En piga bland pigor

Hin håle är fördriven med musikens makt och glädjen härskar åter. Vi gissa gåtor, sjunga visor, spela munspel och gitarr, se på vykort och fotografier och det blir till och med en rungande polkett på det smala golvet innan var och en går till sitt. Men när klockan är 11 reser Anders på sig — han ska hem i kväll för ovanlighetens skull (det är söndag och Anna ser mulen ut) men måste upp 4 på morgonen i arbete och har lång väg hem. När alla gått sjunker Anna ner i soffan igen och somnar ögonblickligen. Men vaknar när klockan slår halv 12 och reser sig gäspande!

— Fy sjutton, klocka ä halv tolv å slaktarn kommer i möra bittin ve femdraget. Du ska ta imot blon, sa Hilda, så ja får börja mjölka lite förr. Du, hörde du de, att du ska ta emot blon?

Ty jag har skräckslagen knipit ihop munnen och bara stirrar tills jag plötsligt får målföret igen och stammar:

— Blon! Ska ja ta imot blon. Vispa’n.

— Nä, vi vispar inte här, utan tar’n me en spak. De ska va lilla tråget som står i bon, fyll’et te hälften med rågmjöl. De blir nog lagom me hälften, för den här sugga ä så väldigt stor, så hon har nog mycke blo. Du har väl tatt emot många gånger hemma.

— Om jag har! Jojomän! mumlar jag svagt och blundar för att inga yttre intryck ska kunna störa mina visioner av knivar och suggor och sprutande blod. Nu sover jag nog ingenting i natt tänker jag för mig själv och suckar, ty dagen har varit lång och hela veckan ligger framför som en oändlig och backig väg, den man ska trampa på trötta fötter. Jag klär av mig sakta, drar nattröjan sakta på och sjunker med en rysning ned bredvid Anna, som redan snarkar med vidöppen mun. Soffan är nog bra att sova i för all del, men när man ska ligga vaken och känna de små djuren kila hit och dit . . .

Men jag sover ögonblickligen och tungt, utan drömmar, utan blodiga syner av suggor och slaktare, sover den tröttes lugna dödslika sömn och vaknar utan motvilja, när väckarklockan slamrar in en ny och lång vecka.

NÄR SUGGAN SLAKTADES.

Morgonen därpå var strålande, och när jag strax efter fem gick ut på backen efter ett fång ved sken solen så det sved i ögonen. Jag tänkte på suggan och suckade — att hon just skulle dö en sån här vacker dag, att hon inte åtminstone en enda dag till kunde få leva och äta och ha det riktigt skönt utan något bråk med rengöring av stian, som var så innerligt trivsam och bra när den var en liten smula smutsig och tillsölad. För att nu inte tala om vad det skulle vara skönt för mig att ha en hel dag att bereda mig och ställa in mig på det svåra arbete, som väntade. Ty det blir kanske litet besvärligt, tänkte jag för mig själv, att ta emot det där blodet. De skrika ju också så förfärligt svin, när de slaktas och det finns inte värre än att inte få skrika med — men det går nog inte an! Hysteriska pigor existera väl inte. Med mitt vedfång på armen marscherar jag in igen och sörplar långsamt i mig kaffet, två bräddfulla koppar för säkerhets skull, medan Anna och Hilda vandra till ladugården för att mjölka, Hilda har övertagit morgonmjölkningen i mitt ställe i dag. Och så lämnas jag ensam i köket, där jag ögonblickligen sätter i mig ännu en kopp och med något styrkt mod ställer tråg och rörspak i ordning.

Tunga steg klampa i förstun och slaktarn sticker in sitt rufsiga svarta huvud genom dörren, nickar familjärt och frågar, om jag kan komma med detsamma, för han och drängarna äro klara med förarbetet. Av den något misstänkta doft, som så fort han öppnar munnen svävar genom luften, sluter jag ögonblickligen, att detta förarbete avslutats på ett fullt tillfredsställande sätt och småler till svar på hans elegant avrundade slängkyss. Så knyter jag schaletten mycket fast om huvudet, tar tråg och spak under armen och vandrar stillsamt ned till svinhuset med slaktarns arm lekfullt lagd om mitt liv. Utanför på backen stå två av drängarna och flina och slaktbänken väntar nyskurad och fin.

— Gå nu in först hon te sogga, säger slaktarn till mig och ger mig en uppmuntrande knuff i ryggen. Gå in tena och lägg de här repet om frambena — se sogga bler inte så rädd om de ä nån hon känner, som lägger snaran om’na.

Och så ger han mig en rännsnara i handen och öppnar dörren till stian. Och jag stiger in med gråten i halsen för att lägga snaran om suggans ben. Hon kommer emot mig med ett belåtet grymtande, men stannar fundersam, när hon ser att jag inte har något ämbar med. En liten stund står hon med utspärrade ben och stirrar, så tar förtroendet överhand och hon makar sig intill mig för att bli litet skubbad på ryggen. Jag kastar en hastig blick bakåt på slaktarn och drängarna, de äro allt för upptagna av ett slagsmål mellan ett par tuppar utanför för att ägna mina förehavanden en tanke, och med obeskrivlig ömhet kliar jag suggans smutsiga rygg medan hon stilla med korta små grymt ger sin förtjusning tillkänna. Jag kliar och kliar och skäms så jag rodnar, över att tårarna droppa ned på kinderna, men det är inte så gott att med berått mod leda ett djur till slaktbänken, som man under långa och svåra dagar gett mat och passning. Och suggan hade varit en god och tystlåten kamrat förresten, som aldrig förrått eller förvånat sig över de hemliga tandborstningsorgier jag firat inne hos henne ibland. En gång när . . .

— Nå flicka lilla hur går det? frågar slaktarns grötiga stämma, och med ett ryck slår jag snaran om benen på offret och lagar mig till att gå ur stian efter ett sista väldigt rivtag.

— Nej stopp ett slag, hojtar slaktarn och jag stannar lydigt och förväntansfullt, ty är han icke min förman, som kan befalla? Jo, känn efter om hon ä svullen under magen för ä hon de så måste vi vänta me å slakta na te nästa vicka, annars blir köttet så beskt å ont te äta.

Svullen under magen — jag gör en rådvill rörelse åt suggans buk, men min undersökning lämnar intet som helst resultat och jag tiger med en frågande litet generad blick på slaktarn, rädd att på något sätt förråda en okunnighet, som inte får finnas hos en rutinerad piga.

— Nå! säger han frågande och lägger armbågarna på stians skrank med en ledig och intresserad gest. Nåå?

— Jag vet inte, säger jag förläget med en blick på den smällfeta suggan. Jag vet inte, men jag tycker hon är svullen överallt!

Det skratt, som följer, hjälper mig över rädslan att deras misstankar blivit väckta och under stor munterhet dras den illvrålande suggan mot döden sedan ett rep även lagts om hennes ljusröda tryne. Stretande och med förebrående, bedjande blickar åt mitt håll vandrar hon steg för steg mot slaktbänken — magen har befunnits icke vara svullen och dödens timme är obevekligt och oåterkalleligt slagen. Allt under det hon utstöter höga jämmerskrin bindes hennes ben samman och med en väldig kraftansträngning kasta de tre bödlarna upp henne på bänken, slaktmasken sätts för pannan och med en stadig slägga slås järntenen in. En brusten, snyftande kvidan hörs just när slaget faller, sen blir allt tyst och med en kväljande känsla av motvilja ser jag slaktarn ta fram sin långa, blanka nyslipade kniv, som han med en van och mjuk rörelse för in i suggans fettdallrande, vitborstiga bringa. Den glider in så lätt och hastigt som sjönke den av sig själv, och när den dras ut sprutar en varm tjock blodstråle fram. Och så starkt är trycket att den når ända fram till mitt framåtböjda ansikte och sköljer över kinder och bröst och färgar mig mörkröd. Ett ögonblick är jag nära att släppa spak och tråg och alltsammans och bara springa, springa från gård och by och plats — hem till civilisation och mänsklighet igen, men så blygs jag att ge mig så lätt, biter ihop tänderna och rör med brådskande tag, medan det nödtorftigt avgnidna blodet på mitt ansikte stramar och torkar i solskenet.

Den sista ljusröda droppen blod sipprar ur den smala skåran, som kniven tillfogat, de långa darrningarna i den smutsiga vita kroppen ha slutat, och suggan står lik med all vårens härlighet kring båren. En nyss utsprucken hängbjörk vajar sakta över hennes huvud, en lärka sjunger i luften rätt över svinhuset, så den kan spränga strupen av hänryckning och på gödselstacken kråmar sig den guldbruna tuppen för de beundrande hönorna så det är ren synd och skam åt det. Jag tar mitt tråg och går sakta hem — paltbrödet ska bakas genast och våren och jag ha inget med varann att göra den här gången. Suggan dras på en ranglig och allt annat än elegant likvagn ned till brygghuset för att rakas, tvättas och skäras upp. Sen blir det min tur igen, när räntan ska tas under behandling, och i mitt stilla sinne funderar jag nog en smula om jag ska kunna reda ut den härvan.

Och när frukosten är aväten styr jag med någon liten bävan stegen till brygghuset, där suggans bländvita och välrakade stofthydda hänger ned från en väldig takbjälke. På ett bord ligger räntan, och med försiktiga fingrar för jag min vassa kniv in bland tarmar och andra inälvor och börjar sakta att lossa istret. Varje liten smula måste omsorgsfullt tillvaratagas — ister är en viktig ingrediens i ett lanthushåll — och med valna och talgiga nävar fördjupar jag mig i det ljumma och stinkande innanmätet. Det gäller att fara stilla och varligt fram med kniven, Gud nåde evinnerligen mig om jag skär sönder tarmarna! Då vågar jag inte möta Hildas förvånade och förebrående blickar. Att rensa dem till rena, fina fjälster är inte så svårt; det har jag gjort förr, när jag var liten en gång i världen och hade min största fröjd av att vara hos och med bönder. Förresten var det riktigt skönt att få händerna ordentligt ingnodda med flott, det gjorde dem så ovant mjuka och glatta och lindrade så behagligt svedan i de långa och djupa sårrevorna, som man alltid får av grovarbete. — Det tog nästan ett par timmar innan allt ister var bortskuret och med ett stönande av lättnad lade jag tarmarna i en bleckhink och gjorde mig redo att vandra ned med dem till ån där de skulle sköljas och rensas.

Där nere sken solen och kabbelekan i kapp och ån flöt tjock och lerig med vårlök på bräddarna. Jag krängde och vände suggans ännu varma tarmar, kände inte mer någon lust att ge mig iväg från alltihop. Herregud, när vädret är så vackert och korv så gott, varför skulle man då vara ledsen för att man måste vränga tarmar — om det nu också luktade litet illa, förfärligt illa till och med, så fanns det så mycket annat omkring som luktade gott. Jag började känna mig så verkligt nöjd med tillvaron, att jag inte ens brydde mig om att jag frös om händer och fötter så jag knappt kunde röra dem, och att jag drumlade med en lång bit tjocktarm så jag tappade den i ån och såg den flyta bort för mina blickar. När jag slängt det sista fjälstret i hinken såg jag mig noga omkring för att vara säker på ensamheten, och så smög jag bakom en buske och sträckte ut mig i solen i fem långa, härliga minuter. Och sen gick jag lätt om hjärtat hem att dricka elvakaffe och mjölka middagskorna.

HUR JAG FRESTADES OCH SEGRADE.

Det var en eftermiddag med strålande sol och milda vårvindar över slätten. Jag kom från svinhuset med de tömda grisämbaren i ett ok över axlarna, gick med sinnet fullt av hemlängtan och en liten smula förtvivlan över morgondagens väntande arbete: en hel stor tvätt, som skulle bykas och lakas och gnos, en hel stor tvätt, som kom att ta ett par dagar innan den ens kunde bli färdig att hängas till tork. Och jag tittade på mina händer, som blivit svarta och igengrodda av diskvatten och sotiga grytor, tittade på de röda sprickor och sår, som svedo överallt på fingrarna och ryste vid tanken på den skarpa luten, som skulle tränga in och göra svedan sjudubbel. Jag gick så i mina tankar och funderingar med blickarna ned i marken, att jag inte märkte den lilla skocken av drängar och barn, som församlats på ladugårdsplanen under livligt debatterande. Inte förrän jag var alldeles inpå dem såg jag upp och i samma minut ropade Erik, fördrängen:

— Kom hit du, ska du få se på en fin kärra!

»Kärran» var en gammal bil, som av en eller annan anledning förirrat sig till vår ladugårdsbacke — den stod där övergiven och tom med avstannad motor och såg ut som om den skämdes över sin existens i all lantligheten.

— Var kommer den där ifrån? frågade jag häpen, ty synen var lika ovanlig som överraskande här långt borta från civilisation och nymodighet.

— Anderson i Nyhult kom hit i’n och både han och den som körde’n ä inne hos bonn. Har du sett nån på så nära håll förut, du, som har vari i Stockholm?

— Jo vars.

— Har du åkt nån gång?

— Ja vars, de har ja väl me.

— Å fasen har du. Va de livat tyckte du?

— Ja de va de.

— Di kan köra tie mil i timmen me’n här.

— Me’n här! — jag kan inte hjälpa att min röst får en tämligen misstrogen klang och den blick jag kastar på motorhuset har nog rätt mycket förakt i sig — och värdesättning.

— Ja just me’n här, om de inte va tjuge, för de sa han som körde’n, schafförn eller va dom kallas. Ja tror min själ de va tjuge, du Arvid.

Arvid svävar på målet, han håller före att det var tio och det enas vi då om under allmän beundran och med vördnadsfulla blickar på det gamla skrället, som på sin höjd kan komma upp till fyra. Anna har också kommit tillstädes och Erik, som vill gälla för att begripa sig på litet av varje demonstrerar på ett enkelt och lättfattligt sätt mekaniken för oss.

— Här ser ni, säger han pompöst och visar på en skruv som håller fast glasskyddet — när man trycker på’n här så går vangen i gång. Å trycker man på’n lite hårdare så går de av bara faen.

— Tryck inte för guss skull, skriker Anna förfärad.

Erik ler smickrat och lugnande.

— Om ja tryckte så geck han, men då behövde ja bara dra i’n här — han pekar på växelspaken — så stannar de genast.

— Å tjyven gjorde de, du har då reda på alltingen också, svarar Anna i gränslös beundran. Jag kan inte återhålla ett stilla fnitter där jag står och slänger med mina ämbar vilket ögonblickligen förskaffar mig ett barskt: »va står du och grinar åt!» från Erik, som är mycket rädd om sin värdighet.

— Jag bara tänkte på jag, om du tryckte på knappen och inte hann stanna förrn du slog i väggen där borta, småler jag medan jag sätter ned mina hinkar och börjar knyta om schaletten för att ha något att syssla med som litet kan skyla mitt ansikte. Alla brista i skratt, till och med Erik ler blekt, men betraktar mig alltjämt med stadigt ogillande. Så harklar han sig, spottar och säger med outsägligt hånfull röst:

— Va’nte så säker du, att ja inte kunne stoppa i ti. Men om du kan sätta i gång attemobilen här å köra’n tie meter utan te välta eller fördärva’n så ska ja lägga opp hunnra kronor på stenen här.

Och därmed slår han karlavulet handen i en stor sten bredvid sig och skrattar med tillbakakastat huvud så alla hans präktiga löständer lysa. Jag blir allvarlig en minut, så knyter jag schaletten hårdare under hakan och tänker för mig själv med ett leende: »Om du visste, tänker jag, att jag har kört bil hundra gånger så visst som en, om du visste att mitt chaufförcertifikat ligger därhemma, så kanske du tog tillbaka dina hundra kronor, som du förresten inte har.» Jag ser mig om på dem, de skratta alla och vänta tydligen med stort intresse mitt svar, som jag hållit inne med alldeles för länge i deras tycke.

— Än sen då, säger jag långsamt. Tror du inte jag kunde; den konsten vore väl inte så stor. Men lägg du opp dina hundra först.

— Nej sätt i gång du först, så kommer pengarna nog fasen sen.

Jag ser mig om ännu en gång, det brinner i mig av begär att förbyta deras litet skadeglada miner i allmän förbluffelse och häpnad. Jag tar ett steg mot veven, böjer mig fram för att gripa den, men släpper den igen för att se efter om kontakten är på, vrider den åt rätt håll och tänker dra i gång, men rätar på mig och säger stilla medan det svider svårt invärtes:

— Du får nog behålla dina hundra du Erik. Men du kan då väl inte begära heller att en lagårdspiga ska veta hur en sätter igång såna här maskiner.

Varpå jag hugger mina ämbar och flyr undan frestelsen, medan skrattet följer mig ända in i förstugan. Men där tackar jag i all ensamhet högre makter som slog ned högfärdsdjävulen inom mig och hejdade mig i tid. Fast gud ska veta, att det var svårt att låta bli med deras flinande ansikten omkring.

OM HUR KLÄDER LAKAS.

Vi hade haft stor byk — den varade i tre dagar och allt, som smutsats under nära tre kvarts år låg nu rent och ganska vitt i karen, endast väntande på den avslutande lakningen, som skulle göra även den gråaste trasa snövit och skinande. I tre dagar hade vi tvättat och gnott, borstat och stått i av alla krafter från tidigt på morgonen till sent på kvällen; den ena bingen kläder efter den andra hade gått genom våra händer och blivit förvandlad, vilket också dessa samma händer blivit. Från att ha varit ingrott svarta och omöjliga voro de nu rena och röda med rynkigt skinn, och de långa sårrevorna lyste rosenfärgade, djupt inbäddade mellan uppsvällda vita kanter. Knogarna hade fått runda hål efter all gnidning av hårt linne i den starka luten, armarna brände som voro de flådda och prunkade i den vackraste purpurfärg. Det var tredje dagens sista kväll, den sista skjortan var mellan våra nävar och Anna sjöng för full hals, medan händerna flögo i takt över tvättbrädans randiga bleck. Så lyfte hon skjortan och synade den i de sista svaga strålarna från solen, som just kröp ned bakom kyrkans ljusgröna lindar, vände den på alla håll, slängde ner den i baljan igen och tog ännu några hårda rivande tag mot brädan, så vred hon ur löddret med väldig kraft så det riktigt knakade i sömmarna och slängde den ifrån sig i det stora karet, där all den andra tvätten låg.

— Nu du! Jestanes att en änteligen ä färdi. Skynn dej å vri ur så gå vi opp och äter. Ja ä så förbaskade hungri. Va livat de ska bli i kväll du — tänk du, va pöjka här kommer. Ända bort från Svalberga kommer di du å Hilda hon har bakat hela dan. Fy fasan du, ja säjer de, att en bara ska va så trött! Å att de ska göra så tjyvens ont i hännera — å föttera me för den delen! Har du inte ont i hännera? Du, ja säjer de, har du inte ont i hännera?

Ty jag var inte rapp nog med svaret utan står i dystert beskådande av min skjorta, som inte på villkor vill bli ren om halslinningen trots skurborste, tvättbräda och ivrig gnuggning. Nu hörde jag och svarar sakta och tankfullt:

— Jo, tvi hunnan visst gör det ont i händerna. Om jag hade den här usla skjortan ren ändå.

— Få se på’n. Ren! Den måtte väl va ren om nån ä de.

— Men ve halsen.

— Ä kössme! Du tror väl allri, att en ska ta livet åv sej för å ta bort den lorten. Den går allri dän — å går han, så går han i laken. Ge fasen i å stå och gno på’n länger, vri ur en å släng’en. Bonn ä inte så fjäski måtro.

Ingalunda behövde detta sägas mig två gånger, jag vrider och slänger skjortan och med ett befrielsens skratt sträcka vi armarna i luften, räta på ryggen, som känns som vore den mitt av och stöna av välbehag över att ett strängt och tungt arbete ligger bakom oss. Det som nu är kvar är ju bara lek jämfört med det förra och denna kväll ha vi länge sett fram mot som en stor och sällsynt glädje. Ty blev det inte en brakfest i kväll så över alla gränser rolig och fin! Lakgille — det är saker det för pigorna på landet och ett eftersträvat nöje att få komma på, så det var då alls ingen under, att pojkar kom sättande ända bort från Svalberga.

— Har Hilda bakat sa du? frågar jag Anna, som även haft en del innegöra och därför visste litet bättre besked än jag, som stått i brygghuset hela dagen.

— Joo du. Hon har bakt så dant med vetbrö å skorper så ja tror de räcker te femti människer. Men här kommer nog många me. Tänk du, va livat du! Tvi hunnan du va livat!

Annas ögon blänka vid bara tanken, och jag strålar nog också av förtjusning, ty varje litet nöje är så oändligt välkommet, varje liten omväxling så efterlängtad. — Vi ta på oss schaletterna, lägga in några långvedsträn under pannmuren, som är fylld till brädden med rykande varmt vatten och så kila vi hem till maten, som väntar i form av risgrynsgröt och färskt bröd. Hilda har verkligen bakat och så mycket förstår till och med min ovana blick, att nog kommer det att räcka till och bli över om det så komme femtio personer. Hilda knusslar aldrig. Regält ska det vara.

Just som Anna lagt för sig sin tredje enorma grötportion komma de första gästerna fnittrande. Det är tre flickor från granngårdarna, som ombetts att komma litet före, för att hjälpa oss »få undan». De bjudas på gröt också och under dödstystnad sleva de den i sig, milt uppmuntrade av Anna och mig att lägga in ordentliga kvantiteter. Äntligen äro vi alla färdiga, och avdukning och disk ta sin början med otrolig kläm. På mindre än en halvtimme är alltsammans gjort, sopningen omhändertas av flickorna, och Anna och jag störta upp på kontoret för att välja ut aftonens elegans bland vår ingalunda storartade garderob. Anna bestämmer sig för en skär blus och jag för en grön, båda ska vi ha randiga förkläden utan bröstlapp och så tar jag ett steg för att gå ned, med kläderna över armen och helgdagskängorna i nypan. Men Anna tvekar och står kvar framför min koffert med ljuset betänkligt på sned och stearinen drypande nedför fingrarna.

— Skynda dig nu och kom, säger jag otåligt med ett trevande steg mot trappan.

— Nej, vänta ett tag du! hon står kvar inne på vindskontoret och jag hör på hennes röst, att något viktigt är i görningen.

— Nå, vad vill du då?

— Kom in igen ä du snäll.

Jag vänder om och undrar i mitt stilla sinne vad som skall bli av. Hon står kvar på samma plats, litet vänd ifrån mig, men jag ser, att hon är rödare än vanligt om kinderna, och ljuset låter hon drypa så det är en ren skam.

— Joo, ser du, jag unnrar — — — jag såg i ditt kôffer en gång, när som du visade de där skrinet du fått av Bernhard, att du hadde en krustång. Å Anders han kommer ju i kväll å han ä så gla i krusit hår. Å de kan en ju få me en sån dära tång?

— Joo, det tänker jag väl. Inte för jag använt den någon gång för jag fick den en gång på en sån där basar du vet, på Lyckans hjul. Men nog kan en väl bli krusig av den, det är inte farligt. Fast man får nog värma’n bra.

— Tror du de, att man blir krusi åv’en. Tänk du, va Ante skulle bli förvånad. Får jag låna’n du, så ska jag värma’n på ljuse. Men säj ingenting te jäntera.

Jag plockade fram tången med ett litet leende, men inom mig var jag mycket rörd. Och efter en misstänkt lång stund kom Anna ned med fyra små tafatta lockar i pannan och så själaglad så det var en fröjd att se henne. Flickorna beundrade inte måttligt och hon klädde sig nu i rykande fart, det betydde inte ett smul om en hake kom snett eller en knapp var ur, »bara man får laserna på å kommer i väg!»

Utanför brygghuset stod redan en stor mörk klunga väntande, när vi rusade utför backen, och det dröjde inte länge förrän lampor och lyktor blivit tända och tvättstugan var full med folk. Det var liv och lejan redan från första stund, och det brassades på under pannorna så ångmolnen hängde som dimmor i luften. Kaffepanna hade vi haft med oss, bröd, socker och grädde likaså, och medan vi flickor dukade och gjorde i ordning allt till festen skredo pojkarna till sitt arbete för kvällen och började lakningen.

I två kolossala kar lågo alla vita kläder tätt packade, varv efter varv ända upp till randen. I botten lågo stadiga askpåsar, väl omsvepta med skynken och vilande på ett lager av tombuteljer, för att vattnet lätt skulle rinna undan. Ur pannmuren hämtades nu kokande vatten i stora skopor på långa skaft och östes över kläderna. När så mycket fyllts på, att karet kunde anses mer än till hälften fyllt, lossades en plugg i dess sida, alldeles intill botten och det heta vattnet strömmade ned i en så, nu inte längre klart och vitt utan redan svagt gulfärgat av askan. Så hälldes det i pannmuren igen, kokades och östes på nytt över kläderna. För var gång blev färgen allt gulare och starkare och till slut var luten så stark, att det sved på fingrarna om man fick den på sig. Ju längre det lakades desto finare och vitare blevo kläderna och ju roligare en lakfest var, dess bättre blev lakningen gjord. Pojkarna öste och öste, delade upp sig i lag och organiserade arbetet, och ibland kunde man hålla på både till tre och fyra på morgonen.

Det dracks kaffe också vill jag lova — den ena pannan efter den andra koktes av flickorna och brödstaplarna sjönko ihop för anfallen med sagolik hastighet. När kaffet var slut plockades det fram saft och vatten medan pojkarna lakade och imman stod som en vägg i rummet. Det var knappt man kunde se från den ena hörnan till den andra och luften blev tung att andas till slut, men vad i all världen betydde det! Allteftersom timmarna ledo steg stämningen och till slut var den så hög, att den absolut inte kunde bli högre. Spelman hade det kommit också naturligtvis och dansen gick för fulla segel på det våta golvet, som var så halt av vatten och lut att allt emellanåt en kraftig kullerbytta slogs i hastigheten. Brännvinet kom fram under nattens lopp, pojkarna styrkte sig och lakade, brände sig på skopskaften, svuro och skreko, skrattade och hojtade. Då och då försvann ett par ut i mörkret — utanför dörren låg natten som det svartaste svarta utan stjärnljus eller måne, kallt var det så det isade genom märg och ben och en kulen blåst ven om knutarna. När man kom utifrån in i värmen slog ångorna av kaffe, lut, brännvin och väta en mot huvudet så man blev het och yr, handklaveret drillade och gnällde, dansen svepte så golvet rungade och skratt och skrik ekade.

Lamporna brunno ut så småningom, ett ljus brann till sist ensamt och sorgset fladdrande på pannmurens kant för att lysa de arbetande, och skenet från elden flackade rött och oroligt över väggar och tak, glänste i de små svarta, fyrkantiga fönsterna och speglade i kaffepannans bukiga koppar. Lakvattnet var brunt och starkt och sköljkaren började lagas i ordning medan det lediga kavaljerslaget klämde i med en hejig sjömansvisa. Annas fyra små lockar hade raknat i fukten och hängde raka utefter panna och kinder, men Anders var redan så bedårad han kunde bli och satt i ett hörn på en upp- och nedvänd balja med munspelet i ena handen och Annas hand i den andra, hennes huvud låg mot hans axel och det randiga förklädet var brett under dem till skydd mot vätan.

När dagen kom silande, grå och kall, var ilakningen klar och en sista kaffepanna sattes på elden medan de kokheta kläderna lades i sköljkaren. En sista vals speltes upp, den sista kaffekasken dracks, den sista visan sjöngs och skrattande drog hela den unga skaran hemåt i gryningsdunklet till ett par timmars sömn innan arbetet började på nytt. Anna och jag plockade blixtsnabbt ihop koppar och glas, bommade igen brygghusdörrarna och knegade in i vår kammare, trötta och sömniga, klädde inte av oss ens — vad lönade det, när vi skulle upp om två timmar — och sovo innan huvudet nått kudden.

OM MORDET PÅ GREKISKA KUNGEN, LOTTERI OCH KATALOGER.

Man gick därnere i den fullständigaste ovetenhet om allting, man visste rakt ingenting om vad som hände ute i stora världen. Tidningar köptes nästan aldrig och köptes det någon var det vanligen endast Veckojournalen, och i den får man just inte veta några så alldeles färska eller sensationella nyheter. Endast allt gick sin trygga och jämna lunk så var det bra, vad betydde det, om himlen ramlade ned i socknen bredvid, bara den inte ramlade över oss.

Jag minns en dag vi höllo på att baka, jag stod just lutad över ugnsrakan för att skyffla ut glöden, när Hilda slog ihop händerna av förvåning och ropade med ivrig och upphetsad röst:

— Nej men jämmerligen, nu ä di väl ändå riktigt stolliga i utlandet. Nu har di skjutit kungen i Grekland!

Jag släppte rakan i häpenheten och snodde mig tvärtom med förfäran målad i mitt anlete. Anna ställde med en väldig duns ifrån sig diskbaljan, som hon just skulle tömma och båda stirrade vi förväntansfullt på Hilda, som låg framstupa över köksbordet och läste i en utbredd tidning.

— Di sköt’en i huvet å han dog mesamma å mördaren har di taji. Han får’et väl trevligt, uslingen. De skulle allt tjyven va kung nu för tiden.

— Men att de ha skjutit honom igen, sade jag med ett dunkelt minne svävande för mig, att en kung sköts där för något år sedan. När var det?

— Den sjunde dennes står de bara, eller om de ska va den sjuttonde. Dä bortrevet ett stycke just där.

— Vad är det för en som ska bli koning nu då, frågar Anna med djupt intresse.

— Kronprins Konstantin ska tillträda regeringen står de.

— Ska di ha två kungar i rad som heter Konstantin då? kan jag inte hålla inne med, ehuru en så ingående kännedom om grekiska kungens namn ingalunda är på sin plats för en lagårdspiga.

— Han som di tog dö på hette Georg.

— Å hunnan! utbrister Anna allvarligt. Hette han Georg. Att di har så kristna namn i Grekland. Tänk, hette han Georg.

Nu kommo drängarna in till kaffet och nyheten berättas också för dem. De ta saken lugnt och filosofera endast i allmänhet över kungars ändlighet, såväl som andra dödligas. Bonn, som också kommit in, håller ett vältaligt föredrag om bomber och gevär och mördare i gemen och det hela resulterar i några hemska historier om mordattentat mot presidenterna i Amerika. Men jag går alltjämt och grubblar och tycker, att det är förfärligt besynnerligt. Ända tills jag i smyg tar fatt på tidningen och noga undersöker om intet datum kan påträffas. Då hittar jag långt upp i en hörna det jag väntat — nyheten är ett år gammal. Varligt meddelar jag upptäckten och den tas lika lugnt som mordet nyss, litet skratt bara, så övergår man till presidenterna igen och grekiska kungen framlever alltjämt sitt liv, ytterligt nonchalerad av Taninges invånare.

Detta har jag berättat bara som ett litet bevis på den nästan otroliga slöhet, som utvecklades så fort det gällde några händelser utom socknen eller till och med den närmaste trakten. Bondetåget visste de inte mycket om därnere, dess verkningar ansågs inte på något sätt märkvärdiga och av valfeber och agitation märktes icke ett spår. Tidningar voro till för att man skulle få billigt och bra papper, det var egentligen det enda existensberättigande de hade — jo förstås, följetong och berättelser och sådant hade ju alltid sitt intresse. Men papperet sattes högst och ett paket inslaget i en tidning ansågs bra mycket finare och trevligare än om man svepte in det i vanligt omslagspapper. Den enda gång jag minns, att det verkligen frågades efter och köptes tidningar var, när det varit dragning i något större svenskt lotteri, då ska jag säga det var väntan och längtan efter dem. Allesammans spelade de på lotteri, både drängar och husbondfolk och till och med Anna, så hade hon en kvarts lott, som hon väntade sig något storslaget av. Hela trakten var gripen av lotterifeber förresten och det förlorades mycket pengar där. Somliga spelade i svenska lotteri, somliga i danska och tyska, ibland vunno de kanske en tjugu, trettio kronor eller just så mycket att de blevo uppiggade att fortsätta. Och ständigt cirkulerade de förunderligaste historier om folk i grannsocknar, som vunnit 5—10000 kronor i ett enda tag. Anna hade fått fem kronor på sin danska kvarts lott en gång och den femman talade hon beständigt om, när jag försökte avråda henne från vidare extravaganser på lotterispelets motgångsfyllda bana.

— Neej du, ja slutar inte. Å Anders han säger också de, att ja gärna kan hålla i. Feck ja inte fem kronor en gång skickandes utan att ja visste ett smul om. Va fasan, om de också kostar lite å ha lotten kvar, så ä de i alla fall så förbaskade livat. Å förra gången du, så hadde ja nära på vunnit hunnra kronor, de va bara en nia som skillde. Joo du! Nästa gång kanske ja får rätt nummer te tietusen du, va säger du då då? Du, va säger du då då? Då går du nog och köper dig en du me!

En annan vurm, som dock mera uteslutande angripit den manliga ungdomen, var kataloger. De skickade efter kataloger från gud och hela världen, alla firmor, som annonserar om »kataloger gratis och franko» fingo beställningar, åtminstone från drängarna på Taninge och deras favoritnöje var, att studera dessa vanligen mycket innehållsrika häften. I synnerhet voro Åhlén och Holms högt älskade, och allt som oftast rekvirerades också de mest besynnerliga saker ur dessa kataloger: patenterade hängslen med så många tampar och spännen, att de lyckliga ägarna visste varken ut eller in, när de skulle ta dem på, hundrabladiga knivar som kunde användas till de mest otroliga saker. Det fanns ostronöppnare på dem — aldrig för jag tror att någon av innehavarna av dessa härliga knivar någonsin i sitt liv sett ett ostron eller får se ett heller — champagnekorksupptagare, konservlådsbrytare, cigarrettändare, nagelfilar, skrivpennor, patronkratsare — o, det var ingen ända på vad det fanns allt på dessa underbara knivar, som det tog en halvtimme att bara fälla upp allting på. Det kan förresten ingen beskriva allt annat märkvärdigt, som beställdes ur dessa kataloger: det var bläckhorn att bära i fickan och portmonnäer som ingen utom ägaren kunde öppna och emellanåt inte ens han, ty han glömde ibland bort mekaniken, som var fruktansvärt invecklad — det var nycklar som gick till alla lås, men vid företagna prov visade sig ha en löjlig motvilja att öppna ett enda, det var cigarretter, som exploderade rätt som man rökte dem i allsköns lugn och ro och höll på att skrämma slag på de oförberedda, det var garanterade amerikanska fickur till 4.50 med väckarsignal och självlysande urtavla och speldosa och vackra fotografier av mer eller mindre sköna kvinnor; vad garantin beträffar, så fanns det intet närmare bestämt om den i katalogen — det var reservoirpennor, som alltid strejkade och endast avlevererade bläck i så måtto, att de jämmerligen bläckade ned skrivarens händer tills de mest voro att förlikna vid en niggers, det var alla möjliga mystiska böcker för älskande och nygifta och länge gifta och ogifta, för alla möjliga äktenskapliga och inte äktenskapliga stadier, det var svångremmar av ny och oerhört framstående konstruktion, det var — nej, det tar aldrig slut om jag så sutte och räknade upp sidor framåt. Men jag måste i alla fall uppehålla mig ett ögonblick vid munspelen. Våra drängar skrevo efter munspel så gud sig förbarme vilka förmögenheter de lade ned i dem. De hade munspel med klockor på, med trumpeter, med trummor, de hade munspel så små att de försvunno i handen och knappt syntes mellan läpparna och munspel så stora och långa och breda att de voro en halv meter på längden, munspel i moll och munspel i dur: »Svenskens älskling», »Hjärtats ros», »Hemlandstoner», »Valsesmek», »Harpotoner» och vad de nu hette allt. Något som också mycket intresserade var cittror, ackordcittror, vilka klingade i ljuvliga ackord när man tryckte på en filtklädd träribba, som låg tvärs över strängraden. Det fanns många träribbor att klämma på, ju finare cittran var dess flera ribbor var det, och det blev en storslagen och klangfull musik, när en stålklädd tumme rasslade fram över klaviaturen och en konstförfaren hand tryckte på ribborna. Det var i synnerhet en cittra, som väckte Annas livligaste beundran och åtrå där den stod uppritad i en katalog, förgylld och utsirad och bärande namnet »Himlatoner». Om hon nånsin vann så mycket som den kostade, 32 kronor, på sitt lotteri så skulle hon då sannerligen inför Gud ögonblickligen inköpa den cittran:

— För ja säjer de du, en cittra de nåntingen som inte alla har å den låter så förbaskade väl te sånger — ja te viser me för den delen. Å om ja vinner du — ja säjer de du, att om ja vinner femti en gång så ska ja köpa »Himlatoner» å den här fickspegeln te Anders. För den ä välan stili?

Fickspegel n:o 0182364, stod det i katalogen, av röd saffian innehållande spegel, kam, mustaschvax, nagelpetare, nagelfil och nagelpomada.

HUR ANNA BLEV RÖSTRÄTTSKVINNA OCH LITET ANNAT PRAT.

När man försöker att i minnet leta sig tillbaka till en tid som varit fylld av tusen nya intryck, av tusen nya saker och många nya människor, så är det ibland alldeles omöjligt att hålla samman allt. Man minns en sak, två, tre med oändlig tydlighet, andra sjunka undan och låta inte fånga sig. Man kan inte minnas dem en och en, utan först i en lång kedja, som drar allt och alla med sig. Och börjar man väl veva upp den kedjan komma alla minnen farande, störtande, och man hinner inte ens reda upp dem förrän de dragit förbi. Det är så med mig så fort jag låter tankarna gå tillbaka till min månad på Taninge — den var lång, men gick ändå så förvånansvärt fort. Varje dag var så till sista minuten fylld av arbete och möda och varje natt försvann som en minut i djup och tung sömn. Varje dag förrann lugn och lång under samma ständiga tramp, samma enahanda sysslor, som länkades den ena i den andra utan en sekunds andrum. Och varje kväll förde med sig en förnimmelse av vila och ro och en oändligt starkt känsla av tillfredsställelse över en dag använd just som den skulle användas. Ingenting på jorden skänker en sådan glädje som kroppsarbete, ingenting har en sådan förmåga att lugna, stilla och liksom rena allt inom en. Man får ingen plats över för tankar, som oroa och plåga — man knogar tills dagen är slut, då sjunker man ned på en stol likt ett tåg som stannar, och man orkar endast tänka så långt som: nu är jag allt bra trött, gudskelov att det är kväll. Och så stupar man ögonblickligen i säng och sover innan man hunnit dra täcket till rätta. Jag minns de första kvällarnas kväljande trötthetskänsla, och jag kommer ännu ihåg den avundsjuka beundran jag ägnade Anna, som så fort hon visste sig ledig bara slog sig ned på en stol och sov.

— Är du trött? kunde jag fråga, men fick till svar endast en förvånad blick som lika tydligt som ord sade:

— Ä du dum, du. Visst ä ja trött, när kvälln kommer.

Men när hon på morgonen vaknade, gick hon ständigt med lika lugn, belåten iver till arbetet, som hon utförde snabbt och väl och med samma glada villighet så lång dagen var. Vad jag beundrade henne och vad jag beundrar henne ännu! Och vad jag avundas henne den måttfulla styrka och kraft varmed hon gjorde allt. Hon berättade för mig ibland hurudant de hade det om vintern, och jag tyckte jag kunde se henne framför mig, hur hon stövlade genom snö och väta, ut och in, fram och tillbaka med sin snälltågsfart och sina röda kinder som alltid voro lika skinande röda och runda. Och jag tänkte för mig själv, när jag överhuvudtaget hade hunnit så långt att jag orkade tänka, och det var minsann inte de första fjorton dagarna: jag skulle önska att alla små hemmaflickor uppe i Stockholm finge vara med om detta, finge se och begrunda vad allt de kunde ha att lära av denna bondpiga, när det gäller arbete och förnöjsamhet, att de en enda dag bleve satta att göra alla hennes hundrade sysslor, som i sig själva äro så enkla och litet invecklade — jag skulle önska, att de bara en enda dag finge känna vad verkligt tungt och strävsamt arbete vill säga, och att de skulle förstå, vad detta arbete betyder, hur viktigt och nödvändigt det är och hur stort i all sin ringhet. Men det kan ingen förstå, som ej prövat på, tror jag. Varför skulle annars just denna del av kvinnoarbete vara så litet värderad och så lågt betald?

Tidens frågor hade ingen som helst betydelse för Anna — hon visste inte mer vad som skedde ute i världen än om hon levde på en obebodd ö i norra Ishavet, och vad kvinnosaken beträffar, så visste hon inte om att ett sådant ord existerade en gång. Aldrig i livet hade hon funderat över rösträtt eller likställighet med mannen, det låg något så komplett omöjligt i blotta tanken härpå, att jag hade mycket och stort besvär innan hon ens begrep, att det fanns kvinnor som kämpade för något så galet.

— Ja tycker de ja! De skulle allt bli någe de om du eller ja gav oss te riksdasmän. En kunne lika gärna villa bli kung mesamma. Tsss, ja har välan allri hört sån lort förr, du ljuger bestämt i mig alltihop.

Men jag försäkrade, att det var sanning och utlade därpå i enkla ordalag hur orätt det är att manfolk ska ha allting så mycket bättre. Tänk bara på drängarna, utslungade jag i hastigheten utan att egentligen ha en tanke på om det verkligen var något att anmärka på deras företrädesrättigheter. Men det tog skruv. Annas glada uppsyn fördunklades av ett lika intensivt som ovanligt tankearbete och till slut utbrast hon med gravlik röst:

— Ja, tvi hunnan du! Du har allt rätt du — tänk bara på pôjka hur förbaskade bra di har’et. Di får sova midda varenda dag, när en annan måste diska å fäkta å stå i. Å varannan sönda ä di lediga alldeles, å arbetar di, så ä de bara me å se te hästarna, så då sover di mest hele dan. Inte har vi just nå ledit då inte. Javisst du — fy fasan du, så orätt de ä när en tänker efter!

Varpå Anna blev rösträttskvinna och aldrig slutade att så fort hon fick se mig dra fram nya bevis på hur mycket bättre pôjka hade det än vi. Jag undrar om den branden flammar än i hennes själ — kanske skulle jag aldrig ha tänt den, men det var så svårt att låta bli. Även Hilda anslöt sig för övrigt till rösträttskravet, men bonn ogillade det i allra högsta grad. Och drängarna också naturligtvis. Ogilla är inte rätta ordet precis, ty de förstodo inte, att det verkligen kunde vara på allvar en förnuftig människa önskade likställighet mellan män och kvinnor, men de skrattade ut idén och skämtade gruvligt med oss som kunde tro på sånt.

Nej man visste ingenting om yttervärlden, man nästan glömde att den existerade. Jag minns hur jag ibland gick och tänkte: tjugu mil härifrån ligger Stockholm, en stor stad med många gator. När solen går ned här och allting blir mörkt, tändas där tusende lyktor och människor gå på teatrar och baler. När vi äta kvällsmat äta de middag och när vi äta middag ha de nyss stigit upp. — Vad det blev märkvärdigt allting på avstånd, så underligt och främmande som om det aldrig existerat. Ibland trodde jag inte att det fanns. Trodde att jag drömt alltsammans och att mitt liv allt framgent skulle gå som en pendel mellan morgonmjölkning, middag och kvällsmjölkning, då och då med arbetets välsignelse i form av lördagsdanser och söndagsvila. Anna hade hela sitt unga liv aldrig varit med om annat, aldrig vetat om något annat och hon såg framåt mot en existens som ej i sig inneslöt annat än arbete, samma enahanda, tunga, välsignade arbete, som ger födan ur hand i mun. Möjligen tänkte hon väl bli gift, få eget hem med sin Anders en gång — hon talade om det med en litet förlägen och glad rodnad. Men vad blir det till annat än ännu mera, ännu tyngre arbete med ansvar och oro för var dag som kommer. Barn blir det alltid övernog av och de äro alltid välkomna hur fattigt ett bondhem än är — men Gud skall veta, att om de ge glädje så ge de också arbete och bekymmer.

— Kan Anders få sig en egen gård någon gång? frågade jag Anna en kväll när vi resonerade allvar.

— Nej, egen gård kan han la allri skaffa sej, men en bra statplats kan han få. Och statfolk ha ’et bra må tro. Arbete ä de förstås, men en slipper teminstingen oro för brödfödan.

— Vill du gifta dej snart?

— Ånej, dä ingen brådska. En har de bäst så länge en tjänar å ja lägger ju av lite omsänder. Bättre än ja har’et här kan ja allri få’t, me snällare husbonnfolk, å tänk du, att vi har egen kammare! Dä inte på alla ställen di har de inte, utan di får allt ligga i köket för de mesta. Arbete ä de mycket här, de måste en ju medge. Men ja säger de du, ja säger de, att när di ä så snälla mot en som di ä här, så va tjyven gör de om en får arbeta lite. De gör en väl gärna. Å tänk va Hilda själv står i! Hon ä minsann inte den, som låter pigera sina göra de mesta å tar själv de lättesta. Dä inte många här på trakten inte som arbetar som hon inte.

Anna slutar sitt lovtal med en bekräftande nick och jag håller med av fullaste hjärta. Hilda är märkvärdig! Från morgon till kväll i fullt fläng, alltid glad, alltid vänlig, alltid en god och präktig kamrat i arbetet. Aldrig hörde jag under hela den månad jag var där ett ovänligt ord eller en otålig tillrättavisning.

— När jag ser att folk gör sitt bästa, kan jag inte begära mer, sade hon en gång på tal om arbete. Här är mycket att göra och tungt göra, och man ska’ inte begära orimligheter.

För övrigt var hon ordentlig och noggrann så långt hennes begrepp sträckte sig — i en bondgård kan det ju inte gå till som i ett herrskapskök, och var Hilda i närheten så aktade sig Anna mycket noga att slarva alltför mycket med renligheten. Hilda hade dessutom ett stort och strålande sinne för humor och vi hade stunder ibland ute i köket då skrattet skallade utan hejd, så länge och stormande att bonn ibland måste pallra sig ned från drängkammaren och sömndrucken plira i dörren för att fråga vad som i all världen stod på. Vad ett skratt kan lätta och lysa upp! Vad det hjälpte mig över många svåra stunder därnere och vad bönder, när de äro bland sig själva, egentligen äro för ett muntert och glatt släkte, med uppfattning av löjligheter och situationer! Utåt äro de allvarsamma, litet trumpna och mot »herrskap» iakttaga de en förnäm tillbakadragenhet som ofta alldeles oriktigt tas för tröghet och slöhet. Ju mer man är tillsammans med bönder, ju närmare man kommer dem inpå livet, desto mer lär man sig förstå och uppskatta dem, desto mer grips man av beundran för deras sega, lugna arbete, det samma år ut och år in, ofta tröstlöst, vanligen just så givande att debet och kredit gå nätt och jämnt ihop. Starka och stadiga leva de fram sitt liv, männen väderbitna och säkra av allt arbete utomhus, kvinnorna i förtid utslitna, bleka och tunna vid 30 år av barnsängar och släp från morgon till kväll. Men de äro nöjda: dagarna gå, den ena före och den andra efter, bara maten räcker och man får ha hälsan så är allting bra.

OM EROTIK OCH KYSKHET.

— Fy fasan du — tro aldrig på karar! var Annas ständiga och ideligen upprepade varning till mig. Ja säjer de du, att ja ä så rädd för karar så dä knappt ja törs dansa me dom på logen en gång. Di lurar flickorna så dä synn å skam å mamma hon har allti sagt att dom ä de farliaste som finns.

— Då törs du väl aldrig gifta dig heller? frågar jag, ty detta är innan Anders dykt upp vid horisonten.

— Jo gifta! men innan en kommer så långt du, så ä de mycke! Innan en får dom dit du! Gifta sig det törs en väl, men var du säker på, att kan dom komma unnan prästen så gör dom.

Anna ser otroligt viktig ut och hennes runda ögon stirra rätt ut i begrundan. Anders är ännu en chimär och hennes själ har ännu inte berörts av kärlekens förunderlighet. Varför hon med den utomståendes obarmhärtighet välbehagligt dröjer vid faran av umgängelse med manfolk och oklokheten av att intressera sig för dem, och aldrig kan hon i nog starka ord framhålla sin rädsla och avsky för dem.

— Du är dum, predikar jag med den förlovades säkerhet. Karar ä inte ett smul farliga. Egentligen ä de bara dumma.

— Dumma! Dom! Näej du, men jäntera ä dumma, dä va dom ä! Ä de undlit om ja ä rädd, när ja har så många bekanta flickor som de gått galet för. Har ja inte en syster kanske som kom hem i vårasse — å nu sitter hon där me en unge å pojken som ä far te’n ger tjyven i bå henne å barnet. Han har inga pengar å hjälpa dom me å nu får mamma ha dom båda två. Dä inte rolit inte å komma hem på de viset. Förr ginge ja i åna än ja tordes gå hem om de blidde så för mej. Ja säjer de du — va tror du dom skulle säja hemma om du kom hem å talte om, att du skulle få en oäkta. Ja bara säjer de, va tror du din mamma skulle säja?

— Det vet jag verkligen inte.

— Nä, du vet inte de, å de vet inte ja heller. Men fy tjyven, de säjer ja. Förr ginge ja i åna två gånger om. Måtro, di går här å ä så styva med sina fästmän, jäntera så länge de varar, för glädjen ä inte så lång. Sen går dom där. Å pojka har inte så dom kan gefta sej å knappt så di kan hjälpa te å betala för ungen. Tror du dä så livat då? Nej, ja säjer de du — fy fasan för karar! Malkus ville ja skulle gå me’n ut å gå i lördasse, men ja akta mej ja. Å tro inte på Bernhard du!

— Bernhard! Joo då, han ä trogen ska du se!

— Jo ja tycker de. Feck du inte ett vy från Agnes eller va hon heter i går, som sa att hon sitt’en på gatan me en annan flicka å att han vände sej bort när han feck si’na. Ä de å va trogen de?

Jag blev blodröd i ansiktet av återhållet skratt och välsignar inom mig min systers blixtrande idé att pr vykort underrätta mig om min obefintlige Bernhards otrohet — så tittar jag upp och svarar med allvarsam, litet orolig röst:

— Äsch, det var nog bara hans syster som kommit till stan. Han skulle väl visa henne omkring.

— Syster, jo de trodde du allt. Nej du, han ä nog minsann inte bättre än andra inte. Å om han också skriver i brevena »din i döden» eller va de va du visa mej, så betyder de nog inte längre än te nästa vicka. Var lugn för de du! — Nä, nog ska en känna en pojk förbaskade väl om en ska va bekant me’n någe närmare, dä då säkert.

Dessa förståndiga och väl eftertänkta principer framlägges på onsdagen och kompletteras och utlägges under de följande dagarna. När lördagskvällen randas har Anna så ont i fötterna, att hon ett ögonblick nästan funderar på att stanna hemma och krypa till kojs i stället, men hon kan inte motstå frestelsen, utan drar med möda och många hädiska ord på sig helgdagskängorna, iskrudar sig dansstassen och linkar ner till vår loge, som denna gång upplåtits. Trött men strålande står hon där lutad mot väggen, pratar och fnissar med flickskocken och avvaktar att första dansen ska klämmas i av spelman. Under hela väntetiden fara hennes ögon över till pojkraden och de få en spelande förväntansfull glans — egentligen tror jag att Anna djupast in i själen har en obegriplig svaghet för manfolk och hon ser hissnande förtjust ut så fort någon av drängarna hemma trakterar henne med en liten välment klapp på de mest avrundade delarna av hennes runda lekamen. Förtjust och på samma gång oändligt förskräckt.

När äntligen de första tonerna komma drillande blir det rörelse i de skarpt avskiljda flockarna. Manfolkssidan stegar beslutsamt över till kvinnfolken och valsen går sjungande över logens glatta golv. En lång grov dräng kliver fram till Anna, låter högtidligen presentera sig av en bredvidstående flicka och nickar till uppbjudning. Men Anna gör svårigheter, jag hör hennes litet suddiga röst tala något om att hon har så »förbaskade ont i föttera», ett livligt samtal om fotsvett börjar därefter mellan de två, men ledsamt nog jag får inte höra mer förrän jag redan är mitt upp i dansen. Men när nästa polkett stäms upp ser jag Anna skinande av belåtenhet svänga omkring i den långe drängens famn i total glömska av både trötthet och värk. Sen såg jag henne inte mer, men det var så mörkt, att man knappt kunde skönja handen framför sig i de svartaste krokarna, mycket mindre då känna igen någon i den virvlande farten. Bortåt ett-tiden var dansen i alla fall slut och på mycket trötta fötter vandrade jag hemåt, nästan i sömn när jag fumlade mig in i förstun och tog efter nyckeln i kammardörren. Jag sökte och sökte, den fanns inte, jag knackade på dörren, men fick intet svar, hörde endast ett sakta skratt inifrån och en viskande mansröst. Ett ögonblick blev jag klarvaken av häpnad, stod en stund i stilla grubbel över människohjärtats förunderligheter, sen kom sömnen tung och oemotståndlig igen och med en snyftning av trötthet och leda vandrade jag sakta vägen tillbaka mot logen, steg in i ladan, kröp ned varmt och mjukt i halmen och sov tills Anna litet förlägen och med en försynt ruskning väckte mig till mjölkningen.

Vi pratade inte mycket den dagen, men när kvällen kom och dansen närmade sig igen säger Anna med en stark rodnad:

— Jo-e, nu-e — om du ville ligga på skullen i natt me. Jag ska gå dit me fäll’n så du inte behöver frysa.

Men då kan jag inte hålla mig tyst längre, min förundran står inte längre att hejda och med ivrig röst utbrister jag:

— Men Anna har du blivit tokig precis! Karar, som ä så farliga.

— Hm, småler hon, karar ja! Men inte Anders.

— Du hade ju inte träffat honom förrän i går?

— Än se’n då! Ä han inte grann du, å så förbaskade lätt han dansar sen. Tyck du inte? Jesses de va ju så en knappt rörde ve golvet. Å tänk du, han har gått å sitt på mig ända sen i julas du, men inte vågat presantera sig. Såg du så grann han va?

— Nej det såg jag inte och inte bryr jag mig om det heller. Men om han var aldrig så grann, så skulle du väl inte låtit honom gå med in på kammaren så där med detsamma.

— Gå me! Skulle de göra någe de då? Ja säjer de, skulle de göra någe de då? Om han gick me mej in hit? De va väl min sak de! Å vi mådde väl bättre båda två, trötta som vi va etter dansen om vi la oss i soffa istället för te fara omkring på vägara i mörkre. Å ljuse stog på borde å brann så va de anbelangar! En pratar bättre när en ligger jämte den en ska tala me å dä väl inget ont i de? Ja säjer de — dä väl inget ont i det, om han ligger jämte mej? En kan la ha kyska tankar för de!

Anna är så upprörd över min kritik, att hon glöder i ansiktet och hon pratar med en iver så saliven flödar över och samlar sig i en droppe under hakan. Och jag känner mig så skamsen och generad över mina misstankar och mitt ogillande att jag aldrig säger ett ord vidare, utan under tystnad fullbordar aftontoaletten. Innan vi gå knogar Anna ned i logen med fårskinnsfällen och dansar sedan vägen framåt med ögon som blänka av förväntan och glädje ty Anders och kärleken ha lika snabbt som oväntat trängt till djupet av hennes karlskrämda hjärta och fullständigt förtagit all oro och ängslan och förutbestämda åsikter.

— Men vad ska du ta dig till sen då? frågar jag stilla, där jag vandrar vid hennes sida, plötsligt gripen av en känsla av ömkan och något som liknar ansvar. Vad ska du ta dig till om det blir fortsättning på det här?

— Ta mej te? fortsättning? Om jag blir me barn menar du?

— Ja — om du blir med barn. Ska du gå i ån då?

— Ä inte! Dä väl inte värre för mej än för andra. Å Anders å ja ska väl gifta oss va de lider.

Ånej, det är väl inte värre för henne än för andra och hon reder sig nog. Men jag går och förundrar mig över hur snabbt en människas åskådning kan omskapas, hur raskt hon kan byta om håg och sinne och kan ej låta bli att helt förstulet le åt Annas lugna sätt att se saken, sedan den nu blivit ett oomkullrunkeligt faktum: »En kan la ha kyska tankar för de?»

Mera förtjusande ärbarhet och oskuld kan väl inte ens den strängaste sedlighetspredikant begära!

HUR JAG BLEV FRI FRAN TJÄNSTEN.

Det var ingen lätt sak att bli ledig från tjänsten efter en månad — bondpigor tas inte på månad minsann som man gör i städerna, på landet är det minsta ett halvår och det vanligaste ett år — men jag hade inte längre permission från min tidning och kände för övrigt inte heller någon vidare brinnande åtrå att stanna längre. Men för ett så remarkabelt brott mot anständighet och hävdvunna seder fordrades ett verkligt gott och giltigt skäl att framlägga, och det skälet började jag att fundera på i god tid. Ty naturligtvis kunde jag ju omöjligt lämna tjänsten, innan en annan piga skaffats i mitt ställe och pigor växa inte på trän i våra dagar varför det behövs både tid och arbete innan de kunna anträffas och uppgörelse hinner ske. Jag grubblade både hit och dit för att finna någon antaglig förevändning. En liten hjälp hade jag i den handskada jag ådragit mig, och som gjorde det omöjligt för mig att mjölka, men som Hilda utan knot böt sysslor med mig, så var det inte något tillräckligt skäl att skylla på. Mer vägande och behjärtansvärt måste det vara!

Efter mycket funderande beslöt jag att låta en aldrig existerad moster dyka upp i mina berättelser hemifrån och placerade henne som min stackars mjölkande och grismatande moders förnämsta och oumbärliga hjälp hemma. Några dagar efter det jag annonserat hennes existens förkylde hon sig och blev litet krasslig; ytterligare några dagar förflöto och hon blev allvarligt sjuk. Jag började klaga högt om »hur svårt mamma hade det» och kastade varligt fram, att jag kanske rent av blev tvungen att resa hem för att hjälpa henne. Dagen därpå var moster så verkligt dålig — underrättelserna kommo pr vykort sända av en invigd syster — att jag bad Hilda höra sig för om någon ny piga möjligen kunde uppbringas ifall det blev nödvändigt att jag reste. Av en händelse lyckades hon verkligen efter ganska kort tid få tag på en flicka, som inte var alldeles ohågad för att komma, om jag måste ge mig i väg och under sådana omständigheter avled naturligtvis min dyrkade moster knall och fall. Jag ansåg, att dödsbudet lämpligast borde bringas mig pr telefon — det fanns nämligen underbart nog en sådan på gården, ehuru ytterligt sällan använd. Och en middag, mitt under brinnande arbetstid ringde min syster, som jag instruerat i brev. Telefonen satt i »kammaren», högtidsrummet, och just den dagen ville olyckan, att bonn hade några grannar på besök och hade placerat sig och dem därinne, kaffekaskarnas mångfald hade tärts under förmiddagens lopp, så stämningen var ganska uppsluppen, när jag trädde in, kallad av bonns glättiga röst:

— Dä telefon te’na. De va fästman hörde ja!

Under diverse skämtsamma anmärkningar från sällskapet fattade jag luren och ropade hallå. Och sannerligen blev inte det samtal som nu följde det svåraste prov på behärskningskonst jag någonsin i mitt liv genomgått. Långt bortifrån hördes min systers muntra röst:

— Goddag du. Har du gett grisarna ordentligt?

— Goddag — hur är det med moster?

— Du kan inte tro en sån utsökt premiär jag var på i går!

— Nej vad säger du — är hon?

— Det är inte värt du är så styv i korken nu, när du kommer hem, för nu ha vi lärt oss maxixe allihop, så du är inte ensam om det.

— I morse! När blir begravningen då?

— Det var realisation på kompaniet i går och vi köpte ett förtjusande tyg till sommardräkt åt dig, så du har något att ta på dig, när du kommer till civilisationen igen. Och så har du ett bjudningskort till ett vernissage i morgon.

— Hade hon sans i det sista säger du. Jo, jag kommer hem så fort jag kan och alldeles säkert till begravningen.

— Vi ska möta med kamera vid stationen. Lipa en skvätt nu om du kan. Tjänare.

— Adjö, adjö. Hälsa stackars mamma!

Den stunden och det samtalet glömmer jag aldrig, jag kände hur hysterin närmade sig med snabba steg. Åtminstone tror jag, att det var hysteri, för jag kände en fullständigt vanvettig böjelse att brista i gapskratt och storgråt ömsom. Runt omkring sutto bonn och hans gäster i dödstyst avvaktan och mitt minspel måste noga avvägas efter underrättelsernas gång. Men Gud ska veta, att det inte var lätt!

Emellertid uppbådades den flicka Hilda vidtalat och ett gunstigt öde ville, att hon kunde komma nästan genast, så att jag kunde få ge mig iväg redan efter tre dagar. Men de tre dagarna voro visst lika långa som alla de andra tillsammans. Jag räknade minuterna och kände en barnslig förtjusning över varje nytt klockslag, som förde mig en timme närmare slutet. Och ändå kändes det så underligt tomt och konstigt, att jag fick resa ifrån alltsammans — som om jag på något sätt begick en orätt eller lämnade något, som skulle komma mig att förnimma en stor saknad. Det blossade upp inom mig en stark ömhet för dem alla, för det liv i arbete och strävan de förde och som jag delat med dem och det var liksom om jag övergav en rätt sak och ägnade mig åt en orätt och fåfänglig.

Men när jag den sista natten kröp ner i soffan bredvid Anna, när jag för sista gången drog täcket och fällen under hakan, då rös jag till av en stormande glädje, att allt ändå var slut, verkligen och äntligen! Och jag försökte hålla mig vaken så länge som möjligt blott för njutningen att tänka på allt det jag nu gick emot av civilisation och härlighet: en riktig, bäddad säng med lakan och rena, mjuka filtar — bad och tvättning så mycket jag orkade — ingen väckarklocka — inte bara fläsk, o nej, inget fläsk alls på riktigt, riktigt länge — smör — mjölk — — —

Väckarklockan ringde för sista gången, grisar och höns fodrades för sista gången, ungarna fick kaffe på sängen för sista gången. Efter frukosten packade jag och av mina kläder och övriga lösöre skänkte jag Anna så mycket jag rimligtvis vågade — en piga får inte vara generös, hon är rädd och snål om allt sitt, ger inte bort något i onödan. Anna var också rörd, och när jag till sist donerade till henne ett ohyggligt syskrin med ett månskenslandskap på locket, som hon länge och innerligt beundrat, så kände hennes tacksamhet inga gränser.

— Nä du, å hunnan du! Får ja verkligen de också. Å sakerna som ä i me? De va tjyven du. Tänk så snäll du ä’. Tack du, tack, tack! En sån kamrat får ja allri mer!

Knappt troligt, tänkte jag för mig själv och gav mig upp på vindskontoret, där jag plockade in litet av varje i klädväg på Annas hängare. Jag knuffade in en sak här och var och tappade på golvet så mycket jag tordes och försökte få det att se ut, som om jag av slarv glömt det kvar.

Så slog avskedets stund och jag gick omkring till alla, räckte fram handen, tackade »för det som hadde vatt» och neg till avsked. Hilda tog löfte av mig att komma igen om tillfälle yppade sig, och det lovade jag högtidligt att göra. Bonn tryckte i drängkammarens dunkel min hand med ett sömnigt mummel — han låg naturligtvis och sov efter vanligheten. Anna gömde jag till sist och vi fällde båda en tår vid skilsmässan. Och Anna sade med gråtmild röst:

— Dä då fasan, att moster din skulle dö! Vi hadde de så bra ihop du å ja — nu vet en inte va de kommer för en efter dej. Å tack ska du ha för allt ja har fått!

— Å, det var inte något. Om jag nu händelsevis skulle ha glömt något, när jag packade, så får du ta det och bry dig inte om att skicka det efter mig.

— Tack du. Å hunnan, får ja de. Tror du, att du har glömt någe då?