En roman om förste konsuln / Från den 18 Brumaire till freden i Amiens

Mademoiselle de La Feuillade dansade med Eugène de Beauharnais. De hade nyss intagit sina platser till en ny dans, och hon stod med ryggen mot dörren, så att hon varken såg eller hörde Bonaparte komma. Hon blev uppmärksam därpå, genom att Junot, som stod på andra sidan om henne, plötsligt böjde sig fram mot hennes kavaljer:

— Men Gud, Eugène — se, vad kan då ha hänt generalen?...

Hon vände sig hastigt om och mötte hans ögon. Blott de, som kände honom riktigt väl, kunde sentera, vilken förändring som måtte ha försiggått i hans sinnestillstånd under den timme, han varit borta från sällskapet. Hela hans ansikte var som förmörkat, ögonbrynen rynkade och hopdragna, som under en häftig, fysisk plåga, och blicken under dem var brännande och hård. Munnens fina, rörliga linjer voro som förstenade i kuvad, trotsig smärta.

Han gick bakom de dansandes leder — de flesta märkte honom knappt — fram till sin vanliga plats vid kaminen. Han satte sig och började tala ett par ord med Madame Bonaparte och sin svägerska Julie. Så sköt han otåligt tillbaka sin stol och befallde i kort ton en lakej, som just passerade förbi, att servera honom en ny kopp kaffe.

— Å, viskade Joséphine ängsligt till Madame Joseph. Nu har något hänt igen. Jag känner Bonaparte!

Småningom bredde där sig liksom en förstämning över salen. Förste Konsuln stod borta vid det ena öppna fönstret och såg ut — han hade ännu icke talat till någon. Plötsligt vände han sig om och sade med forcerad munterhet:

— Jag tycker dansen stannar av. Kom låt oss få ”les deux coqs”. Madame Loulou — han grep Madame Junot om livet — ni minns, den ha vi dansat så ofta!

Edmée följde honom med ögonen hela tiden. Varför kom han icke till henne?

Hon drog sig obemärkt tillbaka in i Madame Bonapartes boudoir, som gränsade intill stora salongen; den var blott sparsamt upplyst av ett par lampetter på kaminen. Plötsligt kände hon en hand på sin skuldra:

— Edmée!

Hon vände sig hastigt om och grep hans hand. Hennes ögon voro fuktiga.

— Varför dansar du inte?

— För det... Å, min vän, vad har hänt?... Han skakade på huvudet. — Plåga mig icke med frågor — inte här, inte nu. Och litet efter:

— Kan du verkligen se det på mig?

— Om jag kan se det på dig? När till och med general Junot och Eugène strax kunde märka det!

— Det var satan! brast han ut. Skulle jag icke kunna behärska mig bättre!

Madame Bonaparte kom sakta in i rummet. Förste Konsuln såg kallt, litet ironiskt på henne, så sade han högt:

— Nå, Mademoiselle de La Feuillade, vill ni så spela ett parti schack med mig, som jag bad er om!

Han ställde elfenbenspjäserna till rätta på rutorna, och i det han lutade sig fram över bordet, sade han lågt:

— Jag vet, att du kan tiga — icke ropa till och skrika, som damer bruka?

Hon böjde omärkligt på huvudet. Hon satt med armbågen mot bordet och pannan lutad i handen och flyttade en bonde.

— Kairo har kapitulerat. Egypten...

Han sade icke mera. Hon såg upp och blev förfärad över den plötsliga förvandlingen av hans ansikte. Det var grönblekt, och munnen förvred sig som av spasmer. Utan ett ord reste han sig upp och stötte upp fönstret, där de sutto — nattluften strömmade in med fuktig kyla.

Han hade lutat huvudet i handen — nu såg han upp. Där var nu intet annat att märka på honom än en stark blekhet.

— Å, du förstår icke vad detta vill säga, mumlade han otåligt, liksom han ångrade att ha talat.

Jo, hon förstod honom, hon begrep och delade hela hans smärta. Icke för det att bibehållandet eller förlusten av Egypten i och för sig spelade någon synnerlig roll för henne, men hennes kärlek hade förlänat henne en sådan egendomlig makt att intränga i hans tanke- och åskådningssätt, att hon ögonblickligen instinktivt fattade, vilket slag detta var för honom. Det var vägen till Orienten, som nu var stängd, till det häftigt åtrådda, länge drömda landet, till Indien, Englands rika hjärta. Det var en hel livsplan, som, uttänkt i alla sina detaljer, redan under de första tunga, obskura åren i Paris, långt innan Vendémiaire, sedan — så snart tillfälle gavs — snillrikt och energiskt blivit fullföljd och äntligen krönt av fabelaktig framgång. I Förste Konsulns frodiga och heta fantasi hade drömmen om Egyptens fullständiga erövring och alla dess konsekvenser: Syriens och Persiens underkuvande, Englands utdrivande ur Asien, redan så gott som kondenserat sig till verklighet. Icke ett ögonblick hade han, trots underhandlingarna om konkordatet, trots arbetet med Code civil, med ordnandet av finans- och förvaltningsväsendet, det italienska och tyska fälttåget, icke ett ögonblick hade han släppt sina planer med Egypten och försöken att undsätta det. Nu voro alla hans energiska ansträngningar hopplöst tillintetgjorda.

Förste Konsuln reste sig för att taga avsked av sina gäster. Edmée såg, att flera av herrarna, Junot, Eugène, Rapp, ängsligt frågande sågo upp till honom, men ingen sade något, ingen vågade säga något. Han talade med dem om likgiltiga ting, han till och med skämtade med ett par av damerna, men skuggan i hans blick var lika mörk.

Han lät Edmée gå med de andra, utan att ge henne något tecken, att de senare skulle mötas. Förtvivlad och förstämd kom hon upp på sitt rum.

Hon öppnade dörren till den lilla, mörka trappan i muren och kunde då höra, hur han gick därnere i biblioteket, fram och tillbaka — ut på bron och i trädgården — in igen. Nej, hon kunde icke uthärda längre. Han fick bli så ond han ville, men hon måste se honom.

Ännu hade hon icke ens börjat att kläda av sig. I hast gav hon Valentine befallning att rigla dörrarna utåt korridoren och trevade sig med klappande hjärta nedför den branta, obekväma trappan. Annars vågade hon aldrig störa honom vid hans arbete — det var han, som alltid kom till henne — men nu i afton ville hon taga mod till sig.

Utanför dörren stannade hon och lyssnade — hon hörde honom icke. Så öppnade hon sakta och trädde in.

Han stod böjd över sitt arbetsbörd mitt i rummet, med bägge armbågarna på bordet och huvudet stött mot händerna, i det han ivrigt granskade en stor karta. Dörren till trädgården var öppen, och trots den milda augustiaftonen brann en stor brasa i kaminen. Edmée såg sig om; plötsligt föll det henne in, hur dumdristigt hon burit sig åt. Hon visste, att Bourrienne oftast arbetade tillsammans med honom om nätterna, det var rent av en händelse, att han ej var här i afton. Sakta, med klappande hjärta — hon, som annars var så hänsynslöst modig, blev feg under en förebrående blick från hans ögon — gick hon fram till bordet. Han såg upp.

— Du här?... Hans röst var frånvarande. Plötsligt såg han sig om och gick bort och riglade alla dörrarna. — Men, Edmée, vad faller dig in? sade han missnöjd.

Hon tog blygt hans hand, och i det hon förde den till sina läppar, mumlade hon bönfallande, som ett skrämt barn:

— Å, jag ber dig, låt mig få vara hos dig i natt. Jag får ingen ro annars. Jag skall sitta så tyst som en råtta därborta i vrån, inte säga ett ord, om du vill, men låt mig blott få vara i din närhet.

Han lade bägge armarna på hennes skuldror, såg prövande på henne med sin skarpa, fasta blick, och, i det han höll henne ut ifrån sig, sade han:

— Du är då en äkta kvinna!

— Som älskar, viskade hon. Och i det hon böjde huvudet strök hon smekande kinden mot hans hand, som ännu vilade på hennes bara skuldra. Hon stödde bägge händerna mot hans bröst och såg upp på honom:

— Vill du så låta mig vara här i natt?...

Han smålog. För första gången på flera timmar såg hon åter detta ljusa, ömma leende, som alltid annars plägade hälsa henne, och med ett halvkvävt utrop av glädje kastade hon sig handlöst intill honom.

— Å, kvinnorna äro dock lyckliga? — Han strök hennes hår och talade sakta, liksom för sig själv. — De veta inte, vad dådlust och äregirighet och arbetskval vill säga. Blott du har mig, så är du nöjd.

— Nöjd?... Hon böjde nacken tillbaka, och med slutna ögon och ett leende så hemlighetsfullt strålande, så sublimt i sin fanatiska hängivenhet, att han, som såg det, ovillkorligt suckade, viskade hon: — När jag har dig, är jag lycklig.

Han slöt henne häftigt i sina armar. — Jag tror, att det, som gör dig så bedårande, Edmée, det är din märkliga förmåga att leva blott i nuet. För dig existerar icke förtid, icke framtid — ditt liv koncentrerar sig alltid i den minut, som är.

— Ja. — Hon såg glad upp. — Är det då icke gott?

— Jo, det är gott, ty därför är det hos dig vila, som hos ingen annan.

Hon hörde knappt, vad han sade. Tryckt intill honom, mumlade hon lidelsefullt:

— Om jorden brast under mina fötter, om himlen föll över mig — blott jag hade dig, skulle jag icke känna det!

— Och om du icke hade mig längre?...

Hon smålog upp emot honom, ett egendomligt, klart och beslutsamt leende, som han sedan ofta mindes:

— Döden ligger i vår högra hand, vet du väl.

— Och du, som är livet självt, du skulle icke vara rädd för döden?...

Hon såg ut för sig — förbi hans ansikte — ögonen voro en smula sammandragna. — Jo, sade hon sakta, jag fruktar döden. Jag tycker ofta — nej, icke ofta, ty jag tänker icke ofta på det, men ibland tänker jag — att det dock måste vara vår största sorg, att vi alla skola dö, du och jag.

Han såg uppmärksamt, forskande på henne, så tog han sakta hennes mjuka, varma hand och förde den till sina läppar.

— Kom, Edmée. Du har rätt. Så länge livet, livets arbete och möjligheter ännu äro våra, så är det egentligen ingen nöd.

De gingo ett par slag fram och tillbaka genom det stora rummet — tysta — han höll armen om hennes skuldra. Och på uttrycket i hans ansikte kunde hon se, hur han småningom föll tillbaka i sina förra tankar.

Plötsligt begynte han att tala — i början stilla, långsamt, liksom om tankarna hade svårt att uttryckas i ord; därpå hastigare, högre, tills hans tal var som en brusande, lidelsefull ström av ord, och hans ungdoms mäktiga luftslott — Alexanderståget till Indien — reste sig ännu en gång för deras inre syn: praktfullt, skimrande färgrikt, logiskt fast i sin byggnad, vidsträckt som himlavalvet, oändligt i sina konsekvenser. Han talade länge; plötsligt tystnade han lika tvärt, som han börjat.

— Varför skall nu denna motgång träffa mig — nu, när världen börjar bli stor för mina ögon, när livet genom dig har fått andra och rikare färger? Det är ett dåligt varsel för min mannaålder, detta bekymmer för Egypten.

Och liksom gripen av en tanke slog han hastigt, ovillkorligt, korsets tecken för sig.

Han gick nervöst ett par gånger fram och tillbaka med sänkt huvud och hakan mot bröstet. Så rätade han på sig, stampade häftigt med foten i golvet ett par gånger och stannade tvärt framför dörren, som förde in till konseljsalen. I dörrfälten voro målade två hjälmar och inunder underskriften: Grec — Chevaleresque.

Han stod ett ögonblick stilla; vände sig så raskt om på klacken och gick fram till Edmée, som sjunkit ned på soffan vid väggen och satt och följde honom med ögonen.

— ”Grekisk — ridderlig!” Inte sant, Edmée — han hade sin vanliga, litet ironiska vardagsstämma — jag är allt annat? Låt oss nu taga skadan igen! Du är ju vacker som en dag, min drottning. Han böjde sig ner och kysste henne på halsen, under örat.

Edmée satt med sänkta ögon och rörde sig icke. Hon, som annars njöt av hans smekningar, levde av dem, som en blomma av solsken, hon kände plötsligt ett sting av smärta vid denna lätta, heta kyss.

— Du är härlig, härlig är du! Var har jag då haft mina ögon i afton? — Han höll henne ut ifrån sig och strök nedåt hennes bara hals och lätt skälvande armar. — Furstlig och berusande på en gång! — Han böjde ett knä och lade huvudet intill hennes barm — det korta livet var nästan blott tumshögt och sammanhölls av ett smalt, gyllene bälte i form av en snok, vars smaragdgnistrande huvud reste sig mellan de runda, vita brösten och bet sig fast i den smala smaragdkollier, som vilade på halsen. — En drottning, en Afrodite, och hon är min! Han slöt ögonen och smålog med huvudet mot hennes hjärta.

Han såg upp och sade ännu leende:

— Har jag berättat för dig, vad jag hörde häromdagen? Det var vid den stora revyn på Marsfältet den 25 Messidor. Du for förbi i en vagn med några damer. Då pekade soldaterna på dig, och jag hörde dem säga: ”Det är Förste Konsulns drottning!” De togo dig för Joséphine. Å, de visste ej, hur riktigt de träffade.

Hon svarade icke, tryckte blott hans huvud intill sig. Hon märkte att han talade allt detta lappri, endast för det han ville tala och glömma.

— Vet du, när jag älskar dig mest, Edmée? Det är, när jag vaknar om morgonen och ditt huvud ligger vid mitt bröst, och jag kysser dina pärlemorblåa ögonlock, ditt hår, som i morgonsolen är stelnad eld och dina halvöppna, söta läppar. Jag känner det, som om du vore den enda kvinna i världen — den, som från skapelsens morgon varit bestämd för mig — min, min... När jag annars har varit kär, så brukade jag darra och rasa vid tanken, att någon annan hade ägt eller kunde äga min älskarinna. Men med dig! Den tanken har aldrig på allvar kunnat falla mig in! Du är min — lika säkert, som mitt huvud sitter på mina skuldror och min hand på min arm, ingen och intet kan skilja oss åt. Du tror ibland, att jag är svartsjuk, Nej! Jag kan blott icke fördra, att någon rör vid dig, att andra sola sig i din blick, i ditt lysande leende. Men tanken, att du skulle låta någon annan älska dig, famna dig... Å, fy, nej! Kunde den tanken få rum i min hjärna, så dödade jag den, och därmed mig själv.

Han hade småningom, i hänryckt åskådning av den älskades skönhet, talat sig varm, i häftig extas. För några ögonblick hade han glömt sin äregirighet, sin sorg, Egypten. Edmée såg in i hans ögon, och hon läste där, att nu — i detta heliga nu — var hon älskad fullt och helt. Hon förstod honom så väl, var skiftning i hans själ, vart språng i hans tanke. Aldrig hade hon varit honom så nära som i denna natt.

Ljusen i armstakarna på bordet flammade till och brunno äntligen, långsamt och osande, ned i sina pipor. De sutto tysta och väntade, tills det blev helt mörkt.

Så gick han bort till fönstret och drog undan gardinen en smula. En klar, bred månstråle föll snett över golvet och gjorde rummet halvljust. De vita papperen på hans skrivbord syntes ännu vitare med ljusblå skiftningar.

Han blev ett ögonblick stående vid fönstret och såg ut. Och i det hans tanke, som en kort minut hade lyckats att glömma, ånyo, vid vart nytt intryck, vände sig till detta fjärrbelägna, stolta rike, han hade ägt och förlorat, sade han lågt:

— I detta ögonblick skiner månen på öknen, på Kairos minareter, lika likgiltigt, lika klart, som den gången vi planterade den trefärgade fanan i sanden. Sand, månsken och drömmar — så har det varit i tusen år, så skall det bli i tusen år till! Är det icke till att förtvivla över, hur vanmäktig man är, när man blott är människa!

Om morgonen kommo överste Rapp och general Junot ridande till Malmaison; icke någon av dem hade haft ro i sin själ, förrän de fått veta orsaken till ”generalens” förstämning i går. I platanalléen upp till slottsgården mötte de Förste Konsuln till häst, blott åtföljd av sin stallmästare Jardin.

— Jag har nyss kommit ut, sade Bonaparte, och har mest lust att rida en tur. Ha ni lust att följa med, mina herrar?

Han vände sin häst, och, utan att avvänta deras svar, gav han Jardin order att stanna hemma. Så togo de motsatta vägen — genom parken — och slogo in på den backiga, steniga Bougivalvägen.

Så länge de voro i sikte av slottet, redo de i skritt, dock utan att tala med varandra. Junot och Rapp visste, att när deras general såg ut som nu, var det icke värt att öppna sin mun. Så mörk som i dag hade de sällan sett hans panna, och läpparna voro tätt hoptryckta med detta uttryck av kall, oböjlig slutenhet, som alltid verkade så skrämmande och förintande på hans omgivning.

Icke väl hade de passerat parkgrindarna, förrän Förste Konsuln högg sporrarna i sin hästs sidor; de andra följde efter, och i den klara sommarmorgonen satte de alla tre av i sträckt karriär, med solen på ryggen. Hästarnas hovar klapprade muntert och taktfast mot den torra, steniga marken.

I över en timme redo de under tystnad. Solen steg högre på himlen, hästarna badade i svett, och både Junot och Rapp, som kommit direkt från Paris, började känna sig hungriga och trötta.

De hade kommit in i skogen, under trädens skugga. Hästarna föllo åter in i skritt, deras hovslag hördes knappt mot den fuktiga mossan. Då tog Junot mod till sig: — Nå, general, vad är det i vägen! Säg det blott till era vänner! Ni vet, att om det gäller landet eller er personligen — Rapp och jag äro alltid beredda att gå i elden.

Bonaparte höll in sin häst; det var uppe på en hög, långsluttande kulle, varifrån man genom en ljusning i skogen hade en vidsträckt utsikt. Han såg icke på sina båda följeslagare; med ett dystert, plågat uttryck under de sammandragna brynen blickade hans ögon ut över nejden. Plötsligt vände han långsamt huvudet mot kamraterna, och dröjande, med låg, liksom utsläckt röst, sade han:

— Vi ha förlorat Egypten.

Med ett utrop drev Junot sin häst närmare intill hans och grep efter hans hand.

— Egypten! O Gud, min Gud! — Det lät nästan som en snyftning.

Rapp höll också stilla. Han hade sänkt huvudet, överväldigad av sin egen och de andras första modlösa smärta. Egypten — deras drömmars, deras minnens, deras farors och segrars underfulla land! Han visste, att för Bonaparte måste förlusten av Egypten kännas, som om han förlorat ett stycke av sin egen själ.

— Jag har egentligen aldrig trott att vi skulle få behålla det, sedan vi miste Kléber, sade han enkelt, trist.

— Och att också Desaix och Davoust skulle lämna det efter den evigt förbannade konventionen i El-Arisch! bröt general Bonaparte ut. Hade jag blott haft dem där — det skulle aldrig ha hänt! Men Menou är en kruka, en gammal fårskalle, en... Han högg ridpiskan genom luften så häftigt, att hästen förskrämd gjorde ett språng till sidan. Å, mina vänner, ropade han bittert — ni vet, vad Egypten var för mig! För Republiken, tillade han långsammare.

Han började detaljerat tala med dem om allt, vad som hänt sedan engelsmännens landstigning i Mars. Han utbredde sig över oenigheten mellan generalerna, Menous obeslutsamhet och missgrepp, och berättade äntligen nyheten om Belliards kapitulation i Kairo. — Menou sitter nu innesluten i Alexandria — han håller sig ännu och försöker genom styvsinthet böta på sin dumhet. Som om det kunde hjälpa! Det är märkvärdigt — de äro allesammans så satans tappra och dugliga, när det gäller att föra en brigad eller till och med en division, men att bära ansvaret för en hel armé, det duger ingen till! Jag behöver bara vända ryggen till, så går alltsammans åt helvete.

De andra svarade icke. Junot böjde sig ned och klappade sin häst på halsen.

— Nu är alltså den vägen till England stängd! suckade han. Det blir er sak, general, att finna en annan.

— Ja, det blir min sak att finna en annan, upprepade Bonaparte häftigt, på en gång stolt och bittert. Det var min sak att erövra Egypten, för att Kléber skulle spela udda och jämnt om det, och Menou förlora det.

De började sakta rida genom skogen, i riktning av landsvägen, var och en upptagen av sina egna tankar.

— Å, när jag tänker på vårt högkvarter i Ezbekyeh! suckade Rapp, vänd till Junot. Vi hade ändå många glada timmar därnere i Kairo!

De voro nu vid slutet av skogen. Nere från landsvägen hördes en ung flickas skratt — det skar klingande genom tystnaden, och officerarna sågo mekaniskt efter henne, där hon på sin åsna, mellan två enorma korgar, försvann vid vägkröken. Så sade Bonaparte plötsligt — i det han avbröt en lång tankekedja — högt, med rasande bitterhet:

— Jag skulle aldrig ha uppgivit St. Jean d’Acre, aldrig!

Med en häftig rörelse av huvudet, som om han äntligen med våld ville skaka dessa grämande tankar från sig, tvang han sin häst tillbaka och satte med ett väldigt språng över det breda dike, som skilde skogen från landsvägen. Junot och Rapp gjorde detsamma och följde sedan långsammare efter. De visste, att deras utmattade djur ändå icke längre kunde hålla fart med det, han red. Det var en av de andalusiska rashingstar, som Carl IV för ett år sedan egenhändigt hade utvalt till honom i stuterierna i Aranjuez. Förste Konsuln hade på sin tid varit stolt över Bourbonens kungliga gåva — nu red han detta ädla djur som en annan krake, utan tanke eller minne för den glädje, det en gång skänkt honom.

XIX.

Några dagar efter nationalfesten den 1 Vendémiaire år X (man hade då redan för ett par veckor sedan återvänt från Malmaison) bad Madame Junot, som var i sin första grossess och tyckte om att ha sällskap hos sig, då hon ej mera dessa sista månader kom så mycket ut i stora världen, Mademoiselle de La Feuillade att stanna en hel dag hos dem i hôtel de Montesquiou och på aftonen gå med dem i deras loge på Theâtre de la République (Comédie Française) för att se Talma i hans berömda roll som Orestes i ”Andromaque”. Generalen hade icke haft tid att följa dem dit och hela första akten var så gott som gången, då han äntligen kom. Hans hustru gav strax akt på, att han på ett i ögonen fallande vänligt och bekant sätt hälsade en ung dam, vars egendomliga, behagliga yttre Edmée och hon redan anmärkt, och som satt i logen omedelbart intill deras.

— Känner du henne? Vem är det? — Madame Junot ryckte lätt sin man i ärmen.

— Det är Pauline — ”Bellilote”! Du vet nog, vår lilla suverän i Orienten. — Och han skrattade.

Edmée hade hört både frågan och svaret, hon förstod strax, vem som menades. Hon kände, att hon rodnade, och för att dölja det, satte hon genast lornjetten för ögonen och vände sig åt andra hållet. Så pass hemmastadd var hon naturligtvis i de sista årens skandalkrönika, att hon ofta nog hört talas om Madame Pauline Fourès — Bonaparte själv hade till och med ett par gånger lösligt häntytt på henne och deras förhållande i Egypten: den enda liaison, han någonsin offentligt vidkänt sig. Men för resten hade hon icke tänkt vidare på henne; hon slöt till, att hon närmast måste ha varit en vacker, kokett, men mycket tarvlig liten fru, som genom sin franska glättighet och sin smula europeiska elegans gjort furore i Kairo och på det viset dragit general Bonaparte liksom flera andra unga officerare till sig. Nu såg hon plötsligt för sig en förtjusande, frisk blondin med ett godlynt, kokett leende och ett par, något banala, men stora och strålande blå ögon, graciöst insvept i en präktig vit cachemirsschal.

Under återstående delen av föreställningen glömde hon både Orestes och ”Andromaque” för att ge akt på damen i sidologen. Varför är hon i Paris? frågade hon sig själv med en obehaglig, nervös förnimmelse, som hon aldrig förr känt det minsta till. Vet han av det? Ha de träffats?... Den ena frågan dök upp efter den andra.

Efter skådespelet skulle Junot fara till Tuilerierna, dit han blivit kallad av Förste Konsuln. Damerna lovade att vänta på honom med te — trots det korta avståndet mellan Rue de Verneuil och Rue du Bac hade Laure av Madame de Châteauneuf utbett sig, att Edmée skulle få stanna över natten.

Kammarjungfrun serverade dem förfriskningar och frukt inne i Madame Junots kabinett. Där voro inga gäster, som annars vanligen efter teatertid, och de båda väninnorna satte sig bekvämt till rätta i fåtöljerna på var sin sida om kaminen. De kommo väl överens och hade alltid, på damers ytligt förtroliga sätt, en hel del att prata om; Madame Junots satiriska, kvicka, och ändå för det mesta godlynta utfall, roade alltid den av naturen så glada Edmée.

Efter det att de en rundlig tid underhållit sig med betraktelser över Madame Hamelins toalett och Madame Leclercs tjänstgörande kavaljer, över Talmas spel och Mademoiselle Mars’ kostym, över kardinal Consalvi och utsikterna till konkordatet, gick värdinnan äntligen löst på aftonens händelse: ”Pauline”.

Madame Junot hade naturligtvis, liksom de flesta av deras krets, hela våren — de få gånger, man i sällskapslivet haft tillfälle att se Förste Konsuln tillsammans med damer — och isynnerhet nu på Malmaison i sommar, givit akt på, att han öppet föredrog Mademoiselle de La Feuillade framför andra damer i sin närhet. Men just det, att han gjorde det så öppet, förvirrade och desorienterade både henne och alla de andra, som icke kunde låta bli att intressera sig för något så riksviktigt som general Bonapartes hjärteangelägenheter. Hennes takt och verkliga finkänslighet förbjöd henne att tala därom med Edmée, men hon hade åtskilliga gånger pratat därom med andra, och ibland försökt att förhöra sin man, som så väl kände Bonaparte, och vilken hon dessutom visste vara en god iakttagare. Men vare sig, att generalen verkligen icke förstod, hur det hängde ihop, eller att han i alla fall icke ville eller icke ansåg det rådligt att yttra sig därom — han kringgick systematiskt alla hennes frågor och försäkrade skrattande, att hon alltid gjorde bäst i att blott lita på sina egna skarpa ögon. Nu upptäckte emellertid plötsligt Laurette — tack vare det oförmodade mötet med Madame Fourès — ett förträffligt tillfälle att ”sondera” väninnan och på samma gång, med sin större världserfarenhet, indirekt varna henne, ifall hon skulle ha tagit Förste Konsulns artigheter för mer, än de, efter hennes tanke, voro värda.

— Gav du riktigt akt på henne, Edmée? En dam är hon nu icke — men det har jag för resten aldrig heller hört någon påstå! — Hon smålog överlägset. — Man kan strax se på henne, att hon icke har begrepp om stora världen — eller vad tycker du?

— Jag tycker, att hon är mycket vacker, svarade Edmée enkelt. Hon var på en gång ängslig och glad över att Laure började tala om henne. Hon hade icke själv velat göra några frågor — dels tyckte hon, att det var under hennes värdighet, dels hade hon en bestämd förnimmelse av, att han skulle misstyckt det.

— Vacker! Ja, naturligtvis är hon vacker. Varför tror du annars, att han skulle brytt sig om henne? — Laurette skrattade muntert, befriad från alla misstankar genom Edmées lugna ton och leende. — Å, det är alldeles historien om David och Bathseba om igen! Han skickade mannen, den beskedlige stackarn Fourès, ut i öknen eller i de engelska korsarernas gap — jag minns inte riktigt vilket, och det kan också vara detsamma. Och så — du förstår!

Mademoiselle de La Feuillade drog sig långt tillbaka i skuggan bakom kaminen, där hon satt. Hon skrattade liksom väninnan, men klangen i hennes skratt var icke äkta. Ovillkorligt mindes hon hans ord: ”Châteauneuf — å, honom skaffa vi väl ur vägen!”

— Junot påstår, att generalen var alldeles tokig i henne, så länge det varade. Gud vet — Madame Junot stack fram sin guldbroderade tåspets och betraktade den noga med huvudet på sned — Gud vet, vad det egentligen skall betyda, att hon nu är här?

Edmée reste sig hastigt upp. — Laurette, du får ursäkta, men jag är verkligen så trött i kväll...

— Å prat! — Laurette tvang henne ned i stolen igen. — Om jag vore trött — hon såg nedåt sin figur — men en ung flicka, som du! Nu sitta vi så trevligt — klockan är ju icke mer än litet över tolv ännu. Låt oss nu vänta till Junot kommer hem, som vi lovade, så kunna vi kanske få höra något nytt.

— Vad för nytt? Du är då förfärligt nyfiken, sade Edmée med ett försök att skämta.

— Å, om Pauline — hon är dagens intressanta fråga! Men du har inte riktigt intresse för Förste Konsuln, som vi andra, det har jag alltid sagt, tillade hon skälmskt, en smula maliciöst.

Edmée blev sittande. Efter detta kunde det naturligtvis icke gå an att gå.

Bort emot klockan ett kom generalen hem. Han såg litet generad ut, när hans hustru strax, som den naturligaste sak i världen, började utfråga honom om Madame Fourès, i Edmées närvaro, och sneglade bort till henne, innan han bestämde sig för att svara. Hon satt där emellertid helt lugn med nedslagna ögon och lekte med fransarna på duken.

— Nå, min vän?... Ah, du har betänkligheter, för det här är en ung flicka tillstädes! Min Gud, en helt vanlig intrig — en sådan historia har då Edmée hört förr! Varken hon eller jag begär ju, att du skall gå i detaljer — Gud bevare oss väl! — Och hon slog muntert, kokett ut med bägge händer.

— Ja, vad vill du, jag skall säga? Jag har ju berättat dig allt, vad jag vet. Det ser ut, som om hon haft det svårt, stackars lilla ”Bellilote”, och en hel hop vedervärdigheter, innan hon äntligen hamnade här. Duroc har berättat mig, att hon lyckats få fram ett brev till Förste Konsuln, och nu hoppas jag, att han sörjer väl för henne på ett eller annat sätt.

Edmée led förfärligt under detta samtal. Hon hörde på Junots röst och såg det på hans förstulna, halvt medlidsamma blickar i riktning av henne, att han icke ville säga allt, vad han visste, att han kanske icke vågade. Å, hon ville ju intet veta om denna kvinna! Om ingen av dem, vilkas namn en gång varit kedjade till general Bonapartes. Att de flesta av dem existerade ännu — det visste hon väl, det bekymrade henne icke ens; vad kunde de väl, stackars varelser, göra henne, ”drottningen”, som han självmant kallade henne? Men att man visade henne dem, att man tvang detaljer på henne, att man angående dem eggade hennes inbillningskraft, hennes svartsjuka! Å, denna småaktiga, lurande svartsjuka, som måste finnas i var kvinnas hjärta, vilken en gång oåterkalleligen givit sig själv bort — hon hade aldrig förr känt den, hon ville icke sudlas av den! Hon visste ju, att ingen, icke ens Joséphine, någonsin hade stått honom så nära, som hon stod; men blott att jämföra sig med andra, väga hans kärlek till henne mot den, han hade givit andra, kunde ge andra — det var redan att sänka sig olidligt. Hon hade icke bett om kunskap om hans förtid — varför tvang man den så brutalt på henne? Och med den alla dessa tankar, som hon förnedrade sig med att tänka. Hon visste instinktivt, att infördes i förhållandet mellan henne och den man, hon älskade, en tredje — rivalen — drevs hon till att känna svartsjuka, då var hon i och med detsamma förlorad, fallen; då skulle hon ej mer kunna se sig själv som ”drottningen”, den enastående, den oersättliga, den enda, utan som mätressen — en av de många, efterträderskan, som själv var dömd att ha efterträderskor. Ifall den absoluta tilliten till hennes egen makt och hans kärlek — till detta, som från början var hörnstenen i deras förhållande: känslan hos dem bägge att vara undantagsmänniskor och att stå i ett undantagsförhållande — ifall den rubbades, så var det alltsammans förbi. Därför värjde hon sig till det yttersta, därför ville hon stoppa sina ögon och öron till, ty hon ville, hon måste ha sin självsäkra, övermodiga tro i fred; den hade efter handen blivit hennes religion och hennes hela väsens raison d’être. Utan den var hon rotlös.

Hennes stolthet hjälpte henne att för dessa främmande människor dölja den nervösa, etsande plåga, som i dessa minuter, medan hon hörde deras ord, läste deras blickar och snarare kände än tänkte sina egna tankar, sönderslet henne. Hon reste sig långsamt upp och gick värdigt, blek och stilla — ja, hon hade till och med sinnesnärvaro nog att låtsa kväva en gäspning — bort till andra ändan av rummet och började förstrött leta mellan modejournalerna på bordet. Då trängde sig plötsligt den tanken på henne: men varför nu? Varför just nu — för denna kvinnas skull? År icke Joséphine farligare, och hon har aldrig framkallat denna tanke hos mig? Har jag ej sett Paris’ skönaste kvinnor flockas om honom, tigga om hans leende, hans blick? Varför? Edmée visste icke, att det i var kvinnas liv, när hon i kärlek har nått det ödesdigra stadium, att hela hennes själs intresse, alla hennes tillvaros trådar småningom samlat sig om en — en människa, med växlande stämningar och oberäkneligt blod — att det då en dag oundvikligen, förr eller senare, kommer en kris, då tvivlet rubbar tron, då det för den, som i stolt segerglädje ej vetat, vad kamp ville säga, gäller valet mellan att kämpa med alla vapen — fina och grova — eller att helt nedlägga dem; då det icke ens i hennes eget inre är fred för den stolta kärlek, som nyss trotsat allt och varit sig själv nog. Då gäller det: antingen att klokt söka inregistrera den i en eller annan av samfundets givna rubriker, skaffa sin kärlek ett ryggstöd utåt, eftersom den inre nerven icke mera är stark nog att allena hålla den uppe — eller att resignera, taga livet som det kommer, sådant andras vilja skapar det för en. Och i bägge dessa fall, blir den store, stolte Eros sig själv otrogen; förtrollningen är förbi, den kommer icke mer igen. Denna kris hade nu kommit för Edmée. En obetydlig yttre orsak, en blott inbillning kanske, som för ett par månader sedan ej skulle ha afficierat henne det ringaste, hade framkallat den. Hon hade förlorat sig själv, gått upp i honom som personlighet och andligt väsen, hennes själ hade blott fotfäste i honom — nu var krisen där, tvivlet var väckt, hörnstenen rubbad!

Madame Junot hade icke sett eller låtsade icke se gäspningen. Hennes nyfikenhet var spänd, icke på länge hade hennes lättrörliga fantasi haft något så intressant att gissa över. När Edmée gick bort i andra ändan av rummet, begagnade hon sig strax av tillfället och började ivrigt — riktigt på skarpen och i alla enskildheter — förhöra sin man.

Edmée, med sin i detta ögonblick pinsamt uppdrivna hörsel, hörde, trots avståndet och de låga rösterna, nästan vart ord av deras samtal. Nu kunde hon ej uthärda denna tortyr längre — hon måste avbryta dem, gå fram och säga dem godnatt, hövligheten behövde ej tvinga henne att höra på alla dessa olidliga, intima förhandlingar. Och likväl stannade hon kvar som fastnaglad, där hon var — lyssnade och hörde!

I det hon äntligen vände sig och tog ett par steg över rummet, viskade Laure, med sina stora, komiskt förfärade ögon:

— Och hon har alltså redan fått tillträde till Tuilerierna, säger du? Ett sådant drama där kan bli! Du skall få se, tillade hon med ett lågt skratt, det är inte för intet! Han har icke helt och hållet glömt ”Bellilotes” små behag.

Junot tog sig om hakan utan att svara. Edmée såg, i det hon gick fram till dem, hans undertryckta, mycket sägande leende.

— Å, Edmée, du måste verkligen ursäkta... Så sömnig du ser ut, din lilla stackare! Det är också bra tanklöst av mig, men för så goda vänner behöver man ju icke genera sig, och när jag får några nyheter från Tuilerierna, så glömmer jag allting. Och det här är verkligen viktigt — riksviktigt! tillade hon skämtsamt, på sitt lätta, behagfulla sätt.

— Alla damer äro sig lika, skrattade Junot. När de blott tro sig skymta tråden av en intrig!...

Äntligen kom då Edmée in i det henne anvisade rummet, och med ens tog den pinsamma spänning, hon nu flera timmar levat i, ut sin rätt. Hon vinkade till jungfrun, att hon skulle gå, och, med händerna för ögonen, kastade hon sig ned på sängen i ett våldsamt, krampaktigt gråtanfall.

Men det varade icke länge. Hon reste sig upp, badade sina ögon och sitt ansikte, och småningom kände hon, hur besinningen vände tillbaka. Hon tröstade sig med alla de förnuftsgrunder, hon kunde få fatt i. Hon sade sig själv, att han för sin äras skull icke helt och hållet kunde överge den stackars kvinna, som han en gång tvungit att offra rykte och framtid för hans skull, att han var nödsakad till att personligen tala med henne, att han icke kunde överlämna denna ömtåliga sak i främmande händer o. s. v. o. s. v. Men alltid, vid var tanke, hon tänkte, tvang sig denna fatala, nedsättande jämförelse på hennes medvetande. Hon, som så stolt burit sin egendomliga särställning bland kvinnor; hon, som i sina egna ögon — och väl därför också i hans — så länge varit den enda: den jungfruliga, alltid nya älskarinnan, den högättade, jämnbördiga bruden, som i gudomligt övermod, stolt som en drottning, gått samfundsordningen i förköp och tagit ut livets rätt — hon kände sig plötsligt förnedrad, sänkt i smuts genom de beröringspunkter, vilka hon, genom att resonera över hans ställning till denna andra kvinna, ovillkorligt fann mellan sig och henne.

— Jag är sjuk, sade hon otåligt för sig själv. Vore jag sund och rask, som jag brukar vara, ägnade jag icke denna händelse en tanke... Om hon blott varit så gammal som Madame Bonaparte, hade jag blott sett dem tillsammans — jag hade icke brytt mig om det.

Hon började gå fram och tillbaka på golvet med händerna för tinningarna. På vägen förbi spegeln kom hon att kasta en blick däri — hon blev själv förfärad över den glödande, förvirrade blicken i sina annars så klara ögon.

— Å, varför är jag icke hos honom i natt — just i natt! mumlade hon och vred sina händer. Hon stötte upp fönstret och lutade sig långt fram över karmen, natten var kylig och mörk.

Den friska luften gjorde henne gott; med uppbjudande av hela sin viljekraft försökte hon äntligen fatta sig. Hon låste fönstret och började kläda av sig.

— I morgon skall jag se honom, sade hon sakta till sig själv. Han får ej ana något om detta. Han skulle förakta mig. — Hon studsade vid ordet — det hade hon aldrig sagt sig själv förr.

Utmattad somnade hon in fram på morgonsidan. När hon vaknade, sken solen in i rummet. Madame Junot stod vid sängen och ryckte henne i håret.

— Men, Edmée — det är ju nära middag, vad tänker du på? Här är bud från Madame Germon, som fåfängt har sökt dig hemma hos dig. Det är om din klänning till middagen i dag... Och kom ihåg, att vi lovat Duroc att se revyn i förmiddag från hans fönster...

Edmée klädde sig med hjälp av Valentine — solen och friska luften gjorde henne gott, hon kände sig nästan lugn igen. Därpå for hon med Madame Junot och ett par andra damer till revyn i Tuilerigården. Bonaparte såg henne, där hon — helt nära honom — lutade sig ut genom fönstret i rez-de-chausséen; han förde handen upp till hatten och hälsade henne med det leende, hon visste var hennes.

När hon äntlign efter revyn kom hem i Rue du Bac, väntade henne en stor överraskning: Louis de Châteauneuf hade plötsligt ankommit från England. Det var Otto, som sänt honom med viktiga depescher angående fredsunderhandlingarna, vilka nu skredo fram med rask fart — ja, efter vad han diplomatiskt svävande lät förstå, nästan kunde anses för avslutade. Redan strax efter sin ankomst hade han, tillsammans med Talleyrand, haft audiens hos Förste Konsuln. Efter särskild uppfordran ämnade han sig också på middagen till Tuilerierna — det var en quintidi.

Edmeé hann blott flyktigt hälsa på honom nere i salongen, där hon också träffade markisen av Caulaincourt, som hade lovat att följa sin guddotter till middagen i Tuilerierna. Han grälade skämtsamt på henne, för det hon så länge låtit uppehålla sig av Madame Junot, och bad henne nu skynda sig att göra toalett.

Då Mademoiselle de La Feuillade denna eftermiddag stod framför spegeln och lät kläda sig, frapperades till och med Valentine, som dock var så van att se henne, av hennes stora och egendomliga skönhet. Hon var en smula blekare än vanligt, och där voro omkring ögonen mörka ringar, men själva dessa ögon voro så bedårande, med en förut okänd, tragisk glans i blicken, att kammarjungfrun på sitt tvära, okonstlade sätt, plötsligt utbrast:

— Se då icke så på mig, Mademoiselle! Mademoiselle har ju likadana ögon som Madonna där hemma i kapellet på les Fougères.