IV.
Älskog.
Den goda pfalzgrefvinnan Katarina hade sedan länge hvilat i sin graf, och hennes många välmenta råd och förmaningar hade flugit för vinden. Den unga drottningen tycktes icke alls ha något djupare minne af sin uppfostrarinna. Hon röjde helst egna vägar och tog språng öfver hvarje hinder. Hoffruntimret befann sig i ständig ängslan för hvarje ny nyck. Och under kavaljerernas honungssöta smicker låg den manliga ringaktningen på lur. Och i gången utanför drottningens gemak upplöstes den inkapslade misstron mot en adertonårig flicka som regent för rike och land. Annat hade det varit, om hon brukat silkestömmar att tygla sina gunstlingar med.
Men ännu kunde ingen glädja sig åt särskild furstegunst, och man lofordade vidt och bredt i rådet den höga myndlingens rättvisa. De eljes så stolta rådsherrarnes hufvuden böjdes i underdånighet inför drottningen, och deras lifligt beundrande blickar tyckte sig skönja sitt eget verk framburet till segertemplet af en ny Nike. Hon hade alltid synts dem så klok och vuxen, och den gamle Johan Skytte yttrade beundrande om henne:
»Hon hafver ett extra-ordinarie ståtligt ingenium, och så vidt sexus femineus det tillåter lärer hon komma att likna sin fader.»
Kristina själf, som under de närmast föregående åren nästan uteslutande ägnat sig åt forskning och vetenskaper, och som från sitt femtonde år med aldrig svikande intresse följt alla förhandlingar i rådskammaren, alla regeringens åtgärder, satt ej längre så stilla och villigt lyssnande i den förgyllda karmstolen. Hennes unga, heta röst ljöd kraftig och befallande, men tonfallet kunde ofta vara otåligt, som om hon längtade bort från politikens labyrint.
Rikskansleren, som med outtröttligt nit ägnat många timmar af dagen åt henne och njutit af hennes utomordentliga fattningsgåfvor, fann henne nu efter myndighetsförklaringen plötsligt vorden håglös och slapp. Hon kunde långa stunder stirra ut genom fönstret, föga aktande på, om han talade eller teg.
Det var längesedan Axel Oxenstierna varit ung, åtminstone föreföll det honom så. Hans lif hade mer än de flestas varit fylldt af allvar och ansvar, och han hade nästan förglömt ungdomens ifver att ila ut i världen och tumla om bland ondt och godt.
Med sin långsamma röst förmanade och lärde han. Och hans hvita, något giktbrutna händer samlade prydligt beskrifna ark, viktiga akter, som drottningen borde taga del af och sätta sitt namn under.
Så skedde äfvenväl i dag, men hennes nåde sköt med en tvär handrörelse hela den digra luntan åt sidan, kastade sig med korslagda ben baklänges i stolen och skrattade högt:
»I faren alltid så varliga fram, käre herr Axel, att papperen törhända ännu ett solhvarf böra bida sin tid. Så förbåldt angeläget är det väl icke att i dag granska dem. Det lyster mig mera att rida ut till De la Gardies Jakobsdal. Unge gref Magnus lär vara återkommen från sin långfärd, och jag vill se på denne min undersåte, sedan han fått utländsk fernissa, ty vi tro icke, att det lilla kriget i Skåne, i hvilket han hux flux skulle pröfva sin värja, skrapat af honom den franska glansen.»
Rikskansleren betraktade henne förundrad, och hans forskande djupa blick lodade oroligt de eldiga blå Vasaögonen, hvilka med ens syntes honom flamma som mareldar. Hon hade blifvit fast dejlig den lilla drottningen, allenast hon velat vårda sitt yttre. Den grå kjorteln och den lösa, vida koftan var ingen anständig dräkt för en så ung person; men hvem skulle gifva henne en vink därom? Alla krusade och bugade för henne. Till ingen såg hon upp med vördnad och kärlek. Hennes majestäts enda kvinnliga vän var den blyga, sedesamma lilla Ebba Sparre, och om henne hade Kristina själf sagt: »Hon är det dejligaste man kan ha för sin åsyn, därför tillstädjer jag henne att närmre än andra lyss till mina ord; själf gitter jag sällan höra hennes.»
Kristina hade rest sig upp och fattat ett ridspö, som låg slängdt öfver en stol.
»Så bjuder jag eder lef väl,» sade hon hurtigt.
»Eders majestät täcktes besinna sig på, att plikten städse går före nöjet. Detta har jag aldrig tillförene behöft hålla fram för eders nåde, och jag förhoppas, att I icke heller nu gifver mig en så bedröflig occasion.»
»Jag regerar och jag präntar mitt namn när jag för godt finner,» afbröt Kristina skarpt, och ridspöet hven plötsligt med ett mejande slag genom luften. Men likväl satte hon sig ånyo ned i en oskön och vårdslös ställning. Den vänstra handen gräfde hon in i de ljusa lockarna, som hängde oredigt kring hennes hufvud. Snabbt gledo hennes blickar öfver de tätskrifna sidorna, men hon meddelade icke sina tankar och begärde intet råd af rikskansleren.
Hennes penna raspade flitigt signerande det ena aktstycket efter det andra. Ögonbrynen voro buttert rynkade, och solen, som glittrade på hennes panna, etsade in sig i ett helt snideri af fåror.
Kristinas tankar gingo rastlöst under arbetet. Hon kände sig djupt sårad öfver, att hon blifvit behandlad som ett barn, hvilket försökt skolka ur skolan. Slikt ville hon icke veta af hädanefter. Vore rikskansleren än så perfekt i sina stycken, måste han dock nu lämna makten och väldet i hennes händer. Hon delade icke med någon. Sedan sin tidigaste barndom hade hon rustat sig för sitt kall, lärt mycket, lyssnat flitigt, icke ens unnat sig sömn och hvila, ty dagen räckte understundom icke till för fullgörandet af alla plikter. Sorglös och munter hade hon sällan känt sig. Man hade ända från det hon låg i vaggan behandlat henne som ett litet lejon, hvilket man väl visste ej kunde bitas, men som man fruktade skulle rifvas. Hon ville dock ingen illa, allenast man lydde och rättade sig efter henne. Hastigt såg hon upp på sin fars trogne rådgifvare.
»Har I läst dessa papper?»
»Ja, ers majestät.»
»Har I granskat dem, menar jag?»
»Ja, ers majestät, och jag har funnit allt i sin ordning.»
Kristina blef röd ända upp mot hårfästet, och pennan skälfde plötsligt i hennes hand.
»Hädanefter skall I icke vålla eder slikt omak,» sade hon, och hennes eljes ljusa och varma röst blef sträf och hård. »Jag vill själf handlägga alla ärenden, och skall jag, när det så ackomoderar mig, tacksamt erkänna eder klokhet och förfarenhet.»
Hon lade bort det sista arket och torkade pennan mot klädningen. Med det största lugn hade Axel Oxenstierna åhört hennes ord, och hans svar förrådde hvarken bitterhet eller vrede.
»Och jag skall alltid stå vid eder sida kallad eller okallad,» sade han och gjorde en djup bugning.
Kristina tycktes ej märka hans reverens. Hon drog upp skuldrorna, som skuddade hon af sig ett ok, men icke ett ord kom öfver hennes läppar. Slutligen frågade hon, ledd af framstormande tankar:
»Hvarför håller I och hela rådet mina fränder pfalzgrefvens så långt ifrån mig?»
»Eders majestät har ju båda de unga pfalzgrefvinnorna vid sitt hof.»
»Visserligen, men jag ville också främja min farbroder furstens sak; det gör mig bitterligt ondt, att han beständigt trakteras med tomma löften, som ingen ärlig följd ha.»
»De, som lofva, göra förvisso mycket ohägn, ty Johan Casimir är till platt ingen nytta för Sverige.»
Rikskanslerens rättframma, stillsamt afgifna svar behagade ingalunda drottningen. Hon inföll tvärt:
»Tänker I detsamma om hans son, efter I sändt honom så ung ut i kriget?»
»Om den unge fursten är ännu intet att säga. I Torstensons skola lär fuller pröfvas, om han tåler en dust. I slaget vid Leipzig fick han sin första lärospån. Törhända varder han en tapper krigare.»
Kristina nickade och log gladt.
»Han är eders majestät mycket kär,» sporde rikskansleren, som var angelägen att den unga regentinnan snarligen skulle förmäla sig. Det gällde att få arfföljden betryggad i tide.
»Ja, han är mig mycket kär,» upprepade hon eftersinnande. »Förnöjliga barndomsminnen föra oss samman, och ingen står mig närmare. Men ännu länge vill jag äga min frihet. Dock är jag beständigt redobogen att försäkra honom om min ynnest.»
Hon hade sprungit upp och begynt gå fram och åter med händerna på ryggen. Nere vid dörren stannade hon, och rikskansleren skyndade sig fram att öppna för henne. Nådigt böjde fröken Kerstin på hufvudet och ilade uppför den smala trappan, genom sin studerkammare och in i gamla matsalen, där Ebba Sparre, pfalzgrefvinnan Marie Euphrosyne och den lilla tolfåriga Kerstin De la Gardie stodo påpälsade, färdiga för den beramade utflykten.
Lilla Kerstin höll troget drottningens mjuka filthatt med den stora, vajande plymen, och en kammarpiga bredde ut hennes nådes ryttarkappa.
Kristina spillde icke många ord, medan hon klädde sig. Det solskenslynne, hvari hon på morgonen vaknat, hade redan försvunnit, tycktes det, och de unga tärnorna följde helt missmodigt sin härskarinna, när hon rusade framåt trumpetaregången.
»Vi vilja icke ha mer än en dräng med,» ropade hon utåt borggården, där en flock knektar, beridare och svenner samlat sig om drottningens häst. En rad med slädar stod redo att mottaga hoffruntimret och några kavaljerer kommo ut på trappan för att hjälpa till med inpackningen af la belle comtesse Ebba Sparre, den bleka, smäktande Euphrosyne och den lilla muntra jungfru De la Gardie.
Drottningen gaf sin häst sporrarna och satte genast af i traf, obekymrad om, huruvida det var möjligt för de andra att följa henne. Slädkuskarna, som fingo stå på ena meden, kunde ej jaga framåt med alltför svindlande fart. Nattens starka yrväder hade drifvat ihop snön på gatorna och torgen, hvarhelst en kraftig vindil förmått tränga sig fram. Detta försvårade passagen, isynnerhet sedan man lämnat Slottsholmen och kommit ut på Norrmalm, där det ännu var oplogadt. Januarisolen glittrade öfver de snöhöljda taken och frammanade med tillhjälp af den rakt uppstigande röken ur skorstenarna de sällsammaste ljuseffekter. Invid husväggarna åt norr sträckte sig likblåa, kalla skuggor varslande om ny frost.
De tvenne småsvenner, som med mössorna i hand flåsande sprungo efter hoffruntimrets slädar, längtade storliga att få komma utom stadens hank och stör, ty då skulle de tillåtas klifva upp på den andra slädmeden. Detta lopp i snön var föga behagligt, änskönt det värmde. I drabantkammarn på slottet, »stengolfvet» så kallad, hade rådt en bister kyla under natten, och deras lemmar voro ännu stela.
När släden svängde om vid Norreport, kastade Ebba Sparre en blick på det nya De la Gardieska palatset Makalös. Hon erinrade sig det lysande bröllop, hon där i fjol bivånat, då Maria Sofia gifte sig med Gösta Oxenstierna. Då hade det gått mäkta muntert och storståtligt till, och den sextonåriga bruden var fager att åse. Nu till julen hade fältherrens dragit åstad till Jakobsdal för att stanna där i all enslighet. Gamle gref Jakob var svårt angripen af ögonsjukan, och fru Ebba ville fast intet annat beställa än vårda honom. Förunderliga hade de ödets vägar varit, på hvilka hon färdats fram den stolta Ebba Brahe, tänkte den unga hofjungfrun. Mycket hade hon fått erfara i lifvet, och sällan hade glädjen bjudit sig som hennes gäst. Hon kände en sekunds ängslan öfver att vara namne till den pröfvade grefvinnan. Men allvaret fläktade endast helt lätt öfver hennes tinningar. Hon hade intet att frukta. Framför henne på den hvita hästen red som ett lyckans förebud hennes höga beskyddarinna drottningen, och hon skulle aldrig öfvergifva henne.
Just nu vände Kristina sig om och nickade åt la belle comtesse med leende ögon och mun.
Hon hade saktat ridten och var nu så nära, att hon kunde ropa åt sitt sällskap:
»Så här skulle jag vilja rida landet rundt och stanna, hvar mig lyste.» De blå ögonen strålade, och Marie Euphrosyne såg plötsligt, att hennes kusin var vacker, när hennes ansikte som nu fått färg och värme. Uttrycket skiftade så snabbt som tankarna föddes, men det trumpna allvar, som kunde förfula Kristinas drag, syntes dock i denna stund ej skymten af. Hon såg så lycklig och tillfreds ut, som om en extra förnöjelig dag väntade henne.
Själf satt Marie Euphrosyne med den smala, af kölden rödblå nästippen tryckt mot den ofantliga muffens kant, och gång efter annan sökte hon gnida kinderna röda, då hon väl visste, att den grålilakulör de antagit var föga klädsam.
Hennes hjärta bultade hårdt under korsetten, och hon plågades af ett slags dvalfrusen längtan, som endast en förmådde töa upp. Så långt hon kunde minnas tillbaka, hade gref Magnus, hennes käre broder Karl Gustafs studerkamrat, varit henne öfvermåttan kär, och hela den tid han nu vistats i främmande länder, hade hon genom hans goda syster Maria Sofia förskaffat sig tidender och vetskap om barndomsvännen. Fru Ebba hade städse visat henne stor huldhet och gärna sett, att hon så flitigt plägade umgänge med hennes glada Maja-Fia. Och hon hade förtalt henne mycket om den öfver allt älskade sonens vandringar.
I den lilla brefkammaren på Makalös hade fru Ebba fört in henne och ur det silfverbeslagna schatullet framtagit de skrifvelser, hvilka för Marie Euphrosyne voro underbart fängslande sagor. Hon brukade sitta på den låga pallen vid grefvinnans fötter och sluta ögonen, medan denna läste om gref Magnus’ besök hos den store Mazarin, om hans seger vid ringränningen, då änkedrottning Anna själf fäste pärlkransen på hans bröst, och ändtligen om hans längtan till hemmet. Detta följde som en liten urblekt och hänglömd rad, alltför fattig att tåla jämförelse i uttryckens styrka med beskrifningarna på lustbarheter och ärebetygelser.
En enda gång hade Marie Euphrosyne vågat sända en hälsning i Maria Sofias bref, och i vakna drömmar hviskade hon sig sedan det så otåligt väntade svaret. Sirligt och korrekt skulle de få orden stå på papperet, och allenast hon kunde ana, att de som brefdufvorna buro ett kärt budskap under den stora, skylande kragen ... Hon hade fått bida förgäfves. Hälsningen kom icke.
Nu skulle hon snarligen återse honom. Hugsade han månne sin lilla leksyster? Slädarna hade nu hunnit utom tullen, och bjällrorna klingade friskare och starkare här ute i skogslugnet än de gjort inne i stadens larm. Småsvennerna hoppade belåtet upp på meden, blossande efter kroppsrörelsen. De glada gossögonen påminte om starens muntra blick, och deras humör liknade också den orädda vårbudbärarens.
Kristina var alltjämt först. Hon hade återtagit sin halsbrytande, framsprängande ridt, och hennes uppvaktande förmådde näppeligen följa. Själf satt hon helt obesväradt i sadeln och tycktes icke känna någon trötthet. Hon såg sig ej mycket omkring. Det hvita, insomnade landskapet med de vakande furorna och granarna som hedersvakt, tilltalade henne föga. Där en krans af gamla, snöiga granar stodo omkring en liten ung och smidig enbuske, hejdade hon sig dock ett ögonblick och skrattade högt.
För sann, var det icke rådskammarens spegelbild! Där stodo alla de kloka gubbarna i de ärevördiga perukerna och midt i kretsen drottningen — enen! De skrofliga furornas välde skulle dock brådt ändas, och snart finge man skåda dem knäckta, med årsringarna vända till väders.
Enen var ej god att komma för när. Stickas kunde den, och härdig var den, som kunnat sträfva sig fram i slik af de mäktiga träden utsugen jordmån.
Hon lät ridspöt hvina, och hästen flög ånyo frustande och med rimfrostig fradga omkring munnen framåt vägen. Men denna syntes snart drottningen för befaren och slät. Hon satte öfver en gärdesgård, tumlade in på ett fält och lämnade hoffruntimret åt sitt öde.
Emellertid hade hon misstagit sig om riktningen, och när hennes löddrige trafvare sprängde upp på Jakobsdals gård, voro följets hästar och slädar satta i skjul. Men fältherrens hela hofstat var på benen för att mottaga den allranådigaste ryttarinnan och nedanför trappan, hvilken ledde upp till den af flyglar begränsade borggården, stodo med blottadt hufvud husets båda hemmavarande söner.
Kristina nickade vänligt och kamratligt åt den femtonårige gref Jakob, hvilken tidigare varit hennes page och deltagit i många muntra jakter och äfventyr.
»Väl mött, lille Jakob,» log hon, »vi se med glädje, att fjunet på hakan växer till värdig borst. Rätt så. I har vår nåd, lille man, och skall icke förgätas den stund vi få i sinnet, att läna regeringen färskt virke.»
Med en djärf sats dref hon hästen uppför trappan och skulle antagligen ha gjort en svårartad kullerbytta, om icke en fin hand med muskler af stål fattat i betslet och ryckt det skrämda, skälfvande djuret upp på borggårdens stengolf af svarta och hvita rutor. Samma hand hölls sedan redo att stödja drottningens fot, när hon hoppade af och ändtligen riktades Kristinas uppmärksamhet på den ödmjuka och tjänstvilliga handens ägare.
Ett skimmer af tillfredsställelse smekte bort från hennes ansikte den karlavulna sträfhet, som vanställt det under de sista minuterna, då hästen retat henne genom sin uppstudsighet. Hennes stora, klara ögon, hvilka tycktes dricka in solljuset i sina hvälfda skålar, kastade en snabb, lysande blick på den unge ädlingen, som djupt bugande, ridderligt förnäm och ståtlig stod framför henne.
»Där är således vandringsmannen,» sade hon glädtigt. »I har icke förgätit svenskmannamod i Louvrens salar, märker jag. Välkommen åter, gref Magnus, också här skall I finna en drottning väl affektionerad i edra intressen.»
»Jag har brunnit af längtan att få lägga mitt lif för eders majestäts fötter,» genmälte Magnus Gabriel De la Gardie knäböjande.
»Lif vill jag ej taga, min vän. I må hugsa, att för en kvinna — vare sig på tronen eller i kojan — har instrumentum Pacis den ljufligaste tonen. Dock gifver jag eder till känna, att I från denna stund i krig eller fred kan vara förvissad om min besynnerliga ynnest.»
Grefve Magnus reste sig, sedan han upprepade gånger kysst drottningens hand och beledsagade henne under stora vördnadsbetygelser till porten, där gamle gref Jakob stod och stirrade blindt ut mot den lifliga scenen. Han stöddes af sin högväxta, kraftfulla maka. Bakom dem stod en hel skara ungdom, bland dessa äfven den smala, stillsamma Marie Euphrosyne. Hennes blekröda läppar, skapade utan att guden Amors båge fått stå modell, öppnades och slötos som om orden velat pressa sig fram med lavinstyrka, men hastigt hållits tillbaka. Hennes vänstra hand fasthöll en schal öfver bröstet, den högra nöp sedesamt i den vida kjolen, som snarliga skulle lyftas för att underlätta den sirliga hofnigningen.
Hon såg oafvändt på de två, som närmade sig därute på den breda mattan af strömmande solflöde. Och med snabb kvinnlig elakhet undrade hon, om gref Magnus förmärkte drottningens beklagliga snedhet i den ena skuldran. Hade hon allenast velat bruka de franska hälarna, skulle detta lyte fuller kunnat fördöljas, men hennes höga nåde ville ej tro, att något var vank och brist hos en så alltför fullkomlig person.
Nej, grefven märkte säkerligen intet. Han talade så lifligt, att den ljusa, yfviga lockperuken slog honom om öronen, och hans händer beskrefvo cirklar i luften.
De gingo helt långsamt, passerande ruta efter ruta med dröjande steg. Plymen i Kristinas hatt hängde tung, som besållad af tusen diamanter, egentligen var det små isnålar, som fastnat i fjädrarna. Hufvudbonaden besvärade henne, hon slet af den och kastade den med en spark upp till lilla Kerstin De la Gardie.
När de voro midt för ingången, tog hon grefvens arm och vände honom på det sättet om.
»Vi vilja höra mera om Louis och om hela detta vidunderliga Paris. Vet I, att min högsta traktan är att förvandla det gamla Sverige till ett lika mäktigt kunskapsrike, och vi ha låtit inbjuda lärde män från flera länder. En dag skall Sveriges namn bäras på ryktets oblodiga vingar, allenast nämndt som ett vetenskapernas och odlingens blomsterland.»
»När dess höga drottning själf är dess gifmilda Fortuna, ur hvilkens ymnighetshorn flödar den essentia scientiarum, hvars doft är förnöjligare än rosens och salvians, torde detta mål ej vara fjärran.»
»Edert smicker är för bålstort, min bäste grefve. Har Gallien ej skänkt eder mera eteriska oljor att droppa i det attiska saltet,» sporde Kristina skrattande, men hennes blick var med ett öfvermåttan blidt uttryck riktad på den unge ädlingen, hvilken höfviskt höll sig två steg ifrån henne.
»Eders majestät täcktes döma mig mildt och ej förundras öfver, att min tunga stammar och brukar föga manerliga yttranden i denna stund,» svarade han smidigt. »Jag har aldrig tillförene så känt, att kvinna och gudinna kunde vara ett, och medan mitt hjärta böjer knä inför den förra, sväfvar min själ upp till den senares altare med en ringa undersåtes tackoffer.»
»Gif mig eder värja,» bad Kristina hastigt.
Magnus lydde, och drottningen tog denna i ena handen, med den andra ledde hon gref Magnus fram till porten, där man huttrande och otåligt väntade, att hennes höga nåde skulle behaga begifva sig in i salen till den framdukade måltiden.
»På knä,» befallde drottningen.
Åter böjde den vackre grefven knä för sin härskarinna.
Hon slog honom med värjan tre slag öfver skuldran och sade muntert:
»Så sant som det är, att jag i morgon den dag skall förvandla denna värja i en ny af purt guld, så sant dubbar jag eder, grefve Magnus, i allt detta goda folks åsyn till min egen ädle riddare, hvilken jag lofvar att vara välbevågen och huld i alla stycken, och är det min kungliga vilja, att I hädanefter uppenbarar alla edra önskningar för mig, till fromma för desammas uppfyllande.»
Marie Euphrosyne lyddes till den sällsamt varma klangen i sin höga fränkas röst, och tårarna stodo henne plötsligt i ögonen. Hon borde väl hafva känt stor glädje öfver all denna nåd, som likt himmelens manna föll öfver den hon i enslighet djärfdes kalla sitt allra käraste hjärta, men hon mäktade näppeligen taga den rätta minen på, när det nu gällde att med fröjd och gamman hylla drottningens gunstling.
Ock grämde det henne, att hon, en boren furstinna, ej fick sin plats vid bordets öfre ända utan bland hoffruntimret, och att grefvinnan Ebba vänligen talade henne till, skänkte föga tröst. Magnus Gabriel tycktes icke förmärka den lilla leksysterns närvaro mera än om hon varit en tom och kastad bägare.
Drottningen och han formerade liksom ett bord för sig, och deras ord gingo städse till hvarandra. Det mesta af hvad de sade, förstod hon icke. De nämnde namn hon aldrig hört, och hade fuller så höga och märkliga intressen, att de tycktes löpa från jorden ända upp till himmeln.
Efter måltiden ville drottningen dansa. Ingen hade tillförene sett henne så lik andra unga tärnor med rosiga kinder och vakna drömmar i ögonen. Fru Ebba kunde ej nog förundra sig öfver det behag och den gratie drottningen visade. Hon hade alltid funnit Kristina ful och rätt obelefvad. Denna dag syntes hon henne som den plantan nicotiana, hvilkens hvita blomster dofta både med trånad och glöd, när de sluppit ut ur den slemma knoppen.
Blåsarna gjorde all sin flit, och drottningen dansade oförtrutet, mest med Magnus Gabriel, som skulle lära henne de danser, hvilka brukades i Frankrike.
»Vi vilja inskärpa hos vår dansmästare Beaulieu,» utbrast hon, »att han må lära våra svenska björnar lättare pas än de hittills åstadkommit. Vi vänta er till slottet i morgon, gref Magnus, för att gifva oss råd därutinnan.»
Och ånyo räckte hon honom handen till dans och lekar, som fortforo till sena kvällen. Men drottningen aktade föga på sömn och hvila. Hon ägnade högst tre eller fyra timmar åt sin nattro, redan klockan fyra om morgonen fann man henne i studerkammaren.
När uppbrott ändtligen skedde, följde flera fruntimmer med drottningen och hennes fruntimmer. De redo med brinnande facklor i handen. Flammorna stego höga och hungriga som girigt slickande tungor upp mot de mörka träden, och gnistregnet flög sprakande ut öfver snön för att slockna bland de kalla flingorna. I spetsen för kavalkaden redo Kristina och hennes nye riddare. Nu voro de långa stunder tysta, och när de talade, ljödo deras röster snarare som en strof ur en gammal ballad än som kungsväg för all världens ord.
»Har I under de senare åren träffat samman med min frände Karl Gustaf,» sporde Kristina oförmodadt, med denna mening återvändande från aftonstjärnan, som tindrade öfver deras hufvuden, och hvilken de gästat i en astronomisk diskurs.
»Ja, eders majestät, rätt ofta.»
»Och hvad tänker I om honom?»
»Att han är den lyckligaste bland dödliga, om ryktet talar sant, som mäler honom stå eders majestäts hjärta närmast,» svarade De la Gardie djärft.
»Är det all traktat edra tankar ha med honom?»
»Ja, i denna stund hugsar jag allenast, att han är furste, och att han därför alltid skall träda framom mig med sina tjänster till det föremål, som synes mig allena värdt att tjäna.»
»I ären vid samma ålder,» sade Kristina eftersinnande. »Månne edert hjärta är lika galant som hans?»
»En mans hjärta, eders majestät, är som ett såll, genom hvilket pilarna löpa in och ut, till dess en dag en kula från kärlekens högkvarter skjuter det platt fördärfvadt.»
»Såå, och hvad vet I, lärde unge herre, om kvinnans hjärta?»
»Det synes mig vara som månstenen, hvilken speglar alla tårar och alla löjen, och som brister itu den stund dess kyskhet förgår.»
Drottningens alltid vidtfamnande och vandringslystna tankar drogo redan sina färde från hans ord, och i det hon red så nära honom, att deras hästar stötte hufvudena ihop, frågade hon:
»Hvad säga de utrikiske om min rikskansler? Akta de alltfort hans makt större än min?»
Magnus studsade. Detta spörsmål träffade honom helt oförberedt, ty han hade trott, att den största enighet härskade mellan Kristina och Axel Oxenstierna. Men hennes framhviskade ord tydde på en själens hetta, hvilken icke var af godo. Och gref Magnus, hvilken mera ärft moderns afvoghet än faderns vänskapsfulla sinne för den allrådande storkansleren, kände sitt hjärta slå hastigt. Mycket kunde varda af ett klokt gifvet svar, men detta finge ej töfva. Han genmälde, och tonfallet bugade sig vördnadsfullt fram till hennes öron:
»Större är ingens makt än snillets, och Nordens Pallas kan allenast en kallas, men man säger, att konsten att välja rådgifvare är för mera än att själf råda. Eders majestäts namn omgifves af den högsta ära, äfven därför att I värdigas lyssna till ringa undersåtars tal.»
De hade nu hunnit in på de ödsliga och mörka gatorna, hvilka helt plötsligt rycktes upp ur sin dvala, när det glada och rätt bullersamma sällskapet drog förbi. Vid ett och annat fönster skymtade ett blekt och förskrämdt ljus, och nattväktarens hornlykta höjdes, så att skenet skulle falla på damernas ansikten.
Vid sankt Petri nycklar, det var ju själfvaste fröken Kerstin, som red i spetsen! Och det vid denna tid! Icke kunde väl så hög person vara ute i älskogsärende, men Gud bättre såg det icke så ut. Hennes ögon lyste så klara som två stjärnor. —
Kristina ville ej genast gå till hvila, men ej heller åstundade hon snacka med sina fruntimmer. Vid de tända vaxljusen satt hon länge i sin studerkammare, framåtlutad i den stora karmstolen, som stirrade hon in i en utbrunnen brasa. På mattan under det tunga ekebordet låg hennes favorithund och sof med utsträckta ben.
Tystnaden ekade genom rummet och framkallade de tusen små obeskrifbara ljud, hvilka likt osynliga strimmor flyta ut i luften. För Kristinas öron sjöng blodet sin starka sång, och hon lyssnade med bultande hjärta. Bakom henne låg hennes barndom och ungdom som en ödslig slätt, där intet frodades så rikt som längtans tistlar. Hon hade längtat efter frihet, efter glädje och först och sist efter kärlek. Som en stor, varm lycka mindes hon den gången lille junker Karl Gustaf lämnat i hennes vård några hundvalpar. Med dessa hade hon lekt dagen i ända och aldrig tröttnat att trycka deras lurfviga, ludna kroppar mot sitt ansikte.
Det var på den tiden hon satt i svarta kammaren och förhärdade sitt barnasinne mot tårar och jämmer, så att hon aldrig sedan kunnat gråta utan att le åt sig själf med ömkan. Men icke förty hade hon känt sig mäkta bedröfvad, när hennes käre unge frände för två år tillbaka skickats ut i kriget, och medan hon suttit hos sina sömmande tärnor — själf sysslolös — hade hon begärligt lyssnat till deras tal om kärleken. Huru unga de än voro, hade de förnummit denna alltför besynnerliga fågels locktoner, och de sjöngo gamla visor med klagande ord allt om vännen sin eller förtalde med läpparna rubinröda och kinderna i flammor om mötet med den allra käraste. Aldrig nämndes hans namn högt, och dock klang det som glada silfvertoner genom gemaket, och sömnaden föll i knät som ett rosenfång för små jungfrufingrar att plocka på.
Kristina hade erfarit harm öfver, att hon var den enda, som icke vaggades bort från dagarnas enahanda af kärliga drömmar, och hon hade förtrott sig till den svärmiska Marigen, som virkade i silke alnslånga strumpeband åt den unge Magnus De la Gardie, alltid flikande in ett af sina hufvudhår för att behålla hans känslor oföränderliga.
Marie Euphrosyne hade strax talat om sin broders stora benägenhet och beständiga goda vilja för sin höga fränka, och så småningom gaf Kristina sig i denna nya känslas våld, som kallades kärlek. Hon skref de ömmaste skrifvelser, men när hon läste dem igenom, kände hon sig skamsen och fattig, ty orden voro sällan hennes egna; hon hade lånat dem af sina hofjungfrur. Kvidande af ångest öfver den kyla, hon icke mäktade förjaga, kunde hon då kasta sig på sitt ensliga läger, och medan hjärtat frös, skälfde hennes kropp af brännande hetta.
Hon lade armarne bakom nacken, och hennes bröst höjdes af ett djupt andetag. Hvad förnam hon denna natt inom sig? Intet af pinande ängslan, intet af blodets stickningar eller sinnets vrede. Lugnt och ljust syntes henne plötsligt lifvet, och hjärtats hårda slag frammanades icke af tankarnas marridt utan af en sällsam blid lyckokänsla.
Ytterligare förhöjdes hennes goda stämning af vissheten om storkanslerns snara afresa till Skåne. Hans hand var ett ledband, hvilket tarfvade att slitas. Hon ville själf lägga kopplet på, och väl skulle hon finna hörsamma kreatur.
Hon spratt till. Hon förnam ett buller som af en dörr, hvilken sakta öppnats för smygvägar, och sekunden därpå hörde hon tvenne röster hviska ömma ord ute i gamla matsalen.
En tärna och en sven! Drottningen ställde sig i lyssnande ställning, och på hennes lifliga ansikte afspeglades själsrörelserna oförställdt. Men intet straffande allvar gled öfver hennes drag; stilla stod hon, och leendet värmde hennes läppar och ögon. Färgen växlade snabbt på kinderna, och en gång bredde hon ut armarna som till ett famntag.