Den gamle rikskansleren låg i den breda, snidade sängen, matt och plågad af sin envisa åkomma, ros. Det hvita, tunna håret föll oordnadt öfver dynans fina lärft, och händerna plockade oroligt på sidentäckets broderade kvistar. Vid det stora bordet midt i rummet satt hans dotter, fru Kristina. Hon bar djup sorgdräkt efter den året förut aflidna modern. Nyckelknippan vid hennes skärp visade, att hon nu styrde och ställde i huset, och att detta skedde med nya kvastars nit, kunde man lätteligen förstå, när man betraktade hennes skarpt skurna profil och hakans hårda linje samt de stickande bruna ögonen.
Stund efter annan blötte hon linneklutar i isopsvatten och lade på faderns svullna lemmar. För hans värkande hufvud hade hon lärt ett förträffligt medel af den skickliga grefvinnan Ebba Leijonhufvud, men hon töfvade med att pröfva det, tills drottningens lifmedikus, arkiater Du Riez, först fått låta åder, sedan skulle hon för sann taga en lefvande höna, fläka den i tu delar och lägga på herr faders hufvud det ännu varma köttet med fjädrarna på.
»Hvilken dag ha vi i dag,» sporde rikskansleren. »Mitt hufvud är så tungt. Jag förgäter allt — allt utom sorgen.»
»Det är den sjuttonde oktober, och det stora festtåget med drottningen och kröningsgästerna ankommer fällan just i denna stund från Jakobsdal.»
»Ja visst — från De la Gardies Jakobsdal! Därifrån har månget festtåg utgått. Törhända skulle de icke blifvit så täta och lysande, om icke min gamle krigskamrat vore blind, nu ledes han af den maktsjuka fru Ebba.»
Kristina kunde ej hejda det spörsmål, som flöt på hennes läppars rand.
»Tror I, det är sant som säges, att drottningen undfått en trolldryck af fru Ebba och att detta förvändt hennes sinne?»
Axel Oxenstierna skakade på hufvudet.
»Nej, barn, slikt aktar jag allenast för förklenligt tal. Drottningen har alltfort en mans klara förstånd, om hon ville bruka det, men hon har begynt med försåtliga finter för att lätta regeringsbördan. Fuller var det ock en olycka, att Sverige skulle se sig så väl till godo i tyskarnas skattkammare. Slik vinning alstrar öfverdåd, och väl få erfarna män känna som sin skuld att ha uppammat drottningens praktlystnad och njutningsbegär.» Han suckade tungt och tillade efter en lång paus: »Att taga land är krigarbragd, att roffa åt sig guld och silfver tjufvars och skalkars handtverk.»
»Tockna ha vi ock godt om nu till dags,» mumlade fru Kristina. »Galgen på Åsön lärer vara proppfull, och senast i natt har en hoper unga karlar brutit sig in i grefve Pers hus, hvarför de blifvit satta i kåken. Gud bättre, det synes som världens sista tid snarliga stundade. Både nätter och dagar ränna fräcka kanaljer värjorna igenom hvarandra, och om kvinnofrid skola vi icke längre tala. Borgerskapets käringar äro så otuktiga, att det är synd och skam —»
Faderns tunga stönande afbröt hennes rappa tungas fart, och hon skyndade till för att jämka på kudden och vända den om, då den blifvit het under herr faders hufvud.
»Se de händerna ut, som de skulle kunna bära riksäpplet,» sporde kansleren plötsligt och höjde mödosamt sina uppsvällda, blåröda händer.
»I blir säkert frisk igen till kröningen,» tröstade Kristina.
»Eljes finns där fuller män, villiga att taga min plats,» mumlade den sjuke. »De trakta efter äran, de unga, och förgäta ansvaret.»
»Till eder skådar dock hela landet upp,» utbrast Kristina med stolthet, »och intet sändebud — i hur stora flockar de än komma — begär sig härifrån utan att betyga eder allsköns vördnad. Drottningen — —»
Hon afbröts af faderns milda:
»Barn, spara din dom om drottningen. Vi förstå henne icke, lika litet som vi förstå vätskorna i vår egen kropp och temperamentens växlingar. Låt det bli en längre hunnen eftervärlds verk att genomskåda hennes handlingar. För mig är hon Gustaf Adolfs dotter, barnet med den ljusa glorian af lockar kring en panna, en skål bräddad af ädla tankar. Hon hade ett kungligt sinne och var icke som en kvinnsperson utan behjärtad af godt förstånd.»
Han hade talat flämtande, och nu föllo ögonen igen af mattighet. Det blef alldeles tyst i det höga gemaket, och den tidiga höstskymningen, förökt af det mulna vädret, bäddade sin skuggbädd af grå disbolstrar på golfvets bonade yta. Men Kristina tände ännu intet ljus. Faderns ögon tålde ej så godt skenet, och dessutom tyckte hon sig gärna kunna spara på de dyra vaxljusen, när hon ej kunde företaga något arbete, ty minst hvar tionde minut måste hon badda de hettande lemmarna.
Hon steg upp och begynte gå omkring med nästan ljudlösa steg, ordnande med sina snabba husmodersfingrar, hvad som möjligen blifvit rubbadt på skrifbordet eller i det stora ekskåpet. Hon tänkte på, att här i faderns hus näppeligen fanns något, som blifvit taget i Tyskland, också var det ej heller på långt när så präktigt som hos Karl Gustaf Wrangel, hvilken på Skokloster fyllt gemaken med tyska härligheter. Rikstygmästaren, grefve Wittenberg, Torstenson och Wachtmeister likaså hade öfvermåttan väl försett sig, men de fingo fällan nu vara beredda på, att bönder och löst folk lupo bort med en del af rofvet, ty förbittringen emot de höga herrarna kände inga gränser. Ebba Leijonhufvud klagade ock storliga öfver sitt folk och ville beständigt, att herr fader skulle bistå henne med råd och dåd.
Nu hade hon väl dock förgätit alla sina bryderier för att deltaga i kröningshögtidligheterna. Fester försummade aldrig fru Ebba till Hörningsholm; hvarken dotterns död eller ålderdomskrämporna förhindrade henne därutinnan.
Hon hade med mycken fägnad beskrifvit, hur vinet dessa dagar flödat från fyra springbrunnar ute vid Jakobsdal, hvarifrån hon anländt till staden redan på morgonen, då det syntes henne, att drottningen icke i tåget gifvit henne den plats henne vederborde. Hon skulle ock behörigen anamma en af sina pigor, som gått ut på malmen till en madam, gifvit henne en sömndryck, där lämnat ett litet foster och smugit sig dädan, innan gumman hunnit vakna. Slikt lärde landtpigorna sig nu till dags af borgarfolket.
Fru Kristina satte ut underläppen i dygdig harm, och hennes ögon, hvilka liknade sniglar, när de som nu gömde sig under de hvälfda ögonlocken, stirrade tankspridt rakt fram.
I detsamma skallrade fönsterrutorna af det ena hårda skottet efter det andra, och rikskansleren väcktes ur sin dvala utan att dock riktigt kunna reda tankarna.
»Så har det då icke hulpit,» klagade han. »Drottningen har ånyo handlat mot mitt råd, och nu äro danskarna öfver oss.»
Febern brände i den gamle statsmannens hjärna, och han försökte sätta sig upp.
»De ha rättighet att förebrå oss vår förvaltning af Halland,» tillade han ångestfullt. »Vi lofvade annorlunda vid Brömsebro. Å, detta måtte vara en väldig brasa de värma oss vid — skott på skott! — Hvar äro mina söner — min Erik? Är han mig gramse, därför att jag stäckte den unga örnens flykt? Erik, mitt barn; du skulle blifvit den ömkligaste lydkonung vid din drottnings sida! — Hör — hör musiken. Det är jublande segertoner! Fienden har kommit öfver stadsmuren! — Hvar är min kung? Jag ser honom icke för krutröken. — Har han fallit? — Ve landet då!»
Kristina ville afbryta detta långa febertal, men orden strömmade så orediga och snabba öfver hans läppar, att hon ej förmådde hejda dem. Nu svalkade hon hans panna med rosenolja och fuktade hans läppar med afkyldt vin. Sedan hon fått honom stilla, sade hon med sin något torra, snusförnuftiga stämma:
»Min herr fader drömmer styggt. Vore I fullt vaken, skulle I veta, att det är drottningen, som håller sitt intåg i staden. Det är från de fyratio linjeskeppen vid bron det skjutes. Och musiken, som I hör, trakteras af hennes majestäts många trumpetare och pukslagare.»
Hon måste tala mycket högt, ty skotten dånade alltfort, och trampet af regementena före och efter drottningens vagn samt rullandet af minst ett hundratal tunga adelskarosser fyllde maket med ett doft buller.
»Ser drottningen lycklig ut?»
»Jag ser henne icke. Tåget drager icke här förbi. Det tager vägen genom Lejonporten.»
»Visst — icke här förbi,» upprepade kansleren bittert, »hellre en annan kosa, så är det ständigt numera.»
»I skall icke möda eder med så tunga tankar,» förmanade Kristina. »Pröfva i stället på att få ro, desto förr återvinner eder kärlighet den dyrbara hälsan.»
»Ja, jag vill befalla mig i Guds händer. Han är dock alla tider den starkaste,» sade rikskansleren fromt. »Läs en bön, min dotter, för drottningen, riket och din gamle fader.»
Kristina tände den höga armstakens trenne ljus och satte sig vid bordet med postillan framför sig, men hennes tankar följde icke rätt troget de hugsvalande orden.
Hon hörde larmet på gatorna som ett oupphörligt stigande och fallande vågbrus. Och hon tyckte slutligen, att hon själf var ute i stormen på ett gungande skepp. Aldrig lärde hon finna sig till rätta i hufvudstaden eller på hofvet. Hon längtade till det vackra Tidö, hvilket hon höll kärast af faderns många gods. Men dessa beständiga riksmöten höllo hennes käre fader fängslad i Stockholm. Intet annat än sjukdom förmådde honom att öfverge sin post, ehuruväl han sällan syntes i drottningens närhet. De regerade hvar för sig, kunde man väl säga.
Ett nödrop skar gällt igenom de samlade ljuden af en hel stad i rörelse. Kristina ryste. Nu rändes väl någon stackare till döds med plit eller värja. Vapnen sutto löst i slidan på alla, sedan duellerna tåldes eller blundades för. Den man icke ansåg värdig som motståndare stack man ned. Hade icke hennes egen frände i hettan stuckit ihjäl byggmästaren de La Vallée på själfva Stortorget?
Vinet sprang väl vid detta laget ur slottsbrunnen och ställde till än mera villervalla. Hon läste brådskande och med rösten stockad af ångest.
När nu mörkret kom till och gjorde det nattsvart på gator och i gränder, gick ingen säker för sitt lif. Hvem kände ej de öfvermodiga adliga junkrarnas plägsed att likasom skära bort mörkret framför sig med sina värjor. De frågade föga efter, att folket hatade dem, ty de tänkte sig borgare och bönder som sin egendom och förmenade, att de aldrig skulle våga resa sig.
Ännu ett skrik kom Kristina att spritta till; denna gång tycktes det härleda sig från en öfverfallen kvinna. Naturligtvis var hon värnlös, och hennes skymf gifven. Att drottningen, som själf älskade dygden, täppte öronen till för alla de klagomål, som trängde upp till henne! Förmärkte hon då icke, att hon vadade i uselhet och dy, hvarhelst hon trampade på en fotsbredd af sitt rike?
Kristina lade igen boken. Fadern hade somnat. Hon ville kalla på hans kammartjänare och sedan själf söka hvilan. Skyggt såg hon mot fönstret och upptäckte då ett starkt, blodrödt sken på himmelen. Hårdt tryckte hon händerna mot hjärtat, som bultade likt hammarslag. Var det ett järtecken, som visade sig, varslande örlig och blodsutgjutelse. Hon tyckte sig skönja svärd, som blixtrade, och en gyllene krona, som splittrades. Det glimmade och brann i luften. — Drottningen skulle icke ha låtit kröna sig i Stockholm; det måste ske i Uppsala, eljes blefve hennes lycka och heder icke långvariga. Man skulle icke förakta gamla lärdomar, och minst dem, som af högre väsenden lagts i folkmun.
Hon stirrade i vild skrämsel upp mot det glödande firmamentet och förnam nu äfven en stark svafvellukt. Frän och tjock trängde den ända in genom fogarna vid fönstret.
Med händerna för ansiktet störtade Kristina på knä och låg så ännu, när kanslerens tjänare en god stund senare klappade på dörren. Som han ej erhöll något svar, dristade han sig att stiga på, tacksam mot den nådiga försynen, hvilken beredt hans herre en god sömn, medan han, Jöns Peter, smög sig ut för att betrakta alla lustigheterna. Aldrig hade han skådat slikt tillförene, änskönt han länge varit med de höga och sett mycken ståt. Skada, att inte Lisa och Stina kunde bli hans beundrande åhörarinnor i afton redan! Men det var för sent. De snarkade dygdesamt i fållbänken vid sidan af gamla Ulla-Britta, och Gud nåde dem, om de ens tänkte på en karl, sedan de hängt kjortlarna på kroken och krupit under skinnfällen.
»Å kors, fru Kristina!»
Jöns Peter bugade sig, eldröd ända upp till den ljusa luggen öfver att han vågat störa den nådigas aftonandakt och äfven rädd för att han nu skulle undfå både ett nyp och ett rapp för sin försumlighet. Den milda fru Anna hade han lätt kunnat draga vid näsan med en fager lögn, men denna fru Kristina var ett pockers rifvande fruntimmer.
Han tycktes dock icke denna gång få sin fruktan besannad, ty Kristina skyndade emot honom med än större skrämsel i sin blick än hvad hans illpariga ögon uttryckte och sporde häftigt:
»Hela staden förlustar sig, eders nåde.»
»Och det märkliga skenet på himmelen, hvadan kommer det?»
»Ack, eders nåde,» genmälde Jöns Peter lättad, men i samma hviskande ton, som den fru Kristina använde, »det är allenast ett blekt återsken af det bålstora fyrverkeriet nedanför slottet. Raketerna hagla ackurat som kulor om öronen på en, och den, som ej jämkar sig undan i tide, får allt vända hem från kalaset med svedt skinn.»
Kristina makade honom mot dörren ut i den stora, höstkalla audienssalen, där han kunde tala mera fritt. Plötsligt hade hon återfått sitt karska mod och fann nu, att Jöns Peter borde skrifta ordentligt. Hvarför hade han försummat att skjuta fönsterluckorna för, och hvarför hade han ränt ute i staden i stället för att passa sin herre?
En örfil brände på Jöns Peters förut nog varma kind, och denna kraftyttring åderlät på ett så verksamt sätt fru Kristinas vrede, att hennes kvinnliga nyfikenhet tog ut sin rätt. Visserligen var rösten grälsjuk och vresig, men den lät i alla fall intresserad, när hon sporde:
»Du stod väl och bligade på tåget, ditt fä?»
Jöns Peter, som trots den svidande kinden erfor en öfvermåttan stor lust att dela med sig af alla de intryck, hvilka knuffades med hvarandra i hans hjärna, var icke sen med svaret:
»Ja, eders nåde, jag ställde mig tätt intill den stora äreporten på Norrmalmstorg, och där höll jag tappert ut, fast de klämde mig från alla håll. Fasligt mycket styggt tal får en ock höra, när man så blandar sig med folket.» Jöns Peter satte upp en bred näsa och log med munnen upp mot öronen. »Där var godt om unga glopar, som talade med ohöfvisk skämtan om att slå ned hela grannlåten. Men när drottningens vagn kom, hurrade dock alla och kunde ej se sig mätta på allt guldet. Den präktigast utstyrde i hela följet var allt ändå hertig Karl Gustaf. Han sken från hufvudet till fotabjället, så att det gjorde ondt i ögonen. I två timmar stod jag där, men det tog aldrig slut på vagnar, så jag måste — med förlof — gå in och läska mig litet på en vinkällare — —»
Nu afbröt fru Kristina, tagande sin värdighet i akt:
»Och slikt ofog blygs du inte att tillstå! Gjorde jag rätt, skulle du bankas gul och blå för dina lättings- och högfärdsfasoner. Och hur understår du dig att stå här och orda om hvad du sett och hört? Tror du, ditt tal kan lika mig! Packa dig genast till dina sysslor!»
Jöns Peter lomade slokörad bort, luskande sin ljusa lugg, under det han tänkte, att fruntimmer alltid voro fruntimmer, antingen de nu hette Stina, Lisa eller något förnämt. Inte annat än han kunnat begripa, hade den nådiga frun själf tagit honom ordet ur munnen, fast hon sedan ej ville stå för det.
*
Drottningen hade icke sofvit på flera nätter, och när hon denna morgon, den tjugonde oktober, ikläddes den lysande kröningsskruden, svimmade hon ett par gånger till stor förskräckelse för sin omgifning.
Ebba Sparres milda blå ögon riktades ångestfullt på den höga väninnan, som mot sin vana ej yttrade ett enda gladt eller uppmuntrande ord. Det var så tyst i det stora gemaket, som om det stått öde i stället för att som nu vara fylldt af hofvets och högadelns damer.
»Om jag vore en man,» utbrast drottningen tvärt, »då skulle denna dag vara mig dubbelt kär. Och mitt folk skulle akta mig för mina egna handlingars skull, icke som nu för mina kloka rådgifvares.»
De sista orden mumlade hon så lågt, att endast jungfru Ebba kunde uppfatta dem, och henne undgick ej heller det ironiska tonfallet. Förtrogen som hon var med allt vid hofvet, hade hon också märkt, att Magnus De la Gardie tilläts att undantränga alla. En kort tid hade det sett ut, som om drottningen tröttnat på honom, men nu tycktes såväl han som det nyligen hemkomna riksrådet Johan Adler Salvius ha stigit så i hennes gunst, att hon knappast en dag kunde vara dem förutan. Och Ebba Sparre trodde sig ej ha bättre att göra än att vända hennes majestäts tankar till dessa båda män, hvilka hon så mycket hedrade.
Saktmodigt genmälde hon därför:
»Eders höga nåde har ställt trognare vakter vid sin tron än någon man mäktat och kan för visso med stolthet och som en konung i dag hälsa sitt tacksamma folk.»
»I är ett godt barn, jungfru Ebba, men af regeringssorgerna begriper I föga. Jag lider af att inte kunna göra hvar man rätt — öfver att icke se alla Sveriges inbyggare lyckliga och förnöjda. Jag ville räcka famnen mot dem alla, men de se allenast mina utsträckta armar, när de digna under de rika gåfvor jag har att skänka dem.»
Jungfru Ebbas hvita fingrar skälfde, och heta tårar föllo på de smycken, hvarmed hon prydde drottningens klädning. Jungfru Katarina Ribbing och hofmästarinnan fru Maria Sophia De la Gardie stirrade häpna och ogillande på henne.
Hur djärfdes hon besålla en kröningsmantel med tårar? —
Kristina sjönk trött ned i en karmstol. Hennes bleka ansikte med den stora skarpa näsan fick något häxlikt i den skumma dagern, och läpparnas hårda, högmodiga linje gjorde dragen frånstötande. Hon var missnöjd med sig själf, missnöjd med allt omkring sig, och därtill kände hon sig sjuk, plågad af onda vätskor, som medicus Du Riez ej tycktes kunna råda bot för. Chanut hade talat med henne om en fransk arkiater, en monsieur Bourdelot, som borde åtspörjas. Törhända gjorde hon det en dag, ty dessa kroppsliga och själsliga smärtor, som aldrig släppte, förmörkade hennes förstånd och gjorde hennes omdöme ogildt.
Passivt lät hon sig klädas på och erfor ingen glädje öfver det sorl af beundran, som hördes från de uppvaktande damerna, när hon ändtligen steg upp och skred framåt golfvet. När en af hennes hofjungfrur bjöd henne en spegel, slog hon så häftigt undan dennas hand, att den unga tärnan släppte spegeln, hvilken gick i tusen skärfvor.
Några blefvo bleka, andra röda vid detta olycksbådande omen, men öfver Kristinas ansikte flög plötsligt ett leende.
»Nu skyddade jag mig för en synd,» sade hon, »glaset torde mält mig smickrande ting om min kungliga prakt, och slika vedermälen göra sinnet falt och hjärtat hårdt.» Hon fortsatte sin väg, men stannade vid dörren och vände sig om: »Säg mig,» bad hon, »en god och stor handling, som jag skulle kunna utföra att därmed välsigna denna dag! Ingen får frambära en önskan till eget gagn, då vet jag fuller, att önskningar aldrig tröto. I skolen denna gång ömma för eder nästa. Ordet är fritt!»
Men ingen brukade det. Slöa efter de föregående dagarnas omtanke om toalett och anordningar för de lysande fester, hvilka beramades så talrikt, att man redan nu motsåg dem långt in på nya året, stodo de med sänkta blickar och höfviskt halföppen mun. Icke var det nu tid att tänka på andra! Och för öfrigt gagnade det föga att försöka tillfredsställa folket. Det hade för plägsed att knota.
Drottningen skulle bara veta, hur otacksamt småborgarna behandlat den kröningsoxe, hvilken bars ut på torget redan i morgonväkten. De sparkade och spydde på den, föregifvandes att den vore skämd och hade en vederstygglig lukt. De hade äfven hotat med att stycka aset och kasta de ruttna slamsorna på kröningståget. En ny oxe måste skyndsamligen anskaffas och stekas af drottningens egen mästerkock, som i folkets åsyn lade stora smörklumpar på elden för att det skulle fräsa och stänka fett omkring spettet.
En kammarpage med det långa håret slätkammadt öfver skuldrorna lämnade knäböjande för drottningen fram en präntad och öfvermåttan sirlig skrifvelse. Det var ett ode från Georg Stiernhielm, och Kristinas allvarliga blick tändes i glädje, när hon läste dessa rader, hvilka högstämdt framburo hennes lof som den största och förträffligaste drottning jorden ägt. Hon hade med ens förgätit det spörsmål, som nyss varit å bane. Smickrets trollsång, till hvilken hon, visserligen tvekande men dock villigt, lyssnade, döfvade för en stund den aggande känslan af att vara så otillräcklig som regent.
Hon kräfde väl för mycket af sig. Hon begärde af sin själ, att den alltid skulle nå fullkomlighetens tinnar. Hon kunde icke lära sig att mäta med strukna mått.
Allt efter som dessa tankar likt en lenande olja gledo igenom hennes trötta hjärna, erfor hon växande kraft att ånyo verkligen vara hvad hennes trogna folk kallade henne genom sina vittra män: »en furstinna, hos hvilken himmelen nedlagt alla sina skatter, solen sin glans, århundradet sin ära, jorden sin frid, Gustaf Adolf sina segrar, och som af all naturen gjorts till ett mästerverk.»
Ceremonimästaren inträdde bugande och anhöll, att hennes majestät nådigast torde af sin godhet behaga stiga ned till den väntande vagnen, då det redan begynt ringa i alla kyrkor, bådande, att den högtidliga kröningsakten skulle taga sin början.
Kristina nickade vänligt och lät de små sidenklädda pagerna fatta det långa släpet, hvarefter hon, åtföljd af hela sin hofstat, begaf sig ned till borggården, där den med karmosinröd sammet klädda karossen vaggade på sin ofantliga hjulkorg.
Presidenten Chanuts efterlämnade sekreterare S:t Amant piruetterade bakom de unga adelsjunkrarna, under det hans smala fingrar behagsjukt lekte med en guldkedja, hvilken drottningen förärat honom i anledning af kröningsverser, som han underdånigast författat. En pung med ett tusen dukater, också en gåfva af drottningen, tyngde angenämt i hans ficka och förlänade sin bärare en morsk förnöjsamhet, hvilken, tillika med den kanariegula, guldbroderade taftklädningen och det breda, ljusblå sidenbantläret väckte svenskarnas misshag.
Särskildt retade det unge Claes Tott, Erik XIV:s dottersonson, känd ända från barnåren som en väldig slagskämpe. Hans hand knöts brådare om värjfästet än om bägarn, och dock var han en god kund både i dryckjom och dobbel. Han skulle allenast under själfva kröningshögtidligheterna vistas i Stockholm, och sedan ännu någon tid draga ut på vandring för att lära utländskt skick.
Obekymrad om platsen, där han befann sig, hötte han nu med värjan åt Amant och sade:
»Fanen anamma ditt sprattel. Det kunde lysta mig se, om inte svenskt stål kunde råda bot på den spatten.»
»I förmenar mig väl icke att känna glädje öfver att äga den stora Kristinas ynnest,» genmälde Amant högmodigt och stött. »Och hur I sticker med eder plit, tör I dock icke kunna sticka Parnassen omkull, och där har jag genom mitt blygsamma kväde förunnats en plats.»
»Tag icke skäppan så full, storskrytare,» befallde Tott. »Drottningens gunst lärer vara skiftande som himmelens väder, och icke torde solen stråla alltför länge öfver en fransysk apa.»
Detta blef Amant för mycket. Änskönt han var betydligt äldre än Totten, var han ej stort mindre hetlefrad, och hans värja flög blixtsnabbt ur slidan och skulle säkerligen ha stött till hans vedersakare, om ej den tjocke Crumbygel mycket emot sin vilja blifvit knuffad som en mjölsäck mellan de båda motståndarna, då trängseln just i detta ögonblick blef olidlig, ty processionen var ordnad och skulle sätta sig i gång.
Amant och Tott blefvo skilda af en hel människobölja, som vältrades tillbaka mot slottsväggen likt svallvågen efter ett jätteskepp. Man trampade hvarandra och skrek, men missljuden öfverröstades dock af jublet och igenkänningsropen.
Där var riksskattmästaren med rikets stora silfvernyckel, hvilken väl ej nu vaktade om så stora skatter i Eskils gemak, där stapplade rikskansleren fram, medtagen efter sin sjukdom, men dock trofast bärande riksäpplet. Hans min var ej glad. Månne han varslade maskgångar i den ädla frukten. Snäll och hyggligen, utan alla braskande later, kom fältmarskalken Gustaf Horn med spiran, och den unge Jakob De la Gardie bar höfviskt svärdet i sin blinde fars ställe. Den som likväl näst rikskansleren tilldrog sig största uppmärksamheten, var grefve Per till Visingsborg. Han höjde den guldglimmande kronan högt på det purpurröda hyendet och blickade med stolt tillfredsställelse omkring sig, som hade han velat visa folket, att makten alltfort hvilade tryggt i adelns händer.
Framför drottningens vagn, hvilken förvandlats till en segerchar, omgifven som den var af de förnämsta generalerna till häst, bar Magnus De la Gardie riksbanéret. Gång efter annan sviktade det i hans händer, och han var helt blek af ansträngning. När den lysande processionen ändtligen, efter att ha färdats genom de förnämsta gatorna, stannade vid kyrkan, drog han en djup suck af lättnad och skyndade att torka de klibbiga svettpärlorna ur ansiktet.
När drottningen stigit ur vagnen, mottogs hon vid kyrkdörren af den vördnadsvärde, blide ärkebiskopen Lennæus och af sin gamle, rörde lärare, mäster Matthæi.
Till denne sin alltid lika käre förtrogne hviskade hon hastigt:
»Stode det i min makt, vände jag nu om och flydde till någon fredlig vrå.»
Alltför väl kände Strängnäsbispen hennes vacklande, oroliga lynne; hennes tankars ostadighet att förlikna vid pärlors rullande i en ask och hennes räddhåga för att icke både vara och synas den första.
Mildt lade han sin hand öfver hennes, och hans ord andades tröst och lugn in i hennes öron:
»Eders majestäts vänner tacka försynen för denna dag; och hela folkets böner samlas omkring eder i hopp och tro. Svik ej eder store faders minne!»
Kristina log, och hennes hvita ansikte bestrålades af detta varma, goda leende, hvars värme dock ej kom inifrån, ty omkring hennes hjärta var kallt, och hennes vilja räckte ej till att bannlysa den känsla af ödslighet, som behärskade henne.
Portarna föllo igen efter de sista kröningsgästerna, och folkmassorna utanför stirrade med ögon ännu alltjämt bländade af den oerhörda prakten mot sin gamla bykyrka, som de äldsta stockholmarne ännu kallade den, fastän den på senare tider fått ett vida förnämligare namn.
Det var dock föga hugnad att betrakta de drakar och troll, som från foten upp mot tornspiran tycktes belägra kyrkan, och de tröttnade snarliga på detta enformiga tidsfördrif.
Otåligt knot öfver den långa gudstjänsten hördes från flera håll, och de djärfvaste försökte klättra upp på muren och titta in genom fönstren. När de motades ned af vakten, uppstod gräl och handgemäng. De värsta orostiftarna fördes bort att sättas i häkte, men åt dem, som bröto sig in i en vinkällare vid Skomakaregatan och öppnade sprunden på alla tunnor, gjordes intet. De ville dricka drottningens skål, och ett godt rus hörde en ärlig fest till.
Skrålande röster tjöto därnere bland de flödande ankarna de ord, som de läst på rådets äreport: »Så mycket skönt genom en enda,» och de förde munnarna intill tapphålet, sparkande undan den, hvilken dröjde sig kvar för länge.
Med söliga kläder och raglande gång blandade de sig sedan i vimlet. Oredan växte, småbarn gräto af trötthet och olust öfver den långa väntan, och uppviglare med hättan dragen långt ned öfver hufvudet och den gråa kappan slängande om axlarna skymtade som flädermöss, hväsande ett eller annat ettrigt ord mot regeringen, adeln och prästerna, hvarefter de försvunno som uppslukade af jorden; och väl voro groparna mellan de kullriga stenarna så djupa, att man näppeligen behöft förundra sig öfver slik åtfärd, men dock syntes de grå knektarna mången som hemska gengångare från de förskräckliga Brunkebergsröfvarna.
Ändtligen öppnades portarna till Nikolaikyrkans vapenhus, och det glimmade och lyste från de många ljusen därinne under hvalfven som en bakgrund mot processionens brokiga färgglädje.
Aldrig hade man i Sverige skådat slikt, och det var godt om gapande munnar och ögon, som tycktes vilja falla, ur hufvudet.
Drottningen hälsade nu vänligt och gladt åt alla håll, innan hon steg upp i sin förgyllda vagn, förspänd med fyra hvita, eldiga hästar, som skrapade sina silfverskor mot gatläggningen, så att det gnistrade.
Men de måste gifva sig till tåls och gå fot för fot, ty framför drottningens vagn red en mäktig herre i blått och gult, med kragstöflar och hög gammaldags Johan den tredjes hatt. Ur en väldig pung kastade han näftals ut kröningspengar bland folket, och alla rusade till, slitande hvarandra i håret, rullande i smutsen, kämpande som svultna vilddjur för att komma först till förrådet.
Ändtligen höll skattmästaren upp pungen och skrek öfverljudt:
»Den är tom! Den är tom, godt folk!» Och han kramade ihop den i handen.
Ett förtviflans skrik ljöd samstämmigt från en flock kvinnor, hvilka kastat sig på knä, släpande sina lumpor efter sig i trasiga flikar. De trängde sig så nära, att hästhofvarna hotade deras sänkta hufvuden, men de märkte det ej.
Flämtande af ångest, med förvridna anleten lågo de där och tiggde med röster, som rosslade af svält:
»Gif oss! Gif oss! Vi och våra barn ha lefvat på skogens bär och rötter hela sommaren, men nu stundar det till vintern!»
Man kände igen de fattiga från Södra Malmens utkanter och ville köra bort dem, ty de kunde föra både skörbjugg och annat ondt med sig, men de jämrade så öfverljudt, att drottningen blef uppmärksam och sporde, hvad detta skrän betydde.
General Wittenberg afgaf svaret:
»Det är hyenor från skogstrakten hinsides Sancta Katarina. De skola strax jagas bort, eders majestät.»
»Hvad vilja de?»
»De bettla och trilskas, änskönt de höra, att skattmästarens pung är tömd.»
»Den måste fyllas.»
Kristinas befallande stämma fordrade som alltid att genast bli åtlydd, men det blef ej längre kröningspengar, som utkastades, utan mynt ur de höge herrarnas fickor.
»Är folket nu nöjdt,» sporde drottningen efter en stund.
»Ja, eders majestät, nu är folket nöjdt.»
Kristinas blåa ögon blefvo hotfullt svarta.
»I menar, att de goda herrarna af sexton anor ej äro det. Hvad mera?»
Hon kände i detta ögonblick varmt för de ringaste af sitt lands inbyggare. Hon mindes de löften om lindrade skattebördor och bättre lagskydd, hon under riksmötet gifvit, och hon sade sig, att hon skulle infria dem; på hvad sätt det komme att ske ville hon ej nu bestämma, allenast ett var henne klart: hon skulle göra sig älskad ock i den torftigaste koja. —
Vid den lysande taffeln, hvilken gafs på slottet, och som samlade all landets adel i en vidtfamnande krets, presiderade dock drottningen huldare än någonsin, och innan gästabudet gick till ända, hade hon gifvit bort ett halft dussin nya förläningar, lofvat höga ämbeten och större vedergällning åt ett tiotal, samt med Stiernhielm och sin dansmästare Beaulieu gjort upp idén till en allegorisk balett, hvilken skulle kallas Parnassus triumphans och utföras af ett hundratal personer.
Som ett barn gladde hon sig redan på förhand åt denna lysande, spirituella lek och började dela ut rollerna med en ifver, som det gällt utarbetandet af en viktig regeringsform. Till Stiernhielm sade hon leende:
»I har mitt kungliga ord på att få begära hvad eder lyster för en passande text» och Beaulieu lofvade hon ett tusen dukater för arrangemanget.
Det dansades och dracks på slottet, ständerna trakterades på riks- och matsalen ur kök och källare konungsligen och härligen.
Det dansades och dracks ute i staden. Vinet i springbrunnarna sinade, och af den dråpliga kröningsoxen fanns allenast några benknotor kvar, som skabbiga, herrelösa hundar drogo undan till sina hålor.
I gränderna kring Smedjegatan och nedåt Norreport gick det vildt till. Det förtaldes, att bartskäraren hela nästa dag fått bruka all sin flit för att förbinda sårade, och det vattenflöde, som från öfversta huset i Sanct Laurentii gränd ned till det sista på morgonen sköljde af gatan medels ett utslaget ämbare ur hvar port, var så rödt af samladt blod, som om ett nytt blodbad anställts under natten. Man räknade ock ett tiotal döda, funna i Slottsgrafven och annorstädes.