En qvinna af vår tid: Karaktersteckning

IV
KANSKE? ...

Nu stod han åter ensam med sina dystra tankar, oåtkomlig för alla, och mer och mer hängifvande sig åt sina bizzarra, mångengång vansinniga infall. Hans sjukdom hade ej fullkomligt vikit ifrån honom och många svåra stunder måste Black och mrs Johns utstå med den rasande lorden.

Sådana tjenare äro lika sällsynta som beundransvärda; de stadnade fortfarande qvar uti familjen och voro, mera än den olyckliga fadren, såsom föräldrar för det enda barnet. Med förenade krafter arbetade de på det gemensamma målet att åstadkomma ett närmare förhållande mellan fadren och dottren samt att skänka den sednare den plats som tillkom henne och den hon så orättvist varit beröfvad. Just derigenom hade hon tvungits att lefva uti en krets, föga passande för hennes intelligens och hennes ställning uti lifvet. Nu var dock den rätta tidpunkten för ernående af detta mål ännu icke inne, ty lord Suffridge beherrskades af en fix, alla andra öfverväldigande idé, som upptog hela hans själ. Han ville nemligen lemna sitt namn åt en son och för att ernå detta mål, måste han ånyo börja se sig om efter en tredje hustru.

Men nu såg det ut som om de gråa dystra murarne på Abbey-Hall skulle hafva hviskat någonting om det sorgliga lifvet derinne, ty då lorden så snart anständigheten tillät honom det, åter började sina frieri-försök, märkte han att han trots sin rang och sin ädla hållning icke hade så lätt att få sin önskan uppfylld. Man började anse honom såsom en riddar Blåskägg och föräldrarne ville ej för hans rikedomar uppoffra sina barns lycka. Man visste intet bestämdt ondt om honom, men man anade att icke allt stod rätt till. Således fann han sig tvungen att längre bort söka det, som han eftersträfvade, med andra ord en hustru; hvilket verkligen efter en kort tid äfven lyckades honom, ty snart hemförde han sin tredje maka.

Den nya Lady Suffridge liknade i intet afseende sina båda företrädarinnor. Hon var tjugofem år gammal, utmärkt skön samt derjemte fullkomligt medveten om hvad denna skönhet förmådde verka, samt i stånd att till sin egen fördel begagna sig af denna förmon. Hon hade gift sig, emedan hon önskade blifva herrskarinna på ett stort slott, samt föra ett lysande lif, och ehuru hennes man förberedt henne på sin smak för stillhet och familjelifvets behag, lät hon ingalunda afskräcka sig deraf, utan litade på att allt nog skulle foga sig efter hennes vilja; hon var van att alltid blifva åtlydd och kände sig derföre fullt förvissad om, att förhållandet äfven framdeles skulle förblifva detsamma. Dock kunde hon icke beräkna alla de hinder hon skulle måsta besegra och erfor äfven en obehaglig känsla då hon första gången beträdde det dystra Abbey-Hall. Men hon hade mod nog att icke efter en första felslagen förhoppning låta afskräcka sig och för första gången fick lorden lära känna en makt som liknade hans egen. Det låg ingalunda uti Lady Marys planer att obemärkt låta sin skönhet blekna bort på det ensliga slottet; Abbey-Hall hade många grannar; dessa skulle nu bjudas och deras besök besvaras. De länge obegagnade vagnarne sattes uti brukbart skick, hästarne ersattes med nya, möbleringen restaurerades, dock icke uti de stora salongerna, och de gamla salarne, ty i afseende på dem, var lorden obeveklig, men uti Myladys stora våning. Och för att få vara i fred måste lord Suffridge gifva efter för hennes önskningar. Hans lynne blef derunder allt mera dystert och menniskofiendtligt, och det uti en så hög grad, att hans hustru måste taga alla en värds skyldigheter uppå sig, emedan han sjelf var urståndsatt att uppfylla dem. Emellertid hade Lucy nu blifvit femton år, och således redan kunnat vara ett passande sällskap för styfmodren; men denne hade ej någon tid att egna henne. Emellanåt fick hon dock deltaga uti några nöjen när det fanns ungdom bland de besökande, och vid dessa tillfällen var Lucy alltid klädd med yttersta omsorg, samt lofvade blifva en skönhet af första ordningen; men snart såg Ladyn med oro den rival hon erhållit uti henne, ty ehuru ännu nästan ett barn, slöt sig dock en beundrande krets omkring henne. Hennes förstånd som var utveckladt långt öfver hennes år gaf hennes sätt och samtal en ledighet som fängslade alla som kommo i hennes närhet; och hennes person hade någonting tjusande, så väl för gamla som unga, för män som för qvinnor, hvilka alla oemotståndligt kände sig dragna till henne.

Att detta dock icke utan undantag gällde för alla, faller af sig sjelf, ty alltid finnes det mödrar och unga flickor som känna sig svartsjuka öfver en sådan framgång, eller som hylla så stränga principer angående unga flickors uppförande och sätt, att de finna anledning till förtal och klander om de på något vis öfverskrida de trånga gränsor, de för dem utstakat. Dock var antalet af hennes beundrare alltid mycket större, än deras som klandrade henne. För lord Suffridge tycktes emellertid en aning hafva uppgått att det hos Lucy fanns någonting som han aldrig drömt om. Snart blef hon dock af modren tvungen att återvända till barnkammaren, under förevändning att sällskapslifvet på hennes karakter utöfvade ett menligt inflytande.

Som man ser, hade det inre lifvet på Abbey-Hall antagit en helt annan karakter än förut, och gamla Black och mrs Johns voro alldeles förbluffade öfver den vändning sakerna tagit. Men då de sågo att Lucys intressen kunde bevaras genom den nya regimen, gingo de villigt öfver på Myladys sida. Då Lucy dock snart tvangs att återgå till sitt fordna obemärkta lif, vände de sig deremot med förenade krafter emot Lady Marys bemödanden, hvaraf följden var, att hon på allt vis sökte förmå sin man att aflägsna de besvärliga antiqviteterna från slottet. Men i denna sak, liksom i fråga om de antika rummens omändring, var lorden obeveklig. De båda gamla trotjenarne stannade qvar, men småningom lyckades dock Ladyn i sina bemödanden att inskränka deras makt, för hvilken förlust de dock rikligen ersattes genom den kärlek de hyste för den unga Lucy och den hon i så fullt mått återgäldade.

V
EN GRAF OCH TVÅ VAGGOR

De båda gamla började med en viss oro för familjefreden, hvilken hittills underbart nog kunnat bibehållas, varseblifva att lorden småningom började tröttna vid sin hustrus extravaganta infall. Han hade af naturen ett mycket svartsjukt lynne och han kunde ej med likgiltighet åskåda all den svärmande ungdom som nu öfversvämmade hans hus. Dock måste man göra Mary den rättvisan att säga, att ehuru hon visserligen älskade ett bullrande verldslif, munterhet och rörelse, dock ej var lättsinnig. Hennes kalla hjerta hade ej rum för känslighet, det tyckte blott om att roa sig, utan att offra någonting åt känslornas lif. Tjocka moln sammanskockade sig derunder allt mera öfver det gamla slottet; lord Suffridge dukade åter under för nya anfall af sitt fordna raseri, derunder Mary ej tilläts inträda uti hans rum, lika litet som att emottaga några besök eller att sjelf lemna huset. Lucy skulle gerna velat vårda sin sjuke fader, för hvilken hon numera hyste mindre fruktan, sedan medvetandet om eget värde vaknat hos henne. Hon älskade honom icke, det kunde hon ej, men hon ansåg det såsom sin skyldighet att vårda sin lidande fader; detta tilläts henne icke och hon såg sig tvungen att underkasta sig sina trogna rådgifvares vilja, hvilka alls ej ville höra talas derom.

En stor glädje väntade emellertid den sjuke lorden, som småningom åter tycktes öfvervinna sin sjukdom; hans hustru skulle måhända skänka honom en arfvinge, och vid detta hopp fäste han nu alla sin själs krafter. Alla moln voro med ens skingrade; Mary fick göra allt hvad hon behagade utan att minsta hinder lades i vägen för hennes infall. Lorden hade emellertid så införlifvat sig med tanken på den blifvande lyckan, att något annat aldrig föll honom in än att det skulle blifva en son som komme att skänkas honom, och skulle någon hafva tviflat derpå, hade han ansett det som en dårskap. Ju närmare tiden för den väntade arfvingens ankomst nalkades, desto större tillrustningar gjordes det för hans emottagande. Dyrbara barnkläder förskrefvos från London, läkare tillkallades, kyrkan iordningställdes till dopet och blott den väntade lilla lorden saknades ännu för att allt skulle vara fullkomligt.

Lord Suffridge hade gifvit befallning om att man genast skulle underrätta honom om den vigtiga stundens annalkande. En natt väcktes han derföre af underrättelsen att Mylady låtit väcka läkaren. Hans glädje kände inga gränsor, ty icke ett ögonblicks tvifvel om en lycklig utgång hade ännu uppstått uti hans själ, och nu stod han bakom dörren till den sjukas rum, lyssnande efter den nyföddes första skrik. Snart uppfångade äfven hans öra det efterlängtade ljudet och öppnande försigtigt dörren, frågade han om gossen var stor och frisk.

Men vid det lika oväntade, som förkrossande svaret att det var en flicka, bäfvade hela hans varelse tillsammans och som en vansinnig rusade han under hotande åtbörder fram till sin hustrus säng, hvarvid hon uppgaf ett hjertslitande nödrop. Men de kringstående, som märkte hans raseri, lyckades snart med förenade krafter bortföra honom.

Hade lorden blott kunnat beherrska sin otålighet skulle allt detta kunnat undvikas, ty en stund sednare förkunnade åter ett nytt skrik att en ny verldsborgare sett dagen, och denna gång var det verkeligen en gosse.

Olyckligtvis hade Ladyn blifvit så uppskrämd af sin makes vilda uppförande att hon blott några dagar öfverlefde de små tvillingarnes födelse, och sålunda förlorade lord Suffridge åter sin tredje hustru.

Hans eget lif sväfvade i stor fara och hans förstånd var så förvirradt, att underrättelsen om den så efterlängtade sonens födelse af honom icke kunde fattas. Detta var nu den andra hustrun som han genom utbrottet af sitt vilda lynne hade fört i grafven, samt den andra Lady Suffridge som begrofs i den stolta familjegrafven, utan att han hade en aning om hennes död.

Lordens svåra sjukdom varade i flere månaders tid och då han småningom återvaknade till medvetande, var det blott med yttersta försigtighet som dessa händelser fingo meddelas honom.

Lucy önskade att vara den som åtog sig det svåra kallet att meddela honom såväl den glada som den sorgliga underrättelsen; hennes gamla vänner, som trodde att detta var en af Gud anvisad väg, för att närma fadrens och dottrens hjertan till hvarandra, gingo in härpå. Lucy fick således vårda den tillfrisknande, som först med motvilja, sedan likgiltigt emottog hennes hjelp. Icke en enda gång frågade han efter sin hustru eller sitt barn, hvilket bevisade att minnet af det sista sorgliga uppträdet återvändt, att han antingen blygdes öfver sitt uppförande, eller att han ännu kände sig förbittrad emot henne för sitt svikna hopp.

Lucys älskvärda, men bestämda väsende började småningom att utöfva ett underbart inflytande på den sjuke; man kunde nästan säga att hon beherrskade honom, så att han ofta mot sin vilja kände sig tvungen att lyda henne.

En dag då han var bättre stämd och lugnare än vanligt, beslöt Lucy att börja det ämne hon så länge, på sina vänners inrådan uppskjutit att vidröra, ty för sin egen del kunde hon ej förstå huru det vore möjligt att frukta för meddelandet af en sanning, huru svår och bitter den än kunde vara. Hon egde sjelf alltför stor själsstyrka för att kunna fatta moralisk svaghet, men han var likväl hennes fader och hon ville ej tillåta sig att dömma honom.

Lorden låg på en soffa med hufvudet tillbakalutadt mot en mjuk dyna, hvilken Lucy just samma afton hade skänkt honom; för denna omtanke hade han visat sig tacksam och med mindre sträng röst än vanligt sagt något som gjorde henne stor glädje.

Han yttrade nemligen att det påminte honom om hennes moder, som dock varit en engel. Lucy hade just återkommit från sina rum, af hvilka hon låtit inreda ett bredvid sitt eget för sina små syskon.

De lågo båda bredvid hvarandra uti sina små vackra vaggor, som voro invändigt stoppade för att hindra barnen från att stöta sig. De voro begge ovanligt vackra, ehuru något klena och späda. Sedan deras moders död hade Lucy ersatt hennes plats och innerligt fästat sig vid de små värnlösa syskonen. Det låg eljest icke uti Lucys natur att gerna sysselsätta sig med de ständiga omsorger deras späda barndom påkallade; men hon tyckte att deras inträde uti lifvet varit så sorgligt att hennes goda hjerta manade henne att hängifva sig åt dem.

Nu knäböjde hon vid deras vaggor och upplyftade sitt hjerta till Gud för att hos Honom bönfalla om mod och styrka att kunna meddela sin fader allt, utan att förorsaka en för stark sinnesrörelse, ty Black hade förberedt henne på de svåra följder en sådan kunde medföra vid lordens sjukliga lynne.

När Lucy, stärkt af denna bön, inträdde uti fadrens rum, ställde sig mr Black och mrs Johns bakom dörren till detsamma, färdiga att ila till hennes bistånd.

Lorden märkte ej sin dotters närvaro, emedan han satt försjunken uti sina dystra tankar. Lucy såg det, men ville väcka hans uppmärksamhet, hon ville att han skulle se på henne.

Ända hittills hade hon ej vågat visa sig i sorgdrägt, men nu hade hon med afsigt påtagit en hvit cachemirs klädning, garnerad med svarta band. Hennes rika hår nedföll i långa, gratiösa lockar på hennes välformade hals, och en lätt svart slöja fulländade en toalett som genom denna underliga sammanställning af färger ej kunde undgå att väcka förvåning hos den sjuke. Plötsligt ljöd hennes klara stämma, lik en stilla susning. Det var en ballad; någon gång förut hade hon sjungit för sin fader då hans sinnesstämning var mer än vanligt dyster, och alltid hade hennes röst då lugnat hans oro. När hon nu började, öppnade han till hälften sina ögon, men slöt dem genast åter och någonting liknande ett leende aftecknade sig på hans läppar. Sången var följande:

Vid de sista orden greps lord Suffridge af en våldsam skälfning och hans kind blef hvit som snö.

— Nog Lucy, nog! hvarföre sjunger du denna hemska sång? Vill du göra mig ännu mera sorgsen än jag är? Lucy, jag vill ej höra denna visa — du måste återtaga hvad du sjungit.

— Det kan jag ej, min far, men jag kan göra det som är bättre, ty jag kan fortsätta och då skall du nog sjelf finna huru vacker den är.

— Lucy, du vet ej hvad du säger, jag vill ej höra mera! skall jag ej kunna få mitt eget barn till lydnad? du måste lyda!

— Min far, du vet huru gerna jag eljest gör det, men denna gång är det mig omöjligt och du måste höra mig till slut. Balladen är ej lång; lyssna nu blott, fader. Och utan att invänta svar, fortfor hon:

Under de sista verserna hade lord Suffridge långsamt lyftat sitt hufvud från den dyna mot hvilken det hvilade, hans ögon stirrade i rymden, händerna voro hårdt sammanpressade och han tycktes lida förfärligt.

— Fader, sade Lucy, hvad går åt dig? tyckte du ej om min sång? var den ej vacker, och hade ej lord Graham stor anledning att tacka Gud som återskänkte honom den son han trodde sig hafva förlorat? Min far, du har sagt mig att du önskade dig en son; om Gud nu skulle skänka dig en sådan, hvad skulle du då säga?

— Barn, jag hoppas ej mera derpå, ty huru många år har jag ej önskat och hoppats förgäfves; men nu tror jag ingenting mer. Men hvarföre vidröra ett ämne, som du vet att är mig så smärtsamt? hvarföre?

Vid dessa ord föllo hans ögon på dottern och han fäste sig genast vid hennes klädsel och sade tvärt:

— Hvad är det för en drägt du iklädt dig? den skulle bättre anstå Lady Marys salong än mitt sjukrum.

Det var första gången sedan de sista tilldragelserna som han nämnde sin hustrus namn.

— Åh, det är länge sedan jag för den skull behöft kläda mig! sade Lucy suckande.

— Du tyckes beklaga dig öfver att ej hafva fått vara tillräckligt ute i år? men det har alldeles varit i sin ordning och dessutom min vilja.

— O nej, min fader, så menade jag icke, jag ville säga någonting helt annat dermed.

— Hvad ville du då säga? tala ut, du vet att jag ej kan lida väntan, sade lorden något otåligt.

— Är din styfmoder sjuk? eller har någonting ovanligt inträffat?

— Hvad vill det säga? hvad menar du? är min hustru ... sjuk? frågade han något bäfvande.

— Hon har varit sjuk, mycket sjuk, min far, men nu är hon det ej mera ...

— Är hon ... lorden uttalade med synbar svårighet det sista ordet ... död?

Till svar härpå tog Lucy hans hand, kysste den ömt och gjorde med hufvudet ett jakande tecken.

Lorden grep med begge händerna om sitt hufvud och mumlade halfhögt:

— Den tredje! således intet hopp för mig! Nå ja, det ges personer som äro födda under en olycklig stjerna.

Lyckligtvis förblef dessa ords betydelse dunkel för Lucy; hon tyckte att han nu blott behöfde tröst och sade derföre:

— Fader, tala icke så! du borde hellre falla ned på dina knän och tacka Gud för den stora lycka Han skänker dig uti din smärta och hvilken du ej ens känner eller kan ana.

— Lucy, Lucy, hvad menar du? du ser så hemlighetsfull ut ... hvad är det? hvilken lycka kan ännu finnas till för mig?

— Den efterlängtade sonen, svarade Lucy lugnt.

Nu reste sig lord Suffridge upp, såg stirrande på sin dotter och tycktes tvifla på hennes förstånd. Hon såg det och tillade:

— Min fader, vill du följa mig, så skall jag visa dig något som kommer ditt hjerta att klappa af glädje?

— Lucy, Lucy, du gäckas med mig! var allt hvad den sjuke tid efter annan förmådde frambringa.

Men Lucy var ej den som ville lemna ett halfgjordt verk ofulländadt; hon svarade intet på fadrens utrop, utan förmådde honom blott att stiga upp och följa henne. Snart såg man den unga flickan, med den bestämda klara blicken och det milda ansigtet, stödjande sin fader gå genom den stora salen, der Anders, som följt samtalets gång, med en ljustake i handen lyste vägen för dem. Lord Suffridge gjorde ej längre något motstånd, tvärtom tycktes han påskynda sina steg, ty en nervös öfverspänning förlänade honom krafter. Slutligen kommo de till den dörr, som ledde till Lucys våning; ett barnskri hördes. Lord Suffridge betraktade sin dotter med en vild frågande blick.

— Kom min fader, sade hon, betraktande med sina milda leende ögon den gamles bäfvande ansigte. Lord Graham! kasta dig på knä emellan din dotters och din sons vagga!

Nu följde ett uppträde på hvars möjlighet mången kan komma att tvifla, ty lugna, sjelfbeherrskande naturer kunna ej fatta uttrycken af vilda passionerade lynnen, som ej kunna lägga band på sig, eller sätta en damm för sina öfversvallande känslor. Han öppnade dörren på glänt, lade sitt öra till, och, med återhållen andedrägt, med händerna sammanpressade emot hjertat för att tysta dess slag, med ögonen stirrande utan mål, stod han der och lyssnade. Några ögonblick förgingo sålunda. Lucy och Anders vexlade oroliga blickar; den gamle tjenaren darrade, ty han mindes en annan gång, då lorden äfvenledes stod bakom en dörr och lyssnade, samt det hemska uppträde som derpå följde. Lucy åter betraktade fadren med förvåning; hon förstod måhända den känsla som beherrskade honom, men ett var henne oklart, obegripligt och det var orsaken till allt detta. Sedan länge visste hon att han önskat sig en son, men att det för honom kunde vara en sådan lifsfråga, det kunde hennes förstånd ej fatta, men hon dömde honom icke. Uti hennes nuvarande känslor för fadren, intog medlidandet ett framstående rum, hon kände för honom liksom ett slags moderlig ömhet. Det är denna känsla som hvarje moraliskt stark menniska måste erfara vid anblicken af svagheten som är oförmögen att beherrska sig. Det är orätt att förakta den svage; ty han är endast värd medlidande; med samma skäl kunde den friske förakta den lidande.

Nu hördes ett starkt skri ifrån rummet innanföre, som snart efterföljdes af ett annat. Då tog Lucy sin faders arm och sade med ett lugnt och bestämdt uttryck: — Kom in, min far, det är tid att ni får se edra tvillingar, de likna så mycket hvarandra att man knappt kan skilja dem åt. Flickan heter Mary och gossen, såsom ni, Robert.

Dessa ord liksom skingrade den berusning uti hvilken lorden befann sig och följande sin dotter inträdde han uti det rum der de begge vaggorna uppenbarade sig för hans blickar. Skola vi försöka skildra det som nu försiggick derinne? Nej, vi känna oss oförmögna att återgifva det intryck af lycka som frambryter ur ett hjerta, hvars hela lif hittills varit blott kall egoism, fattigdom på allt varmt och godt; denna öfvergång är herrlig, den är ett återsken af den himmelska glädjen. Jag föreställer mig att den liknar den stund då den trötte vandraren i lifvets mörker ser begreppet om evigheten klarna, då hans ögon mattade af sorg, sjukdom, kanske förskräckelse vid dödens annalkande, ser trons stjerna lysa och otrons dimmor blifva allt mera genomskinliga. Hjertat har ibland sådana strålande, ljufligt gudomliga stunder, då allt är skönt, klart, herrligt, då alla menniskor tyckas vara goda, alla föremål belysta af ett ljuft skimmer. Hvad är det väl som kan framtrolla denna oförlikneliga hänryckning? — Kärleken.

Kärlek! du sköna ord, när du står på den höjd Gud anvisat dig, när du icke ryckes ned för att blifva stoft, som de menniskor, hvilka vanhelga dig! Du är den axel, omkring hvilken jorden vänder sig; vore du alltigenom af ädel metall, vore jorden ej mera jord, den vore paradiset; lifvet vore ej mera lif, det vore evigheten — evig sällhet, ja evig, ty döden kunde då ej mera finnas, — döden är ju stoftets arfvedel.

VI
ULFVEN I FÅRAHUSET

Efter denna dag började, om man så kan säga, ett nytt lif på Abbey-Hall. Lucy hade småningom vunnit ett stort herravälde öfver sin fader. Den dystre egoistiske lorden, som hela lifvet igenom ej fordrat annat än lydnad, kände sig nu fängslad af den älskliga engel, hvilken med den moraliska styrka hon egde, ej kunde annat än beherrska den svage mannen, som hela lifvet dårat sig med den tron, att hans despotism skulle kunna kufva andras andliga frihet; men dem emellan fanns ingen kärlek, intet moraliskt band som skulle närmat dem till hvarandra; Lucy trodde sig visst kunna vara sin far nyttig, men hon visste också, att hvilken annan qvinlig hand som helst kunnat ersätta henne. Det var ingen länk som förenade dessa tvenne hjertan. Lorden var oförmögen att uppfatta denna brist, men hos Lucy uppväckte detta en djup ledsnad; denna rôle af fångvaktare var för henne odräglig. Med en energisk natur, van att betrakta verlden som sitt fosterland, kände hon behof af handling; stillastående var död för henne; lugn beröfvade henne lugnet. Alla naturer äro ej skapade att förstå de fredliga dygder, som åtnöja sig med det inflytande, deras milda handlingssätt kan åstadkomma. Naturen, Skaparens fullkomligaste verk gifver oss ett exempel härpå. Är den lugna bäcken som banar sig en väg i den grönskande ängen och uti hvilken häggen doppar sina grenar, mer eller mindre värd vår beundran än det brusande vattenfallet som vid det motstånd berget gör, rusar fram och liksom hotande kastar sitt skum emot höjden, för att sedan fortsätta sin bana tills dess ett nytt föremål uppväcker dess raseri? Hvilken blomma är skönare, den anspråkslösa förgät-mig-ej’n, den blyga violen, eller den doftande och fagra rosen, den stolta och högmodiga liljan, den originella och vilda passionsblomman? Allting som är, har orsak att vara; allt som ej är moraliskt dåligt, har ett försvar uti sig sjelf.

Lucy hade intet som kunde bekymra henne; nu hade fadrens motvilja för henne gifvit vika, hennes gamla vänner betraktade henne såsom deras lefnads dyrbaraste perla och kunde ej nog fägnas af hennes åsyn; men nej, här kunde hon icke lefva, hon hade ledsamt. Det var icke de nöjen hon redan en tid under Lady Marys lefnad deltagit uti, som lockade henne; stora verldens nöjen voro i hennes ögon endast de sysslolösas tidsfördrif. Nej! det var menskligheten hon ville tillhöra genom att arbeta med densamma.

En afton då lord Suffridge och Lucy sutto uti hennes rum, som nu var det, der hon bäst trifdes, hördes buller utifrån; de betraktade hvarandra med förvånade blickar. Det var någonting så ovanligt att de knappast kunde tro sina ögon; den lilla fyraåriga Robert, som på sin käpphäst red genom rummet, stannade tvärt och påstod att det var åskan som gick. Vi böra här i korthet omnämna att hans tvillingssyster redan för tre år sedan aflidit. Men nej, det var ej åska, ty Anders inträdde nu helt andtruten med underrättelse att en gammal fru och en ung herre anländt, hvilka anhöllo om att få se lorden och fröken Lucy. Nästan omedelbart derpå inträdde de besökande och den gamla frun presenterade sig sjelf och sin följeslagare på följande sätt:

— Min bästa kusin Robert, ni känner icke igen mig och derpå undrar jag alldeles icke, och ändå var jag på edert bröllop. Mitt namn är Anna Rush, köttslig kusin till Lucy, er första hustru, och tante till det söta barnet här; och gumman slöt vid dessa ord Lucy i sin famn och tryckte henne innerligt till sitt hjerta. Hvad hon liknar sin mor! det är alldeles underbart! — Men jag glömmer att presentera min unge vän, baronet Edvard Glithingham.

Den unge mannen bugade sig och sedan de vanliga, alltför tråkiga inträdesfraserna voro vexlade, finna vi dem alla fyra trefligt sittande omkring en stor brasa.

— Hvarifrån kommer ni, min goda tante? frågade Lucy, sedan hon gifvit sina befallningar om théet.

— Jag? Ja, min lilla vän, det vore en lång historie att berätta! Jag kommer från Amerika, ehuru icke direkte, emedan jag sednast varit i Sussex, der jag besökt en gammal ungdomsvän, baronet Glithinghams moder; derifrån åtföljde han mig, ty vi skola begge begifva oss till London. På vägen hörde vi att ni voro hemma och beslöto derföre att vika in och helsa på eder.

— Det var mycket vänligt gjordt, svarade Lucy, som ensam talade, ty fadren, som alltid var tyst och sluten, var nu dystrare än vanligt, och höll sina ögon ofrånvändt riktade på den unge mannen, som helt ogeneradt deltog samtalet.

— Min nådiga fröken, sade denne med inställsam artighet, om icke fru Rush lofvat taga mig under sina vingars skugga, skulle jag aldrig vågat beträda detta slott.

— Den, som min mors vän införer i vårt hem, kan vara säker på att som en gerna sedd gäst emottagas, svarade Lucy, och jag är öfvertygad om att min far delar min mening, tillade hon lätt vidrörande den gamle, som fortfarande satt tyst och icke kunde taga sina ögon ifrån den nya gästen.

— Mycket riktigt, svarade han, då han kände dottrens hand på sin arm och hörde de sista orden.

Vi hafva redan tecknat Edvards porträtt uti ett af de föregående kapitlen, och det återstår oss derföre blott att göra fru Rush’s bekantskap. Hon hörde till den klass menniskor som icke göra stora anspråk på andras uppmärksamhet, men hvilka äro välkomna hvarhelst de visa sig. Man såg att hon hade varit vacker och ett drag af utomordentlig godhet låg utbredt öfver hela hennes ansigte och i hennes ögon. Det finnes ett drag öfver munnen som aldrig bedrager och hvad ögonen beträffar, är det svårt att finna en bättre liknelse än den så kända: ögat är själens spegel. Mrs Rush hade varit en god vän till Lucys mor, hade gift sig med en amerikanare och lefde sedan i hans hemland lycklig och ansedd. Nu var hon enka och hade beslutit att göra en liten resa till sitt fädernesland. Vi hafva intet vidare att säga om hennes person.

De några dagar hon ämnat tillbringa på Abbey-Hall voro tillräckliga att närma henne och Lucy till hvarandra och den sednare ville ej höra talas om, att hon skulle fullfölja sin plan att så snart lemna slottet. Sålunda förflöto några veckor och den gamla tanten och den unga baroneten talade ännu icke om någon afresa. Lord Suffridge hade äfven småningom vant sig vid sina nya gäster, och då han såg huru lycklig Lucy var att få behålla fru Rush, förenade han sina böner med hennes.

Dessa några veckor hade, utan att några vigtiga händelser inträffat, likväl medfört förändring i många förhållanden. Den unge Edvard tycktes ha blifvit så intagen uti Lucy, att han vid hvarje lägligt tillfälle sökte öfvertala fru Rush att förlänga vistelsen på slottet.

Det har redan blifvit sagdt att han hade ett intagande utseende och att man lätt kunde misstaga sig på hans inre värde, och ändock kände Lucy en instinktlik motvilja för honom. Hon arbetade visserligen emot dessa känslor, som hon ansåg vara högst oriktiga att hysa mot en person om hvilken hon ej visste något ondt, men hon kunde dock ej öfvervinna dem. Hennes fader, som de första dagarne synts dystrare och svårmodigare än förut och alltjemnt följt Edvard med sina förfärade blickar, hade småningom vänjt sig vid hans åsyn och visade sig nu vänligare emot honom än man kunnat vänta.

Lucy, som på allt vis inom dessa gamla murar sökte sprida trefnad för sina gäster, hade nu en jemn sysselsättning, hvilken långt ifrån att vara den hon önskade, likväl utgjorde en näring för hennes tankar. Hon hade ofta långa samtal med sin tante, hvilken förstod hennes längtan och sträfvanden, och gerna ville utfinna en plan för att rycka henne bort ifrån detta ensliga dystra lif. Edvard Glithinghams känslor voro ej en hemlighet för den goda frun, som redan drömde om att på detta sätt få se sin önskan uppfylld. Det händer ofta att gamla fruar, som blott minnas de stunder af glädje de upplefvat då de älskade och drömde om lycka, icke anse sig bättre kunna bevisa sin kärlek till en ung flicka, än genom att söka förena henne med en ung man, som de tycka borde passa för henne. Men Lucy var alltför fri och sjelfständig uti sina åsigter för att andras mening lätt skulle kunnat utöfva något inflytande på henne; dessutom fanns det någonting uti Edvards sätt som föreföll henne dunkelt, och denna skugga som alltjemt omgaf hans person, var tillräcklig att sätta Lucy på sin vakt.

Lucy fick en dag genomgå en af dessa små pröfningar dem en qvinna som icke är sentimental, ogerna fördrager, — nemligen en kärleksförklaring af en man den hon icke bryr sig om, som hon tvertom hyser motvilja för.

I närheten af slottet fanns en brunn, en qvarlefva från äldre tider. Denna brunn var högst egendomlig; den var byggd öfver en källa, hvars djup var omätligt, ehuru vattnet som forssade uti den var så kristallklart, att bottnet syntes liksom vore det helt nära ytan. Brunnen, byggd i form af ett kapell, var invändigt af marmor; några pelare, likaledes af marmor, bildade en halfcirkel och panelningarna deremellan voro målade uti den gamla tidens anda: knäböjande gubbar, qvinnor och barn, lama, blinda och sjuka vittnade om att detta vatten fordomdags ansetts för heligt. Marmorbänkar löpte längs väggarne och Lucy hade valt detta ställe till sin älsklingsplats, då värmen derute var för stor. Det var isynnerhet ett visst slag af böcker hon tyckte om att läsa på detta ställe. Gamla klassiska arbeten, tyckte hon, stodo i fullkomlig harmoni med detta antika tempel.

En morgon, då hon helt tidigt med Eneiden i handen gått ut, iklädd en lätt hvit musslins drägt och med en liten rund hatt på hufvudet, hörde hon steg på afstånd och igenkände snart, att de voro Edvards. Hon påskyndade sin gång för att ej uppnås af honom och trädde in uti detta helsans tempel, som hon helt hedniskt benämnde ”Minerva-salongen”, emedan hon påstod att hon alltid var förnuftigast då hon vistades der. Hon hade knappt hunnit taga plats på en bänk och öppna sin bok, innan dörren gick upp och Edvard inträdde. Detta föreföll henne något besynnerligt och hon yttrade ganska bestämdt:

— Jag tror, herr baronet, att våra tankar hafva sammanträffat, ty vi tyckas båda två hafva sökt ensligheten uti detta Minervas tempel.

— Om förlåtelse, min fröken, men jag var långt ifrån att söka ensamhet; jag sökte efter tillfälle att obehindradt få tala med eder, och har nu valt denna plats dertill.

— Herr baron, kan jag vara er till någon tjenst, så säg, och är det någonting förnuftigt, så är det visst här jag bäst känner mig inspirerad.

Edvard närmade sig Lucy med några bestämda och häftiga steg, satte handen på hjertat och sade:

— Fröken Lucy, ni talar om inspiration, ni talar om Minerva! Nej, var hellre en stund denna källas fordna gudinna och gör det underverket att hela ett blödande hjerta, att hugsvala en menniska som ej vill något annat i lifvet än ...

— Att få dricka friskt vatten? ... Det kan jag gifva eder, ty jag bär alltid en bägare med mig, inföll Lucy skämtande.

— Skratta ej, min fröken! Jag är olycklig, ty jag vet ej om ni kommer att förlåta min djerfhet. Lucy, jag älskar er; om ni försmår min kärlek, är jag en förlorad menniska!

— Herr baronet, svarade Lucy med mycken köld, ni har illa valt stället och stunden. I Minervas tempel, med Virgilius i handen är jag bra litet disponerad för ett blad ur en hvardagsroman. Jag trodde ni ville bedja mig om något råd och jag skulle efter bästa förmåga sökt tjena er, men då ni kommit fram med en kärleksförklaring, vill jag göra er den tjensten att söka glömma den.

— Lucy, Lucy! Jag dödar mig, om ni talar på detta sätt! Ser ni då ej huru gräsligt olycklig jag är?

— Herr baronet, för det första ber jag er kalla mig Lady Suffridge, för det andra vet ni redan att jag håller Eneiden i handen och just nu läser om Trojas belägring; jag befinner mig således i alltför höga regioner för att tro på sjelfmord efter en sådan olycka. Herr baronet, låtom oss tala förnuft! Ni känner mig sedan tre veckor och ni talar om att döda er för min skull. Nej, jag kan ej tro er vara så bedröfvad, ty er olycka har ej kunnat så hastigt antaga dessa proportioner. Hvad ert yttrande om att döda er angår, vill jag hoppas att jag missförstått er.

— Hvarföre så, min fröken? Ni missförstod mig alldeles icke. Tror ni mig sakna mod att göra det? frågade Edvard stolt.

— Ni kallar det mod, att döda sig, men jag kallar det feghet.

— Feghet! Nej, icke vid min ålder; ty då binder oss lifvet med så starka trådar, att det fordras mod för att afslita dem.

— Den, som ej förmår lida eller beherrska sig, är feg. Jag vill ej att ni tager detta uttryck såsom riktadt blott mot eder, ty det kunde synas förolämpande; jag har dessutom tänkt detsamma förr än i dag och vill ni blott begrunda hvad jag sagt, kommer ni utan tvifvel att tänka som jag.

Edvard stod som slagen af åskan; han kände sig generad, och insåg att han förlorat terräng, samt att det vore svårt att återvinna densamma, men han återtog:

— Fröken Suffridge, ni är en stark, en hjeltemodig qvinna, derföre kan ni ej förstå svagheten. Kanske ni icke heller någonsin har lidit och icke kan fatta hjertats fordringar, då det funnit föremålet för sin längtan.

— Ni har kanske rätt, herr baronet. Jag har aldrig älskat något annat än Gud, min moders minne, och friheten; ej heller har jag någon lust att öka antalet af föremålen för min kärlek. Dock är jag hvarken oerfaren eller öfvermodig nog att tro mig säker att ej förlora mitt hjertas frihet; men ännu är jag herre öfver det, och måste bedja er, herr baronet, att icke bygga några förhoppningar på dess svaghet.

— Kunna då ej min dyrkan, mina böner beveka detta hjerta?

— Dyrkan! böner! Kan väl hjertat vinnas af dylikt? Nej, de kunna uppväcka medömkan, men icke kärlek. Jag tänker mig att den rätta kärleken lugnt och värdigt bemäktigar sig vårt hjerta, steg för steg intagande det rike, den kommer att ega. Det hjerta, som omedelbart låter vinna sig, är liksom ett svagt hufvud under champagnens inflytande.

— Ni är grym, fröken! Ni nekar mig icke allenast er kärlek, utan äfven tron på uppriktigheten utaf min.

— Jag har icke betviflat er uppriktighet; nej, men jag tror att edra känslor skola försvinna såsom ett rus. Men hvartill tjenar det att tala vidare härom? Ni har olyckligtvis egnat mig er kärlek, jag besvarar den ej, låtom oss icke derföre blifva ovänner. Ett så nytt sår kan snart helna. Jag ber er, tänk ej annorlunda på mig än som på en vän.

— Jag, ej mera älska er! nej, det är omöjligt! Låt mig hoppas, låt mig uppoffra hela mitt lif för er, låt mig i tysthet tillbedja er, och till belöning derför begär jag blott er aktning och emellanåt ett vänligt ord!

— Nog, min herre! Ord bevisa ingenting. Jag upprepar ännu engång att jag tror på uppriktigheten af edra känslor, men betviflar deras varaktighet; åtminstone vill jag hoppas det. Men nu måste vi hem, ty frukosttiden är snart inne. Men då hon märkte hans förtviflade utseende tillade hon mildare: Ännu ett ord till sist. Förtviflan kan väcka medlidande, men modet väcker aktning; en sann stolthet vill ej veta af den förra känslan, utan sträfvar att uppväcka den andra. Bjud mig nu er arm, herr baronet! Och Lucy reste sig upp för att gå.

Sålunda promenerade de upp till slottet, Edvard med ett dystert ansigte, som illa öfverensstämde med det lifliga samtal Lucy inledt för att förskingra det obehag uppträdet i templet framkallat. Då de inträdde i slottet, kysste Edvard Lucys hand och sade suckande:

— Huru stora förändringar kunna ej några minuter åstadkomma! för en half timme sedan gick jag full af hopp ut från denna dörr, nu återkommer jag med brustet hjerta!

Lucy stannade, och blickande honom öppet och bestämdt i ögat yttrade hon:

— Herr baronet, vill ni som en vän qvarstanna hos oss, så vidrör icke detta ämne; endast så kan jag glömma det obehagliga uti vårt nuvarande förhållande.

— Jag lyder! svarade Edvard, men då Lucy före honom gick in, var det med en hotfull blick han följde henne.

Då Lucy inträdde i förstugan, märkte hon med förundran, att betjeningen ej var der som vanligt, ty det rådde alltid en sträng etikett på slottet. Hon hörde hastiga steg i trapporna och kände liksom en jernhand klämma hennes bröst; hon anade att någonting händt, ilade uppför trapporna och var i nästa ögonblick inne uti salen, der fru Rush mötte henne med en förfärad mine.

— Hvad har händt? frågade Lucy häftigt.

— Lilla Robert har illa skadat sig med en knif och man har skickat efter läkaren.

— Hvar finnes han?

— I sin faders rum.

VII
NEMESIS DIVINA

Utan att svara, ilade Lucy till det anvista rummet, der hon fann gossen liggande på en soffa, badande uti sitt blod. Lord Suffridge stod der bredvid, stum, blek, orörlig, med blicken fästad på såret; mrs Johns sökte att hämma blodet, men utan att lyckas. Hastigt, utan att yttra ett ord, och med ett beundransvärdt lugn, närmade sig Lucy barnet, såg på såret och förenande sina ansträngningar med mrs Johns’, bemödade hon sig att få blodet att stanna. Knifven hade träffat i sidan och barnet låg blekt och kraftlöst, utan att kunna öppna ögonen. Slutligen anlände läkaren och lyckades förbinda det blodkäril som blifvit afskuret. Då fattade Lucy sin faders arm, och förde honom, utan att yttra ett ord, till ett annat rum, der hon förmådde honom att slå sig ner i en hvilstol. Den gamle lydde som en automat, sade ej ett ord utan stirrade endast framför sig. Plötsligt grep han med begge händerna om sitt hufvud och utropade med en dof, nästan graflik röst:

— Blod! blod! på samma ställe, med samma knif! ... Åh Lucy! det är ohyggligt ... Hämden hämden! ... Guds straff ...!

— Min far, lugna er, sade Lucy, som förskräcktes öfver fadrens ord och de hemska blickar han riktade mot rummet der barnet låg. Lugna er, kanske blir det ingenting!

— Ingenting, upprepade lorden, ingenting? nej, han dör, jag vet det, ty det var på samma sätt, med samma knif! — Det är Guds straff, — afgrundsandars lek! Ha ha ha! Det är hämden — ja, du vet det icke, men det är hämden.

I detsamma inträdde Black och kallade Lucy till läkaren samt lofvade att under tiden stanna inne hos lorden.

— Han yrar, Anders, sade Lucy oroligt.

— Ja, ja, fröken, nog känner jag till detta, det är ej så farligt, gå ni bara!

Lucy gick, och då hon kom till rummet der barnet låg, gick doktorn emot henne, tog hennes hand och sade med en sorgsen blick:

— Jag tror det är min skyldighet att säga er sanningen. Gud är allsmäktig; men här kan jag intet göra; medicin verkar icke, bloduttömningen har varit för stark och jag befarar att blott få stunder återstå innan dödens engel bortför detta barn.

Lucy närmade sig den lilla Robert, knäböjde vid hans sida och började halfhögt bedja: Min Gud, han skall hafva det bäst hos dig; jag vågar ej bedja dig låta honom lefva, men trösta dem som blifva qvar, låt oskuldens välsignelse sänka sig ned öfver detta hus!

Vid dessa ord inträdde fru Rush och Edvard, och böjde knä vid barnets bädd; då öppnade den döende ögonen och hviskade nästan ohörbart:

— Gode Gud, tag mig till dig! Farväl, älskade syster ... goda pappa ... jag somnar i Jesu famn ...

Läkaren, som höll fingret på barnets puls, lyssnade ännu en stund och vände sig sedan till de kringstående med dessa ord:

— Kroppen är blott stoft, själen är odödlig; lycklig den som dör utan fruktan, utan att hafva kännt otrons giftiga stygn!

Lucy närmade sig det döda barnet, tryckte en lång kyss på den redan kallnade pannan, tog den ännu mjuka kroppen i sina armar och sade slutande den till sitt hjerta: ”Låtom oss föra honom härifrån, ty min far bör ej skrämmas. Nu är det han som har behof af vår omsorg; denne behöfver den ej mer”.

Och nu tågade den lilla processionen genom den stora salen, prydd med gamla familjeporträtter, uppför den praktfulla marmortrappan med förgylld ledstång, och steg in uti det rum, der för fem år sedan detta samma barn, som nu var ett liflöst stoft, hade sett dagen och uppfyllt sin faders hjerta med omätlig glädje. Lucy tryckte honom ännu engång uti sin famn, och det grep henne underbart att känna sitt hjerta slå emot ett annat, hvilket för några timmar sedan klappat fullt af lif och nu — ja, nu hade tystnat; endast skrinet fanns qvar — juvelen hade obefläckad nått det högsta målet.

När liket blifvit lagdt på sin bädd och iklädt den sista skruden, önskade Lucy gå in till sin fader, men gamle Black och fru Johns ville på inga vilkor låta henne slippa in. Lucy lydde ej gerna, men det var henne omöjligt att emotstå sina gamla vänners bestämda och tillika bedjande enträgenhet.

Lord Suffridge var i full yrsel och de afbrutna ord och meningar han framstammade kommo blodet att stelna i de gamlas ådror. Han befann sig i samma tillstånd som förr, och af det han sade, förstodo hans väktare att han önskade få veta namnet på Edvards mor. Emellanåt tviflade de på huruvida hans ord voro yrsel eller ej, emedan det fanns ett visst sammanhang uti hvad han yttrade, men de ville dock helst tro att de endast voro fantasier af en svag hjerna, hvilken rubbats af ett allt för våldsamt slag.

I den stora salen satt emellertid Lucy med sin tant och Edvard. Hon var mycket blek, men hade ej ett ögonblick förlorat sin fattning; hon var lugn, men blicken var, om man så kan säga, djupare är vanligt; rösten hade förlorat något af sin klang och hennes gestalt var stelare än annars. Allt hade tilldragit sig så hastigt, att tanken knappast förmådde uppfatta händelserna i deras helhet.

— Det är förskräckligt, utbrast slutligen fru Rush.

— Ja, svarade Lucy, men säg mig huru allt detta tilldrog sig.

— Det hände ju nästan midt för våra ögon! Då jag kommit ned, gick jag som vanligt före frukosten fram och tillbaka i rummet. När Lord Suffridge sedan kom in, satte vi oss båda framför dörren till balkongen, och sköterskan hemtade in barnet, som var friskt och muntert; då tillsade Lorden flickan att lemna gossen hos oss. Lilla Robert lekte mycket snällt och vi började tala om ett och annat; småningom leddes vårt samtal på baroneten, och jag berättade att han hette Glithingham efter sin onkel, som dog barnlös och lemnade sitt namn och sin förmögenhet åt den närmaste slägtingen. Han frågade mig just er mors namn, sir Edvard, då vi med ens hörde ett buller och ett häftigt skrik från Lordens rum. Vi skyndade dit och funno lilla Robert utsträckt på golfvet. Dörren hade stått öppen; han hade gått in och bland Lordens vapen tagit en knif, på hvilken han sedan måste hafva fallit, ty han hade ett djupt sår i sidan. Hans fader upplyftade honom genast, drog knifven ur såret och lade honom på den soffa der han sedan dog. Blodet strömmade ur det öppna såret, jag ropade på hjelp ... resten känner ni sjelf. Jag ämnade visst om ett par dagar resa bort, men nu, min kära Lucy, kan jag ej lemna dig på detta sätt och jag hoppas att du ej heller har någonting emot, att sir Edvard stannar qvar; vid tillfällen som detta, kan det vara ganska bra att hafva ett manligt bistånd, och jag vet, att han ingenting högre önskar än att kunna vara dig till någon tjenst. Icke sannt, herr baron?

— Om fröken icke försmår den ringa nytta jag kan göra, skulle jag skatta mig lycklig att kunna visa min tillgifvenhet.

— Jag tackar er, svarade Lucy lugnt. Ni gör oss ett nöje genom att stanna, tillade hon med ett tonfall och en blick liksom för att påminna honom om vilkoren derför.

Lord Suffridges sjukdom, hvilken i början antagit samma hotande karakter som någon gång förut, upphörde efter de första våldsamma paroxysmerna. Han emottog underrättelsen om sonens död med ett utbrott af tårar, som lättade hans hjerta. De gamla tjenarne förklarade denna oväntade vändning uti hans tillstånd såsom en följd af Lucys välgörande inflytelse. Han var dock uti ett svaghetstillstånd som hindrade honom att följa sorgetåget, hvilket till grafven ledsagade den engång så varmt efterlängtade, nu döda sonen.

En vecka hade sålunda förflutit sedan den tragiska händelsen, då Lord Suffridge en dag tillkallade Black:

— Hör, min vän, började han, jag begär en tjenst af dig! Sök att af sir Glithinghams eller fru Rushs betjening få reda på det namn baroneten hade, innan han antog sin onkels titel, och säg det sedan åt mig då jag är ensam; försök att snabbt och utan att väcka uppseende ombesörja denna sak.

Black aflägsnade sig, och nu satt Lorden orörlig, väntande på svaret och likväl bäfvande för detsamma. Ty ehuru han ej kunde låta bli att stirra mot dörren, darrade han hvarje gång han hörde någon rörelse eller något steg derutanför. Nu inträdde gamle Black.

— Vet du det? frågade Lorden. Svara! men säg icke namnet!

— Ja, jag vet.

— Af hvem?

— Af fru Rushs tjenare.

— Hör mig, Black, säg mig icke namnet, utan tag ett papper, skrif det derpå, och gif det sedan åt mig!

Black lydde, under det han emellanåt betraktade Lorden, liksom om han befarat att förståndet ånyo flytt sin kos. Efter att hafva skrifvit, lemnade han pappret åt Lorden, som, utan att se derpå, gömde det uti sin hand.

— Gå ut nu, Black; lemna mig. Gå, säger jag. Jag vill vara ensam. Gå, skynda dig!

Nu blef Lorden ensam; när tjenarens steg ej mera hördes, såg han på sin venstra hand, som hårdt sammanknuten omslöt pappret, hvilket tycktes väcka en så stor förskräckelse och nyfikenhet hos honom. Han betraktade länge sin hand utan att göra en rörelse för att öppna den.

— Hvad innehåller du? sade han slutligen. Har jag anat rätt? Denna likhet! denna röst! — det kan också vara en villa, huru många fullkomligt fremmande personer likna ej hvarandra? Men om det ändock vore så? Jag skall se ... nej, jag har ej mod dertill.

Och nu börjades en pantomim, som varit nästan löjlig, om ej det dystra ansigtet, dessa bleka drag, och denna förskräckta blick hade gjort den hemsk. Han ville öppna handen och så snart pappret syntes, sammanknöt han den åter hastigt och såg bort. Slutligen, då denna strid hade räckt nog länge, tillslöt han ögonen, och ställande pappret så, att det genast skulle träffa hans blick, såg han hastigt upp.

— Starling ... Starling, framstammade han kraftlöst. Det var således sannt! det var han!

Han tillslöt åter ögonen och satt länge på detta sätt; plötsligt steg han upp och gick häftigt flere hvarf omkring rummet.

— Edvard Starling ... Jane Starling! nu hämnens J på mig!

Han fortsatte sin vandring och stannade framför en stor spegel; länge stod han så, betraktande sig sjelf; derpå utbrast han, liksom talande till sin egen bild:

— Robert Suffridge, vet du att du i ditt hus har Edvard och Jane Starlings son? Nå, du bleknar icke? nej. Dina kinder äro dertill förut redan alltför bleka. Han fortfor med allt större häftighet: — Robert Suffridge, Lord Suffridge af Abbey-Hall, begriper du då icke att hans son, att deras son är här och älskar din dotter? Känner du ej blod på dina händer? Har du ej mer något samvete? Är du icke mera en menniska? Är du en sten? Känner du ingen ångest? Kan ditt hjerta ännu klappa? Har du glömt allt, — den hemska natten, den dystra skogen? — — En man gick ensam längs allén ... natten var mörk ... du följde honom ... han hade röfvat din lycka, du skulle hämnas, du skulle genomborra hans hjerta. Minnes du det? Du framtog knifven ur din barm, der du hade den gömd. Du kastade dig öfver honom, du stötte till ... blodet sprutade mot ditt ansigte ... då ryste du; men natten var mörk ... plötsligt trädde månen fram ifrån ett moln och blickade på dig ifrån himlen, liksom ett stort öga ... Du började springa och då du upphann din boning, trädde du in der liksom en tjuf, för att ej blodet måtte ses på ditt ansigte och dina händer. Hvad vann du, Lord Suffridge? ... Intet! ... Men då den dödes minne förföljde dig, lyckades du bringa ditt samvete till tystnad; och nu ser du på dig sjelf, på mördaren, och du ryser icke? O Suffridge! Suffridge! du fruktar då icke något? Om han med ens komme och sade till dig: ”gif mig ditt blod, ty du har tagit mitt?”

Allt eftersom Lorden talade, blef hans blick mer och mer förfärad; han såg sig förstulet omkring åt alla sidor.

Det är för mörkt här! Jag vill ha ljus! Och nu började han med feberaktig skyndsamhet upptända ljus i kronan samt i rummets alla hörn och vrår. Han ringde; Black fick hemta mera ljus och nu blefvo båda hans rum upplysta. Då satte han sig ned vid sitt skrifbord, stödde sin kind mot handen och började småningom lugnas. Hans anlete klarnade efterhand och sedan han nära en timmas tid suttit orörlig, såg han med ens upp och yttrade med triumferande blick:

— Ja, han är en bra karl, han älskar Lucy, hon skall blifva hans hustru; sålunda skall mitt barn försona mitt brott!

Sedan denna dag, tycktes Lord Suffridge bli allt lugnare och gladare; han var mycket vänlig emot alla, och visade en särdeles välvilja för den unga sir Edvard. Men om aftnarne, sedan sällskapet skingrat sig, återföll han i sitt svårmod; då skulle allt vara ljust, och låg ett hörn af rummet i skugga, så skulle det belysas. Hans nätter voro oroliga, och det var vanligen först emot morgonen han fick sömn. Han förskref sig ifrån London en Newfoundlands-hund, hvilken snart lärde sig att följa sin herre och vaka vid hans fötter. Det trogna djuret liksom förstod den dyra pligten att bevaka sin herres lugn, ty den tycktes snart hafva lärt sig att fatta Lordens oroliga sinne.

VIII
TVÅ ELEMENTER I STRID MED HVARANDRA

Nu afreste fru Rush med Edvard till London. Hon lofvade återkomma på ett kort besök innan hon skulle anträda återfärden; och Edvard inbjöds af Lorden på det enträgnaste att göra detsamma. Vare det sagdt utan att gälla som en beskyllning emot Lucy, att hon efter fru Rushs afresa begynte känna ensamhetens tyngd. Vi vilja ej härmed säga att hon hade ledsamt; en sådan känsla erfara endast de, hvilka icke inom sig sjelfva finna näring för utvecklingen af sina gåfvor. Endast lättja, fåfänga, brist på kunskaper och bildning kunna framkalla denna känsla. Nej, det hade hon icke, men hon hade mera tid än förr att tänka och hon började derföre längta efter den verld, hon aldrig hade sett, men hvilken hon föreställde sig oändligt stor, mäktig och fri. Hon skapade i inbillningen en verld efter sina egna krafter och hon trodde den verkligen vara sådan, som hon önskade att finna den. Härtill kommer att hon förlorat den kära sysselsättning, hvarvid hon blifvit van, nemligen Roberts uppfostran. Solskenet var borta och Lorden hade dessutom mycket förändrat sig. Stundtals kunde han vara glad, pratsam, tillochmed skämtande och en annan stund åter dystrare än förut. Flere gånger hade han med Lucy begynnt tala om baronet Glithingham, men alltid hos henne funnit en stor motvilja för detta ämne. Lucy förstod så väl att leda samtalet in på andra ämnen, att hennes far, hvars karakter öfvergått till en blandning, af stark vilja och slafviskhet, alltjemt förlorade samtalets tråd och icke vågade börja en öppen strid med sin dotter, men han tröstade sig med, att hans vilja ändock slutligen skulle blifva den segrande. Fru Rush hade yttrat sin önskan att få se Lucy hos sig i New-York, till hvilket förslag Lorden ingenting svarat, men Lucy närde i tysthet hoppet att få se denna dröm förverkligad. Ofta, då hon om aftnarne återvändt till sitt rum, började hon i tankarne lefva sig in uti andra sferer, andra förhållanden. Hon gick hela timmar af och an i rummet; hennes själ fick vingar, hennes tanke liksom genomträngde rymden; der, i det okända fjerran, lefde andra menniskor, der fanns någonting stort att uträtta. I hennes inbillning var hela luften uppfylld af politiska, vetenskapliga, af litterära och stora idéer, de korsade hvarandra, de stridde med hvarann, de omfamnade hvarann.

Der är mitt hem, tänkte hon, der finnes för mig det förlofvade landet. Till hvad skulle väl forntiden, historien, skalderna, de stora männen hafva tjenat, om icke till att vidga kretsen för intelligensen, att bilda en verld, till hvilken tanken skall sträfva? — Jag vet på hvad min fader syftar — han vill gifta mig med Glithingham. Nej, nej, tusen gånger nej! Jag är icke född för att tillbringa mitt lif i den stora verldens trånga kretsar. Det finnes menniskor, hvilkas själar sakna vingar; det finnes andra olyckliga, hvilka genom uppfostran och ogynnsamma förhållanden fått sina vingar afklippta, må de trifvas inom den hvardagliga prosans sfer, må de tala om qvinnans pligt att inskränka användandet af sina gåfvor till den husliga trefnaden. Jag högaktar dem; men skall väl deras dygd falla som en förbannelse öfver dem, hvilka uppfatta lifvet annorlunda, och hvilkas hjertan förmå sträcka sin kärlek längre utåt? — Det är möjligt att Glithingham är en bra karl, men hurudan han än annars må vara, så är han dock småsinnt och detta är ett fel som är ohjelpligt.

En dag sutto Lorden och hans dotter tillsammans i trädgården; det var en vacker eftermiddag, solen belyste parken och alléerna med varma, glödande färger; den fina sanden på gångarne tycktes liksom uppblandad med mångfärgade ädla stenar. En näktergal i den stora eken sände genom luften en hög, vibrerande ton. En annan svarade på långt håll, och nu börjades i herrliga drillar en ljuft klingande konsert; det fortfor så en stund, och menniskan teg för att låta naturens halleluja uppstiga till skaparens lof. En snöhvit ros, som nyss blifvit vattnad, tycktes lyssna till naturens melodi; och en droppe vatten, hvilken hängde vid kanten af ett blad, var liksom rädd att falla för att icke störa andakten. Med ens brast förtrollningen; steg hördes närma sig ... Posten hade medfört ett bref till Lorden och ett till Lucy, båda ifrån fru Rush. Hon skref vidt och bredt om sin vistelse i London, det nöje hoppet att få återse Abbey-Hall skänkte henne, och framställde slutligen sin önskan att få föra Lucy med sig till Amerika. I sitt bref till Lucy behandlade hon samma ämne, men på ett annat sätt. Hon försökte att ingifva Lucy mod att utverka sin faders tillstånd dertill; alldeles som om det varit mod som fattades henne.

Hade Lucy med sitt lifliga lynne ej haft ett så godt hjerta eller hyst en mindre kärlek för allt, som tog det i anspråk, så hade hon gått till sitt mål utan att se sig om, utan att ett ögonblick tveka, men nu utgjorde tanken på den sorg hennes handlingssätt möjligen kunde framkalla, den tygel, hvilken qvarhöll henne på sin post. Tvifvelaktigt är det huru länge denna tygel skulle kunna hålla emot alla de känslor som stredo inom henne. Hon kände sjelf, att sedan hon engång uttaga det första steget, skulle hon tillhöra sin egen fria natur.

— Lucy, mitt barn, började Lorden, du vet nog huru kär du är för mitt hjerta och huru jag nu inser det onaturliga uti den känsla jag förut hyste för dig. Den dag jag lärde mig förstå dig, blef du allt för mig, du är det ännu mer nu, då jag ser skiljsmessan nalkas, ty vid din ålder tillhör det ju qvinnan att lemna sitt förra hem för att bilda ett annat. Jag vill gå rakt till målet: baron Glithingham älskar dig, jag kan ej önska mig en bättre son och jag hoppas, (han lade en särdeles tonvigt på dessa ord) att min dotter ej har någonting att invända emot sin faders vilja.

Lucy hade åhört fadrens ord utan att en muskel rört sig i hennes ansigte. Hennes klara blick var fästad på honom, man såg att hon blott afvaktade slutet, ty hennes svar var färdigt.

— Min far, jag vill icke uppehålla mig vid det som ni först yttrade; erkänslan kläder sig illa i ord; och hvad det öfriga angår, så har jag blott ett svar att gifva derpå: Jag älskar icke sir Glithingham; jag kan icke blifva hans hustru.

— Se så, der har vi åter den sekelgamla visan: icke älska! liksom vore detta en nödvändighet! Kärleken tillhör blott det inre lifvet och giftermålet är en konventionel, en social fråga. Lagen vet ej af kärleken, och äktenskapet är en laglig institution!

Dessa ord hade Lord Suffridge yttrat, liksom hade han framkastat den mest vanliga satts. En allt större och större förvåning stod att läsas uti Lucys ögon; nu steg hon upp, ställde sig med korslagda armar framför honom, med ett till hälften allvarligt, till hälften skämtsamt utseende.

— Vill ni sätta mina principer på prof, min fader? eller har jag missförstått er? Jag inser icke nödvändigheten för mig att blifva gift; jag känner ännu ingen man, för hvilken jag ville uppoffra min frihet; hvad åter angår den åtskillnad ni gör emellan giftermål och kärlek, så vet jag, att en sådan finnes, men för min del är jag ingen anhängare af den skola, som vill göra dem båda oberoende af hvarandra. Låtom oss icke mera tala om sir Glithingham; hans hustru blir jag aldrig.

Dessa ord verkade liksom en gnista, kastad uti den torra skogen. Lorden steg upp, hans ögon flammade; han fattade häftigt Lucys arm och gick emot slottet med hastiga, bestämda steg; det var som om han haft mycket skyndsamt att komma till sitt rum. När han inträdt och reglat dörren, först då såg han upp till Lucy, hvilken följt honom lugnt och utan att hans uppförande det ringaste förskräckt henne. Det finnes karakterer, hvilka liksom finna sin rätta näring i striden.

— Lucy, utbrast Lord Suffridge, du vet icke hvad du sagt! Du måste återtaga dina ord, ty jag vill, att du blir hans hustru, och du känner mig nog, för att veta hvad det betyder, när jag säger: jag vill!

— Min far, ni kan icke vilja se mig olycklig?

— Mitt barn, du bedårar dig sjelf, du drömmer. Tror du då att lyckan finnes på jorden? Nej, den har aldrig funnits annat än i böcker. Jag vill ditt väl, jag vill sörja för din framtid, jag vill gifva dig en god make, och du ... du vågar säga, att jag vill din olycka! Lucy, gif noga akt på mina ord: du måste, du skall blifva hans hustru.

— Min far, är då sir Edvard just den ende, hvilken ni skulle önska se mig förenad med?

— Ja! det finnes ingen annan ... tala ej derom! Du vet icke hvad du säger, du förstår icke huru dåraktig du är. Lucy, efter några dagar kommer han hit och då ger jag honom mitt löfte.

— Ni får icke göra det, ty jag samtycker icke till denna förening och kommer aldrig att göra det.

Lorden åhörde dessa ord med ett slags bäfvan; han hade anat det, men blef först nu förvissad om, att han hade att göra med en vilja, lika stark som hans egen. Han gick af och an i rummet, tryckte hårdt sitt hufvud mellan sina båda händer, liksom om han velat qvarhålla sitt förstånd, färdigt att öfvergifva honom. Med ens stannade han framför sin dotter, som helt lugn satt uti ett soffhörn och lekte med sina lockar.

— Lucy, sade han, du är hård; du är grym! Vill du döda din fader?

Hon såg upp med förvåning.

— Min far, jag förstår ej huru det så kan uppröra er, att jag vägrar att blifva sir Glithinghams hustru?

— Du förstår icke, — nej, du får icke förstå, du får icke veta det! nej, aldrig! Men jag ber dig! Se, din fader ber dig på sina knän derom.

Och han kastade sig ned för henne, kysste med vildhet hennes händer, och omfamnade hennes knän, liksom en älskare i afskedsstunden utgjuter hela sitt hjertas ömhet i ett utbrott af omätlig kärlek. Lucy slet sig lös och, ställande sig på afstånd ifrån sin fader, sade hon:

— Min far, ni är sjuk! — Jag skall tillkalla Black. Ni behöfver säkert hvila.

— Hvila? sjuk? — nej, men jag blir galen, om du motsätter dig min vilja. Fordrar du något offer af mig? säg! Vill du först på ett år resa till Amerika med din tante? Res, jag ger dig mitt samtycke! Du vill här inrätta en skola? jag ger dig penningar dertill! Jag öfverlemnar dig ditt mödernearf; du får använda det som du vill, men säg ja, säg, att du vill försöka att försona dig med denna tanke! Lucy, säg ja, jag ber! jag är icke sjuk, icke galen, som det kunde tyckas; jag är blott olycklig! Om du visste Lucy, huru grymt det är att bönfalla om en sak, hvilken man har rätt att fordra! men du är mig så kär, jag kan icke befalla dig ... men nej, dåra dig icke med något hopp! ... Om du icke viker för mina böner, så skall jag tvinga dig, var förvissad derom! Barn äro skyldiga sina föräldrar lydnad.

Han gick häftigt fram till sitt skrifbord och framdrog derur en bundt papper och fortfor: här är din förmögenhet!

— Min far, det ser nästan ut som om ni ville köpa mitt samtycke.

— Nej, Lucy, jag hade redan förut ämnat göra det; jag är rik nog, du får använda det huru du vill och dessutom behöfver du det till din resa. Gå nu, Lucy, gå, jag ber dig, — jag skall sedan tala med dig — nu, kan jag det icke. Lucy, jag vill icke att du skall se, det jag ser i detta rum! Gå, gå, säger jag! Han fattade henne i axeln och förde henne till dörren, hvilken han öppnade och reglade efter henne.

Så snart Lucy kommit ut, gaf hon befallning om att man skulle sadla hennes ridhäst, och en qvart timme derpå satt hon på det ädla djuret, hennes vän, hennes följeslagare på alla hennes utflygter.

Det hör i England till qvinnans uppfostran att hon skall lära sig rida; det är för henne icke blott ett nöje, det är ett behof.

Den, som rätt uppfattar den tanke som kan ligga uti denna ädla konst, kan ibland påminna sig en promenad till häst, såsom man minnes en vigtigare tilldragelse uti lifvet. Då ryttare och häst känna hvarann, då djuret hör till de intelligenta, kan en sådan ridt likna skaldens dikt. Upprörda tankar lugnas, vilda känslor gifva sig luft i den berusande farten. Betrakta det ädla djuret, som känner sin betydenhet, då sadeln hvilar på dess rygg, som biter sitt betsel — ett tecken på dess underdånighet för verldens konung — menniskan! Han står; han väntar; nu kommer ryttaren, hoppar upp i sadeln och fattar tyglarne. Den ädla gångaren vet nu huru den skall bete sig, han slår taktmessigt, jemt och bestämdt, sina hofvar i marken, han håller det vackra hufvudet ädelt upplyftadt, han spetsar sina öron, hans ögon blicka lugnt omkring sig; han står der i hela sin ädla naturs fullhet. Men scenen förändras. Det är icke nu den stolte mannen som nalkas gångaren, utan en qvinna. Hon ordnar den långa kjorteln, jemkar handskarne, håller behagfullt i ridspöet, medan tyglarnes ändar vackert nedfalla från handen; en lätt rörelse på hufvudet ... och hästen har förstått: nu kröker sig halsen till en båge, fötterna vidröra knappast marken, en kokett rörelse med kroppen; den hoppar på ett ställe, den låtsar vara olydig, ostyrig, för att gifva sin herskarinna nöjet att få honom tam, och nu börjar den vackraste lek: koketta infall, kloka miner; och se huru den blickar omkring sig, huru den emellanåt vänder sina ögon, liksom för att fråga om allt är som det skall vara. Men nu blir det annat af! En lätt gestalt hvilar på dess rygg, tyglarne ha fattats med bestämdhet, ryttarinnan klappar djurets hals hon ger det ett tecken att flyga af, ty hon är otålig; hon vill bort ... då upplyfter hästen sitt hufvud, inandas våldsamt luften, ögonen färgas i rödt, fötterna kastas högt upp, den far af, den klyfver vinden. Mahnen skiljer sig ifrån halsen; en darrning genomilar alla dess muskler och nu genomfar han rymden, han vill ej vidröra marken, han synes ha vingar; han har icke blott förstått sin ryttarinnas önskan, han delar den. Han vill ej veta af andra menniskor, blott en vill han föra bort, bort! Farten blir allt starkare, han hinner knappast se hvartåt det bär; han skälfver, han blir utom sig; men när slutligen den mjuka handen återhåller tyglarne, hejdar det ädla djuret sitt lopp; det kan lika litet stanna tvärt, som ryttarinnan med ens kan få sina upprörda känslor att lugnas.