat på henne, medan hon gick dum och hoppfull som ett barn, och trodde, att världen förändrats. Den var sig nog lik, nu såg hon det, och hon måste också bli sig lik. All glädje var lögn, och hon stod ensam som alltid med bara sig själf att lita på. Hon skulle nog stå profvet. All hennes vekhet föll ifrån henne som ett kastadt plagg, och hon var lugn och rak igen med ögonen mörknade och hvar fiber i kroppen i sin makt.
Herr Daniel talade, antagligen till henne, mycket vänligt och omständligt nog, ehuru hon kände på greppet af hans hand, att han var ifrig att få komma till punkt och lämna hennes ifrån sig, dit den skulle höra. Hon kunde icke lyssna till orden, också hon väntade bara på detta med munnen allt fastare och hårdare. Fru Sara stirrade på henne, men som vanligt vaggad i ett slags sömnig uppbyggelse vid mannens stämma, gaf hon icke akt på, hur hon förändrats. Det som hände var en fullständig öfverraskning för alla närvarande, och icke minst för henne själf.
När Vild-Hussen steg fram vid talets slut, med ögonen lysande af förnöjelse, för att ta sitt i besittning, blef hennes harm henne öfvermäktig, och hon slog honom midt i hans breda leende, så att han vacklade tillbaka.
»Det var för honom,» sade hon utan en darrning i rösten, »det var nog för sådana som han. Han vet själf hvarför. Nu har jag att svara er, herr Daniel. Jag är tacksam för allt hittills, och äfven detta, efter I trodde han var god nog åt mig. I har nog ingenting sett, nå det kan göra detsamma, men nu bör det vara nog taladt om det.»
Prästen stod stum af förvåning. Han var en långsam man, och hade knappt fattat hvad som händt, men det syntes, hur blodet steg honom åt hufvudet. »Midt för mina ögon …» sade han. »Du får allt förklara dig bättre.»
»Efter det så skall vara. Om det hade varit en annan, hvem som helst, så skulle jag tackat, men ändå sagt nej. Jag vet hvem jag är, och att jag inte är för god för dem, men hustru åt någon, det vill jag inte bli. Men han där! Ser I då inte, hvad han gjort af oss, vet I inte, hvarför han kommit hit? Han har lagt folket under sig, allting har han blandat sig i, och allting vill han förstöra. Ingen är som förr, han har pratat i alla öron. Vinning och vinning och ingenting annat, afundsjuka och snålhet, det har han sått ut. Man har mist lusten att arbeta, man bara väntar på hans planer. Af dem blir det ingenting godt, på sådant bygger man ingenting. Här var rum för alla; får han hållas, blir det bara rum för honom. Men här skall han inte lefva, och han borde aldrig ha kommit hit.»
Vild-Hussen blef blek, icke af förolämpningen, ty från en flicka räknade han den icke stort, men han fann hennes ord farliga. Hon förstod för mycket, och fick icke yppa mera. Man måste vända bort det.
»Du talte nog inte riktigt sant,» sade han. »Inte skulle du säga nej till alla. Om det varit den unga herrn här, som du var ute med i natt i båten, hade det kanske låtit annorlunda. Kanske har du redan sagt ditt ja, eller också behöfs det knappt mer?»
Detta gaf herr Daniel nytt att tänka på, och han glömde genast det andra, som tyckts honom obegripligt nog. Hans vrede hade nu också hunnit bli färdig. Han var ansvarig för sin släktinge, så länge han var där, och fann den antydda saken allvarlig nog.
»Hvad vill det säga, Magnil,» frågade han kort.
Det visste hon knappt. Som hon stod här, efter den grymma besvikning hon genomgått, ensam med idel fiender emot sig, tycktes henne det föregående med allt sitt ljus som något overkligt. Det var slut nu, så visst som hennes dumma förhoppning nyss brast, men det rörde ingen annan.
»Mellan honom och mig,» svarade hon fast. »Det råda vi själfva för.»
Detta var icke det svar som herr Daniel väntade och kräfde. Det var full bekännelse utan ånger, det var fullkomligt sedefördärf. Han måste gå tillbaka till sin skrangliga skrifpulpet, där han brukade samla sina tankar öfver människors lif i allmänhet. Han kunde icke finna de rätta förkrossande orden, och flickans hållning hade något så underligt stolt och oberördt, att han blef blyg inför henne.
Men fru Sara kom till hans hjälp. Med den erfarna kvinnans skonslösa uppfattning af sitt kön, hade hon genast förhållandet alldeles klart för sig, och sparade icke på uttrycken af sitt förakt. Värst föreföll henne förmätenheten i den upptäckta intrigen och tillbakavisandet på detta sätt af ett anbud, som man bort vara stolt och tacksam öfver. Det var ett slag i ansiktet till och med på henne själf. »Fall på knä,» slutade hon, »och tigg, din tiggerska, om förlåtelse för att en ärlig man narrats att tänka på dig till hustru. Du kan vara glad sedan, om du får behålla ditt hörn och din brödkant här.»
Magnil hörde på henne, allt blekare och blekare. Det gällde att se klart och raskt fatta sitt beslut. Det närmaste var afgjordt, men hon letade ännu efter det som sedan skulle följa.
»I har aldrig kunnat med mig,» sade hon. »Jag har vetat det förr, och borde inte ha stannat här. Jag skall också gå nu.»
Man blef tyst af förvåning igen. Så långt hade ingen menat det. Att lämna sitt hem där, det var icke lek. Det lif hon vuxit upp i och vant sig vid, det lefdes icke någon annanstans i trakten. Ingen hade heller mycket att dela med sig äfven af det tarfligaste. Det var som att släppa ut en hund att sörja för sig själf.
»Tokerier,» sade fru Sara och tog det icke på allvar. Och prästen, som fortfarande förvånades öfver flickans lugn och undrade, hvad det kunde bottna i, frågade dämpadt:
»Och hvart skulle du gå? Tänk dig för, barn!»
Men nu hade hon redan funnit det. Hon skulle icke ut i vildmarken och dö, på det sättet kände hon ingen lust att sluta, om också allting blifvit tomt och kallt. Det fick man icke, det var alltför bekvämt.
»Dit jag hör. Där I aldrig borde ha tagit mig ifrån. Antingen är man ett eller är man det inte. Här har jag varit hvarken tjänare eller herrskap. Men er, herr Daniel, tackar jag i alla fall. I har menat väl, och så vidt jag kunnat, har jag sökt göra rätt för mig.»
Därmed gick hon, och man såg på hvarann och försökte göra klart för sig, hvad som verkligen passerat och hvad som blifvit uppenbart under händelsernas snabba följd.
Vild-Hussen följde dock strax efter, han hade det tämligen färdigt för sig och fick brådtom att hinna upp flickan. Han fann henne i köket utan vittnen och gick emot henne med en blandning af skygghet, beundran och förlägenhet, som tog sig lustig ut mot hans sluga och öfverlägsna blick. Han talade med dämpad röst i barnsligt uppriktiga, hviskande tonfall.
»Du slog mig du,» sade han skamset. »Det skall du inte göra mer, men jag tycker inte mindre om dig för det. Jag förstår mig kanske inte på det rätta sättet att tala med flickor, jag har inte lärt mig mycket i den vägen. Man har farit hårdt fram med mig, och då blir man hård igen. Det begriper du godt, eller hur? Men mot dig menar jag inte så, och det där jag sa om den andra, det var bara en liten list. Det förstår jag väl så godt som någon, att ni inte haft något farligt för er. Hvad skulle det vara med en sådan där tom handske? Det är en karl du behöfver, och här har du en, som håller af dig. När du stod där uppe, tänkte jag just: det finns bara en flicka i världen, som skulle reda sig så bra. Du gjorde oss ju snopna allihop. Men du skall inte tala så där om mig, hysch, aldrig mer. Det kan förstöra allt. Du vet inte hvem jag gör det för heller, och hvad det blir af det hela. Nu blir det snart uppenbart. Det är bara för dig. Det förändrar saken, hva? Skulle det inte roa dig att visa henne där, fru Sara, hvem som kan växa öfver axlarna på henne?» Och han pekade och hötte med fingret i förvirradt galanteri och ett återfall i det öfvertygande sätt, han brukade använda i affärsaftal.
Magnil såg bara förbi honom, synbarligen upptagen af annat. Hennes panna bar veck af begrundan, och ögonen betraktade allt, som om det var mycket främmande. Hon ryckte på axlarna och svarade icke ett ord.
»Du är ond på mig ännu, och kanske är det bäst att vänta. I alla fall vet du, hvar du har mig. Det där, du pratade om, det var väl att ge dig ut bland bönderna? Där passar du inte, tro du mig. Här är det slut, och då har du bara mig kvar, som väntar med uppräckta händer. Men du kunde behöfva litet hjälp och råd redan nu.»
Hon svarade fortfarande icke, och han förstod, att det var förgäfves han talade. »Jag betraktar mig bunden ändå och får väl se tiden an. Det var ändå bäst att säga ifrån med detsamma. Nu är det gjordt.»
Och han sade sitt opåaktade afsked och gick.
VII.
Magnil mötte Olof-Gabriel tidigare än vanligt nere vid björksnåret på vägen till sjön. Det var icke dit, hon ämnade gå, och hon väntade sig ej heller att finna honom. Han visste af ingenting och kom sorglöst och vänligt leende fram emot henne. Vid åsynen af honom blef hennes ansikte ljust igen så snabbt, att han intet märkte annat än en mycket begrundande blick, men den var alltid litet allvarlig.
»Får jag följa dig? Låt oss fara ut redan nu, medan solen är uppe!»
Hon såg sig kring och fann, att den var så. Sjön låg och gnistrade bak de gnistrande löfven, allting var mycket ljust och gladt. Hon betraktade det med ett innerligt ömt vemod, som blef ännu mjukare mot hans blick, men genast fast och nästan strängt igen. »Inte ditåt nu, men du kan följa med ändå. Jag har något att säga dig, kom!» Hon vek af på vägen åt kyrkan till, och Olof-Gabriel såg, att hon bar på en nyckel i handen. Hon skall väl hämta någonting, tänkte han, och gick med vid hennes sida, tyst också han, efter hon tycktes vilja det så.
Kyrkan låg på krönet af en nipa med sjön under sig och omkring sig snår af rönn, vildros och björk, allt smärt och högvuxet och nästan liknande bara skuggor af ting i det starka och låga solljuset, som svepte om det från rot till topp. Det var en liten fattig byggnad af gråsten och murbruk med brant spåntak, mycket gammal och likadan ännu i dag som när man först böjde knä för en gud där i vildmarken. Med sin gård utan vårdar, där till och med graftufvorna nästan alla sjunkit tillbaka igen i marken, gjorde den ett kallt och ödsligt intryck. Magnil satte in nyckeln bland portens runslingor och låste upp. De stego in och kände genast vinterkylan från de tjocka murarna breda sig omkring dem. Där var tämligen mörkt, ty fönstren sutto högt uppe, få och trånga från tiden innan glaset kommit i bruk. En målning längst framme bakom altaret stod som otydliga skuggor emot dem, och rundt omkring var rappningen fläckad af ålder och visade människoliknande figurer som flydde och kommo igen för fantasien. Det var som om där icke varit tomt. Träverket på altarskranket, predikstolen och orgelläktaren öfver ingången var utskuret och brokigt måladt i ornament och figurer, stora fyrbladiga blommor i djuprödt och grönt, hoptryckta kapitälsirningar, de tolf apostlarna i rad, Moses, Kristus, Aron och två änglar.
Trots färgrikedomen såg det dystert ut, likt blommor dem solen icke når; blott en spjutlik stråle sköt in på sned och nådde på altarskåpets pinoscen bödelns figur med hans brunröda gissel. Mellan golfvets plankor af jättefur såg man i de breda springorna grafkällaren därunder med balsamerade lik af präster och en och annan officer från krigs- och orostider. Karl den tolftes porträtt med peruk och till häst, trampande ned fiender med röda fanor, satt strängt och mörkt på väggen som de dödas kung.
Magnil tog sin följeslagare vid handen och drog honom med sig fram till altarringen. Där föll hon på knä, och för det fasta trycket af hennes grepp följde han rörelsen, stirrande och lätt rysande af häpnad. Af gammal vana vågade han icke tala högt på en sådan plats, utan hviskade sakta: »Hvad är det du gör, hvad är det du menar?»
Hon svarade ej med detsamma, höll hufvudet högt och blicken lugn och öppen mot altarbilden och rörde läpparna långsamt och tydligt som i bön. Så vände hon sig mot honom och talade med klar stämma, som af återljudet från de kalla murarna fick en underlig prägel af stränghet och föruttillvaro. Det var som om den klungit på den platsen under sekler ur allvarliga bröst.
»Nyss, för bara en timme sedan, såg jag oss båda för mig här på detta sätt. Jag var mycket glad — och dum, jag vet icke allt hvad jag hoppades och trodde. Nu ta vi afsked ifrån det, vi båda, sedan blir det från hvarann. Hit kom jag redan som barn och ofta sen. När jag glömde bort något och blef påmint om det. Här är platsen för mig att komma ihåg, hvem Gud är, hvad han vill, och hvad jag är.»
Olof-Gabriel förstod ingenting eller ville ej ge sin aning rum.
»Afsked,» hviskade han, skyggt som förut. »Hvarför så? Hvad är det då som har händt?»
Hon talade om det i så få ord som möjligt, utan att ens vidröra hvad hon känt. Nu skulle hon lämna sitt hem och söka sig ett nytt hos en bonde i Lien nedåt sjön. Man hade sjukt där, man skulle säkert gärna ta mot henne. Annars ginge hon någon annanstans, alltid fanns det plats för henne. »Det behöfver icke vara sista gången du träffar mig, om det faller sig svårt,» slutade hon, »men jag kommer ej längre att se det i dig som förut. Jag vet ju nu, hur orätt och dumt det var.»
Han hade svårt att göra klart för sig alla dessa nyheter. Minst kunde han förstå, att något förändrats dem emellan genom Vild-Hussens tilltag, och han skulle kunnat skratta åt det, om han varit någon annanstans, och icke Magnils allvar varit så djupt.
»Hvad skulle det vara,» sade han, »vi äro ju desamma som förut. Öfver mig har ju ingen af dem något att säga. Tvärtom» — och hans ungdomliga oppositionslust reste sig munter och modig från altarkransen — »tvärtom trampar ju jag på dumma fördomar. Skulle en tidens son låta sig skrämmas af sura miner? Det ser icke så ut rundt omkring i världen.» Men han talade fortfarande något dämpadt för ställets skull.
Magnil såg på honom rakt och forskande, medan hon reste sig upp från golfvet.
Han följde henne i rörelsen och ville fortsätta ut, viss om att vara vältaligare där, men hon grep hans hand och höll honom fast.
»Tänk efter,» sade hon, »tänk riktigt klart! Det har jag gjort, jag har inte sparat mig. Om jag följer dig — du har ingen plats för mig nu, men du kan ju få en — jag passar inte där. Jag blir densamma som nu och alltid, men du kommer att se på mig annorlunda, liksom de andra. Icke sant?»
Han försökte tänka, men lyckades icke väl. Magnil, det var ju Magnil, sjön, skogen, vattnet vid brunnen, suset i furorna och den underliga natten som icke var någon natt. Aldrig skulle han glömma det, men lösrycka henne därifrån, det gaf ingen bild. Bara en ängslig längtan och ett fastklamrande vid minnet.
»Du ser,» fortsatte hon, »det är icke meningen, och jag vill inte heller. Jag skulle blygas, som om jag vore naken, därborta, och jag har ingenting att blygas för. Och om du stannar här — jag har jord, och det kan bli ett hem, men möda tar det, ty här får man ingenting på lek — då passar inte du. Du är god och tror allting om så godt, hvar sommar lefver du upp för mig. Och om vintern gömmer jag dig väl i minnet och nickar åt dig, när jag behöfver något ljust. Men inte kunde du stanna här.»
Han rodnade mörkt, och hans vekhet steg mot ögonen och gjorde dem fuktiga. Han stod som en man vid en rämna i isen, oupphörligt spände han viljan till språng, men hvar gång höll hennes blick honom tillbaka. Och rämnan emellan dem blef bredare under dröjsmålet. Han fann icke ett ord och blygdes bittert däröfver.
»Du tar ju allt mitt mod ifrån mig. Hvarför gör du så?»
»Därför att jag har tänkt och sett. När jag fick ögonen öppnade nyss, såg jag hur allting är. Hoppet är hälften lögn och hälften fruktan, det är för barn som inte orka bära tungt. Här har jag ofta lärt det ändå, och hvar gång fann jag, att jag räckte till för mycket mer.»
Hon blickade upp mot taket och de kalla murarna och predikstolen; där dröjde hon som om hon lyssnat. Så var hon hos honom igen.
»Ser du, det här är kyrkan för vår gud, här bor han, här hör man honom. Sju månader af året ligger snön hög, man kommer just ingenstans, man sitter i bekymmer. Fattigt är det ofta, och man undrar ibland, hvad det skall tjäna till. Så samlas man här, man ser sina grannar och söker att tänka godt om dem, man kommer ihåg, att man har en själ. Den har man att svara för om också icke stort annat. Där står en präst och talar, ibland förstår man och hör på honom, ibland inte, men någonting annat hör man alltid. De stenarna där i muren har folket släpat hit, då det var ännu färre och fattigare än nu, de ha lagt dem på hvarann och riktat med lod och snöre. Rakt skulle det stå, fast skulle det grundas. De ha prydt med det bästa och vackraste, de kunnat finna på, och när träet börjat multna, har man gjort om det bitvis likadant, som det var. Det var riktigast så, och oförändradt skulle det stå genom tiderna. Det är inte gladt att se på, man tänker inte på lyckan här, och det är inte heller meningen. Att göra det man måste och ha lof att dö, när man inte kan mera, det är meningen. Det fordrar vår Gud af oss i allt hvad som talas och sjungs här, först och främst det, innan vi få lyssna till det andra. Jag har gått hit ensam och hört det ofta, hört bara det, och ändå gått rakare och gladare härifrån.»
Olof-Gabriel kände icke längre igen henne. Var det bottnen i hennes tankar, som tycktes så lätta och friska? »Hvarför har du gjort så? Hvarför talar du så här? Du var inte så förut.»
»Då hade jag glömt det — nästan. Nu minns jag igen och ser det klarare än förr. Men du vet då inte, hvem jag är? Du har aldrig hört, hvad jag har att göra med kyrkan här.»
»Hvad skulle det vara? Nej.»
»Där på predikstolen» — hon pekade och såg ditåt så fast och länge, som om hon sett den hon talade om — »stod den man, som är kyrkans mörkaste minne. Han lefde för hundra — hvad vet jag — hundrafemtio år sedan kanske. Det var min stamfar, Olof Claësson Ram. Namnen på de andra har ingen gömt, de gjorde sin plikt och nu ha de ro, men han får det aldrig. Landet var då sedan en mansålder kommet under svenska kungen, och inte med sin vilja, men han var född svensk någon annanstans ifrån. Det var krig, och han inlät sig med danskarna och drog traktens bönder med sig. Hvad han menade, vet jag inte, det är inte heller så mycket honom jag tänker på, fast han bragte släkten på fall, och mig, där jag nu är. Men hans hustru, ingen vet hvad hon hette, for till Stockholm, när förräderiet var upptäckt och domen fälld, för att tigga nåd. Det var midt i vintern. Hon träffade kung Karl, den elfte var det. Det lär ha varit en sträng man äfven annars, och förrädares släkt såg han inte blidt på. Han hade håret stort, som han däruppe, son var det visst, och ögon som blixtar under det. Han trampade af och an i salen, utan att ha tid att ens höra på — så har berättelsen gått till mig — och i alla hennes ord skar hans tramp in som en yxa mot blocket. Han var trött och blek, det var midt i kriget, och oron var stor. Han gick, som om han vandrat så sedan kvällen förut och räknat sina steg. Gång på gång befallde han henne att gå, men hon gick inte. Inte heller kröp hon efter honom, hon reste sig upp och stod rak och bad inte mera. Hon talade om den själ, han hade makt öfver en liten tid, och barnen, dem hon skulle svara för. »Jag skall göra mitt,» sade hon. »Skall jag nu lära dem, att Gud gett nåden, och du, kung Karl, du trampar den under dina stöflar?»
Då stannade han och såg på henne. »Gud har nog nåden,» svarade han, »men han vet bättre än jag, hvem han ger den åt. Sträng är han också. Men tag honom då!» Och han gick att skrifva under papperet.
Där stod hon alldeles hvit, lyckan gjorde ondt, och hon kunde ha fallit ned död. Men hon hade mer att tänka på, ännu var det inte färdigt, och hon höll sig uppe. Nu var det en så liten bön, att den knappt kunde nekas.
Det hade tagit lång tid, innan hon fick se kungen, många trappor hade hon nött för det, många plankor hade hon böjt knä på och kysst många hårda händer. Hon hade stått i snön vid landsvägar och gator, där kungen sprängde fram i sin vilda fart, hade kastat sig in i hästvimlet och släpats med och ridits kull. Blott på det viset hade hon slutligen nått fram till honom, och veckorna hade gått. Nu var det bara tio dagar kvar, tills domen skulle ha fullbordats. När hon fick papperet, sade hon: »Nu är det bara ett, kung Karl. Nåden har du gett mig, och välsigne dig Gud för det, nu är det en liten bön kvar. För att jag skall hinna fram till Rödö på tio dar, måste man göra allt för mig på skjutshållen. Som en kronans kurir måste jag fara, och det vill du väl låta mig få, efter det är din vilja jag utför?»
Då blef hans mun hård som järn. Rörde man vid kronan för den kungen, då rörde man hans samvete som inte visste hvad miskund var.
»Du kan din lära illa, så prästfru du är,» svarade han. »Nåden, den finns nog för alla, men det hör sinnet till att ta upp den i sig. Jag har gjort mitt, gör nu ditt, visa hvad där är i dig! Härifrån till Rödön på tio dagar, det blir din sak, det hinner du också. Låt oss se!» — Och han räknade; han kände till skjutshållen. »Det är knappt, men nog. Far som Jehu, Jehosafats son! Hinner du fram, så lycka till med din skatt, hinner du inte, är ingenting förloradt. Skulle jag ge ut ens ett pund hö, ett rundstycke för att hålla yxan från en förrädare?» Och han var nära att slå henne vid tanken. »Hvem ger mig igen det, hvar får jag medel att hålla mitt land uppe i slapphet och förräderi? Ge tiggarn bröd, och han vill ha ost till. Om jag hade vetat detta, hade du ingenting fått. Tjut och gråt nu bäst du vill, men icke här.»
Men hon grät icke, hon hade inte tid till det. Hon såg in i hans ögon för att se, om han sagt det sista ordet, hon tänkte på sin Gud i den kyrkan, där vi stå, och hon böjde sig och neg.
»Tack för din nåd, som den är, kung Karl,» sade hon.
Och hon sprang, så fort hon var utom dörren, medan hon stoppade papperet i barmen, sprang till härbärget, fick en häst och gaf sig norrut.
En sådan färd, som det blef! Det hade varit mycket snö, våren var sen, och nu smälte allt. Vägarna voro halfdränkta, isen på älfvarna hvarken bar eller brast. Ingen släppte godvilligt ut sina hästar, ingen ville våga sitt lif som körsven. Hon hade inte ens pengar nog att betala det nödvändigaste. Så fick hon betala med sitt lidande och sin skam. Tigga, gråta och falla på knä för hvar fattig liten bit närmare målet, säga hvem hon var, och hvad det gällde. Då svarade man ofta med hån och skymf; hvem vill göra något för en förrädare? Och hon fick mjuka upp deras tröga hjärtan och tankar, tills de förstodo, att människors barn måste hjälpa och förlåta hvarann. Och under detta tiden som gick, oersättlig, bortrånad från det enda viktiga, och snål och karg, när hon ändtligen kom i väg, ringande öfver henne, hvar bjällerklang en dyrbar sekund, som rann bort, hvar tystnad en evighet. Ingen sömn dessa tio nätter, ingen ro. Antingen tvungen hvila som kväfde henne, eller också ute på färden, alltid samma tanke; hinner jag? Hinner jag inte? Det lär vara skogar hela vägen därifrån och hit, backe upp och backe ned. Dag och natt släpade hon med sig liksom länkar i en kedja, och länk efter länk brast och blef borta, men ännu tyngre var resten.
Till och med det enda hon hade kvar, hennes lidande blef nedsöladt för henne. Hon hade släpat det i smutsen i alla hållstugor, det blef en tom läxa som hon repade upp, och hon hörde sin gråt utan att ha medkänsla, piskade på sig själf som en slutkörd häst. Vid landfästena på älfisen fick hon brottas med skjutsdrängen, för att han inte skulle vända om. Så ned i det våta, och kölden fick torka henne. Men hon kom framåt fort nog, hon skulle hinna i tid, hvad gjorde så allt det andra.
Den tionde dagen stod hon vid Rödöns färjsund. På andra stranden stod det folk samladt i ett svart myller och i midten något rödt, det var blocket under klädet. Vattnet gick öppet, och färjkarlen var på andra sidan för att se på. Hon ropade på honom och svängde papperet i luften och skrek: ’Här är nåd, håll inne! Här är kungens ord, håll inne bara ett ögonblick!’ Men ingen gaf akt på henne, ingen vände sig ditåt. Hon såg en rörelse i hopen, och bilan svängas och falla.
Då sjönk hon på knä i stenarna och bad för mannens själ, det var nu allt hvad hon kunde göra för honom och hela lönen för hennes färd. »Herre, herre,» bad hon, »du är sträng och stor, du vet bäst, hvad du ger dina barn, nu ser jag din vilja. Jag har gjort mitt yttersta och mer. Hit har du fört mig, som genom ett under, längre skulle det inte gå. Hjälp mig nu att stå rak igen och bära det oundvikliga!» Och hon stod rak, hon tiggde icke mera och sade ej ett öfverflödigt ord. Liket fick hon, det behöfde nu icke begrafvas med de andra, det var hennes, och det var hon stolt öfver.»
»En alltför gruflig historia,» sade Olof-Gabriel med bröstet tungt. »Berättar man den här, har du hört den nyligen?»
»Å nej, här är den visst glömd. Bara brottet kommer man ihåg. Som barn hörde jag den, och jag har aldrig talat om den förr, men tänkt på den ofta och mest här. Den har gått i arf i släkten. Den förtäljes, när man mister sitt bästa. När mor dog, var det fars tur att sända den vidare. Han följde henne snart efteråt.»
»Och hvarför ger du den åt mig?» Hans ögon tårades och rösten skälfde. Han talade fortfarande dämpadt.
»Därför att nu var det min tur. Jag har sagt farväl åt mitt. Jag får ingen vidare att ge den berättelsen åt, och så godt är det.» Hon såg omkring sig till afsked. »Ensam kommer jag inte mera hit, för nu kan jag inte längre få nyckeln. Jag behöfver det väl inte heller, nu är jag inte barn mer. Man skall inte drömma om lycka, det är inte meningen, och det är gagnlöst göra. Man skall göra sin plikt, blefve den än så tung som hennes där, jag vet inte hennes namn, men jag ser henne ibland under orgelläktarn, man skall bära allt som kommer, liksom hon. Karg var den nåd hon fick, all sin kraft satte hon in på den, men när den brast, var hon ändå inte slut. Hon födde upp sina barn och vann heder igen åt sig och dem.»
»Men är nu detta ett afsked, Magnil. Jag förstår inte hvarför. Du har tagit tankarna ifrån mig, och jag ser ingen väg just nu, men därför är det ju inte . . . Hoppet, hvarför skall man släppa det? Är det ditt afsked?»
»Man hoppas på det som kan nås, och det kan svika ändå. Man ljuger icke för sig, klart måste man se. Hvarför vacklar du på stämman här och hviskar, och jag kan tala högt? Jag känner det lif jag är född att lefva. Jag tänker det är sig likt mest öfverallt för det flesta, tomt är det inte. Afsked — nej, om du inte vill. Jag har ju sagt det, du kan söka upp mig, den lilla tid du stannar, men det är afsked från hvad du varit för mig. Det får inte komma igen.»
Han fann intet svar gent emot denna ton. De följdes ut och äfven ett stycke längre. Där grep hon hans båda händer, höll dem fast, så att han ej skulle komma närmare, släppte dem efter en lång djup blick och gick för att styra om sin flyttning. Han stod som ett öfvergifvet barn, kölden låg ännu tung öfver honom från kyrkoluften och hennes ord med dess genljud från uråldriga tider af stolt resignation och oböjlig kraft.