En roman om förste konsuln / Från den 18 Brumaire till freden i Amiens

VII.

I Paris talade man nu blott om händelserna i Italien och om reservarméens öde. I de flesta kretsar ansåg man den förlorad, och det fanns — efter vad man viskade — personer, som redan tänkte på att sätta sig i Förste Konsulns plats. Att Masséna hade måst utrymma Genua den 15 Prairial, och att det då såg förtvivlat ut, så mycket visste man, men sedan dess hade man ej hört något som helst.

Det var sent på aftonen en av de allra första dagarna i Messidor. Familjen de Châteauneuf hade tillbragt dagen ute hos några vänner i trakten av Vincennes och reste nu hela vägen hem i öppen vagn. Madame de Châteauneuf sov med huvudet mot sin gamla kammarjungfrus skuldra, Edmée satt tillbakalutad på sätet mitt emot, insvept i sin ljusa schal, och med stora, vidöppna ögon, som intet sågo av den verkliga världen omkring henne, blickade hon tankfullt ut i den milda, skumma juninatten. Som i en dröm hörde hon de taktfasta hovslagen av Louis de Châteauneufs häst, som travade vid sidan av vagnen.

Hon njöt av att äntligen få vara ensam och slippa att lägga band på sig. Hela dagen hade hon ej hört talas om annat än arméens öde och general Bonaparte. Hon hade hört hans namn, tills det nästan ringde för hennes öron och hon blivit nästan sjuk av ångest, tills hon blott längtade efter att gå ifrån alla dessa människor — så viktiga och skadeglada — att få tiga och få gråta i fred.

Hon hade i afton träffat en kvinna, som — om än på ett annat sätt — tycktes vara lika upptagen som hon själv av den italienska arméen och dess befälhavare. Det var den svenska ambassadrisen, Madame de Staël.

Medan det övriga sällskapet var upptaget av att höra greven av Sabran deklamera sina berömda fabler, hade Edmée, vilken var allt annat än litterär och icke ”merveilleuse” nog för att låtsa sig vara det, sakta smugit sig ut på terrassen för att hämta frisk luft och några ögonblick bli fri från den söta, kvalmiga parfymdoft, som de många damerna utbredde i salongen. Plötsligt hörde hon steg bakom sig, och då hon vände sig om, igenkände hon Madame de Staël och hennes väninna, Madame Récamier.

Edmée — som nästan alla den tidens unga flickor — beundrade livligt Madame Récamier och ansåg henne för ett nästan oupphinnligt ideal av grace och älskvärdhet. Hennes rena, poetiska skönhet, stillsamhet och blygsamma väsen gjorde henne i sällskapslivet lika lättfattlig som sympatisk, och det var rent av en modesak att vara ”tokig i henne”. Om henne rådde aldrig några skilda meningar — hon var för alla den ”gudomliga, den ojämförliga Juliette”. Edmée, vilken blott flyktigt blivit presenterad för henne och ej fått tillfälle att vidare tala med henne, gladde sig nu över att vara henne så nära och gick blygt ett par steg fram emot de båda damerna.

Madame de Staël såg ut att vara mycket echaufferad; hennes klumpiga, grovt skurna, men uttrycksfulla ansikte var högrött under den pärlomvirade turbanen, och rodnaden bredde sig ända ned på skuldrorna mot den högblå kaschmirsschalen. Hon såg förnämt prövande, en smula kallt på Mademoiselle de La Feuillade och avbröt ett ögonblick samtalet. Därpå — liksom hon icke fäste någon vikt vid henne — återtog hon plötsligt, vänd till Madame Récamier:

— Jag säger dig, Juliette, jag hatar honom. Av hela min själ önskar jag, att han nu lede ett avgörande nederlag...

Hennes ton var så lidelsefullt bitter, att det slog Edmée, och i samma ögonblick, ehuru intet namn var nämnt — förstod hon med en slags intuition, vem det var Madame de Staël så talade om. Hon kände, att hon rodnade ända till hårfästet.

Madame Récamier smålog och drog upp sina vackra skuldror med en blid, languissant, liksom förlåtande rörelse, vilken var henne egen. Ingen av damerna tycktes fästa något avseende vid Edmée. De gingo förbi henne utan att stanna, och då de kommit ett par steg längre bort, hörde hon ännu en gång Madame de Staëls djupa, lidelsefulla stämma:

— Och du vet, att jag har älskat honom! Att det fanns en tid, då det blott hade berott på honom, och jag hade offrat honom allt. Men han! Att visa mig — mig — denna förnärmande likgiltighet...

Det var om Bonaparte hon talade. Var det väl någon annan man i världen, man talade så om, utan om honom? I det hon såg de båda damernas muslinsdraperier försvinna under trädens kulörta lyktor, knöt Mademoiselle de La Feuillade händerna och bet sig i läppen så hårt, att blodet sprang fram, blott för att icke brista i gråt.

Hon hade sedan, den stund av aftonen, som var kvar, så mycket som möjligt undvikit sällskapet och skyllt på huvudvärk och värmen för att förklara sitt förstörda utseende. Nu äntligen var hon fri för dessa människors likgiltiga skämt och hatfulla politiska antydningar, och den bitterhet hon känt emot dem hade efterträtts av en trist modlöshet. Under hela vägen hade hon icke sagt ett ord; när hon märkte, att Louis såg på henne, slöt hon ögonen för att slippa tala — hon önskade, att han skulle tro, att hon sov.

Nu närmade sig vagnen raskt Paris. Redan på avstånd hade de givit akt på det myckna ljus, som liksom tycktes strömma ut från staden, och undrat, om det kunde vara någon stor eldsvåda. Men då vagnen nu kom innanför barriären, urskilde de tydligt flera hundra festbål, som i den lugna sommarnatten brunno högt och flammande lyste ut över otaliga människomassor, vilka från alla håll strömmade mot den gamla Bastilleplatsen och hän emot Beaumarchais’ hus. Floden var full med båtar och facklor, och dansen gick på gatorna som på en fettisdag under konungadömet, och — buret av tusen rösters jubel — hörde Edmée ett namn, som hon aldrig hade hört förr, men som nu, kedjat till Förste Konsulns, åter och åter upprepades på allas läppar — beständigt — Marengo.

Vagnen skred fram fot för fot. Hon kände det, som fördes hon i triumftåg av detta folk, vilket hon lärt sig att betrakta som sin kasts och sin släkts fiender; och i det hon reste sig upp, med schalen löst hängande över armarna och händerna ovillkorligt framräckta, liksom till hälsning och tack, kände hon plötsligt i jublande lycka, hur högt hon älskade sitt Frankrike, hur stolt hon var över att vara dess dotter.

— Leve Republiken! Leve arméen! Leve Förste Konsuln!

— Leve Förste Konsuln! återtog Edmée viskande, småleende, utan att rätt veta, vad hon sade. Och medan luften omkring henne beständigt genljöd av namnen St. Bernard, Montebello och Marengo — dessa namn, som i går ingen kände, men som plötsligt blivit det franska folket lika förtroliga och dyrbara som Pyramiderna och Rivoli — rev hon hastigt upp den stora bukett fina rosor, de fått med i vagnen och som låg framför henne på sätet, och i det hon med bägge händer kastade blommorna ut bland mängden, ropade hon jublande med sin klara, unga stämma: — Leve Frankrike!

Louis de Châteauneuf var, utan småaktigt hat till segraren, lika hänryckt och berusad av segern som hon. Över vagnskanten grep han sin kusins hand och tryckte den hårt, entusiastiskt.

Madame de Châteauneuf hade sett så mycket. Hon ryckte sin brorsdotter i klänningen och bad kusken, om möjligt, sätta hästarna i raskare fart.

Edmées rörelse var så stark, att hon, då de äntligen nådde hem i Rue du Bac, icke ville profanera denna dags stora händelser genom att växla ord över dem. Hon sade godnatt redan i vestibulen, och företrädd av Valentine, som bar ljuset för henne, gick hon strax upp på sina rum.

Så snart hon kom in i rummet, såg hon, att där på bordets mörka mosaikskiva låg ett brev. Hon vände sig om och såg frågande på kammarjungfrun.

— Ja, det har blivit mig lämnat av samme man som det förra... Jag lade det här, ty jag vågade icke bära det på mig — jag var rädd, att någon kunde se det...

Edmée vinkade otåligt med handen, att hon skulle gå. Hon hade strax lagt sin ena hand över brevet, liksom för att gömma det eller hålla det fast. Den andra tryckte hon nu hårt mot hjärtat.

Hon hade icke svarat på hans brev från Martigny — icke vågat, icke velat — och nu sände han henne ett nytt med samme kurir, som bragte segerbudskapet från Marengo! Han hade alltså tänkt på henne då. Hans själ, drucken av segerns yrsel och valplatsens smärta, hade i detta ögonblick sökt hennes. Och med en sällhetskänsla så förintande stark, att hon ögonblickligen sjönk ned på knä, där hon stod, mumlade hon som i inspiration: — Han älskar mig!

VIII.

Det hade länge varit bestämt inom familjen de Châteauneuf, att de, när hettan på allvar började, skulle resa till Mademoiselle de La Feuillades egendomar i Normandiet, vilka de alla längtade att återse. Edmée gjorde inga invändningar emot att lämna Paris — tvärtom var hon nästan glad över att komma därifrån, innan arméen kom tillbaka från Italien; hon visste, att man väntade Förste Konsuln, om icke förr, så till Republikens fest den 25 Messidor (14 juli). Taga emot hans brev, det kunde hon väl, läsa dem, älska dem — men se honom igen, höra hans röst, möta hans järnblå ögon! Blott hon tänkte därpå, var det, som om hjärtat stannade.

De reste alltså den första veckan i Messidor. Edmée hade blott ett svagt minne av Belles-Rives; som helt liten hade hon bott där med sina föräldrar — men sedan — efter revolutionens utbrott — hade hon kommit till mostern, till det dystra Fougères, som hon ej lämnat en dag, förrän abbéen förde henne till Paris. Belles-Rives var en vacker, vidsträckt byggning i graciös, litet sökt rokokostil; mot den klarblå julihimlen reste den sin vita façad och sina breda, solbelysta trappor mitt på Normandiets gröna slätter. Som nästan alla herrgårdar hade den under sansculottregimentet råkat i förfall och först nu under dessa vårmånader blivit något reparerad och satt i stånd att mottaga ägarinnan. De skuggiga alléer, hon dunkelt mindes sedan sin barndom, voro nu borthuggna av revolutionens plundringsmän, liksom den vackra parken, men det hela gav likväl intet dystert eller ödelagt intryck, ty en ny grönska sköt frodigt upp och täckte yppigt de rothuggna stammarna. Edmée var egentligen glad över, att man kunde se så fritt och så långt — längst borta vid horisonten skymtade man Rouens kyrktorn — hon hade fått nog av de mörka skogarna kring les Fougères.

De levde mycket ensamt på Belles-Rives. Där voro inga grannar i närheten att umgås med, ty adelsslotten stodo ännu öde eller voro bebodda av bönder och revolutionens parvenyer, som för ett spottpris köpt dem av staten. Edmées största nöje var att tidigt om morgonen sätta sig på sin starka, normandiska häst, ge den fria tyglar och så på måfå galoppera över de gröna slätterna — jorden låg till största delen ännu i träde. Ibland följdes hon av sin kusin, men han blev snart trött vid detta enformiga nöje, förstod icke vilken tjusning det beredde henne.

En morgon, just då hon med släpet av sin ridklänning i handen långsamt steg nedför den stora trappan, såg hon en främmande man stå och hålla hennes häst vid betslet.

Det var tidigt på morgonen — knappt mer än fem. Monsieur och Madame de Châteauneuf sovo ännu, och där var litet folk på gården. Den gamle Jeanot allena brukade åtfölja henne på dessa morgonpromenader, men honom såg hon icke till i dag. Hon var allena med den främmande.

— Er ridknekt, medborgarinna, är tyvärr förhindrad att följa er, sade han och bugade vördnadsfullt. Vill ni tillåta mig?

Edmée var icke rädd. Hon blev stående på trappan och fixerade skarpt den alldeles obekante mannen, i det hon höjde ridpiskan.

— Med vad rätt? Vem är ni?

Mannen sänkte sin röst: — I Förste Konsulns namn lovar jag er — ni skall bli beskyddad.

Mademoiselle de La Feuillade gick lugnt nedför trappan, och i det hon kraftigt stödde sin fot mot den främmandes framräckta hand, svängde hon sig raskt upp på hästen:

— Nå, så var min ridknekt då, eftersom Förste Konsuln befallt er det! Hälsa och tacka honom för den omsorg, han visar Frankrikes damer.

Edmée var ond. Hon drog häftigt åt sig hästens tyglar och red i skarpt galopp ut från gården, utan att den främmande mannen, som hon förstod hade bestuckit eller skrämt Jeanot att hålla sig borta, fick tid att följa henne eller säga henne ett ord.

I den upphetsning, vari hela denna oväntade scen och nämnandet av Förste Konsulns namn hade försatt henne, betänkte hon ej strax, vilket vågspel det var för en ung flicka att i denna tidiga morgon rida ut på landet allena. När hon kommit ett stycke utåt vägen, beslöt hon likväl vända om, men märkte nu, att hon redan var förföljd. I den stilla, ännu litet disiga morgonen, hörde hon starka, snabba hovslag av en häst i karriär bakom sig. Hon vände sig icke om, vred av från vägen och slog in på en vidsträckt äng, som var bevuxen med högt gräs och markblommor och sluttade ned åt floden.

Förföljaren vred också av; i sned linje drev han sin häst över ängen.

Edmée insåg, att hon hade burit sig överilat åt — därnere flöt redan ån, hon vågade icke försöka att sätta över den. Raskt gjorde hon helt om på hästen och vände sig med ridpiskan lyftad mot förföljaren.

Han red hastigt fram. Inom ett par ögonblick var han vid hennes sida. Han bar tvärsittande, uppviken hatt och grå kappa — Edmée kände honom strax, så snart hon fick öga på honom. Det var Förste Konsuln själv.

Han red tätt upp till henne och höll stilla på hästen. Ett ögonblick talade ingen av dem — de andades bägge häftigt efter den hetsiga ritten. Han böjde sig ned och klappade mekaniskt hästen på halsen.

Så höjde han huvudet med en stolt, vredgat förebrående blick:

— Ni vill alltså icke höra mig, icke ens se mig, Mademoiselle de La Feuillade?

Edmée teg. Om det gällt hennes liv, kunde hon ej fått fram ett ord.

— Ingen utom min stallmästare vet, att jag är här, jag har blott en knapp halvtimme på mig, innan jag måste härifrån. Natten och de tidiga morgontimmarna har jag för er skull stulit från mitt arbete och min vila. Jag sänder er bud, att jag i all höviskhet och respekt ett ögonblick — eftersom tillfälle erbjuder sig — önskar att tala med er. Och ni — ni; — han högg i raseri ridspöet genom luften, så att det ven, och hennes häst gjorde skrämd ett hopp till sidan.

Av floden, som här gjorde en krökning, voro de instängda på två håll. På andra sidan floden var skog. Bakom dem sluttade ängen starkt uppåt, så att den fullkomligt dolde dem från landsvägen.

Edmée satt styv och stilla på sin häst; hon ryckte icke en gång till, då ridspöet vinande skar genom luften, så tätt intill hennes huvud, att det rev med sig en av de stora plymerna i hennes hatt. Han kastade sig av hästen och kom fram till henne.

— Varför talar ni icke? Varför bevärdigar ni mig icke med ett ord? Varför har ni ej svarat mig på mina brev, Mademoiselle de La Feuillade?

Han stod vid hennes knän med handen stödd mot hästens rygg och såg hotande på henne. Hon satt blek och stilla i sadeln — högrest, men med sänkta ögon.

— Eller inbillar ni er kanske — hans ton var nu ironisk — att jag har kommit för att be er om ursäkt för min dristighet att älska er, eller stå till svars för er brudgum? Om ni har förstått mig, om ni är värd en mans manliga kärlek, så vet ni, att mellan oss kan icke vara tal om slikt. Ni är fri, jag är icke alltför starkt bunden — ingen må väl inbilla sig, att jag har avsagt mig rätten att tävla med andra män om den kvinna, som framför alla behagar mig, som jag älskar.

Långsamt såg hon upp. I samma ögonblick hade han — med ett utrop — armarna om hennes liv och tryckte huvudet ned mot hennes knä.

— General Bonaparte — hon försökte tala strängt, hon försökte att värja sig.

Han rev henne jublande av hästen och höll henne ett ögonblick ut ifrån sig med bägge händerna om hennes midja. Stolt och ömt vilade hans härskareblick på denna kvinna, som han, från första ögonblick han mötte henne, så lidelsefullt och bestämt hade åtrått. Och i det hans ögon plötsligt fylldes av tårar, mumlade han lågt:

— Vad jag har tänkt på dig!...

Betagen, förvirrad lät hon sig dragas in i hans famn. Först då hon kände hans varma läppar mot sina, försökte hon förskräckt att bliva fri.

Men han höll henne fast. Hans leende, obarmhärtiga blick vilade strålande på henne.

— Man har sagt mig, att ditt bröllop med Louis de Châteauneuf redan var bestämt. Jag har kommit för att en gång få ett ärligt svar — är det sant?

Hon höjde långsamt, allvarligt ögonen upp till honom och skakade på huvudet. — Aldrig någonsin blir jag Louis de Châteauneufs hustru, sade hon enkelt.

— Varför? För det...? Han ville locka henne, tvinga henne att tillstå med ord.

— För det... — hon sänkte ånyo blicken. Så rätade hon plötsligt på sig och sakta, blygt, men tillika med en drottnings självmedvetna stolthet över att ge bort en kunglig gåva, lade hon bägge armarna om hans hals och mötte, djupt rodnande, men fast och modigt hans ögon.

Han såg på henne med en lång, egendomlig, dröjande blick, så gjorde han sig sakta, men bestämt, fri för hennes lätta famntag.

— Jag har redan varit här alltför länge. Myndigheterna och mitt följe få ej vänta på mig i Gisors — det skulle väcka uppseende. Icke en minut längre har jag tid att dröja. Men du är min — icke sant, Edmée? Han tog henne åter i sina armar och såg henne eldigt, befallande in i ögonen. Jag kunde fordra dig nu, och du ville svara...

Hennes kvinnliga motståndslust, hennes flickaktiga koketteri vaknade plötsligt, och i det hon med ett lågt, lyckligt skratt drog sig undan hans alltför segervissa arm, sade hon gäckande, men med sänkta ögon:

— Nej, nej, nej!

Han smålog övermodigt.

— Såå! — När du kommer till Paris, skall jag fråga dig ännu en gång — jag skall göra det strax, det första jag ser dig, utan spår av barmhärtighet. Till dess... Du har givit mig en kyss, nu tar jag två till. Du är min, min, min.

Han satt redan på hästen och böjde sig ännu en gång ned emot henne.

— Lova mig att icke lyssna till vad någon säger — icke till råd, icke till hotelser, icke till böner. Tänk, att alla äro dina fiender och mina. Förtro dig till ingen.

Hon smålog blott stolt till svar, säker på sig själv.

— Och nu — han mätte henne med en lång, hänryckt blick, där hon med den gröna riddräkten på armen och den vitplymascherade Henri IV-hatten snett på huvudet stod småleende, rodnande frisk i morgonens starka ljus. — Akta dig att bli vackrare än du är!

Hon skrattade; och smickrad, glad — modig, nu då han redan satt på hästen — fann hon med sin slagfärdiga franska tunga ord.

— Har Förste Konsuln satt ett ”maximum” också för skönhet? Jag skall göra mitt bästa för att överskrida det.

— Förste Konsuln för sin del har ingenting däremot — hans skälmska, dristiga blick jagade åter blodet till hennes kinder — tvärtom! Men han vill att andra, till exempel Monsieur Louis de Châteauneuf, skall ha en smula förnuft och vilja kvar. Det kommer att behövas!

Han lade småleende fingret på läpparna, och därpå — i det hästen redan reste sig på bakbenen — förde han hälsande handen till hattbrättet:

— Mademoiselle de La Feuillade — vi ses snart igen i Paris!

Man var nu ett gott stycke inne i Vendémiaire (år IX) och ännu var det icke tal om, att Mademoiselle de La Feuillade kunde tänka på att lämna Belles-Rives. Madame de Châteauneuf hade nämligen på en körtur stjälpt med vagnen och brutit sitt ben — nu var hon visserligen på bättringsvägen, men läkarna avrådde tills vidare all flyttning.

Edmée led av denna tvungna försakelse; hon förtärdes av längtan efter att se Förste Konsuln och av fruktan att han, då hon ej kom till Paris, skulle vredgas på henne, glömma henne, vilja glömma henne. Då olyckan hände — i mitten av Thermidor — och man förberedde henne på att få stanna hela hösten på landet, blev hon alldeles utom sig. Hon hade blott en tanke: att underrätta honom om dröjsmålet och orsaken därtill. Hon hade knappt skrivit ett brev i hela sitt liv förr, utom då och då ett par torra redogörelser till de gamla på les Fougères; nu stod hon plötsligt inför den, som hon tyckte, tvingande nödvändigheten att skriva till honom. En halv natt använde hon till att författa koncepter och förtvivla över sina stela, oövade bokstäver. Till slut skrev hon blott:

Detta lilla, lakoniska brev, naivt undertecknat med hela hennes aristokratiska namn, överlämnades åt Valentine, som var släkt till en postiljon på Rouenvägen, vilken efter många omständigheter lovade att besörja det i all hemlighet.

Hon fick icke något svar. Och under denna tid av plågsam ångest, då hon var dag måste säga till sig själv, att han — den store och mäktige — i vrede för det hon ej hört honom, hade glömt eller ville glömma henne, växte hennes unga kärlek till en lidelse så stark och våldsam, att hon kände, hur den mer och mer tog makten från hennes förnuft och förintade all hennes motståndskraft.

Mot slutet av Vendémiaire kom Louis, som annars för det mesta under denna tid uppehöll sig i Paris, där Talleyrand gav honom mycket att göra, på ett kort besök till Belles-Rives. Edmée hade längtat mycket efter sin kusin — så kunde hon då åtminstone få höra något nytt från Tuilerierna.

Det var en mild, stilla höstafton strax efter middagen. Edmée hade länge, insvept i sin schal, suttit lutad mot balustraden på terrassen och sett mot vägen, vilken månbelyst lik ett brett, blåaktigt silverband slingrade sig genom de öppna markerna. Nu skymtade hon äntligen långt borta en ryttare — han kom närmare — på huvudets hållning och på resningen kände hon Louis de Châteauneufs alezan.

Louis’ och Edmées umgänge hade alltid varit à l’anglaise, det vill säga särdeles fritt och otvunget, icke alls sådant, som det brukade vara i Frankrike mellan ett par unga personer, vilka ämnade gifta sig med varandra. Som barn hade de självmant kallat varandra för bror och syster, och då sedermera Louis blivit uppfostrad i England, i engelska seder och med stor sympati för engelskt samhällsskick, och Edmée icke alls blivit uppfostrad, eller rättare, som det kunde falla sig mitt bland upprorsskaror i ett land, som var i permanent belägringstillstånd, hade deras umgänge icke heller senare kommit att inordna sig under societetens konventionella regler. Trots giftermålsavtalet träffade de varandra ofta allena och talade med varandra om allt — till och med om kärlek.

Hon sprang nedför terrassen och mötte honom vid inkörsporten.

Han blev glad och överraskad att se henne där. Leende vinkade han till henne från hästen.

— Det är en härlig afton, jag har knappt lust att sitta av, sade han och klappade djuret. Vi ha blivit så väl förplägade, ”Monsieur” och jag, i ”Les trois frères”.

Edmée fick en idé — nu kunde hon få tala allena med honom och kanske få höra något nytt.

— Låt mig få rida ett stycke med dig, Louis. Jag kan sitta på sadelknappen, liksom hos Monsieur de Châtillon, när vi reste till Paris. Här är visst ingen, som tänker på att anmärka på det!

Hon satte foten mot spetsen av hans stövel och svingade sig raskt upp framför honom. I trav satte han av in mellan buskarna på de smala, nästan övervuxna stigarna, som en gång varit parken.

Med ena armen höll han henne fast intill sig — varm av ritten, kände han hennes svala, fina kind nästan snudda vid sin, den milda, svalkande parfymen från hennes i aftonluften kyliga kläder. I detta ögonblick tycktes hon honom så nära — hon var åter den lilla ”Edmette”, hans ”syster” och barndomsbrud.

— Har du längtat efter mig, Edmée? viskade han lågt och ömt ned emot henne.

Hon höll ögonen nedslagna och såg ej den varma, väntande blicken i hans mörka ögon. Hon tänkte på en annan, när hon sanningsenligt svarade ”ja”.

— Och du är glad över att ha mig igen?

— O, ja, Louis! Du kan icke tänka, vad här har varit ensamt.

— Nå, så ha vi då haft buller och bång i Paris — isynnerhet i min diplomatiska värld! Berthier är rest till Madrid för att underhandla, Monsignor Spina är kommen från Rom för att underhandla, Duroc är kommen tillbaka utan att ha underhandlat — du kan tro, Bonaparte och Talleyrand ha varit rasande på St. Julien och kejsaren. Nu ser det likväl ut att bli till något, ty häromdagen fingo vi då vapenstilleståndet förlängt. Med England och de neutrala makterna underhandla vi också.

— Sluta upp, Louis! ropade Edmée skrattande. Jag kan omöjligt finna reda i alla dessa underhandlingar. Är där annars något nytt?

— Ja, Gud bevars! Stort attentat mot Förste Konsuln i operan...

Ett ögonblick tyckte Edmée, att hjärtat stod helt stilla. Han kände, hur hon nästan blev styv i hans armar. I samma nu höll han in hästen och ruskade henne kraftigt i skuldran.

— Edmée, vad är det i vägen? — Och då han såg hennes bleka ansikte, uttrycket kring mun och ögon, ropade han förtvivlad: Vad är då denne förbannade man för dig? Vad skall jag tro?

— Låt mig komma ned, Louis, viskade hon svagt, med nästan tonlös stämma. Jag befinner mig icke väl.

— Nej! — han höll henne som i ett skruvstäd. — Du slipper icke härifrån, förrän du svarat mig. Å, denna aning, som jag tyckte var så orimlig!

— Är han räddad? Lever han? Var barmhärtig, säg mig allt! tiggde hon i ångest.

Han såg ett ögonblick allvarligt, spänt uppmärksamt in i det bleka, förvridna ansiktet. — Ja, svarade han långsamt, han är räddad. Det var så gott som ingen fara.

Edmée suckade djupt. Han kunde märka, hur hon liksom rätade ut sig efter den olidliga spänningen.

— Säg mig, Edmée — han såg allvarligt på henne — vad vill du, att jag nu skall tänka? Så som du uppför dig, blott man i förbindelse med en fara nämner denna människas namn. Du, som annars icke vet, vad fruktan vill säga!

Hon svarade icke — hon kunde ännu icke samla sina tankar. Hans blick mörknade mer och mer, och han fortfor misstänksamt, ironiskt:

— Det har aldrig förr fallit mig in — men vore han icke så ogalant som han är, skulle man nästan tro, att det vore av artighet mot Mademoiselle de La Feuillade, som han — just nu — låtit röja och hedra vår gamla Place Royale. Allt får betydelse efter den uppmärksamhet, han visade dig i våras — och då du tiger, måste jag själv leta mig till, vad det kan vara mellan dig och honom. Jag har alltid förr ansett det för en kränkning mot dig, blott att i mina tankar förbinda ditt oskyldiga, stolta namn med hans, men nu! — Tro inte, att jag vilar, förrän jag vet allt, tillade han hotande.

Hon teg ännu, men hans ord om Place Royale hade väckt hennes uppmärksamhet. Å, det var naturligtvis vanvett!... Men han hade dock ett ögonblick haft åtminstone hennes namn i tankarna!

— Du behagar ännu icke svara mig, Edmée? — Han böjde sig över henne och såg henne dystert, skarpt in i ögonen. Kom ihåg, det är din blivande man, som talar till dig.

— Louis — det var ett bönfallande, nästan gråtfärdigt drag om munnen, och hon sträckte svagt avvärjande ut händerna. — Tänk icke mer på dessa gamla historier. Vi passa icke för varandra, du och jag — jag blir aldrig din hustru.

— Vad är detta för prat, min kusin, sade han otåligt och skarpt. För det att du på ett slags fantastiskt sätt har förgapat dig i en karl, som du knappt har sett två gånger i ditt liv, skulle vi bryta alla familjeöverenskommelser, ödelägga vår framtid och vårt liv. Ja — ty du har ju blott sett honom några få gånger?

— Det är icke många gånger. Låt oss nu icke tala mer om detta, Louis! Men kom ihåg, vad jag har sagt dig.

De hade bägge stigit av hästen och gingo nu långsamt bredvid varandra fram emot slottet, han höll tygeln om armen.

— Detta är icke rent spel. Du ger mig inga skäl. Vad vill du, att jag skall tro?

— Intet. Vad du vill. Du vet mycket väl, att jag aldrig har brytt mig det minsta om dig som brudgum.

— Du är åtminstone ärlig i vissa saker, sade han bittert.

— Du skulle bli förfärligt olycklig med mig. — Hon var nu helt lugn och ville blott tala ut med honom. — Du kan ju aldrig tåla, att jag har en egen mening — och det har jag alltid.

— Tills det kommer någon, som du älskar, och helt förslavar den, svarade han missmodigt, med kärlekens skarpsynthet.

Hon skakade på huvudet. — Jag har alltid varit som en vild fågel, sade de hemma på les Fougères. Din egen moder och alla våra vänner i Paris säga detsamma var dag. Jag tror icke, att jag någonsin duger till att sättas i bur.

— Men om jag blott kunde begripa denna motvilja för att gifta dig med mig! Ty detta fantasteri kan då omöjligt ensamt vara skuld däri. Du håller ju av mig?

Hon skrattade uppsluppet. Spänningen och ångesten hade plötsligt slagit om i övermodig munterhet. Den vaknande kvinnan njöt omedvetet av att se mannen vid sidan av sig plågas av svartsjuka, tigga om och pocka på hennes ömhet.

— Jag älskar dig, Louis — som en broder! Nej, bliv nu icke rasande. Kanske en gång, när vi bli gamla, och jag har glömt mina ”svärmerier” — hon smålog halvt spotskt, halvt vemodigt — så slå vi ändå våra påsar ihop. Monsieur de Talleyrand har sagt, att jag blir en praktfull ambassadris!

Hon rätade på sig och gjorde skälmskt en sirlig, graciös nigning vid foten av trappan. — Nu går jag upp och förbereder grevinnan. Stackars faster — hon har hört hästen trava hela tiden, och kan inte begripa, var du har blivit av!

Madame de Châteauneuf kunde icke förstå, varför Edmée och Louis gjorde så många omständigheter med detta en gång fastslagna giftermål. — Det är icke Louis’ skull — beklagade hon sig för kammarjungfrun, gamla Marie, som i allt ägde hennes förtroende. — Han säger ingenting till mig, men det är ju tydligt, att han tillber själva marken, hon trampar på. Men Edmée... Om någon i dessa tider är gammaldags uppfostrad, så måste det vara hon! Knappt ett par månader har hon varit i Paris — jag ser henne nästan aldrig öppna en bok, hennes väninnor har jag själv valt — och ändå... Hon är proppfull av alla dessa nya idéer om kärlek i giftermål och om individens rätt och frihet — man skulle tro, att hon minst hade läst ”La nouvelle Heloïse”. Det är som jag alltid har sagt: det tjänar till intet, att försöka hålla den nya tiden ute, att fly ifrån den — den tränger in till oss genom springorna i väggen. Hon suckade och skakade resignerat på huvudet. Det var hennes stolthet, att hon aldrig kunnat förmås att emigrera, att hon, som hon sade, ”förstått revolutionen”, ända från den första dagen, då hon i hertigens av Orléans salong hörde Madame de Genlis orera om Rousseau.

Hon hade så stor respekt för sin son, att hon sällan talade med honom om saker och ting, som hon med sin fina takt och moderliga instinkt anade, att han ej gärna ville meddela sig om. Men sin brorsdotter bearbetade hon alltsomoftast.

— Å, faster, brukade Edmée svara, jag är ju alltför ung, och jag har ju inte alls sett livet ännu.

— Alltför ung! Du är ju nästan nitton år — två år äldre än Laure Permon, som i nästa månad gifter sig med general Junot. Alltför ung! I min ungdom var man nästan gammal mamsell, när man ej var gift vid tjugu år.

— Men Louis, tant — Louis är ju inte heller så angelägen, svarade hon listigt. Han har väl inte bett dig påskynda saken — eller hur?

Madame de Châteauneuf skakade på huvudet. — Gud vet, sade hon, jag förstår mig icke på Louis. Han har icke ögonen ifrån dig, när ni äro tillsammans, och till mig säger han icke ett ord. Det är nu alla dessa nya idéer — varenda flicka är en Julie, varenda kavaljer en St. Preux! I min ungdom var kärleken praktisk — den handlade, nu drömmer den och filosoferar. Gud bevars, jag är själv så modern — jag förstår det så utmärkt. Men i det dagliga livet!... Ser du då icke, att Louis älskar dig? Han är blott för finkänslig, han vill icke lägga något band på din frihet, icke tvinga dina känslor.

Edmée gick småleende fram och lade sig på knä för den gamla damen. — Var nu söt, käraste faster, och tala icke mer om detta. I vinter vill jag vara ung, jag vill vara i Paris — jag vill dansa. Vem vet — Monsieur de Talleyrand kan få i sinnet att skicka Louis till Petersburg eller Konstantinopel i morgon. Tror någon, att jag vill följa med dit!

Edmée var glad och i strålande humör. Hon visste nu, att de snart skulle resa till Paris, de hade lovat att komma till Mademoiselle de Permons bröllop först i november. Hon gifte sig med Förste Konsulns vapenbroder och ungdomsvän, kommendanten i Paris, general Junot, och Laurette hade skrivit, att hela familjen Bonaparte hade lovat att komma på bröllopet. Å, det var en förtrollande ångest bara i den tanken att se honom igen! Var han vred? Hade han helt glömt henne? Å nej! Nu, när hon visste, att hon skulle återse honom, försvunno alla farhågor som snö för solen.

En av de sista dagarna av deras vistelse på Belles-Rives fick Edmée genom tjänstfolket fatt på Fontanes flygskrift, författad i anledning av Ceracchis attentat den 18 Vendémiaire: ”Jämförelse mellan Cæsar, Cromwell, Monk och Bonaparte”. Med stigande intresse läste hon de cirklat logiska, retoriskt avrundade fraserna, som alltför ostentativt sökte bevisa, att Förste Konsuln var nödvändig för Frankrike, för statens bestående, att han, och blott han, vore värdig att bära kronan — landets framtid fordrade, att han skapade en dynasti. För henne voro de bevisgrunder, som brukades, fullkomligt tillfyllestgörande, och väl förberedd, som hon var, behövdes icke mer för att fullständigt och för alltid utplåna hennes tro på Bourbonernas sak. Hon tyckte, att det var så solklart, att han, som med sina fabelaktiga segrar grundlagt ett helt nytt Frankrike innanför och utanför det gamlas gränser — att han, och han ensam, vore berättigad till landets första hedersplats, att i sin person representera nationen. Med förvåning och vemod tänkte hon på, hur många tappra chouaner, som givit sitt liv för kungens sak. Hur var det möjligt, att de — män — kunde vara så förblindade?

IX.

Gammalmodiga karosser och lätta, moderna kabrioletter höllo i kö utanför Madame Permons lilla hôtel i Chaussée d’Antin. På trappan, för tillfället så prydd med levande växter, att den bildade en lövrik allé upp till vestibulen, som i stil därmed föreställde en berså — bägge upplysta av en massa kulörta lyktor i nationalfärgerna — var en jämn, oavbruten tillströmning av civila och militära kavaljerer samt unga ”merveilleuses”, som, innan de gingo upp, kastade schalar och palatiner till tjänarna och därpå, barhalsade, bararmade, i antika frisyrer och muslinsdraperier, skrattande och pratande skyndade upp i balsalen. Där kom Madame Permon dem till mötes — ståtlig i sin grekiska tunika och vita strutsfjäderstoque över de ännu ramsvarta lockarna. På var sin sida om henne hälsade general Junot och Madame Junot på gästerna.

Mademoiselle de La Feuillade kom något sent. Madame de Châteauneuf hade plötsligt blivit illamående, och i sista ögonblicket hade bud sänts till Madame de Caseaux, som bodde ej långt därifrån i hôtel de Périgord, Rue de l’Université, att hämta Edmée och taga henne under sina vingars skugga. Louis for dit allena i sin wiski — det ansågs icke passande i Faubourg St. Germain, att han åtföljde sin kusin.

När de kommo, var Madame Permons icke stora våning så gott som fullpackad, och dansen hade redan begynt. Inne i stora salongen sutto hedersgästerna: Madame Bonaparte, Madame Lætitia Bonaparte och hennes döttrar jämte flera damer av den gamla högaristokratien, som icke riktigt visste, vad min de skulle hålla gentemot ”la famille consulaire”, som den nu började kallas. Edmée hade aldrig förut sett Förste Konsulns familj. Med en rodnad så plågsamt djup, att den nästan var i ögonen fallande, blev hon av värdinnan föreställd för hans hustru och moder samt för hans svägerska, Madame Joseph — systrarna voro redan upptagna av dansen. Hon fann Madame Bonaparte förtjusande: graciös och älskvärd; och när hon, så fort som möjligt, drog sig tillbaka från hennes närhet, var det med en känsla av så plågsamt missmod, av så häftig och hopplös förtvivlan, att hon måste bita sig i läpparna och göra det yttersta våld på sig för att icke brista i gråt.

Madame Leclerc och Madame Bacciocchi voro uppe på golvet och dansade — Madame Murat — som var i hög grossess, hade ej kunnat komma med. Där var en ofantlig trängsel av herrar omkring Madame Leclerc, hon var givet balens drottning. Hennes toalett väckte sensation bland damerna och entusiasm hos herrarna. Hon hade håret kammat à la grecque, med två bandeletter av ett slags dyrbart, tunt pälsverk, översållat med tigerfläckar, prydda med vindruvsklasar i guld — det var en trogen kopia efter en antik kamé föreställande en backant. Klänningen var av sällsynt fint indiskt muslin, nedtill broderad med ett flera tum brett guldbroderi i form av en vinlövsranka. En tunika av renaste grekiska fason var draperad över bröstet — broderad i kanten med vinlöv och på skuldrorna sammanhäftad med två dyrbara kaméer. Bältet, som gick tätt under bröstet, var av gammalt guld med ett spänne, bildat av en oförliknelig graverad sten. Hennes vita, formfulländade armar och händer voro utan handskar, blott prydda med flera armband i guld och kaméer. Hennes ansikte liknade broderns — precis samma förföriska leende i ögonen och omkring läpparna — blott var hon som kvinna mycket vackrare än han som man.

Elisa Bacciocchis toalett väckte också uppseende, men blev mindre beundrad än systerns. Omkring huvudet bar hon virad en muslinsslöja, brocherad i guld och broderad med silke i alla färger, och ovanpå den en gyllene lagerkrans à la Petrarca. En lång tunika över en halvlång släpkjol, inga ärmar, och på skuldrorna en enorm, fladdrande, tunn schal, som liknade en slöja eller en mantel, fulländade dräkten.

— Det är en symbolisk toalett, förklarade Albert Permon, Laures broder, småleende för Edmée, då de togo plats i kontradansen helt nära Förste Konsulns systrar. Det är hennes dröm, att man genom den där kostymen skall kunna skymta hennes litterära intressen.

Så snart hon kunde, drog sig Edmée ur dansen. Hon kände sig nästan sjuk av spänningen att vänta på honom — hon visste, att han säkert hade lovat att komma — och utsikten att möta honom i denna omgivning, betog henne allt hennes mod. Tusen gånger ångrade hon sin svaghet att någonsin ha kommit hit, och hade det icke varit för Louis’ skull, vars ögon icke veko ifrån henne, hade hon för länge sedan under ett eller annat svepskäl försökt smyga sig bort från alltsammans.

Laure Junot gick omkring till sina väninnor och beklagade sig — hennes mor fordrade bestämt, att hon skulle följa aristokratiens traditioner och som brud dansa ”drottningens menuett”. I flera veckor hade själva Gardel inövat den med henne, hon visste, att hon dansade den som en älva, men — det var så ”genant”! Ett ögonblick hoppades hon att slippa: Monsieur de Trénis, som hade lovat att vara hennes kavaljer, stod icke till att finna; då uppsökte hennes mor Monsieur Lafitte, den ende, som kunde rivalisera med ”salongernas Vestris” och som nu var förtjust över tillfället att slå honom ur brädet. Nu fanns det ingen utväg för Laurette — hon måste till det! Gästerna drogo sig tillbaka längs väggarna och Albert de Permon gav musiken tecken att spela upp ”drottningens menuett”.

Edmée satt allena längst borta i fonden av salen — ett stycke ifrån de övriga. Med det bleka huvudet på sned, tillbakalutat mot den gamla, högryggade Louis XIII-stolen, som egentligen lika litet passade till det övriga möblemanget, som hon till det sorglösa sällskapet, med armarna slappt hängande ned i skötet och händerna lätt knutna om solfjädern, satt hon där ensam mitt i ljusglansen från lampetterna på väggen. Den snövita klänningen utan bård eller broderi, blott sammanhållen över skuldrorna av ett par stora juvelagraffer, föll i mjuka, djupa veck ända ned till fötterna, som knappt stucko fram under kjortelfållen.