Mäster Christophers i Fors unga dotter, den fagra Märta, stod midt i solskenet på förstugubron. Hon hade nyss schasat fjäderfäna från blekeplanen, där morkärs hela tvätt var utlagd till torkning, och lutade sig nu med de mjälla, runda armarna bakom nacken och ett håglöst välbehag i hela sin vidjeslanka kropp.
Prästgården låg icke långt från landsvägen, och Märta hade försport, att en hög herre i dag skulle draga förbi med sitt följe. Hon hade också redt sitt hår med särlig omsorg, och de tjocka flätorna glittrade som sammanspunnet guld och silfver. Kransen af röda rönnbär, som hon lagt om hjässan, när hon återvändt från fälten med farkär, hade modern strax tagit af och förklarat, att slik fåfänglig pynt hörde den onde till.
Herr Christopher däremot hade lett helt godmodigt och förmenat, att värre synder fällan funnes i världen. Men morkär kastade de stackars bären i brunnen, där de summo som heta trollögon på den blanka, mörka ytan.
Unga Märta fann den ärbara schaletten, hvilken täckte hennes hals och barm, alltför varm och knöt upp den, så att den hvita huden fick erforderlig svalka. Sedan gick hon långsamt öfver den gräsbevuxna, kringbyggda gårdsplanen och ut i yttre porthvalfvet, hvarifrån man hade friare utsikt.
Det närmade sig Brittsommar, och dagarna voro korta, men sällspordt vackra. Ljuset dallrade uppe i luften som en osjungen men fast ljuflig melodi. Öfver björkskogen låg en gråviolett varmdis, som kom de hvita stammarna att likna mystiska huldror med fladdrande, gulröda lockar, och längre bort, där furuskogen drog sitt breda bälte som en mörk sammetsgördel kring en metallblå, alltför stilla insjö, flöto dimmorna ihop med luften och formade sig till vågiga bergtoppar.
Märta såg ej stort till den omgifvande fägringen. Hon hade skådat dessa milda, blåa sjöar, dessa tysta, gröna skogar, dalarnas djupa frid och bergens majestät, ända sedan hon var barn. Hennes längtan hade under den flydda sommaren fått vingkraft, och hon trådde efter att snarliga få se mera af världen än denna ensliga bygd.
Hon fördjupade sig plötsligt i minnen, allt medan hon blickade utåt vägens slingrande linje. Där i kröken hade den tunga karossen vält med de höga herrarna, och hertig Adolf Johan, hade skrikit och jämrat öfverljudt, änskönt han undsluppit allenast med en skråma i handen, som morkär strax läkte samman med fnöske.
Värre stod det till med den unge junker Messenius. Han hade blifvit illa klämd och måste bäras till prästgården, där man en tid lång pröfvade allehanda för att behålla honom vid lifvet.
Hertigen kunde ej bida tills junkern blef frisk utan begaf sig efter ett par dagars rast bort med sitt följe, sägande, att denne kammarsvennen hans näppeligen skulle sakna något i så välvårdadt hus. Dock varnade han herr Christopher för att släppa denna fjäril ut i sin rosendelund, ty han skulle sannolikt då i kärlig yra kyssa den dejligaste rosens kind blek.
Märta gned ofrivilligt sina skära kinder och log öfvermodigt. Hertig Adolf Johan torde fuller förgätit, att rosen ock har törnen! Och hur fagert junker Arnold än lade sina ord till sin unga vårdarinna, ej hade hon flytt honom sitt hjärta, men väl sitt öra. Han förtalde i rika bilder om hofvet och de lysande fester, hvilka han bevistat. Han beskref damernas prunkande klädningar och kavaljerernas sirliga skick, så att orden slutligen ringde som lockande silfverbjällror för henne, och hon kunde ej sofva om nätterna utan smög sig ut ur kammaren, där hennes moder och pigorna njöto ostörd hvila efter dagens enformiga id. Ut på svalen hade hon gått och ställt sig, där hon kunde se längst och vidast, där inga berg och inga träd skymde utsikten, och så fylldt var hennes sinne af inbillningar och syner, att hon tyckte sig skönja den stora staden i fjärran. Och rundt om den lågo adelns gårdar, bredda som rika smycken på ett mantelbräm. Där gick nu dansen lusteliga i de ljusa nätterna, där färdades drottningen med hela sitt lysande följe, och hvarje dag lektes en ny lek, tändes ett sagolikt fyrverk, skämtades och älskades i bousqueernas dunkel.
På morgonen voro hennes tankar alltfort tunga af vakna drömmar, och hon satt stum vid frukostbordet, där gästen, efter att under sex hela veckor ej ha kunnat lämna sin kammare, ändtligen också tagit plats.
Farkär och han talades ej stort vid. Men dock förmärktes det grant, att deras meningar slöto sig till hvarandra i godt förstånd, och skarpa föllo junkerns ord om landets stora nöd och drottningens slöseri. Herr Christopher nickade mest med slutna läppar, men han satt likväl med vakna ögon och tankar som vaktade han en brasa, hvars värme han ej ville undvara. Hotade elden att slockna, kastade han djärft och hastigt in en brand.
Stum satt hon ock i väfkammaren, där hon förr plägat muntra dem alla med sina glada visor, och Maja väfverska menade, att jungfru Märta gått öfver älfvegräns en månskensnatt, och då fått sitt lustiga mod borttrolladt.
Men alltfort grodde längtan inom henne; den växte sig högre och starkare än rågen och kornet på hennes faders fält, och hon lyddes allt villigare till junker Arnold, föga aktande på att hans ögon sökte hennes läppar, som biet drages till den söta, honungen.
Aftonen innan han drog bort hade han sökt henne i björkdungen nedanför berget, och han hade tiggt henne om kärlek och trohetslöften under knäfall och tårar. Han hade synts henne fast ömklig, och helst skulle hon afspisat honom med hårda ord, men hon hoppades, att han genom sin fader eller sin forne herre, hertig Karl Gustaf skulle kunna förmå drottningen att taga henne upp som kammarpiga, och hon lofvade honom med strålande ögon och sina läppar frestande nära hans, att komme han åter med det hugnesamma budskapet, att drottningen åstundade hennes underdåniga tjänster, skulle han en dag få föra henne i brudstol.
Han genmälde bittert, att de storas gunst ej var mycket värd och att hofvet vore en stinkande pöl af sinnenas orenhet, fastän det på afstånd kunde te sig lysande och präktigt. Hvad han förtalt henne om de glänsande festerna hade icke varit ämnadt som loford åt kungahuset och adeln, tvärtom hade han velat afskräcka henne från detta Gomorrha. Hans fader och hennes fader kände det båda nogsamt, och intet godt hade de att mäla om rikets stora. Drottningen själf trädde på blomster så giftiga, att hon blifvit sjuk både till själ och kropp af deras fräna doft.
Men Märta hade endast skakat på hufvudet och vidhållit sin önskan. Så drog han åstad, blek som han kommit och med ett nytt sår — törhända mera svårläkt än det förra.
Allt detta hann Märta tänka utan att låta sig störas af morkärs röst från brygghuset, hvilken kallade henne till hjälp med dragning af de torra kläderna. Hon makade sig allenast längre in mellan två utskjutande bjälkar och hukade sig ned, när en af de utskickade pigorna närmade sig hennes gömställe.
I dag på morgonen hade hon genom en gammal gubbe, som plägade gå med bud mellan gårdarna, erhållit en liten breflapp, hvars korta innehåll fyllde henne med djärfva förhoppningar. Där stod:
»Hertig Adolf Johan drager denna dag förbi på jakt och tillstädjer en sin ringa tjänare att töfva en dag hos herr Christopher, icke anande annat än att tacksamheten gifver anledning till detta besök, men I allena må veta, att jag kommer i ärenden, som förebåda stora ting.»
Märtas tankar gingo ej utom den krets, där hennes eget jag utgjorde hufvudpersonen, och därför klappade hennes hjärta hårdt af otålighet och glädje att snart få del af den ynnest Messenius säkerligen för henne utverkat. Han hade måhända öfvervunnit sin hätskhet mot rikets främste, när han nu i hufvudstaden fått träda dem närmare, och dessutom längtade han fuller osägligt efter att få henne till Stockholm, där det väl kunde gifvas tillfälle för dem att byta ord och blickar.
Mera ärnade hon icke unna honom; sin kyska fägring skulle hon förvisso skänka ståtligare kavaljer än junker Arnold, kungasmädarens soneson.
Ett dammoln och genom detta glimmandet af blankt seltyg kom jungfru Märta att spritta till. Hon tog ett språng framåt och skuggade med handen för ögonen. Dessa vidgades och mörknade, när blodet svallade upp mot de jämna tinningarnas fina blåa ådernät.
Nu urskilde hon en hög karet, och i tankarna såg hon äfven det pfalziska vapnets små sneda brokiga rutor på vagnens bukiga väggar.
Hästarnas hofvar dånade genom tystnaden. Där var ryttare och tross och sist ett väldigt koppel af skällande hundar. Jungfru Märta sträckte sig på tå, men hon visste ej af, att hon jublade högt och höjde de hvita armarna.
»Flicka är du från vettet! Står du här och åbäkar dig för landsvägsriddare!» Märta ryggade skrämd tillbaka.
Det var morkärs barska röst. Hon hade till slut gifvit sig ut att söka sin lata dotter, och när hon nu fann henne midt i porten, där en sedesam tärna platt intet hade att beställa, blef hennes skarpa ansikte gult af förtret, och hon höjde handen till slag.
Men den sänktes ånyo, ty det granna följet var nu ånyo helt nära, och en ung junker med grön sammetsjacka och med hvit fjäder i hatten hoppade ned från en af vagnarna, trots att denna var i full fart.
Af hela den lysande synen: hästar, vagnar, kavaljerer, syntes snart föga mera än ett dammoln, men framför mor Beata och hennes dotter bugade en ung man med handen på hjärtat och de stora, svartbruna ögonen oafvändt riktade på den fagra Märta.
»Men det är ju junker Arnold, hvadan kommer I,» sporde mor Beata häpen och föga välkomnande.
»Jag var med jaktföljet men erhöll orlof för att besöka prästgården,» svarade Arnold med snabb, skiftande stämma, hvilken förrådde hans känslors heta lopp.
»Guds frid med eder, unge herre! Stig in och vederkvick eder med hvad ett prästatjäll i dessa fast bedröfliga tider förmår bjuda,» sade fru Beata vänligare, under det hon dock sneglade på dottern som för att få veta, om de unga hemligen lofvat sig åt hvarandra.
Men Märta föreföll oberörd. Väl bjöd hon med glad värme junkern sin hand, men hon drog den brådt till sig igen och gaf alldeles icke akt på hans ömma blickar.
Herr Christopher kom nu äfven till och sporde ifrigt:
»Länder I från Stockholm, unge herre?»
»Ja,» genmälde Arnold kort, och det föreföll, som slöte han läpparna så fast för att hindra en hemlighet att glida öfver dem.
»Då medför I väl märkliga tidender från det så hastigt sammankallade riksmötet?»
»Ja, för sann, herr Christopher. Har I ej hört därom, torde I finna dem mäkta besynnerliga.»
»Jag har intet hört. Ryktet flyger ej så snabbt genom sjumila skogar. Träd in i min kammare, junker! Märta ställer nog för oss ett stop af det tyska ölet, som mor bryggt efter salig Banérens uppskrift. Han var en fältherre af rätta sorten, förstod både att dricka och slåss och likafullt vara hederlig karl. Hur är det det står under hans bild på Läckö? Jo: ’Tu ne cede malis.’ Det är kraftord, herre!»
Arnold Messenius nickade svagt, som hade han ej följt med herr Christophers tal. Och när Märta lämnade kammaren, stirrade han efter henne som fruktade han, att hon för alltid skulle bli borta ur hans åsyn.
Hon återvände dock efter några minuter med det skummande ölet i ett renskuradt, enrisdoftande trästop, så hvitt och blankt, att det var en lust för ögat.
Sedan herr Christopher nickat ett vänligt tack till dottern, som med händerna under förklädet stod kvar vid dörren, tog han andaktsfullt fram ur det stora reseschatullet i spiselvrån ett litet bleckskrin. Under tystnad, som beginge han en helig handling, öppnade han skrinet och plockade upp från dess botten några fula, brungula blad, torra och skrynklade. I en kort pipa stoppades den sällsynta rariteten, och ändtligen vände han sig till gästen:
»Af denna örten nicotiana ha vi ej ännu odlat stort här i landet. Rätt väl skulle den sannolikt icke heller trifvas i vår kyla, men en utsökt läckerhet är den försann, och fuller var det ett präktigt fynd, jag som fältpredikant kom öfver, när detta skrin föll i mina händer.»
När pipan med Märtas tillhjälp blifvit stoppad och tänd, slog herr Christopher sig ned i sin läderklädda karmstol, kredensade ölet och makade därpå stopet fram till junkern.
»Drick, unge vän! Det synes mig, att edra läppar torkat samman.»
Arnold tog sig en försvarlig klunk, men när han skulle sätta stopet tillbaka på bordet, darrade hans hand så, att ölet skvalpade öfver och stänkte mörka droppar rundt omkring.
Märta skrattade högt och försmädligt, men sade intet. Blodet sköt upp som en hotande molnvägg på Arnolds bleka ansikte, och han mumlade:
»Skön jungfrun beler min otymplighet att handhafva dryckeskärlet, men hon må veta, att jag denna sista tid så flitigt brukat pennan, att mina fingrar stelnat.»
»Såå,» genmälde herr Christopher i dotterns ställe. »Träder I i eder herr faders fotspår och skrifver oss en ny, märklig Scondia illustrata törhända?»
»Hvem vet? Märkligt nog torde mitt verk få kallas, och mina fäders andar ha icke öfvergifvit mig. Jag har känt dem lefva upp inom mig ända från gamle mjölnaren Johan Tordsson.»
Den unge junkern högg utan att själf märka det sin daggert gång på gång så hårdt mot bordskifvan, att långa skåror uppstodo. Ögonen höll han sänkta som för att bevaka deras blick, men draget kring den skägglösa munnen förrådde en själsupphetsning, hvilken endast med yttersta möda lät sig kufvas.
Nästan lurande betraktade Märta honom, men utan att bli klok på hans sinnesstämning. Synnerligen glada budskap tycktes han ej ha att mäla. Mulen drog hon sig tillbaka och styrde stegen nedåt brygghuset, där hon snart gjorde all sin flit för att dymedels blidka morkär.
»Nå,» sade herr Christopher, när de båda männen blifvit allena.
»I menar ...?»
»Jag menar: förtälj nytt! Därför sitta vi här.»
Arnold betänkte sig ett ögonblick; det föreföll, som om han i tankarna afskilde, hvad han ej nu ville bruka, innan han svarade:
»I vet väl, att drottningen ärnar nedlägga regeringen!»
»Hvad säger I!» Herr Christopher spratt till.
»Dagsens sanning! Det talet är i hvar mans mun.»
»Och I kan borga för att det icke är löst krut, afskjutet att skrämma kråkor med?»
Denna gång tog Arnold oombedd stopet och höll det så länge för munnen, att herr Christopher fann rådligast draga det till sig, innan det kom med bottnen upp.
»Kärt se, att I gör mig besked, herre, men dock åstundar jag först svar på mitt spörsmål: Är det sant, att drottningen denna gång står fast vid sitt ord? Eljes plägar hon lofva i öster och bryta i väster.»
»Så är hennes sed, men nu äger hon snart intet annat att förpanta eller sälja än skatterna i sitt tafvelgalleri. Rundt omkring henne tassar folket som utsvultna vargar, och det töfvar icke länge, förrän hon ej heller kan ställa adeln tillfreds, då det nu är hon, som måste be dem om stora lån. Att hon sedan förbrukar dessa på lysande fester och till slösande gåfvor åt utländska gunstlingar är allom bekant.»
Herr Christopher knackade askan ur piphufvudet.
»Ja, Gud bättre! Hon blir alltfort mer en nyckfull kvinnsperson än en pliktkär drottning. Men rådet har säkerligen icke tillstadt henne att lämna tronen. För dessa goda herrar är hon Gustaf Adolfs dotter, och de förmärka ej, att glorian bleknat omkring hennes hufvud. Och pfalzaren, han är för sann alltjämt lika saktmodig och bidande? Man skulle kunna tro, att han först ville pröfva halten af kronans värde, innan han satte den på sitt hufvud.»
»Hur pösande den pfalziska öfverläppen ter sig, icke sväller den af äfventyrslust eller ifver, däri har I rätt,» genmälde junkern, »och det spörjes, att han vägrat taga Sveriges tron i besittning, så länge Kristina är vid sina fulla krafter. Men begynner den gyllene klenoden ofvan kruthornsnäsan vackla, skyndar han dock troligen till för att hindra skatten från att falla i smutsen.»
»Möjligt! — Men mig synes det sannolikare, att drottningens triumfvagn ånyo förspännes med ett adelsspann, hvilket drar henne upp till tronen, där de stora ha nytta af henne. Gamle rikskansleren skulle törhända ända sin bana rätt så afdankad, om icke hennes vilja längre blefve det vapen, mot hvilket hans sluga statsmannakonst till egen båtnad fäktade, och grefve Magnus måste fällan sänka hufvudet, om han ej ville ha det hugget af, så hatad som han mångenstädes gjort sig.»
Herr Christopher teg tvärt, ängslig öfver att ha talat bredvid munnen. Utan att vilja det hade han förkunnat alla den stränge herr Terseri domar, och slikt tal kunde lända till mycket men, om hans gäst — som han förmodade — fann orden sötade ackurat efter hans gom. För att genast få ett afbrott i samtalet föreslog han junkern, att de skulle se sig om i apelgården, där ännu någon frukt hängde kvar på träden att solvärmas under dessa förunderligt blida Brittmässedagar.
Arnold följde utan motsägelse, och ej heller tycktes han vara angelägen att upptaga det nyss lagda ämnet. Som en drömmare vandrade han fram på de gulnade gräsplanerna och lyddes förströdd till herr Christophers lofprisande af sina päron- och äppleträd, hvilka han själf satt och vårdat.
Med det kraftigt formade ansiktets hårda drag blidkade af vänliga tankar stod han där och jämkade kalotten tillrätta. En gren hade nyss djärfts lyfta den; men som om grenen varit ett litet kärt, odygdigt barnafinger, log herr Christopher åt tilltaget.
»I är mig en tystlåten kamrat,» vände han sig nu till Arnold, »har I något på hjärtat, så sjung ut det. Ungdomssorger och fåglar trifvas slätt i bur.»
Arnold märkte, att den sträfve kyrkoherdens ton blifvit faderligt vänlig, och han besinnade sig på, om han borde yppa för honom sina känslor, bedjande om hans förord till Märta. Men orden ville icke öfver hans läppar. Han fruktade att blifva tillbakavisad; han, en Messenius, hade föga att hoppas i det land, där den store Gustaf Adolf låtit hans farfader dö i fängelset och hållit hans far fången som uppviglare i fjorton långa år. Själf var han aflad i en fångkammares unkna luft, och hans barndom hade fyllts af dystra syner.
Per Brahe hjälpte Messenius ur hans nöd och sände honom med hustru och barn till Stockholm, men det onda som konungamakten under tvenne släktled föröfvat emot dem, hade slagit rot och växt till en bitter ört i deras sinnen. Också hos honom, släktens yngsta telning, grodde den kraftig och länade hans tankar ett frätande gift.
Långsamt och trefvande svarade han:
»Haf tack för eder godhet, herr Christopher, men det som tynger mig lärer allenast framtiden kunna aflyfta.»
»Och hur tänker I eder den?»
Arnold undvek sin värds forskande blick och mumlade:
»Det har jag näppeligen fullt klart för mig.»
Nu förstod kyrkoherden, att junkern var här på lönlig giljarefärd till hans dotter, men däraf skulle bli intet. Så vänt blomster finge ej sättas i slik jordmån. Dock ville han ej alltför tvärt visa den unge vintervägen, ty han kom till den ensliga prästgården med tidender, hvilka eljes så sent förnummos, att de redan tillhörde det förgångna. Och hans Märta var klok; hon skulle säkerligen låta varna sig.
När han efter middagsmåltiden ett ögonblick blef allena med dottern, lade han händerna på hennes skuldror, såg allvarligt på henne och sporde:
»Min dotter, hvad är junker Arnold för dig?»
Märta studsade.
»Har han bedt farkär att spörja mig därom?» frågade hon, och de röda läpparna logo spotskt.
»Nej, jag vill veta det.»
Frimodigt blickade Märta upp, och ingen varm rodnad varslade om kärlekens feberhetta. Lugnt genmälde hon:
»Jag är rädd, att mitt svar ej likar dig, men sanningen må dock sägas: han är — en trappa, som mina önskningar vandra på och som jag skall förglömma, så snart jag hunnit upp.»
Herr Christopher kysste sin dotters hvita panna, men han ville ej med ord tillstå, att han gillade henne. —
När månens hvita, kalla ljusflod rann ut öfver prästgårdens svarta tak och gråstensmurar, smög sig en smärt gestalt fram mellan örtagårdens blomsterbäddar, där de flesta örterna redan gått till ro för den långa vintersömnen. Från buskar och träd utbredde sig väldiga skuggor, och där lindarna böjde sig samman till ett hvalf, hade månen ännu ej letat sig fram, utan lämnade den breda allén, som skilde örtagården och kålgården åt, i becksvart mörker.
Men den sena vandrerskan skrämdes hvarken af mörkret eller ufvarnas skrän i trädtopparna. Raskt gick hon framåt, och sandens lätta knastrande under hennes fötter ljöd som svagt knäpp på kastanjetter. Själfva svajet af hennes korta, röda kjortel tycktes förkunna lifsmod.
Hunnen ut ur allén, stannade hon midt på en dallrande månspång. Nu skönjdes tydligt hennes fagra anlete och de silfverguldblonda flätorna, som virade sig kring hufvudet likt ett diadem.
Från bänken under den stora hängbjörken reste sig junker Arnold snabbt.
»Märta,» hviskade han lidelsefullt, och tog så häftigt ett språng in på månspången, att denna brast itu under hans slagskugga.
»Jag har bidat eder så länge,» for han fort. »Mitt hjärta är sjukt af längtan. — Vill I stilla den?»
Hon trädde helt nära honom och sade med sin klara stämma, hvilkens rena klockklang ringde alla hans tankar samman till gudstjänst i kärlekens tempel:
»I vet, hvilket villkor jag ställt. Kan I uppfylla det? Var det detta I ville säga mig, när I kallade mig till hemligt möte?»
»Ja,» svarade han förvirrad, »ja väl. Jag vill blotta mitt inre, mina planer och min sträfvan för eder, men gif mig först ett enda fattigt ord af ömhet! Släck min brännande törst med en enda droppe ur hoppets bägare, låt mig —»
Han ville lägga sin arm omkring henne, och hon såg kysslustan glöda på hans stora, alltför röda mun, hvilken liknade ett blödande sår i det hvita ansiktet. Hastigt stötte hon honom ifrån sig och utbrast hårdt:
»Tag eder i akt för slik vandel. Jag är icke eder trolofvade och icke heller en af dem, som nattetid tillstädjas att till höge herrars förlustelse leka frillolek. En ärbar jungfru är jag, kommen hit allenast för att höra, om I fört min talan och låtit mina önskningar nå drottningens öron.»
»Drottningen,» eftersade Arnold harmset, »med henne och hennes hof torde det härefter ej vara mycket bevändt. Hon är armare än en odalbonde, ja än den simplaste knekt, och då hon ej äger så mycket penningar, att hon kan betala sulorna på sina skor eller brödet på sitt bord, utställer hon till hofbagare och skomakare adelsbref för att med detta diplom stoppa dem munnen till, när de kräfva betalning för sitt arbete. En slinka är hon, som bedrifver ett lättsinnigt och slösande lefverne, och godt hade det varit för allt folket, om hon ej, som nu skett, tagit sin tronafsägelse tillbaka.»
»Det nämnde I ej för min fader,» sade Märta, som genom herr Christopher fått del af samtalet mellan honom och junkern.
»Nej, ty då skulle jag ock gifvit honom nyckeln till min hemligaste plan.»
»Och den nyckeln vill I allenast förtro mig,» inföll Märta, smidigt lutande sig emot honom.
»Icke heller eder — skön jungfru. Men så mycket må I veta, att jag snarliga skall bli en rik och mäktig man. Jag skall ställa mig så väl med hertig Karl Gustaf, att han aldrig förgäter mig. Hans tacksamhet skall lysa mig hela min framtidsled som en strålande stjärna —»
»Detta angår ju alls icke mig,» afbröt Märta, »jag vill veta —»
»Det angår eder för visso, hulda jungfru. Som ädel fru skall I en gång träda fram i hofvets salar. Min hand skall leda eder, då vorden så stark, att I icke mäktar slita eder lös — törhända icke heller åstundar det.»
»Är det sant, att I har medel att vinna hertigens gunst?»
»Jag ger min kärlek i pant för sanningen af mina ord, och så mycket må I veta af min hemlighet, att jag grubblat på den med eder ljufliga bild beständigt för ögonen. Den har skänkt mig mod och förvissning om att lyckas. Säg mig nu blott — så att jag ej må svikta, när det stora steget skall tagas — får jag kalla eder min den dag jag ånyo står inför eder, hedrad af furstlig utmärkelse?»
»Ja,» sade hon kort, »och till dess — lef väl!»
Hon böjde hufvudet bakåt så tätt intill honom, att det nästan kom att hvila mot hans skuldra, och hennes ögon lyste skimrande gröna som lurande, tjusande kattögon.
Hon hörde ett vildt utrop af otämdt jubel och kände hans läppar mot sina i en kyss, hvilken tycktes suga till sig hela hennes varelse. Sekunden därpå hade hennes fasta händer skjutit bort honom.
»Nu har I vigt mig till verket,» flämtade han, »nu rädes jag intet. Lef väl, du jordens fagraste mö! Jag bidar icke morgondagen, utan tager redan i denna timme en häst ur din faders stall. I morgon kan I hämta honom åter vid närmaste skjutshåll.»
Hon nickade stum och reste sig. Han ville än en gång taga henne i sina armar, men hon afvärjde det och skyndade upp mot huset.
På svalen stod hon sedan och hörde en häst trafva bort i den tysta natten. Hofvarna dånade som jämna, bråda hammarslag genom skogen, och Märta blef plötsligt hemsk till mods. Månne junkern varit besatt af den onde? Fast underligt var hans tal och hans andedräkt het som eldslågor.
*
Det var aftonen före Lucia, och i Stockholms borgarekök doftade det af färskt hvetebröd, hvilket bakats till s. k. Lussekattor. Husens unga döttrar hade ock stor brådska att binda Luciabrudens krona af lingonris och att fästa i den långa, smala ljus. Den hvita slöjan bredde de försiktigt öfver kammarens stora bord, där den svepte sig som tät spindelväf omkring hörnen och hängde ned mot golfvet. Den vida kjorteln och skjortan pöste bakom sängens sparlakan, och glada flickögon blickade tidt ditin på denna ståt. I morgonväkten skulle den tagas på och med den en lång dags festglädje. Luciabruden var ju förebudet till julen. Ända från kristendomens äldsta tider hade denna natt högtidlighållits, och det gick många sägner och skrock om den, men alla varslade de godt, alla talade de om ljusets seger öfver mörkret.
I adelshusen frågade man emellertid föga efter Luciadagen. Där bjödos så många fester ändå, och man hann knappast återvända från ett nöje, förrän man kallades till ett annat. Det var dock ej drottningen, som gaf detta föredöme, änskönt hon med mycken ifver deltog i hvarje tillfälle till förströelse från de mer än någonsin tyngande regeringsbördorna. Messenius hade sagt sant, när han omtalade, att Kristina velat frånträda kronan men tvungits att återtaga sin inför rådet gjorda afsägelse.
Men det fanns ingen handling, hon så bittert ångrade som att hon gifvit vika för öfvertalningar, och det föreföll, som hade denna eftergift brutit henne både till kropp och själ. Väl höll hon sitt till ständerna gifna löfte att själf granska alla handlingar och att i rådskammaren mottaga supplikanter och andra som hennes plikt var, men det förmärktes granneligen, att de blå ögonens blick var sjuk och trött, och hyn hade fått en gul, torr blekhet.
Hennes hälsotillstånd föreföll så oroande, att hennes moder, hvilken denna tid vistades mycket i Stockholm, och hela hofvet uppmanade henne att söka bot. Den franske läkaren Bourdelot hade också blifvit efterskrifven, och på nyåret väntade man honom.
Till sin kära Ebba Sparre sade drottningen en gång:
»Stundom synes jag mig själf vara ett stycke virke, som snidas och svarfvas af rådsherrarnas och folkets händer för att ändtligen formas till en afgudabild, den de förgylla med sina egna dygder och sätta upp på tronen att där tillbedja. Man vill ha mig sådan, att jag svarar ja och nej i behaglig tid utan att blotta en egen tanke eller önskan. Detta hade de visserligen väntat sig af den vårdnad och tuktan de gifvit mig, men så lätt bearbetad är jag dock icke. Jag känner min klokhet; den är en gåfva af Gud, och jag skall hålla den högt.»
Aftonen före Lucia hade drottningen, som hon plägade hvarje torsdag, samlat sin förtroligaste krets af lärda till angenämt samkväm. Hon älskade högligen sina jovialer, som hon kallade dem, och intet ankvickade mera hennes nedstämda humör än dessa samtal, så rika på snillrika infall och djärfva tankehugskott.
Det var icke ovanligt, att sammankomsterna höllos i drottningens sängkammare, där alla dessa utländska lärde hade sin egen vrå likasom hennes favorithundar.
Salmasius halflåg på en soffa, lättjefullt blickande omkring sig under den svarta, rakklippta luggen.
Stiernhielm stod tyst vid spiseln, då och då makande om bränderna eller kastande på ett nytt vedstycke. Medicus Du Riez och Trichet Du Fresne sutto vid bordet midt i rummet; Freinsheimius höll sig bakom drottningens stol och inlade då och då i det sprittande ordflödet ett tungfotadt tyskt ord.
Kristina hade förefallit ovanligt munter denna afton. Hennes höga, obehärskade skratt ljöd oupphörligt, och hennes ögon glänste stora och mörka. Hela hennes varelse njöt stundens tillfredsställelse så starkt, att hennes eldiga liffullhet meddelade sig till och med åt den något säflige Stiernhielm.
De fransyska glosorna kastades som fjäderbollar upp i luften, och latinets plastiska form nådde sin fulländning hos dessa språkens öfvermän.
Kristina gaf dock ej de lärda herrarna efter. Klart och flytande talade hon dem till på båda de tungomål, hon älskade högre än sitt eget. Med ett stolt och lyckligt leende mottog hon den beundran, som här uppriktigt ägnades henne, viss att vara sin tids kunnigaste och af försynen rikast begåfvade kvinna.
Hela föregående dag hade hon tillbragt på jakt, och när hon nu förtalde om sina äfventyr, syntes hon dem alla en tjusande Diana lika mycket som en djupögd Minerva.
»Hyser eders majestät aldrig fruktan för de stora, snöiga skogarna, där björnarna lära gå som herrar i eget hus,» sporde Du Fresne, lätt rysande efter drottningens lifliga framställning.
Kristina skakade de ljusa lockarna och skrattade bullrande:
»Nej aldrig, monsieur! Björnar i egen päls och på fyra fötter skrämma hvarken mig eller min bössa, och dessutom kan I vara säker på att mina skogar ha flera harar än björnar. Dessa små kräk lägger jag dock alltid ned i språnget, ty det tycks mig vara en fast ömklig syn att se dem sitta inringade, darrande för sina arma lif.»
Salmasius inföll:
»Slika harstackare möta vi dagligen ända uppe i slottstrapporna. Det är således deras ömkliga min, som vållar, att eders nåde lämnar dem i fred.»
»Ack, min vän, låt mig slippa tänka på detta nu! För er alla, som jag räknar som mina förtrogna, vill jag tillstå, att den dag snart skall stunda, då jag föga spörjer efter, om räfvar eller harar tassa i mina fjät. Jag vill bli fri — och jag skall bli det.»
Hon böjde hufvudet med en triumferande rörelse, lydande en djärf impuls att blotta sina innersta tankar. Kammartjänare och småsvenner voro bannlysta från dessa samkväm. Stiernhielm hade sagt, att man kunde kläda dörrarna med täckeligare målerier, och Kristina förstod vinken. Hon lät uppsätta dyrbara gobelänger, som täckte gamle kung Göstas snidade ekedörrar.
Nu gled emellertid gobelängen åt sidan, och grefve Magnus De la Gardie inträdde oanmäld.
Ännu syntes spår af vägsmuts på hans höga ryttarstöflar, och den korta andedräkten angaf, att han sprungit direkt ur sadeln hit upp. Med den stora, rikt fjäderprydda hatten släpande mot golfvet trädde han fram och gjorde en djup bugning för drottningen. De öfriga tycktes han icke märka. Endast en högmodig, missnöjd blick hade han låtit glida öfver den illustra samlingen, och hans ord till drottningen angåfvo, att hans sedvanliga afund mot alla, som stodo henne nära, äfven nu fått makt med honom.
»Eders majestät är törhända alltför nära Olympen, för att värdigas lyssna till en ringa dödlig, hvilken af sin ödmjuka vänskap förmåtts att träda inför eder med de obehagligheter, hvilka tyvärr höra jorden till.»
Han kysste hennes vänligt framsträckta hand och förblef höfviskt stående framför henne, så att han vände ryggen åt de andra.
»I är alltid välkommen,» sade Kristina varmt. »I har töfvat länge på Höjentorp denna gång. Familjelifvet börjar bli eder kärt.»
»Aldrig kärare än min drottnings närhet.»
»Och dock har I denna vinter försakat den öfverhöfvan ofta, men på eder skall aldrig sannas Salvii ord, att hofvet är som elden, för nära den förbrännes man, för långt ifrån den fryser man ihjäl. Det vill med andra ord säga, att alltför stor förtrolighet tar snabbt slut och alltför långt afstånd alstrar glömska ...
Men sätt eder nu ned, min grefve! Drif bort Castor och Pollux från bänken; de — mina fyrfota favoriter — få den plats, jag aldrig ärnar gifva någon man: den vid mina fötter.»
Hennes hvita tänder lyste innanför de lifliga läpparna, och de kraftiga händerna flögo fram och åter som stråkdrag genom luften.
De la Gardie hörsammade ej hennes uppmaning. Han yttrade med mjuk, ehuru något upprörd stämma:
»Eders nåde, jag sade eder genast, att jag tyvärr kommer som en fridstörare ...»
»Då får I strax afträda,» afbröt Kristina onådigt. »Jag vill i afton vara glad med mina vänner, och det skulle varit mig kärt att inbjuda eder till vår lilla tankebankett, men ärnar I sjunga klagovisor, må I skyndsamligen draga hädan.»
De la Gardie mulnade. Detta var honom för starkt att höra i alla dessa herrars närvaro, och hans röst blef den pockande statsmannens, när han återtog:
»Mitt andragande tåler ej uppskof. Eders majestäts ära är angripen, och hade den ej varit mig så öfvermåttan dyrbar, kunde det stått mig fritt att sända en kammarsven med detta bref från arffursten.»
»Min ära — hertigen — hvad menar I?»
»Jag nödgas anhålla, att eders majestät täcktes aflägsna lyssnare.»
»Väg edra ord, grefve! Mina jovialer äro inga lyssnare; till tråkiga statssaker låna de minst af allt sitt öra, men som nu i alla fall min glädje är förstörd, bjuder jag eder godnatt, mina herrar. I stannar, herr riksmarskalk.»
Så snart De la Gardie blifvit ensam med drottningen, lämnade han fram en kort, siratlig skrifvelse från Karl Gustaf, och ännu ett annat konvolut, adresseradt till hertigen.
När Kristina tog emot det sistnämnda, sade hon ironiskt: »Detta skulle således innehålla attacken mot min ära.»
»Ja, eders majestät. Eder höge frände har gifvit mig sin nådiga tillåtelse att genomögna smädeskriftens gemena innehåll, och jag brinner af ifver, att få oskadliggöra den skändlige bakdantaren.»
Kristina vek upp det styfva pappersarket, och hennes blick gled långsamt, snarare sorgset än vredgadt öfver de första raderna. Med ett försök till skämtan sade hon:
»Törhända upptäcka vi här en ny Esopus, ehuru hans fabler ännu synas oss ha en väl arm klädnad. Rimmen halta som afdankade dansörer.»
De la Gardie genmälde intet. Han endast iakttog henne, medan hon fortsatte läsningen, och han märkte, att hennes ögon begynte blixtra af vrede, och att harmen tände röda flammor på hennes kinder. Så småningom började hennes händer skälfva, och när hon ändtligen slutat läsningen, steg hon upp, kastade papperet på golfvet och ställde sig på det, stampande i ursinnig upphetsning.
»Han ljuger — ljuger,» skrek hon, och rösten blef hes och grof. »Fan skall anamma hans syndiga själ och steglet hans eländiga kropp! — Han vågar säga, att jag förslösar all kronans egendom, att jag är en toka, som allenast vill roa mig, att —» hon afbröt tvärt, tog ett språng fram till De la Gardie och sporde flämtande:
»Hvad förmenar I om detta djäfvulskap?»
»Att det ej nog hårdt kan straffas.»
»Och hvad säger arffursten om det råd, som gifves honom: att eftergöra Linköpings blodbad? — Vänta, hvad var det mera? — Nej, tag icke upp det usla papperet! — Jag minns nu. Hertigen borde taga sig i akt att komma till Stockholm. Fru Ebba på Jakobsdal skulle på min befallning ha gift i beredskap att därmed förgifva honom. Och detta vågar man låta mig veta! Jag ville se den skurken piskad blodig inför mina ögon — rådbråkad, till dess hans lemmar fölle sönder och blefve till åtel för fänaden i luften och på marken —»
Utmattad kastade hon sig ned på en stol och vaggade sakta fram och åter med öfverkroppen, rof för en själsskakning, som blef henne fullkomligt öfvermäktig.
»Vi skola göra all vår flit, att snarligen finna brottslingen,» lugnade De la Gardie, som äfven blifvit namngifven i smädeskriften och beskylld för stämplingar mot riket och arffursten.
»Ja, se till att I finner honom redan i morgon dag,» utbrast drottningen. »Intet vare eder angelägnare än detta!»
»Eders majestät, jag har redan en aning om, hvem som är den skyldige.»
»Så säg fort!»
»Arnold Messenius.»
»Min salig faders gamle fiende?»
»Nej — sonen.»
»Den unge. Han har ju näppeligen satt sin fot till hofs. Det vore ju vanvettigt. Nej, I far vill. Visserligen är skriften en tankarnas och formens vidriga surkart, men är det han, måste dock denna frukt ej ha fallit långt från trädet. Låt kalla dem båda.»
»Skall ske, eders majestät.»
De la Gardie bugade djupt.
Kristina vinkade åt honom, att han skulle gå, men när han hunnit till dörren, hejdade hon honom:
»Säg mig, så sant I är min vän, har jag något af de fel, man beskyller mig för i denna skrift?»
Grefve Magnus tvekade icke ett ögonblick om hvilket svar han borde afge. Hade han vågat vara fullt ärlig, skulle han ohjälpligt ha störtat sig själf. Han sade med värme:
»Nej, eders majestät, som eder sanne vän säger jag eder, att allt i smädeskriften är uppdiktad lögn.»
»Mitt slöseri — har I förmärkt det?»
»Jag har allenast sett eders majestäts konungsliga frikostighet, hvilken gjort Sverige hedradt långt öfver dess gränser.»
»Min nöjeslystnad?»
»Eders nåde är en ung, lefnadsglad kvinna, som efter en lång arbetsdag stundom tillåter sig en ringa förströelse, mycket till sitt folks båtnad, ty det får då skåda sin i hela Europa berömda drottning.»
Kristina log vemodigt.
»Törhända är I för mycket min vän,» sade hon ironiskt, »men haf tack för edra ämabla ord och nu — lef väl.»
När dörren fallit igen efter honom, begynte Kristina häftigt gå af och an. Den förhatliga pamfletten hade riksmarskalken tagit med sig, men hon tyckte, att den bränt in ett märke på golfvet, där den legat, och hennes fötter trampade denna fläck så tidt, som funnes där något att krossa till stoftkorn.
Och dock hade vreden nu lämnat henne, allenast ångesten marterade henne. Hon hade blifvit dömd! — Hon hade fel, som en liten junker vågade syna i sömmarna! Hon — Kristina! — hvilken som fyraårigt barn väckte alla ständernas häpnad för sina lysande egenskaper. Som halfvuxen satt hon redan på tronen, och i ödmjuk tillbedjan lyddes man till hennes ord. Hennes lof hade sjungits dag från dag, så långt hon kunde minnas tillbaka — och hon skulle ha fel? — Fel, som människor vågade peka fingret åt! Inför Gud allenast ville hon stå till svars, han ensam skulle vara hennes domare. Ve den af hennes undersåtar, som djärfdes höja sig till henne, Herrens smorda! — Och ändå — när hon nu tänkte på det straff, hon nyss så ifrigt velat nedkalla öfver den olycklige, fylldes hennes sinne af ett varmt deltagande och ångerfull åstundan att blifva kvitt ansvaret.
När hon var barn, hade hon tidt gråtit öfver Smedjegårdens fångar, och helst hade hon velat öfva barmhärtighet emot dessa arma förbrytare, men då betydde hennes röst intet. När hon själf kom till makten, förfor hon i begynnelsen mildt, men brottslingarnas antal växte och var nu så stort, att hon nästan dagligen den sista månaden nödgats underskrifva dödsdomar. När skulle detta få ett slut? När skulle hon få mod att rycka af den sista länk, som band henne vid detta land, för trångt för hennes tankar, för kallt för hennes känslor och dock — älskadt som arf efter hennes höge fader.
Dessa seder och bruk plågade henne — stora i mat och dryck, begifna på kräsliga gästabud, men lata, när det gällde snillelekar, tröga till tankar — snara till knytnäfskamp! — Och religionen! Hon stannade plötsligt framför ett porträtt af Gustaf Adolf. Hennes fader hade stridt för den och nämnt den en helig sak. För honom hade den nyktra, torra lutherdomen fyllt hjärtats behof att närma sig Gud. Han hade varit man och krigare, och hvarje hans dag var rik på planer till nya bragder. Bibeln är en god bok för den trötte att lägga sitt hufvud mot, när kvällen kommer — ljus efter segern, lugn efter nederlaget, men dock manande till ro. Men för henne — kvinnan — på en mans plats — var den ej nog. Hennes frysande själ kräfde annan värme, hennes ensamma hjärta begärde hetare böner, och därför —
Hon föll på knä framför porträttet, och hennes händer famlade under den vida koftan, tills hon fann ett krucifix, hvilket hon förde till sina läppar.
»Fader, kalla det icke svek, om jag vill vinna min salighet på en annan tro än din! Se mildt ned till din dotter och minns, att hon var ett värnlöst barn, när du drog bort. I min moders famn har jag aldrig känt hugnad — och ingen närskyld har stått vid min sida som förtrogen och vän. Bland främlingar har jag fostrats, bland främlingar lefver jag, och till ingen utom Gud anförtror jag mina hemliga tankar. Men törhända går min väg mot himmelen fjärran från din, store fader. Se icke illa på detta! Fuller löpa de samman i evig klarhet en gång, om de ock här på jorden te sig olika. Jag längtar efter frid, och jag skall söka den efter mitt sinne. Inför din ädla skugga, o fader, tillstår jag oändligen villigt, att det spröda redskap du lämnade i ständernas händer, icke plöjer fädernas jord som sig bör. Svaga äro mina krafter, för högt spänd min båge. Ditt folk förstår mig icke och blir icke lyckligt under min spira, den är dem för mycket af scepter för litet af pekpinne i deras handlingars abc-bok.»
Med pannan sänkt mot krucifixet låg hon kvar på golfvet, till dess kylan genomisade hennes lemmar.
*
Man hade nu hunnit ända fram till den tjugonde december, och julstöket var i det närmaste öfverståndet. Man begynte tänka på julklappar, och en och annan af de mest köplystna sneglade ifrigt uppåt Stortorget för att se, om ej stånden för julmarknaden snart skulle ställas upp.
De flesta hade dock mindre sinne än eljes för julens firande, ty rannsakningen med den gamle och unge Messenius, som sades hafva stämplat mot drottningen och regeringen, väckte så allmänt intresse, att till och med borgarhustrurna läto ljusstöpning och svinslakt afstanna för att med korsade armar sätta sig hos männen och lyssna till hvad de hade att förkunna om denna märkliga händelse.
Den unge Messenius hade strax förklarat sig skyldig till författandet af en smädeskrift; han hade äfven namngifvit de herrar af adeln och prästerskapet, som gifvit klafven till den olycksaliga skriften.
Och i dag — samma dag som marknadsstånden verkligen begynte rada upp sig på Stortorget — stod både faderns och sonens dom afkunnad för alla att läsa på ett plakat invid skampålen.
Det hände icke ofta, att säljarna så i lugn och ro som nu fingo sätta upp sina rariteter. Vanligen var snatteriet i full gång så fort varorna plockades fram, men till och med karamellerna och pepparkaksgubbarna ofredades icke denna dag. Allt folk strömmade fram till kåken för att af någon läskunnig få sig meddeladt hvad där stod om missdådarna.
Bland de främsta var jungfru Märta. När herr Christopher kallades inför domstolen, namngifven af junker Arnold som hans sagesman beträffande riksstyrelsens åtgärder, hade Märta bönfallit att få åtfölja honom, och nu stod hon här vid farkärs sida. Man hade intet kunnat företaga mot herr Christopher. Under tårar och ödmjukliga bedyranden hade han nekat till all gemenskap med den svarte syndaren, hvilken väl gästat hans hus men aldrig synts honom värd ens ett godt ord. Och på sin ed blef han befriad från tuktan.
Den fagra jungfru Märta hade fallit mycket af på denna korta tid. Hennes spotska käckhet var försvunnen, och under ögonen löpte stygga, gråbruna skuggor, tydande på hemliga kval. De röda läpparna hade bleknat, och ned mot hakan var det första ålderdomsstrecket ristadt skarpt och djupt.
Med händerna hårdt tryckta mot bröstet läste hon junker Arnolds dom, och hon brast ut i konvulsivisk gråt, när hon kom till orden: — »då han blifvit beträdd med en upprorisk, grof och ohörlig smädeskrift, hvilken han själf uppsatt och skrifvit, hvarigenom mot hennes kongl. majestät, hans kongl. höghet samt Sveriges rikes undersåtar tumult och uppror kunnat uppstå; alltså kan han icke benådas, androm vanartigom till sky och varnagel, straffas såsom en riksens förrädare och först mista högra hand sin, sedan halshuggas och kroppen med hufvudet på fem stegel läggas och handen sedan naglas vid kåken.» —
»Hvad gråter du för, flicka,» sporde herr Christopher och skyndade att draga dottern med sig inåt Kinhästegatan.
Märta svarade så tonlöst, som hade hennes röst vissnat bort:
»Han lider detta för min skull.»
»Snack! Han lider det för sin onda gärnings skull. Du har intet med honom att skaffa.»
»Jag frestade honom.»
Märta talade alltjämt med samma döda stämma, och hon gick framåt med släpande steg.
Fadern inföll barskt:
»Tag dig i akt för känslopjoller, dotter! Man kunde eljes lätt tro, att du fått denne usling kär. Och du har själf sagt mig, att han var ditt hjärta främmande.»
»Den tiden hade jag fuller intet hjärta.»
»Så håll det ock nu i styr, att det ej bringar dig till kåken.»
Märta stirrade rakt framför sig.
»Där vore min plats.»
»Är du galen, tös. Har du blifvit förhäxad! Godt, att vi kunna färdas hemåt snarliga, där blir du dig väl lik igen.»
Märta hörde honom ej. Hennes ansikte var hvitt som lärft, och huden tycktes stelnad öfver kindknotorna.
»Farkär,» bad hon plötsligt, »för mig till slottet.»
»Hvad vill du där?»
»Jag vill tala med drottningen.»
»Hur skulle det gå till?»
»Spörj icke — uppfyll blott min bön, så som du alltid förr plägat.»
Herr Christopher kände hennes iskalla hand famla efter hans, och han hugsade en liten varm och mjuk barnhand, hvilken mäktat leda hans steg efter sina barnsliga önskningar. Utan ett ord vände han, och snart stodo de vid slottsporten. Vakten steg fram och begärde få veta deras ärende.
»Jag söker drottningen,» svarade Märta genast. »För mig till henne, det gäller ett människolif.»
»Intet viktigare, unga jungfru! Slikt akta vi inte stort nu till dags, men väl skulle jag släppt eder in för edra svarta ögons glans, om det tjänat till något, dock må I veta, att drottningen dragit sina färde för att jula på Örebro slott. Och väntas hon ej åter förrän efter Sancte Knut.»
Märta stod stum. Aldrig hade vaktknekten skådat ett sådant uttryck i ett ansikte. Han ryste och tänkte ömkande: För henne bär det väl af till Danviken med ens! Han hade riktigt tyckt sig kunna se, hur förståndet slocknade i de stora, vidöppna ögonen.