Drottning Moi-Même: Historisk silhuett

Agneta Horn skulle i afton för första gången upp till slottet på bal. Hennes faster, grefvinnan Ebba Leijonhufvud, klädde henne, och styfmodern, fru Sigrid Bielke, såg beundrande till.

Det var hårda och sträfva fingrar, som redde skön jungfruns strida, svarta hår, hvilket måste glättas med kvitt och hvitt vax för att kunna få det rätta fallet. Agneta kände stor lust att gråta högt, så ondt gjorde det; helst hade hon också blifvit borta från hela festen, men slika nycker tuktades strängeligen af fru Ebbas ris, hvilket trots att broderdottern nu fyllt sexton år, ej lagts ad acta.

Lilla Agnetas stenkolsögon gömdes under de långa ögonfransarna, så att ingen skulle blifva varse tårarna i dem. Men fuller hade hon orsak till bedröfvelse midt i sin blomstrande ungdom. Man hade trolofvat henne med den faslige herr Erik Sparre, en herre, som förde lam tunga och läspade samt till kroppen tedde sig likt en förvuxen sparris utan all styrsel i lederna. Att hennes farkär, som både var rådsherre och en tapper krigare, ej vågade ställa sig upp till sin endaste dotters försvar, utan kröp i säck för kjorteltygets vilja, förtretade henne öfvermåttan, men skulle hon så gå till drottningen själf och böna för sin frihet, nog finge det ske, hellre än att hon trädde i brudstol med Sparren.

Hon lyddes plötsligt till fru Ebbas trägna tal med hennes styfmoder. Farsystern var nu, sedan hennes Annika gift sig och farit ur landet, flitigt vid hofvet och visste allsköns nyheter därifrån. Fru Sigrid var mycket fägnad af detta dråpliga tillfälle att få veta hvad som timade. Själf hade hon inte än kunnat dit komma, ty hon blef alltfort välsignad med ny lifsfrukt, väl den sist framfödda späda plantan lagt i kista.

»Du må icke tredskas, Agneta, och sitta i krum,» befallde fru Ebba, »då kan jag intet draga remmen till om lockarna. För drottningen finge du gärna hafva håret hängande så lösaktigt som taglet på hästrompan, men det finnes dock damer och kavaljerer nog på slottet, som älska anständig påklädning. Några äro väl rent för fåfänglige, såsom den där slyngeln De la Gardie, hvilken pyntar sig på kvinnomaner, men man vet nogsamt, hvarifrån han ärft slik lusta, pockers långt har han ej behöft draga. — Underligt med det regemente han för på slottet. Innan fanen fått morgonskor på, tager drottningen emot sin öfverste och vill då af intet blifva störd. Det spörjes allmänt, att hon ärnar taga honom upp i rådet, och intet ärende finnes, som hon icke anser honom fullt rustad att föra till en lyckosam utgång. Men Gudi lofvadt är det fuller så, att hennes majestät regerar med krona, spira och äpple och maktens tecken i alla ändar, men storkansleren sitter dock vid rodret, och fast det ej likar Gösta Adolfs dotter att ro i hans båt, inser hon väl, att hon intet hopp har att nå hamnen, om han slungade sig öfver relingen.»

»I rådet berömmer man henne storligen,» inföll fru Sigrid, »men man vet väl, hvad karlar se till, och hon är ju ett täckeligt blomster. Mäkta klok lärer hon ock vara. Men intet har jag sport om hennes motvilja för storkansleren. Tvärtemot skall hon gifva honom mycken ära för hans nit vid fredsunderhandlingarna med Danmark.»

»Hm! När ryggen är långt borta, får riset stå till. Men sanna mina ord, det stundar än värre tider än dem vi sörjt oss igenom.»

»Kära svägerska,» inföll fru Sigrid, »I ser för slemt på saken. Aldrig har väl Sverige lyst med så bålstor ära, som i dessa dagar. Tysklandskriget tör fällan snarliga lida mot sitt slut, och har det mycket tagit, har det dock än mera gifvit.»

»Hvem vet, när tocket krig slutar. Där bordet står dukadt, vill svulten man in. Se så, Agneta, nu är du redo och så pyntelig som en docka. Fort nu, kappan på! Intet söl vid spegeln. Tror du, ditt beläte är något att gapa på.»

Agneta genmälte intet, ty hon hade nu annat i sinnet och skulle fuller visa fru Ebba, att ock hon hade klor och kunde rifvas. Tackad vare den goda farsystern, som upplyst henne om, att grefve Magnus stod så högt i drottningens gunst! Honom skulle Agneta välja till förespråkare. Hon hade talat vid honom flera gånger, när han besökt farkär, och han såg henne så vänligt an med sina sköna ögon, att hon hart när fick hjärtevärk.

Han plägade mycket lent och rosande tal om drottningen, och det föll sig icke svårt att tyda hans mening, som var den, att ingen i världen var för mera än hon, ingen fullkomligare i alla stycken. —

Agneta steg ganska lätt till sinnes uppför trappan till rikssalen. Sedesamt höll hon sig bakom den raka, ståtliga fru Ebba, som skred framåt med allsköns värdighet, besvarande de underdåniga hälsningar, som alla villigt förskyllde Sturens rika änka.

Erik Sparre hastade glädjestrålande mot sin trolofvade, men bakom honom hördes ett starkt fnissande, och detta vållade, att jungfru Agneta tog emot honom än knappare än sedvanligt. Hennes lifliga ögon hade allaredan uppfångat drottningen under den blå sammetshimlen med guldkronorna och bredvid henne gref Magnus i sin nya öfversteuniform. De tycktes omedvetna om, att det fanns en värld med människor i nedanför det trappsteg, som höjde tronstolen från salen.

Drottningen syntes mycket blek, men dock strålade hennes ögon som af osäglig lycka. Hennes rika, lockiga hår glänste redt och ordnadt, prydt med en stor kvist orangeblommor och blad. Som sedvanligt äfven på de största hoffester bar hon inga smycken, men halsen skimrade sällsamt hvit och slät som ett skönt silkestyg mot klädningens purpurröda sammet. Agneta fann henne så vacker, att hon förglömde alla sina egna förtretligheter allenast för att njuta af denna konungsliga uppenbarelse.

Drottningen värdigades också räcka henne handen, när fru Ebba förde sin rodnande skyddsling fram till hennes majestät. Och hon sade med en röst, hvars ljufliga klang Agneta aldrig skulle förgäta:

»Vi äro glada att se er här, lilla jungfru Horn. Eder herr fader har varit oss och riket en tro man. Er lyckliga ungdom är som ett skärt blomster i våra gemak.»

Men länge fick Agneta icke töfva hos henne. Drottningen riktade ånyo all sin uppmärksamhet på De la Gardie, och den unga flickan måste draga sig tillbaka till en krets af ungdom, där hennes trolofvade onekligen spelade en slät figur. Själf blef hon genast hugnad med många smickrande ord, och hon log mot de sirliga kavaljererna med hela sitt lilla lifliga, mörkhylta ansikte.

Vid banketten hade grefve Magnus sin plats vid drottningens sida. Han minde henne skämtande på en barndomstilldragelse, då furst Carl Gustaf och han drabbat samman af afvogt sinne, just för att den unge pfalzgrefven menat sig ha rätten att vara henne närmast. Nu hade hon sträckt sin nådes vedermälen till en än ringare undersåte.

Slika bevis på att hon stod öfver alla behagade storligen Kristina. Och detta De la Gardies smidiga sätt att ställa sig in i hennes ynnest ökade hans inflytande, man kunde nästan säga stundligen.

Hon såg på honom med en blick tänd till flamma:

»I dömer eder själf ringa, min vän. För mig är I mera än någon man tillförene. När solen uppgår öfver min dag — ständigt fylld af en drottnings plikter — hvilar jag min tanke hos eder, såsom andra tärnor drömma i slutna örtagårdar. Och när dagen ändas, är I festblosset, som tändes i röd fröjd öfver korta timmar.»

Hon höjde sin bägare emot hans.

Magnus’ vackra hufvud, mejsladt i ädel form, böjdes djupt, och han svarade eldigt:

»Såsom Eders majestäts bägare är fylld med klart, rent vatten och min med det glödande vinet Alicante, så förhåller det sig ock med Eders majestäts känslor jämförda med mina. Men må det vara mig förlåtet, att jag tillber den gudom, för hvilken hela jorden villigt skulle bygga altaren att få nedlägga offergåfvor på. Kalla det icke förmätet, att jag då djärfdes bjuda ett högt brinnande hjärta.»

Drottningen log vemodigt:

»Tror I icke, att vattnet i min bägare skulle vara tillräckligt flöde att släcka den branden.»

»Icke hafvet ens förmår släcka den.»

Kristina lade sin hand på hans arm och sade högt:

»Sjung oss en munter bordvisa, grefve! Den gamla om Torstenson ha vi kvädit alltför tidt, och kriget vilja vi för resten icke hafva bullrande här i våra samkväm.»

Hon ansträngde rösten för att höras vida omkring, och detta gjorde den ful och osympatisk, men sekunden efter sänkte hon den och hviskade i sin gunstlings öra:

»Man skulle tadla mig, om jag icke lyddes till kreaturens suckan och hugnade så får som lamm med ett ord. Har I förstått?»

»Full väl.»

Och gref Magnus stod upp från bordet, lysande i sin guldbroderade dräkt. Han höll bägaren på sträckt arm och kastade hufvudet tillbaka, när han med själfsvåldig munterhet sjöng:

Det var många och fria verser, och Marie Euphrosyne, som fått sin plats midt emot grefven, lyssnade med grämelse till detta syndiga språk, hvilket så särdeles tycktes behaga drottningen. Den unga pfalzgrefvinnan var grå i huden af många genomvakade nätters vånda, och ögonen hade fått denna tårbleka färg, som är att förlikna vid gammalt tenn. Hennes enkla klädning var hämtad ur hennes salig fru moders kista, men pärlebandet, som tyngde hennes smala hals, var oförlikneligt skönt. Det var en gåfva af salig kungen, och hon aktade det mycket högt.

Skulle han då aldrig sluta? Skulle banketten aldrig häfvas och dansen begynna? Väl hade hon föga hopp att få tråda den med sitt allra käraste hjärta, men det syntes henne dock lättare än att sitta här inpressad mellan den myndiga fru Ebba till Hörningsholm och den glada, alltid förnöjda Ebba Sparre.

Fru Ebbas ögonbryn läto förmärka, att äfven hon fast ogillade dessa nymodens hofseder, och hon sade alltför högt, för att icke skvallret skulle föra det vidare:

»Är denne man drottningens hofnarr eller skall han varda hennes käre herre. För en tro undersåte passar icke slikt puts. Men efter det är hennes majestäts öron täckeligt, att höra på den kråksången, fägnar det törhända hennes hjärta att leka med hans såsom med en ödets tärning.»

När festen fortskridit ännu ett par timmar och Kristina redan dansat sig varm och lycklig vid grefve Magnus’ hand, nådde henne tisslet och tasslet, som grott upp af grefvinnan Ebbas sådd.

Hon hade blandat sig med de andra i en ringdans, hvilkens kedja föll sönder i länkar, sedan den länge yrt omkring i vilda ringar, och nu stannade hon för att hämta andan.

I en fönstersmyg hade Agneta Horn och hennes väninna Elsa Brahe förstuckit sig och förmärkte icke, att drottningen stod tätt intill, endast skilld från dem af damastförhänget.

»Jag har hört sägas här i afton,» mälde Agneta, »att drottningen lärer ärna taga gref Magnus till sin gemål, och om hennes kärlek till honom kan man då intet tvifla.»

»Du har dock inte sett så mycket däraf som jag,» svarade jungfru Elsa stolt af att hon redan länge vistats vid hofvet. »Men jag har alltid hållit det för stor vänskap och tänker icke, att hennes majestät är menandes annat.»

»Jag säger blott andra efter,» försäkrade Agneta, »och det vet jag, att den unge herren har många afundsmän. Dock vill jag bruka honom för att lösa bandet mellan Sparren och mig, förlitande mig på hans makt öfver hennes höga nåde, och är det så som ryktet förkunnar, blir jag för visso hulpen, ty de lyckliga hysa alltid medömkan med de olyckliga.»

Agnetas naiva reflexion afkortades genom ett häftigt rassel i förhängets tunga guldfransar. Det föreföll som om en famlande hand sökt stöd och åter förlorat det.

De unga flickorna reste sig skrämda och skyndade fram från sitt gömställe. Midt i salen stod drottningen, nu förvandlad från en leende, ljuf kvinna till en oåtkomlig, hög härskarinna, som utan ett ord till förklaring befallde, att hofmarskalken genast skulle låta afblåsa festen. Och blåsare som pukslagare slutade ögonblickligen. Under djup, förvirrad tystnad skingrades de nyss så förnöjeligt sorlande gästerna. Icke ens grefve Magnus fick denna afton ett nådigt afsked. Kristina räckte honom visserligen sin hand att kyssa — han var den ende, som vederfors denna ynnest — men hon bifogade intet vänligt ord, och hennes blick förstummade honom. Den var som kallt stål.

Så snart drottningen kommit upp på sin kammare, slet hon själf af sig klädningen och satte sig sedan orörlig i sin karmstol, tills morgonen grydde, då befallde hon fram sin ridhäst och tillsade om hvilka af hofvet hon ville ha till följe. Hon ärnade sig utan uppskof till sin moder änkedrottningen i Nyköping.

Hennes medicus vågade invända, att hennes majestäts hälsa ej syntes honom kunna uthärda en slik strapats, men drottningen ryckte endast otåligt på axlarna och satt upp i sadeln så arla, att ryttmästaren knappt hunnit få peruken på. En sådan ridt hade icke heller hvarken han eller någon af de andra varit med om. Drottningen unnade sig hvarken rast eller ro. Det föreföll, som om hon velat rida den onde ur kroppen eller — törhända ur själen.

Hela tiden satt hon stel på hästryggen med bistert rynkad panna och sluten mun. När en fora med bondkärror ej nog fort körde af vägen, röt hon dock till dem:

»Vik undan, edra hundar, jag är eder drottning!»

Och bönderna lyfte i vördnad lufvan från det rufsiga håret, under det de underdånigt pulsade ned i dikets djupa snö. Kristina märkte det icke. Hon dref hästen framåt, så att hofvarna slogo tätt som klubbslag mot marken. Hon ville undkomma den känsla, som mil efter mil red i kapp med henne och trotsade sig fram öfver muren af högmod, själftillräcklighet och hjärteköld. Denna känsla blödde af de sår hon tillfogade den, men ännu i döden var den så stark, att hon måste brottas med den ända till utmattning, innan den släppte taget. Ingen hade sett hennes majestät se så eländigt krank ut, som hon gjorde, när hon hunnit fram till Nyköpings slott. Och utanför porten föll hon afsvimmad tillbaka på hästryggen. Hon måste bäras upp till Maria Eleonora, som tog emot henne med stor kvidan.

Hela åtta dagar stannade hon hos sin höga moder utan att yppa något om anledningen till sin ditkomst. Mest satt hon också för sig själf i tornkammarn, där hon läste och skref eller än oftare lät händerna falla i skötet som tvenne vingskjutna fåglar.

När hon drog dädan fann man inristadt i muren några tänkeord, hvilka den svärmiska änkedrottningen länge grubblade öfver. Hon läste dem gång på gång och mumlade för sig själf: »Månne Kristina skulle hafva ett hjärta, änskönt hon låtit gräset gro däröfver!»

Orden lydde: »Man kan älska utan att äga, men man kan icke vara fullt lycklig i sin kärlek utan att äga föremålet för kärleken.» —

I rådet hade man storligen förundrats öfver drottningens bortovaro, och allehanda gissningar och rykten uppstego som bubblorna i en kokande kittel, ty många och heta voro de sinnen, hvilka sjödo inom regeringen, och det tarfvades storkanslärens hvithåriga lugn för att styra dem. Men nu var han, som nämndt, borta och hans bäste ställföreträdare, den kloke, ehuru tungsinte grefve Per till Visingsborg äfvensom den anspråkslöse, godmodige marsken Jakob De la Gardie, hade orlof.

Däremot hade de yngre ädlingarna allt flitigare begynt att i allehanda ärenden glänta på rådskammarens dörr, och utländska residenter svärmade som flugor omkring de styrande herrarna.

»Slottet blir snart lika fullt af utländska lycksökare som Roquettes handelsbod af utländskt kram,» menade Gustaf Horn vresigt. »Den där grefven från Jakobsdal är som en komet med en lång lysande svans af lättingar efter sig, och alla vilja de hänga majestätet i kjorteln.» —

Drottningen återkom lika oförutsedt och vid en lika sällsam tid, som när hon red bort. Hon hade icke suttit af hästen på hela dagen, och hennes följe dignade af trötthet.

Själf tycktes hon icke tänka på hvila. Hon lät kalla sin sekreterare och arbetade med dokuments uppsättande till långt efter midnatt.

Den förste, som på morgonen beviljades audiens hos henne, var gref Magnus. Hon tog emot honom i sin studerkammare. När han kom in, sköt hon pennan bakom örat och räckte honom handen.

Han skyndade fram och böjde knä för sin härskarinna.

»Ändtligen värdigas solen gifva jorden ljus,» sade han med skälfvande röst.

Kristina betraktade honom skarpt.

»Har I icke funnit någon ledstjärna i mörkret?» sporde hon.

»Den, som kört med Phœbi fålar, kan icke ledas af så blekt sken som en stjärna,» svarade De la Gardie.

»I borde dock baxnat för den resan, min vän, och i tide vändt åter till gamla Tellus, eljest tör det hända, att I far vill.»

Hon ville tvinga rösten till sträf höghet, men hur hon än reste ordens otympliga peristyl för sitt hjärtas port, förmärktes det dock, att denna hvarken ägde lås eller bom, och de blå ögonen strålade i fuktig, varm glans. Hon bidade en sekund hans svar, men när detta allenast stod att läsa i hans ansiktes skiftande spel, tillade hon fast:

»Det har gjorts mig veterligt, att I med kärliga tankar varit fästad vid min fränka, furstinnan Marie Euphrosyne, och ehuruväl hennes börd står öfver eder, lyser dock hennes sköldemärke icke ouppnåeligt på firmamentet. Jag kan taga ned det åt eder.»

Hon iakttog honom noga, medan hon talade, och den flammande rodnad, som spred sin mörka glöd ända upp i hans höga panna, bevisade, att hon måttat sin viljas värjstöt rätt. Men hans djupa bugning och de framstammade orden tydde på inte annat än ödmjuk tacksamhet.

»Eders majestät täckes läna mig godhet vidt öfver min förskyllan och för detta nya nådevedermäle tacka både mina läppar och mitt till all pliktig lydnad benägna hjärta.»

Kristina reste sig upp. Så trött som hon var i denna stund hade hon icke känt sig tillförene, stoltheten gaf dock hennes lemmar en ytlig spänstighet, och det var drottningen, som stod inför undersåten. Men så nära hans starka famn, hans röda läppar, hvilka lyste som doppade i blod, greps hon af svindel och måste fatta i bordets kant för att hålla sig uppe. Som fångna fåglar i bur fladdrade känslorna sjukt inom henne, och det låg ångest i hennes blick. Hon hade velat säga honom, att hon tänkt på honom, med en ny förläning, ett högre ämbete. Hon hade tänkt sig honom bugande ånyo, redo att kyssa hennes kjortelfåll, men flämtande, stum lade hon nu sin hand på hans arm och makade honom sakta ifrån sig.

Först när han hunnit till dörren, sade hon med en röst, hvilken klang som en kläpp mot hård metall:

»Vi skola föra eder talan hos furstinnan, herr grefve. I har ock att bjuda henne Wenngarns slott till morgongåfva. Redan denna dag kan I afhämta gåfvobrefvet. Gör all eder flit att vinna hennes gunst. Så dyrbart smycke fäster allenast den, som står tronen nära, och min Marigens make skall varda min vän. — Gå nu!»

Gref Magnus lyckte dörren, men stod dock länge utanför densamma med handen på låset. Slutligen föll denna hvita, fina hand med de smala fingrarna ned mot rockens smekande sammet, och ett bittert leende gled öfver hans ansikte.

Långsamt gick han igenom salar och gemak, och det eljest så högt burna hufvudet höll han sänkt, som hade ett trälok lagts mot hans nacke. Som en drömmare trädde han fram till det fönster, på hvars ruta hans moder en gång i ungdomsdagar skrifvit de minnesrika orden:

Fuller hade hon sedan af ärligt sinne prisat försynen för så ädel make, som blifvit henne beskärd, men den, som det tillstädjes att bygga högt, sätter ock på sitt hus torn och tinnar. Så hade hans fru moder gjort, så han själf — för höga torn — för djärfva tinnar.

Steg ljödo bakom honom och en välkänd liten röst som ett fågelkvitter: »Står I här allena!»

Han vände sig om och bugade med handen på hjärtat för den unga furstinnan Marie Euphrosyne.

»Ja, ers höghet; jag har stannat, besinnande mig på flydda tiders tankar.»

Han pekade på glasrutans sällsamma signeter.

»Vår tid får törhända ock slika eftermälen,» sade Marie Euphrosyne hastigt. »Det tisslas och tasslas mycket i frustugan om att de utländska makterna ha velat förhjälpa grefve Erik Oxenstierna att vinna drottningens hand, men själf lärer hon pönsa på ett annat val.»

Ett fint, listigt leende strök öfver grefvens läppar, och hans ord blefvo det limspö, som den pfalziska dufvan skulle fastna på.

»Ja, vår allernådigste fröken Kerstins tankar akta sig åt andra vägar, och jag har förnummit, att de draga till en, hvilken icke är eder främmande.»

Furstinnans smala kinder hvitnade. Hon hade dessa sista dagar allenast hört ett namn på allas tungor, när talet föll på hvem som skulle blifva drottningens gemål, och hennes sinnen förvillades plötsligt, när hon mötte barndomsvännens segerstolta blick. Skulle då det slemma ryktet varda sanning? Kunde Kristina så förgäta sitt högmod, att hon skänkte sin kungliga hand åt en svensk grefve?

Med fingrarna kammade hon silkesfransarna på sin klädning och svarade:

»Ja, äfven jag har försport, att drottningen ärnar träda i brudstol med — med en högst agreabel person, som för visso ej är mig obekant.»

»Ryktet har en mun utan tänder; det spyr ut eller sväljer allt otuggadt; förlita eder ej på det!»

»På hvad skall jag då förlita mig? För eder vill jag bekänna» — hon såg sig omkring för att vara säker, att ingen lyssnare klädde dörrarna — »att jag en gång för ej länge sedan förmedlade en öm handel mellan min höga fränka och min hjärtans käre broder, men hela denna vinter har jag intet slikt förtroende haft.»

»Och däraf dömer I —?»

»Att hennes hjärta vändt sig.»

»Till hvem?»

Marie Euphrosynes anlete dröp af het rodnad, och öronsnibbarna glödde. Då log De la Gardie och sade helt lågt och oändligen fridsamt:

»Jag skall icke nödga eder till svar, men beder eder taga vägen till drottningens kammare, ty hennes majestät torde hafva något att mäla, som ej tål uppskof. Och — för eder herr broders lycka kan I vara ganska lugn. Hennes majestät är hans nåde mycket huld.»

Stolta, fria, burna af själfmedvetande föllo De la Gardies ord, och aldrig hade hans fötter så fast trampat slottets golf som i detta ögonblick då han höfviskt ledsagade furstinnan till drottningens dörr.