De skildringar, som här föreligga i bokform ha redan förut delvis varit publicerade i det de under sommarens lopp stått införda i Svenska Dagbladet som artikelserie med rubriken »En månad som tjänsteflicka på en bondgård». I sitt nuvarande skick äro de emellertid något omarbetade och mera utförliga samt dessutom tillökade med en hel del fullständigt nya kapitel.

VARFÖR OCH HUR JAG TOG PLATS.

När jag nu sitter och tänker tillbaka på alltsammans, så tror jag inte det är verklighet — så tror jag inte, att det någonstädes långt nere i Sörmland finns en bondgård, där jag tillbringat en strävsam och lång månad, uppfylld av arbete och mödor — så tror jag inte, att där alltjämt rör sig samma människor i samma tunga, aldrig slutande tramp, i samma hårda, eviga knog, där en härlig och hel vilans dag aldrig lyser upp och lättar, där den ena dagen är den andra så fullkomligt lik, att man knappt för sitt liv kan skilja dem åt i minnet. Och tanken på dem kommer mig att gripas av en ömhet, en stor ömhet för dem, för deras samvetsgranna, tysta slit, som ingen, som ej prövat det vet något om, som ingen någonsin kommer att förstå och uppskatta förrän han själv varit med om det — som en av dem.

Det är nu egentligen inte bondfolk och lantarbete i allmänhet jag tänker tala om — det är speciellt tjänsteflickorna och deras liv jag vill försöka skildra. Sådant det är. Utan överdrifter och utsmyckningar. Sådant det var och tedde sig för mig den månad jag var en av dem, en arbetare i ett sparsamt och motvilligt rekryterat led. Kanske kommer många att invända: en månad är alls inte lång tid nog, för att göra en skildring fullständigt pålitlig, för att det man berättar ska bli ett helt, som ej behöver och kan kompletteras, på trettio dagar kan man inte sätta sig in i allt. — Och jag medger gärna att man inte kan det heller. Men på trettio dagar hinner man få just så mycken inblick i förhållandena, att man åtminstone kan lära sig förstå, vad ett helt sådant liv innebär av arbete och försakelse.

Att det verkligen är så mödosamt och glädjelöst och tungt bevisas kanske bäst därav, att det för varje år, som går, blir allt svårare att anskaffa tillräcklig kvinnlig arbetskraft till lantgöromål. För en utomstående blir orsaken inte lätt att finna — jag minns själv, vad jag länge gick och funderade på den utan resultat. Och till slut beslöt jag att ge mig in i alltsammans, okänd och olärd, men med ögon som sågo. Så tog jag en plats — svårigheten att få en var alls ingen. På en annons fick jag över femtio svar, betyg fordras aldrig när det gäller tjänst hos bönder, ingen frågar efter frejden ens. Har man haft en plats förut så är det bra, har man ingen haft så är det också bra: »hon får väl lära sig till» heter det då. Och jag fick lära mig till!

NÄR JAG TILLTRÄDDE MIN PLATS.

Om jag ock bleve tusen år gammal tror jag aldrig på jorden jag skulle kunna glömma den dagen jag kom till min plats som piga. Om jag bleve tusen år gammal skall jag ändå aldrig kunna få ur mitt minne den stunden, den resan, den ankomsten. Fyra timmar på tåg neråt landet, vid stationen skulle jag hämtas av husbonden för att sedan åka en mil landväg. Riggad var jag och blommor hade jag fått av skrattande vänner och bekanta, som viftade av mig, och jag kände mig mest som en Amerikaresande när jag sjönk ned på en tom bänk i kupén och började övertänka situationen. Det gick som en lång rysning över mig, när jag såg framåt mot den månad som väntade, och det var just inte med glada tankar jag stirrade ut genom fönstret, som var smutsigt och regnigt och grått — en trist och beklämmande fyrkant där bilderna gledo förbi lika snabbt som på en biograf. Liljeholmsbron, Älvsjö, Huddinge — herre gud om jag vore på hemväg i stället! frös jag till invärtes och började beskåda mig själv så gott jag kunde. Allting var främmande och kändes så underligt. En lång brun kappa, händerna i bruna bomullsvantar och genom den glesa vävnaden blänkte en bred gullring fram som tecken på min nya värdighet av förlovad. Vad var det nu han hette min fästman? funderade jag. Svensson — nej Andersson — nej Bernhard Karlsson. Det stod ju i ringen: »Din egen Bernhard». Vad i all världen hade jag fått det namnet ifrån — Bernhard! Det var då det löjligaste jag kunnat hitta på, varför inte Karl, August eller Ernst eller vad som helst utom det där fåniga namnet. Jag satt och retade upp mig själv och skrattade litet överlägset åt min egen tydliga och odisputabla nervositet.

Vad var det jag var rädd för? Att de skulle förstå ögonblickligen, att jag inte var någon riktig piga, att de skulle köra iväg mig genast och skratta ut mig, kanske bli ursinniga. Nå, än sen då, det vore ju förargligt, men jag kunde få hundra andra platser utan spår till ansträngning. Bondpigor är det ont om och kvalifikationerna behöva inte nödvändigt vara så storartade. Bara man var stark och inte rädd för att ta i och kunde mjölka. Jag tittade ned på mina händer, drog av vantarna och granskade fingrar och handlovar noga. Jovars starka voro de nog, det var ingen fara, men kanske litet för fina, trots alla ansträngningar att få dem att se ut som arbetsnävar: jag hade gjort ren en bilmotor innan jag for och oljan och smutsen hade trängt in bra nog i porer och nagelrötter. Jag tänkte på allt det arbete jag reste emot, visste nog vad jag gav mig in i, men funderade allt ändå en smula hur det skulle gå i början. Mjölka och tvätta, baka och väva, laga till svinmat och hönsmat, kanske mocka i ladugården. Ånej inte det, till 20 kor och ungnöt, dessutom hade de väl ladugårdskarl. Men ta emot blodet, när de slaktade, göra ren räntan och stoppa korv, laga mat ibland, diska, skura — o, det fanns ingen ände på allt. Dela säng med kamraten kanske, ligga i köket kanhända, passa barnungar — — —

Jag drog en djup och darrande suck, kastade en blick ut genom fönstret och upptäckte, att jag redan var halvvägs — tiden går fort när man har något att tänka på. Ännu två timmar kvar i alla fall!

Hur de två timmarna gingo vet jag knappt, men de försvunno i alla fall och tåget saktade för min station. Jag tog väskan, 25-öresboken, som jag inte kastat en blick i, drog vantarna på, knuffade hatten tillrätta på valken, strök noga undan alla hårslingor, och steg ned från plattformen just som tåget stannade. Fullt med folk på stationen, men ingen som tycktes vilja ta hand om mig. Alla andra rusade de emot, men mig brydde sig ingen människa om. Och där stod jag — en ensam piga på väg till sin första plats, med väskan i handen, hatten litet på sned — det var omöjligt att få den att sitta rakt trots ideliga knuffar — och ett säkert mycket bedrövat och förvirrat ansikte. Sakta gick jag mot utgången med biljetten och polletteringsmärket hårt i nypan, och redan i mitt sinne fast besluten att åka hem igen om ingen mötte. Vid dörren till väntsalen stod en bonde i vadmalskläder med en randig nattsäck i ena handen och en grimma i den andra. Nattsäcken hängde skönt och tungt åt ena sidan med aningen om en liter i konturen, aningen om en liter bredde sig även över det skinande ansiktet och de glättigt halvkorsade benen. Är det han? tänkte jag och klev dristigt fram för att fråga.

— Inte då, nää då. Ja heter Johansson ja å hej hoppsan flicka lilla se inte så lessen ut för de. Dä inte valdmässafton mer’n en gång om året. Å tänk att de just ä i da — dä la faen så besynnerlit, att de just ä i da!

Jo visst var det besynnerligt, men var skulle jag hitta rätt på Berg i Taninge.

— Han kommer, han kommer. Joo då va han kommer. Ja ha sitt hanses gula märr i da.

— Vet han vem Berg i Taninge är då?

— Inte, men allti kan en fälle tro att han kan ha en gul märr för de.

Och Johansson tog ett nytt, ännu glättigare korssteg och sken ännu mer av förtjusning över sitt lyckade svar. Men jag gick med min väska, min biljett och mitt polletteringsmärke. Dystert, men beslutsamt steg jag ut på planen utanför stationshuset och där satt Berg i Taninge i en vagn och höll trofast i en gul märr. Jag visste, att det var han, jag kände det vid första anblicken och jag tog inte fel.

— Är det Berg från Taninge? frågade jag.

Och han saluterade elegant med piskan, tryckte sen min hand med kraft och bjöd mig välkommen. Varefter jag höll märren medan Berg lunkade efter min koffert, som var av plåt och bands fast bakpå. Sen körde vi under dödstystnad till en handelsbod där diverse varor instuvades och så inviterades jag vänligt och högtidligt på kaffe i ett litet kafé. Varvid följande samtal utspann sig:

— Smakar me kaffe efter resan?

— Joo.

— Vassego å doppa då.

— Tack!

Men jag visste väl bättre än så och tog inte en brödsmula förrän efter tredje trugningen, då den minsta skorpan blygsamt utvaldes och dränktes i koppen. Berg var nöjd med mitt levnadsvett, det såg jag och också mycket nöjd med den kraftiga aptit jag sedan visade. Påtåren drack jag ögonblickligen på fat — ve mig om jag försumpat mig till den grad, att jag doppat även i den! De tankar som då fyllt Bergs sinne hade säkert inte varit behagliga för mig att läsa. Tretåren avböjdes vänligt, men bestämt, munnen torkades först noga med avigsidan av handen, fick sedan en liten sista överhalning med handloven, och så voro vi klara att resa.

Å, den resan ut — den står som etsad in i mitt minne. Den kalla grå aprilkvällen, den dystra, beklämmande skymningen, som föll snabbt och tungt kring oss, den rasslande vagnen, som skakade och hoppade, tystnaden — endast då och då bruten av sparsamma frågor och ännu knappare svar. Jag frös i min tunna kappa så händerna voro blå och en isande motvind brusade fram över slättlandet och pinade sig in genom knappar och slag. Jag satt och tänkte på allt det jag reste ifrån, på just denna kvällen framför alla andra, som är klang och jubeldagen i Stockholm. Valborgsmässoafton! Studenttåget, sången på Skansen, vårdkasarna, Hasselbacken, dansen. Och här satt jag på en ranglig fjädervagn på väg till min plats som ladugårdspiga, bakom mig ståtade min koffert med utrustningen av schaletter, bomullsklänningar, tjocka strumpor. Jag var så nära att brista ut i ett skallande skratt, att jag måste bita mig i läppen så det blödde för att inte skrämma slaget på Berg, som väl skulle tro, att han fått en vansinnig piga på halsen. Men ju längre vi körde dess mindre lust att skratta fick jag, dess mer glömde jag alltsammans för skönheten kring mig. Slätten låg lång och jämn och lugn med oändliga nyplöjda åkrar som doftade av svart och fet mylla. En tunn dimslöja böljade över allt och kom väg, träd, buskar, seldon och vagn att skimra med en fuktig glans. Och bäst det var började eldar att lysa fram här och var, där marken höjde sig till små kullar — eldar som glimmade likt röda, oroliga ögon genom skymningens tunga grå, som flackade och skeno i en allt tätare krans.

— Valdmässeldar, sade Berg och pekade med piskan.

— Å, valdmässeldar, svarade jag och så svängde vi av från stora vägen in på en smal »gata», nedför en långsluttande backe, ännu en sväng.

— Lagårn, pekade Berg lakoniskt ut med piskan.

— Jaså, lagårn, svarade jag.

— Taninge, pekade han efter ännu en sväng på en liten gård mellan knoppande björkar och fruktträd.

— Å, jaså Taninge, svarade jag, och kände att nu var fristen ute. Nu började allvaret och arbetet.

När vagnen stannade slogs förstudörren upp och ut på trappan steg matmor, leende och välvillig, med ett hjärtligt menat välkommen och ett stadigt handslag så fort jag hunnit hoppa ur.

— Stig in för allan del! Här är stugan, och därmed öppnade hon dörren in till ett jättestort rum, som formligen vimlade av barn, kvinnor och djur. Det var bäddat till liggning och en väldig brasa brann i en enorm öppen spis. Det blev dödstyst, när jag steg in, alla drucko under högtidlig tystnad sitt kaffe, endast de långa sörplingarna hördes, och jag stod där nere vid dörren under en korseld av mönstrande blickar. Väskan höll jag fortfarande troget i handen och hatten gav jag en sista förargad knuff medan jag kände hur rodnaden steg brännande över ansikte och hals. Så tog jag mod till mig, ställde väskan på golvet och trädde dristigt fram till den närmaste, räckte ut handen, neg och sade lågt: »afton». Hon steg upp, det var en mycket gammal kvinna med mörka ögon i ett fårat gult ansikte, neg tillbaka och svarade: »afton». Och så fortsatte jag kretsen runt. Det var sex främmande bondhustrur, släkt och bekanta till huset och åtta barn, varav fyra voro på besök. Jag var så förvirrad, att jag sannerligen nära nog hade nigit för de fyra hundarna och de två kattorna också, men hejdade mig i tid och började se mig om. Samtalet hade kommit i gång igen, endast barnungarna stirrade envist på mig uppifrån och ned, fnissade och knuffade varann och gjorde mig ännu mer bortkommen och olycklig. Så kom matmor in med en kopp, trugade mig fram till bordet, och kaffet dracks, fortfarande med hatt och kappa på, medan artiga frågor och svar om resan utbyttes.

När jag beskådats tillräckligt och påtåren avdruckits reste de sig alla och togo adjö med mycket tackande. Och så var jag ensam kvar, visades in i pigkammaren, presenterades omsorgsfullt för kamraten, tog genast itu med kaffedisken och var installerad.

HURU HUSBONDFOLK, PIGOR OCH DRÄNGAR HADE DET INOMHUS.

Det var en bondgård som tusen andra den jag kom till när friveckans sista dag löpte ut, alltså den 30 april. En bondgård som tusen andra. Med mycket folk och mycket arbete. Där var fyra drängar och en statare, två jungfrur, fem barn (det äldsta 7 år) och så husbondfolket självt. Kreatursbesättningen gick upp till 20 kor, en tjur och några kvigor och kalvar — se’n var det grisar och höns och får naturligtvis, men inte många av någondera delen. Alltså en medelstor gård med fullt tillräcklig arbetskraft. Ladugården var alldeles nyuppförd och med modern inredning, boningshuset mycket gammalt med fem rum och ett löjligt litet kök, med fett, svart tak och långa stänger fulla med paltbröd och torkat rågbröd i tunna kakor. När det sopades stod dammet som otroligt mättade skyar, vilka stilla och fridfullt lägrade sig över de dinglande födoämnena i taket, och när . . . Men sådant skall jag inte komma till redan, det hör inte hit ännu.

De fem rummen uppdelades sålunda: stugan, vilket är detsamma som vardagsrum, pigkammaren, kammarn, vilket är detsamma som förmak, drängkammaren och ännu en kammare, som beboddes av fyra skogsarbetare, vilka alla voro inackorderade i maten. I stugan sovo husbondefolket, de fem barnen, två hundar och två kattor med varsin unge — alltså sju personer och sex djur. I en stor säng lågo tre barn, i en utdragssoffa två, i en annan soffa bonden och hustrun, hundarna vanligen hos barnen, fastän det egentligen inte var tillåtet, kattorna i en avbalkad trälåda. Pigkammaren användes till matrum om dagen och om natten delades en smal soffa av de två jungfrurna. Drängarna lågo två och två, likaså skogsarbetarna. Vad sängkläderna beträffar så utgjordes de av fjäderbolstrar, vaddtäcken och fårskinnsfällar, ty fastän det var i maj månad och nätterna ganska varma var det inte tal om att lägga av vinterfällen, som gjorde bädden till en sannskyldig badstu. Lakan användes så till vida, att man fick ett under sig, men överlakan var en fullständigt okänd lyx, vadan täckenas tillstånd och konsistens ej tillåta någon mera ingående beskrivning. Örngottskudde existerade naturligtvis inte och lakanen byttes fyra till fem gånger årligen, vid större högtider vanligen, såsom jul, påsk, midsommar och höstslakten.

Golven voro oerhört grova och hårdskurade, radvis och delvis täckta av smala trasmattor i granna färger, väggarna buro urgamla tapeter i de förunderligaste mönster och voro dessutom prydda med s. k. konstbilagor ur jultidningar, och i stugan dessutom av kung Oscars och drottning Sofias ungdomsporträtter i breda mahognyramar, dem generationers flugor tydligen haft som favorittillhåll. Över den äktenskapliga soffan hängde också en skönt utsirad stramaljtavla, på vilken lästes den vackra och fromma önskan: »Skydde Gud i varje stund edert äktenskapsförbund.» Att det även fanns en stramaljsydd handdukshängare, där »God morgon» glättigt lyste en till mötes alla tider på dygnet, behöver väl knappast nämnas — på denna hängare fanns för övrigt endast en paradhandduk, som av ingen dödlig fick användas. Fjärran från paradhandduken i en annan del av rummet, stod en valnötskommod, dock endast en prydnadsmöbel, ty den allmänna tvättningen försiggick vanligen i pigkammaren i ett diminutivt plåthandfat. Tvättningen ja! — Nej, det får också bli en senare fråga, nu vill jag endast ge en liten beskrivning över huset och inredningen för att orientera en om bondgårdar ovetande läsare. Den övriga möbleringen i stugan utgjordes av två byråar — rummet var nämligen oerhört stort — och ett väldigt slagbord med en blårutig vaxduk och på den en grön glasvas med skära pappersrosor och penninggräs. På ena väggen en ofantlig öppen spis, där en långvedsbrasa tändes i kyliga vårkvällar.

Köket var litet, som jag redan sagt, litet och mörkt, och pigkammaren, vår kammare, var heller inte stor. En utdragssoffa, en byrå, ett fällbord och några pinnstolar utgjorde hela möbleringen, och i hörnet en hög vacker gammal klocka, som alltid skulle gå 20 minuter före, av okänd anledning, ty alla visste det och rättade sig därefter.

Så återstår »Kammarn» — husets och familjens stolthet. En himmelsblå stoppad inventionssoffa med vita, virkade antimakasser överallt där sådana möjligen kunna placeras. Ett skrivbord med ett bläcklöst bläckhorn av snäckor och på en liten duk en papperspress av glas med ett vinterlandskap inuti. En byrå av valnöt med spegel på och en antimakass på det snirklade överstycket. Vidare ett bord fullt med album och fotografier och husets bibliotek: Kung Henrik IV:s Kärleksäventyr i praktband, rikt illustrerad, Veterinären, Sveriges Rikes lag för 1872, Byrons Childe Harold på engelska (köpt på en bokauktion för bandets skull), Zions strängaspel med gitarrskola på försättsbladet och Furstesonen, roman i tre tjocka eldröda delar med många ohyggliga planscher. Fotografier av bonden och hustrun i bröllopsdräkt, av barn och föräldrar och pigor omväxlande prydde för övrigt väggarna och i ett hörn stod en härlig hög fikus och dolde delvis med sina tjocka blad en broderad tidningshållare och en likaledes broderad liten låda för bibelspråk. Mitt på golvet ett stort runt bord med en virkad duk på och mitt på den duken en annan liten duk och mitt på den duken en konstgjord ljungbukett i en konstgjord björkstubbe. På golvet nya trasmattor och en kalvhud. Spiselkransen var fylld av porslinshundar och underliga vaser i de mest besynnerliga färger och i den tomma spiselplattan låg till prydnad utbredd en tidning över det röda teglet. I vinkeln mellan soffan och spisen stod en brännvinsbutelj och under skrivbordet en annan — båda till hälften fyllda med renat.

De två andra kamrarna på vinden hade endast soffor och byråar utan någon som helst utsmyckning, inga mattor på golven och dessa skurades fyra gånger årligen. Varför färgen var något dunkel och obestämd.

MORGONBESTYR I KÖK OCH LADUGÅRD.

Rrrrrrrrrrr — — — — — — — — — —

Å, väckarklockan! En sömnig och förvirrad blick träffar det skramlande odjuret: halv 5! Halv 5, halv 5, halv 5 — det svider till ett slag invärtes och min blick irrar sorgsen och resignerad vidare, far över klockans blanka nickelrand, granskar den gråvita vaxduken, följer en flugas ensamma gång på den dunkelgröna minimala spegeln, stannar vid rullgardinen, som till mönster har en brungul riddare vid en ljusblå vallgrav, där en båt av konstig och skranglig konstruktion genom ett underverk lyckas bära upp en rödklädd dam av obestämd ålder. Hennes midja är smal som liljans stängel, hennes mun ler glättigt fastän två framtänder spårlöst försvunnit under tidernas lopp och hennes något vindande ögon blicka blygt upp mot den brungule, vars frustande fåle en bit längre bort betar blåa blommor. Det finns så mycket på den rullgardinen, så mycket verklig poesi och händelse och för var minut upptäcker jag något nytt. Nu där uppe på borgens krenelerade torn t. ex. — sannerligen står där inte en bågskytt med pilen på . . .

Det knakar till bredvid mig i soffan, ett djupt stönande för mig tillbaka från medeltid och romantik till jordens mest prosaiska nutid. Jag vänder på huvudet och möter blicken från ett par smala, blå ögon, som i surmulen envishet uttryckslöst vila på mitt hår — och med ens är hela verkligheten åter över mig. Första dagen — första morgonen . . . Å!

— Hur mycke ä’ hon? muttrar rösten bredvid mig och ögonen livas av ett slappt intresse.

— En kvart i fem.

— Jisses!

Ögonen öppnas på vid gavel, ett par stadiga ben sträckas över mig tills de nå golvet, och med ett väldigt knakande överlämnar soffan den ena av sina mänskliga invånare åt dagens id. Jag ligger ännu en minut med ögonen alltjämt på bågskyttens spända sträng, så suckar jag djupt och intensivt och knakar upp i majmorgonen, som är grå och kylig med drivande dugg mot de grimliga fönsterrutorna. Anna väsnas ute i köket med spisringar och kaffepanna och hennes nakna ben och fötter sticka svart och brett fram under den korta vida stubben av grått vadmal med röda band. Livstycket är rött, av en obeskrivligt rödskär färg med vita benknappar, och hennes bruna hår hänger rufsigt och långt ned över axlarna. Armarna äro bastanta och röda med kraftiga rörelser och snabba tag, händerna gripa kring spiskroken med bestämd och säker vana, och röken börjar ringla med små röda lågor ur spisens svarta gap, för att ögonblickligen dämpas av kaffepannan, som med en åsklik smäll placeras på sitt hål. Anna är färdig med sitt första morgonjobb!

— Den hår vickan kokar jag måronkaffet och du bäddar opp! förmäler hon kort och bestämt — nästa vicka ä det tvärtom. Skynda dej!

Bäddningen är inte vidlyftig. Den tusenåriga fjäderbolstern viks på mitten, det enda lakanet följer med på samma gång, täcket bredes ovanpå, den enda kudden likaså, soffan skjuts ihop och locket läggs på. Färdigt!

— Du ska sätta fram kôppar, nu kommar snart pôjka å ska ha kaffe. — Ä du dum du! Bara kaffe och inget bröd begriper du väl på vardagsmåron. Inga skedar, va fasen ska dom me’ skedar, när de inget doppa ä. Nu kommer di!

Fyra par stövlar dåna i trappan fran vinden, fyra sömniga, långa drängar stega in med ett kort: morn! och ett ännu kortare: kaffe! Det serveras ögonblickligen av Anna, vars surmulna ansikte lysts upp av ett soligt leende. Se’n ta vi pigor oss också var sin kopp och köket fylles av sörplande och sockersmackande. Alla dricka på fat och kopparna ställas bredvid på bordet där de efterlämna våta ljusbruna ringar på vaxduken. Det fyller inte mycket i magen precis, två koppar kaffe utan bröd och med en känsla av lurande hunger knyter jag schaletten om huvudet och följer Anna till mjölkningen. Luften är kall och rå, regnet piskar i ansiktet och blåsten viner skarp och isig över den långa slätten som skymtar likt dimma bak fuktslöjan. Vi springa utför den långa backen till ladugården, mjölkspannarna skramla med ett glasklart, hårt ljud, och de tunga mejeriflaskorna slå mot benen med sina vassa kanter.

I ladugården är det varmt och stilla. 20 kor tugga dumt och förnöjt på hö och kraftfoder, den starka gödseldoften fyller ens lungor — och Gud vet hur det kommer sig, men det är som bleve man genast lugn och glad och trygg av den. Med stävan i ena handen och mjölkpallen i den andra vandrar man längs den långa raden av djur för att börja högst upp och sedan ta dem i tur och ordning. Den första i längan vänder sig sävligt om vid ljudet av stegen, makar sig tjänstvilligt högre upp i båset, suckar djupt av välbehag och fortsätter sitt långsamma ätande. Och man sitter där med all luften omkring sig fylld av det milda ljudet av idissling och starka tänder mot knastrande hö, man lutar huvudet mot en varm och mjuk djurkropp och mjölken kommer störtande under ens fingrar i långa vita fulla strimmor ur det spända juvret ned i stävans blanka och klingande djup. Från den andra raden hör man Annas rappa regelmässiga mjölkning och i hög diskant gnolar hon en lätt och polkettrytmisk låt medan mjölken strilar i takt. En nyfödd kalv råmar mjukt och sorgset i sin kätte, modern svarar med ett trånande böl, andra stämma in och för ett ögonblick är det en vild kör av skrin, bräkanden och råmningar. Sen faller tystnaden igen, endast bruten av stävornas klirrande, när de tömmas i flaskorna. Och så går ett par timmar — ett par timmar fyllda av den mest intensiva ro och frid, en värdig inledning till en lång dags tunga arbete.

*

Den sista kalven har fått sin mjölk, har knuffande och fnysande sörplat i sig sitt knappa kvantum, den sista stävan har tömts och mjölkskjutsen skramlar i väg till mejeriet, som ligger en halv mil bort. Och Anna och jag snubbla hemåt i kylan med armar som kännas litet domnade efter den långa ansträngningen och en intensiv hunger sugande invärtes.

— D’ä då förbaskat, att dom inte kan ge en lite bröd te kaffe på môrna, knotar Anna till svar på min stilla jämmer, men rösten saknar all bitterhet och jag förstår, att det ska så vara och ingenting är att klaga över egentligen. Frukosten får för övrigt ännu en stund hägra i fjärran — grisar och höns ska först ges, och det tar sin rundliga tid innan gröpe, vetekli och potatis hämtats och rörts ihop till sin precisa och stadiga konsistens. Men äntligen är det gjort, äntligen strålar Annas ansikte upp i det solsken, som sedan lyser där hela dagen, äntligen slår vi oss ned vid matbordet, som redan är härjat av drängarna och i sitt verkligen fruktansvärda tillstånd ger mig en vink om hur en frukost lämpligen ska avätas. Bredvid varje tallrik ligger på duken en förvånansvärd hög potatisskal och sillben, tallrikarna själva äro trots begagnandet nästan rena, så väl har varje smula tillvaratagits, hela duken flödar för övrigt av grädde, frikostigt utspilld ur sleven, som står i en numera tom karott — det kallas förresten vid måltiderna inte grädde utan potatissås — och mitt på bordet tronar en väldig tillbringare blåsur, bläcksmakande separerad mjölk, som ser grönaktig ut mot det vita porslinet. En brödkorg med grovt hårt och mjukt rågbröd, ett tefat med salt, ett dito med spicken och stekt sill och en assiett margarin fullbordar dukningen. Anna makar nödtorftigt med en kniv undan en skalhög, går efter en tallrik, gaffel, kniv och kopp ur skåpet, jag följer med minutiös noggrannhet hennes exempel. Och så börjar ätandet. Att sill och potatis kan vara så underbart gott! Att grovt rågbröd och margarin kan smaka som förnämliga läckerheter! Att blåsur skummjölk i en spräckt kopp kan slinka ned så lätt och ledigt!

Under måltidens lopp kommer matmor in och konverserar vänlig och leende med den minsta telningen på armen. Detta förhoppningsfulla barn är åtta månader och undfår nu sin frukost bestående av kaffe och skorpor, som först omsorgsfullt tuggas av modern och sedan serveras i en tesked av bleck. Matmor heter Hilda och kallas vid namn av oss — så är bruket och så vill hon ha det. Inget fjäs med fru och nymodigheter, när man är bondmora så är man, resonerar hon rejält och förståndigt.

— Nå, säger hon till mig och småler uppmuntrande — nå, va tycker hon om sig? Va korna hårdmjölkta?

— Nej föralldel, di va bra, det var inget fel på dom. Lagårn var fin!

— Jojomen, han är nybyggd med och har kostat mycket pengar. Ät nu bra, flickor, så ni bli väl mätta. Åt ni potatis och sill hemma också om môrna? vänder hon sig plötsligt till mig, som småskrattar och svagt mumlar ett »joo då», medan jag inom mig rodnar över dagens första lögn.

— Skötte pappa lagårn hemma? fortsätter hon.

— Jaa.

— Och mamma grisar’a?

— Jaa.

— Och själv mjölka hon och skötte di andra djurena?

— Jaa.

Hilda funderar en stund över mina fåmälta svar och nickar med lugnt gillande.

Så kastar hon oväntat om samtalsämne och frågar:

— Har hon åkt bil nå’n gång, hon som har vatt i Stockholm?

— Joo, de har jag allt.

— Många gånger kanske? Två-tre?

— Ja, så däromkring, svarar jag och blir röd ända upp till hårfästet.

— Tänk!

Hildas uttryck blir grubblande, hennes röst är bräddfull av längtan och beundran, hennes ögon se långt förbi kammaren och oss och med en suck går hon in i stugan igen medan vi äta vidare. Anna långsamt och sävligt med drömmande blick, som blir allt mer drömmande ju väldigare potatisar hon spetsar på kniven och för in i sin breda mun, gaffeln användes inte så vitt jag kan upptäcka, den ligger undanskjuten på tallriken som ett obrukbart lyxföremål. Efter dryga och dödstysta tjugu minuter är hon tydligen färdig, lutar sig tillbaka i stolen med en suck, kliar sig energiskt i huvudet med ena handen och torkar sig om munnen med avigsidan av den andra. Så reser hon sig motvilligt, slänger ihop tallrikarna med en fart och en kläm, som kommer en att bäva för porslinet, skyfflar skalhögarna i förklädet och marscherar ut i köket, där ett öronbedövande rassel offentliggör att tallrikarna hamnat i diskbaljan. Jag följer efter med koppar och knivar, men får tillsägelse, att inte bry mig om bordet, utan gå ut i boden och hämta in mera sill, rensa och skära den och steka den till skogsarbetarna, som om en halvtimme ska ha frukost. Medan sillen fräser i pannan skulle dukningen klaras undan på matbordet, vars vaxduk Anna givit en synnerligen nödtorftig och oskuldsfull avtvättning. Ut och in i boden gick se’n en trav, som ibland måste gå över i kort galopp: smör, bröd, sill, mjölk, grädde — allt var placerat därute och för var gång man flög över gården blaskade regnet en våt på axlar och huvud, och hela lass av sand och grus följde med in i rummen, vilkas golv redan förut voro gråbruna och fläckiga av en halv veckas smuts. Efter dukningen skickade Anna mig upp på kamrarna att städa:

— D’ä din städvicka. Ta skyffel och borste med opp och en trasa te damma me. Vi brukar ta disktrasan när den inte behövs här.

— Disktrasan! jag stirrar i absolut obetvinglig häpnad och förskräckelse på henne och får till svar en fullständigt oförstående blick.

— Disktrasan ja! Jag behöver’na inte ännu, sir du, så du hinner nog me’ å dammtörka. När jag vill ha’na så skriker jag väl förresten. Du behöver inte göra’t så förbaskat väl heller, ska jag säja dej (detta med förtroligt halvhög röst) di tittar inte så noga etter.

Varmed hon vrider ur och slänger till mig disktrasan, som efter vad jag sedan upptäckte var en institution av den mest otroliga och häpnadsväckande användbarhet. Den var tvättlapp åt barnen, med den torkades golven om det spilldes något ut, med den dammades det, med den — — — men det kan inte räknas upp allt. Städningen var inte vidlyftig, bäddningen inte heller. Gripen av en som jag nu förstår fullständigt missriktad arbetsiver tog jag itu med att vända en bolster, men fann, att den ej var ämnad att rubbas, då under den vilade ett åldrigt upplag av spelkort, smutsiga strumpor, underkläder, tidningar och litet av varje. Varför lakanet endast tyst och stilla breddes över och täcket likaså — här var nämligen alltid »bäddat till liggning». Disktrasan gjorde sin tjänst på mycket synliga ställen, de andra borde av allt att döma ej vidröras, sopningen gav ett häpnadsväckande resultat, förmodligen emedan den verkställdes med förut okänd noggrannhet. Så ramlade jag ned igen för den smala stege, som bar en avlägsen likhet med trappa och smög mig ned till pumpen för att i all hemlighet få en liten morgontvagning — Anna hade nämligen inte med ett finger gjort någon som helst anstalt till tvättning utom den nödtorftigaste handsköljningen nere i ladugården, och rädd att på minsta sätt röja mig hade jag inte heller visat mig fjäskigt tvätthågad. Jag överraskades i alla fall på bar gärning av Anna där jag stod och frös och fnös under pumpen, och med en röst, som vittnade om den mest gränslösa häpnad utbrast hon:

— Ä du tokig du! Står du å tvättar dej så här på måron. D’ä ju bara torsda vet ja! De va fasen va du ä fin å dej!

Vilket lärde mig att grundlig tvättning varje dag är lika ovanligt som olämpligt. Under tiden hade klockan hunnit bli 9 och både »skogar’as» och barnens frukost undanstökad. Nu skulle alla rummen på nedre botten sopas (utom kammaren förstås — den nalkades ingen annan än Hilda själv varken med sopborste eller disktrasa) och sedan även damningen undanstökats intog jag platsen i vävstolen, där 70 alnar fyrskäfts lakansväv väntade på sin fullbordan. Ute i köket stod Anna dold bakom en ofantlig hög smutsigt porslin, i pigkammaren gnolade Hilda en visa för den gallhojande minsta, i det hon tåligt och lugnt rullade korgvagnen fram och åter, endast stannande av för att då och då stoppa trösten i ungens vidöppna och tjutande mun. Utanför lekte de övriga förhoppningsfulla telningarna vattenfall i regnpölarna och på soffan bakom mig sträckte sig »bonn» lättjefullt och vällustigt med en Veckojournal i handen. »Bonn» var patron själv, som i tilltal kallades Berg utan titel, annars tjänstfolket emellan för »bonn» rätt och slätt. Vad han egentligen gjorde för nytta fick jag aldrig riktigt klart för mig. Medan hustrun gnodde och arbetade alldeles oerhört gick han mest och slog dank — reste till staden i »affärer» och kom hem med nattsäcken full av brännvin, eller låg och sov på drängarnas tysta och tomma kammare halva dagarna utan att göra ett smul. Hans passion var Veckojournalen, Marie Sophie Schwartz och kaffekask, vilket senare han med stor frikostighet bjöd alla som kommo i hans väg. Förövrigt var han kvick och rolig och snäll.

Men jag glömmer bort att jag är mitt uppe i beskrivningen av dagens göromål. Vävstolen dunkar — jag uppsänder en brinnande tacksägelse till högre makter för den lilla kunskap i vävning jag besitter — och tramporna gnissla och slå mot varann med sövande entonighet. »Bonn» har somnat med tidningen tryckt mot sitt bröst, han snarkar med gapande mun och hans skära skäggstubb glittrar i en solstråle som pinat sig igenom vätan. Jag ser på klockan — hon är lite över 10 — och tänker att ännu har bara en liten del av dagen gått, en liten del så lång som en vecka eljest. Å, den som finge sova en liten stund, bara en enda liten minut — min blick far till den skära skäggstubben och jag känner att den redan har en smula av avund och illvilja i sig, den arbetandes helt naturliga och jäsande hätskhet mot den överordnades lättja. Det tränger in en stark kaffedoft som kommer mig att glömma förtreten och bonn att stånkande vända sig på andra sidan.

— Dä kaffe nu, förmäler Anna kort i dörren och jag hasar mig ut ur bänken i strumpsockorna och firar orgier i kaffepåfatdrickning. Fortfarande intet bröd. Drängarna flina och säga kvickheter, medan de sörpla i sig mockan och då och då knipa den förtjusta Anna i den arm eller det ben som är närmast. Jag behandlas ännu något mer högtidligt — så länge det varar. Så klampa de ut till sitt arbete igen, medan doften av våta kläder och sura smorlädersstövlar ännu svävar som ett moln i luften. Anna och jag göra oss redo för att gå till middagsmjölkningen, och bonn, som vaknat och klivit ut i vita strumpläster och skinnväst, blandar sig med högtidlig noggrannhet och sömnklippande ögon en stadig och grundlig kaffekask.

OM MAT, DRÄNGAR, GODTEMPLARE OCH BARN.

Klockan 12 serveras middagen: fläsk och potatis i riklig mängd. Skalhögarna äro nu om möjligt ännu mer gigantiska än vid frukosten, mjölken något surare och grönare och intet margarin. Maten ligger upplagd i enorma kvantiteter på enorma fat — inget knussel med portionerna! Ju mer man äter dess mer skiner Hilda, som själv lagar allt och är en skicklig kokerska, så långt resurserna sträcka sig. Man har inte råd till något överflöd i kostliga rätter — bjuds man på färskt kött en gång i veckan får man vara nöjd och glad. Annars är det fläsk och fläsk och fläsk, kokt och stekt och rökt, kallt och varmt, fett och magert och vanligen bestås ej någon suparmat. Två till tre gånger i veckan kanske man får surmjölk, välling eller kräm med mycket och segt potatismjöl i. Varje middag blev dock till en sorts överraskning — icke så att fläskets envetna beständighet på något sätt väckte ny förvåning för var dag, men tilltugget varierades så mycket i mänsklig kokförmåga stod. Än var det fläsk och potatis, än ärter och fläsk, än tunna pannkakor och fläsk, än s. k. bure (potatispuré) och fläsk, än potatisbullar och fläsk, än bruna bönor och fläsk, än paltbröd och fläsk, än blodpalt och fläsk, än rotmos och fläsk etc. etc. etc. etc. Och allt försvinner i sävligt, orubbligt stelt lugn med samma utomordentligt glänsande aptit. Fläsk är gott.

Middagen äta vi pigor vanligen i sällskap med drängarna, som föra den mest förunderliga bordskonversation. Man kan utan ett spår till överdrift kalla den otvungen, och för den i kretsen ovane är det ibland svårt nog att behålla kontenansen. Men man vänjer sig — ack, vad det går lätt att vänja sig! Redan andra, tredje dagen deltog jag med frejdigt mod i det allmänna bordssamtalet, varligt vikande undan för anade stötestenar och svarande utan att blinka på de mest ingående och pejlande frågor. Ett mycket högtidligt ögonblick var titelbortläggningen — det hörde ingalunda till god ton att genast säga du till gossarna; det var många krumbukter och krokar innan den saken gjordes upp. Då t. ex. på följande sätt, första dagens kväll:

— D’ä te å va ute å tjäna för första gången?

— Ja.

— Va tror hon att hon kommer tycka om de då?

— Å, det blir nog bra.

— Javasch, hyggligare husbonnfolk finns inte, men här ä jävligt med göra.

— Tror nog de.

— Vi bli kamrater nu vi då.

— Ja, vi blir väl de.

— Jojomen.

— — — — — — — — — — — — —

Lång, litet generad paus. Så räcker han fram handen:

— D’ä la bäst vi tar varann i näven då och säjer du me’ samma.

Stum handtryckning och en högtidlig nick från var sida, efter vilken ceremoni det goda kamratskapet var fastslaget och orubbligt. För resten var det vackra pojkar allesammans drängarna — brunbrända, storvuxna med kraftiga nävar och säkra later och sega i arbetet på åker och äng. Inte alla tuggade snus, men alla drucko brännvin i otroliga kvantiteter, vanligen »halsades» litern direkt och ett halvt dricksglas eller mer sköljde genom strupen i en enda klunk. Motbokssystemet var en okänd plåga, vars eventuella annalkande dryftades med löje och förakt, och varje fredagskväll gick det »fyllåk» till sta’n efter brännvin. Lördagsmorgnarna börjades inte sällan med kaffekask till 5-kaffet, varefter det lilla glättiga ruset ömt vårdades och underhölls hela dagen för att på kvällen slå ut i praktfull blom. Det fanns en mycket medlemsrik och omtyckt godtemplarloge i socknen, »låsen» kallad, där nästan all traktens ungdom var inskriven, vilket dock på intet sätt hindrade alkoholets rikliga tärande. Jag kom att tala med en pojke om det där en gång, om hur besynnerligt jag tyckte det var att de höllo sina löften på det sättet, men han skrattade ut mig:

— Är du tokig flicka! Tror du d’ä någon nökt i låsen? Jo, någon finns de’ väl kanske, men min själ och anda om d’ä många. Jag kunde inte supa för ett par år se’n, men se’n jag kom in i låsen så feck jag lära mej. Och övertemplarn han ä värst åv allihop — den super en inte under bordet i första taget!

Kanske det var någon gammal övergiven templarloge, som ännu fanns kvar bara till namnet, kanske överdrev pojken betydligt, men nog betraktades »låsen» av alla medlemmarna mer som en institution uteslutande för nöje än av någon sorts ideell läggning. Lokalen var präktig med en stor och rymlig danssal, där alla vinterns glada kvällar gingo av stapeln. Förresten drack man oerhört överallt därnere på trakten och det utvecklades en storartad frikostighet så fort det gällde brännvin. Det kunde knappt gå en bekant karl förbi huset utan att han ropades in, alltid med samma hemlighetsfulla röst och formulär:

— Du, Kalsson! Får ja tala ve dej ett tag. Kom in bara — ja ska visa dej nå’t.

— Hm, klämtar Kalsson, tack, ja vet inte.

Och så kliver han in, brännvinsflaskan tas fram ur närmsta hörn, avtorkas och överräckes med ett vänligt grin. Inte så sällan hände det, att bonn erbjöd oss pigor en liten »knorr i kaffet» och han blev både förvånad och verkligt stött över mitt skratt och nekande första gången:

— Dum, d’ä va hon ä de. Ta sej en knurr hon ska hon få se vad hon blir gla och va de lättar livet. Förra piga vi hadde hon sa inte nej te en tår hon!

Men kaffekask är inte gott alls. Och det tyckte inte Anna heller, så bonn fick ha sitt brännvin i fred för oss.

Jag kom långt från middagen på det här, viset, men det är så lätt att halka in i minnen och händelser, när allt samlar sig och hänger tillsammans till ett i ens tankar. — Inget fjäsk när man äter, det är det lantliga alfabetets a och o. Inget fjäsk! Skala sakta potatisen, skrapa sakta skalhögen från tallriken ut på bordet, bit sakta i brödet, tugga stillfärdigt och utan brådska, stirra stelt och glasartat ut i rymden, spetsa med omsorg var bit på kniven! Under måltiderna turades Anna och jag om att ha den minste i knät — en ljuvligt söt och härlig liten tös, men kinkig för tänder och full av det mest brinnande intresse för maten i våra tallrikar. Hon placerade med omsorg och blixtsnabb plötslighet sina lindrigt rena små tassar mitt uppe i fläsk och mos och hade sin högsta fröjd i att med en oväntad kaströrelse handlöst slänga huvudet i samma fläsk och mos. Och så illtjöt hon rätt vad det var av osynlig anledning ungefär i en halvtimme utan tillstymmelse till avbrott. Det var ett märkvärdigt barn! Dessemellan log hon med hela sitt gropiga, smutsiga lilla ansikte och nöp en vänligt men hårdhänt i kinderna under upphävande av små hickande skratt.

De andra barnen voro en plåga i sin fullständigt vanvettiga bortskämdhet. De röto och befallde och härjade med sina undergivna och slaviska föräldrar, så det var svårt att höra, och oss pigor behandlade de som sina speciella betjänter. O, vad de skulle mått härligt av litet stryk och vilken vällust det skulle varit för oss att få ge dem en sittopp emellanåt! Att låta bli var nästan att frestas över förmåga.

Värst var det för mig, som en tid hade mycket med dem att göra därigenom att jag skadade min ena hand och på några dagar ej kunde delta i mjölkningen. Hilda ryckte då in i mitt ställe medan jag fick göra hennes sysslor inomhus, och det fanns ögonblick då jag nästan kände sympati för barnamördare. Dessa fyra barn! Egentligen snälla, lättledda och intelligenta, men så fullständigt fördärvade genom slapp uppfostran. Pojken var svårast — som »eneste hane i kurven» tyranniserade han syskonen på ett nästan upprörande sätt, slog, sparkade och rev dem och som de alla för den allra obetydligaste anledning bröto ut i de gällaste, skarpaste tjut var det dagen i ända inte en minuts lugn. Alltid skrek någon och alltid hördes Hildas medlande röst under de pauser som nödvändiggjordes för andhämtningen. Om mornarna skulle de alla serveras kaffe på sängen, med eller utan dopp allteftersom de i nåder behagade befalla. Och det bads inte hövligt och stilla om något, utan allteftersom de vaknade satte de i med höga skrin: kaffe! Aldrig några vidare utläggningar: kaffe! bara och om man då inte ögonblickligen rusade in med brickan så hojtade de i ett kör med sylvass röst, som efter ett par minuter övergick till gråtilska: kaffekaffekaffekaffe! Att jag inte blev tokig av ursinne! Och bricka skulle det vara gudbevars, bjöd man dem koppar och fat direkt blev det tjut av igen, om de inte rent av knuffade till handen på en så alltsammans vältes ut i sängen. — Ville de mellan målen ha något att äta — och det ville de naturligtvis alltid och fingo det också hur mycket som helst — så kommo de instormande och ställde sig framför en: Smörgås! — Mjölk! — Fläsk! — Honungsgås! Ibland hade en kängrem gått upp. Då stacks en lerig sko fram: knyt! Och man knöt medan vreden sjöd invärtes och bet samman tänderna för att inte brista i respekt mot de herrar man blivit satt att tjäna. Allting gick i samma stil så fort det gällde barnen, och aldrig såg jag att något av dem fick ens den allra minsta lilla luggning eller tillrättavisning. Men strax innan jag reste högg jag pojken i en mörk krok och unnade mig den verkligt storartade njutningen att ge honom ett grundligt och ordentligt kok stryk, som jag hoppas länge ska leva i hans minne.

Jag har visst ännu inte hunnit längre än till middagen trots goda föresatser att inte låta mig lockas från ämnet. Nu fortsätter jag då!

När middagen är slut lämnas flickungen åt sitt öde i en ranglig korgvagn, där hon omges av diverse husgeråd till leksaker, drängarna klampa upp på sin kammare för att sova en timme, medan Anna och jag störta till våra göromål: dukning till skogsarbetarna, utportionering av mat till barnen, sopning av pigkammaren, köket, stugan och förstugan, mat till hönsen, mäta upp mjölk åt statarn och eventuella köpare (middagsmjölken behölls vid gården för grädde, försäljning och smör), separering, grisutfodring, vattenbärning. Å, ja, vattenbärningen, det är ett kapitel för sig — ett tungt och svårt och otrevligt kapitel, som kunde göra en galen av förtvivlan. Pumpen fanns nere i ladugården, som låg ungefär tre minuters väg från boningshuset, en väg som bar uppför ett bra stycke och var gropig och stenig där den inte låg grusad med tung, lös sand i vilken foten sjönk djupt ned och skorna fylldes med den mest infernaliska småsten. Den vägen skulle vattnet bäras — i två ofantliga kopparhinkar med ett ok över nacken och tömmas i en stor vattentunna, som var dag måste slås bräddande full — det gick ungefär trettio hinkar i den, d. v. s. femton vandringar fram och åter med tung last i uppförsbacken. Det är ett minne som ännu kommer mig att rysa och ger en förnimmelse av plågande tryck över axlarna. Men det var bara att snurra på; det dög inte att ställa sig och pusta en stund — Hilda var alltid någonstädes i närheten där man minst väntade det, och fastän det aldrig skulle hända henne att säga något kände man ändå hennes tysta ogillande som en snärt över ryggen. Ett par gånger i veckan ställdes man att tvätta otroligt smutsiga och tilltygade barnkläder — blöjor ska hädanefter alltid stå för mig som det mest fasaväckande på jorden — och blev det någon aldrig så liten stund över stod ju alltid väven och väntade. Så skulle det bäras in ved, potatis ur en grop långt fjärran från huset, bakas var fjärde dag, göras rent i svinhuset och hos hönsen och tusen andra småbestyr som fyllde dag efter dag i en aldrig slutande brådska.

Man for omkring i ett ständigt jäkt, man måste helt enkelt alltid ha bråttom för att hinna med alla de sysslor som voro en ålagda, och Anna hade under årens lopp fått en springande, framåtlutad gång som hon inte ens kunde lägga av när någon gång frihetens timmar genomjublades. Hon sprang till logdanserna, sprang till sina möten, orden snubblade i den vanvettigaste brådska över hennes läppar och ständigt ångade hon som ett snälltåg mellan rummen med överkroppen böjd så långt framåt som möjligt liksom för att hinna litet fortare åtminstone med en del av sig själv. Hon hade ett det lustigaste ansikte: runt som en boll med alla drag som mindre bollar. De skinande röda kinderna voro var för sig en boll, elastiska, hårda, liksom fyllda med luft under den spända huden. Näsan var en liten, liten boll och pekade plötsligt uppåt två centimeter från spetsen efter att förut ha gått allvarlig och rak ut från pannan, läpparna rundade sig mot varann i en mycket vacker cirkelformig böjning och ögonen lågo som små blå emaljklot långt inne i den tunnel som bildades av kindernas och pannans utskjutningar. Håret bar hon i en knut på hjässan, om söndagarna ordentligt och stramt rundat kring en stenhård, jättelik valk. För övrigt var hon väl byggd, stark som en elefant och otroligt uthållig och samvetsgrann i sitt arbete.

Hennes intelligens var inte vad man kallar blixtrande. Hon hade löständer och fotsvett. Och mycket ohyra i huvudet. »Men sån’t får man inte fästa sig vid», som hon mycket riktigt förehöll mig, när jag en gång högljutt klagade över den myckenhet vägglöss vårt enkla viloläger innehöll.

— En vägglus d’ä väl ingenting, predikade hon, och en huvelus kan en väl råka te å ha. Men tvi hunnan, du, för lôpper. En kan allri ta dom och en vet allri var en har dom.

Har man bara väl hunnit över middagen går resten av dagen fort nog, uppfylld som den är i varje minut av alla de hundrade göromål ett lanthushåll kräver. Diskningen tar sin rundliga tid, sopningen av stugan, kammaren, köket och förstugan tar sin — tre gånger om dagen sopades det i dessa rum — och klockan halv fyra skall eftermiddagskaffet vara färdigt. Med dopp. Tjocka, härliga, kraftiga vetebrödsskivor. Så man lärde sig älska kaffe, vad man väl började förstå dess betydelse och den oomkullrunkeliga ställning av suveränitet över alla andra drycker det intar bland den kroppsarbetande befolkningen. Man gick omkring och längtade efter kaffetimmen, man rös till av välbehag då det välkända fräsande ljudet kom från köket, och man sken upp av glädje då kopparna började slamra. Man slog sig ned vid bordet med en känsla som bra mycket närmade sig andakt och var man aldrig så värkande trött, nog tog man itu med arbetet efteråt med bra mycket större håg. Och gott kaffe fick man! Inget knussel med bönorna, starkt och gott var det med tjock grädde, som östes med slev ur en stor bunke. Portionerna voro rikligt tilltagna också: full kopp som rann över tills även fatet var fyllt till brädden, och alltid påtår. — Kvällsmjölkningen tog sin början kl. halv sex och varade i två timmar. Efter den smakade kvällsmaten inte så dumt och man åt sitt margarin, sitt grova bröd, inlagd sill och fläsk med storartad aptit. Vid niotiden var man vanligen klar för dagen, såvida det ej skulle sättas deg, då det drog ut till halv tio. Då var man trött, dödstrött. Jag minns de första kvällarna! Då fötterna värkte och svedo med stora, klara vattenblåsor under sulorna efter det ovana gåendet hela långa dagen, då axlarna kändes som bölder efter vattenokets tryck och händerna brände som eld av diskvatten och små fina, långa sår, som bildades i lederna. Om mornarna stodo fingrarna krokiga och svullna och först efter flera timmars arbete hunno de bli mjuka och böjliga igen. Men såren svedo och stucko ständigt, i synnerhet när man rensade sill och den bittersalta laken trängde in.

Men man vänjer sig vid allt, och dagarna gingo — långa, knogiga dagar som så småningom kröpo fram till lördagen. Tunga, mödiga dagar, som fyllde ens kropp med all världens trötthet och ens hjärta med en outsäglig och lugn tillfredsställelse av väl förrättat värv. Alla naggande tankar, all sinnets oro flöt bort i den stora tröttheten som lugnar och lyckliggör.

NÄR MAN SKRUDAR SIG PÅ LÖRDAGSKVÄLLEN.

Å — lördagskvällen! Vilken salighet, när den äntligen kommer, när vi äntligen fått undan arbetet för dagen, när vi äntligen få slå oss ned ett ögonblick med knäna ännu svidande och värkande efter all skurning; när vi leende sitta och stirra på varandra i tanken på det som väntar: dansen på logen i den långa, ljusa natten. Dörren till köket är stängd, det lilla buckliga bleckhandfatet med ljumt vatten står redo på en stol, bredvid ligger en kladd brun, grynig såpa och över ryggstödet hänger en mycket flottig och smutsig handduk som under veckans lopp använts att torka diskarna på. Någon särskild handduk till ansikte och händer existerar aldrig. På soffan är helgdagskläderna utbredda och varannan lördag även rena underkläder, på bordet tronar Annas kolossala valk och ett ensamt ljus brinner smalt och fladdrande framför den grönflammiga lilla spegeln. Allt är i ordning till toaletten, men ingen av oss rör en fena. Det är så förunderligt ljuvligt, att få sitta alldeles stilla klockan 9 på kvällen, att veta att allt är undangjort, att det är söndag i morgon — någon måndag efteråt finns inte till i vårt medvetande, finns inte i evigheters evighet.

Anna löser upp schaletten, låter den glida ned i nacken, kliar sig länge och omsorgsfullt i huvudet med stelt stirrande ögon, men reser sig med plötslig energi för att i spegellådan söka rätt på en finkam av mässing. Så försvinner hon i köket och kommer igen med en svart bricka på vars baksida lördagsjakten går av stapeln, vanligen med utomordentligt gott resultat. Därpå dyker hon ned i byrålådan, drar fram en skoborste och blanksmörjeask, spottar ljudligt och vrider påsmetsborsten omkring ett par tag, varefter söndagskängorna få en grundlig överhalning och ej släppas förrän de stråla i sagolik prakt. Därnäst skrider hon till kamningen, som ej är vidlyftig just: valken placeras från det ena örat till det andra över pannan, framhåret viks över, samlas ihop med bakhåret och vrids samman i en stadig knut på hjässan. Ett grovt nät av tjocka bruna bomullstrådar träds över knuten, en kam körs ledigt ned i nacken och det hela är klart. Sen kommer tvättningen, vilken försiggår med ganska stor noggrannhet så till vida att hon även ger öron och hals en liten hastig översköljning. Såplöddret ligger vitt och tjockt över hela ansiktet, när tvagningen avslutats, och med hopknipna ögon och läppar trevar hon efter handduken för att på den avlämna alltsammans — sköljning användes inte; det lär ta bort blankheten, som är det viktigaste av alltihop. När hon gnidit sig av alla krafter i flera minuter är allt äntligen färdigt och efter proceduren skiner hennes runda ansikte som om det vore av glas, kinderna äro rödare än någonsin och ögonen kisa tårade efter löddersvedan. Jag kopierar troget alltsammans och blänker snart i kapp med Anna, som nu håller på att dra av sig strumporna för att högtidlighålla dagen med ett par rena och hela. En blick som jag händelsevis kastar åt hennes håll kommer mig att rysa till av fasa, och med en röst som jag söker göra helt likgiltig säger jag:

— Anna du, det skulle nog inte vara så dumt om du tog och tvättade fötterna dina ett slag.

— Ja, di är allt bra lortiga, svarar hon och stirrar fundersamt ned på sina rejäla fortkomstledamöter. Men si du tvätta dom, de får du mej inte till ändå. Neej! Ja tvätta dom ve höstslakten du å ja ble så förbaskat sjuk etteråt. Jag va så sjuk så tvi fasen. I två dar du å de va bara för ja skulle ge mej te å tvätta föttera. Å då lofte ja mej själv att inte tvätta dom förrn de ble varmt igen å te mesommar ska jag nog göra’t me.

— När var höstslakten?

— Den 4 oktober du. Så d’ä längesen, men de kvettar la om en inte ä så sabla ren om föttera.

— Men du har ju ont i dom?

— Ja, de har ja, men inte ä de för att dom ä lortiga inte.

— Jo, de ä de.

— Tror du de? Säj, tror du de?

— De vet jag.

— Å hunnan!

Anna blir dödstyst och grubblar synbarligen intensivt, så fattar hon ett jättebeslut, störtar ut i köket och kommer igen med diskbaljan i vilken hon kör ned fötterna och gnor dem med såpa och disktrasa, för att senare behandla dem med brödkniven, som är husets vassaste. Resten av toaletten är snart gjord och medan jag med en lätt känsla av illamående ikläder mig en skärrandig bomullsklänning trär Anna högtidligt på sig en skotsk blus av bomullsflanell med ofantliga rutor i blått och rött. Kragen är hög och tjock, framtill fästes en brosch av blixtrande similidiamanter.

— Stili brås de här du. Den feck jag av Anders på Albertinadan. Tyck du inte han ä grann?

— Heter du Albertina?

— Joo du, Anna Albertina Adelia. Men tyck du inte att bråsen ä grann?

Jag förstår att min beundran varit för ljum och utbreder mig därför med hänförelse över juvelernas glans, medan jag full av förtvivlan försöker få håret att lägga sig jämnt och vackert över den hårda valken. Anna fortsätter med pratet nu se’n hon väl kommit i farten och munnen går på henne i ett kör ända tills vi uppriggade, hattklädda och tvålparfymdoftande slinka ut genom kammardörren. Sedan vi vederbörligen beundrats av Hilda, som litet längtansfullt talar om dansen, skuddar vi gårdens stoft av våra fötter och kila i väg, trötta men lyckliga, på fötter som blivit lätta vid tanken på det vi gå till mötes.

— Kommer Anders i kväll? frågar jag med en skymt av oro i rösten.

— De gör han fälle, svarar Anna tryggt och strålande. De sa han teminstingen i söndasse kväll.

— Stannar han över?

— Jae, fnittrar hon litet generad. Han gör nog de tänker ’a.

Jag suckar resignerat, ty hennes svar betyder att min sovplats blir upptagen lördagsnatten och troligen söndagsnatten med, och att jag fördenskull får söka mitt läger på höskullen. Anders är nämligen Annas fästman och i överensstämmelse med ortens sed stannar han hos henne över lördags- och söndagsnätterna. Under den övriga delen av veckan träffas de inte alls. Det är litet besvärligt för kamraten, som får ligga där hon kan, men det reder sig alltid och för min del är jag inte ledsen alls, ty egentligen har jag det bra mycket bättre på logen i det varma torra höet, än i den trånga, illaluktande fållbänken.

Vi vandra raskt undan — det är en bra bit till logen, och Anna har som vanligt bråttom. Hon sjunger medan vi gå och hennes skarpa röst skär som än vass kniv genom tystnaden. Gud vet vad det är för en sång hon exekverar, jag hör inte orden, men ber henne klämma i så det låter något. Varför hon hugger i mitt i just där hon själv för tillfället befinner sig.