Den sjätte juni, den dag, som blifvit utsatt till drottningens tronafsägelse, hade ingått strålande klar. Solen guldmålade slottets östra mur och öste ut skimrande ljusfloder öfver blekeplanen och örtagården, där salvia och rosmarin doftade krydda och honung ut öfver gångarnas vindlingar.
I sitt öppna sängkammarfönster stod Kristina med de nakna armarna stödda mot den breda fönsterposten. Tätt utanför, så nära henne, att hon förnam vingsuset som flämtande andedräkt mot sina kinder, flögo ifriga och beställsamma fåglar, sjungande under arbetet. De sträckte icke flykten långt, boet, maka och ungar bidade dem, och det gällde att sörja för de sina.
»Hvad det dock är ondt om vildfåglar,» sade Kristina halfhögt för sig själf. »Du store Fader därofvan, så underligt tama och små varelser du låtit fortplanta sig i din värld! De våga icke beträda ensliga vildmarksstigar.»
Hon mumlade fram dessa tankar, under det hennes blick gled ut öfver staden och vägarna omkring den.
Det fordom så mäktiga Aros hade krympt samman till en liten by med låga hus. Det enda, som minde om storhetstiden, var kyrkan. Dess klockor ringde i den sommarfagra morgonen med ljus och varm klang, hvilken på lätta luftböljor sväfvade ut öfver Upplands bördiga åkrar och flacka gärden.
Uppsala hade aldrig blifvit för Kristina hvad Stockholm en gång var, och hon skildes utan saknad från denna sin tillfälliga uppehållsort, hvilken hon valt allenast för att vara friare i sina handlingar. För akademien, Sten Stures stora skapelse, hyste hon visserligen ett lefvande intresse, men hon skulle säkerligen ej behöfva sakna fäste för sina vetenskapliga sträfvanden i utlandet heller.
Drottningens blick vandrade åter håglöst ut mot de i gröna täppor inbäddade stugorna, skilda af smala, gropiga gator. — Öfverallt syntes en myckenhet folk, de flesta i mörka och tunga kläder trots sommarvärmen.
De skulle ju följa en drottning till grafven, och änskönt de redan samma dag skulle se en konung uppstiga på den lediga tronen, var den första akten för dem af större betydelse.
De sade sig nu i afskedets stund, att fröken Kerstin fuller varit dem till stor hugnad, när de vändt sig till henne med sin nöd. Hvad det månde blifva af denne nye konung, som mot deras vilja vardt dem beskärd, kunde ännu ingen veta.
Kristina såg ut öfver det folk, hon frivilligt stötte ifrån sig, och hjärtat slog tungt, som om en klocka klämtat i hennes bröst. Det vore törhända till olycka, att hon drog sina färde, men vore det ej till än större men, om hon stannade? Hon kunde dock aldrig i evighet lära sig af hjärtat älska detta land, detta folk, så kärft och torftigt och likväl så sällsamt själfförnöjdt.
Med en otålig rörelse lade hon armarna bakom nacken, och de blå ögonen höjde sig mot den klara rymden som mot en oändlig slätt.
Få — hart när inga vänner lämnade hon kvar i Sverige. Kretsen omkring henne hade glesnat, och töfvade hon längre att bjuda farväl, skulle hon törhända få upplefva den stund, då alla vände sig med hätskt och afvogt sinne ifrån henne. Domen öfver grefve Magnus kunde de mäktiga icke tillgifva henne, och folket knotade i tysthet öfver Messeniernas grymma afrättning. Hon visste det; man lät öfverallt besticka sig af uppviglare och hetsmakare. Ingenstädes unnades henne ro.
Den hvita silkeskjorteln föll i styfva veck omkring hennes lilla magra gestalt. Ansiktet föreföll blekt och smalt efter nattens många genomvakade timmar, och öfver pannan låg ett drag af tankedigert allvar. Hvad hon kände sig trött, och dock hade hon en hel dags mödosamma ceremoniel att uppfylla, innan hon ändtligen för alltid finge blifva kvitt de plikter, som likt järnkrampor lådde vid tronen.
En snyftning bakom henne kom henne att vända sig om. Ett varmt, tacksamt leende gled öfver hennes läppar:
»Min trogna Ebba!» Hon bredde ut sina armar mot grefve Jakob De la Gardies unga maka. »Är det för min skull I gråter?»
La belle comtesse torkade förvirrad ögonen.
»Tillgif, eders majestät, men jag är så bedröfvad, att jag platt intet mäktar visa ett gladt ansikte. I tager all min fröjd med eder.»
»Säg icke så, vackra Ebba, ett täckeligt fruntimmers glädje har många namn, min allenast ett: Frihet!»
Hon såg på det ur, hvilket hon lagt på ett bord bredvid sig. Den utsökta emaljmålning, som prydde det, framställde henne själf som jaktens, segerns och hafvets gudinna. Nu ägnade hon dock ingen uppmärksamhet åt denna lysande allegori. Visarens gång föreföll henne icke snabb nog.
»Intet sliter på själen så som väntan,» utbrast hon häftigt, »sedan klockan fem har jag bidat prinsen och riksråden. Hvarför låter man mig ej gå, som man släpper en frigifven fånge. Ingen lärer förmena, att jag förskyller tack för min gärning.»
Hon vandrade med korta, snabba steg af och an. Hennes klacklösa skor klapprade lätt mot det inlagda golfvet, och hennes klänning prasslade, annars var allt tyst.
Slutligen sporde drottningen:
»Hvad är klockan, ma belle?»
»Strax åtta, eders majestät.»
»En lång morgon är sålunda snart liden.» Drottningen stampade med foten. »Mina rådsherrar synas mig vara rätt makliga nu, sedan de fått alla dokumenter i handom; min tid räkna de för intet. — Vet I hvad längtan är, grefvinna?»
»För mig har den utgjorts af åstundan att tillbringa hvarje stund i eders nådes närhet.»
»Eder ljufva mun formerar fast ljufveliga ord,» Kristina log blidt, »men jag vill låta eder veta, hurudan min längtan är: den är hafvets brus i storm, intet har hitintills mäktat tysta den. Så högt ryter den understundom, att jag själf darrar för dess kraft.»
»Och hvart längtar I, nådigaste drottning?»
Ett bittert, vemodigt drag förvred Kristinas anlete, när hon genmälte:
»Jag längtar efter något, jag kunde nämna lycka för min kropp och själ. Jag hungrar, grefvinna, men i mina fäders land finns ingen spis, som förmår mätta mig.»
Nu anmäldes prinsen och riksråden.
Kristina stod en sekund orörlig, och ögonen mörknade af djupa, inre kval, men hon återvann genast sitt lugn och gick med fasta steg in i förmaket, där hon vänligt och öfverraskande gladt hälsade de församlade.
När hon blef varse prinsens kolsvarta taftsklädning, ryckte det ironiskt kring hennes uttrycksfulla mun, men hon sade intet, räckte honom allenast med mycken värdighet handen.
»Väl mött,» sade hon hjärtligt, »nu går en ny dags sol upp för eder, käre frände.»
Karl Gustaf svarade sirligt och betänksamt, uppmanande sin höga fränka att återtaga afsägelsen, då han och alla rikets andra undersåtar mycket traktade efter att få behålla henne.
Kristina skrattade högt.
»Spara på krutet, eders höghet, I offrar för många äresalfvor på den löpande haren! Tacka I försynen och mig för att I nu står färdig att sätta en krona på. Krigarehatten har I burit länge nog.» Hon vände sig till rikskansleren, som grånad och böjd stod främst bland herrarna. »Gref Axel, är I beredd att på riddarsalen uppläsa renunciationsbrefvet, som eder plikt är?»
»Nej, eders nåde, icke till något pris gör jag detta,» svarade den gamle statsmannen. »Eder salig herr fader har ålagt mig att intill min dödsstund främja eder regering, och det svärjer jag, att vore min graf öppen bredvid mig, stege jag hellre lefvande ned i den än jag sveke ett gifvet ord.»
»Våra meningar ha tidt törnat med udden mot hvarandra. Denna gång har I brutit min vilja. Herr Schering Rosenhane hyser förvisso ej slika betänkligheter.» Kristina nickade åt denne nye rådsherre, men hennes blick stannade icke på honom. Oförtöfvadt närmade hon sig riksdrotsen.
»Af eder, gref Per, väntar jag att bli hulpen, när min krona för alltid skall tagas af,» sade hon trotsigt, ty hon visste, att han skulle neka att bistå henne i denna handling.
Grefven till Visingsborg, mannen med det ridderliga, stolta sinnet och de veka, svårmodiga tankarna, steg höfviskt bugande fram till drottningen.
»Allernådigste drottning,» sade han allvarligt. »Med förunderligen stor glädje satte jag en gång kronan på edert unga hufvud, välsignande den dag, som skänkt oss Gustaf Adolfs dotter. Intet kan förmå mig att lyfta detta äretecken af eder hjässa, där det rätteligen borde varda den skönsta prydnad alla edra lefnadsdagar. Dock — därom må I själf låta — jag har älskat eder med en faders kärlek och en undersåtes vördnad, aldrig förgätandes, att I var min kunglige väns och hela Sveriges hopp.»
Kristinas ögon fylldes af heta tårar, men hon tvang dem tillbaka och sade sakta med skälfvande djup röst:
»Må vi nu ej spilla flera ord förgäfves. Edert redliga svar aktar jag högt, gref Per, och ber eder fara fort med eder vänskap för Kristina af Sverige. Vi skola nu inte låta ständerna bida längre.»
Axel Oxenstierna ryckte till, som om en häftig smärta genomilat hans leder, och hans gång var vacklande, när han trädde fram till drottningen för att gifva henne riksäpplet i den vänstra handen.
Riksamiralen Gabriel Oxenstierna öfverlämnade spiran, under det att tårarna oafbrutet rullade ned för hans väderbitna ansikte och samlade sig i det korta skägget, hvarifrån de droppade ned på den dyrbara, lysande klädningen.
Iförd hela sin kungliga skrud skred drottningen fram, följd af rådet, hofvet och adeln. De tre ofrälse stånden mötte i riddarsalen.
Från åskådarläktarna stirrade tusentals ögon ned på den unga drottningen, som med rak och säker hållning intog tronstolen.
Fruntimren hviskade med gråtmilda röster, att det var densamma, som grefve Magnus De la Gardie låtit förfärdiga af rent silfver och skänkt åt hennes majestät vid kröningen. Och nu fick den stackars grefven icke ens visa sig.
Trängseln härinne var olidlig. Man knuffades och svor. Damerna icke minst. Något så märkligt hade man tillförene aldrig bevistat, och hvar och en ville komma i åtnjutande af främsta platsen. Den, som törhända föreföll mest oberörd, var drottningen själf. Hennes blå ögon med den förunderligt kallt klara blicken strålade ut öfver församlingen forskande och djupa. Kring de röda läpparna låg ett flyktigt, sorgset och halft ovänligt leende, som tycktes spörja, hvilken som här i salen vore hennes vän eller fiende.
Hon lyssnade tydligen förströdd till den skrift, hvilken hon själf affattat, och som skilde henne från land och krona.
För henne allena stod det klart, att hon afbördade sig ett folk, hvilket aldrig mäktat uppskatta henne. De hade velat i henne se den af riksförmyndarna till hörsamhet, dygd och stilla gärningar uppfostrade Kristina. När hon blef drottning efter sitt sinne, behagade hon dem icke längre.
Trött, oändligen trött var hon på detta barkbrödsrike med sina ödsliga skogar, höga berg och fattiga kojor. Hon hade ej förmått förverkliga sin barndomsdröm om ett enadt Skandinavien; dess splittrade delar ömkade hon. I heta böner hade hon åtrått kärlek till sitt ärfda land, aldrig bönhördes hon. I afskedsstunden greps hon likväl af ångest öfver tomheten inom sig, men till ingen kunde Gustaf Adolfs stolta dotter förtro, att hon led själanöd. Högt skulle hon bära sitt hufvud äfven utan krona.
Hon satt så stilla under hela afsägelseakten, att en och annan uppe på läktaren förmenade, det drottningen mistat sansen, men så snart prins Karl Gustaf, hvilken af Schering Rosenhane mottagit skriften, djupt bugande återlämnat densamma till sin fränka, reste hon sig snabbt och vinkade åt riksämbetsmännen att mottaga regalierna.
Alla lydde utom grefve Per. Orörlig och stum stod han kvar på sin plats, och hans blick riktades med bedjande hundtrofasthet på den unga härskarinnan.
Kristinas stränga ansikte blef plötsligt mildt och varmt. Hon lyfte själf af kronan och tog ett par steg fram mot riksdrotsen.
»Tack,» hviskade hon, när hon öfverlämnade den gyllene klenoden i hans händer, »I har skänkt mig ett ljust minne!»
Sedan axlade hon brådskande af sig den skarlakansröda kröningsmanteln och stod så ett ögonblick, som lättad från alla tyngande bördor. Långsamt, värdigt, och som beredde hvarje steg henne en njutning, skred hon därpå ned för trontrappan. På sista steget stannade hon. Utan lång förberedelse och utan tvekan talade hon därifrån med klar, fast stämma ut öfver salen, där andlös tystnad rådde.
Men under det hon framförde de väl öfvertänkta orden, begynte man redan halft förvåna sig öfver, att denna lilla kvinna i den enkla, hvita klädningen verkligen helt nyss hållit spiran i sin hand och regerat höga och låga. Hon stod där nu så ensam, så ringa, syntes det, i hela denna lysande samling, hvilken innan dagen var liden i jubel skulle utropa den nye konungens namn och prisa hans dygder.
SLUT.