XIV.

Tunga blefvo dygnen, veckorna, månaderna, som följde. Hvad hjälpte det allt hvad doktorn försäkrade, Elsas samvete anklagade henne för mord och dömde henne skyldig, och mot den domen fanns intet jäf.

Om hon med egen hand dräpt sin man, blifvit häktad och fått försona sitt brott, skulle hon ha känt det som en lättnad. Det ohyggligaste af allt var att släpa på medvetandet om sin förbrytelse, men aldrig kunna få den vägd på rättfärdighetens våg, att nödgas framsläpa sitt lif som en döfstum, bärande inom sig en skuldkänsla, som skulle bränna all lifskraft ur hennes blod, med viljan sluten i kramp omkring en hemlighet, som skulle resa oöfverstigliga skrank mellan henne och människorna.

Drägligast var allt i början, medan de praktiska omsorgerna och anstalterna togo hennes tankar och krafter i anspråk. Som i en dröm hörde hon människor fråga, yttra deltagande och försöka trösta; och hon svarade som om hon varit vaken, handlade som om hon varit medveten, men tänkte ingenting och såg ingenting klart. Allt blef så sällsamt overkligt, som om det egentligen icke kommit henne vid.

Under stora högtidligheter vigdes prosten Tibells stoft till den eviga hvilan. Klockorna klämtade, flaggorna hängde på half stång, och all höstens välsignelse af hvita blommor och brokiga blad täckte den aflidne själasörjarens kista. Den nye vicepastorn förrättade jordfästningen och talade högstämda tröstens ord till den sorgklädda änkan vid grafven.

Allt detta gjorde på Elsa ett skärande intryck af upptåg utan mening, allt blef till lögn för hennes medvetande, allt utom den sanning, som flämtade i hennes bröst, brände och ville slå ut. Hon brottades med begäret att ropa högt: Han var icke sådan, han var icke den ömma make, den nitiska Herrans tjänare, som I tron. Och jag är icke den skuldlösa maka, I tron! Ty det var jag som drap honom!

Alla sågo hur upprörd hon var, och pastorn förstod, att här var en själ i nöd. När vagnen stannade utanför prästgården, frågade han henne mildt, om hon icke ville tala med honom. Hon nickade, hon förstod välmeningen, och de gingo sida vid sida nedåt trädgården.

Marken var fuktig efter förmiddagens regn, gräset glänste ännu saftigt grönt, luften doftade af mylla. Elsa förnam det med ett slags förvåning. Borde icke allt ha varit vissnadt och förtorkadt? Och hur var det möjligt att hon, nedtyngd af sorg och skuld, ännu kunde känna lifvet som en omätlig, hemlighetsfull välgärning? Hvilka förunderliga motsägelser rymde icke människonaturen!

— Jag har fått en ingifvelse — började han — en ingifvelse, som jag tror har ett högre ursprung — att det är en själ i nöd, som — —

— Det är sant, sade hon, tonlöst.

— I sådana svåra stunder af en människas lif plägar det medföra lindring att få anförtro sig åt någon — särskildt åt någon som fått det gudomliga kallet att tala tröstens ord.

Hon skakade sitt hufvud:

— För mig är den vägen stängd. Jag är dömd att vandra i en labyrint utan ljus eller ledtråd.

— Ljus finns i Herrans heliga ord!

— Icke för mig. Jag har sökt, men intet funnit. Det finns kanske för andra, men icke för mig.

Pastorn såg på henne. Han hade bevittnat mången syndares förtviflan, hade ofta lyssnat till bekännelser, som samvetsångesten aftvingat brottslingar, men aldrig hade han känt sig mera gripen däraf än af dessa lugnt uttalade ord.

— Vi ha bönen, sade han, med rösten skälfvande af medlidande.

— Jag kan icke bedja, svarade hon. — Jag har glömt alla böner — det blir blott tomma ord i min mun — för jag tror icke, att det finns förbarmande — hon drog djupt efter andan och tillade sedan sakta — för mig.

— Det finns förbarmande för alla. Och det är en annans förbön, som för oss gäller.

— Jag vet det, men min ångest kan icke fatta det!

— Är det då — är det då — pastorn trefvade sig fram, som om han känt, att här var sank mark — någonting särskildt som — som tynger samvetet?

Hon såg på honom från sidan, såg hans böjda gestalt, hans hängande hand och hans deltagande min: Skulle hon anförtro honom allt?

Sitt hjärtas strider, sitt sinnes lidelser, sitt brott och sin ånger? Hon höll andan, som om hon i spänning väntat på ett svar inifrån. Svaret blef nej! Den drömlika oklarhet, som hvilat öfver hennes väsen, var i detta ögonblick som bortblåst, och hon tyckte sig se sin väg.

— Ja, sade hon. — Jag har kämpat länge — under många år — mot min brinnande lust — — att skrifva — —

— Skrifva? han förstod icke.

— Ja. Att bli författarinna.

Han svarade icke strax, men där flög en rodnad öfver hans kinder. Han förstod, att han misstagit sig högeligen på hennes sinnestillstånd.

— Det var farliga tankar, sade han slutligen. Så blef det åter tyst, och båda kände, att de ingenting vidare hade att säga hvarandra.

Strax därefter skildes de.

Elsa gick in och satte sig i sin aflidne makes rum. Det började skymma, men hon kände ingen ångest. All skuggrädsla, allt gammalt skrock var nu förbrändt inom henne, sedan hon sett det oåterkalleliga in i hvitögat. Medan liket ännu fanns kvar i detta samma rum, hade hon ofta nattetid, när alla tjänarna sofvo, gått ensam hit ned med ett ljus i hand, lockad af en dunkel föreställning om, att någonting kanske kunde hända, att straffet kunde nå henne på uppenbarelsens väg. Hon kände det som en hederssak att utmana straffet, och hon fruktade det icke, ty aldrig kunde hon dock få se hemskare syner, än dem hon såg i sitt eget inre, och afgrundens kval kunde icke vara förfärligare, än dem hon utstod i sin själ, och för hvilka det icke fanns lindring eller lättnad i ett klagoskri.

Själfva tanken på döden, som ofta föresväfvat henne, gaf ingen tröst, ty hon kände det som om själen dock aldrig skulle kunna glömma; i evighet skulle kvalen bränna hennes samvete, och allt hvad hennes kropp kunde komma att lida, var mindre än intet på vedergällningens våg. Människoanden var det som brutit och som därför vred sig under straffet, och det fanns ingen undflykt, ty så visst som natt följer på kväll följer straff på skuld. Om det fanns någon gräns för straffet, visste hon icke, men att hon icke kunde undkomma det, visste hon. Och att det måste drabba henne här, på den fläck af jorden, där förbrytelsen ägt rum, visste hon ock. Hon fick inrätta sitt lif därefter. —

Hon hyrde ett litet hus vid södra tullen, fem rum och en liten trädgårdstäppa, som sträckte sig uppför berget. Där byggde hon bo i en stämning af vemod och helg, dit flyttade hon de möbler, hon ärft af farmor och som erinrade henne om det kära barndomshemmet på Ryd. Allt det andra, allt som han haft del i, såldes på auktionen. Inkomsten häraf, af det löpande tjänsteåret och af nådåren gaf henne ett litet kapital, hvars afkastning nätt och jämnt räckte till lifvets torra bröd. Men hon var fri, för första gången i sitt lif. Hon var herre i sitt eget lilla hus.

Här började hon, trettiotvå år gammal, i smärta och ångest sitt lifs arbete, här tillkämpade hon sig i ensamheten kunskap och konstnärsnamn, här fingo hennes drömmar i spänning och vånda diktens susande lif. Här samlade sig hennes väsens alla krafter till en enhet, här växte hennes genius i sol och regn och blommade som en ros i oktober.

Det var icke ärelystnad, som dref henne fram; den skulle ha splittrat krafterna, låtit dem irra som atomer i rymden. Om hon vid arbetet tänkt på ära eller vinning, skulle resultatet ha blifvit dödt och kallt. För henne blef arbetet allt och hon själf blott ett medel för dess frambringande, därför samlade sig de spridda atomerna till någonting helt. Att skapa blef för henne hvad farmor kallat älska: att glömma sig själf.

Så kände Elsa Finne den vårdag, då hennes första lilla bok låg på bordet i hennes hem. Det var dikter på prosa, barn af hennes inbillning, ännu famlande i sin flykt. Därför hade hon kallat sin bok: Med stäckta vingar.

Från fönstret i sitt arbetsrum såg hon ut öfver kyrkogården nere vid stranden, ut öfver hafvet, där solen hvar kväll gick ned. Här skulle hon tillbringa sitt lif med minnet af sitt brott för ögonen, och här skulle hon, bunden till marken af sin fattigdom, vänta sitt lifs solnedgång.

Hvad mer? Hon hade resignerat. Högmodets fjäll hade fallit från hennes ögon. Hon såg.

Världen var stor och harmonisk, hon själf blott ett stoftgrand i alltet, men i känslan af ringheten låg lycka och rikedom, ödmjukhetens lycka och rikedom. Hvad kom henne människorna vid? Dessa stackars småkryp, som äflades att se ned på hvarandra, sträfvade efter att kunna förakta hvarandra, kände sig lyckliga i att veta sig rikare, starkare, kvickare, större än andra! Den som slagit sig till ro i medvetandet om, att han är intet, drabbas icke af föraktet hos dem, som tro sig större, känner sig icke förödmjukad däraf, blir oåtkomlig för narrars klander och beröm. Han har sin värdemätare inom sig själf.

Hon var den hon var, en atom i världsalltet, men en atom som också hade sin uppgift att fylla; ty intet är utan uppgift, och själfva lidandet var en god jordmån.

Hon grubblade icke längre; hon såg sin väg. Den låg klar, som om naturens mäktiga hand själf utstakat den. Elden hade gått fram öfver hennes lif, härjande och förädlande, rensande och ödeläggande; därför kunde marken nu bära dubbla skördar.

Aldrig mer skulle hon känna sorg och glädje så som hon känt dem förr, ty nu fanns det någonting inom henne, som höjde henne öfver hennes egen tillvaro.

XV.

En vecka efter det hennes första lilla bok utkommit fick Elsa ett bref med adress: Författarinnan Elsa Finne, skrifven med en för henne obekant stil. Det vållade henne en häftig hjärtklappning, och hon vägde det länge i sin hand innan hon vågade tro, att hon själf var den rätta adressaten. Slutligen bröt hon det likväl och läste:

Kära yrkessyster! (nybildning efter cher confrère, som onekligen låter bättre).

Tack för länge sedan och tack för senast. Jag vet icke, om ni ännu erinrar er en ung man, som ni förra hösten räckte en hjälpande hand och därmed kanske räddade från att drunkna i den sedliga förtrytelse, han med ett visst föredrag uppväckt i den goda staden Tibble. (Hvilken fantastisk idé för resten att uppträda som samhällsförbättrare i det förträffliga Tibble!) Denne unge man har nu fått en oöfvervinnelig lust att vara den förste, som räcker er sin hand med tack för er vackra lilla bok.

Visste jag det icke och sade jag er det icke strax? Ni har af goda feer fått fantasiens gåfva, den grundfond af malm, hvaraf lifvets två välsignade och förbannade bildgjutare: lidande och arbete, kunna dana en diktare. Där den malmen finns, glittrar den alltid fram i blicken (er var närsynt med ett fjärrsynt uttryck), och jag kände, när jag nu läste er bok, något af den glädje, en geognost måtte erfara, när hans förutsägelse besannas: att där fanns guld i jorden.

Låt mig därför vara den förste som hälsar er välkommen i vår unga diktning! För allt som har snille och själ skola vi andra jordarbetare i vingården alltid vara beredda att bugande lämna plats. Vi dyrka dock alla samma gud, vi med våra spadar, spett och hackor, ni med era upptäcktsfärder i fantasiens sollysta rymd. I vår herres hus äro många boningar, och i detta land lär det väl alltid bli utrymme nog på Parnassen! Endast den diktning, som öfverlefvat sig själf, bär afvog sköld mot det unga. Så långt ha vi ännu icke hunnit, vi som fått oss den vanskliga uppgiften förelagd, att bryta väg för en verklighetsdiktning i detta karga och solfattiga land, där poesiens genius under många år sväfvat så högt mot den blå tomhet, som kallas himmel, att ingen människa längre kunde se henne från jorden. Hela hemligheten med den strid, som för närvarande rasar omkring vår parnass, är, att det gäller vara eller icke vara för blåpoeterna, som hittills hyllats öfver måttan för sina fantastiska evolutioner utom synhåll, och nu frukta, att hyllningen skall utebli, om vi med vår fordran på realitet lyckas draga dem under sunda förnuftets kontroll. Därför försvara de sig med näbbar och klor i religionens och sedlighetens och fosterlandets namn — som om icke vi vore de verkligt religiösa, sedliga, fosterländska just i vårt kraf på en religion, en sedlighet och en fosterländskhet, som är mera än tomma ord.

Att vi gråvädersmän dock icke äro förblindade af något slags fanatism för det grå, ha vi väl också visat. Mins ni i fjol, då den okände Ivar Mörcke plötsligt, som fallen från himmeln, stod midt ibland oss, lik en diktens furste, klädd i guldstickad purpur, gnistrande af ädelstenar, och förkunnade lifslustens evangelium. Icke vände vi honom väl ryggen, vi unge, af ängslan att denne diktens ljusbringare och förnyare skulle förstöra vårt kära gråväder med sitt snille? Tvärtom, vi planterade våra hackor och spadar i jorden för en stund och flockade oss välkomnande omkring hans fladdrande purpurmantel — samtidigt med det vår kära allmänhet, som alltid lätt lockas af det lysande och färgrika, och som dessutom tröttnat på det trista och grå (det vill säga på oss!) korade honom till sin konung för en dag. — Så skola vi också nu välkomnande hälsa den främmande fågel, som susar fram öfver våra hufvuden och flyger så lätt och så högt, att ingen tror, hon flyger »med stäckta vingar». Och icke heller skola vi misskänna er, om den suveräna allmänheten, som är en nyckfull gammal dam, en gång skulle komma att kora er till sin drottning för en dag.

I det hela taget synes det mig, som skulle det finnas en viss andlig frändskap mellan ert och Ivar Mörckes diktarkynne — jag menar egentligen i bådas er uppåtsträfvande riktning, ty det kan eljes icke vara min mening att hvarken jämföra eller likställa. Han är ju i sin diktning typiskt manlig och ni är så äkta kvinnlig i ordets vackraste bemärkelse; han är en hjältetenor, som med sina höga och klara toner bedårar alla (kanske ändå mest kvinnorna?), då han sjunger om lifvets glädje, som är sinnesberusning; ni är en ljus och ren sopran, som sjunger vekt och innerligt om sin längtan — och den sitter djupare hos er. Där strömmar genom er drömprosa en fläkt af äkta feminin, det vill säga instinktiv och icke dogmatisk sedlighetskänsla (låter ordet främmande i min mun?), som helt visst skall vinna er många vänner.

Hvad Ivar Mörcke beträffar, så är han sedan förra hösten bosatt i hufvudstaden, och sedan han nu är vår inhemska vitterhets lejon, gå här naturligtvis många rykten om hans underliga lif och färd. Få människor känna honom för öfrigt, och det är just, som ville han gärna stanna kvar lik en myt i dunklet, där han arbetar. Han arbetar nätterna om, sägs det, sofver om dagarna, trifs bäst i mörker — denna de röda drömmarnas skald. Vi unga känna honom knappt; han umgås med ingen. Han är ju ett tiotal år äldre än vi (underligt för resten, att båda vår vitterhets senaste recentiorer äro äldre till lefnadsåren än vi juniorer!), och de åren har han tillbragt på resor i främmande land. Gud vet då hvarifrån alla legenderna stamma om hans tusen galanta äfventyr! Han är ju helt borgerligt gift, vet man, och har fyra barn, som gå i skola här, men hans äktenskap skall vara rätt otvunget — och i vår hederligt borgerliga hufvudstad täflar hans Don-Juans-gloria redan med hans skaldegloria — båda locka kvinnor, som mal dragas mot ljus. — — — Men jag ser, att mitt bref redan blifvit långt, och att jag råkat in i en ton af förtroligt samspråk, som jag hoppas ni icke misstycker — den bevisar ju egentligen endast, att det tilltalsord, hvarmed jag inledt milt bref, är för mera än ett tomt ord. I själfva verket inbillar jag mig nästan, att vi äro gamla vänner, som skulle ha nöje och nytta af att åter få träffas någon gång och kunna språka helt uppriktigt och förtroligt med hvarandra — så som intelligenta kvinnor och män borde kunna talas vid utan att det nödvändigt behöfde vara fråga om det där banala som kallas kurtis. Skulle ni händelsevis vara af samma mening, skrifver ni nu ett lika långt och lika uppriktigt bref till er mycket tacksamme

Knut Herman.

XVI.

Detta blef inledning till en mångårig, mer och mer öppenhjärtig bref växling mellan Elsa Finne och Knut Herman. Den ton, han anslagit, fann stark resonans inom henne. Ensam som hon var, lockade det henne dess mera att få tala i bref om allt, som intresserade och sysselsatte henne för ögonblicket, och hon skref så omedelbart, som om hon suttit i skymningen och språkat med en gammal vän, för hvilken hon icke behöfde väga sina ord, därför att han aldrig misskände hennes mening. Så kom förtroligheten smygande af sig själf, och ni blef till du i brefven långt innan de båda blifvit personliga vänner.

Den personliga bekantskapen fick ett mera långsamt förlopp. Den grundlades under en sommarmånad i Knut Hermans föräldrahus, dit Elsa Finne på hans begäran blifvit bjuden af hans mor, som var änka efter provinsialläkaren i orten. Den gamla frun åtnjöt berättigadt anseende för fromhet och rättrogenhet, men hade en enda svaghet: sin son. Mycken sorg hade han vållat henne med sin otro, och många varma böner hade hon uppsändt för hans själs frälsning, ty hon visste, att han icke blott icke vandrade Herrans vägar, utan till yttermera visso högröstadt och utmanande marscherade utför den väg, som leder till förtappelse — — men förneka honom sin kärlek kunde hon icke, det fick Gud förlåta henne. Det som oroade henne svårast, näst ångesten för hans själ, var också tanken på att han med sina förskräckliga åsikter skulle gå och ställa det illa för sig i lifvet. Hvar sommar och hvar jul kom han regelbundet till sitt gamla hem, och då var mamma-Stina ett enda strålande solsken af lycka öfver att ha otron under sitt tak. Hans vänner voro då alltid välkomna i hans hem och mamma-Stina skref blindt och inbjöd hvemhelst han utpekade. — Att det denna gång var fråga om en dam, hade vållat henne en smula bryderi; men då han ville så ha det, fick det ju ske.

Det var icke utan en viss förlägenhet Knut Herman mötte Elsa Finne vid stationen, och det kostade i början rätt mycken ansträngning från ömse håll att bevara den förtroliga tonen från brefven De båda personligheterna reagerade så helt olika mot hvarandra, skyggheten krympte nerverna, och den instinktiva motsättningen mellan man och kvinna gjorde sig helt annorlunda gällande i umgänget än i brefven, men den öfvervanns så småningom tack vare Elsa Finnes energiska bemödanden. Hon var ju så mycket äldre än han och kände sig just därför dubbelt förpliktad att visa sig den ovanliga situationen vuxen. Det var först efter lång tvekan, hon mottagit fru Hermans inbjudning, men då hon nu var här, ville hon komma med heder från saken. Från första stund slöt hon sig varmt till Knut Hermans mor, med öppen föresats att om möjligt vinna hennes tillgifvenhet. Det lyckades öfver förväntan; de båda damerna sympatiserade strax, åldersskillnaden befanns icke oöfverstiglig och snart stod Elsa som ett föreningsband mellan mor och son i stället för motsatsen, som mamma-Stina fruktat, medan hon ännu misstänkte, att där fanns någon skymt af erotik med i spelet.

Månaden gick som en vecka utan en mulen dag, Knut Herman återvände till hufvudstaden, Elsa till Tibble, och brefväxlingen började på nytt. Det blef vinter med mörker och arbetsfeber, det blef vår med sol och snödroppar, det blef sommar, och allt stod i blom, och Elsa Finne vann med ett nytt verk plötsligt namn som en af sin samtids främsta berätterskor.

Boken hette Ikaroslängtan och var en själfbekännelse, var historien om hennes eget lif, gifven i stora linjer och med en betagande känslans innerlighet. Det var verklighetsdiktning lyft upp i en blåare luft, det var lefvande människor, men hvarken Per eller Pål, som det litterära skvallret kunde utpeka, det var en smidig och stark stil, förnäm i sin konstfulla enkelhet och nästan kärf i sin skygghet för all effekt på sanningens bekostnad. Det var icke den verklighetsdiktning som florerade, det var något annat och något nytt, och om det än icke ägde en Ivar Mörckes färgrikedom och glans, ägde det i utbyte mera djup i själsskildringen. Det handlade om kärlek, om en ung kvinnas flykt mot solen och fall mot jorden, och framställningen bars af en sorgtyngd längtan med starka vingar.

Tidpunkten för bokens framkomst var gynnsam, och alla andra små faktorer, som tillsammans skapa framgång åt ett diktverk, när inneboende möjligheter äro förhanden, förenade sig händelsevis att bereda Ikaroslängtan ett mottagande, som författarinnan aldrig ens i sina mest högtflygande förhoppningar vågat drömma om. Det kom öfver henne en dödlig ångest och blygsel, ty känslan af hennes egen ovärdighet, växte under de loford, som strömmade öfver henne, och hon tänkte med skräck på den dag, då sanningen skulle bli uppenbar, och diktens drottning för en dag som en afslöjad trasprinsessa åter skulle drifvas bort från parnassen.

Knut Herman, som i sällskap med mamma-Stina tillbringade sommaren i Elsas lilla hem, hjälpte henne att hålla modet uppe, Knut Herman, som under sitt stretande i parnassens uppförsbacke aldrig rönt någon framgång för egen del, men däremot fått sin diktarhud rätt väl garfvad, visade sig vara situationen vuxen. Det fanns icke en skymt af afund i hans hederliga själ, tvärtom, han njöt i fulla drag af att se sin yrkessyster midt i ärans och popularitetens solgass, men det imponerade icke på honom och förändrade ingenting i hans egen syn på tingen. For honom var hon just den Elsa Finne, hon varit förut, hvars begåfning han sett förr än någon annan och hvars begränsning han kände bättre än någon annan; och det var henne en njutning att af och till höra hans beska sarkasmer med en underton af personlig tillgifvenhet slå ned ibland allt det välvilliga smickret utan tillgifvenhet. — När sommarn var förbi, och Elsa satt ensam kvar i Tibble, kämpande med den tomhet, han lämnat efter sig, kändes det som skulle hon med glädje ha offrat all sin nyförvärfvade berömmelse för en skymningsstund vid brasan med honom och hans mor.

Åter gräfde hon sig ned i sitt arbete, och arbetet strök med sina välsignande händer öfver hennes feberheta panna, gaf glömska och lindring för dagens timmar, men kastade henne hvar kväll, uttröttad som en trasa, värnlös i längtans armar.

Skapandet kostade henne långt mera ansträngning nu, ty hon vred sig under medvetandet om sitt stora rykte, och ansvarskänslan blef så stark inom henne, att den tyngde hennes förr så lättflygande inbillningskraft. Hon splittrade väl också sin tid och sina krafter på småting till kalendrar och tidskrifter i in- och utlandet, visst är att det stora verk, som hon drömde om, aldrig kom till. Likväl växte hennes rykte ständigt, ty där fanns rika löften också i det minsta som lämnade hennes hand, och själfva hennes tystnad möttes med spänd förväntan.

Men åren gingo; och allt underligare blef hon till mods, kände sig på en gång så gammal och så ung. Världen låg öppen för henne, och hon tänkte med vemod på, att hon just nu borde ha börjat lefva sitt lif.

Ofta hade Knut Herman velat öfvertala henne till att flytta till hufvudstaden och intaga sin plats i kulturlifvets brännpunkt, eller att åtminstone komma dit någon gång på besök, göra bekantskap med den unga vitterhetens målsmän, låta fantasi och sinne uppfriskas af musik och konst — han målade allt i frestande färger både skriftligen och muntligen; och nog hade det lockat henne, och ofta hade hon tänkt resa, men i sista stund hade hon alltid hållits tillbaka af en oförklarlig, instinktiv ångest. Hon kände omöjligheten af att personligen uppbära sitt rykte, inbillade sig vara både i yttre och inre mening så föga presentabel, att hon hellre borde resignera först som sist, stanna där hon var och icke förstöra den litterärt intresserade allmänhetens illusioner. Det fanns ingen landsort i andens rike, och från sin undangömda vrå kunde hon mycket väl följa med allt, som tilldrog sig i brännpunkten. Knut Hermans bref innehöllo alla personalia, som det intresserade henne att känna, och böcker, tidskrifter och tidningar hade hon nu råd att köpa, om än icke tillräckligt för att helt stilla sin andes hunger. Hvarför skulle hon då resa? Det skulle väl dessutom bli mycket dyrt — —? Närhelst hon tänkte på, hur hon skulle taga sig ut i hufvudstaden, rodnade hon som en ung flicka vid tanken på den hon helst vill möta. Hon föreställde sig dessa eleganta hufvudstadsbor, herrar och damer, hur skulle de icke anse sig ha rätt att truga sig på henne med krus och komplimanger och småleenden och tomma ord om det, som för henne var heligt: hennes arbete. Men hon kände det, som om dessa människor varit fiender till hennes innersta sträfvan. För dem var det blott en ytlig lek, detta som för henne var djupaste allvar. Där stod en atmosfär af själfviskhet och flärd omkring dem alla. De talade så mycket och så högt om konst och frågor, alla sökte proklamera hvar sin lilla kåltäppa som kulturens förnämsta nyodling, och sneglade föraktfullt till grannens blomstergård eller potatisland. Fanns det då ingen stor nog att erkänna sin egen begränsning och njuta utan förbehåll och älska utan afund också de blommor och skördar, som växte på andras mark!

Det rasade nu i tidningar och tidskrifter en häftig fejd om en diktares namn, och striden hade upprört henne, ty den kom med minnet om en vårdag för länge sedan. — — Hon stod vid fönstret i sitt arbetsrum, det fina regnet dref som rök öfver trädens toppar och föll med sakta sus till jorden. Hela världen var som ett ändlöst grått i grått, där låg slöja öfver allt. Hon tänkte: sådan är våren här i norden; så sollöst grå, så öfvergifvet sorgesam är också våren i vår diktning. — — Kanske drömde hon också om att själf en gång lyfta vingarna och höja sig öfver dimmorna.

I den stämningen satte hon sig att läsa, med armbågarna på bordet och hufvudet stödt mot händerna, och hon läste och läste, medan regnet föll oaflåtligt, oafbrutet, och hon hörde intet annat ljud i världen än en utestängd kycklings pip, men det föreföll henne till sist, som om det kommit inifrån, från hennes egen själ; ty här i denna bok fanns ju allt, hvad hon längtat att få sagdt, blott större, starkare, manligare än hon själf någonsin skulle kunna säga det, och hon grät af beundran och smärta — — aldrig skulle hon kunna åstadkomma någonting värdt att nämnas i samma andedrag som detta!

Boken hette Drömmar i purpur af Ivar Mörcke.

Allt från den dagen hade hon dyrkat honom som den främste af sin samtids skalder, och samtiden hade också beundrande knäböjt för hans snille. Själf hade han sedan ständigt utvecklats, och hvart verk af hans hand hade varit en ny seger; men framgång föder afund, och afunden hat, och hatet finner alltid sin väg. En pedant drog i härnad mot hans interpunktion, två drönare, som aldrig kunnat följa hans tankes flykt, fingo då plötsligt mod att häckla den, och en tredje slog sig till riddare på den moraliska haltlösheten af hans diktning. Därmed var fältet öppet och slaget fritt. Kritiken kastade sig plötsligt öfver honom, och samma konstförståndiga allmänhet, som nyss knäböjt för hans snille, reste sig, vände ryggen åt sin idol. Ungdomen, som gärna lystrar till rop utifrån och gärna stenar sina gamla gudar, tröttnade på hans starka och klara färger, lockades af symbolismens blådis. Naturalismens epigoner reste sig och upptogo åter kampen mot sin besegrare. Alla började plötsligt misstro det snille, de nyss beundrat, tvifla på hans ord, på hans konstnärliga ärlighet; och snart stämplades han offentligen som en skicklig diktmakare, hvars poetiska uttryck voro tomma fraser, med hvilka han kastade boll som en jonglör med klingande bjällror inför ett högt äradt publikum.

Han teg och arbetade; han kastade sin gripande lofsång till döden, Memento mori, för sina belackares fötter — och det blef tyst ett ögonblick, men snart var striden åter i full gång. Hvilket lysande vittnesbörd om ovederhäftigheten af hans genius var icke detta nya diktverk! Ty det fanns ju intet sammanhang, ingen inre utveckling, ingen brygga mellan den stojande lifslusten i hans Drömmar i purpur och det vemodsfulla dödskoketteriet i Memento mori.

Länge hade Elsa Finne från sin undangömda vrå följt stridens gång med en växande längtan att höja sin hand och slå ett slag. Hon kände denna längtan dess starkare, då hon just för tillfället var föremål för en oförtjänt respekt af dessa samma skribenter, som med småsint skadeglädje tycktes njuta af att draga ned den store diktare, med hvilken hon andligen kände sig närmast i släkt. Hon visste, att hon just nu ägde makt att göra sig hörd, och hon ansåg sig därför knappast ens ha rätt att tiga. Så skref hon sin dikt Till Ivar Mörcke och sände den till en tidskrift, som offentliggjorde den under hennes namn.

Det var en lofsång öfver hans lifsverk, ett svärdshugg mot hans belackare, en entusiastisk hyllning åt hans snille. Den slutade så:

Jag kan vittna: mången gnista flög från svärdet, som du svingat mot det hvardagsgrå och trista på vår diktnings firmament. Jag har känt, hvad du har känt, längtan att se mörkret glittra. Jag har hört, hur varmt det klingat från din vemodsstämda cittra, då din sorg till dans du tvingat.

Men en våldsamt kufvad smärta skalf dock alltid i din sång. Midt i glädjens Backuståg sorgen, klutad ut i bjärta trasor gick sin tunga gång, och förgäfves skalden virat vallmo i hans gråa hår och med blåa drufvor sirat pannans hvalf, där smärtan låg hålögd, hjärtesjuk och teg. Blicken talte. Smärtans tår glödde under ögonfransen, medan han med tunga steg trött till döden trådde dansen.

Dödens djupa allvar bor i dina purpurröda Drömmar. Lifvets röda glädje strömmar djupast i Memento mori.

XVII.

Elsa Finne satt i sitt arbetsrum och stirrade mot väster, där solen gick ned. Framför henne på bordet låg ett bref från Knut Herman. Han skref:

— — Jag träffade nyss Ivar Mörcke, och vi talade om dig. Han sade, att han så gärna skulle vilja göra din bekantskap. Han tycktes verkligen rörd af ditt inlägg i striden — åtminstone så pass rörd, som man kan bli, då man är så själfupptagen som den mannen är. (All aktning för hans snille.)

Nå, han har skäl att vara tacksam. Du är nog den första kvinna som offentligen vågat besjunga honom; du skulle troligen icke ha vågat göra det, om du känt honom personligen. Nu, efteråt, tycker jag nästan du har en viss förpliktelse att riskera också den personliga bekantskapen!

Skämt åsido: Jag tycker, att du ändtligen en gång kunde göra allvar af att komma hit upp! Vi skola icke bita dig utan visa dig all möjlig älskvärdhet — och du bör väl ändå en gång upphöra att vara en myt för hufvudstaden — —

Hon stirrade mot horisonten. Det lockade mer och mer — hon drogs mot solnedgången. —

Hon var trettioåtta år, då hon som erkänd författarinna återsåg hufvudstaden, och hon gaf intryck af en människa, som bränt sina illusioner, gjort upp sin räkning med lifvet. Hon trodde sig vara både gammal och ful, och hon var hvarken ung eller vacker, blott spänstig och smärt med kolsvart hår utan en enda silfverstrimma; men färgen kunde skifta på hennes kinder, och ögonen kunde tindra som om hon ännu varit ung och glad.

Hon stod i vinterbrytningen, då naturen får hetsiga färger; där var något af öfvergångstidens feber i hennes blod.

Nutidskvinnans känslolif är ömtåligt. Hennes längtan är långt hetare än blott blodets feber, långt starkare än blott hjärtats trånad; den är hos de högst utvecklade en tärande andens hunger, som kan medföra döden, om den icke stillas — och den stillas nästan aldrig.

Detta är historien om Elsa Finnes vinterbrytning. Må hon berätta den med egna ord. Och må den läsas med allvar, ty med allvar är den skrifven.

Ingen känner starkare, än den som skall dö, behofvet att vara sann, att aflasta allt hvad han burit på, att bekänna tills allt är sagdt. Hon, som talar här, har känt det, som om denna bikt vore en skuld, den hon hade att betala till lifvet. Hon har velat visa, hvarför hon icke kunde lefva. Hon försvarar sin död, icke sitt lif.

II.

I.

Det var i går jag såg Ivar Mörcke för första gången. Hela morgonen var en flygande brådska. Jag möblerade om mitt rum och sökte göra det hemtrefligt, sprang ut och köpte rosor, ordnade allting så, att det skulle se inbjudande ut, placerade stolarna så, att min gäst skulle få sitta i full belysning, jag själf däremot i skuggan.

När jag slutat, satte jag mig att läsa »Om de lägre djurens själslif».
Jag var ganska lugn.

Det dröjde till klockan 3. Så en lätt knackning på dörren, och han trädde in. Reslig, manlig, ett mörkt ansikte, som såg ut att ha lefvat och lidit, en dominerande näsa, en mörk mustasch, med naturligt fall, utan uppskrufvad hjältefason; ett nervöst ansikte med stora drag, en spörjande blick, nyfiken, nästan fientlig. Den som många gånger blifvit sårad, och hvars själ förtäres af en brinnande ärelystnad, får en sådan blick.

Jag gick honom till mötes. — Välkommen! sade jag lågt. Han stod stilla och såg på mig. — Elsa Finne? — Tack för er godhet att vilja se mig! Jag räckte honom min hand. Så tog jag plats i soffan och anvisade honom länstolen. Han tog icke emot den utan flyttade fram en af de mindre stolarna och satte sig alldeles midt emot mig. Genom denna manöver tvingade han mig att vända ansiktet halft mot dagern; vi sutto vid fönstret, så nära hvarandra, att icke en skiftning i den enas uttryck kunde undgå den andra. Jag kände mig tacksam för denna anordning.

Han gjorde mig några frågor om mig själf, och jag svarade. Jag uppdrog med några intetsägande linjer de yttre konturerna af mitt lif. Jag sade honom, att jag nu lefver som eremit i Tibble; han fick visst det intrycket, att jag lefvat så hela mitt lif. Han beklagade mig för min ensamhet, för min bokhunger, som icke kunde stillas från något offentligt bibliotek. Han talade så enkelt och deltagande; det vill hela min skepticism till för att värja mig mot föreställningen om en verklig medkänsla från hans sida. — Stackare! sade han. Det lät så mjukt och så sorgset. Och så underbara ögon han har under sin starka panna! Ögon som skifta vid minsta känsloskiftning, röda i kanterna, liksom tårade af sol. Hvad denna människa måste ha erfarit mycket! Hans ansikte är som en lång, spännande historia af ondt och godt, af mörkt och ljust; är som en brunn, ur hvilken man kunde ösa länge, länge utan att nå bottnen. Hans röst har ibland en viss tvärhet, den kan bli kärf, men är alltid dämpad. Jag skulle aldrig kunna tröttna på att höra den rösten. Den inger förtroende. Mot honom skulle man kunna bli så enkel och sann, om man icke vore en odåga och kände det.

Han frågade, om jag ännu trodde mig stadd i utveckling? — Ja, det trodde jag. — Men det kunde man misstaga sig på. Han hade en gång varit i ett sällskap, där man diskuterade frågan, vid hvilken ålder människan började gå intellektuellt tillbaka, och det var lustigt att höra, hur hvar och en drog sin egen ålder innanför gränslinjen. En gammal hofman, som var öfver sextio år, häfdade allvarligt, att han ännu icke känt någon intellektuell återgång. — Det lät högst antagligt — han hade nämligen aldrig haft något att förlora! Själf hoppas jag också, att ännu på några år icke behöfva gå tillbaka.

— Hur kom ni att skrifva? frågade han.

— Jag leddes — vet ni hvad det vill säga?

Han nickade, vemodigt leende. Jag höll på att i min tur säga: »stackare!»

Jag hvilade mina magra, fula händer på bordet. Det hände ibland, när han talade, att han lade sin hand öfver min eller grep tag i den, liksom för att riktigt fasthålla min uppmärksamhet. Det var ingenting af närgångenhet, jag var en gammal kvinna, som lefvat och lidit, det kände han väl på instinkt, och så fanns det alltid ett intellektuellt band mellan oss. En gång kunde jag icke motstå frestelsen att se ned på den varma, fasta hand, som höll mig fången. Den var rätt stor, full af lif och viljekraft. Det var en mans hand.

Ett samtal med Ivar Mörcke är för mig någonting lugnt och välgörande. Jag glömmer att han är den ryktbara storheten, ser i honom blott den mångsidige människokännaren. Hvilket häpnadsväckande material af verkligt lif den mannen innehar! Hvilka skatter för en romanförfattare! Det är det jag tänker på. Och när jag känner mig magnetiskt fängslad af hans ansikte, så är det icke blott därför, att jag finner det intressant eller vackert, utan framförallt emedan där bakom dess djärfva drag och dess skiftande minspel gömmer sig ett så rikt lif. Medvetandet därom väcker den oresonligaste hunger i mitt sinne. Jag elektriseras ingalunda af det jag får, det synes mig tvärtom fattigt och obetydligt; men jag sitter och fortäres af saknad öfver, att alla dessa gömda rikedomar skola draga mig förbi utan att lämna mig det ringaste utbyte. Jag känner ingen eggelse, blott ett tomhändt vemod öfver allt hvad jag går miste om.

Han kan förstå allt som är mänskligt. För honom finns icke ondt och godt på bestämda hyllor med bestämda etiketter. För honom finns det orsak och verkan — — — smärta, jubel, tillgifvenhet, brott och agg, mångfald, skiftningar, människor, lif — — — Åh, att vara en obetydlighet, som han liknöjdt skall gå förbi!

I går var Ivar Mörcke åter här. Jag hade varit dum och gladt mig åt hans besök.

I umgänget likna vi, han och jag, två cirklar, som endast tangera hvarandra på en enda liten punkt. Det finns ingenting personligen gemensamt oss emellan och därför skola vi nog rätt snart glida från hvarandra.

Jag vet icke hvad jag skulle vilja ge för att få cirklarna att gripa in i hvarandra; men det är ju omöjligt. Jag är främmande för alla hans förhållanden.

En sådan kväll som den, sedan han gått! Jag var så förtviflad öfver min egen ohjälplighet, min brist på frihet och naturlighet i umgänget, min litterära okunnighet, min naturliga, obotliga dumhet. Jag kände så intensivt mitt eget fiasko, att det nästan var som om jag nu spelat ut mitt sista kort och stode inför bankrutten. Outhärdligt förekom mig ett lif, futtigt som mitt. Men jag insåg, att jag ännu icke uttömt mina inre möjligheter. Yttre omständigheter kunna också hjälpa. Ännu är då icke allt hopp ute. Jag led så att jag kallsvettades; men jag var besluten att icke ge tappt, och så högg jag i med arbetet. Hur knäckes dock icke min fysik af denna obemärkta kamp!

Jag hade sofvit eländigt på natten, vridit mig mellan sömnlöshet och onda drömmar. Min fars natur (som gång på gång reser sig inom mig med nästan obetvinglig makt och i växlande former) skrämmer mig nästan. Den skrämmer mig därför, att den på samma gång förefaller mig som någonting främmande, den strider mot det nyktra, kalla förstånd, jag ärft af hans mor. Har jag icke kämpat mot dem, alla dessa naturmakter, som ligga mig i blodet — kämpat och förlorat, kämpat och vunnit — men aldrig ro, aldrig stillestånd! Jag är dödstrött, jag tycker jag vill sjunka tillhopa som en trasa — och ändå samma osynliga, förbittrade kamp! Har jag icke kännt deras klor om min strupe, från den svartvingade morddjäfvulens till och med denna lumpna lilla sat-krymplings. Men ännu tror jag på viljan och förnuftet, ännu vill jag bita tänderna samman och slåss med det som finns utom och inom mig.

I drömmen hade jag sett ett mörkt, oroligt böljande människohaf, ur hvilket en mörk skepnad plötsligt dök upp, djärf till hållning och väsen, svag i sin innersta grund, — alltför svag att besvärja stormen, som hans storhet rest. Allas ögon följde honom, allas tankar sökte honom, alla väntade af honom ordet som skulle lysa öfver vattnen. Det ryckte i hans ansiktes muskler, den grymma munnen öppnade sig gång på gång, kippande efter luft utan att få fram ett ljud. Dragen voro spända som om de sammanhållits af gummisträngar, hela hans varelse var spänd till bristandets gräns; det låg något så utpinadt i de grå ögonens uttryck, något så förstördt öfver hans pergamentsgula hy, öfver hela denna bredaxlade ruin af förbränd energi — en ensam man, kastad ut till den skummande mängden. Tusen roflystna ögon ha slukat honom på afstånd, ett myllrande virrvarr af händer har gripit efter honom, velat draga honom ned, slita honom i tusen stycken, pina honom till döds med tusen små grymheter; men ännu lefver han, höjer sig, lyft af en människovåg, sargad, utmattad, halfdöd af trötthet, men med en sista ansträngning att skaffa sig fotfäste…

Detta ansikte har etsat sig fast i mitt minne; och vid minnet låder en underlig ångest. Där fanns svek och opålitlighet i det ansiktet. Det laglösa i min natur sträcker mot upprorsmannen. Det kärfva, ärliga i mitt lynne ryggar för hans dubbelhet. En sådan människa kan vinna hela ens tillgifvenhet och förråda den.

Jag hade haft besök hela dagen, och alla människor hade varit vänliga, jag var således vid godt lynne, kände mig lugn och förståndig. När jag ätit middag, tyckte jag nog, det var en smula tomt, att jag skulle sitta ensam hela kvällen och bara höra regnet plaska, men jag ville icke vara dum och känslosam, jag ville vara mig själf nog. Jag ville också rycka upp mig och icke låta tiden rinna mig gagnlös ur händerna. Jag slängde mina sämsta ytterplagg på mig och plaskade ut. Jag gick af och an på Esplanaden, det satte blodet i fart, jag var glad som en spelman där jag gick i regnet. Det var vackert att se det långa perspektivet af elektriska glödlampor, lysande genom diset, röda spårvagnsögon glimta fram och vändas bort igen, nakna träd afteckna sig som skuggor på det våta floret framför mitt ansikte. Ingen kände mig. Två poliskonstaplar stodo och samtalade, men regnet blef för stridt, och de försvunno. Då och då kom en vettskrämd tok springande under en drypande paraply. Jag gick lugn som en skyltvakt, jag kunde taga torra kläder på, när jag kom hem, det gjorde mig ingenting att en kylande droppe då och då letade sig väg in på halsen. Jag kände mig så fri som man endast kan vara det i en stor stad, och rörelsen i den friska, fuktiga luften gaf en förnimmelse af kraft åt hvarje nerv. Hvilket jubel att lefva i alla fall!

Jag gick hem glad åt mig själf och åt hela världen, fick torra kläder och inrättade mig det bekvämt vid skrifbordet. Jag tog fram mitt arbete, det bar emot i början, men så småningom kom jag in i det.

Som det led utåt kvällen, knackade det på dörren. Jag ropade: »kom in!» och såg bort i skuggan. En svart hatt och de ögonen! Jag trodde, jag skulle bli tokig af glädje. Jag kunde knappt fatta, att det var han. Och jag sade honom, hur glad jag var. Och han tryckte mina händer, han kysste dem. — Hur kan ni vara så glad åt, att jag är här? Hans ögonlock blefvo röda af rörelse; min glädje var så oförställd, jag visste knappt hvad jag gjorde, jag skrattade och pratade — Nej, att ni kommer till mig i detta väder! På hans rockärm kände jag regndropparnas kyla under mina händer. All stelhet var som bortblåst. Han var icke den store diktaren, hvars snille jag beundrade — han var ingenting annat än den människa, jag höll af. — Jag längtade efter att se er. — Å, tack, tack! Jag har längtat så förfärligt efter er! Och vi talade i munnen på hvarandra, vi betraktade hvarandra mot ljuset, som om vi varit gamla vänner och icke träffats på åratal. Det fanns ingen blyghet hos mig, ingenting annat än den omåttligaste glädje. — Jag har bara tid att stanna ett par minuter. — Om ni också ginge strax, skulle jag ändå vara glad bara åt att ha fått se er! Jag såg hur han klarnade. — Tycker ni om att höra mig tala? — Ja, ja. Och han hängde upp sin våta ytterrock och satte sig hos mig på divanen. Han talade och jag lyssnade; men att han satt här hos mig, det var ändå det härligaste af alltsammans. Han var vid strålande lynne och berättade en hel del intressanta ting, medan han värmde mina händer mellan sina. Jag är förtjust i de händerna, de gömma i sig en så rik fond af lifsvärme, det är naturligt för dem att smeka och värma. — Så flyttade han sig, kom alldeles i skuggan med den hvita lampskärmen bakom sig; jag kände ljusskenet i mitt ansikte, men kunde icke se hans. Det var icke att uthärda. — Nej, ni måste flytta er! Han reste sig ögonblickligen. — Hvar skall jag sitta då? — Där. Så, att jag kan se ert ansikte. Han lydde som ett godt barn och vi fortsatte att prata.

Han frågade mig, om jag kände någon man af hans ålder, eller om icke alla mina vänner vore unga, vid Knut Hermans ålder eller så? Jag tänkte efter ett ögonblick. Jo, han hade verkligen rätt.

Det är också detta, som gör mig förhäxad. Han är just det jag längtat så oemotståndligt efter: en man som är mig öfverlägsen i allt, också i ålder. Det ligger något bakvändt i att behandlas som jämnårig af de unga, jag känner hvart ögonblick, hur gammal jag är mot dem. Jag är alltid i grunden som ett slags mamma för dem, och när jag icke får vara det, så blir jag tillgjordt och uppstyltadt kamratlik. När jag talar med Ivar Mörcke kommer jag visserligen ihåg, att jag ser gammal ut och bör vara gammal, men det, att han är fem år äldre, gör i alla fall, att jag icke behöfver spela hvarken ungdom eller gammal mamma. Jag är helt enkelt en kvinna på trettioåtta och han en man på fyrtiotre. Om jag proportionsvis är något äldre än han, beror det bara på, att han ännu är en vacker karl och att jag blifvit en ful kvinna. I våra känslor behöfver det icke nödvändigt finnas någon skillnad. Jag behöfver icke blygas öfver mitt sinnes ungdomlighet, han förstår nog, att i ett lif sådant som mitt måste man bibehålla sin grönska skäligen länge. — Det bedröfliga är min andliga underlägsenhet — — vore jag ung och vacker, skulle den icke falla så starkt i ögonen, men nu — — —

Vi talade om kärlek. Han kommer gärna in på det ämnet, och han tycks tro, att kärlek är någonting, som bör förekomma minst en gång om året. Jag upplyste honom om, att jag alldeles icke hade någon så rik erfarenhet. Han såg obeskrifligt komisk ut; det var nästan, som om detta vållat honom en missräkning. Jag kunde väl ändå säga honom, hur jag brukade känna det? Som beundran eller som behof af ömhet? — Snarare det senare, trodde jag. — Så var det med honom också. Det var ömhet han törstade efter. Kvinnor, som alla voro förälskade i, hade han aldrig känt sig särskildt dragen till.

* * * * *

Hvilken dag! Sjuk har jag varit, så att jag icke kunnat arbeta, endast sofva. Och icke en skymt har jag sett af det svarta odjuret. Nej, han lämnar mig nog vackert åt mitt öde. Och jag är kär som en galning! Hur skall jag bli det kvitt? Jag är fullkomligt lugn, medveten, nykter, men — — — Ja, jag är icke mer än en människa. Om blott icke Tibble vore så långt borta och så dödande enformigt. Om jag där hade en hufvudstads teatrar och musik att tillgå. Men de små förhållandena kväfva min arbetshåg — — — Ut! Bort! Nya människor, nya bilder; kamp, lif! Hvad är detta? Ett långsamt förtvinande utan att någonsin ha känt sig fri. Sådant är lifvet för kvinnorna.

Svaghet! I ditt arbete är du fri, lika fri som en man. Hvad lipar du för? Hvad allt skulle du icke kunna vinna genom ditt arbete, om det funnes gry i dig. Är du galen, att du splittrar dig nu, då du skulle slå ditt stora slag, och låter någonting tränga sig in mellan dig och arbetet! Endast om du säljer dig med kropp och själ åt arbetet, skall det ge dig hvad du begär. Om du offrar det hvarje droppe blod i din utmärglade varelse!

Nej, bort med känslosamheten! Hvad vållar din melankoli i dag? Att du ätit en smula mer än din usla, försvultna mage kan tåla. Hur kan du tro, att du skulle kunna äta som andra människor? Är du tokig, tror du tillvaron är så slösaktig, att den unnar dig kropp, om du begär en smula själ? Nej, pass! Svält är lagom åt dig, tänk icke på annat. Och en tom mages melankoli har åtminstone ett visst själfullt behag — — — Har du mindre karaktär nu än när du var ung? Jag blygs öfver dig. Du borde stanna här bara för att visa, om du har kraft nog att späka dig själf tam.

* * * * *

Jag är färdig att brista i skratt, ensam som jag är. Jo-o, det går framåt. I dag kysste han min magra skrifvartass fyra till fem gånger med storartadt eftertryck. Det är en fullkomlig parodi. Kasta bort sådant på mig, gamla fågelskrämma. Hur kan han förmå sig till det? Mig skulle det vara motbjudande, om jag vore karl, att kyssa alla möjliga kvinnfolk på näfven. Och så: hvad tror han om mig? Hur tror han att jag uppfattar det hela? Menar han, att jag tar det naivt och inbillar mig, att han är förälskad i mig? Det är icke otänkbart, ty hufvudstadsbor taga alltid för gifvet att man måste vara ett fä för det man lefvat på landet.

* * * * *

Jo, det lönar sig visst att ironisera och dissekera!

Där ligger en gladiator på marken — en oskicklig en, utan öfning och triumfer — och stirrar spörjande in i sin motparts ögon: skall han stöta till med ett enda säkert tag och göra smärtan kort, eller skall han låta klingan glida in tum för tum och göra slutet till en lång, förtviflad dödskamp? En stum, trotsig dödskamp, den ingen märker utom han, som böjer sig öfver den slagne.

Det står något i Macbeth om att dräpa sömnen. Gud, om jag kunde sofva — slippa ifrån detta åtminstone under natten!

Ville jag det? Kanske icke. Det är väl kanske just däri det onda ligger. Jag vill icke. Jag kunde resa min väg i morgon, och allt skulle där hemma, under trycket af min själfbehärskning, återfalla i sina gamla spår. Men jag vill icke. Jag är nyfiken; begäret att se, hur det skall gå, tar öfverhand öfver allt annat. Och så finns det visst en glimt af hopp om — — —Det finns något inne i mig, som hviskar om en fordran, jag ännu har innestående hos tillvaron.

— Ni kan ibland skratta alldeles som en ung flicka. Det gör er tio år yngre. Och man får ett intryck som om ni på något sätt toge er skada igen.

* * * * *

Jag satt orörlig och stirrade in i lampans röda ljus. Det var så underligt allt det han berättat. Denna häpnadsväckande vida erfarenhet är en ny värld för mig. Det känns som att vara ett barn och af en främling ledas fram genom en storstads brokiga virrvarr. Jag känner mig så liten och värnlös i allt detta okända. Jag måste trygga mig till den hand, som omsluter min — ja, själfva skrämseln för och misstron till honom är blott den första skyggheten i ett barns tillit. Jag satt alldeles stilla, med vidöppna ögon. Då lade där sig en varm hand öfver min, som hvilade på bordet, och han talade också till mig som till ett barn. — Se icke så allvarsam ut! — Jag känner mig så fattig, jag har nästan ingenting upplefvat. — Tycker ni det är en förlust att icke ha lidit så mycket?

* * * * *

Nej, det är för löjligt att se på. Jag undrar, hur pass naiv han tror mig vara? En fullkomlig idiot naturligtvis, för det jag ej left sällskapslif så mycket som han. Det är så komiskt att se honom för hvarje dag taga sitt bestämda lilla tuppfjät. I dag strök han med sin mjuka, varma hand öfver mitt hår och min högra axel. Jag älskar hans hand. Den har ett så oefterhärmligt lent sätt att smeka. Jag ansåg detta vara själfva afslutningen. Han hade talat mindre lifligt och sagt, att han nästan ångrat allt hvad han berättat mig föregående dag. Jaså. Jag kände en kogubbes hela stoiska lugn, tillsatt med en smula missräkning: jag skulle således aldrig få se, om han i sitt sätt att kyssa motsvarade mina vackra föreställningar, hvilka hållit mig vaken de sista nätterna. Hur var det? Jo, han skulle böja sig ned öfver mig, där jag låg på divanen, närma sitt ansikte till mitt, men ej för nära, långsamt så att jag riktigt kunde få betrakta det; se mig i ögonen, leende, fängslande mig med det oemotståndliga behag, som kan ligga öfver hans person, och så skulle han kyssa mig lätt, fint, skälfvande varmt, men icke rått. Och för hvarje gång, jag tänkte mig det, ryste samma vällustkänsla genom hela min kropp.

* * * * *

Men hur blef det i verkligheten? Det var omotiveradt, alldeles omotiveradt och oförberedt, som jag såg hans ansikte alldeles öfver mitt, kände hans varma händer mot mina kinder. Lik en mörk sky närmade sig hans ansikte, den breda munnen öppnade sig, jag slöt ögonen och det efterlängtade ögonblicket var där: Ivar Mörcke kysste Elsa Finne. Men: häpenhet, skrämsel och missräkning var det enda jag kände. Det var icke den förfinade lidelse jag föreställt mig. Det var precis samma slags kyss, som min man lärt mig att afsky. Gnistan fattades. Hvarför? Var det mitt fel eller hans? Han återtog sin förra ställning, som om ingenting passerat. Och samtalet fortgick som förut, men icke länge; snart kysste han mig åter. Jag var så förvirrad, att jag icke vet, om det var en eller flera gånger. Jag minns nu blott, att han till sist stod vid sidan om min stol, såg ned på mig och sade mycket lågt, men fullt tydligt: — Låt mig omfamna er! En blixtsnabb tanke på, att jag är så mycket kortare än han flög genom mitt hufvud, och jag reste mig icke, som hans mening var, utan jag såg endast upp till honom. I den dåraktiga förhoppningen att kunna framkalla den felande gnistan, sträckte jag också upp mina armar och lade dem kring hans hals, allt medan jag log mot honom utan ringaste tvång eller förkonstling. Han smekte mina kinder, mina axlar, mitt hår, jag tryckte min kind in mot hans rock, som en kvinna har sådant begär att få göra, när det är någon, hon håller af. Men gnistan fattades ännu, trots hans kyssar, ty det »du» som jag törstade efter, fick jag ej.

Ljusen brunno ned i stakarna; han blåste ut dem. Vi hade endast lampans rödaktiga halfdager.

Det låg en underlig skam öfver mig. Denne man, som jag kysste, kallade mig för »ni»! Personligen var jag ett intet för honom. Hvad kunde han bry sig om mina smekningar? — Hvilken egendomlig människa — — — jag är ju gammal och ful! Hur kan han nedlåta sig till…?

Jag vet icke hur det kom sig, men jag sade: — I öfvermorgon reser jag hem. — Men ni kommer snart igen? — Nej, jag kommer icke igen. — Hvarför icke? — Jag vill icke träffa er mer. Han gick rundt omkring mig. Jag satt stilla, med handen skuggande öfver ögonen. — Jag skulle väl icke — han tog mina händer, han böjde sig ned och stirrade mig in i ansiktet — jag skulle väl icke ha stört ert sinneslugn? Det är ju omöjligt? Säg? Ni känner mig ju icke — — Nej. Men jag vill icke se er oftare. — Hvarför det då? — Nu har ni en dålig tanke om mig. — Jag? Hvarför skulle jag det ha? — Det vet ni nog. — Nej, det vet jag på min heder icke! — Låt oss då icke tala vidare om det. Nu får ni gå. — Seså, var nu icke ledsen! — Nej, det blir väl bättre.

Han sprang mot dörren för att taga öfverrocken på. Jag satt stilla med handen öfver ögonen men jag hörde honom komma tillbaka, i små afsatser, liksom betänkande sig eller afvaktande, hvad jag skulle göra. Jag låtsade icke märka det. Jag kunde genom fingrarna skymta, att han böjde sig ned och såg in i mitt ansikte med en bekymrad min. Så drog han undan mina händer och kysste mig. — Det kostar på att gå! sade han helt tyst. En sista kyss och vi skildes åt.

Jag stod som förlamad, när han gått. Så gick jag fram till spegeln och betraktade länge min egen bild. Var det ansiktet gammalt och fult nu? Var jag samma människa?

Där fanns en smula champagne kvar i hans glas. Jag gick bort och läppjade på det. Det var alltså verklighet, att han varit här.

Jag såg på klockan. Hon var ett. Jag klädde långsamt af mig. Hvad skulle människorna tänka om mig i morgon? Jag ångrade ingenting, och jag var klar och sval i hufvudet som om jag druckit vatten. Men sofva kunde jag icke; så fort jag höll på att falla i slummer, kände jag det, som om någon kysst mig och spratt upp igen. Det var en lång natt. Jag var trött och hungrig på morgonen. — Alla människor tittade litet konstigt på mig, men jag brydde mig icke om det.

* * * * *

Jag satt i karmstolen och han gick fram och tillbaka på golfvet. Det var mig en oerhörd njutning att få följa med blicken denna starka, smärta figur, som jag är alldeles tokig i. Hans blick glänste så lugnt och varmt emot mig, att jag kände det, som om jag vore ung och glad. Jag skrattade så oemotståndligt hjärtligt, att det kändes som om alla lifsorgan vidgats däraf och jag blifvit en sundare, friare människa. Han var vid strålande lynne och berättade, bara berättade. Och han bet icke för hvad han sade, här var det naturligt att han talade fritt.

— Lägg er hand på min! sade han alldeles omotiveradt. Naturligtvis gjorde jag som han bad, men efter en stund tog jag min hand bort igen. Jag ville icke trötta. Och så har jag en känsla af att vara så ful. Jag satt just och såg på min förskräckliga hand, som nu låg exponerad på stolskarmen; då böjde han sig fram och kysste den i en rad från handleden ända ut till mina magra knogar. Jag såg på honom och höll på att skratta. Det föreföll mig så löjligt att Ivar Mörcke icke är kräsnare än som så.

Sedan började vi prata igen, jag vet icke om hvad, men han sade, att de gånger han varit alldeles utom sig af lidelse, hade han stött på en kallsinnighet, som han icke kunde definiera. Han menade icke någon kronisk kallsinnighet, i så fall skulle hans varmare känslor ha förfrusit, utan en sådan kallsinnighet, som kommer efter värme och ömhet, ett tvärt omslag från eld till is, någonting som sätter fantasien i rörelse. Det hade alltid varit »isjungfrur», som gjort honom så där alldeles vansinnigt förälskad — — —

Han tystnade och började helt tankfullt betrakta min ena fot, som verkligen såg rätt hygglig ut i sin högklackade sko.

Så blef det tid att gå. Vi reste oss. Han tog mina händer och ville kyssa mig, men jag drog mig tillbaka och såg honom in i ögonen. Det är någonting halft, falskt i detta »ni», det hela får prägeln af en tillfällig kurtis, om hvilken han sedan kan låtsa som om den aldrig funnits. — Har jag sårat er på något sätt? — Och om så vore, skulle ni bry er om det? Jag såg hans ansikte mörkna som i smärta och blef sprittande glad öfver att min ovänlighet gjorde honom ondt. — Fy, en sådan min! sade jag leende. Han såg på mig, först forskande, sedan klarnande. Det syntes så tydligt, att han icke tyckte som värst illa om mig. — Låt mig få kyssa de där ögonen med de stora pupillerna! Han kysste dem gång på gång. Vi voro så oskyldigt uppsluppna som två barn. Den stora, sunda — jag skulle vilja säga fromma — lyckan utan alla baktankar.

* * * * *

Hvilken olycklig dag! Allt hvad min misstro, min reflexionsjuka ingifvit mig hade jag utan spår af finkänslighet kastat på papper och gömt i min skrifbordslåda. Naturligtvis ville han läsa det. Jag kom icke ens ihåg, hvad jag skrifvit, min stämning var en annan nu. Jag visste bara, att jag vändt ut och in på mig själf, och kastat undan allt som var fult. Jag visste blott, att jag inga hemligheter hade för honom; han kunde få se ända ned till bottnen af min själ, om han hade lust. Hur kunde jag då vara rädd för att visa honom detta fatala papper? Han var envis och jag lämnade honom det. Förbannad vare dagen, månaden och stunden! Han satte sig och började läsa. Uttrycket i hans ansikte skiftade missnöje, ironi. Jag var som död invärtes, men satt och stirrade på hans ansikte. Han vände sig bort. Jag satt och såg på hans vänstra hand, som hvilade på hans ena knä, gripande om benet med ett vidt tag. Denna fingrarnas krokiga hållning var absolut ful. Fanns det reson i, att jag skulle älska denna fula hand som om den vore det skönaste världen frambragt? Hvarför skulle jag vara så ödmjuk, som om han vore sammansatt af idel fullkomligheter Min blick lyfte sig till hans andra hand, den som hvilade på bordet och höll pappersarken. Vid tumleden bultade pulsen så våldsamt, att jag kunde se hvarje dess slag mot huden. En sådan kraft kan det visst aldrig komma i en kvinnas blod. Jag tyckte om att sitta och se på detta; det var lif. Jag glömde, att den andra handen var ful, där den grep om benet med sitt gapande grepp; jag kunde icke slita mina ögon från denna bultande puls. Lif, verkligt lif — inga tomma hjärnspöken och inbillningsfoster — lif, lif! Låt mig lefva! Det var icke erotik, jag kände, det var afund mot denna människa, som är en man, som får kämpa för hvad han vill, som får vara fri utan att utstötas ur samhället.

Så vände han sig om, han hade läst slut. Hvilket uttryck i hans ansikte! Kallt, ogillande, ovänligt. Ångesten grep om min strupe med kalla fingrar. Nu först såg jag, hvad jag gjort och hvad jag skulle mista. Hans blick trängde mig som isande kyla genom märg och ben. Jag vet icke hvad jag gjorde, jag tror att jag sträckte mina armar emot honom och ropade: — Förlåt, förlåt! Men jag minns tydligt den åtbörd af vedervilja hvarmed han lyfte sin hand, afvärjande, i det han betraktade mig som ett afskyvärdt djur. Jag var så förkrossad, att jag tyckte, jag borde försvinna genom golfvet.

Det blef en lång tystnad. Jag led så bottenlöst, att ingen klagan skulle kunnat ge mig lättnad, hans förakt var så tungt, att jag aldrig skulle kunna släpa mig fram genom lifvet därmed. Det var som om allt vore dödt och domen fälld. Sådana som jag strykas blott från listan på de lefvande, för dem finns intet medlidande, icke ens den tröstande smekning, man består en döende hund. Jag reste mig, vacklade bort till nattduksbordet och drack ett glas vatten. Jag trodde, han skulle gå och lämna mig åt straffet, det tysta fullgörandet af den fällda domen — utplånandet af en lågsinnad varelse. Men han gick icke. Han satt stilla och bara teg. Jag irrade omkring i rummet, jag kom igen och satte mig. Hvad gjorde det för nytta, att jag sökte undfly min bödel? Det fanns ingen undflykt. Som han ville, så måste det gå mig. Jag bara väntade. Jag hade icke en tanke på förbarmande, hans min var så hård. Jag gjorde intet försök att blidka honom.

Jag vet icke, om där i min hopplösa resignation låg något som rörde honom så, att han kunde tala till mig åtminstone. Men han talade. Då och då kom det några ord, fallande öfver mig som ett gissels remmar, lämnande blodiga strimmor med en brännande sveda. De kommo med långa mellantider — förebrående bittert, med något af smärta. — Om jag kunde begripa hur vidrigt och onaturligt detta föreföll honom — detta att liksom klyfva sig midt i tu och låta den ena halfvan sitta och betrakta den andra. Att ungdomar på en nitton — tjugu år gjorde så, kunde han förstå, men att jag, vid mina år — — —! — Hvad skulle jag svara annat, än att han hade rätt; men det afväpnade honom icke. — Han hade trott mig vara en verklig människa, men jag var ju bara en kvinnoskribent, som trädde upp sina egna stämningar på nålar.

— Jag satt på en stol, vridande mig som en mask under hans sarkasmer. Hela volymen af min egen dumhet låg öfver mig med en förkrossande tyngd, som jag icke förmådde afkasta. — Och hvilken smutsig insinuation: att han skulle smeka hvilken kvinna som helst, om hon blott smickrade honom ett grand! Och så vidare oändlighet.

Till sist blef han lugnare och talade mindre ovänligt. Men så skulle han gå.

— Gå icke nu, icke nu! Jag sträckte upp mina armar och lade dem om hans hals. Jag tiggde. Jag har aldrig haft en aning om, att jag kunde bedja så, min stämma hade tonfall som jag aldrig hört. Hvad han tänkte om mig, bekymrade mig icke. Det fanns endast ett: att jag älskade honom.

Han lade sina armar omkring min nacke, han stod och såg ned i mitt ansikte, leende som endast han kan le, så strålande varmt som ett solsken. — Kära, jag kan icke stanna! Hur smekande var icke hans röst! — Nu skola vi ju skiljas. — Jag kommer igen i morgon. — Men jag längtar mig död. — Nej, nej, icke längta, utan vara lugn. — Jag kan icke. Han böjde sig ned och kysste mig: — Jag tror också, att det är konstnärsgryet inom er, som gör, att ni måste löpa linan ut, att er natur måste ha erfarit allt, måste dyka till botten af hvarje känsla och lida hvarje smärta!

* * * * *

När han gått — — — åh, den tomheten! Det var som om hvarje ljud i världen tystnat och som om det aldrig mer skulle bli lif. Men jag ville lyda honom; icke längta och icke grubbla. Sofva kunde jag dock icke.

Följande dag hade jag brådska med uppköp och packning. Sent kom jag hem, trött men i godt lynne. Vin och frukt fanns hemma. Jag ordnade mitt hår. Det slog mig, medan jag satt framför spegeln, huru olika min ögon blifvit mot förr; där var ett djup och en fuktig glans, som spelade och glittrade, och pupillerna vidgade sig och krympte samman som om de andats ljuset.

Han kom. Han såg på mig med lysande ögon. Och han kysste mig som den mest förälskade tok, hvilket väl icke just tydde på motvilja. Men han hade visst icke glömt. Jag fick hela kaskader af elakheter öfver mig allt emellanåt. En sådan lustig människa! Han var i samma stämning hela kvällen, jag fick ömsom smekningar och ömsom förebråelser. — Ni ser så ung ut och är så vacker i kväll. Och så kysste han från kinden och upp till pannan, som om han dragit ett pärlband kring mitt ansiktes oval, inhägnat det, tillägnat sig det. — Men så kom ondskan öfver honom igen. — Min uppfattning af honom var så kälkborgerlig och — det värsta af allt — hela utgjutelsen tydde på en sådan halfbildning. — Åh, hvad jag pinades! — — Men nu skall ni icke vara ledsen! Det fanns i alla fall så mycket vackert bland allt det dumma! — En sådan människa! Kan man någonsin veta, om man skall vara ond eller god på honom!

Han sade, att kvinnorna tyckas bli allt tokigare efter honom ju äldre han blir. När han var helt ung brydde de sig icke stort om honom. — En man kan söka upp den kvinna, han tycker om, i den mest obemärkta vrå, men det som fängslar kvinnorna är berömmelsen. — Jag förklarade honom nu helt frimodigt, att han sagt mig alltför många elakheter; jag skulle snart bli alldeles förhärdad. — Min misstro var i alla händelser en yttring af manshat — sade han. — Jag betraktade honom som en fiende, den jag måste bekämpa. — Nej, nej! — För resten var det märkvärdigt, att en kvinna alltid måste begå en riktigt stor dumhet, innan hon kan komma på god fot med en man.

Det hade blifvit sent och vi måste tänka på att skiljas. Han lade armarna omkring mig och lutade för ett ögonblick sitt hufvud mot mitt bröst, som ett trött barn. Så satte han sig upp igen, alltjämt med armarna omkring mig, så drog han mig intill sig, så att mitt ansikte kom att hvila på hans axel, och hviskade med smekande vemod: — Ni har haft ett lif utan sol och värme, icke sant? — Jo. — Stackare! — Jag reste mig, kastade hufvudet tillbaka och såg på honom. — Ser jag ut som en stackare? — Nej, icke nu. Era ögon ha fått ett leende, som jag aldrig sett där förut. Ni kommer väl snart tillbaka till mig? Det var något af en fordran i hans ton. — Ja. — Tänk på mig lugnt, tryggt och utan feber. Han stod med ena armen löst kring min midja och lyfte med den andra handen sitt gröna glas. — Nu dricka vi på, att det aldrig mer får komma någonting sårande in mellan oss.

Vi tömde våra glas. Nu skulle det bli farväl på allvar. Vi stodo i skuggan borta vid spegeln, hans ansikte var tätt intill mitt — hans kära ansikte, som jag nu icke får se på långa, långa tider. Han hviskade upprörd: — Och så skall du göra ditt vackra namn, Elsa Finne, kändt och beundradt!

Han kysste bort mitt svar.

Och jag var ensam.

Jag lider, men jag lefver. Och det var just känslan af att icke lefva, som dref min bort från Tibble. Alltså bör jag vara nöjd nu. Jag vill vara det. Jag måste vara det. Eljes skall min arbetskraft åter knäckas.

Nu vet jag hur det går. Men jag ångrar icke att jag for hit. Må det komma till en kris! Allt är bättre än ovissbeten. Jag måste ha klarhet; känna fast mark under fötterna.

Ja, nu vet jag hur det går; men jag ångrar ingenting utom att jag skref. Efter det brefvet tror han mig nog vara till och med dummare, än han ansåg mig vara förut; därtill påflugen och efterhängsen.

Antingen kommer han då icke. Eller också kommer han, men är artigt snäsig, låter mig förstå, hur taktlös jag varit.

Hvad skall jag då göra?

Taga min Mats ur skolan. Icke tänka på I. M. som person. Låta honom återgå till det förra abstrakta, det som icke rör mig. Hugga i med arbetet, vara djärf och produktiv, skrifva efter mitt eget hufvud och icke bekymra mig om, att jag är en myra inför Odysseus.