XI.
Skräddaren i adelsfodralet.
Det var en underlig konung, som denna dag gjorde sin rond genom Stockholm. Stora, skymfande folkhopar följde honom, hvar han färdades fram, och på hans hufvud tyngde en glödgad järnkrona. Framför honom bar den rödklädde bödeln hans spira, en stridsklubba med taggar, ett vapen, som plägade kallas morgonstjärna. Den arme konungen med de vilda, blodsprängda ögonen hade ock en storkansler efter sig, en rödskäggig, groft byggd närkesbonde; de voro hufvudmännen för de vidt omkring beryktade »morgonstjärnorna».
Massan skränade omkring upprorsmännen, hvilka nu skulle rådbråkas, halshuggas och steglas, för att de djärfts visa sig uppstudsiga mot regeringen och med klubbor och spjut trängt sig in på adelsgårdarna.
»Hvem har uppviglat det gemena packet?» undrade den förnäme köpmannen Doulmet. Han stod utanför sin port och samspråkade nedlåtande med en mindre betydande yrkesbroder, hvilken också skaffat sig bod vid Västerlånggatan.
»Å, det spörjes, att det lär vara en förryckt piga från Dalarna, en prästdotter,» genmälde den andre. »Hon lär ha blifvit galen, när unge Messenius miste lifhanken — kärlek förstås!»
»Skulle det törhända vara herr Christophers karska Märta, som ledt upproret? Henne känner jag genom min fruga, som är barnfödd där på trakten. Hon hade hett blod, den tösen, lät Maja-Karin förstå.»
»Jo, jo, och när sinnet är sjukt till. Undras mig, om drottningen sitter och åser detta gycklet som ett litet divertissement från de lysande värdskapen! Aj, aj, den kronan sveder förvisso kungens skinn — hör, hur han vrålar!»
Doulmet vände sig bort och mumlade:
»Det är en fast ömklig syn! Folket sliter ju deras kläder i trasor. Väl måste de näpsas, men det är en vidrig plägsed att göra dem till föremål för allsköns hån och spe. Näppeligen lärer det vara hennes majestäts vilja, att hennes undersåtar skola fara så fram. Hon har alltid visat ömhet för de olycklige.»
»Nämner I dem olyckliga, som bedrifver ond gärning mot sitt land och dess lagar?»
»De äro allenast redskap i den pockande lågadelns händer,» påstod Doulmet torrt. Han räknade bland sina kunder endast de förnämligare och föraktade uppkomlingarne — medan han väntade på adelsbrefvet.
Det långa, skräckinjagande tåget med förbrytarne i spetsen fortsatte uppåt Sanct Laurentii gränd i riktning mot Stortorget. Flera af de mäktiga adelspalatsen stodo redan öde och tomma, ty man befann sig i juni månad, och de, som ej af regeringsärenden tvungos att stanna, hade dragit till sina gårdar.
Solskenet tycktes flöda öfver i gränden och söka sig upp mot de branta taken ända till de smala skorstenarna. Några hundar dåsade midt i gatsmutsen och reste sig med ett vredgadt skall, när folket sparkade till dem.
En katt sprang ängsligt jamande in i en mörk portglugg till ett igenbommadt hus, olustig för råttfångst som för hvarje annan gagnelig sysselsättning på denna glödheta dag.
Hennes majestät hade varit ute på ridtur till Valdemarsön eller, som det nu allt oftare nämndes, Djurgården. Vid slottsporten hejdades hon af en rasande kvinna ur hopen, som ville spå henne och skrikande trängde sig framom kavaljerernas hästar.
»Eders höga nåde, hör mig! Jag känner alla människoöden,» kraxade hon med hes och ändå gäll röst. »Gif mig den allra nådigaste hvita handen, och I skall få att veta allt I åstundar.»
»Afspisa henne med ett piskrapp,» uppmanade Bourdelot, drottningens nykomne franske medicus hennes unge gunstling Claes Tott. Denne skulle intet högre önskat, men Corfitz Ulfeldt, den från sitt fädernesland utvisade danske gesandten, hvilken Kristina hugnade med besynnerlig mildhet, inföll ifrigt:
»Nej, nej, låtom oss lyss till hennes ord. Af barn och dårar läres sanningen, och hennes majestät skall törhända finna förnöjelse i hennes tal.»
»Näppeligen,» svarade Kristina högdraget, »men låt gå för en gångs skull. Offra en riksdaler på upptåget, monsieur Ulfeldt. Min pung tillstädjer icke slikt slöseri.»
Kristina räckte leende fram sin hand, som den sinnesförvirrade kvinnan snabbt fattade. Med sitt smutsiga finger drog hon linjer kors och tvärs i handens innersida och mumlade allehanda kabbalistiska ord. Slutligen skrek hon högt: »Lifsens krona får I; den är af glödgadt järn som morgonstjärnekungens! Aj, aj, höga drottning, den bränner fuller bort den krona I nu bär.»
Kristina ryckte till.
»Tvi för dumt snack,» sade hon häftigt, men hennes kinder blefvo varmt röda, och blicken fick något på en gång skyggt och lyckligt.
Claes Tott var nog djärf att infalla:
»Vår Herre och Luther månde vara storligen långmodiga, om de brådt hamra den kronan färdig, ty för sann ägnar eders majestät dem föga flit. I går i slottskapellet njöt eders nåde af Horatius —»
»Och sistlidne söndag i Storkyrkan af en mäkta god sömn,» afslutade Bourdelot skrattande.
Hela sällskapet instämde i munterheten, men kvinnans svada blef allt ymnigare, och ur hennes förvridna mun strömmade förutsägelser och orakelord i brokigt virrvarr.
Hon hade i sin sjuka hjärna samlat mycket af folkets dom öfver drottningen, och hon blottade oförtäckt alla de smygande rykten, som tassade omkring kungaborgen.
»I skall akta eder för den svartögde fransosens gift, nådiga drottning,» hväste hon, »hans trolldrycker vålla eder stort men, och det må I veta, att den riddersman I höljt med guld, är fullare af falskhet än jorden af mull, och den där unge narren, I städse språkar an, är eder tro, så länge I kör med lyckans spann.»
Hon flaxade upp och ned med armarna och skrattade fånigt öfver att ha funnit dessa klumpiga rim, men Tott, som förstod att de sista orden gällde honom och den gunst, hvari han stod hos Kristina, röt utom sig:
»Vet hut, käring!»
Också Bourdelot blef uppbragt och befallde med den myndighet, han alltid brukade, och som hennes majestät ej syntes taga illa upp, att kvinnan skulle föras bort af vakten och sättas i förvar, då hon spred ut hvad ondt och farligt var.
Kristina nickade medgifvande och liksom trött. Omedvetet satte hon i detsamma händerna för öronen, när ett fasansfullt skri skar genom luften. Det kom från Stortorget, där morgonstjärnekungen nu rådbråkades.
Bourdelot tog hastigt drottningens häst vid tygeln och ledde den in på borggården. Hela hans smidiga väsen antog i detta ögonblick en vekt beskyddande ömhet, mannens emot kvinnan, och Kristina såg upp mot honom med ett hängifvet uttryck i de stora, blå ögonen.
Sedan något mer än ett år hade hon begagnat sig af denne mans läkarekonst, och hon kände sig redan förunderligt frisk och stark. Hon tyckte nu, att hon aldrig skulle kunna förgäta den stund, då han för första gången steg fram till hennes sjukläger och lade en sval, mjuk hand öfver hennes brännheta panna. Så fort förmådde han tvinga den svåra febern att fly, att det nästan tycktes henne, som om hans blotta närvaro strök bort plågorna. Och när hon blef friskare, kvickade han henne an med gnistrande skämt. Hennes dag hade knappast längre några arbetstimmar. Skämtan och lysande fester plånade ut grubblet och de ensamma tankarna. Bourdelot tillät aldrig sin höga patient att gripas af allvarets fasta hand, hvilken drog henne till ansträngande plikter. Hon skulle roas, omgifvas af glada kavaljerer och vackra damer.
Kristina stödde sig lätt mot sin medicus’ arm, när hon nu gick uppför trappan, bakom sig hade hon Tott och Ulfeldt samt efter dem stallmästare von Steinberg. Också han hörde till drottningens unga gunstlingar, sedan han vid ett tillfälle lyckats rädda hennes majestät ur sjönöd.
Det var ett stojande och högljudt sällskap, som begaf sig upp i slottsrummen, och deras skrattsalfvor hördes ända ned i rådskammaren, där Axel Oxenstierna satt lutad öfver räkenskaper, gåfvobref och kungliga propositioner. Han skakade bekymrad sitt trötta hufvud, men handen släppte icke pennan. Ännu var icke hans värf afslutadt; än betydde hans ord något. Drottningen hade till och med begynt närma sig honom igen. Hon var tidt led vid regeringsbördan och axlade den af sig som en för tung kappa. Ett fast sällsamt kynne hade hon, denna unga kvinna, som alltid tycktes benägen att älska, men som dock endast stänkte heta droppar omkring sig af den ömhet, hon bort samla på en enda.
Hvarje år hade gunstlingarnas antal ökats och ynnestbevisen utdelats allt rikligare, och dock föreföll det, som om drottningens hjärta blefve allt kallare. Hon drog sig inom ett hårdt, glänsande skal och tycktes ej vilja låta någon veta sina innersta tankar. Godt vore, om dessa båda lycksökare Bourdelot och Pimentelli, den spanske gesanten, snarliga komme ur riket. Ett helt år hade de frestat regeringens och folkets tålamod genom att draga drottningen ifrån hvad henne kärt borde vara: omsorgen om sitt land; och de rykten, som för deras skull spredos om drottningen, voro så nesliga, att de ohjälpligt fläckade landets första kvinna.
Axel Oxenstierna ville i dag tala med Kristina. Han ville än en gång pröfva, om hon täcktes lyssna till en faderlig varning, men han måste bida sin tid. Törhända töfvade hon denna gången dagen öfver i Stockholm. Eljes hade hon nu hela våren vistats på Jakobsdal, hvilket grefve Magnus skänkt henne. Där mottog hon alla de utländska sändebuden, och där hade hon förlidet år afhållit sina långa diskurser med de mystiska italienarne Malines och Cassati, hvilka försvunnit lika plötsligt och spöklikt som de visat sig.
Ett par surrande och näsvisa flugor störde den gamle kanslerens bekymrade tankar; de spelade honom allehanda puts på det oskrifna pappersarket, och han måste schasa bort dem.
Ett svagt hopp om att drottningen skulle komma ned på kansliet hade han hyst, men förmodligen hade hon anländt till staden allenast för att efterhöra Pimentellis hälsotillstånd. Det troddes, att han fått ett lindrigt anfall af den pest hela Stockholm hotades med.
Kansleren vände sig till en af skrifvarne, hvilkens raspande penna genast afbröt sitt bråda lopp:
»Har hennes majestät låtit tillsäga, att hon ärnar sig ned här i dag?»
»Nej, eders nåde, därom ha vi intet försport.»
»Godt. Faren fort med det arbete, jag förelagt eder!»
Han nickade vänligt. Sedan han ordnat sin svarta, veckrika silkesdräkt och slätat spetskragen, begaf han sig upp för den smala vindeltrappan till gamla matsalen, på hvars tröskel han stannade med ofrivilligt rynkade ögonbryn, ty för hans allvarliga blick tedde sig det upptåg, som här förehades midt på blanka förmiddagen, ingalunda amusant.
De lärde herrarne Naudé och Meibom utförde till drottningens och hela hofvets förlustelse ett slags forntida dans, sannolikt densamma, hvarom de för någon tid sedan skrifvit en lärd afhandling. De togo sig öfvermåttan löjliga ut, men tycktes själfva okunniga om, att de gjorde sig till narrar med sina apliknande fasoner och sitt konstiga krumbuktande.
På ena sidan om drottningen stod Bourdelot, på den andra hennes f. d. hofskräddare Holm, nu adlad till Leijoncrona. De skrattade öfverljudt, och Kristina gaf dem icke efter. Bourdelot tillät sig slutligen några glåpord högt uttalade. Dessa hejdade Meibom i ett djärft hopp, och han uppfattade med ens, att medan de blott trott sig illustrera sina skrifter, hade de i själfva verket spelat den snöpliga rollen af arlekiner.
Utan ett ord rusade den storväxte tysken fram till Bourdelot, som föranstaltat uppvisningen, och smällde honom en eftertrycklig örfil på högra kinden.
»Vet I icke hut, som drifver gäck med ärlig mans lärdom,» röt han, glömsk af drottningens närvaro.
Hon reste sig emellertid blixtsnabbt och utbrast: »Slika uppträden, min käre Meibom, undanbedja vi oss för all framtid. De hafva platt intet med hofseder att beställa, och helst se vi, att I ofördröjligen drager dädan, om I ej skall stå oss röd och blek till svars för eder klumpighet.»
Som alltid tände vreden heta flammor på hennes kinder, och ögonen mörknade i hot. Hon stampade hårdt i golfvet med den klacklösa stöfveln och tillade vänd till Leijoncrona: »Drag försorg om att vi blifva den karlen kvitt snarast görligt.»
Bourdelot log själfbelåtet. Detta var väl hans sista värf på svensk botten, ty redan instundande natt skulle han lämna det land, där under ett decennium Frankrikes söner haft ett säkrare stamhåll och fetare bord än fosterjorden bjöd. Det var drottningens vilja, att han skulle draga ut ur staden nattetid. Hon fruktade, att hennes vidskepliga undersåtar skulle angripa honom. De trodde, att han gifvit henne allsköns trolldrycker, och att han dymedels vunnit hennes stora bevågenhet. Väl visste hon, hvem som innästlat detta talet i deras hus och sinnen, och hon aktade att näpsa honom, hur nära tronen han än stod.
Bourdelot hade en gång sagt: »Grefve Magnus är min vedersakare i allt, icke därför att han är eders majestäts vän utan därför att han ser, att jag sitter orädd i sätet och han däremot glider nedför på de pund försynen placerat i en onämnbar kroppsdel.»
Kristina begynte ock finna, att Magnus Gabriel De la Gardie nu icke längre var den spirituelle världsmannen utan en trätlysten och pockande hofkavaljer, och hon visade honom stundom ett gäckande förakt, som ökade hans hat mot lyckligare medtäflare.
Leijoncrona makade med en föga smidig rörelse Meibom bort till kammarpagerna och sade snäsigt:
»Det är bäst, han ger sig i väg. Här vilja vi ej ha honom!» Med högra tummen och pekfingret knäppte den viktige räntmästaren, en titel, som Holm-Leijoncrona fått snarare för sina försyndelsers än för sina förtjänsters skull, bort några dammkorn från den med guldbroderier öfversållade rocken och vände sig nu mot rikskansleren med en bugning, som var halft drängaktig, halft oförskämd.
»Nej se, grefve Axel,» sade han gemytligt, »träd innanför! Drottningen har väl icke sett eder. Vi ha haft så stor gamman af de lärda herrarnas piruetter, att eders nådes närvaro undgått oss.»
Axel Oxenstierna betraktade den uppblåste ögontjänaren utan att genmäla något, ej heller följde han uppmaningen att träda in i salen. När hennes majestät haft ett vredesutbrott som detta, hände det henne tidt, att hon blef onådig och förolämpande, hvem som månde komma i hennes väg.
Leijoncrona, som ej förstod den gamle statsmannens ringaktande tystnad, trugade honom ånyo:
»Stig mans på, herr grefve! Nu hafva vi aflägsnat de lärda paddorna. Bourdelot har rensat slottet för de tallriksslickarna. Men nu lärer han själf få respass efter hvad det förljudes. Drottningen har nog af hans kurer och afsäger sig Frankrike till Spaniens förmån, he, he, he.»
»Du snackar hufvudet af dig, Holm, och törhända hvad dig än kärare är, adelsrocken,» sade nu ändtligen Oxenstierna med djup, tung stämma. Han åstundade ifrigare än någonsin att få denne plumpe sälle aflägsnad från hofvet, där hans lösmynthet redan gjort mycket ohägn. Hade han icke låtit göra veterligt, att Kristina, Gustaf Adolfs dotter, användt honom, en simpel lakej, till sin förtrogne, när hon på smygvägar lät föra påfvens utskickade till sin sängkammare.
En skälfning gick genom Oxenstiernas leder vid tanken på hvad som blifvit honom sagdt om drottningens intresse för den papistiska läran. Det syntes honom, att ingen förödmjukelse kunnat drabba landet hårdare än den om hon afveke från sin fäderneärfda tro. Alla felsteg, hon begått, allt slöseri med kronans medel, lättfärdighet och skrymteri voro intet, jämfördt med detta brott mot samvetets och rikets lagar.
Kristina hade fått sikte på honom, nickade kort och sporde:
»Hvad är I begärandes, herr kansler?»
Nu stod Axel Oxenstierna ånyo inför henne, och hans blick hade det uttryck, hon erinrade sig sedan sin barndom, när han var missnöjd med lilla drottningen. En scen från denna länge sedan flydda tid framträdde plötsligt med lefvande färger för henne, och hon log halft svårmodigt, halft trotsigt, när hon räckte honom handen.
»Vill eders majestät nådigast skänka mig några ögonblick?»
»Ja — ehuru jag förmärker, att edert tal är af ondo. Minns I den gången I sammankallade riksråden omkring min tioåriga person och höll en moralpredikan för mig, utgående från berättelsen om Noaks söner? Så ser I ut också i dag, men måhända väljer I en annan biblisk bild. Jag förhoppas det. Jag hörer ej gärna om de samma sagorna.»
»Ingen saga skall jag mäla, nådigsta drottning. Jag har kommit att — varna eder.»
Kristina rynkade pannan.
»Slikt bedrifver I med alltför stor flit! — Leijoncrona, om en timme skall I ledsaga mig till monsieur Pimentelli. Håll eder beredd!»
Johan Holm-Leijoncrona bugade och höll dörren öppen för hennes majestät, som följd af rikskansleren begaf sig in i sängkammaren. När de höga personerna försvunnit, rätade den sprättige herrn upp sig och tog några långa steg öfver det glatta golfvet, hvilket alltid vållade honom förtret. Han gled och halkade beständigt till hofmännens förlustelse. I synnerhet kammarpagerna drefvo öppet spe af honom.
Nu ämnade han sig direkt ned till klädkammarn, där han visste, att hans stinne svåger, Polycarpus Crombygel, i sin egenskap af husgerådsmästare i dag reviderade. Han skulle gifva honom att veta, hur hennes majestät utmärkt honom och kallat honom »en hjälp i nödens timma». Hon hade nämligen lånat sextiotusen riksdaler af honom. Bourdelot skulle hafva trettiotusen vid sin afresa, och resten måste brukas till en balett, hvilken drottningen ämnade gifva under sommaren.
I trapporna mötte Leijoncrona en liten kammarpiga och hugnade henne ofördröjligen med karesser af det slag, han sett hofmännen bruka, men hans händer hade alltför tafatta och dygdesamma grepp, hvarför den unga tärnan skrek dubbelt så högt, som när »dulle-Totten» kramade henne.
Grefve Claes Tott hade många kärleksbravader, och det förnöjde drottningen storligen att höra om dessa mandater. F. d. hofskräddaren drömde om att också kunna uppbygga hennes majestät med berättelsen om att han funnit diamantsmycken och guldrullar i sin hatt jämte en viss skön dams älsklingsblomma eller band, men ännu hade intet slikt galant äfventyr vederfarits honom. Man skrattade åt eller afvärjde hans amourer. —
»Tag plats, gref Axel,» uppmanade Kristina och slängde sig själf vårdslöst på sängen, gäspande som ett själfsvåldigt barn.
Kansleren lydde stillatigande. Hennes disgraciösa och osköna ställning plågade honom, men han hade föresatt sig att taga henne med mildhet, och afvaktade hennes nästa ord.
Det kom helt plötsligt:
»Jag är icke vid synnerligen affabelt lynne i dag, min käre kansler; min medicus lämnar mig, bortdrifven af mitt folk, som vill behålla allt i eget fat.»
»Jag lyckönskar eders majestät och hela landet, som befrias från denna osmakliga person, och min högsta åstundan är, att afskedet stode för dörren ock för andra lycksökare.»
»Hvilka menar I?»
»Främst Ulfeldt och Pimentelli, eders höga nåde.»
»I förgäter sannolikt, att don Pimentelli kommer från ett land, på hvars vänskapstraktat vi sätta högt värde, och hvad Ulfeldt beträffar, har han bevist sig vara oss underdånigst tillgifven. Hade han icke öppnat sin börs, skulle vi ej mäktat resa till gamle pfalzgrefvens begrafning förlidet år. I vet väl, jag hade förgäfves bud om försträckning på tio håll; äfven till eder och gref Magnus vände jag mig, begärandes lån, men edra guldtunnor hade intet sprund.»
»Eders nåde dömer öfverhöfvan strängt. Vi ha aldrig tvekat att gifva, när eders majestät trängt på, men då förmådde vi det icke. Reda penningar är en fly vara i Sverige nu till dags.»
»Och I ger mitt ’slöseri’ skulden. Fuller är mig detta veterligt. Men en fri fågel sätter man icke ostraffadt i bur. Förmenas han att flyga mot all världens härligheter, begärer han dem till sig. Så har det gått mig. Nu skall jag dock snarliga bjuda eder alla farväl. I vet, att mitt beslut denna gång är oryggligt.» Hon satte sig plötsligt upp och utbrast passioneradt:
»Jag hatar mina bojor; jag hatar gallren! Och jag förfryser här i denna polarvrå, där man bjuder ljumma hjärtan och ljumma eder. Man har förebrått mig, att jag icke kan älska. Säg — hvem vill man bjuda mig, som mäktade fatta det sinne, hvilket förbränner sig själf i längtan efter hel lycka?»
Axel Oxenstierna stirrade häpen på henne. Hon syntes honom förvandlad, som omgifven af eldslågor. Det var en ung kvinna, törstande efter det ouppnåeliga, för stolt att duka under för sin svaghet, för sann att förneka den.
Hastigt slog hon dock om från det feberheta tonfallet till ett lugnare, och i det hon tog plats midt emot Oxenstierna, sade hon:
»Jag väntar edert andragande!»
Kanslerens hvita hufvud böjdes djupt.
»Skall eders majestät värdigas höra mig? Jag har obehagliga saker att mäla. Mitt tal blir ej så ljufligt som de unga courtisanernas. Får jag nådig tillåtelse att säga fritt, hvad som ligger mig på hjärtat?»
Drottningen nickade. Hon kallade till sig sin älsklingshund Pan och begrafde fötterna i hans yfviga päls.
Oxenstierna tvekade en sekund. Han hade så mycket att frambära — allt var af största vikt, men det syntes honom, som skulle det ej båta mera än att kasta en sten i djupt vatten. När ringarna efter den utplånats, är den glömd.
Han begynte dock, och talade länge och lågmäldt. Till en början lyssnade Kristina uppmärksamt, men snart föreföll hon trött på dessa föreställningar om tryckande skatter, otjänlig hofhållning och mycket annat. Först när kansleren upprörd yttrade, att han äfven förnummit, det hon hade i sinnet att falla i jesuiternas lockande snaror, spratt hon till och sparkade undan hunden med en förtrytsam rörelse:
»Det undrar mig, att I lyss till falska och hala tungors snack,» genmälde hon högmodigt, »och att jag gitter svara eder, kan I betacka eder grå hår. Hör mig, min vän, Sveriges drottning sviker icke sin faders tro, om hon ock ser dess håligheter. — Nu till annat: Hvad säger I om att bli hertig?»
»Jag förvägrar att mottaga slik ärebevisning.»
»Det gör I allenast därför att I vet, det jag åstundar unge Totts upphöjelse i hertigligt stånd.»
»Enligt min syn på tingen är en svensk ädlings börd honom nog. Man måste endast beklaga, att så många nu till dags lisma sig fram till ernåendet af adelsdiplomet. Eders majestät har nära sin person en narr, som ej borde tillstädjas vapensköld.»
»Hans namn?»
»Hofskräddaren Johan Holm.»
»Min Leijoncrona! Hvad har han förbrutit? Icke annat jag vet, är han en lika braf man som någon annan.»
»Hans bravur må vara hvilken som helst, han förblir dock en skräddaresax i adelsfodral, och jag ber underdånigast eders majestät betänka ...»
Kristina reste sig och tvang honom med en handrörelse att afbryta.
»Låt det nu vara nog,» sade hon retligt. »Jag är behörigen tuktad och tränger till hvila, eller nej — innan jag beger mig till Pimentelli, skall jag rida ut ett slag igen. Min häst bär mig bort från alla ledsamheter.»
Oxenstierna ärnade invända, att hon alltför flitigt begagnade denna förströelse, ty aldrig tillförene hade man väl hört om en drottning, som nattetid red allena gata upp och gata ned, så som hon för plägsed hade, men han vågade icke ytterligare pröfva hennes långmodighet.
Sedan han djupt bugande kysst hennes hand, aflägsnade han sig.
Han hade icke väl hunnit ut, förrän Johan Holm, högtidlig och med ett viktigt smil kring de skägglösa läpparna, stod inför hennes majestät.
»Hvad vill han, min käre mästare af saxen och lejonet,» sporde Kristina skrattande.
»Eders majestät, jag för en ädel jungfrus talan.»
»Hon är kärlekskrank, den väna mön, inte sant? Men hvad skall jag göra åt det?»
»Hon bönfaller genom mig,» han bröstade sig, »om eders majestäts beskydd.»
»Såå — är I en sådan storman i älskogsdater? Hvad säger mor Barbara därom? Hon tör väl icke skåda med blida ögon slika snedsprång.»
Leijoncronas små plirande ögon, hvilka liknade tennknappar i dåligt sydda knapphål, glimmade till, och han bekände en smula generad, att han allenast var tredje man. Den unga tärnan älskade af varmt hjärta grefve Tott, men hennes fader ville gifva henne åt en annan. Endast drottningen kunde rädda henne.
»Tott må komma hit,» befallde Kristina; och när hennes befallning nått sitt mål och grefven stod inför henne, sporde hon:
»Ärnar I gifta eder?»
»Nej, eders majestät. Jag har ännu icke skådat kvinnan, allenast kvinnorna.»
»Klokt taladt. Far fort med sådan syn på genus femineum. — Men här lärer finnas en ung tärna vid mitt hof, som drömmer om eder kärlek.»
»Då är min famn öppen att vagga hennes drömmar, eders majestät. I fredstid har en krigare icke annat att beställa än att lustvandra bland lefvande blomstersängar. Hvilar en diamant invid blommornas hjärta, kyssa vi bort — det är vårt lefvebröd.»
Drottningen skrattade bevåget åt gunstlingens skämtan, och hon sade:
»Så ger jag eder orlof till kärlekshandeln, grefve Tott! Älskog är den friborna lyckans skötebarn, äktenskapet samhällets bête avire. Jag ser gärna ungdomsdrömmarnas hvita fjärilar vid mitt hof. De parera mot röda rosor, men örtagårdens fänkol och anis äro mig föga kära. Och nu, herr grefve, ställ den unga tärnan till freds efter hennes sinne! Jag behöfver er ej mera i dag. Vi ses i morgon på Jakobsdal!»
Hon tänkte, när han lämnat henne, att hon hellre skulle velat gifva riket i arf åt denne ridderlige ungersven med furstelater än åt sin frände Karl Gustaf, som alltjämt syntes henne vara en borgerlig sprätt med smått skurna begrepp. All utvärtes estime ville hon likväl framgent som hittills bevisa honom, ty han var dock en ättling af det stolta Vasahuset, han som Tott, men ett fjät närmare kronan.