VIII.
På hösten kom Elsa till hufvudstaden, till fru Anna Neumanns pension för unga flickor, en uppfostringsanstalt af mycket enskild natur, nära nog en välgörenhetsinrättning för föreståndarinnan. Eleverna utgjordes nämligen till största delen af småbarn, hvilkas mödrar eller fäder med vänskap eller medkänsla erinrade sig den tiden, då fru Anna som ung arftagerska dansade i borgerskapets salonger.
— Den tiden var man någonting! brukade hon själf säga, i det hon lyfte sina blå ögon mot skolsalens nedrökta tak.
Hon var ännu mycket ungdomlig och liflig, klar i hyn och med en del af sin ostyriga lejonman i behåll. Hon klädde sig i starka färger, och sidenrosetter fläktade som fjärilsvingar omkring henne, där hon dansade fram öfver gata eller golf. Talade hon med en kavaljer, som hade nog smak att ägna henne en smula uppmärksamhet, kunde det glittra ungt i hennes ögon och skifta skärt på hennes kinder, men tyvärr skvallrade alltid några rynkor om det faktum, hon eljes dolde som kung Midas sina hufvudprydnader. Hon försvarade sig också lifligt mot alla beskyllningar för koketteri. Skulle man tro henne själf, var det intresse hon vid slika tillfällen bar till synes, ingenting annat än förställning. I själ och hjärta var hon vrångt stämd mot det manliga släktet, som därför oftast gent emot henne intog räfvens hållning gent emot rönnbären.
Till fru Anna Neumanns uppfostringsanstalt hade Elsa kommit halft som elev, halft som lärarinna i småbarnsklasserna. I ersättning för den undervisning, hon kunde meddela, skulle hon åtnjuta fritt husrum och näring för kropp och själ. Med allt detta blef det klent beställdt, och det visade sig snart, att Elsa i själfva verket blifvit antagen till småbarnslärarinna utan lön; ty den högre undervisning, föreståndarinnan utlofvat, inskränkte sig till en eller annan timme, då de båda damerna gemensamt läste poesi eller utbytte tankar om dagens nyheter.
Fru Anna Neumann svärmade för poesi och dramatisk konst. Hon skref vers och agerade gärna i manliga roller, utstyrd i en gammal blårandig linnekostym, som tillhört en vid unga år afliden kär broder. Hennes platta bröst och smala höfter förlänade ofta en viss illusion åt framställningen. — Af gammalt stod hon i förbindelse med en hel del teaterfolk, som hon begagnade till att anskaffa fribiljetter, och minst en gång i veckan bjöd hon Elsa med sig på spektakel.
Förhållandet dem emellan blef snart intimt. Fru Anna hade redan från början afsagt sig alla anspråk på den respekt, som åldern eljes lätt kunde ha tillförsäkrat henne. Hon ville behandlas som kamrat; och därvid blef det.
En novemberkväll, då regnet smattrade mot fönsterrutorna och stormen hvisslade i skorstenspiporna kom fru Anna smygande in i Elsas rum, kastade sig på knä framför henne, gömde sitt ansikte i hennes sköte och anförtrodde henne under många tårar sitt lifs historia.
Det var en gång en firad och fjäsad, vacker och rätt förmögen ung dam, som hette Anna Bodin — — Ständigt omsvärmades hon af friare, men kunde icke förmå sig att skänka någon af dem sitt hjärta och sin hand, — ty en kvinna måste älska helt — helt! — för att skänka sig åt en man!
Hennes ungdom hade synbarligen runnit bort, utan att detta inträffat, ty ehuru hon sorgfälligt undvek alla tidsbestämmelser, framgick det dock af hennes bekännelse, att hon måtte ha varit öfver trettio år, då hon fann sin Romeo.
— Han var en af sitt lands främsta konstnärer med en tenor — o, en sådan tenor! Smäktande, mjuka toner, enkom skapade att bedåra kvinnors hjärtan!
Med ett ord: han var operasångare och hette Agathon Neumann. Och tjusad af hans stämmas och hans namns klang skänkte hon honom hjärta och hand.
— Farbror, som var min förmyndare, varnade mig, rådde mig att åtminstone göra paktum, så att Agathon icke skulle kunna komma åt mina pengar. Men jag ville icke såra honom. Jag älskade så besinningslöst och trodde så blindt. — Vi blefvo gifta. Och vårt äktenskap gestaltade sig redan från första stund — rent ut sagdt till ett helvete!
Här brast fru Anna i hysterisk gråt, men hämtade sig snart och fortsatte lidelsefullt:
— Elsa, Elsa! Tänk dig, hur det måste kännas att höra en röst, som klingar bedårande för hela världen — och som man lärt sig älska — förlora allt välljud inom hemmets murar, plötsligt bli knarrig och hård och gräla med grofva ord i stället för att sjunga poetiskt! Jag trodde, att jag gift mig med själfva »Trollflöjten» och jag vaknade i armarna på »Don Bartolo». Jag hade drömt om, att mitt hjärta dagligen skulle tjusas af en näktergal — och det blef i stället sönderhackadt bit för bit af en ondsint kråka — — tills jag en vacker morgon fann fågeln utflugen ur boet — med allt hvad jag ägde och hade — —
Fru Anna lyfte sitt hufvud trotsigt, och hennes blå ögon glimmade af hat.
— Det heter, att han är död nu — sade hon inbitet bittert — men jag tror det icke. Han lefver nog någonstädes i världen under ett antaget namn och bedårar nog ännu oskyldiga kvinnors hjärtan med sin rösts smekande klang. Jag ångrar, att jag icke befriade världen från det skadedjuret! Om jag haft mod, skulle jag ha skjutit ned honom med min egen hand.
Hon snyftade en stund, men torkade sedan beslutsamt sina tårar och vände sig till Elsa i en högtidlig ton, som Hamilcar måtte ha brukat, då han tog ed af sin son att alltid hata romarna:
— Kom ihåg detta, min vän! Lär af mitt sorgliga öde! Tro aldrig en man. De äro alla lika. Så länge de icke fått sin vilja fram, kunna de nog fjäska och fjäsa, men kallsinnighet lurar alltid på bottnen af deras hjärtan, och ve den kvinna som troskyldigt ger sig i en mans klor! — — Du är lycklig, du! Du är ung. Och du har begåfning. Vore jag som du, skulle jag bli skådespelerska — en stor konstnärinna, som lade alla män för sina fötter — — och hämnades vårt köns oförrätter — —
Det var icke första gången fru Anna rörde vid den strängen, och Elsa var icke oemottaglig för dess locktoner. Det kunde komma öfver henne en våldsam längtan att böja män till jorden, trampa dem under sina fötter och, själf oåtkomlig, gå vidare. Det tindrade till i hennes ögon. Fanns det väl en skönare uppgift för en kvinna, än att som konstnärinna förkroppsliga de stora diktarnas ideal — skänka lif åt deras tankar, verklighetens fägring åt deras drömmar? I sanning, det var någonting att lefva för!
Af männen hade hon visserligen en annan uppfattning än den goda Anna, som nog misstrodde dem väl mycket och målade dem väl svarta i sin bitterhet. De män Elsa hittills träffat hade icke förefallit henne hvarken falska eller farliga, snarare alltför naiva i sin oförställda öppenhjärtighet. Icke dess mindre eller väl just därför tyckte hon sig ha mera både nöje och behållning af ett samtal med en man, än af en kvinnas förtrolighet. Det kom sig väl af grundolikheten i mäns och kvinnors väsen. Männen kunde vara öfverlägsna i mångt och mycket, men begreppet öfverlägsenhet var i alla händelser femininum.
Hon ville gärna lära känna männen. Det var ju därför icke alls nödvändigt att älska dem.
IX.
Didrik Bruun, den store tragöden, hörde till fru Anna Neumanns umgängeskrets. Minst en gång i månaden sände han henne fribiljetter till aftnar, då han själf spelade, och dagen efter hörsammade han gärna hennes inbjudning till en enkel hvardagsmiddag. Han visste, att hon då skulle slakta den gödda kalfven till hans ära och brygga starka drycker åt hans fåfänga. Groft smicker serverades honom i många familjer, som han regelbundet besökte, men ingenstädes fick han sig ett så grundligt rus, som hos fru Anna.
Till henne kom han som en konstens furste, tyngd af sitt snilles krona, slog sig ned vid hennes bord och höll till godo med hvad huset förmådde. Hon kände hans smak och visste, att för honom var ingenting godt nog. Detta ingaf honom en ljuflig förnimmelse af trygghet. Här behöfde han icke häfda sin storhet, ty hon dyrkade honom som ett högre väsen och bar alltid hans porträtt i en skinnpåse närmast hjärtat.
Många af hufvudstadens svärmiska ungmör buro Didrik Bruuns bild närmast hjärtat. Han var student! Han hade från universitetet fört med sig en fernissa af bildning, hvarmed han glansat skådespelarens dittills ringaktade yrke. Han var hufvudet högre än mängden, hade ögon som stora glaskulor, näsa som ett näbb och hvita tänder i sin breda mun. Som ett lejon steg han ned på scenen och tog strax publiken med sin starka stämmas storm.
Fru Annas liffulla framställningar af hans uppträdande, hans yttre människa och hans känslas glöd hade spänt Elsas förväntningar och stämt hennes sinne till beundran; då hon slutligen fick se honom själf, hänfördes hon lätt. Hon såg honom först som »Hamlet», sedan som »Othello». Och när hon dagen efter stod inför hans ansikte i fru Annas salong, lyste hennes ögon som en lappkvinnas, då hon hälsar solen. Det var som att möta i lefvande lif dessa diktens två högborna hjältar. Den olycklige danaprinsen tryckte dessutom rätt varmt hennes hand, och moren i Venedig såg på henne med ett uttryck, som om hon varit en Desdemona rediviva.
Fru Anna märkte snart, att Elsas ungdom verkade tilldragande på den store tragöden. Han sände nu fribiljetter minst en gång i veckan och styrde lika ofta sina steg till hennes hem. Detta vållade henne mycket kärt besvär och gjorde henne så lycklig, att hon förnekade sin kvinnliga fåfänga och afsvor sitt hat till männen. Det kändes blott som en oerhörd ära och tillfredsställelse, att Didrik Bruun behagat fatta minsta intresse för någon eller något i hennes hus.
Under sådana omständigheter utvecklade sig bekantskapen mellan Elsa
Finne och Didrik Bruun så småningom till en viss förtrolighet, och fru
Anna började redan fantisera om, hvad som skulle kunna hända, när våren
kom och kälen gick ur jorden och allting började grönska och blomma.
Men just vid den tiden fick Elsa ett bref från sin farmor, som återkallade henne till Ryd.
Våren kan ha många egendomliga effekter. Det kan hända, att kläderna som en ung dam med stolthet burit under vinterns mulna dagar, plötsligt synas luggslitna i vårens klara solljus; det kan hända, att de förhållanden, i hvilka hon lefvat under de mörka månaderna, plötsligt visa sig uppsluppna i sömmarna. Då gripes hon af ett oemotståndligt begär att lämna dem bakom sig, som kräftan lämnar sitt gamla skal, då hennes utveckling så kräfver.
Didrik Bruun hade genom fru Anna erfarit, att fröken Finne skulle resa, och den underrättelsen förorsakade honom en smula bryderi. Han visste nämligen icke rätt, hvad han skulle taga sig till med henne, men hade en obotfärdig känsla af, att hon väntade någonting af honom. Hvad?
Det var sant, att han under vinterns lopp ofta sett rätt djupt in i hennes ögon, som tindrat af beundran, och det kunde väl vara, att också hans blickar fått ett beundrande uttryck, då han i hennes mörka pupiller sett sin egen bild; men aldrig kunde väl han, Didrik Bruun, misstänkas för att på fullt allvar ha låtit fängsla sig af en liten pensionsflicka från landet? Han hade känt sig dragen till hennes ungdom, rörd af hennes naiva dyrkan, road af hennes tafatthet, någon gång värmd af hennes väsens heta puls, tjusad af hennes exotiska lilla person, som af en blomknopps fägring, då den råkat slå ut under hans ögon i starka färger, och andats all söderns rikedom. Men hvad mer?
Didrik Brunn var trettioåtta år, och känslolifvet mister fort sin grönska i rampens artificiella ljus. Han älskade nu också sig själf så helt, att ingenting blef öfver åt andra.
Emellertid kunde han icke bli den förnimmelsen kvitt, att Elsa väntade någonting af honom, innan hon reste: ett ord till afsked af den store konstnären, som hon haft lyckan att möta i sin ungdoms vår, och om hvilken hon senare i lifvet skulle kunna berätta för barn och barnbarn, att han till afsked kysst henne på pannan — eller möjligen på munnen? Ett sådant minne ansåg sig Didrik Bruun knappast ens ha rätt att undanhålla henne, och därför skref han på aftonen i sin klädloge under stort hufvudbry en biljett till Elsa, däri han stämde henne sig till mötes följande morgon i skogen utanför tullen.
Tidigt på morgonen trädde fru Anna in i Elsas rum, bärande brefvet i sin hand med en uppsyn, som om hon burit världens förnämsta klenod; ty hon kände stilen. Och Elsa rodnade ända ned på halsen, medan hon liknöjdt lade brefvet till sidan, ty hon ville icke bryta det, förr än hon var ensam.
Hon var i en stämning af darrande förväntan, då hon ett par timmar senare gick i skogen och hörde fåglarna sjunga. Hon kände sig som prinsessan i det sofvande slottet en sommarmorgon, då alla rosenknoppar brista, och hon i halfslummer hör ljud af steg och i halfmedveten längtan tviflar på, att det är den rätte prinsen, som kommer.
Hennes ungdomliga svärmeri för den store tragöden hade visserligen slagit sig betänkligt, sedan hon lärde känna människan något närmare, sett de glindrande ädelstenarna i hans krona reduceras till idel dinglande bjällror och själfva kronan till en narrkåpa med tuppfjäder och ludna öron. Han var ju så full af sig själf, som en tom tunna af luft, hans själlöst bullrande röst hade aldrig sagt ett ord, som var värdt att minnas. Men hon vågade icke lita på sitt eget omdöme, så rakt i strid mot världens, som hyllade hans storhet, och hvar gång hon mötte honom ånyo, väntade hon, att han åter skulle blåsa lif i hennes illusioner. Han var dock en konstnär, som för hennes fantasi förkroppsligat så mången diktens hjälte med stora tankar och starka känslor.
Nu i afskedets stund väntade hon det med skälfvande spänning. Hon var i ett underligt glittrande lynne. Inom sig kände hon all vårens sjudande lifslust, en längtan efter det omöjliga och oupphinneliga — att flyga upp och famna solen eller att låta sig lyftas af en stark känsla och föras bort från hvardagslifvet, högt öfver alla trampade stigar.
Och där kom Didrik Bruun. Hon gömde sig bakom en trädstam för att kunna iakttaga honom, där han gick vägen fram. Hvar gång hon hittills träffat honom utanför scenen, hade han förefallit henne som en hvardagsvariant af den roll, han senast utfört. I dag var han åter Hamlet. Hon smålog, när hon såg den djupsinniga min, han anlagt inför skogens furor, hon tänkte på den själlösa tonen i hans bref.
— God morgon, Hamlet! ropade hon och sprang plötsligt fram från sitt gömställe.
Han hoppade till af förskräckelse, men återvann strax fattningen, lyfte på sin eleganta cylinderhatt, smålog vemodsfullt och svarade:
— God morgon, Ophelia!
— Nej, tack — sade hon och räckte honom sin hand — jag är ingen Ophelia och ämnar hvarken bli vansinnig eller dränka mig, fast jag måste resa.
— Men litet tomt känns det i alla fall — här? Han smålog själfbehagligt och lade handen på sitt bröst.
— Ännu har jag åtminstone ingenting märkt.
De gingo sida vid sida inåt skogen, och han började tala om det käraste han visste. Hans tragiska hjälteröst skälfde af förtrytelse, då han citerade en morgontidning, som kallsinnigt omnämnt hans senaste roll.
— Kan man tänka sig något mera oförskämdt! »Herr Bruun hade icke fått det rätta greppet på sin roll.» En sådan murfvel vill lära mig att spela! Kan man tänka sig något mera åsneaktigt!
— Nej, sade Elsa. Men hon tänkte, att det visst var ännu mera åsneaktigt att fästa så stor vikt vid en slik bagatell. Harmen hade börjat koka inom henne. Det var alldeles som om han kommit för att få jämra sig, icke för att säga henne farväl. Och det var han, som stämt henne sig till mötes! Nu ångrade hon, att hon kommit. Hans bref var ju en oförsynthet. Det låg ringaktning däri. Och hvad betydde väl hans uppförande gent emot henne under hela vinterns lopp? Ringaktning, själfförgudning! Han hade behandlat henne som ett barn — och hon hade låtit det ske, därför att hon i början hade varit bländad af glansen kring hans namn. Nu kände hon honom, och nu visste hon, att hon själf var lika mycket värd som han. Han var ett positiv, som gaf ljud åt andras tankar och känslor, hon var en människa, som tänkte och kände själf.
Hon rätade upp sin unga, smärta gestalt och kastade hufvudet tillbaka. Gråten satt henne i halsen, men harmen tog öfverhand. Hon greps af ett vildsint begär att häda och hämnas på detta afgudabeläte, som hon dyrkat i fåvitsko.
— Jag tror aldrig, att jag råkat en människa så lik Narkissos som ni! sade hon plötsligt i det hon stannade midt på vägen.
— Hvad menar ni, lilla slarfva? frågade han, till hälften förbluffad, till hälften road. — Det heter för resten Narcissus!
— Nej, förlåt! Han var ju från Beotien, där de råaste och dummaste grekerna bodde. Det var han, som var så kär i sig själf och som alltid låg och speglade sig. Också för er är hela världen bara en källa, i hvilken ni ser er egen bild.
Didrik Bruun fattade ännu icke, att hon menade allvar. Hon talade utan häftighet, men hennes röst darrade på ett misstänkt sätt — här måste visst vara gråt i faggorna! Och det föll honom in, att han just nu lämpligen skulle kunna skänka henne det där minnet för lifvet, kyssen, som hon förmodligen väntade.
Alltså böjde han sig, småleende fram mot henne och utsträckte sin hand för att lägga den kring hennes lif; men hon vek tillbaka och brände honom från sig med blicken.
— Låt bli det där! sade hon. — Jag har ett ord att säga er. Det är därför jag kommit hit. Jag ville säga, innan jag reser, att jag aldrig varit så godtrogen, som ni inbillat er — fast jag ändå blygs — blygs öfver mig själf — därför att — jag tillåtit er — behandla mig så — som ni gjort — —
Didrik Bruun förstod ingenting och visste hvarken hvad han skulle säga eller taga sig till. Han stammade, som om han icke lärt sin roll:
— Men — lilla slarfva — hvad — —?
— Jag tyckte, jag kunde icke resa utan att säga er det. Jag har aldrig — — — Ni är ingen konstnär — en papegoja är ni — som aldrig tänkt en tanke i sitt lif — —
Didrik Bruun stod blek af vrede, med högdragen min och händerna korslagda öfver bröstet — som i Othello. Han fann ingenting att säga, men hans minspel uttryckte ett oerhördt förakt.
— Adjö, lilla vän! replikerade han ändtligen, lyfte vårdslöst på hatten och gick.
Elsa vände sig bort och brast i gråt. Hon blygdes för sig själf.
Hemkommen stod hon länge framför spegeln och mönstrade sin bild. Så nickade hon sorgset. Det var sant, att hon var ful. Hon saknade behag. Och hon hade icke råd att kläda sig väl.
Hon undrade, om någon man någonsin skulle kunna älska henne?
X.
Där låg en liten eka vid bryggan nedanför Ryd, och på toften satt Elsa vaggande långsamt af och an. Hennes hållning var slapp, uttrycket lyssnande, ögonen glänste själfullt stora i det lilla magra och bleksjuka ansiktet, som skuggades af en hvit bahytt. Fågelsång klingade från hage och mark, lärkors jubel skälfde i själfva solskenet, som flödade från junihimmelns ljuskälla; vassen hviskade, vattnet porlade, glittrande blått där brisen krusade det, alarnas gröna kronor susade; ekan vaggade af och an, slitande som en kopplad hund i sin kätting; allt i naturen rörde sig, lefde; Elsa lyssnade blott till sin längtan, länkad till stranden af sin fädernegård.
Ensamt, ensamt var hennes lif, och det fanns ingen utsikt till förändring; framför sig såg hon blott en evinnerlighet af dagar, veckor, år utan innehåll. Sommaren skulle bytas mot höst, hösten mörkna till vinter, vintern ljusna till vår och så vidare ideligen.
Hon såg upp mot gården, som redan tycktes stämplad med förgängelsens märke. Här ljöd aldrig ett skratt, hördes aldrig ett glädjens ord, här kunde ingenting blomma, här var döden bofast både innanför de murkna väggarna och utanför, där människor och djur smögo omkring som skuggor.
Därinne låg hennes far sedan flera veckor till sängs, saffransgul i hyn, och slog själf med darrande händer dagligen en ny spik i sin likkista. Ingen visste, hvarifrån han fick brännvinet, men alltid hade han en flaska gömd hos sig i sängen, och alltid fann han tillfälle att fullfölja sitt själfmord, hur strängt han än bevakades.
Elsa gjorde sin plikt mot denna stackars misshandlade lekamen, som hon älskat och ännu älskade, ehuru med skräck, med lifvets fasa för döden, hälsans vedervilja för förruttnelsen. För den slocknande gnista af lif, som fanns kvar, kände hon kärlekens varma tillgifvenhet, men själfva det jäsande stoftet ingaf henne en oöfvervinnelig vämjelse. Hon grät och sörjde öfver, att det var så, men det förblef så. Det hon älskade, var hans känslor och tankar; det andra betydde ingenting för hennes hjärta.
Dagligen tänkte hon så, när hon satt vid hans säng och höll hans hand, som redan var kall och däfven af dödens anda. Hon höll den tappert, fast det ryste i hennes rygg, ty hon förstod, att hennes nerver och blod bringade den döende hälsningar från lifvet; men hon kunde icke uthärda det länge, efter ett par timmar revolterade alltid hennes kropp, och hon måste ut i friska luften. Då gick hon oftast hit ned till stranden, tog plats på toften i den lilla båten och vaggade af och an.
Det fanns ingen möjlighet till räddning för fadern, det fanns ingenting annat att önska i kärlekens och barmhärtighetens namn, än att det snart måtte bli slut.
Medan hon tänkte så, hade döden redan stigit öfver tröskeln.
— Elsa! ropades det uppe från backen. — Elsa! Elsa! det lät som ett nödrop. Där var fara på färde, löjtnanten hade fått ett nytt anfall — —
— Jag lämnade honom bara ett ögonblick — jämrade sig mamsell Andersson — men när jag kom igen, rann blodet ur mun och näsa — och brännvinsflaskan låg tom bredvid honom — han hade druckit — och det var, kantänka, som att slå gift i ett öppet brännsår — för hela hans inre är ju bara en blodig massa — — — Hennes nåd har skickat Stefan efter doktorn, men han hinner aldrig hit.
När Elsa kom in i rummet, möttes hon af en förpestad stank. Vid sängen satt farmor, med sin sons hand i sin. Hans ögon voro redan till hälften brustna. En half timme senare var han död.
Tre dagar därefter sänktes hans stoft i familjegrafven på Tibble kyrkogård. Pastor Tibell förrättade jordfästningen och bad en gripande bön för hans själ. Han tryckte sedan med varmt deltagande den faderlösas hand och sade henne några enkla tröstens ord. Han lofvade också att komma till Ryd, om hon behöfde någon att tala med, att anförtro sig till under den närmaste tiden.
Elsa åkte hem med farmor. Det svarta floret glänste vått framför hennes ögon. Hon grät icke öfver faderns död; den sorgen hade hon redan gråtit ut, den hade så länge varit för handen. Hon grät öfver, att allt var så mörkt, så ensamt och ödsligt och tomt omkring henne.
Pastor Tibells vänlighet hade gjort henne godt, ty hennes hjärta längtade efter deltagande. Han var så god, han var sig så lik, utom att han visst blifvit ännu magrare, sedan hon såg honom sist. Han hade också blifvit änkling förra julen. —
Han kom ofta till Ryd under sommarens lopp, och Elsa fann nöje i hans besök. De medförde alltid någon omväxling i hennes lifs outhärdlighet. I början kom han som själasörjare med tröstens ord på sina läppar, och Elsa böjde sitt hufvud inför Guds tjänare, med hjärtat varmt af tacksamhet. Han talade så vackert, och allt hvad han sade ingaf en sådan trygghet. Det var godt att sluta ögonen och få en fast hållpunkt för sitt själslifs alla fladdrande stämningar. Småningom återvann han hela sin forna makt öfver hennes själ, blef åter hvad han varit, medan han förberedde henne till den första nattvardsgången, och ännu mera; ty när hon nu jämförde honom med de män, hon sedan träffat, växte Johannes Tibell till en riddare utan fruktan och tadel, en korsriddare med andans flammande svärd i kamp mot mörkrets härar. Så blef han till sist för hennes hungriga inbillning den hjälte, hon drömt om att tillhöra.
Han talade aldrig om sig själf; men någon gång kunde det undfalla honom ett ord, som gaf Elsa inblick i hans lifs ödslighet. Han hade lidit mycket af sin hädangångna hustrus retlighet och brist på förstående. Elsa förstod honom, ömmade för hans ensamhet och drömde om att hela hans hjärtas sår.
På hösten friade han fromt och högtidligt, som det anstod en andans man, en kväll då Elsa följt honom ett stycke på vägen till Tibble öfver åsen. Ingalunda föll det honom in att försöka vinna henne med öfverrumpling, nej, han framställde blott sitt förslag med en röst, som darrade af undertryckt känsla, och bad henne rannsaka sitt hjärta! Hon var mycket ung, själf var han mer än dubbelt så gammal som hon — ehuru han Gudi lof ännu var stark till kropp och själ — —
De skildes med ett handslag högst uppe på krönet, och hon satte sig på en sten i sina ungdomsdrömmars slott, Elsebo, som för länge sedan sjunkit i grus. Alla hennes tankar gingo nu blott ut på att rädda några spillror af skönhet åt sitt hvardagslif.
Väl visste hon, att det, hon kände för Johannes Tibell, icke var, hvad hon drömt om att känna för den man, den hjälte hon helst velat tillhöra; men aktning och tillgifvenhet var väl också en grund att bygga sin lyckas stuga på?
Farmor var gammal, kunde icke lefva länge, gården var pantsatt för skuld. Hvar skulle hon sedan få ett hem?
Han var den ende, som kunde befria henne från det närvarandes dödande enformighet och från det framtidsperspektiv af långa tomma år, som på sista tiden ofta hägrat hotande för hennes medvetande.
Tanken på ensamheten skrämde henne. För att undgå den var hon villig att betala hvad pris som helst. Och i detta nya fanns åtminstone någon möjlighet till trefnad, men i det gamla fanns ingen. Det nya var också en omväxling, någonting obekant, som just därför rymde en förhoppning om någon smula värme. Det var vidare det af ödet bestämda, ty hon skulle dock en gång komma att tillhöra en man, så visst som hon var kvinna och kände som en kvinna, Hvarför då icke först som sist Johannes Tibell?
Hennes beslut var redan fattadt, och redan hade hennes fantasi börjat omspinna befriaren med ett idealiserande ljus, lånadt från hvad hon visste eller trodde sig veta om hans fattiga lif, hans kamp, hans tro, hans olyckliga äktenskap, hans hjärtas godhet. Hon kunde skänka honom lyckans välsignelse, hon kunde bli för honom allt hvad den andra, som nu var borta, aldrig kunnat bli.
Det var blodets längtan, som vaknat och såg verkligheten i soluppgångens glans.
Hennes fantasi flög vidare i den inslagna riktningen, alla gamla drömmar började forma sig efter verkligheten och återspegla dess drag. Där var drömmen att se en man vid sina fötter, lyssna till hans lidelsefulla ord, känna hans heta andedräkt, värmas af hans väsens värme och ha rätt att bli varm utan att behöfva blygas efteråt. — Där var drömmen om frihet, om ett eget hem, hvars härskarinna hon skulle bli, och som hon fick inrätta efter sin egen smak — med en lugn vrå att läsa i, att utvecklas i under väntan på, hvad lifvet ytterligare kunde ha i beredskap åt henne; ty hon föreställde sig ingalunda, att lifvet skulle vara slut i och med äktenskapet, tvärtom, därmed skulle det kanske först börja? —
Två dagar senare kom pastor Tibell högtidligen åkande till Ryd, klädd i hög hatt och kaftanett, för att officiellt anhålla om Elsas hand. Farmor, som blifvit förberedd, gjorde inga svårigheter; hon var glad, att innan hon slöt sina ögon, få lägga sin sondotters hand i en hederlig och god mans. Förlofningen borde väl hemlighållas tills sorgeåret var tilländagånget, men pastorn skulle alltid vara välkommen till Ryd.
Elsa, som väntat i sitt eget rum, hämtades af sin trolofvade in att mottaga den gamlas välsignelse; men dessförinnan utbredde Johannes Tibell sina armar, drog henne in i sin famn och tryckte den första kyssen på hennes unga läppar.
Det svindlade och gnistrade för hennes ögon. Hon hade trädt honom till mötes i en stämning af högtid och allvar för att ge honom sitt löfte — och så kom detta brännande insegel och väckte ond blod inom henne, ingaf henne en obestämd, oförklarlig vedervilja. Hon ryckte sig lös och sköt honom framför sig; och innan hon själf trädde in för att mottaga farmors välsignelse, torkade hon sig hårdt om munnen med en näsduk bakom sin trolofvades rygg.
— Gud välsigne er! sade farmor, i det hon utsträckte sina darrande händer öfver deras hufvud. — Glömmen aldrig, att äktenskaplig lycka endast kan vinnas genom själfviskhetens ömsesidiga förkväfvande. Egoismen är en karg och kall jordmån, som inga blommor bär. Att förgäta sig själf i sin kärlek, är lifvets högsta konst och enda lycka.
Ett så långt tal hade Elsa aldrig förr hört farmor hålla. Den gamla var djupt rörd, och hennes röst skälfde, som om hon tänkt tillbaka öfver sitt eget lif.
Ju närmare det led mot bröllopet, dess allvarligare blef Elsa till sinnes, och ofta kom det öfver henne en underlig beklämning, när hon tänkte på det obekanta, som förestod. Närhelst hon mindes den första kyssen, föreföll den henne som ett ondt varsel, och närhelst detta samma åter uppenbarade sig i hennes trolofvades smekningar, skyggade hon. En gång ville hon bryta förlofningen. Hon hade fattat sitt beslut efter en hårdnackad inre kamp, ty inom henne brottades två starka makter, en som lockade, en som skrämde. Hon hade icke sofvit en blund på natten, och framåt morgonen satte hon sig att skrifva:
— — — Jag håller af dig, men kärlek har jag aldrig känt, blott drömt om i min ungdoms första vår. Det häftiga du ibland bjudit mig i dina smekningar har skrämt mig kall som is. Tag renheten ur en kvinnas hjärta och hon skall ej kunna handla ädelt och skönt, hjärtats renhet är för kvinnan hvad kronan är för bruden, den skönaste prydnad och tillika den oumbärligaste. Ett rent hjärta kan icke fördraga någonting som sårar blygsamheten, och sätter du ringaste värde på min tillgifvenhet, så tag varligt på mina känslor, ty den som lockar mig att glömma renhetens bud, förlorar min aktning och i samma stund hvarje solgrand af min känsla. Men bäst är det nog också för dig att vi bryta, ty du kan säkert icke heller fortsätta att älska den som är så skygg och på samma gång så stolt och trotsig, att hon kan säga: »tyst!» till sitt hjärta och bli blindt åtlydd. Emellertid — afgörandet ligger i dina händer, ty min heder står i pant för mitt ord, och om jag än begått ett misstag, ett oförlåtligt, skall jag veta att bära följderna, för så vidt du icke själf löser mig från mitt löfte. — —
Johannes Tibell kom själf med svaret på detta bref, och svaret var lugnt, värdigt. Han tviflade icke på, att icke hennes skygghet skulle försvinna, efter det hon väl blifvit hans äkta maka. För att lugna henne under den väntans tid, som ännu återstod, dämpade han själfmant häftigheten i sina smekningar och förde henne blideligen med ömma broderskyssar fram mot altaret.
XI.
Mellan raderna i fru Elsas almanackor från de närmast följande åren stå många märkliga hieroglyfer, som vid första påseende förefalla obegripliga. Tydda hvar för sig ge de blott intryck af torra anteckningar till minnes: om väder och vind, om stämningen i hennes hem, om hennes makes och hennes eget lynne, om krämpor och ekonomiska bekymmer, personliga konflikter och förödmjukelser — om alla de små trivialiteter, af hvilka ett människoöde består; men sedda i sammanhang punktera de ytterlinjerna af hennes hvardagslif och lämna också mången intim inblick i hennes äktenskapliga förhållanden.
Hon gick till altaret med högburet hufvud och ögonen tindrande af beslutsamhet, med bleka kinder och heta läppar och hjärtat skälfvande af förväntan; och då Johannes Tibell efter bröllopsmiddagen med fumliga händer slet kronan från hennes hjässa och slöjan från hennes ansikte, då stängde hans unga brud instinktlikt sina ögon och gaf sig hans vilja i våld. Själf var hon hvarken kallblodig eller sipp, och eröfrarlynnet i mannens lidelse skrämde henne icke; i drömmen hade hon för länge sedan gjort sig förtrolig därmed, och i drömmen var lidelsen skön. Men i verkligheten kom det tillbaka, det grofva och otyglade, som redan bränt henne i hans första kyss, det kom tillbaka med härskarelater, pockande, våldskräktande och än mera oförfinadt. Det fanns ingen själ i hans åtrå, ingen förfining i dess yttringar, ingen harmoni, ingen idealitet, intet af det, som smeker en kvinnas hjärta och värmer hennes sinnen, ingenting af det som adlar och lyfter. Hans lidelse blef förnedrande i sin brist på värdighet, den blef hvad han själf kallade »utslag af det lägre i vår natur»; men därmed stämplade han sig själf som slaf under sina sämsta instinkter, stjälande mot bättre vetande.
Mot allt detta reagerade Elsas natur. Men dessa år rymde en oändlighet af stämningar, tankar, känslor skiftande mellan det mörkaste mörka och det ljusaste ljusa, mellan värme och köld, mellan godt och ondt — mellan alla de motsatser som kämpa i en kvinnas nerver och blod, och det fanns tider, då hon icke endast fann lust i smekningar, hvilkas tygellöshet i början ingifvit henne motvilja, utan också fann en förtviflans tillfredsställelse i att som en backant förtrampa och förhåna för sig själf den känslans idealitet, som kved af längtan under ruset. Då lät hon sig föras med i den hvirflande strömmen af alla de äktenskapliga utsväfningar, till hvilka prästen, som kunde ha varit hennes far, lockade henne i kärlekens namn. Kom hon därvid att tänka på äktenskapets allvarliga plikter och följder, reste sig hennes själfviskhet till en hårdnackad protest mot tvånget, som ett barn skulle ålägga henne. Fri ville hon vara, icke en droppe af sitt blod ville hon skänka åt ett barn, icke det minsta grand af lidande ville hon underkasta sig, och intet ansvar ville hon åtaga sig. Fri ville hon vara och lefva i nuet.
I sådana ögonblick fann hon också en utomordentlig själftillfredsställelse i att stegra sin makes åtrå till det yttersta, blåsa upp den till en såpbubbla, i hvilken hon såg sig själf öfvernaturligt stor och med fantastiska drag. Då njöt hon härskarekänslan i att kunna linda sin behärskare omkring fingret. Då jagade och hetsade hon både honom och sig själf med sina stämningar, hon ville erfara allt, som kan röra, vidga eller krympa ett mänskligt hjärta, och hennes fantasi frammanade fantom ur det förgångna eller tillkommande, med hvilka hon skrämde honom och sig själf. Då gräfde hon i hans förflutna med ett bittert begär att utforska dess ömma punkter, och hur han då än sökte spjärna emot, måste han till sist säga henne allt; och då hon förstod, att detta pinade honom, stack hon sin nyfikenhets sond ännu djupare. Då skrämde hon honom också med mystiska antydningar om egna erfarenheter, som uteslutande tillhörde fantasien. Hon hade så småningom lärt sig förstå honom och behärska honom som en virtuos sitt instrument, och hon stämde och skrufvade tills strängarna hotade att brista; då blef hon god, och det kom till försoning med varma smekningar och tårar från ömse håll.
Likväl kunde hon icke i längden uppehålla den stämning af högtryck, hvarmed hon sökte bekämpa lifvets enformighet, och som åren gingo förlorade hon också något af sin makt öfver mannens nerver och blod. Dagarna fingo många och långa timmar af leda, tomhetskänslan växte inom henne som mörkret, när natten är nära, och hon stirrade med förtviflade ögon in i den framtid som väntade henne. Hvardagslifvet i den lilla staden gaf ingen näring åt hennes fantasi, människorna voro smått skurna, deras futtiga glädjeämnen kunde hon icke dela. Hon hade försökt. Hon hade suttit på kafferep och hört skvaller om traktens obetydligheter, hon hade öfvervarit supéer med dans och kortspel och toddy som uppmuntran åt kavaljererna. Det var som en till leda omtuggad läxa; hon kunde det alltsammans utantill.
Hon kände det som om hennes ungdom runnit bort till ingen glädje och till ingen nytta. Och hon frågade sig själf, hvarför hon egentligen lefde?
XII.
Tibble hade fordom varit en liflig handelsstad, medelpunkt för en blomstrande spannmåls- och timmerexport. Den tiden byggdes hamnen, som nu var lik ett hungrigt gapande svalg, dit blott en ångbåt, en liten munsbit, kom en gång i veckan. Nu lågo alltså kajerna öde, och de tomma spannmålsbodarna liknade penninglösa bankruttörer, hvilkas yttre började förfalla; blott en sädesria höll sig ännu uppe.
Några stenkast uppåt land presenterade sig staden med bofälliga, storvulna trähus vid en lång gata, som ringlade sig från norr till söder och utvidgade sig på midten till ett torg, där kyrkan stod på ena sidan, närmast berget, och prästgården på andra sidan, närmast hafvet. Hela Tibble tycktes glida utför ett sluttande plan. Prästgården var, sedd från torget, ett envånings trähus på hög stenfot, med högt, brutet tegeltak och brutna gaflar, men åt trädgårdssidan hade den två våningar med veranda utanför den nedre och en stor balkong utanför den öfre.
På balkongen satt en kvinna en morgon i september, innan solen ännu hunnit öfver berget bakom staden. Hon var själf lik en morgon i september med höstens svårmod i sin blick. Hennes ansikte var blekt med en grundton af solbränna, som hos barn af varmare land, med skarpt tecknade svarta ögonbryn, böjda som profilen af två sänkta vingar och en mun med veka läppar, som ständigt skiftade uttryck. Hennes gestalt var späd i linjerna, som en ung flickas, och smög sig mjukt efter länstolens svängda ryggstöd.
Hon satt med händerna i sitt sköte och såg ut öfver hafvet, som för hennes inbillning blef till Okeanos, bakom hvilken de gamle drömde sig Hades, himmeln eller helvetet bortom lifvet, bortom det närvarandes tomhet. Ditåt sträckte hennes längtan.
Men i trädgården under sig såg hon sin make tassa omkring i nattrock och tofflor och räkna astrakanerna på de nyplanterade träden. Det var den traditionelle vördig prosten med prostmage och blekfeta kinder och en lång pipa dinglande ned från munnen. Det var en apoplektisk man på femtio år, som slagit sig till ro vid tillvarons dukade bord och tagit rundligen för sig af rätterna, nöjd med sig själf, sin världsåskådning och sina inkomster. Det var köttets evangelium i egen person; det var prosten Johannes Tibell.
Den magre kaplanens smäktande blå ögon hade fått ett uttryck af stint välbefinnande, den fordom blonda helgonglorian hade nästan helt och hållet fallit af, och den darrande lågmälta rösten hade blifvit hård och myndig. Hela människan hade undergått en fullständig förvandling på de sju år, han innehaft Tibble feta gäll, hvartill han enhälligt kallats af församlingen efter gamle prostens död.
Där kom icke en glimt af värme i Elsas blick, då detta brottstycke af hennes hvardagslifs prosa gled inom hennes synkrets. Det var snarare en ilning af motvilja, hon förnam; men den studsade och drabbade henne själf, som varit och förblifvit den mannens hustru.
Känslan, som en gång förenat dem, kunde ännu någon gång flamma till, men efteråt blef mörkret då alltid ännu kallare och tätare, och i natten vred Elsa sina händer af skam och nämnde sig själf vid de nesligaste namn. Hon blygdes så ända ned till botten af sin själ öfver att hon kunnat fördraga hans smekningar, hängifva sig åt denne man, som hon hvarken aktade eller älskade, och för hvilken hon själf icke var annat än kvinnan i allmänhet, en hvemsomhelst till hvilken han drogs af sina sinnens hunger; ty som personlighet existerade hon icke för honom, han kände henne icke, intresserade sig icke för, anade ingenting af allt, som rörde sig på djupet af hennes själ.
Hon hade under de senaste åren ofta kommit att tänka på hans förra hustru. Vissa yttranden, som undfallit honom, och den kännedom Elsa nu själf ägde om hans karaktär, hade så småningom förändrat den uppfattning, hon förr bildat sig om denna kvinna, med ledning af de rykten, som cirkulerade i församlingen. Ett par bleka fotografier, som Elsa funnit i ett album, frammanade för hennes föreställning ett känsligt ansikte med rena drag, tärda af mycket lidande, och en sällsamt vacker blick. Af de två makarna hade hon säkerligen varit martyren, fast han tillägnat sig glorian i församlingen.
Ännu i denna dag poserade den gode prosten med mage och isterhaka, som ett slags martyr i församlingen, och hans hustru var fortfarande ansedd som en honom icke värdig person, därför att hon aldrig visade sig i kyrkan, då han predikade. Hon kunde icke fördraga att höra hans röst antaga det högstämda onaturliga tonfall, hvarmed han alltid förkunnade religionens sanningar. Orden blefvo för henne till tomma ljud i hans mun, och han själf föreföll henne som en skådespelare med instuderade gester och ett falskt patos, en ovärdig hycklare, hvars lif icke stämde öfverens med hans lära, och hvars handlingar ofta stodo skarpt i strid med andan i den religion, hvars tjänare han var. När hon såg sig omkring och såg människorna gripna, rörda till tårar af hans predikan, förvånades hon öfver deras lättrogenhet.
Att hon nu var impopulär i församlingen, vållade henne knappast någon sorg. Det hade funnits en tid, då hon gjort sitt bästa för att uppbära sin ställning, sökt umgänge med stadens fruar och mottagit dem i sitt hus; men hon stod icke ut med det i längden. Hon kunde icke intressera sig för deras små intressen, och berörde hon något, som låg henne själf om hjärtat, mötte hon endast gapande munnar och stirrande ögon. Hennes tankar hade den vanan att vika af från allfarvägarna, och hon kunde hvarken ljuga eller hyckla. Det märktes snart, att hon såg ned på de goda fruarna, och de afskydde henne af hjärtat till tack. Också stadens välvise borgare och styresmän anade i hennes väsen ett underkännande af den manliga öfverlägsenheten, en motvilja mot all mänsklig dumhet och råhet, som de omöjligt kunde förlåta en kvinna.
Det var nog sant, att hon ringaktade dem en smula, på samma sätt som hon ringaktade sin make. Hon kände sig honom både intellektuellt och moraliskt öfverlägsen, och det föreföll henne därför som en meningslöshet, en förnedring, en kränkning af hennes människovärde, att hon skulle stå under hans förmynderskap enligt lagen. De frön mamsell Bremer en gång sått i hennes själ, hade efter äktenskapet slagit djupa rötter, och på hennes bokhylla stodo alla den moderna kvinnoemancipationens förnämsta kampskrifter.
Hon hade läst mycket under dessa senare år. Böckerna hade varit hennes enda bedöfningsmedel. Och fast hon bedrifvit sina studier famlande och på måfå, hade hon dock inhämtat en del kunskap som var kontraband i ett prästhus. Hon hade förlorat sin tro. Icke så att hennes tankar djärfts lyfta sig till trots mot världens herre, blott så att den religiösa hänförelse, som hon känt inom sig under konfirmationstiden och före giftermålet, hade döden dött med alla andra illusioner, sedan han, som var religionens jordiske företrädare, fallit från den piedestal, där hon i inbillningen ställt honom som en inkarnation af kristendomens sublima anda. Det var just som om hennes religion varit ett med hennes känsla och slocknat i samma stund som kärleken släcktes inom henne, vid det prästen hängde sin kaftanett i garderoben och blef en vanlig äkta man i skjortärmar. Hennes likgiltighet för mannen gick också öfver till hans lära, religionen blef, liksom hennes äktenskap, en vana, ett flytande med strömmen, utan styrsel eller eftertanke. Hon visste, att detta var den andliga döden, men ägde icke kraft att arbeta sig upp.
Hon var så ensam, sedan farmor dog. Hon talade aldrig med någon människa, knappast ens med sin make. De träffades sällan och hade ingenting att säga hvarandra. Tre gånger om dagen lockades han af måltiderna till matrummet, och om nätterna snarkade han i en bädd vid sidan om hennes, så högt att han störde hennes sömn. Därtill hade han äktenskapets oförytterliga rätt. Hon hade förgäfves bönfallit om att få inrätta sig ett eget sofrum; han ville icke tillåta det. —
Solen hade stigit öfver berget, och där gled ett ljust och varmt leende öfver det stycke af världen, som låg inom hennes synvidd. Den vida vattenspegeln fick plötsligt ett tindrande lif, de daggvåta bladen i fruktträdens toppar fladdrade till för en vindfläkt och glittrade i solljuset som en flock skrämda fåglar, själfva vördig prostens ansikte lyste upp. Elsa reste sig och tog sig till sitt bröst med ett uttryck, som af en häftigt påkommen smärta. Där var den nu åter, den evigt brännande trånaden och ångern, trånaden efter ett barn, ångern öfver den vurmiga fruktan, hon under de första åren af sitt äktenskap känt för det lidande och ansvar, som moderskapet skulle ålägga henne. Nu kände hon det, som om hennes ofruktsamhet vore ett straff, därför att hon i sitt blinda, själfviska lättsinne hädat och förnekat kvinnans heligaste kall och högsta lycka. Därför hade naturen slagit henne med denna vanvettiga längtan, i hvilken all hennes blods hetta och hennes fantasis obändiga lidelse samlat sig och som aldrig lämnade henne någon ro.
Den ropade och kved inom henne: ett barn! ett barn! Ett barn skulle kunnat göra hennes tillvaro dräglig, ett barn skulle också ha helgat och rättfärdigat allt, som hon nu i tankarna blygdes för; ett barn skulle ha adlat hennes äktenskap, skänkt hennes hjärta och sinne ro.
Tanken på den moderslycka, som hon var dömd att aldrig få smaka, hade under de senaste åren blifvit till fix idé. Om nätterna drömde hon om knubbiga barnaarmar, som smögo sig om hennes hals, och tyckte sig höra barnaröster, som jollrade: mor! mor! Och hon vaknade med en ångestfull förnimmelse af, att detta vore en lycka, som aldrig skulle kunna köpas för dyrt, en rättighet, som hon aldrig i evighet skulle vilja efterskänka, en fordran, som hon förr eller senare måste utkräfva af lifvet.
Prostens myndiga röst ljöd från trädgården:
— Elsa! Du glömmer väl icke att sy knappar i min kaftanett!
Hon svarade icke, öppnade blott dörren till salen och gick in.
Så skumt det var härinne i dessa rum, som skulle föreställa ett hem. Så gammalt och utnött allting såg ut, möblernas öfverdrag, mattorna på golfven, gardinerna framför fönstren. Matrumsklockan knäppte till och ville slå, men det blef icke till annat än ett ansträngdt ihållande surrande, som gjorde henne nervös, därför att det väckte förväntningar om ljud, som aldrig blefvo födda. Hon gick fram till pianot och slog an ett par tangenter, och det svarade med ett par skärande och brustna toner, berättade historien om ett onyttigt lif, en obeskrifligt konstfull mekanism, som aldrig blef till någon glädje, hvarken för sig själf eller för andra, och som snart skulle falla i sär utan att lämna spår efter sig.
Hon ryste till och gick vidare, stannade mekaniskt framför en liten bokhylla i ena hörnet af salen och drog ut ett par böcker. Men där fanns ingenting, som intresserade henne, det var gammalt kram, som prosten icke ens ansåg värdt plats på en hylla i sitt bibliotek där nere på nedre botten, där det likväl fanns så mycket annat värdelöst kram. Hon hade ofta förut, när bokhungern kom öfver henne, undersökt denna hylla och aldrig funnit något värdt att läsa. Likväl fortsatte hon att draga ut bok efter bok, tills hon fick i sin hand en, som öppnade sig själf, där det låg mellan bladen ett gulnadt bref, adresseradt till Högädla Fru Christiana Tibell. På bokens första sida stod samma namn, skrifvet med en nervös och ängslig stil. Det var en läkarebok med populära skildringar af de vanligast förekommande sjukdomarnas symtom och botemedel, och den bar tydliga spår af att ha flitigt studerats.
Elsas hjärta klappade hårdt, och hon såg sig skyggt omkring, som om hon varit rädd att ertappas på förbjudna vägar. Hon måste läsa det brefvet, visste icke hvarför, men kände det så starkt, att hon skulle ha följt ingifvelsen, äfven om hon därmed begått en förbrytelse; men det var ju ingen förbrytelse att läsa ett gammalt brutet bref, adresseradt till en människa som var död.
Om det innehållit någon hemlighet, som hon önskat taga med sig i döden, skulle hon icke ha glömt det kvar.
Elsa vek försiktigt upp det sköra papperet och läste:
Min älskade syster Christiana!
Om du känner, att du alltid varit mig kärast af alla syskonen, skall du förstå hvilket djupt medlidande som grep mig efter det jag läst ditt senaste genomsorgsna bref, och hur innerligt jag beklagar att jag under de senaste åren icke haft tillfälle att träffa dig och ingenting fått af dig själf veta om ditt sjukliga tillstånd. Att jag ännu djupare beklagar och anklagar mig själf för att jag icke tidigare talat ut i en sak, som jag nu måste beröra, skall du förstå, när du slutat genomläsningen af detta bref, som icke kan bli långt, då en skjuts väntar att föra mig ut i sjukbud, och kanske icke heller kan bli så hänsynsfullt i tonen, som jag skulle önska, då jag ej har tid att välja mina ord och vi läkare väl också äro vana att betrakta hithörande fall som patologiska fenomen och symtom, icke som känslosaker. Jag önskar att framför allt betaga dig, min älskade syster, föreställningen om och den därmed förknippade ångesten, att din ofruktsamhet skulle vara ett Guds straff för de små synder du i hvardagslifvet kan begå, som du i ditt bref talar om. Ingen människa är utan synd, men jag tror att det ofta är de goda, fromma och renhjärtade, som känna sin skuldbörda tyngst, och hvad dig beträffar skulle jag gärna ställa min själs salighet i borgen för, att de synder du känner så tungt och förebrår dig så bittert till väsentligaste del bero på en öfverdrifven samvetsömhet och en sjuklig inbillning. Det är visserligen sant, att bibeln alltid talar om kvinnans ofruktsamhet, aldrig om mannens, men den är dock ett läkarevetenskapligt faktum, och dess orsak kan ligga mycket långt tillbaka i tiden, men den är oftast en följd af en sjukdom, ådragen genom ungdomligt lättsinne. Och för att säga sanningen rent ut beträffande Johannes, så vet jag att så är fallet. Jag hoppas nu blott att detta confidentiella meddelande icke må uppröra dig allt för mycket, vi människor äro icke mer än människor, men jag har icke ansett mig kunna undanhålla dig sanningen sedan jag fått kännedom om den ångest och vånda, inbillningen vållar dig, och som för mig gör denna sak ännu mera invecklad och sorglig, då den synes angifva att du lider af en nervsjukdom, som kallas hysteri eller modersjuka. Därom skall jag skrifva vidare i morgon, nu måste jag sluta med många varma hälsningar till min älskade syster från hennes bror
Otto.
Elsa lät brefvet sjunka. Tårarna strömmade utför hennes kinder. Hon tänkte på denna kvinna och hennes öde. Hon såg henne framför sig, de bleka, tärda dragen, den djupa blicken, och hennes bjärta värkte af medkänsla. O, Gud, att sådant får ske! Att en kvinna af sin egen man, af en Guds tjänare, falskeligen — ty hade det icke varit hans skyldighet att säga henne sanningen, innan han band henne för lifvet? — falskeligen bedrages på sin oförytterliga rätt — som hennes natur kräfver med brännande marter — rätten att bli mor.
Det flammade inom Elsa ett våldsamt hat till honom, som var hennes make, och hon kände det, som skulle hon kunnat strypa honom med sina egna händer, till straff för det lidande han vållat denna kvinna.
Hon kände än mer: att från denna stund var hon löst från alla förpliktelser, att hon aldrig, aldrig, aldrig mer skulle vara skyldig att tillhöra honom.
XIII.
Storm hven västerifrån, solen sjönk blossande som en glöd i blåsten och tände luftens flygande blånor, tills hela himmelsranden flammade, som om världen råkat i brand, och de brinnande trasorna från världsbålet piskats österut i kapp med de eldstänkta böljorna, slocknat halfvägs mot land, tätnat till en blå tjocka, som slog in öfver stranden. På ett ögonblick blef det mörkt. Böljorna vräkte öfver Tibbles hamnarmar, med dån som af kanonskott flögo portarna upp till de tomma spannmålsbodarna, och vindhufven på rian vroks som en skrynklad näsduk till marken.
Stormen hven vidare öfver markerna upp mot staden, knäckte den högsta poppeln på torget, skakade kyrktornet så, att tuppen vacklade på sin järnspira, och kastade sig tjutande in i skogen, uppför berget.
Borgmästaren i Tibble stod med bister uppsyn vid fönstret till sitt arbetsrum och såg ut öfver sin stad. Allt var i dag upp- och nedpåvändt. Väl lyste det som vanligt från stora salen i Hôtel de Tibble, där samhällets stödjepelare eljes brukade samlas kring toddyborden under de långa höstaftnarna; men i kväll kände borgmästaren ingen dragning dit, blott en kokande förbittring öfver att vara utestängd från sin vanas paradis.
Och af hvilken anledning! Två dagar förut hade Tibble-Posten innehållit en annons, kungörande att en herre vid namn Knut Herman ämnade hålla ett offentligt föredrag med titeln Konventionella synpunkter. Hvilken besynnerlig idé och hvilken besynnerlig titel! Hvem var väl denne Herman, som ville lyckliggöra Tibble med sina funderingar öfver ett slikt ämne? En redaktionell notis i tidningen meddelade, att han skulle vara »en af våra mest lofvande yngre författare», men för redaktionens uttalanden i kulturfrågor hade borgmästaren föga respekt, och särskildt i detta fall var det ju klart som dagen, att notisen var kvitto på annonslikviden. De böcker, unge Herman sades ha utgifvit, hade ingen människa läst, de tillhörde alltså utan tvifvel »den usla litteraturen», som med fog lystes i bann af den tänkande kritiken, och borgmästaren kunde för sin del icke finna annat, än att ung Hermans uppträdande i Tibble var en oförsynthet af gröfsta art.
Borgmästarens tankar kretsade emellertid oaflåtligt omkring hotellet, och ju längre det led framåt kvällen, dess oroligare blef han. I detta Herrans väder skulle förmodligen ingen människa ge sig ut för att höra på föreläsningen, men den saken skulle borgmästaren gärna vilja konstatera, därför tog han hatt och rock på sig, arbetade sig mot stormen snedt öfver torget, steg med obesvärad min uppför trappan till hotellet och kastade en förstulen blick in i stora salen. Därinne voro en mängd stolar uppradade, vid ena kortväggen syntes en improviserad kateder och i den stod en ung man och talade till ett tiotal Tibbliter, mest damer — men satt icke själfva prosten därborta på främsta stolraden, vid sidan om sin hustru? Och stadsfiskalen med fru och döttrar!
Borgmästaren fick det infallet att offra sin krona och sluta sig till sällskapet. Offentliga nöjen stodo icke hvar dag till buds i Tibble, och det annonserade föredragets titel började plötsligt förefalla honom lofvande. Det fanns åtminstone en möjlighet, att det kunde bli sansadt till innehåll och form, och eftersom prosten satt där, kunde borgmästaren också sitta där utan att riskera något af sitt borgerliga anseende. Alltså steg han in och placerade sig med buller och värdighet på en stol, hvarvid ett uttryck af nervös otålighet flög öfver föreläsarens ansikte. Det var ett mycket blekt ansikte, inramadt af kopparrödt hår och guldrödt skägg och med ett par skarpa grå ögon, som lyste af vilja och öfvertygelse. Han talade lågmält, men rösten var skiftande och hade en varm klang.
Han hade nyss börjat med en stillsam förklaring af föredragets titel. Han ville försöka visa, att konventionella synpunkter oftast gjorde sig gällande på alla områden af mänsklig odling, i vetenskap och konst, i religion och moral, i människors tanke- och känslolif, lika väl som i alla yttre former af mänskligt umgänge. Häri låg nu enligt hans öfvertygelse en verklig fara för den mänskliga kulturen, för så vidt som det konventionella alltid var vrångsidan af det goda. Det var stagnation och stelnande, det var formalism och själlöshet, det var döden för allt lif. För den som trodde på människosläktets utveckling mot ett ständigt i fjärran hägrande mål, blef det då till en ren plikt att, så vidt möjligt, frigöra sig själf och sitt lif från tom konvention. Det var icke lätt, vanans makt var stark som en naturlag, var för den organiska naturen hvad tröghetens lag (vis inertiæ) var för den oorganiska; men den mänskliga viljans förnämsta uppgift var just: kamp mot trögheten. Ty däri skilde sig den lefvande naturen från den döda, att viljan kunde upphäfva framhärdelsens lag, och hvar människa, som öfver hufvud taget uträttat någonting nyttigt och godt, tänkt nya tankar eller skapat nya värden, hade just kommit till sitt resultat genom att låta sin vilja, sitt väsen, sin egenart häfda sig på bekostnad af det inlärda, det vanemässiga och ofruktbara. Men de flesta människor hade, tyvärr, ingen stark känsla af viljans betydelse, intet behof af reaktion mot det konventionella utan lefde som stenar, beklädda af fördomarnas mossa, så att till och med deras handlingar voro blott mekaniska, som en stens rullande utför en backe, när den en gång satts i rörelse.
Här gjorde föreläsaren en liten paus och drack ett glas vatten. Prosten skrufvade sig på sin stol, som om han funnit föredragets tendens betänklig. Stormen riste rutorna, så att de skallrade, och hven i skorstenen, som om tusen onda andar trängt sig in i rören för att hvissla åt föreläsaren.
Han tycktes oberörd däraf. Han öfvergick till att visa hur det konventionella i umgängeslifvet hotade att uniformera mänskligheten och förkväfva allt personligt och egenartadt, det enda som hade något verkligt värde. Han häfdade, att de konventionella synpunkterna verkade förlamande på allt tankelif, i så måtto, att en tanke som hjärnan blott okritiskt upptog var utan andligt näringsvärde. Andligt näringsvärde hade blott tankar, som genomgått en assimileringsprocess i hjärnan på samma sätt som födoämnen först genom matsmältningen fingo fysiskt näringsvärde. Men det förnämsta medlet i och för den andliga ämnesomsättningen var tviflet. Utan att först ha blifvit upplöst i tviflets safter kunde ingen tanke bli till verklig näring för vår själ, och all verkligt lefvande kunskap måste framgå ur tviflet.
Prosten var nu rödflammig i ansiktet af förtrytelse och såg sig omkring, som om han velat konstatera, hvad intryck de här uttalade åsikterna gjort på hans församling. I allas ansikten läste han ogillande, utom i ett, men det var tyvärr hans egen hustrus. Elsas drag voro spända af intresse, och hennes ögon tindrade mot föreläsaren som om hvart hans ord frigjort en tanke djupast inne i hennes själ, där den under åratal lefvat ett omedvetet lif i dunklet. Och sådan han själf stod där framför henne med ansiktet blekt och blicken het af öfvertygelsens värme, tycktes han henne just som en förkroppsligad gammal illusion, liknade han en ung präst, genomträngd af sin bekännelses sanning — en ung präst, som varit henne kär en gång för länge sedan och som alldeles icke liknat den förbittrade materiens träl, hon i detta ögonblick såg vid sin sida.
Föreläsaren fortsatte: Men om tviflet således var förutsättningen för all lefvande kunskap, så var tviflet ett godt, icke ett ondt. Tviflet borde då hållas i ära, icke förföljas och bekrigas. Också på själslifvets högsta områden, till exempel religionens, var tviflet den naturliga förutsättningen för en lefvande tro. För den, som okritiskt antoge till exempel den kristna läran, kunde tron icke bli annat än tom och utan innerlighet, vanekristendom, andlig död; och det fanns mera religion i en fritänkares förnekande än i en vanekristens slappa så kallade tro.
Var det nu verkligen så, att alla religionens och moralens stenhårda dogmer kunde uthärda en tänkande människas tvifvel? Den moderna vetenskapen — — —
Men nu reste sig prosten och afbröt föreläsningen:
— Sådana ord få icke talas här! utbrast han med myndig röst. — Som församlingens själasörjare måste jag protestera mot detta föredrag och hela dess anda. Jag ämnar icke inlåta mig på någon vederläggning af alla dessa falska djupsinnigheter, men jag vill icke åhöra dem längre. Jag går och uppmanar församlingen att följa mig.
Han gick med långa steg mot dörren, och där blef stor uppståndelse i salen. Borgmästaren och stadsfiskalen följde omedelbart i hälarna på sin herde, och alla damerna flögo upp, stirrade villrådigt på hvarandra och drogo sig sedan mot dörren, där de skockade sig och vände sig om, nyfikna att iakttaga opinionsyttringens verkan på föreläsaren.
Han hade upphört att tala, men tycktes blott vänta att alla obehöriga skulle aflägsna sig, innan han fortsatte. Det gled till och med en skymt af ett småleende öfver hans drag, då han såg sina för detta åhörare en efter en återkräfva och återfå sin inträdesafgift af biljettförsäljaren ute i förstugan.
När den sista Tibbledamen försvann, satt blott en af hela auditoriet kvar på sin plats; men det var prostens hustru.
Prosten stod i förstugan och väntade henne, men hon kom icke. Hon satt kvar, likblek af sinnesrörelse och trots. Hon visste icke, hvad hon eljes skulle taga sig till för att ge föreläsaren någon upprättelse; hon blygdes, så att hon skulle velat sjunka genom jorden, öfver sin makes uppförande, öfver hela detta sällskap, som följt honom.
— Elsa! kommer du? hörde hon hans röst ropa hårdt och otåligt ute från förstugan.
Hon svarade icke, såg blott på den unge mannen i katedern, som om hon velat säga: jag hör icke till dem.
— Stäng dörren! sade han till biljettförsäljaren.
Dörren stängdes, och föreläsaren fortsatte som om ingenting händt. Men Elsa kunde icke längre samla sin uppmärksamhet kring hvad han sade, och han märkte det strax.
— Det tjänar visst till ingenting att fortsätta, sade han. — Era tankar syssla för mycket med det, som nyss passerat.
Elsa rodnade, kände det som om hon bort motsäga honom, men fann icke ord.
— Mina också, om jag skall vara uppriktig, tillade han med ett småleende. — Det skulle vara ett kraftprof. Man vill så gärna visa sig morsk. Men det gör alltid ondt att stöta på ofördragsamhet.
Han steg ned från katedern och räckte Elsa sin hand:
— Tack för det ni stannade kvar! sade han enkelt och varmt. — Jag förstår att ni velat demonstrera för yttrandefriheten. Vill ni också säga mig ert namn?
Hon svarade med gråten i halsen:
— Jag heter Elsa Finne — men jag är gift med — hon gjorde en gest mot dörren — med prosten.
Han nickade, som om han velat säga, att han också gissat sig till det.
— Det är väl bäst, att ni går nu då?
— Ja. Hon reste sig upp. — Men jag vill tacka er först — riktigt varmt — — säga er, att ni öppnat nya synvidder för min själ — min fantasi — mina drömmar. Jag tror, att jag skall kunna lefva rätt länge på minnet af hvad ni gett mig — och arbeta mig vidare fram på egen hand.
Hon räckte honom sin hand, och medan han höll den i sin, såg han henne småleende in i ögonen.
— Jag har en aning om, att ni en gång kommer att låta höra af er, sade han. — Där är mycket fantasi i era ögon. —
När Elsa kom hem till prästgården, öppnade hennes make dörren till sina egna rum med minen hos en domare, som har att afkunna en hård dom.
— Kom in! sade han. — Jag har ett ord att säga dig.
Han var rödflammig i ansiktet, och ögonen voro blodsprängda. Hela hans varelse gaf intryck af våldsam upphetsning.
Elsa var lugn, hyste icke ens någon fruktan, fast hon visste, att han skulle förgå sig. Hon gled sakta in i rummet och stängde dörren efter sig.
— Tycker du själf, att ditt beteende i kväll är passande för en prästfru? började han, med rösten hes af uppjagad förbittring.
Hon svarade:
— Jag har icke kunnat handla annorlunda. Jag gjorde hvad jag ansåg rätt. Jag är icke en prästfru. Jag är en människa för mig, som känner och tänker själf.
Svaret dref hans raseri till kokpunkten.
— Du ljuger! ropade han. — Du ljuger ju. Är du icke hustru till mig, denna församlings själasörjare? Är du icke i denna din egenskap skyldig att iakttaga ett uppförande, som icke står i strid med mitt kall, mitt ämbete, min religion, som också är din — i hvilken jag själf konfirmerat dig och — — Jag tål det icke längre! hör du! — han knöt handen så att naglarna skuro in i köttet — Jag tål icke, att du ödelägger mitt lif — — Ack, bittert, bittert har jag i sanning fått betala — — —
Vreden började sjuda inom Elsa. Hon stod framför honom med nedslagna ögon, ty hon fruktade att de eljes skulle förråda något af hvad hon kände.
— Hvad? frågade hon.
Och han svarade i sin otillräkneliga vrede:
— Hvad? frågar du! Har du icke under alla dessa tretton år, som vi varit gifta, gjort mitt lif till ett sannskyldigt helvete? Har du icke gjort mitt hem till en ödemark, dit ingen vågar sätta sin fot? Är du icke en visa i församlingen? Beklaga icke alla mig?
Elsa hade ryggat ett steg tillbaka och fört handen till hjärtat. Det blef rödt för hennes ögon, och tankarna jagade förbi i svindlande hast. Där stod den mannen och anklagade henne att ha ödelagt hans lif. Den mannen, som hon gifvit sin ungdom — gifvit allt af sig själf som en gång var värdt att äga. Den mannen, som bedragit henne på det enda, som kanske kunde ha gett hennes lif en smula innehåll! — Sakta knäppte hon upp ett par knappar i sitt klädningslif, drog fram det gamla brefvet till hans förra hustru och räckte honom det utan ett ord.
Han ryckte till, for med handen öfver pannan och vacklade tillbaka. Hans panna var kopparröd, och de blodsprängda ögongloberna trängde ut ur sin hålor.
Hon såg på honom. Hennes blick strök som en elektrisk gnista in i hans och drabbade honom med hela styrkan af det obändiga hat, hon i denna stund kände. Och hon tänkte klart och distinkt: Jag vill, att du dör.
I samma stund föll han till golfvet, träffad af slag.
Han lefde öfver natten, men vänstra sidan var förlamad, och han kunde icke tala. Endast ögonen talade. De sade till Elsa, som vakade vid dödsbädden: Du har mördat mig.
Doktorn lugnade henne med sin förklaring, att slagattacken framkallats af upphetsningen och berodde på en af för hög diet orsakad förkalkning af hjärnans blodkärl. Men Elsa kände det som om hans ögon sagt henne sanningen.