En piga bland pigor

Melodien är obeskrivlig — munter och sprittande med åkningar upp och ned i det oändliga och en avslutning som kommer plötsligt och oväntat med en löjlig triumlitt. Anna går med ansiktet vänt uppåt nymånen, hennes hatt, som vaggar av och an högt uppe på pannvalken har åkt en liten smula på sned, fötterna fara hit och dit, ömsom in och ömsom ut och i ena handen håller hon hårt en hoplagd vit näsduk märkt med ett väldigt rött A.

— D’ä en bra visa, säger Anna i en ton av allvarligt gillande. Har du hört’en förr?

— Nej, de har jag inte.

— Kan du nåra?

— Varför nåra?

— Viser vet ja ditt tok!

— Jaa då. Jag har en hel bok me viser.

— Me’ dej?

— Nej, hemma förstås.

— Skriv efter den du, så ska vi byta. Ja kan såna förbaskade stilia viser. Kan du nåra sånger då.

— Ja vars, kan du?

— Jesses ja. Kan du Kanans land? (Jag kanske bör omtala för dem, som inte äro inne i terminologien, att visor är namnet på mera världsliga saker och »sånger» på andliga.)

— Nej, den vet jag inte. Men kan du: Det är så ljuvligt i unga år?

— Nehej, men den låter bra. Kan du: Det finns ett reningsmedel?

— Jaa då. Och »Negerslaven», och »Harporna stämmas» och »När i himlen vi få bo» och »Blodet» och många fler.

— De va hunnan du! Å tjyven du! Kan du så många.

Anna tystnar av vördnad och beundran och funderar tydligen skarpt på att bräcka av mig. Men hon hinner aldrig med det, ty i samma ögonblick tränger ett munspels spröda och svaga toner oss till mötes och bortom vägkröken står en klunga pojkar i väntan på flickor. De svaja betänkligt fram och tillbaka, ömsom stå de på klacken och ömsom på tån, hattar och mössor sitta långt tillbaka på nacken och stämningen är tydligen mycket hög.

— Åhej fallerallan, åhej fallerillan! Kila på flickor små. Va ä de för ena! Norrgårdspigerna, hå kors. Nu ska vi dansa, jänter. Kom så gradar vi!

Grada betyder i översättning armkrok och i en lång rad marschera vi vägen fram, litet sviktande och svängande till följd av kavaljerernas något snubbliga och fubblande steg. Munspelsynglingen blåser »Kronobergarnas paradmarsch» och taktfast går lunken fram mot logen, som står svart i silhuett mot den ljusa natten och välkomnar med handklaverslåt.

LOGDANS OCH LÖRDAGSGLÄDJE.

Logen är lång och smal med ett golv som blivit blankslitet av säd under decenniers tröskning, utefter långsidorna löpa meterhöga brädbarriärer, som hindra den med lokalen obekante, att stå huvudstupa ned i de avgrunder som halm- och höladorna på ömse sidor bilda, i taket dinglar på ett rep en sömnig, rökande stallykta, vars rödgula låga knappt lyser en meter omkring sig och som mera är till för dekorationens skull än något annat. Ibland får den en knuff av någon förbidansande som är lång nog att räcka upp, och då vaggar den fram och tillbaka i luften med något av sorgset förebrående i den flämtande lågan, för att till slut slockna stilla och fridfullt utan att någon ens märker det. Den ena kortväggen upptas av fönsteröppningen, som är uthuggen i en väldig fyrkant, väggen mitt emot består av de enorma inkörsdörrarna, som nu stå uppslagna på vid gavel och släppa in all vårkvällens ljus och en svag doft av ladugård och körsbärsblom. Ty utanför dörren stå två stora körsbärsträd som lysa vita av nyutslagen blom i det milda månskenet — det är ny i kväll, rakt in genom fönsteruthuggningen står det gulvita ljuset av en måne i maj och genom ladväggarnas breda springor ser man stjärnorna blänka.

Utefter de låga träbalkarna stå par efter par av icke dansande och följa med skarpt iakttagande ögon de andra. På fönsterbrädet sitter spelmannen med hatten på svaj och huvudet djupt böjt över det treradiga handklaveret, som han trakterar med en konstnärs ömhet och skicklighet. Tonerna smekas fram med varsamma fingrar och de långa kadenserna och drillarna trilla runda som pärlor ut i dunklet, där de stå kvar i stillheten, som faller, när dansen är slut. Då flyttar spelmannen ett slag på hatten, torkar sitt varma ansikte på en ljusblå näsduk med röda bårder och dyker ned mot golvet, där en brännvinsbutelj står och väntar, så tar han en klunk, sätter sakta ned flaskan igen och lutar sig bakåt så flickorna haja till av ängslan att han ska ta en överhalning och slå baklänges ut. Genom ett herrens under lyckas han emellertid behålla balansen, ler ett välvilligt leende över församlingen, lägger in en nypa Hellgrens 2:a och smäller i på nytt med en vals. Jag får inte tid att iaktta längre, en arm sträckes ut om mitt liv och river mig med i svängen, som lugn och trygg går logen runt, med varje tum av utrymmet tillvarataget så när som på nere vid dörren, där en tät skock pojkar trängt ihop sig. Denna samling består antingen av sådana, som redan äro blasé när det gäller dans: »va faen ska en dansa för, d’ä la ingen mening med de», eller sådana som ännu inte lärt sig den ädla konsten och anser det vara för tidigt på kvällen att våga sig in i virvlarna. Senare fatta de plötsligt mod, när mörkret faller svartare, och knäa omkring i den mest besynnerliga dans, med armarna om varandras halsar och mössorna långt bak i nacken. Dansa med flickor törs de sig sällan på förrän de känna sig fullt säkra, och oftast tycka de förresten det är roligare att dansa med varann, även när de föra sig som små gudar.

Och dansen går — utan brådska och fjäsk, ingen söker dansa förbi den andre — det skulle betraktas som oerhört opassande och vettlöst att göra det. Varje repris i melodien dansas åt ett håll, så byta alla på en gång och dansa baklänges till nästa repris, då man vänder igen. Allt värdigt, stilla och lugnt i en ellips, vars kontur glider lika jämn och slät hela dansen igenom. I mitten är det alltid tomt. Det må vara aldrig så trångt och packat med folk, aldrig bryter sig någon ur ringen och dansar fritt och ostört i tomrummet — det anses som fjanteri och tillgjordhet, utan värdighet och vett och ordningen är för resten vanligen så mönstergill, att man aldrig behöver stöta emot om det än är aldrig så trångt. Danserna äro långa och ingen går ur förrän musiken är slut och inte ens då, ty vid första paus applåderas det våldsamt, alla stå kvar på sina platser med armarna om varandra just som de stannat när musiken tystnade, och det händer aldrig, att inte spelman hugger i på nytt och fortsätter lika länge till. På det sättet spelas samma dans ständigt upp i två långa repriser.

Under pauserna lämnas man antingen handlöst av kavaljeren, som störtar att övervaka sin liter, eller också förs man chevalereskt till vattenspannen utanför för att släcka sin törst ur den allmänna skopan. För detta vattens skull bär vanligen logbalen namnet »vattdans» till skillnad från »bjudningsdans», då pojkarna och flickorna varannan gång bjuda på förtäring: kaffe med dopp och saft och kakor. — Det konverseras naturligtvis åtskilligt under pauserna och ämnena äro skiftande och mångahanda som sanden i havet:

— Han spelar fint Agust i Svängen!

— Jojomän, fint handklaver mä.

— Måtro de kostar pengar?

— De! Jo, var lugn för de du. Teminstingen hunnra kroner.

— Tänk — för ett handklaver!

— De finns dom som kostar tusen.

— Å hunnan!

Tystnad.

— Du dansar förbaskade lätt!

— Tycker du?

— Ja, du dansar teme di likste jag nånsin har dansat me.

— Säj du de! Ja, du dansar bra du me.

— Tycker du?

— Ja.

— Vill du dansa me mej hela kvällen då kanske?

— Hm.

— Då säj vi de då, va?

— Jaa.

— Nu spelar han igen. Lät oss gå då mesamma.

Och dansen går. Månskäran står blekare än nyss in genom dörrarna, körsbärsblommen doftar starkare, och mörkret faller en smula tätare under logens bjälktak. Lyktan har slocknat för längesen, småpojkarna ha vågat sig in i svängen och snurra omkring tyst och högtidligt. Flickornas ljusa blusar skymta som vita fläckar och dansörernas lördagsrena skjortlinningar blänka mot deras röda ansikten. I de mörkaste hörnen ha fästfolk dragit sig undan, han med armen om hennes liv i trygg stillhet, hon ofta med huvudet mot hans axel och handen i hans. Ibland dansa de, ibland vila de sig för att så småningom försvinna bortåt vägen, som ligger vit och rak under halvutspruckna björkar.

Jag står och ser på alltsamman gömd bakom granngårdspigans breda rygg, jag står tätt uppe vid fönstret, känner doften av våren, som är utanför, ser den blå och darrande nattskymningen, hör klaverets gälla toner, som gått över och mildrats i moll — och i en blixtlik vision ser jag plötsligt i minnet allt det jag rest ifrån: tango, maxixe, orkestrar, blommor, ljus. Och känner en brinnande känsla av tacksamhet att få vara här i stället, att få dansa polkett och vals och hambo och schottis med månen till lykta och ett handklaver till musik — blommorna har jag utanför dörren. Stackars ni därhemma, tänker jag. Ni vet inte bland all er tango, vad ni gå miste om, som aldrig få se detta, aldrig få vara med om detta, aldrig kunna få vara det — som del av detta folk. Som en piga bland pigor!

Ju längre det lider på natten desto livligare blir det under pauserna — vilket nog också till en del får tillskrivas brännvinets gradvisa inflytande. De dansande pojkarna äro vanligen fullt nyktra, men de andra är det nog både si och så med. Slagsmål blir det i alla fall förvånansvärt sällan — vanligen tar deras rus glättiga och fromma former, som uteslutande förnöja omgivningen:

Mitt på det tomma golvet står en yngling på ansträngt stadiga ben med sportmössan i nacken och luggen ner i pannan, en yvig rödgul lugg, som vajar litet för fläktarna utifrån, hans ögon tindra av det mest utsökt goda humör och hela hans ansikte skiner av välvilja.

— Tror ni man ä lessen för att man ä en fatti torpardräng, kössme i morron! Eller för att man ingen krage har kanse — men skjottan ä ren å hjärtat me’, va de anbelangar. Å ja har vatt i Amerika, så mej vet ni var ni har. Ä dä nån åv er, som har vatt i Amerika, jädrans bondtuppar. Nä, ja vill mena de! Men här ser ni en som ä världsvan å har vatt me’ om å valsa spaderess på strecket, om ni vet va de va, era hyvlar. Hej jänter, här ä glädje å här ä hoppfallerallan å här ska ni se en fatti torpardräng som kan slå ett sjömanshjul så ni ska blekna i era små söta fäser. Änglisch, josi, änglisch its de rajt. Tvi faen för svenska!

Och så gör han en frivolt så flickorna gallskrika av häpnad och pojkarna bli tysta av avundsjuka. Och så går han sin väg ut genom dörren med spända vador och svaj i rocken och en väldig tobaksstråle skjutande ut ur luckan efter två bortslagna framtänder.

När spelmannen vilar, händer det allt emellanåt, att någon med sångröst begåvad pojke går fram och tar klaveret, drar några prövande drag, harklar sig högljutt och stämmer i med en visa som snart lockar alla kring honom i en tät svart ring. Oftast finns det någon refräng på låten, som alla kan, och villigare och kraftigare strupar till ackompanjemang kan ingen solist på jorden önska sig. Det är glada visor och sorgliga som dras, hemska och lustiga — det är mord och bröllop, svek och trohet om vartannat, och allt sjunges lika uttryckslöst och omsorgsfullt med varenda liten tillstymmelse till vers. Månen börjar sjunka bakom björkarna, silhuetterna stå allt skarpare och svartare mot den ljusa luften utanför, och när jag till slut sakta vandrar hemåt i den svala gryningsdagern hör jag ännu på långt avstånd från logen försångarens starka röst:

SÖNDAGSTOALETTEN EN VÅRMORGON.

Det finns ingenting som skiljer den tidigare delen av söndagsmorgonen från en helt vanlig och vardaglig morgon — om inte möjligen att Anna doppar ansiktet i bleckhandfatet innan hon dricker kaffet. Och bara detta är för övrigt inte litet: det ger genast en anstrykning av högtidlighet åt dagen. Annars sker uppstigningen vid samma timme.

— Di förbaskade korna begriper ju inte att d’ä sönda, knorrar Anna, och rumsterar i spisen med sedvanlig kraft, men hon är ändå vid ett briljant morgonhumör och gnolar »Kostervalsen» så det ekar i köket. Kaffet är färdigt på utsatt tid, men endast två drängar komma surmulet instegande — de två som ha söndagsturen att sköta hästarna och köra mjölken; det byts så, att de ha varannan helgdag ledig alldeles. Det är inget skoj eller skämt i dag, inga glada frågor och skratt — brännvinet sitter ännu tungt och trögt i huvudet och den otillräckliga sömnen ge ansiktena en dåsig och olustig prägel i det skarpa morgonljuset. Kaffekasken tömmes under tystnad och vetebrödet, som söndagen till ära ligger uppskuret i tjocka skivor, slinker ned med blixtens fart.

— Nu gå vi till kritta, mumlar Anna, just som Hilda utsövd och leende kommer ut genom stugdörren med en rosig och glad liten tösunge på armen, och vi ge oss i väg i solskenet, som ligger mjölkvitt och svalt över den ljusgröna slätten. Just där den höjer sig till en rund liten kulle är kyrkan byggd och den lyser vit långt borta mellan kyrkogårdens höga lindar, som ännu knappt ha fått en aning av grönt över grenarna.

Och mjölkningen går som vanligt sin gilla gång — jag undrar om det finns någon i lantlivets mödor obevandrad, som verkligen kan förstå och ha ett begrepp om hur oerhört tröttsamt och arbetsamt mjölkning verkligen är. Hur varje muskel i armar och axlar användes till sin fulla styrka för att pressa mjölken ur juvret, hur det för en otränad slår upp blåsor och sår på händerna och hur hela armarna uppåt svullna och domna av ansträngningen. Det ser så enkelt och lätt ut, mjölken tycks komma så villigt och jämnt — men den, som en gång försökt det vet, att det är en konst som utövas och en konst, som det fordras månader för att lära riktigt. Kommer det en ovan vid stävan med grepp som ej äro just så mjuka och ändå kraftiga som de skola vara, så reagerar djuret ögonblickligen, det blir oroligt och bråkigt, sparkar och flyttar sig, vill ej »släppa ner» mjölken och kan rent av hålla inne den, så att man vid en mjölkning ej får mer än hälften av det kvantum, som annars är vanligt. En ovan mjölkerska kan till och med fördärva ett djur, ty oftast förstår hon ej att »mjölka ur» ordentligt, och det är det viktigaste och förnämsta av allt. Kommer ej varenda droppe ur juvret, stannar mjölken kvar i spenarna, surnar och ystar sig och kan åstadkomma farliga febrar och sjukdomar. Ja så noga är det med mjölkning! Det var bara en liten upplysning i förbigående, för dem som inte känna till saken.

Vår ladugård stod för övrigt under kontroll, alldenstund mjölken såldes till mejeri, och det var högtidliga dagar när kontrollören eller »kulörn» som han vanligen nämndes, kom åkande i sin trilla med kofferten bak. Anna klädde sig den dagen med omsorg, tog ren schalett på och lagade alltid, att det stora ladugårdsförklät var nytvättat. »Kulörn» stannade en dag, kom vanligen till middagstiden och övervakade sedan tre mjölkningar, under omsorgsfullt mätande, provande och undersökande. Bonn gick då omkring med stolt blick, spottade längre och kraftigare än vanligt, drack ännu mer kaffekask och lyste av belåtenhet över de lovord hans ladugård och djur fingo. Ty ladugården var verkligen utmärkt väl hållen, ren och fin som en balsal med cementerade golv och bås, vattenledning och avlopp och en besättning av väl kraftfodrade, blankryktade rödbrokiga kor, som mjölkade fett och mycket.

När Anna och jag vandra hemåt på söndagsmorgonen efter välförrättat värv har solen hunnit värma upp luften och med en suck av välbehag låta vi schaletterna glida ned i nacken.

— De blir fint vär i dag, profeterar Anna med kännarblick mot horisonten. Etter middagsdisken går vi å lägger oss ett tag nere ve brygghuset.

— Nej, ve åna, föreslår jag på traktens enkla språk, därvid menande en liten smal lerig bäck, som rinner fram ett stycke bort, och som hedras med namn och värdighet av å.

— Ja vars, de kvettar, bara vi få sôva. Har du suvi någe i natt?

— Ja då. Har suvi fint. Ä skogara hemma i dag?

— Tror’a’nte, di skulle ge sej åv te Bergby på vellesipe. Har du nån vellesipe?

— Nä, men syster min har haft en.

— Har hon, å hunnan! Piga som var här före dej, hon hadde en me frihjul. Å te nästa frivicka ska ja försöka te få köpa en. Kan du åka då?

180 kronor! Jag gör ett hastigt överslag: 15 kronor i månaden! 15 kronor för ett arbete som hennes, med en arbetsdag på minst sexton timmar och ingen ledighet varken söndag eller vardag. Kanske någon gång genom Hildas humanitet och tillmötesgående några timmar en helgdag mellan mjölkningarna. 15 kronor! Och vad räcker inte dessa pengar till allt! Ekipering, nöjen, sparbanksinsättningar, presenter till föräldrar och syskon och nu — en velociped! Tio kronor uttagna sedan oktober, allt det andra innestående. Är det inte ett under och en lärdom, något rörande och beundransvärt? Och det finns gott om sådant folk på landsbygden!

Anna har stannat och ställt ned sin mjölkhink, och hela hennes runda ansikte skiner av förväntansfull glädje vid tanken på »vellesipen», medan hon snyter sig i underkjolskanten.

— Du kanske får påökt till nästa år? frågar jag försöksvis.

— Påökt! Nä, de trora’nte. Ja har’et bra som de ä tycker’a. Skynda dej nu så få vi äta snart! Ja ä så förbaskade hungrig.

Vår vandring från ladugården har gått oförsvarligt långsamt under debatterandet av dessa intressanta frågor och framkomna till gården se vi söndagstoaletten redan i gång. Ungarna kila omkring i rena linnen och skjortor, skrattande och hoppande i solskenet ute på gårdsplanen, utan strumpor och skor, med slätt vattenkammat hår och rödgnidna, såpblanka ansikten. Mitt på gården står ett par bockar med ett bräde på och på det brädet står det buckliga bleckhandfatet med såpan bredvid och i handfatet tvår sig med synbar framgång fördrängen, som blottar sin kraftiga kropp ända till midjan. Där vidtar byxorna, som med nedhängande gräsgröna hängslen tyckas mycket hågade att glida av alldeles och då och då dras upp med ett häftigt ryck av en löddrig näve. På en skranglig stol sitter en annan av drängarna i skjortärmarna med en handduk om axlarna, och kring honom kretsar bonn viktig och beskäftig med hårklippningsmaskinen Splendo I i högsta hugg. Den tjocka, ljusa hårfällen avskalas med den mest utstuderade noggrannhet, och snart liknar delinkventens huvud en rund borstig boll, där den skära huden lyser igenom de två millimeter långa hårstråna på det vackraste och färggladaste sätt. Splendo I och bonn se strålande förtjusta och nöjda ut över det lyckade resultatet och kasta sig med njutning över nästa offer, som utgöres av den nytvättade fördrängen.

När Anna och jag gett grisar och höns är det vår tur att rigga oss, och i livstycke och underkjol ta vi plats vid bänken och handfatet, hälsade av drängarnas välvilliga anmärkningar och lätta nyp i förbifarten. Och så tvättas och gnos det av alla krafter medan solen skiner och barnungarna stoja, fortfarande oklädda och morgonsnälla. Slutligen är tvagningen undanstökad för veckan och jag försvinner för att återkomma med morgonens clou — tandborsten. Aldrig skall jag glömma första gången jag officiellt vågade visa mig med detta underliga redskap i handen. Jag säger officiellt, ty i djupaste hemlighet hade jag plockat fram den i svinhuset och brygghuset och litet varstans, där den kunde användas i smyg. Men en söndagsmorgon, när jag kände mig säker i sadeln, tog jag fram den. Och sällan har väl en 25-öres tandborste gjort en sådan succès. Ingen ville ju egentligen säga något, Hilda, som var begåvad med en sällsynt takt och finess endast smålog litet undrande och intresserat, bonn närmade sig välvilligt leende och barnen skockade sig omkring mig med häpna miner och otaliga frågor.

— Va har du där? Borstar du tungan? Ska du inte ha såpa? Gör det ont i tännera?

Anna förklarade med överlägsen min och röst, att hon fått en tandborste för sju år sen, när hon gick fram. Hon hade den kvar än hemma, men hade ej använt den mer än en gång. — Och varje söndagsmorgon upprepades sedan samma scen: barnen i en krets, stimmande och intresserade, bonn på bänken i skjorta och byxor, småleende och välvillig. Hilda skymtande i dörren och drängarna skrattande och pikande mig för min finhet. Barnen visste knappt något roligare söndagsnöje och hela morgonen förföljde de mig med frågor: ska du inte borsta tännera snart? Ska du inte borsta dom i dag? Har du redan gjort’et? Och när det en gång hände att en av dem inte passat på föreställningen blev det ett förfärligt tjutande och bölande, vilket resulterade i att Hilda för husfridens skull bad mig borsta tänderna en gång till. Beviljades till allmän belåtenhet!

Klockan halv 9 serveras den sena söndagsfrukosten: två kokta ägg pr man och oseparerad, handskummad mjölk, färskt bröd och färskt margarin. Efter maten försvinna alla hastigt. Drängarna för att sova, barnen för att leka och stassa omkring i söndagselegansen och bonn för att läsa »Arbetet adlar mannen» i någon av skogsarbetarnas lediga sängar. Hilda hugger ögonblickligen i med middagsmaten, som på söndagen understundom utgöres av oxkött och grönsoppa, och Anna och jag sätta i väg med snälltågsfart för att städa, diska, bära vatten och göra alla de vanliga vardagssysslorna som måste utföras om allt ska kunna gå sin gilla gång.

OM MIDDAGSVILA, KVÄLLSSÖMN OCH KAR’ARS OPÅLITLIGHET.

Söndagsmiddagen serveras inte förrän klockan 1 och äts om möjligt grundligare och saktare än vanligt under osedvanligt hög stämning. Sen kommer disken för Anna och mig och den går med fart och kläm vill jag lova, vilket nogsamt kan bevisas av de skärvor som i hastigheten med fenomenal skicklighet lossas från tallrikskanterna under våra konstförfarna händer. Det är i alla fall märkvärdigt, vad man kan komma långt med porslin i krossningsväg utan att precis slå sönder det!

När den sista tallriken slungats in i skåpets mörka och trånga gömmen, spisen borstats (det skulle den för övrigt göras efter varje mål), rummen sopats och en klunga guldvivor stenhårt sammanpackade körts ned i ett glas på köksbordet, kasta vi en verkligt tillfredsställd blick över det söndagsfina köket och räkna ut, att vi ha jämnt två timmar kvar tills eftermiddagskaffet skall vara färdigt. Tänk — två hela långa härliga timmar, som vi få begagna efter behag. Åh, de timmarna! Dem såg man fram emot under hela veckan, tänkte på dem med nästan rysningar av välbehag och längtade efter dem som det ljuvligaste på jorden. Ni som läsa det här, jag är säker på att ni skratta och säga: »överdrift!» Men om ni visste hur sant det är, om ni visste hur underbart det känns, när hela ens kropp är trött och värkande efter veckans slit och släp och nattens dans, om ni visste hur underbart det då känns, att mitt på dagen få lägga sig till ro med gott samvete och veta att två timmar äro ens egna. Såvida man inte förstås råkar vara i närheten, när den minsta vaknar och börjar skrika, ty då får man nog anslå tiden till hennes underhållande i stället. Men vanligen aktar man sig noga för att vara i närheten och Hilda har det sanna förståendet — och låter en gå.

Så gå vi då i söndagsvita förkläden och rena schaletter, jag med ett munspel i fickan och Anna med en brickduk, på vilken hon med grovt rött bomullsgarn på hårt, vitt, tjockt tyg broderar de märkvärdigaste blommor och snirklar i plattsöm — gud vet om det inte till och med skall vara klumpsöm. Ännu har jag inte sett henne sy mer än tio stygn på den duken; varje kväll plockas den fram, när vi fått lampan tänd i pigkammaren och äro för oss själva och varje kväll somnar hon ifrån alltsamman. Hon är så trött, flickstackarn, när vilans timme äntligen slår, att hon inte kan hålla ögonen uppe. Jag ser hur hon arbetar av alla krafter att hålla sig vaken, ser hur hon spärrar upp ögonen för att få dem klara och sömnfria — och jag ser också med en känsla av medlidande och hjälplöshet hur hennes huvud plötsligt tar överbalansen, rullar åt sidan och hänger i en oändligt obekväm och rörande ställning, medan händerna beskriva kavande och omedvetna rörelser i luften. Brickduken har fallit till golvet, men synålen håller hon ännu i sömnen hårt fast i nypan. När huvudet börjar rulla alltför betänkligt vaknar hon till ett ögonblick, suckar djupt och tar upp handarbetet, medan hon kastar en generad blick på mig för att utröna om jag observerat hennes lilla lur. Jag stirrar stelt och finkänsligt ned på det vykort, jag håller på att fylla med cirklad, förfärlig stil och Anna ser nöjd ut. Så syr hon ett par stygn igen med valna svullna fingrar, som äro röda och såriga av all diskning och tvätt, tappar på nytt sin brickduk och börjar rulla med huvudet farligt nära bordskanten. Samma scen, samma suck, samma generade blick!

— Men varför i herrans namn lägger du dig inte? brukar jag fråga, när hon för tionde gången dunkat huvudet i bordet och vaknat till liv igen.

— Nä, d’ä så gôtt te setta siså här på kvällen å ja ôrker inte klä å mej än. Å så skulle jag sy!

Ibland händer det, att jag går och lägger mig innan hon stupat ner i soffan, och då kan jag vakna mitt i natten och få se henne sitta med armarna på bordet och huvudet i dem, medan lampan brinner och osar och brickduken för länge sedan försvunnit ur hennes medvetande. Jag kan ligga och se på hennes runda nacke, där håret ligger tungt och glatt, på hennes huvud, som ligger snett och obekvämt på de röda, brynta armarna, och jag grips av ömkan, ett medlidande så starkt, att det en minut känns som skulle jag vilja göra allt på jorden för att kunna skänka denna dödströtta, starka, arbetsvilliga flicka en enda dag av fullständig vila och ro, en enda morgon av lång och ljuvlig sömn. Apropå morgonsömn, så interpellerade jag henne en dag hur länge hon fått sova en morgon när hon legat som längst.

— Å, jag har ju alltid havi krittra å mjölka, så inte har ja sovit någe länge inte precis. Jo visst jo en måron i fjol somras på min fölseda så sa mamma, att hon skulle mjölka å sköta djurena om ja riktigt ville sova ut. Å då sôv ja festås. Men klockan 7 tyckte mamma visst de va på tiden, så då väckte hon mej. Opp me dej, din stora drula, sa hon, klócka ä över 7. Ja, de sa hon! Opp me dej, din stora drula, sa hon, å ja fick lòven te gå opp. Men arg va ja inomvärtes, för när hon lovt mig sóva, så kunde jag väl fått ligga teminstingen te 8. Tyck du inte de me, säj?

Jo, det tyckte jag och smålog för mig själv vid tanken på att bli uppkörd kl. 7 och ändå anses ha sovit länge.

Vi vandra neråt ån i middagssolshettan — det är varmt fastän det inte är mer än i mitten på maj, Anna dansar i takt med mitt munspel och viftar med sin brickduk. Och mun går i ett kör med ideliga frågor till mig, som för var gång måste avbryta spelet för att svara — förr blir hon inte nöjd.

— Va sa bonn te dej i måres, när du stod i bon?

— Han sa väl ingenting.

— Sa han inte? De hörde ja fälle. Om att du va så fint klädd. Va sa han?

Jag spelar utan att svara, men Anna ger sig inte i första taget. Hon frågar och frågar och till slut måste jag stanna av ett slag för att svara i ilsken ton:

— Han sa att de va grann färg på kjorteln.

— Sa han. Å tjyven, sa han de! Va sa du då, då? Du, va sa du då, då?

Jag spelar oberörd och dränker hennes frågor så gott jag kan i en flod av munspelstoner. Men ingenting hjälper. Hennes »va sa du då, då?» upprepas ständigt och enformigt, tills jag full av ursinne tar bort spelet och fräser:

— Ingenting.

— Ingenting. Joo, du, de hörde ja allt. Han grina så förbaskat. Va sa du? Du, va sa du? Att du inte kan säja de!

Annas röst börjar nästan låta gråtmild, och skamsen över min egen otålighet nyss, ger jag ett noggrant och vidlyftigt referat över mitt och bonns fullständigt innehållslösa samtal. Men Anna strålar av förtjusning och intresse och kan inte få höra nog detaljer. Vi ha kommit ner till ån under detta livliga samtal och slå oss ned i gröngräset, jag för att sova och Anna för att sy. Hon är full av verksamhetsiver och sladdrar utan uppehåll, så det är en absolut omöjlighet att få någon sömn.

— Kan du inte vara tyst ett tag, så en annan kan få sova? föreslår jag milt.

— Jo, jag ska va tyst, men jag ska fråga en sak te bara. Ja unnrar om du tog nå’n karamell i går på logen, när som Malkus bjöd dej! (Stum nickning från min sida.) Akta dej då, du. Jag säger bara de, akta dej. Nu får du sova för mej, men kom ihåg va ja sagt: akta dej!

Naturligtvis kan jag omöjligt få en blund i mina ögon med denna dystra och mystiska varning ljudande som en domsbasun inom mig och med ett ryck sätter jag mig upp och fordrar förklaring. Anna ger mig en högtidlig blick och frågar med gravlikt allvar om jag kan tiga.

— Jag skulle önska du kunde det hälften så bra!

Hon tvekar en stund om svaret skall tas som någon obehaglig anspelning på pratsjukhet hos henne eller endast som försäkran, bestämmer sig för det senare och börjar sina hemska avslöjanden med låg, dyster röst:

— Akta dej för kararna nu för tiden, de säjer ja dej, di kan så mycke knep. Du ä förlovad förstås å ä säker på att du har din Bernard. Men va inte för säker du — karar ska en allri lita på! Å va du gör, så ta allri en karamell om en pôjk bjuder dig, för då gör du de du ångrar!

— Jaså.

— Jojomän. Ja vet någe ja, som inte alla vet. Å ta allri en karamell av en pôjk! För dom kan lägga någe i du, som kan göra flickerna alldeles tosiga. Vet du hur dom gör?

Förfärad huvudskakning från min sida.

— Joodu, ja vet’et ja. Dom tar en svettdroppe som rinner mitt på näsan, precis mitt på näsan ska de vara, å så lägger dom den på karamellen, å om en jänta äter den sen, så blir hon så kär i pôjken, så hon vånnar ingenting.

— Ä, fnyser jag föraktfullt och skrattar.

— Ä, säjer du ja. Men vänta du, ska du få höra någe som du inte säjer ä åt. Å d’ä sant för d’ä en bekant flicka te Amanda i Rasarna som de hände. Jo du, de va en pôjk oppe i Bergsboda som va så förtjust i en jänta, som hette Ameli förresten, men hon ville inte ve’n alls. Och så en gång förra sommarn så va dom på en vattdans på Svalberga loge och där bjöd han ’na på ett äpple, ett stort rött, grant äpple du. Men hon trodde att de va någe fasenskap i äpplet, så hon åt inte opp’et utan tog’et me sej hem, å där slängde hon’et i skulspannen. Å så gav hon grisara å sugga feck äpplet du — å kan du tänka dig, att sugga blev så vimsen, så hon bröt sig ur stia å tog rätt på pôjken å va så kär i’n så hon följde’n vart han gick se’n.

Det sista stöttes fram i crescendo, medan jag ligger på huvudet i gräset för att inte visa mitt ansikte. Men om en stund sätter jag upp det med alla dragen i ordning och vi stirra sorgset och tyst på varann i fulla två minuter, varefter jag överraskat, men fattat säger:

— Tänk!

Anna är nöjd med mitt allvar och tittar triumferande och med gillande på mig.

— Nu tar du väl ingen karamell mer om dom bjuder dej?

— Näej! Va skulle Bernhard säga?

Och så lägger jag mig raklång på rygg i solgasset med händerna under nacken, sluter ögonen några minuter och tänker på »vad de göra hemma just nu», och inom mig är jag sjuk av hemlängtan och förtvivlan. Så minns jag Annas vanvettiga berättelse och hennes skrämda röst, och tittar upp för att fråga om suggans vidare öden. Men nänns inte störa. Ty med brickduken mellan händerna och huvudet hängande som på en avbruten stängel sover hon den rättfärdiges sömn, framåtlutad som sökte hon synålen bland gräsen. Jag blundar igen och snart sova vi båda medan vattnet porlar helt stilla i sin leriga bädd, sädesärlorna tjittra och vippa och en stare visslar i en björk rätt över våra huvuden, som om han blivit galen av sol och vårluft.

UNDERHÅLLNINGEN EN REGNIG SÖNDAGSKVÄLL.

Vi sitta i skymningen på söndagskvällen inne i pigkammarn. Aftonvarden är undanstökad, disken likaså, sumpen avkokad till morgonkaffet, bönorna malda och allting färdigt för dagen. En blågrå majskymning sveper in genom fönstren och allt det svaga ljuset i rummet samlar sig i en klase körsbärsblom, som lyser strålande vit i en spräckt kaffekopp mitt på bordet. Utom denna enda lysande och doftande lilla punkt är allting dunkelt och skymningsgrått — ansiktena på oss alla där vi sitta församlade se så underligt bleka och stilla ut och den halvslocknade glöden i spisen hjälper inte till att göra dem färgstarkare. Utanför faller mörkret sakta och kyligt, på rutorna trummar ett envist duggregn och då och då tjuter det till ett vindkast i skorstenen, som kommer alla att ruska på sig och krypa ihop i den unkna värmen med dubbel trevnad.

Det är fullt hus i pigkammarn i kväll — dansen på logen är inställd för vädrets skull och »någe roligt ska en la ha inomhus när en inte kan skala kring vägara» som Anna med stor pondus anmärker. Och nu sitta vi här alla; Anna har slagit sig till ro i soffan med sin gitarr i knäet, bredvid henne sitter stathustrun Lina också med en gitarr och inklämd på den lilla plats som finns kvar försöker en av drängarna inta en vårdslöst bekväm ställning och se ut som om han sutte i världens komfortablaste soffhörn. Men jag vet hur han har det, för jag känner till den där stenhårda soffan med dess trälock och vassa vinklar! På stolarna sitta följande uppträdda: Anders, en av våra drängar, en skogsarbetare, en »bekant flicka» från en gård längre bort och så jag. Konversationen flödar och det är ingen som helst brist på samtalsämnen av det mest originella och underliga slag. Drängen Erik har just slutat en minutiös och detaljrik skildring av en egenhändigt utförd liktornsoperation och nu börjar Anders med en ohygglig berättelse om ett ovanligt ruskigt barnamord, som en piga i hans hemtrakt begått för något år sedan. Alla lyssna skräckslagna och med frysningar utefter ryggraden, och när han slutat sitta vi tysta en lång stund, oförmögna att säga ett ord. Tills Lina uttrycker allas våra känslor i ett kort, men kraftigt:

— O jämmaligen, ett sånt as!

Och så tar hon ett starkt ackord på gitarren, mumlar något med låg röst till Anna, varpå båda klämma i på en gång, så man nästan hoppar högt i luften av överraskning:

Varefter en oändlig och intressant sedelärande bild upprullas om en drinkare som söp och söp och söp, tills han till slut endast hade skjortan kvar.

— Jojomen, vakta dej du Ante, så de inte går likdant för dej en gång! varnar Erik och småler illmarigt mot Anders, som är känd för att gärna ta sig en droppe för mycket om tillfälle bjuds.

— Kössme! svarar Ante överlägset och karlaktigt, drar upp ett munspel ur fickan och börjar spela. Och han kan spela! Händerna håller han tätt kring spelet, öppnar och sluter dem ömsom, som vore de pedalen på ett piano, och den ton han får i sitt lilla ynkliga 1-kronasspel har en skälvande innerlig klang, som får mig att gnugga mig i ögonen för att vara säker på, att jag ser rätt, att han verkligen inte har något annat instrument mellan sina stora bruna nävar. Valser och polkor avlösa varandra, högra foten lyftes i stadig och jämn takt med små bestämda smällar, överkroppen vaggar lätt åt sidorna och ögonen stirra rakt fram utan att se. Mörkret faller allt blåare ute, och inne i kammaren kunna vi nu knappt urskilja varann. Men ingen talar om att tända ljus och ännu lyser körbärsblommen som en vit fackla. Anders slutar att spela lika plötsligt som han började och med en suck lutar Anna sig tillbaka mot soffkarmen, medan hon säger med en röst som nästan darrar av stolthet:

— Ja säjer de du Ante, att du spelar då så förbaskade bra, så de sjung i örona. De jussom lenar i bröste.

— Dä var lent som de va, smilar Ante förtjust, och så är skrattet och pratet i full gång igen. Hur det nu är, om det är mörkret eller stämningen, det plaskande regnet eller vindilarna — men plötsligt ha vi halkat in på kapitlet spökhistorier. Rösterna få den dova klang som spöken alltid kräva, ovillkorligt rycka vi stolarna närmare intill varandra och den ena historien hemskare än den andra följa i snabb takt. Alla ha vi varit med om något mystiskt och oförklarligt och hur förunderligt det upplevda än är finns det ingen som ens andas fram skymten av ett misstroende. Ansiktena äro högtidliga, litet skräckfyllda och emellanåt skrattar någon till en smula nervöst. Lina berättar:

— Jaha, å den här ä så evinnerlit sann som att ja lever, för de hände hemma när som ja va liten. Mamma vakna en natt ve att hon tyckte hon hörde pappa stiga upp och gå te spisen efter stallnyckeln, å så hörde hon ’en gå ut. Å hon tänkte ändå de va märkvärdit, va tjyven ska han i stallet nu. Men så somna hon om igen, å vakna igen jussom de va. Å då låg pappa breve’na i sängen å då sa hon: Va geck du ut efter?

— Geck ut, sa han.

— Ja, geck ut me stallnycklarna.

— Har inte vuri ute, sa han.

Då talte mamma förstås om hur de va å pappa opp med fart. Dä var skrömt! sa’n å ut i stalle å där sto hästen våran å vart nära strypt me grimma. Hadde inte pappa kummi just då, så hadde Pärla strukit me, dä säkert som en da!

— Jaha! Likadant va de hemma en gång, säger Anna och drar omsorgsfullt en precis liknande historia. Så är det tyst en stund, tills Erik med låg röst talar:

— Jag har sett hin håle en gång!

— Min pappa har sitt ’en me, upplåter plötsligt »den bekanta flickan» sin mun, och så vänta vi med spänning fortsättningen av dessa avslöjanden. Erik:

— Jag geck hem en gång i förra friveckan, Kalle i Olsberg och jag, och när som vi kom te svängen ve Broby låg där en stor sten ve vägen å alldeles bakom den låg de någe ludet, som rörde på sej. Kalle tog mej i armen å sa: gå inte fram för faen! Men ja tänkte: en ska la se efter va de kan va! och geck fram å tog i’t. Men då for de som en stöt igönom mej å de ludna vände på skallen å fy för allt tvättat, jänter, han hade kol i ögona å horn i pannan å den ena foten vad de klöfve på för ’an sparkte mej på skenbene så ja blödde. Kalle han vände om å sprang å ja gjorde så me, men då skratta’n där bakom oss så de eka i skogen å gnister slog de efter oss jussom svavel. Å fulla va vi när vi kom, men nog fasiken va vi nyktra när vi kom hem. Å va inte de Hin håle, så vill jag inte heta Erik!

Jag kan inte återhålla ett fnitter, men det får gå på den allmänna hysterins konto. Anna nästan gråter och Anders ansikte lyser kritvitt mot den mörka väggen.

— Min pappa, han . . .

— Nää Emma, vi vill inte höra mer, avbryter Lina, men tystas ner av ivriga röster och Emma fortsätter:

— Jo, min pappa han va så dan me å spela kort när han va pôjk å han spelte å sej nästan allt han hadde. Å hanses mamma ba’n å tiggde’n te låta bli, men de brydde han sej inte om, fast han ångra sej senna. För en kväll, när han skulle sätta ut sin sista krona, så tappa han’en på golve, å när han böjde sej ner å skulle ta opp’en sträcktes de mot’en en brunhåri näve å ett gap med tänner som glödande kol sken’en i ögona. Han ble så rädd så han skrek till å i samma minut flög borde överända å Hin håle tog ett skutt ut genom fönstre mens gnistera slog om’en. Å allihop så såg di’en å sen tog ingen å dom i ett kort mer. Så nog för att Hin håle finns alltid!

— Nu tänner vi lampa! sade Anna bestämt och ingen opponerade sig. Å du Lina sjunger en sång. Ta: Skönt i aftonstunden, så hjälper vi till me kören. Fy fasan, ja känner mej som om Hin håle hadde vurti unner vårat bord i stället. Sjung då Lina.

Och Lina sjunger och vi stämma in i kören: