XII.
I onåd.
Fru Ebba Brahe lyftes af tvenne sina tjänare upp i den kalla karossen, hvilkens unkna luft vållade henne en besvärlig hostattack. Hon satte sig med en djup suck ned på de hårdt stoppade dynorna och drog sorgedoket öfver pannan ned mot de insjunkna, gråbleka kinderna. Salig kungens ungdomsälskade hade intet af sin ljufva fägring kvar. Hon var en sjuklig och trött gammal kvinna, som efter sin makes död dragit sig tillbaka från världen.
Dock hade hon planterat tvenne unga, starka träd på kunglig mark, sina båda söner, af hvilka den yngste nyligen gift sig med drottningens enda förtrogna, den vackra Ebba Sparre. Hon hade känt sig så lycklig vid all den ära, som vederfors hennes barn, att det slag, som denna samma dag drabbat henne, hade gjort henne dubbelt ondt. Det vackraste och stoltaste trädet hade blåst omkull — hennes mest älskade son, Magnus Gabriel, hade fallit i onåd hos drottningen. Intet kunde mera ha bragt henne ur fattningen än detta budskap.
Först kände hon sig förlamad. Det föll en tyngd öfver alla hennes leder, och händerna sjönko som bly ned i hennes sköte. Men hennes trots år och sorger kraftfulla natur ville ej finna sig i någon slö underkastelse. Hon skulle undersöka saken, själf tala med sonen. Han måste väl säga henne, att budbäraren öfverdrifvit, att det hela varit en obetydlig och lätt kurerad querelle! ... Om Magnus verkligen drefs från hofvet, från drottningens närhet, skulle det för sann bli hans död.
Och hvad hade den alltför ledsamma affären rört sig om? Hon vände sig mot sin dotter Maria Sophia, hvilken ledsagade henne, och sporde:
»Skulle Magnus gjort sig skyldig till annat än ett bakdantande af en simpel adelsman?»
Maria Sophia tvekade. Broderns olycka gick också henne djupt till sinnes; hon såg melankoliskt ut på det snöblandade regnet, när hon helt sakta genmälde:
»Det torde tyvärr ej vara första gången han sökt höja sig i drottningens ynnest genom att förklena andra, och godt hade det varit, om vår kärälskelige broder haft tungan sittande fastare i munnen.»
Ebba Brahe svepte mantelkappan tätare omkring sig och sade med en röst, i hvilken lidelsen tycktes rostat fast, så hes och skroflig var den:
»Jag är säker på min son. Han har intet ondt begått. Denne Steinberg, som han namngifvit som drottningens förtalare, måste ock ha skulden.»
»Steinberg lärer med ed bekräftat, att han intet låtit mäla om hennes majestät, och detsamma säger äfven öfverste Schlippenbach, som vår käre broder blandat in i händelsen.»
»Tig barn, hellre än att du med ditt tal skall vända dig mot din broder,» inföll fru Ebba barskt. »Gud gifve, vi hade denna vägen bakom oss och voro i Uppsala, där jag skall få bevisning om min sons oskuld. Fuller anar jag, att den ränksmidaren Pimentelli står bakom allt detta ominösa snack. En De la Gardie fläckar icke sin heder med någon låg handling, och min Magnus är höjd öfver allt illavulet.»
Vagnen skakade fram på den dyiga vägen, och de våldsamma krängningarna bröt den gamla moderns ordström, så att dottern hade svårt att uppfånga meningen.
Trots den tidiga morgonstunden, rådde kulen decemberskymning, och de två kvinnorna inne i den alltför stora, mörka vagnen liknade grå spökskepnader af sorgen och grämelsen.
Sömniga och dufna följde tjänarna efter i en karet. De hade hoppats få stanna i fred på Axholmen öfver vintern, och att så här plötsligt bryta upp likade icke de åldriga lakejerna och de grånade kammarpigorna.
De hviskade skyggt om anledningen till resan, sådan ryktet mält dem den. Gref Magnus hade vågat tillvita drottningen hennes synd att hafva en utländsk älskare af den hale don Pimentellis kaliber, hvaröfver drottningen blifvit så uppbragt, att hon spottat grefven midt i synen. Detta hade Gustaf Wrangels tyske kammartjänare på sin rotvälska förtalt, och han hade dristat sig göra det tillägget, att hennes majestät fällan icke skulle tagit så illa upp, om hon haft någon natt till öfvers för herr grefven, men Spanien och Danmark nynnade så fliteligen vaggvisor för henne, att hon förgätit Sverige.
Man visste, att detta tal syftade på Pimentelli och Ulfeldt, och harmades på drottningen, men många ord byttes ej nu i ämnet. Halfsofvande sutto de alla, endast helt flyktigt ankvickade af honungsbrödet och brännvinet, som i en fältflaska gick från mun till mun.
Backe upp och backe ned gick färden. Snön föll allt ymnigare och gjorde de knaggliga vägarna än oländigare. Blåsten tjöt och hven, där den från skogen sopade fram öfver de ofantliga gärdena och hvirflade snöflingorna omkring som täta, rullande moln, hvilka pressats mot marken.
»Nu skönjs stadsporten, fru moder,» utbrast slutligen Maria Sophia. »I ser svåra medtagen ut.»
»Resan har vållat mig mycket men, men Herren vare tack, att den snarliga är öfverstånden. I min sons armar skall jag förgäta alla krämpor.»
Hennes stora, mörka ögon fylldes af ljus lycka, och hon satte sig rakare på den smala bänken, alltför obekväm för hennes år.
Det röda Vasaslottet lyste nu emot dem som en väldig fyrbåk uppe på vallen, och nedanför lågo små fula, halmtäckta hus utkastade som en handfull jätteleksaker. Domkyrkans torn förblefvo borta i snödiset, men själfva byggnadens massa sträckte sig som ett sofvande mammutdjur på den lilla upphöjningens hvita bädd.
Det var lördag, och klockorna ringde till heligmål och slut på veckans id, just när de hunnit den gropiga gatan, hvilken snirklade sig upp mot slottet.
Grefvinnan Ebbas dräng, Lasse, hade ridit i förväg för att hos slottsvakten efterhöra, hvar grefven stode att anträffa. Slokörad och med hängande mungipor återvände han till den väntande karossen, hvilken tycktes stelnad och infrusen i snön.
Ebba Brahe slog med knuten hand upp dörren:
»Hvilka tidender medför du?»
»Eders nåde! Drottningen har dragit ut på jakt med den engelske och spanske gesanten, och gref Magnus —»
»Han är med — han är alltid med drottningen — jag vet det!» Hennes stämma ljöd nästan hotande, och ögonen brände mot Lasses ansikte, så att han knappt vågade säga mera.
Maria Sophia inföll:
»Hvad fick du att veta beträffande min herr broder?»
»Den nådige grefven begaf sig i går morse till Ekholmen.»
»När väntas han åter?» sporde fru Ebba, och nu sjönk rösten, som när ett ljus plötsligt slocknande glider ned i pipan.
Lasse skulle åstundat, att hans ljusa hårman i detta ögonblick skylt hans ansikte, men blåsten reste den i stället stridslystet.
»Vakten hade förnummit, att alla herr grefvens tillhörigheter redan blifvit eftersända; han lärer icke brådt förväntas åter.»
Ebba Brahe ryckte till, och ohörbara ord smulades sönder mellan hennes skälfvande läppar. Det blef fru Maria Sophias värf att tillsäga kusken att köra till härbärget, men när hon där ville föra sin fru moder till sängs, nekade denna. Hon skulle sitta uppe, eljes fruktade hon att ej kunna resa sig mera.
»Sängen är en vän för den, som mäktar sofva,» sade hon matt, »men vaka hamnar den sig tidt på, förvandlande sig till sjukläger.»
I en hög karmstol föll den gamla grefvinnan samman; hennes ögon stirrade ut mot kammarens enkla föremål utan att se dem. Ett vaxljus brann ned och ersattes med ett nytt, innan morgonen grydde. Blek och olustig smög den sig till sist in och hälsade fru Ebba med en kall smekning öfver hennes skrumpna hand, som vissen och blåådrad hvilade bland den svarta kjortelns veck.
Klockorna ringde ånyo, denna gång till mässa, och fru Ebba uppmanade dottern och allt sitt folk att begifva sig till kyrkan. Själf ville hon bida i ensamhet den stund, då gudstjänsten slöt, för att ha kraft att oförtöfvadt åka upp till slottet. Drottningen skulle säkerligen icke vägra henne audiens änskönt det var söndag. Hon hade ju afskaffat allt helighållande af denna dag och plägade själf då ställa till allehanda lustbarheter.
Ståtlig tog sig den grefliga karossen med det prunkande vapnet ut, när den körde upp mot slottsbacken; före den red Lasse, och på sidorna sprungo sex drängar i det De la Gardieska livréet. De höllo alla höfviskt sina hufvudbonader i handen.
Inuti vagnen fanns allenast grefve Magnus’ moder. Hon hade återfått sin tillförsikt, och ögonen strålade ut sin kvarglömda ungdom öfver det fårade, tåreplöjda ansiktet. Den tjänare, hon sändt för att efterhöra om drottningen ville gifva henne företräde, hade återvändt med ett mycket huldrikt svar, och detta kom henne att tro på en lycklig utgång af sitt ärende.
Genom den etthundra man starka högvakten skred den lilla svarta skuggan i änkedoket fram. Hon var så van vid hofceremoniel, att hon som en sömngångerska passerade förrummet, där den guldbroderade stånddrabanten stod som uthuggen ur trä. När hon kom in i salen, där hela hofvet syntes samladt i hviskande grupper, gled en het, skamsen rodnad öfver kinderna, men hon höjde hufvudet och följde kammarherren Claës Banér in i drottningens kabinett.
»Väl mött, fru Ebba!»
Det var drottningens klara, något kalla stämma, som ljöd emot henne från rummets förgrund. Hon stod där under en himmel af karmosinsammet, omgifven af sin uppvaktning. Hvad den gråa klädesdräkten, den svarta halsduken och den lilla sobelbrämade sammetsmössan, som hennes majestät bar, föreföll henne välbekant. Det enda, som tycktes henne främmande i drottningens påklädning, var den juvelprydda amaranterorden i sitt röda band. Visserligen hade hon försport mycket om dess tillkomst och äfven harmats öfver slikt pjoller, men nu ville hon icke tänka därpå. Hon skulle villigt förgäta alla drottningens nycker, allenast hugsande hennes stora nåd och godhet mot sonen.
Inför dessa leende, oförstående människor — de flesta af utländsk börd — kostade det fuller på att ödmjuka sig, men intet var henne mer värdt än sonens bästa, och plötsligt kände hon klart, hvad han aldrig i ord tillstått men i tusen svartsjuka handlingar bevist, att Magnus med hela sitt varma, veka hjärta älskat denna kvinna, som nämndes Sveriges drottning.
Hon höjde icke hufvudet, men i tonfallet låg en stolt förebråelse, när hon nu yttrade: »Jag har kommit för att träffa min son. Jag kunde icke föreställa mig honom annorstädes än där hans höga beskyddarinna fanns.»
Kristinas blå ögon hade en glans af fejadt stål, när hon riktade dem på grefvinnan, och hennes svar var föga gunstigt:
»I misstager eder, fru Ebba! Er son har bevist sig ovärdig en plats vid mitt hof. Jag har själf tillsagt honom att draga dädan.»
Ebba Brahe stod ännu upprätt, men den blekhet, som bredde sig öfver ansiktet, vittnade om, hur smärtan förvittrade hennes kraft. En gång för länge, länge sedan hade en drottning med lika järnhård hand kramat om hennes hjärta, men det lidande hon då känt hade varit lust jämfördt med detta.
En vink af Kristina affärdade den lyssnande uppvaktningen. En stum, bugande rad af herrar och damer gled ut genom den låga, djupa dörramen, och det stora rummet med de praktfulla Arrastapeterna föreföll henne med ens så ödsligt, som om allt lif lämnat det, ty ingen af de båda kvinnorna yttrade på länge ett ord. Slutligen bröt drottningen tystnaden:
»Vill I icke se eder unga svärdotter, fru grefvinna. Ma belle comtesse befinner sig stadigt här på slottet.»
Ebba Brahe förstod, att dessa ord menades endels som tröst och endels som punkt på andragandet om sonen, men hon skakade häftigt på hufvudet. Ingen ville hon se — ingen annan än den förorättade sonen rörde henne i detta ögonblick. Hon erfor en het impuls att skrika högt som ett väckarerop till drottningens sofvande hjärta: »Hugsar du intet af din ömhet för honom, hvars namn du i ungdomsåren ständigt bar på läpparna? Har du förgätit alla de nätter vi vakat tillsammans, förnöjande oss med tal om den, hvilken var oss båda kärast i lifvet?» — Hon hejdade dock tankarnas vallfart och nämnde intet om flydda tider, men med en förtviflad snyftning sjönk hon på knä inför dottern till den man, hvilken offrat henne själf så många ömma knäfall.
»Eders nåde,» hviskade hon; »våra förfäder — min makes som mina — vi själfva, våra barn ha alltid left och andats nära tronen, och den kungliga nådens sol har städse lyst öfver dem, befruktande deras handlingar. Öfvergif oss icke heller nu! Det är för änkans son jag beder. Han är mig förunderligen kär, och jag hyser ingen högre önskan än att få behålla honom vid min sida, till dess jag lycker mina gamla ögon i evig frid.»
Talet hade blifvit långt; som klagande toner från en brusten sträng nådde det Kristina, och hon lyssnade till denna bekännelse om en moders kärlek som till något sällsamt rörande. Med en blick full af deltagande räckte hon den gamla handen:
»Stig upp, fru grefvinna, och var förvissad, att jag intet agg bär till er son; må han lefva, så lycklig han det förmår, eder till fromma.»
Fru Ebba tog drottningens hand, men hon reste sig ej. Hennes torra, smala läppar kysste Kristinas fingrar, och hon sade:
»Edra ord, nådigste drottning, mäla mig väl, att I återskänker honom eder ynnest, annorlunda menade ha de föga värde.»
»Min ynnest torde han själf veta medlen att återförvärfva. Till mitt hof kommer han dock ej vidare, men öfverste Schlippenbach bidar sin upprättelse, och grefvens heder kräfver, att han gifver den.»
Något så oerhördt som att den förnämste af landets unga högadel skulle duellera med en uppkomling, en rotfrukt från någon tysk åker, kunde gref Magnus’ moder icke föreställa sig, och hon utbrast med en rest af sin forna häftighet:
»Slik värjfäktning kan eders majestät bjuda sina kammarpager. Min son, riksrådet och riksskattmästaren anstår det ej färga svärdsudden med dy.»
»Så må han hålla svärdet i slidan, om det honom lyster. Feghet och lumpenhet låter jag mina drängar kasta utom slottsporten. Detta är mitt sista ord i denna sak.»
Ebba Brahes förbittring smalt bort för den bottenlösa grämelse hon kände öfver att intet kunna uträtta till sonens bästa. Som en agad hund kröp landets första grefvinna fram till drottningens fötter och brast ut i hejdlös gråt. Hon fick icke fram några ord. Ögonen förblindades af tårar, och hela hennes kropp skakade af ångest.
»Lugna eder,» bad Kristina vänligt. »I har ännu en son, min hurtige jaktkamrat och tro man, grefve Jakob. Han skall förvisso hålla eder vägen till min gunst öppen, och jag vill eder med allan flit min huldhet bevisa.»
Med en stämma, som ljöd dödstrött, svarade hon:
»Jag förmår icke tacka eders majestät, ty mitt hjärta är sönderbråkadt af sorg. Hade I känt en moders lust och ve, skulle I förvisso icke farit fram så hårdt.»
Hon reste sig och stapplade mot dörren med händerna sträckta som efter stöd.
På tröskeln töfvade hon och sade oändligen bedröfvadt:
»Så ha både son och moder fått sota för sitt lifs största kärlek.»
Kristina hade nyss förut gjort en rörelse, som ville hon taga den gamla i sina armar och hjälpa henne med dotterligt öm omsorg, men vid dessa ord studsade hon, och det drog ett moln af ovilja öfver hennes breda panna.
»Ingen må flyga högre än vingarna bära,» sade hon hårdt, »och en sparf skall ej söka sig in i örnnästet. — Lef väl, fru grefvinna och lägg det granneligen på minnet, att I alltid är oss en kär och aktad gäst.»
Mycket långsammare än hon gått upp för slottstrapporna gick Ebba Brahe ned för dem. Hon visste, att hon aldrig åter skulle beträda dem. Bakom henne lågo alla lifvets ljusa och mörka år. En kort, snabbt flyktande afton återstod henne. Den hade ingen glädje. Hon tänkte på, hur högt hon älskat glädjen, och hur njugg den dock varit emot henne. Tungt steg hon ned för de breda trappafsatserna, hvilka föreföllo henne oändliga, och när hon ändtligen hunnit porten, sjönk hon utmattad i sina framskyndande tjänares armar. —
Kristina hade länge gått af och an, rof för en häftig sinnesrörelse. Det skulle varit henne öfvermåttan kärt, om hon kunnat visa mera mildhet, men hon förmådde det icke. Hela hennes väsen hade sårats af Magnus De la Gardies omanliga, fega uppträdande. Han hade bedragit henne, bedragit sig själf och de män, som med redligt uppsåt fyllt sina plikter. Hon hatade småsinne och låghet, och här vid lag gjorde det henne mera ondt än någonsin; det var hennes närmaste vän, mannen, som hon från ungdomstider ställt vid sin sida, hvilken nu svek hennes tillit. Pinad af hans förvirring under det förhör, hon genast anställt, hade hon afbrutit det tvärt och skickat honom långt ifrån sig. Men redan i dag hade han trugat sig på henne med ett bref, som prins Adolf Johan i bevekliga ordalag frambar. Ömkligt tilltrasslade och besnärjande fyllde orden det stora papperet, men all denna kvidan rörde icke drottningen. Han hade med ens sjunkit så djupt i hennes aktning, att hon icke gitte höra hans stämmas skälfvande afbön.
Hon hade icke heller ärnat svara honom, men nu — efter fru Ebbas besök — insåg hon, att hon måste, de skulle eljes icke gifva henne någon fred.
Men den skrifvelse hon aflät skulle blifva sådan, att de mäktige baxnade för att öka hennes vrede. I många exemplar skulle hon låta skrifva den och göra om intet hvarje försök till förlikning.
Hon fortsatte alltjämt att mäta golfvet med häftiga, ojämna steg och hufvudet tillbakakastadt i trotsig harm. De yfviga lockarna gungade fritt på hennes axlar. Mössan hade hon tagit af, då den tyngde henne. Nu slet hon också af den svarta halsduken och andades djupt.
»Om jag icke vore drottning,» mumlade hon, »då skulle jag törhända förlåta dig, Magnus — men icke heller då skulle jag vidare vilja se dig.»
Hon stannade vid det med grönt kläde öfverdragna skrifbordet, ryckte fram stolen och satte sig. Hennes händer ordnade med feberaktig ifver skrifmaterialet. Redan hade hon fattat gåsfjädern, och den gled besinningslöst öfver papperet, raspande ned orden som täta dolkstygn. Hon föraktade att inleda brefvet med någon sirlig fras utan begynte högst uppe på arket de mördande rader, hvilka för beständigt skulle aflägsna hennes första och största gunstling från hennes närhet:
»Emedan I åstunden, att ännu en gång få göra eder uppvaktning hos mig, äfven efter den onåd som träffat eder, så är jag nödsakad säga eder, huru stridig en sådan längtan är med eder egen förnöjelse; och jag skrifver till eder detta brefvet för att påminna eder om de skäl, som hindra mig att låna mina öron åt eder begäran, och som tillika böra öfvertyga eder om att en sådan påhälsning för edert egna sinneslugn skulle vara onyttig. Det tillhör icke mig att föreslå några botemedel för eder olycka, utan det blir eder egen sak att vara omtänkt på medel, huru eder heder skall kunna åter upprättas; ty hvad kunnen I mer vänta af mig, eller hvad kan jag mer göra än beklaga och illa berykta eder? Den vänskap jag haft för eder förbinder mig till både det ena och det andra af dessa; och ehuru mycken benägenhet jag haft för eder, så kan jag dock icke utan att förråda min egen heder förlåta eder det brott, som I hafven begått mot eder själf. Tron intet, att jag på något sätt är förolämpad. Jag bedyrar eder heligt, att jag icke är det; men jag kan hädanefter aldrig hafva andra känslor för eder än medömkan, hvilken dock i intet fall vidare kan gagna eder, sedan I hafven gjort den välvilja onyttig, som jag tillförene haft för eder. I ären ock, enligt eder egen bekännelse, därtill ovärdig, och I hafven själf, i flera hederliga mäns närvaro, förkunnat eder dom att blifva förvist från hofvet. Jag har bekräftat den, efter jag funnit den billig, och jag är icke så färdig att ändra den, som man inbillar eder. Huru kunnen I dessutom våga att visa eder för mig, i afseende till det I gjort och lidit? I kommen mig att blygas, när jag eftersinnar, till hvad nedrigheter I gjort eder skyldig, och huru många gånger I hafven måst förödmjuka eder äfven för dem, mot hvilka I utöfvat så många elaka knep och stämplingar. Uti denna olyckliga ställningen har ingen sinnesstorhet, ingen ädelmodighet visat sig i edert uppförande. Om någon ånger kunde falla på mig, så skulle jag visst förtryta att hafva ingått vänskap med en så svag själ som eder; men en sådan svaghet är mig ovärdig, och jag bör därför icke med svarta färger afmåla det särskilda utseende, som jag själf velat sätta på tidernes omskiften. Jag skulle i hela min lefnad icke omtalt dem, om icke eder oförsiktighet nödgat mig att förklara mig emot eder. Min heder förbinder mig, och rättvisan befaller mig att göra detta uppenbarligen. Jag har redan hela nio åren därutinnan gjort allt för mycket för eder skuld, att jag beständigt tagit eder blindvis i försvar emot alla människor; men när I nu själf försummen edra dyraste fördelar, så är jag befriad ifrån det besväret att vidare därom hafva någon omsorg. Genom det, att I visat eder ovärdig den lycka, för hvilken I haden att tacka mig, hafven I själf gjort en hemlighet allmän, som jag eljes hade beslutit att förtiga, så länge jag skulle lefva. Om I ären nögd med att höra förebråelser, så kunnen I komma hit; jag gifver då med detta villkor mitt samtycke därtill; men gören eder aldrig hopp om, att tårar eller andra undergifvenhetens betygelser någonsin kunna förmå mig till den minsta ytterligare nåd. Den enda jag hädanefter kan hafva för eder öfrig är, att sällan ihågkomma och mindre omtala den jag tillförene för eder hyst, helst som jag fattat det beslut att aldrig för annan orsak omnämna den än för att utskämma eder. Det är därföre som jag bör visa eder, att I efter ett sådant fel, som edert, ären ovärdig min aktning. Däruti består allt det, som jag ännu funnit mig förbunden att göra för eder; men påminnen eder endast, att det är eder själf, som I hafven att tacka för den onåd, i hvilken I kommit, och att jag emot eder är rättvis och billig, äfvensom jag alltid skall vara emot alla människor.
Upsala den 5 dec. 1653.»
Sedan hon med höga, rediga bokstäfver undertecknat brefvet med sitt namn, genomläste hon det så omsorgsfullt, som vore det ett högviktigt dokument. Hela tiden erfor hon dock samma plågsamma obehag, som om hon bevittnat en afrättning, och då hon slutat, rullade stora tårar ned på det gröna klädet. När hon ville utplåna dem med handen, kände hon, hur heta de voro, och ett kvaldt leende gled öfver hennes läppar.
Hon lade armarna mot bordskifvan och lät hufvudet falla ned mot de knäppta händerna. Hvad hon i denna stund högst åstundade var, att hon förmått jaga bort alla hågkomster, men de fyllde hennes själ, och tankarna brände henne som droppande, smält vax. Hon ömmade för svedan af uppgörelsen med det förflutna.