IV.
(Tibble.)
Seså, nu är historien slut; för denna gången åtminstone. Jag vill minnas allt, jag vill veta, att det icke varit en dröm, därför har jag skrifvit upp det.
Sista dagen ville jag icke ha ett ögonblicks ledighet. Jag var rädd, att saknaden skulle hugga klorna i mig.
Det var före middagen. Här satt en liten fru och pratade. Så kom han. Och vi längtade båda, att den goda damen skulle gå, men hon satt som limmad på stolen. Det var rent af fånigt, att hon icke gick; hon borde väl kunnat känna i luften, att vi önskade henne dit pepparn växer.
Jag var uppspelt och tokigt glad. Jag kunde knappt sitta stilla. Min diktare höll på att bli stött. Han riktigt grälade på mig. Man skulle nästan kunna tro, att jag gladde mig åt att lämna hufvudstaden. Jag såg ut som en »elektriserad groda».
När vi märkte, att vi icke skulle bli fruntimret kvitt, gick han till sist, sedan han lofvat säga mig farväl efter teatern.
* * * * *
Jag kom borta från hörnet i gången med kappan ännu på, och han kom från mitt rum, med denna seglande, majestätiska gång, som är honom egen. Paradmarsch, som hans prosastil. Han såg så glad och vänlig ut och sträckte handen emot mig. Så gingo vi in tillsammans.
Han hade följt upp fröken Berg och pratat några ögonblick med henne i trappan, sade han. — Han hade icke sett mig på teatern.
Han stod nu och höll mina behandskade händer, och han betraktade mig.
Jag kunde ingenting säga. Jag undrade, om han skulle gå strax, och jag kände ett stilla vemod vid tanken på, att vi nu skulle skiljas.
Han stod alltjämt och såg på mig, med mina händer i sina. Och så kysste han mig, lätt och lugnt, med en viss tillbakadragenhet.
— När skola vi två återse hvarandra? sade han flera gånger.
— Tänk på mig ibland — tänk på mig med vänskap! Det var det andra han upprepade.
Jag svarade, att jag nog skulle tänka alldeles för mycket på honom.
Jag satte mig på divanen, och han stod framför mig. Jag såg upp i detta kära ansikte, som jag icke skulle se på så länge.
— Drag era långa handskar af, så att jag åtminstone kan få en hand, sade han.
Jag drog den högra af.
— Den andra också!
Jag gjorde så, och vi knäppte samman våra fingrar, medan jag ännu satt och såg upp i hans ansikte.
— Låt mig få omfamna er. Nu skall jag gå.
Jag reste mig upp, och han slöt mig in till sig.
— Tänk på mig med vänskap!
Jag måste vända mig om och trycka näsduken mot mina ögon.
Ah, skiljas, skiljas! Vi stodo vid byrån med toalettspegeln, där han första gången hviskat »du» i mitt öra. Han tryckte mig in till sig så hårdt, och jag gömde mitt ansikte mot hans axel, min kind mot hans.
Vi drogo oss åter ifrån hvarandra, hårdt hållande hvarandras händer.
Jag sade honom, att han icke lärt känna mig, därför att jag varit så skygg. Jag hade alltid så starkt känt hans öfverlägsenhet.
Han tyckte, att han aldrig visat sig öfverlägsen, tvärtom hade han visat mig alla sina mänskligaste och svagaste sidor.
Just detta hade gjort, att jag blott dess tydligare känt, hvad han är.
Jag beklagade, att jag endast kunnat visa honom mina fulaste och mest frånstötande sidor. Han log: — Jag är så klok, så klok, sade han. Och jag kände med en viss trygghet, att han nog såg längre än till ytan.
Och så gick han.
* * * * *
Ja, nu är historien slut — ett skede af den åtminstone, nyfikenhetens och experimentens. Jag vet nu, på hvad sätt och med hvilka ord Ivar Mörcke begär en kvinna, jag vet också, af hvad slag den erotik är, som jag kan känna. Jag vet hvilken relativt ringa makt det enbart sinnliga har öfver mig. Jag har icke motarbetat det, jag har låtit min natur vara fri; och min natur är att icke älska enbart med kroppen. Själlösa smekningar lämna mig fullkomligt kall, det är först när kärliga ord och innerligt förtroende komma till, som jag blir riktigt varm.
Hvad som vållar mig det förfärliga lidande, hvarom dessa blad så ofta bära vittne, är mitt behof att helt sluta mig till en människa, att i mitt personliga förhållande få någonting centralt, hvaromkring hela mitt enskilda lif kan samla sig som kring en kärna. Intet offer skulle vara mig för stort, om jag därmed helt kunde vinna en mans tllgifvenhet. Utsikten därtill, tviflet, ovissheten, ansträngningarna att tum för tum tillkämpa sig den aktning, det intresse, det förtroende, hvarpå en sådan tillgifvenhet måste vara fotad — se där de hemliga skrufvar, som framkalla den spänning af min själs strängar, hvarunder jag den sista tiden så ofta vridit mig och klagat.
Nyfikenhetens skede är förbi. Jag har velat lära känna Ivar Mörcke. Jag känner honom nu. Han säger så själf. Han citerade Goethes yttrande till fru v. Stein: »Ni känner mig i botten. Och skulle det ännu finnas drag i min karaktär, som ni icke gjort bekantskap med, så är det sådana, som jag själf icke känner.»
Jag har velat veta, hur det vore att se den man, som jag skulle kunna älska, breda ut sina armar emot mig. Jag ville veta, hvad det är att trycka sig in till hans bröst, kyssas af hans mun, smekas af hans händer. Jag har erfarit allt detta. Mitt ansikte har lutat sig in i den lugna vrån, dit en älskande kvinna alltid söker, när hon vill glömma sitt bryderi. Mina händer ha glidit öfver hans gråsprängda hår, mina fingrar ha fördjupat sig i dess täta massor.
Jag har hört honom göra en fråga, på hvilken jag af fri vilja svarat nej.
Jag är nöjd.
Jag har erfarit allt, hvad jag traktade efter. Min inre erotik har kunnat få ett yttre uttryck. Det är icke af tvång jag lefver som en nunna, det är af egen fri vilja. När jag nu kan se hvar man i ansiktet, så är det icke emedan jag aldrig blifvit frestad. Den dygd, jag kan berömma mig af, är icke en ful kvinnas förödmjukande intyg på, att ingen begärt henne.
Nu tycker jag, att jag med lugn kan låta mitt hår gråna. Nu kan jag med glädje bli gammal. Jag behöfver aldrig känna mig försmådd eller tillbakasatt. Den man, som för mig är vackrast och störst och härligast, den man, som jag tycker, att alla andra kvinnor borde älska, han har klämt mig mot sitt hjärta, han har sett mig in i ögonen och sagt »du», han har sagt mig att jag är vacker och god och duktig, han har kysst mina ögon och smekt min panna. Jag är icke en af de stackars förkastade. Jag behöfver aldrig känna deras afund mot de unga, deras bitterhet mot det manliga släktet.
Jag har varit kvinna. För återstoden af mitt lif kan jag vara människa.
* * * * *
Jag är lycklig. Den man, jag älskat, har icke kastat mig bort. Jag har själf helt lugnt och mildt gjort mig lös ur hans armar.
Vi skola aldrig hata hvarandra.
Han har gifvit mig mer, mycket mer än jag begärde.
Det är en stor, lugn lycka, som fyller mitt bröst. Det är vissheten om, att min person i sig själf icke är frånstötande och obehaglig, trots allt. Den kvinna, som Ivar Mörcke funnit tilldragande, kan lefva på minnet hela sitt återstående lif.
Glädjen öfver hvad han gaf, skall göra mig till en älsklig gammal kvinna, skall lysa som ett inre sken under skrynkliga drag. Den djupa glädjen är helig, och som en helig trollmakt skall den stråla ut ur mitt sinne.
Han fann behag i mig. Mitt kroppsliga omhölje skall hädanefter vara mig heligt. Jag är liksom adlad. Allt lågt och ofint får icke komma mig vid.
Jag har velat skrinlägga min rikedom här. Jag vrider nu om nyckeln för hvad jag samlat. Nu har jag nog.
Det har ända sedan min barndom varit mig en plåga att tänka mig själf ful och obehaglig. Han har med sina smekningar lyft mig upp och ställt mig på samma plan som andra kvinnor. Jag är icke något vidunder längre. Jag har aldrig varit det. De kärliga ord, jag hörde i min ungdom, ha icke varit hån — han har satt sitt insegel på dem, nu äro de alla bekräftade. Han har lyft mig till rang med andra människor. Han har liksom löst mig från min förtrollning.
Nu vill jag drifva med strömmen, lefva och arbeta. Men mitt eget lif är blott en kär bild att slutas i en medaljong; mitt arbete skall bli ett bildergalleri att skänka åt min samtid.
Det har varit en brytningstid denna, en forcerad utvecklingsperiod. Det är som om jag nu först vaknat till tanke och klarhet. Det tycks mig som hade min själ vidgats oerhördt; ensamheten har ett helt annat innehåll än förr, den ro jag känner är mera storslagen än någonsin. Det är som om krafterna i mig vuxit.
Jag slutar nu ett skede af min historia. Resan skall lägga in ett nytt lag i min utveckling. Därför har jag samlat mig, gjort upp min räkning — tvättat min griffeltafla ren, ty den var fullskrifven.
V.
Sällan har jag lämnat Tibble med så föga glädje. Jag visste, att jag skulle få en tid af oro och små besvär, hjärtetomhet och torka. Men jag hade fattat mitt beslut; jag gick att fullgöra en plikt mot mig själf.
I hufvudstaden träffade jag Knut Herman, som berättade, att Ivar Mörcke icke rest på morgonen, som tidningarna uppgifvit, utan skulle resa nästa morgon med snälltåget söderut. Han menade, att Ivar Mörcke och jag nog skulle träffas vid centralstationen, eftersom mitt tåg gick en half timme senare än hans, och damer alltid komma för tidigt till tåg. Jag var glad, att detta möte, (om det skulle äga rum) icke kom på mig som en öfverraskning, men någon glädje kände jag icke. Det enda jag tänkte, var, att jag nu måste resa i min nya klädning. Jag ville icke, att han skulle se mig illa klädd.
Jag packade om i kofferten, gjorde mina förberedelser och sof sedan som ett godt barn hela natten.
Det snöade på morgonen, stora våta flingor. Smutsiga gator, smutsgrå himmel. Jag gaf mig af i mycket god tid. Sedan jag köpt biljett väntade jag i vestibulen bland andra morgontidiga, morgonruskiga resande. Jag stod och såg ut på den öppna platsen; jag skulle väl få se ett eller annat bekant ansikte snart — Knut Hermans eller kanske Ivar Mörckes. Det var mig likgiltigt hvilket. Att råkas på en järnvägsstation, där hvar och en tänker bara på sina koffertar, är endast ett obehag. Jag såg brådskande ansikten, stadsbud och banbetjäning, främmande resgods; och där ute dalade de våta flingorna ideligen öfver modden. Jag stod sysslolös, betraktande de andras brådska. Allt mitt var färdigt, jag hade ingenting att tänka på.
Dörren öppnades, och där kom en herre; ett par brådskande steg och han tvärstannade. Ett blekt, fint ansikte, som jag kände! En reslig gestalt i mjukt pälsverk. Jag hade återigen glömt, hur han såg ut, och öfverraskades nu af, att han såg så bra ut.
Jag var beredd att möta honom, men han icke att möta mig. Han stod, som om han naglats fast, och såg på mig, som om jag varit den mest otroliga uppenbarelse. Han såg på en gång glad och orolig ut. Jag undrar, om han icke hade ett ögonblicks förnimmelse af, att jag ämnade göra honom sällskap.
— Ni — ni här? Men ni skulle ju resa till England?
— Det är just hvad jag gör!
— Det här tåget går söderut?
— Men strax efter går ett annat västerut!
— Då har ni god tid! Och mitt tåg går först. Kom så få vi talas vid några ögonblick.
Han tog min lediga hand och förde mig in i väntsalen, bort till glasdörrarna mot perrongen.
— Så märkvärdigt, att vi två skulle råkas här! upprepade han ett par gånger. Jag tror, han tyckte, det var roligt att se mig.
Vi växlade några af dessa betydelselösa fraser, som höra hemma i väntsalarna. Han sade, att han kände sig just i det rätta reslynnet.
Jag hade ingenting att säga. Jag stod tyst och såg ut genom glasdörrarna med den orörliga blick, som jag så ofta får, när han betraktar mig. Jag tänkte, att han måste finna mig bra dum, men det bekymrade mig icke. Vi stodo helt nära hvarandra. Han kysste mig på kinden utan ett ord, utan att jag kunde ana hvad han ville göra. Han tog det som den naturligaste sak i världen.
— Men är ni tokig!
— Ingen känner oss.
— Alla känna er.
— Jag kan ju säga att ni är min syster!
— Det tror ingen.
— Då säger jag, att ni är min tant.
Han såg mig skälmskt in i ansiktet. Detta lugn, som vore han i sin goda rätt i detta tilltag midt för allas näsa, det var så friskt och skrattretande, det var alldeles omöjligt att taga det allvarligt.
— Er tant — ja det låter höra sig.
Dörrarna öppnades.
— Följ mig till min kupé.
Vi skyndade åstad framåt, tåget och han fann sin kupé, där han placerade sin resfilt. Så kom han åter ned på perrongen.
— Stå nära dörren, så får jag kanske vara ensam i kupén!
Det var i alla fall en egendomlig slump, att jag skulle vara den enda, som sade honom farväl där nere.
— Nu en gång midt på munnen, och så går jag in i kupén för att få min plats vid fönstret; det är hela min ärelystnad för tillfället.
Brådskan ökades, tåget skulle strax gå.
— Ingen känner oss — — —
— Det kan man icke veta!
— Och dessutom — nu skola vi ju skiljas! Seså!
Han stod redan med handen på handtaget, tror jag. Jag vet icke hur det gick till. Jag vet bara, att det var en snabb och vänskaplig kyss, som om jag fått den af en kvinnlig bekant — en vacker ung flicka. Vi voro så glada och fria, hela världen låg öppen för oss. Kyssen var alldeles i sin ordning. Jag var i mitt gladaste, lugnaste solskenshumör, och mina ögon skrattade mot hans.
— Seså! Nu ha vi vanärat oss för tid och evighet! sade han muntert.
— Jaha.
— Och jag skall säga er något, ifall ni icke redan vet det — vi stodo alldeles intill hvarandra och min hand låg hårdt i hans — Man betalar sin hustru tre hundra kronor i månaden för hennes kärlek, och det anses riktigt. Eller man betalar andra kvinnor, och det anses också riktigt. Det enda som icke tillätes, är att man icke betalar. Det är den fria kärleken. Kom ihåg det!
Han talade hastigt, med en blandning af smärta, harm och ironi.
— Det vet jag.
Han måste springa upp i kupén.
Jag gick efter en tidning åt honom och kom tillbaka, strålande lycklig öfver att ha kunnat vara honom till den ringaste lilla nytta.
— Den skall bli min sköld, sade han med en sidoblick på en handelsresande, som tagit platsen midt emot honom i kupén.
Vi voro tysta ett ögonblick.
— Om jag icke redan i början blir enleverad af någon italiensk markisinna, så skrifver jag, sade han.
— Blir ni enleverad, är det ju så mycket mera skäl att ni skrifver och berättar det.
— Ja. Men då skrifver jag bara ett enda ord: besegrad! När ni ser det, vet ni hvad det betyder!
— Nu vill jag gå, sade jag gladt och såg upp i detta välkända, opålitliga ansikte. Jag sträckte upp min hand, han tryckte den hårdt, och jag gick raskt därifrån, utan att vända mig om.
Jag var så glad, jag kände ingen ängslan öfver vår djärfhet. Jag kände mig trygg, som om jag kysst en bror eller en syster till afsked.
Jag såg människor gråta, när de skildes från de sina. Jag hade ingenting att gråta för, ingenting att sakna. Tåget vaggade mig framåt. Jag satt och såg ut öfver skogskransade åkrar och sjöar, med sinnet fylldt af lycka. Det föreföll mig som om han hållit af mig, som om han alltid skulle hålla af mig, lugnt och svalt, för min egen skull. Jag hade ingen tanke för det narraktiga, det ytliga hos honom. Vi två höllo af hvarandra, det hade gjort honom godt att få vara vänlig, det hade varit honom kärt att jag stod där — den sista att säga honom farväl.
Det fanns ingen saknad i mitt sinne öfver skilsmässan, ingen längtan efter återseendet. Känslan af att han höll af mig, och att vi skilts så lugnt och så gladt, uppfyllde hela min varelse.
VI.
(London.)
Det är så underligt tomt och kallt att vara här. Jag trifs icke, ty jag är ännu alltför främmande för att rätt kunna njuta af ensamheten, som eljes är mig så kär.
Vistelsen här förefaller mig närmast som en frivillig landsflykt. Om jag hade godt om penningar, så att jag alltid kunde åka, och om jag hade någon människa här, som jag kunde hålla af och som brydde sig om mig, så skulle jag kanske trifvas.
Men nu!
Jag känner en riktig ångest, när jag tänker på att gå ut på gatan bland dessa förskräckliga hästar, af hvilka jag väl en vacker dag skall kastas omkull. Det är ohyggligt att ständigt gå med den föreställningen för ögonen. Det är icke muntert att vara fattig, närsynt och illa klädd.
Och så är mitt lif ödsligt. Jag är så trött ibland, så trött af att alltid nödgas gå ensam, alltid vara kylig och lugn eller kylig och stel, alltid tvungen som i en rustning af kall metall. Rustningen skyddar, men den är tung, och den kyler genom märg och ben.
Ah, att kunna känna tilltro till en människa! Åh, att vara afhållen, att äga främsta rummet i en människas hjärta. De vanligaste, de tarfligaste, de minst snillrika kvinnor ha kunnat uppnå detta — men icke jag! När jag varit dödstrött, har det aldrig funnits en axel, som jag kunnat luta mig mot i fullt förtroende. Jag har aldrig fått visa mig vek, som jag är.
Jag hade tänkt skrifva resebref att sända hem till någon tidning; det hade alltid gifvit en smula inkomst. Men jag har beslutat mig för att icke försöka direkt slå mynt af hvad jag ser.
Om jag skrefve resebref härifrån, skulle jag komma att förråda min okunnighet, min hjärnas förfärliga tomhet. Jag bör tvärtom vara tyst, dölja mig och i all stillhet söka kapa åt mig den smula vetande, som det kan bli mig möjligt att nå. Det är som om min okunnighet och min dumhet rent af skulle trycka mig till jorden, när jag icke är i Tibble. Där, i fänadens sanna hemvist, är jag skyddad mot själfkännedomens styng, men där förfäas jag själf.
Dock, icke allenast där, förefaller det mig — — åh, jag blir ju mera tom för hvar dag som går — — —
Denna pröfningstid i helt nya förhållanden skall icke bli förspilld, jag börjar känna det nu. En del af min känslosamhet, min trängtan till lycka skall kanske värka bort därunder, och det vore alltid en vinst för den, som icke har rätt att fordra lifvets solsken.
Jag kände mig alldeles som urhålkad i går, alldeles öde invärtes. Hufvud och hjärta lika tomma — ingenting annat än kaos och medvetande om ödsligheten som sväfvade öfver mörkret. Jag tror, att det står någonting dylikt i bibeln. Men här fanns ingen gud, som bjöd »Varde ljus!»
Jag trodde, att världsstaden skulle hjälpa mig glömma. Misstag! Intet hjälper mig utom min egen vilja.
I går kväll, när jag skulle lägga mig, var det som om viljan vaknat i mig. Jag hade hela tiden här varit så hopplöst förtviflad, att jag tyckte alla ansträngningar fruktlösa, fann det lilla, som jag genom arbete skulle kunna uppnå, icke värdt att äga. Men i går kväll, då jag var ensam i min kammare, var det som om trotset rest sig igen, likt en krigare, som dukat under, men som icke ger sig utan strider ännu på knä tills lifvet förrunnit.
Det gör detsamma, hvart mina ansträngningar leda, men jag ger mig icke!
Jag tog en grundlig afgnidning och sof en sund, stärkande sömn. Jag vaknade med fast beslut att taga itu med arbetet, lika godt hvartill det båtar. Jag har också arbetat hela dagen utan ett ögonblicks uppehåll. Men nu behöfver jag någon att tala till, att tala uppriktigt till; och jag har ingen annan än mig själf.
Det är icke underligt, att tanken på en så svag, så splittrad och så veklig personlighet kunnat fängsla mig. Det ligger helt enkelt i, att han är den ende, jag träffat, som vågat älska mig. Att jag ser, hur hoplappadt, hur trasigt, hur skrynkligt och urblekt det stackars stycke »kärlek» är, som han räckt mig, hjälper icke: för en kvinnas hjärta är något af det åstundade alltid bättre än intet.
Få se om jag är stolt nog och stark nog att kasta bort smulorna, emedan jag vill äga någonting helt eller ingenting alls. Få se, om jag är helgjuten nog att icke nedlåta mig till kompromisser. Få se, om mitt arbete är stort nog att fylla hela min tillvaro. Få se, om jag har karaktärsadel nog att hellre vandra enslingens raka, ödsliga väg än vika in på slingriga smygvägar, där kreti och pleti ta sin lilla siesta och skvallra om sin medvandrare.
* * * * *
Jag ser de sminkade damerna rundt omkring mig, på teatrar och offentliga platser, och jag erinrar mig Francillons replik: »När jag tänker på, att det finns någonting gemensamt mellan dessa varelser och mig, och att detta någonting är du!»
Nej, nej, nej! Engifte, se där det enda riktiga ögonmärket att sträfva efter. Allt det andra är förbannelse, förbannelse för alla parter. Hvar ny erfarenhet visar mig endast detsamma, hvart starkt intryck pekar endast ditåt.
Jag medgifver, att det bör finnas öfverseende för de förvillelser, som icke gifvit djupare skada åt karaktären, jag medgifver, att äktenskap kunna grundas på misstag; det kan då understundom vara önskligt, att de upplösas; men idealet, önskningsmålet är och blir den ömsesidiga troheten, beslutet att hålla fast vid hvarandra, viljan att älska hvarandra, alltid och i allt; i kärlekens smekningar, i barnen och i det gemensamma arbetet. Två äro starkare än en; två böra de möta ålderdomen, och den skall bli mindre tung; två böra de invänta döden, och den skall bli mindre förfärande.
Den frestelse, jag känner att mottaga en kärlek af annan art, kullkastar icke mitt argument. Det är just känslan af, hur låg, hur fattig, hur tarflig denna kärlek är, trots all sin så kallade poesi, som gör att jag klarare än någonsin ser mång-kärlekens förbannelse — hur leken med trohet och beständighet nöter och utplånar det bästa i en människas moraliska karaktär.
Jag skulle i alla händelser ha viljan att vara trogen, genom att låta känslan afsvalna till en fast vänskap. Men den vårdslöshet, hvarmed han betraktar det hela, kan icke bli utan inverkan på mig. En karaktär sådan som min erfar en smula ringaktning vid åsynen af en karaktär sådan som hans; och där ringaktning finns, blir kärleken antingen låg och sinnlig, eller också förvandlas den till ett slags öfverseende välvilja, som har mycket litet med kärlek att skaffa.
Det är samhället, som gjort oss kvinnor trofasta, jag erkänner det gärna; af naturen äro vi väl icke mera trofasta än männen. Men det förefaller mig, som om troheten skulle vara det eftersträfvansvärda, och i så fall finns intet skäl att låta kvinnan vänja sig af med den. För att uppnå likställighet, vore det nog bättre, om mannen ålade sig själf den trohet, han kräfver af kvinnan.
* * * * *
Det är för underligt, det är riktigt otäckt att tänka på, hur föga det finns af verklig tillgifvenhet och aktning i den känsla jag hyser för honom. Jag känner den eggelse, som man erfar vid ett schackparti, jag känner en hungrig nyfikenhets hela lockelse, när jag frågar: hur känns det att älska och vara älskad? Jag känner äfven mer: en förfinad hunger efter smekningar. Af själfva den gröfre sinnligheten känner jag ingenting alls, åtminstone icke ännu.
Hvarför har jag så länge sökt förgylla honom i mina egna ögon? För att förgylla mitt eget handlingssätt, naturligtvis. För att inbilla mig, att jag ansåg honom förtjäna den kärlek, jag icke kunde låta bli att ge.
Men kommer det någonsin något godt af att ljuga för sitt bättre jag?
Nej. Låt mig se det, som det är, och låt det så komma till hvad det vill. Om jag icke kan känna någon aktning för hans karaktär och ingen tilltro, måste orsaken därtill ligga hos honom. Jag önskar ju ingenting högre än tänka högt om honom. Må han öfvertyga mig om, att han förtjänar det.
Det finns också en annan anledning till mitt själfbedrägeri. Det har funnits stunder, då han visat mig en vinnande själsfinhet, som kommit mig att blygas öfver hvad nedsättande och föraktligt jag skrifvit om honom. Men är det värre att skrifva så än att — mot sin vilja — tvingas af hans egna ord och handlingar att tänka så? Det har dessutom, djupast i mitt sinne, funnits en hemlig baktanke: att jag en gång i fullt förtroende skulle skänka honom mitt hela lifsinnehåll och äfven dessa blad. Jag önskade då, att ingenting, som han kunde finna sårande, här skulle få rum. Men sanningen måste ju fram.
Hå, ingen fruktan! Han skall aldrig gifva sig åt mig så helt, att jag förpliktas till en så oerhörd ärlighet. Han riskerar minsann ingenting, kan alltså aldrig komma att lida för min skull. Allt hvad smärta och olycka, som kan växa upp ur detta, skall falla öfver mig ensam. För hans skull behöfver jag aldrig känna några samvetsskrupler.
Jag är honom ingenting skyldig. Ingenting! Han har ingen rätt att fordra större förtroende, än han själf kan tillvinna sig, och ju mindre han får af mig, dess bättre, ty grannlagenhet gent emot kvinnor hör icke till hans starka sida, hur mycket han än berömmer sig däraf.
Till ingen människa vill jag säga ett förklenande ord om honom, men jag är icke blind för hans svagheter, och jag behöfver hålla mig skadeslös genom att på dessa blad rätt grundligt förtala honom. Ha, ha, ha! Kvinnonatur!
En liten småaktig hämnd för allt hvad jag lidit genom honom.
I min lifstid skall ingen människa läsa dessa anteckningar. De äro mina egna, ingenting annat än surrogat — jag äger icke en människa att älska och att tala med. Och när jag blir död, är allt mig likgiltigt. Hvarken skam eller heder kunna nå mig då.
Det är en obeskriflig lättnad, jag kan känna af att skrifva så här, alldeles ut ur mitt eget hjärta. Hur måtte det då icke vara, att äga en människa att tala till!
Jag nekar icke till, att jag äfven hyst en hemlig tanke: Om den känsla, jag nu brottas med, endast skulle vara en hjärtats missvisning; om det skulle komma en ännu osedd — om det skulle kunna finnas någon för mig, som det fanns en Lewis för George Eliot.
Dårskap! Och om så vore! På elden med allt det förflutna! — det vore då värdelöst för mig. Eller hela mitt lif uppslaget för hans ögon. Hvad vore då allt det lilla, lumpna, mot det enda stora och härliga!
Nej. Jag behöfver vara sann mot mig själf. Och jag vill vara det.
* * * * *
Elsa Finne! Stackars Elsa Finne! Du kan aldrig bli annat än en kvinna. Hur har icke detta tyngt mig ända sedan min barndom! Parian kan aldrig lyfta sig ur sin kast! En halffärdig varelse kan aldrig bli ett helt för sig.
För den, som känner det så, är denna stad ett helvete. Man tvingas att hvarje ögonblick tänka på hvad kön man hör till.
Jag längtar efter mitt arbete. Hvad de fem veckor, jag ännu har framför mig här, synas långa!
Men skulle det då vara omöjligt att arbeta här? Yttre hinder existera ju blott för lättingen. Duktiga arbetare veta alltid att öfvervinna dem.
Jag har plågats af, att I. M. icke skrifvit till mig en enda rad. Hur lugnt och godt skulle det icke kännas, om vi vore vänner.
Men det är icke hans likgiltighet, som gör mig förtviflad. Hvad som tynger mig mest, är känslan af min brist på snille och på kunskaper.
O Gud — hvilken tomhet, tomhet! Med en allt lugnare förtviflan börjar jag tänka på själfmord. Jag är icke olycklig. Men jag är oduglig. En författare utan snille! En kvinna utan en kvinnas kall. Hvad skall jag i världen?
Om jag blott icke vore så rädd för den fysiska smärtan! Om jag hade ett smärtfritt dödande gift. Vetenskapen borde skänka detta åt oss, som ingenting ha att lefva för.
* * * * *
Det är icke möjligt att bli kvitt tanken på honom. Ingenting annat än det strängaste arbete kan göra mig till herre däröfver. Det är starkare än jag. Allt hvad jag sett, allt hvad jag upplefvat, allt hvad penningar kunna skaffa tycks lika maktlöst. Det enda, som intresserar mig, är hvad som i än så ringa mån ställer mig i ett slags förbindelse med honom: platser som han sett, människor, som känna honom, konstverk, som han älskar.
Hur vi återsågo hvarandra.
Jag hade skrifvit till honom, att jag skulle komma, men jag visste ju icke, om brefvet träffat honom.
I den ljumma, instängda höstskymningen satt jag ensam på mitt rum och väntade, våndades, gissade. Hurudant skulle vårt möte bli? Jag satt och virkade så länge jag kunde se. Jag ville i den mekaniska sysselsättningen finna en motvikt mot själsoron; men till sist var jag så hopplöst uttröttad. Hvad tjänade kampen till? Jag var och blef blott en misslyckad, föraktad skribent.
Jag kastade mig på divanen borta vid fönstret och försökte sofva. När jag legat där en stund, knackade det. Han kom. En kall, ovänlig hälsning, en min som tycktes säga: hvad vill du här?
Vi satte oss, och han började tala. Hån. Icke en vänlig min. Ingenting. — Ni skrifver ohöfliga bref. Och så anspelningar på hans triumfer i Italien. — I Firenze — det är där man får nådestöten. Långa svarta satan, hvilka ögon han satte på mig! Han såg hur jag led, han njöt af det. Och han skröt med sin markisinna, med hvad hennes hushållning kostar om året, oberäknadt toaletter och mannens utgifter. Jag vet icke, hur mycket det var, en 60,000 eller 100,000 lire om året.
Och så hån igen. — Och nu känner ni hela min resa. Men om kvinnorna skall jag akta mig att tala, om dem får ni ingenting veta. Små sarkasmer och nålhvassa blickar.
Med ett tag kastar han sig tillbaka i stolen, knäpper händerna fast om sina upplyfta knän, spärrar upp sitt stora, svarta gap och ger till ett skratt så sataniskt skadegladt, som om han plötsligt gripits af vansinne.
Och så skulle han gå. Jag var så trött och så förplågad. Icke ett vänligt ord, icke ett tecken till, att vi någon gång stått hvarandra nära.
— Min syster frågade mig häromdagen, hur många flammor jag hade. Tio, svarade jag. Nej, du har minst aderton! Dubbelt så många som muserna! Hon har kanske rätt i alla fall. Jag tycker själf, det börjar bli för många.
Det var en förfärlig natt som följde. Jag låg som i eld — — — Förskjuten, förkastad med hån och skam. Helt och hållet i hans händer genom min oförsiktighet, prisgifven åt hans godtfinnande, knäckt i mitt arbete, strypt i min ekonomi, bunden i fattigdom, knuffad ned från min sociala ställning och sparkad ut i obemärkthetens mörker.
Jag led af en smärta just vid hjärtat. Jag tyckte, det fanns ingen lindring i annat än att sätta revolverns mynning mot bröstet och trycka af. Jag badade i svett. Jag är så rädd för döden.
Han hade varit så hård, så hjärtlös, så omänsklig. Skulle jag böja mitt hufvud så ödmjukt och dö? Skulle han hålla af mig för denna slafviska undergifvenhet? Nej. Han skulle skämta och skratta åt, att en af hans »flammor» tagit lifvet af sig på grund af obesvarad kärlek. Det skulle bli en välkommen triumf för honom, och det sista som följde med mig från denna härliga värld skulle vara hans förakt.
Var jag då icke en människa i hans ögon? Nej, endast en kvinna — leksaken, odalisken. Och hvad är ett människolif för denna världens store?
Känslan af att dock vara en lefvande varelse med samma förmåga att lida, frukta och kämpa, som han själf, reste sig i uppror. Hade han rätt att plåga och pina mig blott för att till sist trampa mig ner i jorden och gå vidare?
Hur lång skulle den väg vara, som betecknas af nedbrutna kvinnoexistenser? Jag kunde sätta gränsen, jag, om jag hade mod. Jag kunde döda honom. Jag skulle få straff — javäl. Men man kunde också hålla mig räkning för, att jag skaffat undan skadedjuret.
Jag var böjd för att stå risken, om jag blott icke misslyckades. Jag började tänka på, hur det skulle kunna utföras.
Han är rädd för att dö. Han är snabb och stark; att skjuta framifrån skulle vara omöjligt. Jag skulle misslyckas, och hans hat skulle bryta lös — hans föraktande, vredefyllda blick skulle säga: sådan var du! — — — Skammen eller en skymflig död som själfmördare — löjet öfver att ha velat tillgripa en teaterkupp — — nej, om jag bestämde mig för det, så måste det vara med garanti att lyckas.
Enda sättet, men det säkra, var att låta honom se på något eller läsa någonting framme vid bordet och att själf stå bredvid och skjuta honom mellan skuldrorna, med revolvern ända in på rocken. Skottet skulle alltid döfva så mycket, att jag kunde hinna ge honom ett till.
Men skjuta bakifrån? Se honom vända sig om, bitter, hatfull, döende — denna människa, för hvilken jag krupit i stoftet som en hund — — nej det var för vidrigt.
* * * * *
Om morgonen satte jag mig att arbeta innan klockan var sju. Och dagen gick. Men på kvällen bröt lifsledan åter våldsamt fram. Det kändes som skulle jag icke kunna lefva längre.
Dock — först ville jag skrifva till honom; och jag sände ett stadsbud med brefvet. Jag minns icke klart, hvad jag skref, men det var ungefär så här:
»Jag hade hoppats att få säga er farväl, men ni hade icke ett vänligt ord att ge mig. Jag fick nöjas med mindre medkänsla än en döende hund får af sin herre.»
En half timme senare kom han.
— Hur kan ni göra era vänner ondt med att skrifva sådana bref?
Han tvingade mig att äta. Och ändtligen blef han god mot mig, som om jag vore det stora barn jag är; han drog mig till sig och smekte mig och sade, att jag var dum, att jag borde läsa och arbeta, och att han skulle titta till mig, när han hade tid. Och så skrattade han, i det han tryckte mitt hufvud in till sig. Han kunde nog förstå, hur retsamt det måste kännas att vara så där »numrerad».
Och så gick han.
— Ni behöfver stå under kommando! sade han.
Åh, ja, ja, ja!
* * * * *
Han kom på förmiddagen.
Jag våndades. Kunde jag bara få veta, om han vill vara af med mig eller icke.
Jag kunde hvarken tala eller tänka.
Vi sutto helt nära hvarandra, främmande af allt det, som kommit emellan oss.
— Jag har något att bedja er om.
— Hvad då?
— Säg att jag skall gå.
— Hvarför skulle jag säga det?
— För då gör jag det.
— Hvarför skulle ni gå?
— Jag vill gå, men jag kan icke, om ni icke säger det.
— Nå, så gå då!
Jag såg på honom. Den som kunde tyda detta ansikte!
— Det är så dumt, det är så dumt att aldrig kunna vara ärlig. Hvarför kan man icke säga hvarandra farväl?
— Det enda verkliga farväl är det som aldrig säges.
Det var tydligt nog, men ändå:
— Om jag visste! — Åh, jag såg, jag såg in i detta opålitliga ansikte, som om mina ögon kunnat draga fram sanningen därur. — Om jag visste, hvad ni vill — om jag skall gå eller stanna.
— Nu slår jag er!
— Ja, gör det, det är visst det enda som hjälper!
Trots allt måste jag skratta åt mig själf.
* * * * *
Han kom på kvällen. Jag hade min nya, vackra vinterklädning med röda västen på.
— Nu är ni i bättre humör. Att en dam har en ny klädning på sig, är alltid ett godt tecken!
Han var i bättre humör. Han satt på mitt skrifbord och jag i skrifstolen, och vi småpratade rätt gladt. Det var något af den gamla vänligheten. Men när han skulle gå, frågade jag:
— När får jag se er igen?
— Försöker ni binda mig med löften, så kommer jag aldrig!
Hur ansiktet blef vredt och ovänligt.
Jag sträckte båda mina händer tillbaka för att visa, hur fri jag ville lämna honom.
— Nej, nej, nej! Jag vill icke binda er!
— Seså, var nu lugn. Jag vet ju, att ni icke vill.
Han reste sig.
— Omfamna mig, så att jag får känna, att ni är en människa!
Och sedan:
— Jag kommer nog snart igen
* * * * *
Han kom, vänligare och belåtnare än vanligt, tog mig i handen och förde mig bort till divanen, där vi satte oss, och så kysste han mig.
— Man kan se er från andra sidan gatan.
— Det bryr jag mig icke det minsta om!
Han reste sig och rullade ner gardinen.
Där var det gamla igen, att han kan vara så hjärtevinnande vänlig, och att det är så härligt att sluta fred. Vi kysste hvarandra och voro vänner på nytt. Efter allt detta!
Jag satt med blicken sänkt. Han såg in i mitt ansikte, och när jag rodnade, småningom, stigande, medan jag icke helt kunde låta bli att le, då log också han — åt att jag kunde sitta där och rodna. Jag vände mig mot väggen, så att han icke skulle kunna se mitt ansikte.
— Jag blygs.
— Blygs ni? Då skall jag icke röra er! Hans ansikte mörknade åter.
Hur jag krympte under denna kalla, ovänliga blick! Han flyttade sig långt bort och talade som till en främling. Jag skulle velat kasta mig om hans hals och be om förlåtelse, men blygdes också för det.
Vi gingo ur vägen för hvarandras tankar och samtalet var tvunget.
Men hur det var, kysste han mig ändå till afsked. Och jag — jag måste ha fred: jag slog armarna om hans hals och bad honom stanna några minuter till. Han såg tveksamt god ut, blickade mig i ansiktet och småskrattade.
— Ni är så dum! sade jag. — Ni säger att jag icke kan längta.
— Har ni längtat efter mig?
— Ja, ja, ja! Nej, gå icke — stanna ett par minuter.
— Jag måste gå, men jag kommer igen. — Jaså, ni kan längta så förfärligt? Jag längtar aldrig efter någon människa!
Ja, så måste jag låta honom gå.
* * * * *
Han kom följande dagen, men var trött och nervös. Sedan såg jag honom icke alls på två dagar.
Det var tämligen sent och skymde starkt den kvällen, då han åter uppenbarade sig. Han var trött och förstörd. Där ståndar just nu i bladen en väldig fejd om hans namn.
— Jag har alltför många fiender!
Han berättade, att han föregående kväll varit mycket nedstämd. Han hade fått ett anonymt bref fullt af hotelser och de gröfsta okvädinsord. Han var rar som han alltid är, då han är ledsen. Han böjde sitt ansikte gång på gång öfver mina händer för att dölja tårarna, som ville fram.
— Stryk håret från min panna, sade han.
Jag strök skyggt, en smula tafatt, öfver hans täta, vackra hår.
— Nej, ni skall taga hårdt, sticka fingrarna helt igenom det!
Jag gjorde så.
— Nej, mer, mer! sade han, då jag ville sluta. — Jag har ett oerhördt behof af smekningar — och så berättade han, hur Hillevi, hans lilla dotter, kan komma in i hans rum, knäppa upp hans väst och stryka med sina små händer öfver hans blottade bröst.
Jag kan tänka mig, hur lugnande de måste kännas för hans söndersplittrade väsen dessa energiska smekningar, i hvilka hon lägger all sin kraft, hela sitt älskande lilla hjärtas värme.
Han satt och såg på mig med sina underbart vackra, tåriga ögon. Och så sade han plötsligt:
— Du är godheten själf!
Han sade det tyst, liksom för sig själf. Och i det ögonblicket såg han själf god och trofast ut.
Herre Gud, hvarför skall han, med alla sina lyckliga naturgåfvor, vara så falsk och dubbel — så opålitlig och ombytlig!
— Alltid kommer jag till er, när jag är sorgsen. Ni har ju nästan aldrig sett mig glad. Men i Italien — där var jag glad! Där skulle jag vilja lefva och dö.
Så kom han till sitt älsklingstema, sina älskogshistorietter.
— Ja, jag förstår, kom jag att säga en gång, på tal om någonting i hans förhållande till en älskarinna.
— Nej, det förstår ni alldeles icke! Ni står som ett nyfiket barn utanför och ser på allt sådant. Ni har inga anlag åt det hållet!
Han ville ha något att dricka; och jag tog fram vår champagne.
— Men jag kan icke draga upp korken.
— Om jag kunde allting lika bra, som det! Och han citerade ett par franska vers om, hur mången morgonrodnad funnit honom i färd med att lossa bandet på en sammetsmask eller korken på en champagnebutelj.
Han stod borta vid fönstret, bände och bråkade, men ståltrådarna voro starka. Jag satt i divanen och såg på honom. Jag afgudar denna starka, resliga och ranka gestalt. Jag såg honom teckna sig som en silhuett mot den ljusa gardinen: den djärfva profilen, det strida håret, som flammade i det döende ljuset. Hvad han var vacker!
Och så kom han som segrare, efter att ha brutit alla hinder. Men champagnen var ljum. Det gjorde ingenting, vi kunde slå seltersvatten i för att få den kall. Och så satte han sig hos mig på divanen. Jag måste åter stryka med mina händer genom hans hår. Jag gjorde det mindre bakvändt, började få vana.
— Mera, mera — nej fortsätt!
Jag önskade ingenting hellre.
Han talade om en dam, som har en underbar makt öfver honom. Hon har visst icke några glänsande egenskaper, är hvarken vacker eller snillrik och hon är så feg, att hon kan begå rena brott af idel feghet.
— Ni är ingen förbrytarenatur — sade han till mig — ni är en gås, en beskedlig gås!
Människokännare!
— Åtminstone har jag en känsla af, att ni vill mig väl.
— Ja, ja.
— Men någon riktig kvinna är ni icke.
— Jag? Jo.
— Minns ni en viss afton?
Han böjde sig fram och såg mig in i ögonen.
— Ja. Än sen?
— Men sen? Nu då? Vill du?
— Nej.
— Vill ni icke?
— Säg du! Jag gömde mitt ansikte mot hans rock. — Ah, säg du till mig!
— Nå, vill du?
Han gick bort till dörren, tog ur nyckeln på yttersidan, satte den i innantill och vred om. Så kom han och tog mig i handen och reste mig upp.
— Se icke så högtidlig ut!
Jag var nyfiken, nyfiken, nyfiken. Han har rätt jag står som ett barn utanför och är nyfiken.
Jag lät honom hållas. Jag visste hela tiden, att min natur icke kan draga mig med. Men jag har ett så omättligt begär efter smekningar, liksom han.
Han drog mig fram, fint och vackert, som i en fransäs. Jag satte mig i divanen. Men — — — jag kände en stark hand kring min strupe — mitt hufvud trycktes tillbaka — — åh, en sådan kyss skrämmer mig och lämnar mig kall. Jag tror att också han var kall.
Jag gömde mitt ansikte mot hans axel. Han såg förvånad på mig.
— Du vill icke?
Intet svar.
— Du vill att jag skall förföra dig, men det blir icke af.
— Nej, jag vill icke att du skall förföra mig.
— Du vet icke alls hvad du vill! sade han, till hälften förargad och gaf mig ett halfhårdt slag på kinden.
— Blif nu icke ond! Jag lade armarna om hans hals. Han blef så svart i ansiktet, medan han satt och såg på mig. Han såg och såg.
— Tror du att kvinnor äro blygsinta?
— Ja.
— Nej. De äro icke så blygsinta som män!
Han reste sig för att gå och kysste mig lätt till farväl.
— Tack för allt hvad du varit för mig! hviskade jag sorgset.
— Du har ingenting att tacka mig för. Jag har ingenting gett dig.
Han gick mot dörren. Jag blef stående. Skilsmässan sammansnörde mitt hjärta.
— Du vill ha sinnen, men du har inga, ljöd det borta från dörren.
(Sant.)
— Tvärtom, svarade jag lågt.
VII.
Hon hade varit ute och gått, var nyss hemkommen; väntade honom, ty hon hade bedt honom komma. Och han kom.
— Låt mig springa in och byta om skor.
Hon gick in och tog på sig sina skor. Han följde efter in i det halfskumma sofrummet. Hon kände sig hvarken skamsen eller rädd för honom. Hon tillhörde honom med alla sina tankar och hela sin längtan, med allt hvad varmt och barnsligt och rent som ännu fanns kvar i hennes sinne. Han gick fram till fönstret och såg ut öfver de glimmande gaslyktorna där nedanför på gatan, så återvändo han till hennes arbetsrum och väntade.
När hon kom ut, blinkande mot ljuset, stod han midt för dörren. Han lade händerna på hennes skuldror och log, och hon var glad öfver att han var där, glad öfver att den nya klädningen var vacker, glad öfver allting. Hon önskade ingenting annat i världen än att se honom där, vänlig och god, gå omkring som om allt i detta hem tillhörde honom. Och därför stod också hon och log, stod och log med sin eftersommarglädje. Så svängde han henne om, så att hon kom med ryggen åt honom, och hon kastade sig tillbaka med nacken mot hans axel, smidig och mjuk, med armarna bakåt kring hans hals.
— Nej, nu gör du mig alldeles tokig! utbrast han.
Hon ställde sig ögonblickligen rätt, hon blef åter rädd för detta grofva, fula, som skulle komma in mellan dem — komma som en frostnatt efter sensommarn och härja allt hvad solen lockat fram.
Åh, den gamla frågan, den skrämmande, efterlängtade — svaret, nej eller ja, lika farligt för den, som endast fruktade ett: att mista. — Mista? Nej, att drifvas bort i mörkret, bort från allt som var sol och ljus och värme och lif — bort i döden.
Hon vågade icke svara, hon ville uppskjuta afgörandet, höra frågan upprepas, sola sig i kvällsskimret innan det gled bort.
Så log hon blott, så sorgset och trofast; och medan hon såg honom in i det upprörda ansiktet, hvars uttryck väntade hennes ja, började hon stryka med alla sina fingrar genom hans hår, om och om igen, genom det tjocka håret ned öfver nacken — som hon alltid brukade, när hon ville göra honom lugn och stilla. Och uttrycket blef vekt.
— Du vill icke?
Hon svarade icke. Det satt henne som tårar i halsgropen. Hur länge, ack hur länge skulle hon kunna köpa sig denna frist. Och hon fortsatte att stryka med sina händer, tyst och stilla, medan hon slöt ögonen, som om hon ville drömma om något långt aflägset.
När han gick, sade han:
— Har du beslutat att alltid intaga samma strängt sedliga ståndpunkt gent emot mig?
Hon skakade blott på hufvudet, alltför vemodig att kunna bruka ord.
— Har du icke fattat ditt beslut än?
Icke heller nu svarade hon med ord; men han förstod henne.
— Tiden rinner, sade han. — Om ett par år äro vi gamla, båda två. Tänk på det.
Hon smekte hans hår och log mot honom, så att han måste glömma detta fula, och så att hon skulle få ännu några lyckliga minuter att lägga till alla andra, innan det kom.
Den följande veckan blef en svart förtviflan. Hon tyckte sig icke kunna lefva utan att se honom, utan hans kärlek, utan dessa fina, blida smekningar. Hon led så, att döden tycktes henne den enda, tänkbara lindringen. Det fanns ju intet hopp och ingen tanke på trohet.
Så skref hon. Lifsbegär och lifsleda stredo mot hvarandra i hennes bref.
Den dagen, då han lofvat komma, var det värre än någonsin. Hon vankade fram och åter som ett oroligt, dödssjukt djur. Det värkte i hjärtat som om det skulle brista. Och minuterna drogo sig framåt som ändlösa marter. Hon såg ingen annan utväg än att dö, ty till arbete trodde hon sig för alltid ha blifvit oduglig.
Men han kom. Han skakade henne i skuldrorna, han kastade henne hårdhändt, smeksamt och hänsynslöst omkring, han gaf henne kindpustar och slag. Hvad skulle han eljes taga sig till? Detta var ju »rent hysteri». Stryk skulle hon ha. Det var det enda, som fattades.
— Känner du? Jag slår hårdt!
— Slå gärna.
— Nej, se på mig! Hur är det med dig?
— Du tror, att jag aldrig kan ha verkliga sorger, som icke alls ha någonting med inbillning eller hysteri att göra!
Och hon började berätta om sig själf.
De talade länge och förtroligt. Småningom kommo de bort från den sorgsna tonen.
— Jag tar mitt stryk tillbaka! sade han.
När han ville gå, stod hon åter vid dörren och höll honom kvar med sina smekningar.
— Vill du?
— Ja. Men icke nu.
* * * * *
En dag, när hon gick hemåt, slog skenet från Esplanadens elektriska månar emot henne från en blå frosthimmel, där en och annan ensam stjärna tindrade.
Hon förstod icke, hvad det var, som grep henne. Det var som om hon plötsligt tillfrisknat från en sjukdom genom ett under, eller som om hon blifvit seende efter en lång blindhet. Det var så vackert, allt detta, som hon ville gå bort ifrån, att det var som om andedräkten blef ny, med ny luft och nya lungor. Det blef plats omkring henne. Hon kände sig som en fri människa.
Hvaraf kom det? Hvari låg orsaken till förändringen? Den blef henne klar först nu, men den måste ha funnits förut.
Hennes medvetande började gnugga sig i ögonen och leta efter de dolda grunderna. När skedde genombrottet? Hon hade varit fri och lugn hela dagen, hon hade sofvit längre och tryggare än vanligt.
Hon erinrade sig stämningen på teatern dagen förut. Hon hade sett honom med hustrun i samma loge, leende, konverserande. Frun hade ett alldagligt, vackert ansikte med mycket och ljust hår — »blonda lockar och ögon blå» — alldagligt, alldagligt! Och han en vanlig äkta man. Förtrollningen var bruten — —
* * * * *
Hon kände vämjelse vid deras förhållande, men visste icke, om hon skulle ha kraft att bryta det genom annat än döden. Allt hvad hon ägde af värme, hade samlat sig i känslan för honom. När bandet mellan dem var afklippt, tycktes henne hela världen öde. Där fanns intet, intet som hon vårdade sig om.
Hvarför skulle hon kämpa med nöden om ett lif så uselt och fattigt? När penningarna tagit slut och arbetskraften var förbrukad, ville hon lägga sig till den långa sömnen.
Hon saknade intet, ty hon var endast en kvinna. Och hon fruktade intet, ty hon hade ett medel i sin hand att dö utan för svåra smärtor. Hvilken trygghet i den tanken.
Hon var lugn och ville försöka att arbeta, skrifva någonting sant och ärligt, innan hon gick. Hon ville icke försvinna spårlöst som isblomman på fönstret.
* * * * *
De hade icke gjort något aftal. Hon hade icke bedt honom komma. Men hon var lycklig i medvetandet om, att hon nu icke skulle få vänta förgäfves. Hon hade äpplet att locka det stora barnet med.
Hon dref omkring i staden, tills tiden var inne, då hon kunde hoppas få se honom. Hon såg lykta efter lykta tändas och glänsa fram ur det lätta storstadsdiset, hon såg de mjölkblå solarna i Esplanadens långa perspektiv tändas en efter en. Allt var så underbart vackert, som hon aldrig tyckte sig ha sett det förr. Och hon log i sina stilla tankar. Kom han i kväll, visste hon, att det skulle ske.
Hon gick hem, fylld af sin starka, unga sensommarglädje. Hon kände sig rik och harmonisk. Hon längtade, men utan oro och kval, ty hon visste, att han skulle komma. Om icke i dag, så i morgon och om icke i morgon, så snart.
Hon steg in i sitt lilla hem och tände lamporna, ordnade allt. Hon gick omkring och såg på all denna lugna bekvämlighet, som hon höll af för hans skull.
Och så kom han. Han förde henne fram mot skrifbordet, fram till lampan, de stodo och logo hvarandra in i ögonen, nu visste de båda, att hon var hans. Han drog henne till sig, och hon var icke kall, hon var lycklig och trygg i hans famn.
Och så kom frågan, hviskad in i hennes öra; och så den gamla ångesten. Hon försökte smeka honom lugn och god, men det var förgäfves. Hans ansikte mulnade.
Hon satte sig ett stycke bort i rummet. Han blef stående vid skrifbordet och betraktade henne ogillande.
— Hvarför kysser du mig, när du icke vill kännas vid följderna? kom det, knotande, och hans blick var kall.
— Är det nu jag som — — —
— Nej, nej; låt oss nu icke tala om det.
Han gick och satte sig på andra sidan bordet utan att se på henne. Han teg, och hon teg. Det varade länge.
Hon gnagdes af detta tysta missnöje, hon väntade en straffpredikan. Men denna trumpna tystnad var straff nog. Hon hade endast att vara tålig. Godt eller ondt — det låg allt i hans hand.
Så reste han sig, kom emot henne och räckte fram sin hand.
— Försoning! sade han blott, och med tacksamhet såg hon upp i hans ansikte, som log så barnsligt och godt. Hon lade sin hand i hans, och så var freden sluten.
De talade om likgiltiga ting. Och så skulle han gå. Hon följde honom till dörren. Hon kände ett styng i sitt hjärta, som om hon gjort honom en orätt, undanhållit honom något, som med rätta var hans.
— Gå icke nu! bad hon. Han såg kall och likgiltig ut. Det pinade henne. I den sinnesstämningen kunde hon icke låta honom gå. Hon försökte hålla honom kvar med smekningar.
— Nej, nu är det för sent!
Han gick. Hon kallade honom tillbaka gång på gång. Hon kände hur ångesten trängde sig ut i blicken, då han åter stod vid utgångsdörren, hon sträckte fram händerna, det var som om mörkret gapade därute, och som om det för alltid skulle uppsluka honom, om han nu ginge bort i denna stämning af kall ovänlighet.
— Stanna! Ett ögonblick bara!
Hon kände icke igen sin egen röst. Den var halfkväfd och ändå tydlig.
Han kom hastigt och beslutsamt in och stängde dörren.
— Vill du?
Hon ville icke af fri vilja, tyckte hon, hon ville för att slippa från tortyr. Hon ville därför, att hon icke kunde låta honom gå, och detta var enda medlet att hålla honom kvar.
— Ja, sade hon.
Hon gick mot dörren till sofrummet, men han hejdade henne på tröskeln.
— Låt oss tala som förnuftiga människor. Nu är jag alldeles klar i hufvudet.
— Ja, låt oss vara förståndiga.
Nu var hon också kall. Det skulle ju sluta i alla fall; så kunde det lika gärna bli slut med ens.
— Du är en alltför ärbar kvinna, fortsatte han. — Det skulle harma dig efteråt, att du gett dig.
— Ja. Nu skall jag låta dig gå.
Han såg skarpt på henne och tvekade.
— Men det kan hända, att det dröjer länge, innan vi nästa gång äro på tu man hand.
— Ja.
De växlade ännu några ord. Det var en torr öfverenskommelse, det föreföll henne som ett öde. Hon gick in i sitt sofrum och stängde dörren efter sig.
Därinne var persiennen nedfälld, men gaslyktorna sände ett strimmigt ljus in genom spjälorna.
* * * * *
Han stod vid hennes bädd, med hennes hand i sin. Hon låg stilla på kuddarna och såg upp i hans ansikte med en stor, rik, ren känsla af lycka, af ro, af hederlighet. Han var henne mer än allt i världen, mer än lif och död, mer än arbete och vänner, mer än anseende och ställning. Han var hennes kärlek.
Hon kände ingen skygghet mer. Hon kände sig som ett barn utan begär, utan ånger, utan skam; sund, lugn, harmonisk, skuldfri. Älska och ge! Utan förbehåll, helt och utan baktanke.
Hon förde andaktsfullt hans hand till sina läppar. Det var ett tack.
Han stod och såg på henne som i ett stilla vemod. Gällde det honom själf eller henne? Han sade ingenting, böjde sig blott ned och kysste hennes panna. Sedan lyfte han upp hennes hand och kysste också den, stilla, liksom i vördnad. Och så gick han tyst.
* * * * *
De följande veckorna träffades de aldrig utom i främmande människors närvaro och kunde icke tala i förtroligare ton, utom när de andra lämnade dem ensamma för något ögonblick.
Hon undrade, om allt nu skulle vara slut.