VIII.
Hvad kvinnan vill ...
Midsommarens förnöjliga fest var afslutad, och löfmarknadens friska grönska förvandlad till torra, vissnade blad, sorgligt minnande om alltings förgängelse. Emellertid sporde man detta år, anno 1650, mindre än eljes efter, att de muntert flammande Sankt Hanseldarna falnat till aska och att dansen kring majstången stannat, ty man väntade snarligen en ny fröjdetid, och isynnerhet hufvudstadsborna hade så mycket att orda om och rusta sig för, att de näppeligen hade hedrat midsommaren så ståtligt som tillförene.
De unga flickorna hade väl ej förgätit att vira blåklintskransar omkring de ljusa flätorna, och ungersvennerna hade tappert slagit katten ur trumman ute vid den täcka skogslunden på Klara gärde, men något riktigt lif hade det ej varit i spelet.
Drottningen hade företagit en resa inåt landet, hon, som eljes sällan lämnade sin kära stad, där hon förstått att samla en hel här af stjärnor, glänsande meteorer på vetenskapens och konstens himmel, och öfver alla dessa in- och utländska upplysningshärolder skakade hon ut ynnestbevis och gåfvor af landets gods och goda.
Denna dag, den 27 juni, satt mor Barbara, Johan hofskräddares husfru, i kammaren med sin lille son. Hon hade öppnat det enda fönstret, hvilket vette åt Stortorget — Johan Holm hade nämligen fått sin bostad i köpmannen Cabeliaus hus — och inbillade sig förnimma sommarens friska fläktar, när ett luftdrag, svagt och strax själfdödt, strök öfver den breda fönsterkarmen.
Lille Olof hade krupit upp i den löfvade spiseln, hvilken genom hans fantasi förvandlades till en studerkammare. På knät höll han sin tjocka Orbis Pictus, den underbara boken, som han till sin och än mer till föräldrarnas fägnad bekommit af själfvaste drottningen. Han kunde aldrig stirra sig mätt på de sköna träsnitten, och han stafvade flitigt på »Cornix cornicatur» utan att stort fråga efter svenskan. Denna föreföll honom för simpel. Hofskräddarens pilt hade höga tankar om sin värdighet, och han trodde icke, att någon annan än gamle rikskansleren och grefve Magnus från Jakobsdal voro för mera än farkär.
»Hvar är far?» sporde han plötsligt modern.
»Uppe på slottet,» svarade denna med en viss stolthet. »Du vet väl, att hennes majestät alltid vill hafva din fader hos sig, när hon har något viktigt före. Och i morgon skall en ny riksdag begynna. Snart får du se det granna tåget, som skall blåsa ut för staden, att den öppnas.»
Olof tog sin bok med sig och kom fram till fönstret.
Han stödde armbågarna mot moderns knän och sporde lillgammalt, med de sjukligt allvarliga ögonen fästa på hennes ansikte:
»Skall drottningen i dag bruka alla de vackra klädningar, farkär fört hem från Paris?»
»Nej, dem skall hon först bära under kröningshögtidligheterna.»
Barbaras röda, friska mun blef stor och leende vid tanken på all den ståt och prakt, hvilken för visso vid den tiden bokstafligen skulle regna ned öfver staden. Det missnöje med den nådiga fröken Kerstins slöseri, som förspordes från höga och låga, brydde icke henne. Hennes make steg beständigt i drottningens ynnest, och den unga, kortsynta, lifsglada skräddarhustrun tyckte, att folket klagade onödigtvis. Missväxten förra sommaren hade väl vållat både hunger och dyr tid, men tänk bara, hvilka skatter landet vunnit efter kriget; de uppvägde säkert mångtusen tunnor spannmål! Svenskarna hade skaffat sig dyrbarheter i Prag för många miljoners värde, påstods det. Den simplaste soldat hade fickorna fulla med guld. Slik säd växte ej eljes på fälten. Men det var förunderligt, hvad alla yttrade sitt missnöje med den glada, lifliga drottningen. Adeln harmades öfver att hon såg de andra stånden till godo och upphöjde borgare till frälse rättigheter. Borgarna trampade hvarandra på liktornarna, och skyllde sedan sin fumlighet på hennes majestät. Prästerna trätte ock inbördes, och bönderna knotade. Det stod illa till i landet, och föga halp det, att hertig Karl Gustaf sökte medla mellan parterna. Den herren hade för visso större hjärta än hufvud. På hans galanta äfventyr var det ingen ända.
»Morkär!» Lille Olof hade tyst bläddrat i sin bok och funnit ett träsnitt, som storligen intresserade honom. »Hvad skall detta föreställa?»
Barbara, som verkligen besatt litet boklig kunskap och läste innantill redigt nog, tog strax itu med texten. »Den kvinsperson du ser där till vänster är ’Måttligheten’,» förklarade hon, »och det står, att hon föreskrifver måtta i mat och dryck och håller i sikte begärelsen lika så som med ett betsel, och alltså styrer hon allting, att icke något för mycket sker.»
»Hon är visst lik den goda drottningen,» sade Olof, som oskuldsfullt lyssnat till moderns hackiga uppläsning af de för honom fast obegripliga orden.
»Ja, i mat och dryck kan då ingen vara sparsammare än vår nådiga fröken Kerstin,» genmälde Barbara förnumstigt. »Farkär säger, att hon unnar alla utom sig själf det läckert är. Hon ...»
Meningen blef aldrig afslutad, ty det hördes ett högljudt larm och sorl nedåt Helvetesgränden till. Människor skreko och ropade i munnen på hvarandra, och i skränet blandade sig ljudet af allehanda instrument.
Olofs lilla magra kropp hade redan hängt sig fast vid fönstermuren, och han kröp nu upp på karmen, så långt han kunde komma för att riktigt få se. Ty det måste ju vara riksdagsutblåsarna, som närmade sig.
Barbara antog detsamma, men hon skrämdes smått af det myckna oväsendet, hvilket tydligen var starkast omkring rikskanslerens tomt. Hon hörde fidlornas gnisslande brytas mot lärpojkars gälla hvin och grofva karlröster mullrade i kapp med pukorna.
Hon visste ej, hvad detta larm betydde, men anade, att det gällde rikskansleren, på hvilken man sköt skulden för landets olyckor och inre misshälligheter. Han hade i så många år varit den styrande, och offentligen blef han ju aldrig afsatt, om ock drottningen mer än en gång omildt nog föst honom åt sidan för att få plats för sina gunstlingar.
Skarpa hvisslingar skuro genom den tunna luften och skrämde upp några mätta sparfvar, hvilka efter måltiden på Korntorget flugit bortåt Nikolai kyrka, där de hvilade på en sträfpelare.
Barbara tyckte, det lät riktigt hemskt, och ryste till. Månne trolltyget, som höll till uppe på Brunkeberg vågat sig ut vid ljus dag! Hon kände, hur det ilade genom hårrötterna vid den tanken, och hon begynte se svarta fläckar, hvilka skymde undan solen alldeles som i pesttid.
Men Olof hyste ingen rädsla. Hans blanka, alltför stora ögon stirrade oafvändt ned på det soliga torget, där människor började strömma till i stora flockar. De belägrade portar och trappor till alla de förnäma palatsen, och i grefve Per Brahes pelargång myllrade det af helgdagsklädda handtverkare och småborgare.
Kammarsvennerna, som stodo och hängde vid fönstren i bottenvåningen, vågade ej köra bort inkräktarna, utan gjorde i stället gemensam sak med dessa och skroderade hånfullt på de stores rygg.
En karl, klädd i en ärggrön rock, behängd med slängande räfsvansar, och med ansiktet doldt af en skråpuk med snabelnäsa skumpade fram till skampålen och började skramla med kedjorna, uppmanande godt folk att sätta fast honom där, så att han ej sprunge land och rike omkring med allt det grufliga han hade att förtälja.
Men en bartskärare ropade med skroflig bas, att ordet var fritt, och detsamma upprepades af minst ett tjugotal hänförda röster.
Barbara såg, att karlen med skråpuksansiktet tog upp ett smutsigt, tätt beskrifvet papper ur bakfickan på sin långa rock, och hon hörde, hur han började rabbla upp den ena smädelsen efter den andra mot regeringen och hofvet. Folket hurrade och tjöt, än kastande ruttna ägg och gatsmuts, än blommor i ansiktet på upprorsmakaren, hvilken lät skråpuken taga emot så godt som ondt, under det han oförtrutet fortsatte.
Helt plötsligt slog han dock om och läste nu med predikareton — just som Stockholms mäktige och vördade ståthållare Schering Rosenhane och rikskanslerens son Erik Oxenstierna kommo ridande öfver torget — ofarliga och välmenta råd om höflighet och hörsamhet mot öfverheten.
Rosenhanes skarpa blick flög rofsökande ut bland mängden, och hans hårda mun uttalade kort, som om själfva ordet varit ett käpprapp: »Pöbel!» Men han gjorde intet försök att ingripa i tumultet, väl vetande, att det om ett par minuter skulle upphöra af sig själf, när riksdagshärolden med sitt följe drog fram.
Om någon ytterligare vågade kasta glåpord och tillmälen upp mot rikskanslerens hus, skulle han fuller veta att näpsa den skyldige, men alltför strängt finge man dock icke i dessa jäsningstider fara fram med de ofrälse stånden.
Han nämnde något därom till grefve Erik, hvilken emellertid endast otåligt ryckte på axlarna och högmodigt genmälde:
»Packet skall tuktas! Det tror sig vara sadelfast nu, när prästerna affallit från adeln, och något torde det väl ock ha bidragit till deras hofverande, att hennes majestät trugat igenom sin vilja beträffande pfalzaren. Smällen af den örfil hon därmed tillfogat sitt eget rikes betrodde män har hörts vida omkring och fuller väckt skadeglädje.»
»Drottningen har sitt eget sinne — svenskhet likar henne icke, så Gustaf Adolfs dotter hon ock är. Rundt om henne stå utländska lismare, och dem lånar hon städse öra. Var hon icke redo så bittida som klockan fem på morgonen, när det gällde lärda diskurser med den där Cartesius, som nu fått en salig hädanfärd. Och det är sannerligen icke till rikets fromma, som hon så flitigt umgås med den lättfärdige Saumaise, hvilken korrumperar hennes höga nåde på allt vis.»
Rosenhane och Oxenstierna fortsatte att samtala i godt samförstånd, icke anande, att några famnar ifrån dem kom drottningen ridande — som vanligt i en vid, grå kofta, höga stöflar och bredbrättad hatt.
Strax efter henne och hennes kavaljerer följde smålandsknektar, rikspukslagaren och så ändtligen den grant utstyrde härolden, som ropade och förkunnade, att riksmötet nästa dag skulle taga sin början, och anbefallde hvar och en, som därvid någonting hade att beställa, att vid en half riksdalers böter klockan åtta följande morgon infinna sig i rådssalen.
Han skred som en jätteflamma genom de täta lederna af åskådare. Hans kåpa fladdrade skarlakansröd, häroldsstafven var lindad med bjärtröda band och schabraket på hästen lyste brandklart i solskenet.
De andra härolderna kunde icke på långt när mäta sig med denna praktfulla uppenbarelse, men de kråmade sig dock rätt ansenligt öfver guldgalonerna på den blå rocken och de vajande hvita plymerna i hattarna. Trumpeterna skrällde, och fotfolket, som afslutade tåget, lät höra sitt taktfasta tramp, tramp som ett outtröttligt ackompanjemang.
Händelsevis kom Kristina att se upp mot det fönster, där Barbara och lille Olof stodo. Och hon nickade vänligt. Helt långsamt red hon framåt, och de underbara, strålande ögonen glänste varma och milda. Till sitt sällskap talade hon icke, men hon hade låtit förkunna, att hon villigt skulle lyssna till sitt trogna folk, om det ville sätta sin lit till henne. Tydligt nog lät hon förstå, att den gamla högadeln med dess ständigt växande anspråk tråkade ut henne. Hon skapade en egen adel, och dess hyllning beredde henne den största tillfredsställelse. Åsynen af Johan Holms hustru och son hade hos henne framkallat ett minne från morgonens audiens. Hon log ännu vid hågkomsten af den gode hofskräddarens ödmjukliga anhållan att bli belönad med ett adelsbref för att dymedels vara värdigare att förefinnas i hennes höga nådes närhet. Hon hade lofvat att tänka på saken, och den föreföll henne långt ifrån outförbar. Ett slikt diplom skapade trotjänare och gjorde en regents minne älskadt. Dessutom njöt hon af att se rådets förlängda näsor hvarje gång hon handlade bakom dess rygg. Hur ofta hade hon inte redan som i den gamla barnleken. »Bulleri, bulleri bock, hur många horn står det upp», spelat dem spratt, som de aldrig gissat hennes rätta mening med.
En bonde kastade sig i detta ögonblick på knä framför drottningens häst.
»Värdigas lindra vår stora nöd, nådiga drottning.»
Kristina höll genast in tyglarna.
»Hvad vill du, min gode man?»
Den hvitskäggige dannemannen i den slitna vadmalströjan räckte upp ett underligt brunsvart bröd och sade med bruten stämma:
»Detta är bakadt af bark, eders nåde, och annat ha vi ej haft att förtära på långliga tider.»
»Gif mig det!» Kristina hade fått tårar i ögonen. Gubbens hela hållning var så rörande tröstlös, och det knotiga ansiktet föreföll utgräfdt af bekymmer och umbäranden. »Var vid godt mod,» sade hon deltagande, »jag skall nu själf taga eder sak om hand, och mina rådsherrar skola med lock eller pock tvingas att äta allmogens fattiga kaka.»
Bonden tackade henne i stammande och tafatta ordalag och drog sig åt sidan för att lämna rum åt andra, hvilka kommo med böner och beklaganden, med tårar eller vrede. Drottningens häst gick steg för steg, omringad af ett kvidande folk, hvilket aldrig tillförene kommit till synes, där hon färdats fram.
Och harmen emot orättvisa och förtryck sjöd inom henne, när hon lyddes till allt detta armod, som tystades ned, för att de stora skulle få lefva kräseliga.
Hon skulle ha velat beströ sin väg med klingande mynt, men som hon icke ägde sådana, gaf hon i stället klingande löften. Hennes stämma ljöd malmrik och klar, när hon till höger och vänster utkastade förhoppningar så ymnigt, att de ohörda förtrampades af de framrusande glupska folkhoparna.
Det ena hugskottet efter det andra afbrändes som ett lysande fyrverkeri i hennes hjärna; hon skulle återfordra af sina gunstlingar något af alla de rika gåfvor, hon slösat på dem. Och hon skulle själf lyfta af folkets tunga skattebördor för att lägga dem på skuldror, hvilka kunde tarfva ett ok för att icke skjuta för högt i växten. Ett år eller par ville hon uppbjuda alla sina krafter att styra så för sitt folk, att all klagan vändes till välsignelse, sedan — hon drog djupt efter andan — skulle hon lämna sin gyllene krona, sitt frejdade namn i sitt folks minne som i en öppen sarkofag.
Hunnen till Söderport, vände hon och red nu i raskt traf genom Kungsgatan in på Helgeandsholmen och därifrån till Slottsträdgården, som hon eljes sällan besökte.
Nu ville hon dock njuta af den förvildade ensligheten där inne. Sommardagen var varm, och hennes sinnesstämning hade ökat hettan i blodet. Hon befallde sin svit att återvända till slottet och taga med hennes häst. Ingen finge åtfölja henne; det var henne nog, att en kammarsven bidade henne vid porten för att, när hon det önskade, ledsaga henne tillbaka.
Långsamt, med sänkt hufvud, vandrade hon fram och åter på de gräsbevuxna, illa vårdade gångarna, och det brydde henne föga, att hon trampade på några liljestånd, som i stället för att stolta resa sig sjunkit till marken med bleka, saftlösa blad. Hennes klädning snärjdes i törnsnår, och hon slet sig så häftigt lös, att ett helt fång små hvita rosor måste släppa lifvet till. I ett lusthus af hyllebuskar, hvilkas kraftiga alstringsförmåga motstått vanskötseln, slängde hon sig ned på en bänk och stödde armarna mot stenbordet.
På gräsplanen utanför sorlade ett litet beskedligt springvatten i en grönslammig bassäng och några små törstiga trädgårdssångare snappade åt sig de uppfriskande vattenpärlorna, innan de flögo in mellan den täta buxbomshäckens gömslen.
Kristina gaf icke akt på dem. Hon spände sina tankars bågsträng allt hårdare vid föreställningen om allt hvad hon ville och kunde. Medan de gamla, betänksamma statsmännen ogillande skakat på hufvudet åt hvarje hastig frontförändring, hade hon handlat. Den snabba freden var hennes verk. Tvärtemot den grånade klokhet, som på alla håll omgaf henne, hade hon ryckt i regeringstömmarna och befallt fredsförhandlingarna att löpa i traf.
Och hade icke hennes vilja skaffat landet en värdig arffurste? Själf hade han icke haft kraft att hålla sig i första ledet. Hon ledde honom fram till målet förbi de gapande Oxenstiernorna, som väl trodde sig äga makten i handom; förbi den stolte grefve Per, som kallade sig landets förste ädling.
En liten grön ödla kilade förskrämd öfver hennes framsträckta fot. Hon erfor en stor frestelse att trampa på det hala krypet, som djärfdes träda henne så nära, men betvang sin syndiga lust med en gudaktig tanke. Mäster Johannes hade lärt henne akta alla skapade ting för den nådige skaparens skull, och hon ville än i dag vara den gamle Strängnäsbiskopens hörsamma lärjunge. Väl visste hon, att han och den lärde Terserus redan i morgon dag skulle turbera henne med allsköns klagomål, som de förnummit och ville framlägga inför henne, men Matthiæ var hennes vän; hvad han sade kunde icke harma henne. Han hade städs en mild tunga och ett ännu mildare hjärta.
Porten gnisslade svagt, och sanden knarrade strax därefter under sirliga hofmannasteg, hvilka tycktes sökande skrida framåt.
Kristina rätade upp sig. Hon satt orörlig, och blicken blef plötsligt fientlig och kall. Så tidt hade hon hört dessa steg, att hon lärt sig känna dem — äfven tröttna på dem. Föraktligt tänkte hon, att den lilla förvetna ödlan varslat fredstörarens ankomst.
»Sök du, min käre grefve Magnus,» mumlade hon trotsigt mellan tänderna, »jag vånnar, att jag aldrig låtit dig finna!»
På sista tiden hade De la Gardie begynt synas henne alltför pockande i sina anspråk, alltför enträgen i sin hyllning. Han åtrådde att lägga sig emellan drottningen och alla andra som en fast oöfverkomlig skans. Att hon icke för länge sedan skickat honom bort kom sig däraf, att hon icke fördrog, att det smygande rykte skulle få rätt, som mälde, att hon hållit honom öfvermåttan kär. Dagligen ville hon ha honom nära sig för att visa, att han för henne allenast var undersåten. Hon ville icke erkänna ens för sig själf i denna stund, att det klappat ett ungt, brännhett hjärta under drottningmanteln.
Magnus De la Gardie hade ändtligen ledt sina steg i rätt riktning och stod sekunden därpå djupt bugande under hylleträdets spröda grenar.
»Värdigas tillgifva, eders majestät,» sade han, »men man gaf mig tillkänna, att eders nåde var här, och då jag hade angelägna rådsärenden att frambära, vågade jag ...»
»Akta eder för alltför djärfva språng. Man knäcker då lätteligen halsen,» afbröt Kristina med gäckande munterhet. »Hvad I har att frambära torde höra riksmötet till och må läggas ad acta tills i morgon.»
»Eders majestät har så tidt hedrat mig med sitt oinskränkta förtroende, att jag ...»
Ånyo afbröt Kristina, och tonfallet var nu kärft:
»Det förtroende, jag aktat eder undersåtliga trohet värdig att mottaga, har jag af hjärtat gärna skänkt och skall därmed fortfara, men I må icke komma med råd eller varningar till mig, Herrans smorda. Hugsar I förlidet års riksmöte? Jag satte då min vilja igenom beträffande hertig Karl Gustafs rättigheter till kronan efter mitt frånfälle. Nu ärnar jag fordra, att ständerna ge hans arfvingar all den rätt en svensk konungs barn böra äga. — Och på samma gång skall jag för alltid täppa dem munnen till beträffande mitt giftermål. Aldrig träder jag i en mans ledband.»
»För visso skulle den mäktigaste bland furstar skatta sig lycklig att bli ledd af eders majestät.»
»Då skulle jag än mera förakta honom! — Någon annan herre än Gud vill jag icke erkänna.»
Grefve Magnus stod alltjämt kvar vid ingången till det lilla svala, gröna huset. Han hade icke erhållit någon uppmaning att träda närmare, och ehuru blodet steg hett upp mot hans tinningar, drifvet af en pinande blygsel, behöll han sin ödmjuka hållning och afvaktade sin härskarinnas nästa yttrande.
Detta kom bryskt och snabbt som en kraftig värjstöt.
»I måste borga mig några tusen riksdaler, min vän! Jag gör eder ingen orätt med denna gäld. I har fått mer än skäliga vedermälen af min nåd. Nu vill jag ock tillgodose de ringare, de förtryckta. Man må icke förgäta att klappa det svarta barnet för det hvitas skull. I skall stå mig bi, så vidt min tillgifvenhet är eder kär.»
»Jag är villig att offra allt för eders majestät,» svarade Magnus hörsamt, men strax därpå tillade han: »Dock undras det mig, hvilken som rådt eders nåde i denna sak.»
Kristinas ögon blixtrade af vrede.
»Har I icke hört, att jag är min egen rådgifvare,» sporde hon häftigt. »Jag gör eder härmed veterligt, att så länge det lyster mig att sitta på mina fäders tron, skall jag ock hålla spiran upprätt i mina båda händer. Till ingen lämnar jag den, och ingen, eho det vara må, har nycklarna till den skattkammare af tankar Gud behagat förläna mig. Nu är jag trött. Jag har sökt ensligheten här och vill icke bli störd ...»
Magnus De la Gardie kände den afskedande sparken och begaf sig efter en underdånig bugning bort från drottningen, men hela den långa trädgårdsgången utefter ekade för honom hennes ord: »Så länge jag sitter på mina fäders tron ...» Var det då sant, hvad residenten Chanut i förtroende nämnt, att hon till honom yttrat, det hon ämnade afsäga sig kronan? Fanns det då ingen gräns för hennes nycker, hennes egensinne? Detta steg finge hon ej taga! Kräfdes det ock tiodubbelt smicker, det skulle bjudas för att hålla henne kvar i riket. Ty endast när kronan satt på en kvinnas hufvud, kunde den sprida så gyllne glans omkring samhällets tinnar som den gjort det dessa sistförflutna år.
När Kristina ånyo insveptes af tystnaden i den hälft igenväxta trädgården, slöt hon ögonen i lyckliga drömmar. Hylleblomstren föllo som små dalande stjärnor ned i hennes hår och på den fula klädningen; de smekte hennes händer och hals, och hon skakade ej bort dem. Som ett själsoron stillande arkanum blandade sig deras starka doft med åbroddens och fänkålens. Vinden bräddade det undergörande elixiret med den sötaktigt lena honungslukten från rosenbuskarna, hvilka sträckte sina smala jungfruarmar och små hvassnaglade fingrar långt ut öfver gångarna, som ville de rifva bort den där lustvandrande myntan och kamomillen.
Solen stekte det bruna, höga träplanket, hvilket omgärdade denna kung Göstas blekeplan och kålgård. Värmen tycktes samla sig här inne och stiga uppåt som de lätta, gråvioletta dunsterna från ett rökelsekar. Fåglarna kröpo in mellan de gamla almarnas knotiga, vänliga grenar, dåsande i stilla middagsro.
Och drottningen drömde.
Hon spände sin vilja som en stark, gyllene bro in i framtiden, och på denna gick hennes fantasi under den blåaste, solfyllda rymd. Först tänkte hon på sin stundande kröning. Den skulle bli som en underbar saga, berättad för hög och låg. Intet finge sparas för att göra denna fest så glimmande, att den i allt kunde täfla med galne kungens — Erik den blodiges. Hennes hjärta slog hårdt vid föreställningen om det jubel, den beundran, som skulle ägnas henne. Folket skulle förgäta hvad de kallade hennes slöseri. Och till dess hade hon fuller ridit ut stormen med de knotande undersåtarna. Ack, all klagan framfördes ju af män, och det tarfvades allenast en kvinnas smidiga löftesrikedom för att tämja deras ondsinne så som ock deras bekymmer.
Men när hennes folk hyllat henne — när de erkänt, att hon var dem en huldrik drottning, större, ädlare än själfva den mäktiga Margareta, då — —
Hon förde händerna upp mot hufvudet, som aftoge hon en tyngande krona.
»Då,» sade hon högt, »vill jag taga min frihet. Jag vill äga mitt lif helt — icke som nu deladt emellan tusen besvär och mödor och några få stulna glädjestunder, förbittrade af afunden.»
Hennes ord klungo i stillheten med högtidlig kraft, och de ekade länge inom henne som ett ljufligt fridsbud.
Ett fruntimmer passar ej att regera, tänkte hon vidare halft ironiskt, och äfven om jag gift mig, skulle jag förmenat mina kvinnliga efterkommande arfsrätt till tronen. Fruntimmers okunnighet och deras såväl kropps- som själssvaghet gör dem oskickliga att styra ett rike; på ett eller annat sätt väcka de löje.
Hon reste sig tvärt som efter ett öfvervägdt och fattadt beslut. Med sin vanliga raska gång gick hon öfver den med vildblommor vackert smyckade gräsmattan, och hennes klacklösa, klumpiga stöflar trampade obarmhärtigt ned, hvad liarna glömt att meja af.