I.

Det var en våt och stormig dag midvintern år 1800 — eller, som man på den tiden sade, i början av Pluviôse år VIII. De avlövade kastanjerna och ekarna i parken omkring ”les Fougères” voro betäckta med ett glänsande, halvstelnat regnlag, och de små, runda bladen på de vanvårdade buxbomshäckarna (de hade visst icke blivit klippta sedan kungens död), vilka i konstiga, stela figurer snodde sig längs den breda terrassen ned mot Loire, glänste svarta och styva i den starka vätan.

Det var vid femtiden på eftermiddagen, och det började redan skymma. Slottet, en gammal byggnad från slutet av medeltiden, reste sig mörkt och högt med sina många torn mot den skiffergrå, sönderrivna himlen. Från ett par av fönstren lyste redan ljus, och en man med handlykta och lång, vid regnkappa, som fladdrade om de smala, kortbyxade benen, och vars styva krage i nacken lyfte upp hårpungen, så att den stod rakt ut, kom ut på den höga, förfallna stentrappan.

— Mademoiselle! ropade han med pipig, ängslig stämma, i det han satte handen för ögonen och höjde lyktan över huvudet. Mademoiselle Edmée!

En ung flicka i lång, ärmlös kappa med skinnbesättning, och på huvudet en gammalmodig hatt från åttiotalet med plymer och vida brätten à la bergère, kom raskt springande från en smal sidogång upp emot trappan.

— Jag kommer ju, Jeanot, hennes stämma klang frisk och hög genom blåsten. Jag kommer ju! Du behöver inte skrika, som om gården brunne. Med ett par språng var hon uppe på stenavsatsen. Är abbéen då kommen, frågade hon oroligt.

— Abbéen väntar på er, Mademoiselle, svarade den gamle med förebrående eftertryck. Monsieur de Châtillon är med honom.

Han sköt med ryggen upp den tunga dörren, medan han talade, och lät damen träda innanför.

Det var en stor, stenlagd förhall, som gick upp genom två våningar, med urblekta freskomålningar i väggfälten och i taket. En utskuren, väggfast bänk gick jäms med ena väggen bort till kaminen, vari en stor, nytänd brasa flammande lyste ut över golvets svarta och vita rutor. I motsatta hörnet av hallen gick en bred trappa upp till andra våningen med ett präktigt, förgyllt räckverk, prytt med vapensköldar och många heraldiska emblemer — allt i en sökt och snirklad stil. Den såg nästan ny ut, och förgyllningen stack besynnerligt av mot det övriga, strängt gammaldags bohaget av mörknad ek. På mittelväggen ledde två dörrar in i huset, av vilka den ena stod halvöppen, så att man hörde rösterna därinifrån. Mitt på golvet hade Jeanot satt ifrån sig en armstake av svartnat silver, vars tre smala talgljus osande fläktade i luftdraget.

Den unga damen gick strax fram till elden, och tjänaren hjälpte henne att lägga ytterkläderna ifrån sig på bänken. Hon kände på sina litet fuktiga ärmar och bredde ut händerna framför brasan.

Hon bar en svart sidenklänning, som, trots det den icke såg så gammal ut, var sydd efter det snitt, man ibland ser på porträtter från Louis XVI:s sista regeringsår: en lång, smal kjol och kort, åtsittande tröja, knäppt med en dubbel rad stora knappar, och med breda, trekantiga uppslag på bröstet, långa, snäva ärmar, som i en liten snibb gingo ned på händerna. Omkring halsen, korslagd över barmen och bunden i en stor rosett högt uppe på ryggen satt en Marie-Antoinettefichue av grönt och vitt, randigt taft.

Håret — det var ett präktigt, guldbrunt hår — bar hon däremot, efter de nu härskande moden, uppsatt i nacken à la grecque, med naturliga lockar omkring pannan och öronen.

Det var den adertonåriga Mademoiselle Edmée-Louise de La Feuillade, vars far för flera år sedan stupat i den första Vendéeresningen, och som nu, tillsammans med sin gamla, döva moster och ett par andra genom kriget hemlösa adelsdamer, bebodde detta ensliga slott på Loires vänstra flodbrädd — Rocroyes’ernas gamla familjegods, som stått övergivet ända sedan Regentens tid, och som nu under revolutionen tjänade deras förföljda ättlingar till fristad. De levde där så gott som utan någon som helst förbindelse med den yttre världen, utom den de kunde skaffa sig genom chouanskarorna, vilka på en gång beskyddade och terroriserade dem.

Mademoiselle de La Feuillade hörde genom den halvöppna dörren det dämpade mumlet av flera röster. Hon strök håret från tinningarna och såg ett ögonblick prövande på sina icke alldeles rena händer, i det hon med huvudet på sned spetade ut fingrarna. Därpå gick hon resolut in.

Omkring det ovala marmorbordet, med buktade, förgyllda ben, sutto sex personer och spelade kort. En kraftig, medelålders herre i soutane och tonsur, som just nu betänksamt, med två fingrar drog ut ett kort, satt överst vid bordsändan, och mittemot honom en annan, som vände ryggen till ingången, med lång, pudrad hårpung i nacken. Mellan dem — vid bordets långsidor — sutto de fyra gamla damerna, två på var sida. De hade allesammans högt uppsatta, pudrade frisyrer och styva snibbliv med fyrkantig ringning och halvlånga ärmar; malen hade gått illa åt sidenet under den bedrövliga tid dessa galakläder vilat i dragkistorna.

Abbé Bernier, som först fick öga på Mademoiselle de La Feuillade, lade strax korten på bordet och reste sig med ett utrop. Han gick fram emot henne med sirlig, trippande gång och utsträckta händer.

— Min dotter — han tog med översvallande vänlighet hennes huvud mellan båda sina händer — ni vet kanske redan den stora nyheten, som Monsieur de Châtillon — han gjorde en rörelse med handen hän emot herrn i hårpungen, vilken reste sig upp och bugade stelt — och jag har till er?

Edmée gjorde en djup, gammaldags reverens för de båda herrarna.

— Till mig? sade hon småleende. Den nyheten är väl till oss alla. Freden, icke sant, min fader?

— Ack, ja visst — freden! Ja, jag vet, ni har redan hört från Montfaucon, att äntligen den för oss alla lika viktiga hänsynen till fäderneslandet — hans stämma blev plötsligt salvelsefull — har fått bukt med våra tappra vänner här i Vendée. För några dagar sedan undertecknade vi den med general Hédouville, och nu har Monsieur de Châtillon också gjort mig den glädjen att giva med sig. Mina damer — han vände sig till Mademoiselle de Rocroyes och de andra — jag ber er vara övertygade om, att jag djupt sympatiserar med den ädla troheten mot en olycklig furste, men vår heliga kyrkas sak är dock för ögonblicket den viktigaste av alla, och för att kunna uträtta något för den, vartill tiden, såsom jag hoppas, nu äntligen är mogen, behöva vi först och främst fred — fred med våra landsmän och bröder, våra så sorgligt villfarande bröder. — Han höjde ögonen upp emot taket. — Inte sant, mina vänner — själarnas frälsning går framför allt?

Ingen svarade. Damerna suckade, och ett par av dem gjorde korsets tecken.

— Nej, min dotter, återtog så abbéen plötsligt med naturlig, munter stämma, det är nu icke bara det. Vi ha flera nyheter. Gissa!

Edmée skakade på huvudet och skrattade. Abbéens livlighet satte henne i gott humör.

— Mademoiselle de Rocroyes, Madame de Beaurollier — han vände sig med en bugning till de gamla damerna — önskar ni, att jag säger henne det?

— Men jag står ju som på nålar, herr abbé, ropade Edmée. Är det verkligen en nyhet, som angår mig?

Abbéen lyfte handen och gjorde en effektpaus, så utbrast han plötsligt:

— Monsieur de Châtillon och jag resa i morgon till Paris för att i anledning av freden tala med Förste Konsuln. Er tant, Mademoiselle Edmée, önskar, att vi taga er med.

— Mig? — I morgon? Men, moster — hon vände sig häftigt till Mademoiselle de Rocroyes — jag är ju icke färdig till att resa någonstädes, jag har ju icke en gång en klänning att ta på mig. Hur kan jag väl?...

Förvirrad, betagen, med strålande ögon, såg hon från den ena till den andra. Blotta tanken på att slippa ut från detta dystra chouanslott kom hennes unga hjärta att klappa.

— Vi ha tänkt på allt, Edmée — nickade Mademoiselle de Rocroyes värdigt och långsamt. — Jeanot och Valentine skola följa dig, och bättre ressällskap än abbéen och vår ridderlige vän, Monsieur de Châtillon — hon gjorde en högtidlig böjning hän emot honom — kan du icke få. Du vet, det är av vikt, tillade hon med eftertryck, att du snart kommer till Paris. Madame de Châteauneuf väntar dig säkert.

Edmée rodnade och rynkade lätt ögonbrynen. Madame de Châteauneuf var hennes fars syster, och det hade ända sedan hennes barndom varit ett stående avtal mellan familjerna, att hon, då tiden kom, skulle förmälas med sin kusin, Louis de Châteauneuf. Som barn hade de varit mycket tillsammans — han var för resten en sex à sju år äldre än hon — men sedan kom revolutionen, och hon hade varken sett honom eller fastern på tio år. Det förödmjukade henne, att hennes vänner nu vid första lägenhet, som erbjöd sig, ville skicka henne ifrån sig och strax kasta henne i armarna på denne barndomsbrudgum, som kanske icke ens ägnade henne en tanke längre. Och hon skulle komma dit utblottad på allt, utan någon annan förmögenhet än anspråken på ett par konfiskerade gods, som hon helt säkert aldrig någonsin skulle återfå. Icke ens en anständig resdräkt hade hon att visa sig i för sina släktingar.

— Men moster, sade hon dröjande, hur skall jag väl kunna komma till Paris? — Å bara den provinsiellt vördnadsfulla ton, varmed hon uttalade namnet på denna märkliga stad! — Jag har ju inga pengar, inga kläder ens...

— Prat, Edmée! avbröt den gamla henne skarpt. Vi ha då ännu ett par diamanter i gömmorna, vet jag. När du blott kommer till Paris, får du igen dina gods, det har abbéen sagt.

Abbéen såg litet generad ut, men sade ingenting.

— Paris! fortfor den gamla damen hånfullt efter en litet tryckt paus. Som om icke du — en flicka av stånd (une fille de grande qualité) — vore god nog att uppträda i Paris, som du nu går och står. Den rackarhålan! De slynglarna! De tjuvarna och kungamördarna! Tror du, att de, som själva göra sig till med att gå utan byxor, fordra någon paryr av en kvinna?

— Förlåt, Madame, skrek abbéen in i hennes öra. Det är länge sedan. Nu råder det tvärtom stor lyx i Paris.

Den gamla fröken såg vredgat på honom med obeskrivligt förakt. — Lyx! Ja, väl vet jag, att de ha stulit bättre folks saker och nu kluta ut sig som gudar och gudinnor i stället för att gå med panier och puder som kristna människor. Men ni vill väl aldrig inbilla mig, att er lille korsikanske slagskämpe, som ni talar så vackert om, är i stånd till att bilda en societet, om han än förmått att lappa ihop ett dussin republiker! Nej — hon skakade energiskt på huvudet — något sällskapsliv, som det kan vara frågan om att en dam med min systerdotters rang kan deltaga i, blir där icke i Paris, förrän Hans Majestät kommer tillbaka. Till den tiden får hon sitta hos sin faster innanför låsta luckor. Det gör naturligtvis allt bättre folk, avgjorde hon kategoriskt.

Hennes systerdotter suckade. Utsikten att komma innanför de låsta luckorna tilltalade henne icke, trots all rojalistisk renlärighet.

Den gamla Madame de Beaurollier tog nu till ordet. Hon riste på huvudet, när hon talade, så att en sky av puder stod ut ifrån peruken.

— Men, käre abbé, är det då icke oförsiktigt att skicka vår lilla flicka till detta Sodom? Tänk, jag har hört, att en grevinna av det gamla hovet, med ett fullständigt respektabelt namn, har gift sig med sin lakej — tänk er, gift sig! Det ligger galenskap i luften därinne, och det smittar. Å, Gud, man har ju sett folk av den högsta börd bli som förvandlade. Tänk blott på den förste prinsen av blodet — själva hertigen av Orléans! Och den lille hertigen av Chartres! — Gud och var man vet, att han har tjänat under den trefärgade fanan. Det smittar, säger jag er — det smittar!

— Å, gudmor, ropade Edmée indignerad, ni är då väl icke rädd för, att jag skall gifta mig med Jeanot! Och hon brast ut i ett friskt, barnsligt klingande skratt. De andra kunde icke låta bli att också draga på munnen.

Madame de Beaurollier rätade på sig och såg vasst från den ena till den andra.

— Ja, ja, min söta — värre har man hört! Sedan 93 kan aldrig något förvåna mig. Det låg i hennes stämma och uttryck en så hopplöst trist övertygelse, att den med ens gjorde slut på all munterhet.

— Vi skola nog passa på Mademoiselle de La Feuillade, bröt abbé Bernier pausen med sin välvilliga, glättiga stämma. Hon har ju till att börja med både mig och Monsieur de Châtillon, för att icke tala om Madame de Châteauneuf och den unge greven. Eller hur — Mademoiselle?

Edmée svarade icke; hon hörde honom knappt. Hon satt med handen under kinden, och med ett par frånvarande, leende och strålande, fuktiga ögon såg hon ut framför sig. Hon var så vacker, som hon satt där, med den rena, barnsligt mjuka profilen, den bleka, men rosenaktigt friska hyn mot det bronsgyllne håret, och ögonen — de stora, skiftande, gråbruna ögonen — orörligt uppspärrade under täta, strållikt utstående ögonfransar. Den yngsta av de gamla fröknarna de Kergoran suckade ofrivilligt, en smula avundsjukt, när hon såg på henne, och abbéen tog sig betänksamt en pris. Han visste kanske mera om Paris — Barras’ och Madame Talliens Paris — än han funnit för gott att berätta Mademoiselle de Rocroyes.

Nästa morgon tidigt, så tidigt, att månen ännu stod högt på den vintriga himlen, och tjänarna vid lyktor surrade fast packningen på den gamla karossen, begåvo de sig åstad. På trappan stodo de fyra gamla damerna huttrande i sina urringade klänningar, och allesammans ordnade och kommenderade de, i det de med brutna, tårfyllda stämmor utöste ampra benämningar och skällsord till tjänstfolket, som, utan att låta sig bekomma, långsamt och betänksamt skötte vad de skulle. Monsieur de Châtillon, mörk som en bronsstaty, höll redan på sin häst vid vagnsdörren, och abbéen och Valentine — med ett kolossalt knyte, som hon icke på villkor kunde övertalas att lämna ifrån sig, tätt tryckt i famnen — sutto redan i den gamla berlinaren, men Mademoiselle de La Feuillade stod ännu gråtande på trappan med armarna om sin gudmors hals och hörde på hennes sista naiva och pedantiska förmaningar.

Hon hade hållit sig tappert ända tills nu; ja, hon hade varit nästan vild av glädje, medan hon i natt plockade fram sina saker och hjälpte pigan att packa, men nu — nu kom plötsligt skilsmässans tragiska allvar över henne (och i dessa tider voro alla skilsmässor tragiska!). Hon grät högt och okonstlat.

— Bed Maria för mig, allesammans! — hon sträckte sina händer ut till de bägge fröknarna de Kergoran. — Om freden ännu varar till sommaren, skall jag be Madame de Châteauneuf följa mig hit.

Damerna gräto allesammans, snyftade, snöto sig och ropade högt. Abbéen frös om fötterna och började stampa inne i vagnen, Jeanot gned sina ögon uppe på bocken och vaggade snyftande fram och tillbaka, så att hårpungen svängde; det oroliga, hoppande ljuset från lyktorna skrämde hästarna, som skrapade med hovarna mot den frusna marken och vrenskades. Blott Monsieur de Châtillon höll orörlig och tålig på sin höga häst vid den ena vagnsdörren.

Äntligen kom Edmée i karossen. Hon höll näsduken för ögonen och föll storgråtande med huvudet mot Valentines knä, medan de raskt körde från gården. Hon hörde, hur det dånade över vindbron.

— Valentine, käraste lilla Valentine! Hon kröp ihop vid den robusta pigans bröst.

Abbéen sade ingenting. Han böjde sig ut genom vagnsfönstret och viftade med handen en hälsning till de fyra damerna på trappan. I ljuset av de svängande lyktorna sågo de vagnen med Edmée försvinna.

II.

Nära fjorton dagar varade resan på de eländiga vägarna, som nu på vintern voro i sitt värsta tillstånd; på mångfaldiga ställen måste de stiga ur och gå långa sträckor. När Edmée blev för trött av att sitta stilla i vagnen, fick hon ibland sätta sig på sadelknappen hos Monsieur de Châtillon och rida ett stycke, eller han gick vid sidan av och ledde hästen vid betslet, när vägen var för svår. På värdshusen, där de togo in, träffade de alltsomoftast ihop med avdelningar rekryter, som skulle till Paris och sedan avgå till härarna i Ligurien och vid Rhen, eller med Republikens trupper, som nu började dragas ifrån Vendée. En gång hade de sällskap med en sådan avdelning flera mil; kaptenen var en av dem, med vilka abbéen underhandlat i och för freden i Montfaucon. Han visade sig ytterst galant mot den vackra Mademoiselle de la Feuillade, som å sin sida ej kunde låta bli att finna nöje i att tala med honom. Det var ju den förste verklige representant för det nya Frankrike hon råkade på — hon, som så länge blott talat med Republikens hånande fiender; den förste, vilken med oblandad beundran och entusiasm talade om Förste Konsuln och vad han uträttat i dessa månader efter Brumaire. Kapten Ollivier var en moderat republikan och en ganska bildad man, vilken som helt ung soldat tjänat under Kellermann i Flandern, därefter deltagit i det italienska fälttåget år IV och varit med vid Mantua mot Wurmser. Edmée ansåg det under sin värdighet att förhöra sig med honom angående general och Madame Bonaparte — vilken han sade sig ha sett i Brescia — men hon gjorde honom dock några likgiltiga och försiktiga frågor, som han entusiastiskt besvarade. Denna enformiga entusiasm, vilken hon antog måste vara påbjuden eller framkonstlad, tröttade slutligen Edmée till den grad, att hon till och med började föredraga Monsieur de Châtillons kalla och trista fåordighet.

Emellertid hade hennes samtal med kaptenen dock åstadkommit ett visst nyfiket intresse för Förste Konsuln och hans omgivning, detta nya Paris, om vilket ingen på les Fougères anade något.

Äntligen, sent en afton, rullade vagnen in på Paris’ gator. Edmée var så trött, att hon knappt hade något intresse därav — hon halvsov med huvudet mot Valentines axel. Denna långa resa i köld och slask med tvungna uppehåll på obekväma gästgivaregårdar, vilkas förråder blivit uttömda av förbimarscherande soldater, så att där knappt kunde uppdrivas en måltid mat till fredliga resande, hade nästan uttömt hennes annars ganska goda krafter. Allt detta nya i förhållanden, människor och meningar, som överallt mötte henne och oblygt välte sig in på henne, tröttade och irriterade henne också i hög grad. Bara en sådan småsak som de långa räkningarna med värdinnan och postiljonen, vilka alltid med småaktig omständlighet skulle avgöras i assignater, med tusentals francs åt gången, var henne emot. Det upprörde henne att överallt höra soldaterna skråla ”Marseillaisen” och till och med ”Ça ira”, sånger, vilka hon lärt sig att avsky som hymner till djävulen, att behandlas med den affekterade, näsvisa oförskämdhet, som ”patrioterna” ännu ansågo för sin plikt att visa en cidevant noble, en från ”Vendée”; att i värdshusstugorna, där hon och Valentine, med de ömma fötterna insvepta i för tillfället lånade täcken och filtar, sutto vid elden och värmde sig, medan hästarna ombyttes, vara tvungen att höra på alla möjliga råheter och okvädinsord mot Bourbonerna och emigranterna. Hon lärde sig nästan att avsky Förste Konsuln, som abbé Bernier dock talade så vackert om, blott emedan alla dessa människor höjde honom till skyarna.

Landet var förfärligt, men städerna, de reste igenom, gjorde ett nästan ännu sorgligare intryck på henne. På les Fougères, om de också emellanåt varit utblottade på allt, hade de åtminstone varit ensamma, ej känt den skammen att vart ögonblick trampas på tårna av pöbeln. Men här, i dessa av revolutionen härjade städer — Angers till exempel! Överallt papper uppklistrat på murarna, annonser om egendomsförsäljning, gamla upprop och dekreter från Konventet och Direktoriet — hon kunde ej undgå att i förbifarten flyktigt läsa de svulstiga, patriotiska fraserna, tryckta med tumslånga bokstäver; i de smutsiga klädstånden, ända ut på gatan, nästan ut i den av allsköns orenlighet och smuts fyllda rännstenen, en oblyg och skadeglad exposition av från de gamla adelsgårdarna bortförda möbler och konstsaker: stolt leende markisinneporträtter i Diana- eller Auroradräkter målade av Nattier, upphängda på en krokig spik utanför en källarhals; ovärderliga Sèvresvaser, som prytt en hertigs kaminfris, uppställda i den skräpiga fönsterkarmen; gamla spetsgarnityrer, vilka kanske tillhört en prinsessa av blodet, dinglade nu sönderrivna mellan trasorna, som garnerade muren. Och över alltsammans som patriotisk och tillfyllestgörande förklaring: en röd mössa! Edmée vände sig bort med vämjelse; hon önskade blott, att de snart skulle komma ut på landsvägen igen — den öde, morasaktiga landsvägen, som i sin tröstlösa enformighet strök förbi ouppodlade fält, nedhuggna skogar, och förfallna, halvt nedrivna eller brända gårdar. De tre resandena talade icke mycket om vad de sågo, men ibland hörde Edmée en resignerad suck från abbéen eller en otålig ed från Monsieur de Châtillon. Det hade så länge varit farligt att säga vad man tänkte — till och med bland vänner — att man nästan hade vant sig av därmed.

Nu voro de i Paris. Edmée orkade icke se ut; hon blott lade märke till att en gata, som de passerade, var beckmörk — de andra voro för resten också högst sparsamt belysta — folket hade tagit bort lyktorna.

Hon var dödstrött och sov nästan, när kusken äntligen höll utanför Madame de Châteauneufs hus i Rue du Bac, nära floden, Faubourg St. Germain. Yrvaken kom hon ur vagnen och in på en rymlig, fyrkantig gård, där en stor, monumental fontän — vit i månskenet — var det första, som tilldrog sig hennes uppmärksamhet. En man med lykta kom ut från den breda huvudbyggningen. Abbéen bjöd henne handen — Monsieur de Châtillon hade de redan bjudit farväl — och de gingo in.

Edmée kände i detta ögonblick föga eller ingen spänning vid tanken att återse sina släktingar, sin blivande man. Överväldigad av trötthet och sömnlust följde hon långsamt vid abbéens hand tjänaren, som med släpande steg och lyktan i handen gick framför dem. Först då hon hörde lakejen vid ingången till salongen nämna deras namn, rätade hon ovillkorligt på sig.

Det var ett stort, fyrkantigt gemak, i vilket de blevo införda — blott medelmåttigt upplyst av ett par mångarmade lampetter på var sin sida om kaminspegeln, omspända med gas för att förmildra ljuset. En äldre dam, som höll på att nysta en garndocka från en ung flickas händer, reste sig med ett lätt utrop vid ljudet av deras namn och kom strax emot dem. Edmée kände icke igen henne, men förstod, att detta måste vara hennes faster, och med en känsla av att äntligen ha funnit ett hem, kastade hon sig i hennes utbredda armar.

— Min kära Edmée!... Vi väntade dig icke så snart. Louis, hälsa på din kusin...

En ung, mörk herre, som hade stått och läst ett litet tidningsblad borta vid kaminen, närmade sig nu. Edmée kände sig plötsligt gripen av en plågsam förlägenhet — var bristfällighet i hennes dräkt, i hennes av resan angripna utseende blev med ens så outhärdligt medveten. Med en tillkämpad, tvungen värdighet, som i grunden var blygsel, hälsade hon kallt och avmätt sin kusin.

Den unga flickan, som hållit garndockan, reste sig nu och gjorde en kort, behagfull hälsning. Madame de Châteauneuf drog henne till sig och lade hennes hand i Edmées:

— Här ser du din blivande väninna: Mademoiselle Laure de Permon. Loulou — du, som alltid är så söt och förståndig, hjälp du Edmée till rätta, medan jag hälsar på vår käre abbé.

Madame de Châteauneuf var kruserlig och gammaldags artig i sitt sätt. Hon talade med en studerat mild, litet likgiltig stämma, som passade väl till hennes spensliga, ännu eleganta figur och behagliga, blonda ansikte. Det var hennes stolthet, att hon i sin ungdom påstods ha haft tycke av prinsessan av Lamballe, och hon fortfor ännu att accentuera det genom en starkt pudrad, lockig Marie-Antoinettefrisyr, som i valkar stod ut bakom öronen. Nu var hennes ansikte gammalt och fårat av dessa tio års ångest och bekymmer, men hon bibehöll, trots allt — i sitt leende, i sitt förbindliga tilltal, i sin naturliga och förnäma hållning — det älskvärda och förfinade behag, som kännetecknade det gamla hovets damer.

Hennes son var en adelsman av den förnäma och otillgängliga typ, som revolutionen, långt ifrån att böja, snarare hade gjort trotsigare. Medan hans moder i Frankrike genomkämpade dessa års prövningar och förtvivlan, hade han redan som yngling följt emigranterna och uppfostrats i England hos sin fars familj. Först för kort tid sedan var han återkommen, och tack vare sin moders slughet, vaksamhet och ihärdighet, fann han sig, till skillnad från övriga emigranter, i så gott som okvald besittning av sin familjs egendom. Louis de Châteauneuf gav, strax man såg honom, i allmänhet ett högmodigt och satiriskt intryck, men där var i hans väsen en så nobel lojalitet, en så rättrådig fasthet, att man snart glömde det. Till skillnad från den tidens rojalister var han redan tidigt fullständigt utan illusioner angående en restauration, och då han insåg, att där ej fanns något hopp om att tjäna Bourbonerna, hade han tagit sitt parti att tjäna Frankrike, och redan genom den förre biskopen av Autun — moderns trofaste vän och rådgivare under dessa sista års faror — som diplomat ställt sig till den nuvarande regeringens tjänst. Det fanns så få män av hans kast och namn, som ännu kunnat besluta sig för ett sådant steg, att han i högsta grad vunnit regeringens erkännande. Hans mor var icke heller någon ultrarojalist; under dessa tio års omvälvningar, som hon alla sett på nära håll, hade hon småningom blivit nästan absolut likgiltig för allt annat än att skaffa sin son och sig själv en betryggad ställning. När hon tänkte på Bourbonerna, var det med en viss vemodig sympati, såsom något, vilket hörde med till hennes ungdoms glans och nöjen, men som det lika litet tjänade till att tänka på att få igen.

Tjänaren kom in med te, vartill serverades något kall pastej, fågel och konfityrer. Edmée fann sig väl i det varma, bekväma rummet, omgiven av sin fasters och lilla Laurettes smekande uppmärksamhet. Hennes misstänksamma provinsstolthet kände sig ej ens längre sårad genom jämförelsen mellan hennes antidiluvianska, illa medfarna resdräkt och Mademoiselle Permons grekiska muslinstunika med guldbältet. Hon lät abbéen svara på alla spörsmål, som ställdes till dem om resan och om tillståndet i Vendée; till slut föll hon i sömn i stolen, där hon satt.

När Edmée vaknade nästa morgon, sken solen in i sängen till henne. Hon sprang upp på sina bara fötter och bort till fönstret.

Där låg Paris! Gråblå och tjock, med lösa isstycken vid bräddarna, flöt Seinen på bägge sidor om bron, och där — på andra stranden, mittemot — såg hon stora slottsbyggningars mäktiga stenmassor och de avlövade träden i parker och trädgårdar. Hon hade hört, att de kallade bron mittemot för Pont Royal. — Louis hade ironiskt rättat det till National, som den nu skulle heta — och hon gissade därför, att de stora slotten på andra sidan ej kunde vara annat än Louvre och Tuilerierna. Med sina goda ögon kunde hon tydligt se en skiltvakt i uniform gå fram och tillbaka framför en utskjutande del av slottet. Där bodde han väl, och där hade kungen bott...

Men sådant hade hon icke tid att tänka på nu! Med uppspärrade, strålande ögon såg hon i solskenet ut över Paris’ byggningar, kyrktorn och människofyllda gator — här skulle hon ha lov att bo nu, här var livets och ödets stad, martyrernas och segrarnas rike!

Valentine stod och tog fram kläder ur hennes koffert, Edmée sprang fram till henne, rev det ur hennes händer och kastade det på golvet.

— Låt det gamla skräpet vara, sade hon övermodigt och skrattade högt, med glädjen i ögonen. I Paris är man fin! Jag vill ha vita kläder och gyllne bårder och ringar på händerna och stenar i håret, som Mademoiselle de Permon hade.

— Men Mademoiselle kan då inte gå i bara linntyget heller — fastän Gud skall veta, de ha inte mycket mer på! — tills vi ha skaffat allt det, svarade Valentine förargad och böjde sig ned för att plocka upp.

Samma förmiddag for Madame de Châteauneuf ut med sin nièce i alla möjliga fashionabla bodar och magasiner. Först till Madame Germon för att beställa ett halvt dussin nya klänningar, så till Despaux och Leroi för att välja hattar; och eftersom de nu en gång voro i Rue de la Loi, till antikvitetskrämaren Villemain för att se på spetsar. Madame de Châteauneuf viskade till Edmée, att han var makalös i sitt urval, han hade till och med vetat förskaffa sig drottningens garnityrer — tyvärr fanns det ingen, som hade haft råd att köpa dem, utom Mademoiselle Lange!

Edmée satt hela tiden och såg ut genom vagnsfönstret — där var så mycket att se på. Små konstiga engelska vagnar, som damerna själva körde, jagade förbi dem i susande fart — Madame de Châteauneuf nämnde dem för henne: wiski, carrik, demi-fortune; några liknade romerska triumfvagnar, på vilka man stod bakom karmen och körde. Och mellan dessa — det var nu över Champs-Elysées de foro — skyndade, med fara för liv och lemmar, tarvligare kvinnor i röda, korta kjolar med vita livstycken och huvor, och över skuldrorna en blå schalett à la Gertrude, eller arbetare i korta tröjor och långa byxor med gamla trekantiga hattar på huvudet och i händerna kolossala knölpåkar. Uniformer såg hon ej så många, som hon hade väntat; Madame de Châteauneuf förklarade henne, att Förste Konsuln höll så sträng ordning på krigsfolket, att de var och en på förmiddagen hade sitt bestämda göra och inte fingo gå ut och driva på gatorna efter behag.

Något som också här föll Edmée i ögonen — isynnerhet i de mera obskura och avlägsna gator, de körde igenom — var den massa affischer och tryckta och skrivna anslag, varmed murarna överallt voro fullklistrade. Nästan alla utbjödo något till salu. Dessutom läste man ofta på plankverken och på rutorna patriotiska inskrifter, som t. ex.: ”Ici on s’honore du titre de citoyen”, eller ”Fraternité ou la mort!” eller ”Maison de la Liberté” o. d. Mademoiselle de La Feuillade tyckte, att det såg dumt och smaklöst ut, men hon visste icke, om hennes tant tillät henne att säga det.

Efter en mycket lång tur hade de äntligen stigit ur vid Palais d’Egalité (Royal) för att köpa några småsaker. När de voro färdiga, vinkade Madame de Châteauneuf till Edmée, och i det de, utan att bry sig om det väntande ekipaget, gingo till fots snett över Rue des Petits-Champs, sade hon plötsligt:

— Vill du se, Edmée, så skall jag visa dig något.

De gingo genom en smal, kort gata, vars namn Edmée ej såg, och kommo till en rund, öppen plats, varpå, mittemellan apotekares och kvacksalvares stånd, överklistrade med sönderrivna, prålande plakater om deras underkurer, reste sig en målad träobelisk — ett rätt tarvligt monument över sansculottsegern den 10 augusti.

— Se dig väl om, sade Madame de Châteauneuf med ett egendomligt leende.

— Här är ju ingenting att se — hon spärrade upp ögonen. — Var äro vi?

— På Place des Victoires. Hon tystnade och såg nästan högtidligt på Edmée, som frågande hade vänt sig emot henne. Därpå viskade hon med låg, rörd stämma:

— Detta var en gång Place Royale — Feuilladernas stolthet. Din farfars farfar, hertig de La Feuillade, lät bygga den till Louis XIV:s ära. Jag minns, när kungens staty stod där — hon pekade på obelisken — och min mor har berättat, hur på hennes tid facklor alltid brunno omkring den.

Hon skakade vemodigt på huvudet och såg ut framför sig, försjunken i minnen från fordom. Och då hennes brorsdotter ännu fortfor att tiga, sade hon, i det de långsamt började gå tillbaka genom Rue de La Feuillade:

— Å, Edmée, det hade varit en annan tid för dig att komma till Paris!

Edmée hade rynkat ögonbrynen, som i smärta eller bitterhet. Nu log hon, i det hon såg upp på sin faster, och sade högt med sin klara, klingande stämma:

— Place des Victoires är egentligen ett lika vackert namn som Place Royale. Min farfars farfar, marskalken, som var en tapper herre, skulle visst ej haft något däremot. Segerns gudinna är ju nu Frankrikes suverän... Men gudskelov, tillade hon och knäppte händerna, att ingen fann på att kalla den Place du Dix-Août!

På hemvägen gjorde de ännu en obetydlig omväg och körde förbi Place de la Concorde, som Förste Konsuln nu befallt att Place de la Révolution skulle kallas. Madame de Châteauneuf lät vagnen hålla och visade Edmée den gipsstaty av friheten, vilken stod på samma sockel, som förut varit fotstycke till Louis XV:s ryttarstaty. Den hade ursprungligen varit målad i rosenrött, men det syntes ej mycket mer, smutsig och förfallen, som den var, med en hals så söndrig, att huvudet höll på att falla av.

Edmée såg på den litet, så vände hon sig om med ett stolt och ringaktande leende, och med en häntydning på den helande kraft man från gammal tid tillade Frankrikes allrakristligaste kungar, sade hon:

— Det ser ut, som det behövdes, att en suverän snart komme att röra vid all denna skröplighet!

III.

Det var under en trupprevy — en av de vanliga, vilka var quintidi avhöllos på Tuilerigården — som Mademoiselle de La Feuillade första gången såg Förste Konsuln.

Genom en avlägsen släkting, markisen av Caulaincourt, som var nära lierad med Madame Bonaparte, hade Madame de Châteauneuf erhållit tillträde till Tuilerierna för sig och sin nièce, så att de — en förmån, som många främlingar sökte ernå — från ett fönster skulle kunna åse revyn. Då Mademoiselle de La Feuillade, trots det hon varit i Paris över en månad, ännu ej kunnat förmås att hänvända sig till regeringen angående sina beslaglagda gods, än mindre själv som supplikant uppsöka Förste Konsuln och personligen förelägga honom sin sak, vilket, efter abbéens och andra kloka människors mening, var det enda, som verksamt kunde främja den, gjorde Madame de Châteauneuf nu på eget bevåg ett sista försök att påverka henne. Hon trodde — och kanske var icke denna tro så naiv och fantastisk, som de kloka herrarna ansågo den — att, om Edmée kom till att se Förste Konsuln, ”Frankrikes räddare”, som nu också legitimisterna kallade honom, omgiven av de tillbedjande trupperna och det alltid vivatropande folket, så skulle den allmänna patriotiska entusiasmen, som regelbundet väcktes, blott han visade sig, övervinna den unga flickans ingrodda motvilja att närma sig ”tyrannen”, som hon på sitt urmodiga Vendéespråk envisades att kalla rojalisternas betvingare. Hon hade icke kommit till Paris tids nog för att kunna åse festen i Marstemplet till Washingtons minne, och det högtidliga intåget den 30 Pluviôse, då de tre konsulerna, eskorterade av trupper, lämnade Luxembourg och med stor pomp togo Tuilerierna i besittning, hade hon halsstarrigt nekat att vara vittne till. Denna gång kunde hon emellertid ej gärna undvika att åtfölja sin faster, då hon diplomatiskt formulerade sin anhållan som en inbjudning från markis de Caulaincourt.

Det var nu i slutet av Ventôse (mitten av mars). Dagen var kall och ovanligt klar, med blåst och strålande solsken. Trupperna passerade i halvbrigader förbi Florapaviljongen, där Förste Konsuln, omgiven av staben, höll på sin vita häst, Désiré. Han tog sig avstickande enkel ut mitt ibland alla dessa plymascherade och förgyllda herrar, i sin simpla grå överrock utanpå uniformen, och på huvudet, långt ned i pannan, den enorma, breda hatten, utan plymer, blott prydd med den trefärgade kokarden. Han såg blek, nästan gul, utvakad och ansträngd ut. Han höll läpparna tätt slutna och följde hela tiden uppmärksamt framåtböjd truppernas rörelser — det såg ut, som ville han i sitt minne inprägla var särskild mans utseende. Då ett par halvbrigaders krutsvärtade, nästan sönderskjutna fanor presenterades, blottade han huvudet med en värdighet och ett allvar, som fick soldaterna att bryta ut i höga jubelrop.

Mademoiselle de La Feuillade hade plats i ett öppet fönster snett emot honom, icke särdeles långt borta, så att hon tydligt såg honom i profil hela tiden. En gång vände han på huvudet och mötte hennes blick. Strax därpå sade han ett par ord till sin adjutant, som blott ryckte på axlarna och gav ett kort, som det syntes, nekande svar.

Han talade till soldaterna: ett par klara, fyndiga och starkt patetiska ord, där ”ära” och ”fosterland” dominerade. Sagda med hans röst, med hans levande ansiktsuttryck och djupa allvar, fingo de i detta ögonblick och i denna omgivning en så heroisk klang och mening, att Edmée, gripen av patriotisk hänryckning, smittad av jublet omkring henne, plötsligt kände ögonen fyllas av tårar och lidelsefullt, med handen mot hjärtat, böjde sig fram liksom för att deltaga i soldaternas hyllning.

Litet efter var défiléen förbi, och när generalen vände sin häst, såg Edmée honom rakt i ansiktet. Han höll ögonen sänkta, böjde sig en smula ned mot hästens huvud och klappade det. Hon tyckte då, att han såg så märkvärdigt ung ut.

Madame de Châteauneuf hade räknat riktigt. Dagen därpå, efter blott några lama invändningar, närmast för krigsärans skull, gav hennes brorsdotter äntligen efter för släkts och vänners övertalningar och kom överens med abbé Bernier, att han, så snart han själv haft företräde hos Förste Konsuln och talat med honom därom, skulle föra henne till Tuilerierna.

Under mellantiden grubblade Edmée icke så litet på, hur hon skulle kläda sig och vad hon skulle säga, så att hon bleve ”konvenabel” vid detta viktiga tillfälle. Det föll henne icke in att be om råd; intet plågade hennes ungdomliga, provinsiella stolthet så som medvetandet om, att hon var så komplett oerfaren i allt vad som ”brukades” i Paris — hemma hade hon varit van att anses för ofelbar och i allt den första. Hon hade ännu icke deltagit mycket i sällskapslivet, ty av familjerna i Faubourg St. Germain funnos blott få, som hade medel eller ansågo det rådligt att hålla salong, och den enda idé, hon hemifrån hade om representativt liv, var Madame de Beaurolliers berättelser från Louis XV:s hov; hon hade blivit presenterad på sextiotalet och blev aldrig trött av att beskriva ceremoniellet. Det var hon alltså rätt hemmastadd i, men naturligtvis förstod hon fullkomligt väl, att det icke det minsta kunde hjälpa henne under närvarande förhållanden. För resten var hon skarpsinnig nog att inse, att trots alla människors skenbara ofelbarhet i dessa saker, fanns det ingen, som egentligen visste riktigt besked. En ny societet var under bildning; den var ännu så osäker på sig själv, så sammansatt av olika samhällsklasser och partifraktioner, av sansculotter, som extravagerade i egenskap av ”incroyables”, och återkomna emigranter, som försökte spela romerska republikaner, att det ännu icke kunde vara frågan om några riktiga regler för det ”passande”, ännu mindre om en given, bestämd etikett. Hon beslöt därför att göra som hon själv bäst tyckte och blott lita på sin egen medfödda takt; och när abbéen kom igen med det besked, att Förste Konsuln nästa septidi, strax efter det han mottagit några medlemmar av corps diplomatique, väntade henne i audiens, svarade hon med antagen likgiltighet, att hon nog skulle vara färdig till bestämd tid.

Om aftonen valde Edmée länge och samvetsgrant mellan sina få och icke särdeles luxuösa toaletter. Slutligen, efter noggrant övervägande, bestämde hon sig för en vit, lång muslinsklänning, broderad med en smal bård i grönt och guld. Hon skämdes litet för sig själv över den vikt, hon tillade detta sitt första uppträdande inför Republikens unge chef, men den gröna bården lugnade hennes rojalistiska samvete, liksom medvetandet om att de svarta silkesstrumporna voro broderade med liljor. Detta var visserligen en rätt svag demonstration, eftersom liljorna befunno sig ungefär i närheten av knäet, men det var i alla fall en demonstration, och hon var naiv nog att anse det för sin ”plikt” att demonstrera.

Abbé Bernier och Mademoiselle de La Feuillade fingo vänta en god stund inne i salongen utanför Förste Konsulns arbetsrum — ”kungens stora kabinett” — medan han i Dianagalleriet mottog Spaniens och Hollands gesanter. Edmée var icke särdeles orolig — abbéen var det nästan mera på hennes vägnar. Det låg i hennes karaktär, att, när hon en gång beslutat sig för en sak, sedan anse den för den naturligaste i världen, ja, den enda möjliga, och att lugnt finna sig i alla dess konsekvenser. För resten — varför skulle hon vara nervös? Hon skulle blott tala om affärer med en trettioårig general, vilken för ett par år sedan var lika fattig och obetydlig, som hon var nu; och när allt kom omkring, var hon ju honom oändligt överlägsen i börd och vad hon, efter sina begrepp, ansåg för god uppfostran. Hon stod trankilt borta vid ena fönstret och såg ned på gården, medan abbéen litet längre bort underhöll sig med adjutanten. Det misshagade icke Mademoiselle de La Feuillade, att denne unge herre, något som hon väl märkte, allt emellanåt förstulet mönstrade henne från sidan, tydligen imponerad av hennes prinsessehållning.

Bourrienne kom brådskande in i rummet och gick fram till abbéen utan att se henne. — Förste Konsuln väntar er, abbé Bernier, sade han hövligt, och medborgarinnan Feuillade, som han lovat företräde.

Abbéen nickade menande, en smula högtidligt till Edmée och harklade sig. — Mademoiselle de La Feuillade, sade han med låg röst.

Hon vände sig om och gick långsamt över rummet, adjutanten och sekreteraren drogo sig artigt undan — dörren till Förste Konsulns arbetskabinett var öppen.

Han satt vid bordet, när de kommo in, men reste sig strax. Edmée förundrade sig över att han, när han stod upp, var så liten och spenslig. Hon gav också strax akt på, att hans huvud var för stort till kroppen. Annars var han smärt, väl och kraftigt vuxen.

— Här, medborgare-konsul — abbéen tog en smula högtidligt faderligt Edmées hand — tillåter jag mig att bringa er medborgarinnan Feuillade, om vilken jag redan haft den äran att tala med er.

Edmée sekunderade denna republikanska presentation med en reverens, som skulle gjort henne heder vid Louis XIV:s hov. Så höjde hon långsamt huvudet och mötte Förste Konsulns blick.

Ett par sekunder sågo de varandra orörligt och djupt in i ögonen — så drog ett svagt, nästan omärkligt och fullkomligt omedvetet leende över den unga flickans läppar. Utan att göra sig reda därför kände hon instinktivt, vilket intryck hon strax vid första ögonkast gjorde på mannen framför henne.

— Jag har sett er förr, sade han långsamt, liksom ofrivilligt. Det var vid näst sista revyn.

— Ja, herr general. Hon hade blivit förmanad att säga ”medborgare-konsul” för att accentuera sina republikanska sympatier, men hon glömde helt bort det och talade med honom precis som hon brukade tala med sina likar.

— Mademoiselle — herr abbé, vill ni icke taga plats? Han gjorde en lätt rörelse med handen, i det han själv satte sig på en stol vid bordet. — Ni är alltså den yngre marskalkens sondotter, Mademoiselle de La Feuillade? började han, liksom examinerande.

— Hans sonsonsdotter, herr general.

— Ja, ja — jag kan tänka det... Nå, det var alltså om dessa sekvestrerade gods i Normandiet ni ville tala.

Edmée gjorde en svag böjning på huvudet.

— Ja, jag har gjort mig underrättad om förhållandena, fortfor han. Till min glädje ser jag, att de icke äro sålda.

Edmée böjde ännu en gång på huvudet; uttrycket i hennes ansikte var detsamma — lugnt avvaktande.

Förste Konsuln blev otålig. Han hade verkligen gjort sig besvär med att skaffa dessa gods till rätta, vilkas historia var långt mera invecklad, än han nyss låtit förstå. Lagen bjöd nämligen, att blott de indragna gods, som ännu ej blivit sålda, finge återlämnas till de förra ägarna; dessa hade redan varit i ett par händer, men som en erkännsamhet mot abbé Bernier för de tjänster, han gjort honom i Vendée hade Bonaparte redan för länge sedan beslutat, att hans skyddsling skulle ha dem igen (villkoret var blott, att hon personligen skulle hänvända sig till honom) och med sin vanliga affärsskicklighet hade han ordnat saken. Officiellt gingo de nu för osålda. Han var säker på, att hon visste, hur saken i verkligheten förhöll sig — vilket emellertid blott delvis var händelsen, ty abbéen, som kände sin rebelliska protégée och höll av henne, hade ej vågat att säga henne, att restitutionen egentligen var en nåd av regeringen, icke hennes rätt. Förste Konsuln hade alltså väntat, att den unga damen skulle visa sig överväldigad av tacksamhet.

Han såg skarpt på henne. — Mademoiselle tycks anse det för fullkomligt otänkbart, att någon under dessa sju år kunnat våga spekulera på era vackra egendomar, sade han ironiskt.

Edmée sänkte huvudet och blev röd ända ned på halsen. Hon skämdes innerligt över sig själv, men var på samma gång så söt, som hon satt där — hjälplös, dekontenancerad, utan ett ord till svar. Abbéen, som var en slug iakttagare, var klok nog att hålla sin mun och låta hennes tystnad tala för henne.

Bonaparte satt ännu och såg på henne med sin lysande, obarmhärtiga blick. Så drog plötsligt ett fint, välvilligt leende över hans vackra läppar; som om hon hade känt det, slog hon upp ögonen och mötte hans blick.

— Jag tackar er, kom det blygt — så lågt, att blott han kunde höra det. Men med detsamma, liksom hon ångrade det våld hon gjort på sin stolthet, reste hon sig hastigt upp.

Förste Konsuln reste sig också. — Ni kan alltså, när som helst taga er egendom i besittning, Mademoiselle. Jag skall låta min sekreterare med det snaraste tillställa er de nödvändiga papperen, sade han med kort, affärsmässig ton, i det han följde dem till dörren.

Edmée hade, när hon kom ut och i vagnen, en märkvärdigt brydd, skuldbelastad förnimmelse av, att där mellan henne och den man, hon nyss första gången talat med, existerade liksom ett hemligt förstånd. Hon kunde icke begripa det. Men när hon om aftonen låg i sin säng och tänkte på dagens händelser, på sitt samtal med Förste Konsuln, kom hon till att småle i mörkret.

Så sträckte hon välbehagligt armarna över huvudet — och liksom av ett behov att förklara för sig själv den glädjekänsla, som plötsligt genomströmmade henne, mumlade hon nästan högt:

— Å, jag är rik! Gudskelov, att jag icke är fattig mera...

Så kom hon åter att tänka på honom: — Gud vet, om han alltid småler så?...