En roman om förste konsuln / Från den 18 Brumaire till freden i Amiens

Edmée skrattade och böjde sig fram mot spegeln för att se på sig själv. Ja, där var verkligen något i hennes ansikte, som hon icke kände igen.

— Kan en ny tanke göra så mycket? tänkte hon bittert.

När hon äntligen — rätt sent — mellan markisen av Caulaincourt och Louis de Châteauneuf, trädde in i Tuileriernas salonger, vände sig gästerna vid ljudet av hennes namn. Som en drottning skred hon över golvet, den snövita dräkten släpade efter henne, för första gången i sitt liv bar hon diamanter — i håret, på halsen och armarna. När hon böjde sig till hälsning för Förste Konsuln och Madame Bonaparte, sade den spanske ambassadören Azara, till Preussens sändebud, markis Lucchesini:

— Vem vågar säga, att Frankrikes adel är död? Mademoiselle de La Feuillade ensam bär ju hela Versailles’ traditioner på sina unga skuldror.

Förste Konsuln såg på henne. Med sin skarpa blick upptäckte han strax, att där i hennes utseende var något förändrat, att där föregått något med henne — men vad? Han vände huvudet och såg Louis de Châteauneuf vid hennes sida. En skugga gled över hans ansikte.

Den aftonen var Edmée de La Feuillade strålande, hon överträffade sig själv — hon var pikant, kokett och furstligt värdig. Hon märkte, att både Bonaparte och Louis iakttogo henne, och starkare, mera medvetet än någonsin, kände hon det eggande i att vara älskad av två män, tjusningen av en överhängande fara och en trotsig tillfredsställelse av att möta den.

Senare på aftonen talade hon länge med sin kusin. Sällskapet, som kände till det projekterade giftermålet, respekterade deras tête-à-tête och lät dem diskret vara i fred.

— Nå, det ser ut, som om det ändå skulle bli av, viskade Talleyrand till den gamle Caulaincourt. Jag trodde en stund, att det kunde komma fnurror på tråden — han såg med en hastig, nästan omärklig blinkning bort till Förste Konsuln. — Nu tjänar han sina sporrar i freden med England, och sedan göra vi honom till ambassadör — en stoltare ambassadris kan Frankrike icke önska sig!

Edmée vände sig till sin kusin, och, frankt, med ögonen i hans, frågade hon honom:

— Vad tänker du om mig — då du nu ser mig igen?

— Det svarar jag icke på. Att jag i afton är här med dig som hans gäst, är en svaghet, som mången man av ära skulle förakta mig för. Men... ja, det är min sak, och jag är själv domare däri. Men ett vill jag säga dig, min kusin: när jag, som du ser, gör allt för att umgås med dig som en blott släkting, en blott bekantskap nästan, när jag för vårt namns och ditt ryktes skull gör större uppoffringar, än du kan väga eller mäta, så måste du åtminstone spara mig för dessa upprivande, plågsamma förklaringar, vilka du vart ögonblick tyckes söka. Är det då verkligen av så stor vikt för dig att veta, vad jag tänker om dig?

Hon skakade på huvudet och såg ut i rummet. — Ja, ibland har jag tyckt det. Men icke nu — intet är av vikt för mig nu.

— Vad menar du? sade han skarpt.

— Å, ingenting. Jag menar väl närmast — hon talade mycket långsamt — att mitt liv småningom så har koncentrerat sig i en enda känsla, att allt annat... Hon avbröt sig och gjorde en svävande, avvärjande rörelse med handen: — Å, det är mig alltsammans så likgiltigt! Förstår du mig, när jag säger, att ibland tycker jag, att livet liksom tätnar och mörknar omkring mig, jag hålles fast som i ett skruvstäd, jag kan blott se framför mig — i en riktning — och där ser jag ett ljus, så starkt, så starkt... — Hon smålog och for med handen över ögonen. Hon hade mött Bonapartes blick.

Uttrycket i hennes stämma slog honom. Det var däri en ångestfull klagan, som han icke förstod, och som icke liknade henne. Han grep hennes hand och böjde sig fram emot henne:

— Men, Edmée, du är sjuk! Du har ju feber igen.

— Ånej. — Hon reste sig upp, och, i det hon lätt lutade sig över honom, viskade hon lågt, nästan ömt:

— Se icke så på mig, Louis. Man ger akt på det, man talar om det...

Louis rodnade av vrede och skam. Han reste sig häftigt upp. Hon hade rätt: det var mer än ovärdigt, att han här, för allas ögon, i detta hus, icke förstod att dölja sin känsla för Förste Konsulns älskarinna.

Edmée hade icke gått många steg, då Bonaparte närmade sig henne. Under föregivande av att vilja visa henne en tavla i galleriet, bjöd han henne armen och drog henne med sig bort.

— Vad skall jag tro om dig i afton? mumlade han med illa dold häftighet. Du undviker att se på mig, du ägnar hela din uppmärksamhet åt din kusin. Han teg och betraktade henne med en egendomlig blick, som sade så mycket som: Jag vet väl, det är omöjligt, du är min, han varken kan eller vill taga dig, men...

Edmée kom plötsligt till att skratta. Hon skrattade så häftigt, att hon måste sätta sig ned. Han såg mörkt, ogillande på henne.

— Du är icke dig själv i afton. Du vet, jag kan icke tåla fruntimmersnycker.

Edmée höll solfjädern för ansiktet och bara skrattade. Hon visste inte själv varför — det var som en stänk av självförakt i detta skratt — men det lättade. Denna hans obilliga svartsjuka, hans brutala retlighet, gjorde henne i alla fall gott; hennes själ vidgade ut sig efter trycket.

— Jag måste tala med dig i afton, Edmée. — Han böjde sig ned över henne. — Kan du ej på något sätt stanna i Tuilerierna?

Hon skakade på huvudet: — Omöjligt! Jag är här ju med min gudfar och min kusin.

— Å, jag glömde — din kusin!

Han vände sig kallt ifrån henne, tog Rapp, som just passerade förbi, under armen, och började prata med honom.

Edmée ångrade i nästa ögonblick, vad hon sagt — hon ville taga det tillbaka, hellre utsätta sig för vad som helst än trotsa honom, men hon kunde ej komma till att tala med honom mera. Ögonblicket var förspillt. En gång mötte hon hans blick över salen, men den sade henne intet.

Laure Junot kom fram till henne. — Tillåt, att jag säger dig en artighet, Edmée — du är förtjusande! Madame Germon har gjort ett mästerverk. Och diamanterna klä dig! En liten smula för tidigt, eller hur, efter våra gammaldags begrepp?... Man skulle icke kunna se på dig, att du var så sömnig i går afton. Apropos — hon böjde sig muntert fram och viskade — kan du tänka dig, att jag så gott som lockat ur Duroc, att hon skall komma hit i afton — Pauline! Det är allt en besynnerlig tid att ge audiens till supplikanter, men Förste Konsuln är ju så upptagen... — Hon smålog.

Edmée kände, hur det blev svart för hennes ögon, och hjärtat upphörde nästan att slå. Det varade blott ett par sekunder. I nästa ögonblick reste hon sig upp, blek, men alldeles fattad.

— Jag befinner mig icke väl, Laurette... Det började, som du minns, redan i går afton. Törs jag be dig göra mig den tjänsten att uppsöka Monsieur de Caulaincourt och säga honom, att jag helst vill hem. Det är också på tiden — jag ser flera gå...

Hon tilltrodde sig icke att gå över rummet, så illamående kände hon sig, utan blev sittande i fönstersmygen, medan Madame Junot förskräckt gick. Alla dessa människor, som sorlade omkring henne — det förekom henne, som om de allesammans gjorde henne något ont; i vild ångest, i en olidlig, brännande smärta, böjde hon sig fram, som för att dölja sig för dem. Och hela tiden hade hon dock en bestämd känsla av, att hon måste resa sig upp, samla sin energi, skrika på hjälp, hålla fast den tid, som flydde — men hon kunde icke, hon hade plötsligt blivit så maktlös.

— Jag är sjuk, tänkte hon mitt i sin ångest plötsligt klart. Louis har visst rätt.

I detta ögonblick passerade Förste Konsuln åter förbi henne. Hon reste sig upp, och — utan att tänka på människorna omkring dem — grep hon blixtsnabbt hans hand. Hennes ögon, nästan svarta under de ljusgnistrande diamanterna på pannan, höjdes emot honom med ett uttryck så egendomligt, ödmjukt, smärtsamt, att han stannade.

— Jag kommer, mumlade hon sakta. Jag vill komma.

Han öppnade munnen som för att svara något, då i detsamma Armand de Caulaincourt bestört kom emot dem.

— Min far låter hälsa er, Mademoiselle. Han är redan färdig, han väntar er.

Edmée höjde ännu en gång sin blick mot Förste Konsuln. De sågo ett ögonblick fast och ömt på varandra. Så tog hon Armands arm och gick långsamt genom salen. Bonaparte följde henne länge med ögonen.

Edmée kom hem i Rue du Bac och gick, efter många oroliga förmaningar av markisen och Madame de Châteauneuf, strax upp till sig. Hon lät Valentine taga diamanterna av, men när hon ville lossa klänningen, hejdade hon henne hastigt. Hon reste sig upp från stolen framför spegeln.

— Jag kan icke stanna här, Valentine, sade hon bestämt. Tag min kappa — min stora kappa — jag måste gå igen.

Pigan grep henne förskräckt om armen. — Men Mademoiselle, då! Det går ju icke an. Mademoiselle är sjuk — det är feber.

— Å, prat! Giv mig min kappa. Jag måste bort, hör du ju.

Det var redan över midnatt.

— Det går icke an. Jag låter kalla Madame eller Monsieur Louis...

Edmée stampade i golvet. — Giv mig min kappa! ropade hon i förtvivlan och raseri. O, min Gud, nu står hon där och spiller min dyrbara tid!

Hon fick sin vilja fram. Hon nästan sprang över bron till Tuilerierna. Hon hade ingen svårighet att passera gallerporten — vakten kände händelsevis från föregående gånger alldeles bestämt ”den beslöjade damen”. Oantastad lyckades hon nå ända fram till Durocs ingång.

— Jag önskar tala med medborgaren Duroc. Det är något viktigt.

Duroc hade nyss lämnat Förste Konsuln. Han blev högst förvånad, när han igenkände Mademoiselle de La Feuillade, och förde henne strax in i sitt kabinett. Då hon slog slöjan tillbaka, förfärades han över hennes blekhet och hennes ögons sällsamma glans.

— Vad betyder då detta, att man icke strax för mig upp som vanligt? sade hon otåligt, feberaktigt befallande. Jag måste tala med generalen.

Duroc blev förvirrad. — Det är omöjligt, Mademoiselle. Förste Konsuln är icke ensam. Han arbetar och vill icke störas.

Edmée lutade sig mot väggen, tungt, med slutna ögon. — Han är icke ensam... Vem är då hos honom? Han arbetar i biblioteket — jag brukar alltid få komma in i hans sängkammare.

— Icke i afton, Mademoiselle. Han talade bestämt, men han sänkte blicken.

— Har han givit befallning, att jag ej får komma in.

— Han har givit befallning, att han ej på villkor vill störas.

Edmée gick fram till Duroc. Hon lade bägge händerna på hans skuldror och såg honom fast in i ansiktet med sina stora, feberglänsande ögon.

— Svara mig — ärligt. Ni vet, att för mig gäller det liv eller död, jag kan icke bedragas nu. Är det hon — Madame Fourès?

Duroc ryggade ett steg tillbaka. Han lossade sakta hennes händer med nedslagna ögon. — General Bonaparte har önskat att tala med henne, sade han.

Edmée hade vänt sig om. Hon hade plötsligt blivit stilla och glansen i hennes ögon var utsläckt. Duroc tyckte, att han såg henne vackla, när hon gick mot dörren. Han skyndade fram till henne.

— Mademoiselle de La Feuillade, ni gör honom orätt i era tankar! sade han allvarligt.

Hon smålog. — I mina tankar?... Jag vet inte. Jag kan inte tänka mer. I tjugufyra timmar har en tanke gnagt på min hjärna — allt sammansvär sig för att göra den till verklighet. — Hon förde handen upp till huvudet. — Jag är sjuk — jag har orätt. Hon stod litet, hennes stela stirrande blick såg in i ljuset — liksom igenom det; så sade hon sakta, så lågt, att han knappt kunde uppfatta det:

— Jag har aldrig vetat, vad tvivel var. Jag var blott van att leva i ljus. Nu — nu är mörkret över mig!

Ett ögonblick tänkte han på att trotsa förbudet och underrätta Bonaparte om, att hon var där. Men dels — trots det han i sin själ trodde, att han gjorde sin vän orätt — hindrades han av vissa minnen förbundna med Pauline; dels såg han, hur fysiskt angripen hon var, och trodde, att hon, när allt kom omkring, dock hade bäst av att komma hem och i ro.

— Mademoiselle de La Feuillade, sade han lugnande, med broderlig ömhet, låt mig följa er hem. Ni är sjuk, här är ej gott för er att vara.

Hon skakade på huvudet. — Jag skall gå. Men ni behöver ej följa mig, Monsieur Duroc. Jag är så van att gå ensam.

Den lättrörde Duroc fick plötsligt tårar i ögonen. Hon var så barnsligt hjälplös i detta ögonblick, hon sade det så enkelt, så utan all tanke på att beklaga sig över sin sällsamma ställning. Han mindes plötsligt den lilla vilsekomna prinsessan framför eldbrasan, med de bara fötterna och de genomvåta silkesskorna.

Han drog hennes arm under sin, och hon lät sig viljelös föras ut.

Hela vägen till Rue du Bac sade hon icke ett ord. När han hjälpte henne in genom trädgårdsgrinden, viskade han vänligt:

— Sov gott, Mademoiselle. Ni behöver framför allt ro.

Hon såg upp i hans ansikte, och ännu en gång förfärades han över den stela, slocknade blicken i hennes ögon.

— Säg honom, att jag kom, som jag hade lovat.

I trädgården mötte hon Valentine, som hela den sista halvtimmen hade suttit på huk i trappan och väntat, alldeles utom sig av ångest.

Hon fick Edmée i säng, och föll strax därpå själv i sömn, alldeles förbi av den långa vakan och den utståndna ångesten.

XX.

När Louis de Châteauneuf, efter en sömnlös natt, tidigt nästa morgon kom ut i parken, såg han något vitt flyta i dammen — det var Edmées vita klänning. Han hämtade Valentine, och de drogo henne upp ur vattnet. Uppför den gamla, breda marmortrappan buro de henne och lade henne på den gyllene sängen i hennes eget rum.

Hon låg på sidan med det långa, våta håret slaget över skuldrorna och ryggen. Solen föll in genom fönstret och sken på hennes vita klänning och på de eldförgyllda rokokoänglarna, som lyfte sina basuner mot alla fyra väderstrecken.

När Louis hade fått veta allt det Valentine visste, sade han i sträv, bjudande ton, där han satt vid sängens huvudgärd:

— Låt kalla Förste Konsuln. Men var stilla, gör ej buller i huset! Ännu får ingen veta det, och ingen får lov att komma hit. Säg sedan, att min kusin i sömnen gått ut ur huset och av våda fallit i dammen. — Han satt stilla med nedböjt huvud. Plötsligt höjde han det igen och återtog långsamt: — Låt kalla Förste Konsuln — säg honom, att Mademoiselle de La Feuillade är död.

Vattnet droppade långsamt ned på det inlagda golvet. Han torkade med en duk hennes ansikte och bara armar. Hon hade ej varit död länge, kanske blott en kvarts timme; hennes ansikte var friskt, men blekt, hennes ögon voro slutna, och det såg ut, som om hon sov.

Då hördes hastiga steg i den lilla trappan, och genom den uppslagna dörren stormade Bonaparte in. Louis lyfte handen, liksom för att bjuda tystnad: denna våldsamhet kränkte den döda.

— Vad är det för bud, ni vågat sända mig, Monsieur de Châteauneuf? utropade han vredgat, redan i dörren. Bakom honom skymtade Durocs bleka ansikte, som strax drog sig tillbaka. Vad har ni gjort med Mademoiselle de La Feuillade?

Louis reste sig upp och visade tyst med handen på sängen. Förste Konsuln lyfte bägge händerna mot pannan och tumlade ett par steg tillbaka. Louis gick sakta bort och riglade alla rummets dörrar.

— När? sade Bonaparte tonlöst. Och i natt, ännu efter midnatt...

Överväldigad av smärta, med ett dovt skri av förtvivlan, kastade han sig över den döda och grät våldsamt med ansiktet mot hennes kalla händer.

— Det måste ha hänt i morse tidigt — Louis talade med onaturligt lugn, hans stämma ljöd kärv och hård genom det tysta rummet. — Hon har gått ut genom den hemliga trappan i Valentines rum, vars tillvaro tyvärr ingen här i huset har anat eller tänkt på. Valentine sov tungt av trötthet. — Ja, ni känner ju nattens händelser bättre än jag, medborgare-Konsul. Vi veta blott, att min kusin var borta en timmes tid strax efter midnatt, och att hon tycktes sjuk som av feber, redan då hon gick. Så kom hon hem, och pigan fick henne i säng — hon trodde, att hon sov...

Louis höll upp. Han stödde handen mot sängstolpen och hämtade andan djupt. Ett ögonblick förvreds hans ansikte av smärta, och rösten skälvde, när han åter talade.

— Men obemärkt har hon stigit upp igen och tagit sina kläder på — dem hon först fann — sin vita festdräkt. Stolt och stilla, som hon alltid var, utan att efterlämna ett skrivet ord, utan att med en häntydning på något sätt röja sitt syfte — kanske i ett feberanfall, men jag, som kände henne, tror det ej — har hon sökt döden, där hon närmast fann den. Jag behöver ej förklara för er, medborgare-Konsul — hans röst steg i styrka — varför jag låtit kalla er och här ställt er ansikte mot ansikte med den döda.

Bonaparte hörde honom icke; hans lidelsefulla sorg hade för ett par ögonblick helt övermannat honom.

Men Louis de Châteauneuf hade icke medlidande med honom. Han gick tätt intill honom och lade sin hand på hans skuldra.

— Vi äro nu allena här — ingen hör oss, ingen kan störa oss. Och vi äro två män, som bägge ha älskat denna kvinna. En gång har ni i självsäkert övermod nekat att stå mig till svars — nu skall ni svara mig: vad drev henne till förtvivlan och död?

Bonaparte reste sig i raseri och vände sig vilt emot honom — Louis ryggade tillbaka för blicken i hans ögon. — Gå! skrek han. Gå, lämna mig ensam med henne, som jag älskade, och som var min, är min. Gå! Han vinkade befallande.

Louis de Châteauneuf lade armarna i kors över bröstet:

— Ni vet ej, vad ni säger, general Bonaparte. Jag är här i mitt eget hus. Min plats är hos min döda brud. Nu är hon min! I ånger och död blev hon min.

— Ånger! Och ni tror, att hennes stolta själ förstod att ångra? Ni, som pockar på att vara hennes frände, ni kände henne ej! Nej, i tvivel och förtvivlan sökte hon döden.

Louis tog ett steg fram emot honom — hotande: — Ni bedrog henne?...

Bonaparte höjde sina tunga ögonlock, och hans fasta, järnblå blick mötte Louis’. Han skakade på huvudet.

— Nej. Jag älskade henne — mer, än jag någonsin älskat någon annan människa. — Han talade sorgset, men med fattning, och utan att behöva göra våld på sig. — Jag kan förstå, att hon, sedan jag sist talade med henne, har genomgått ett slags kris — jag kan ana, att hon trodde sig stå framför en vändpunkt i vårt förhållande — och hon var för stolt att ingå på ackord med livet...

Han avbröt sig och sänkte huvudet, och åter föll han ned vid hennes bädd med huvudet mot hennes ansikte. Stora, tunga tårar fyllde hans ögon.

Louis teg. Han stod på den andra sidan av sängen och höll ännu krampaktigt fast sin kusins ena hand. Det var, som om de båda männen ännu i döden drogos om denna kvinna.

— Edmée — lilla Edmée, sade han halvhögt för sig själv — sakta, ovillkorligt. Han kom plötsligt att tänka på henne, som han hade sett henne som barn för många, många år sedan. Och han fortfor dämpat, nästan förtroligt:

— Jag kan se henne, som hon måste ha varit i morse. Stilla, utan att en minut ha slutit sina stora, vidöppna ögon, har hon stigit upp ur bädden och gått här, genom sin kammare, ut ur huset, och i gryningen av den dag, som hon icke mer ville se, har hon stigit ned i dammen. Ingen anklagelse har kommit över hennes läppar, ingen klagan, ingen förebråelse, ingen bön om förlåtelse till dem, som älskade henne... Här i detta hus, för icke länge sedan sade hon till mig: ”döden kan man alltid nå”. Och utan att tveka har hon nu, då livet blev henne för tungt, funnit den död, som låg närmast till hands. Edmée! — han kastade sig på knä — jag tackar Gud, att du hade mod att dö!

Bonaparte stod lutad över sängen; han hade rest hennes huvud upp mellan båda sina händer och såg stirrande in i det marmorbleka, livlösa ansiktet. Småningom kom i hans ögon ett nytt uttryck — som av hänryckning — och i det han med ena handen ömt strök undan det våta håret från hennes panna, sade han innerligt, högt och tydligt:

— Hon var en själ så helstöpt som ingen annan. Hon sade i natt till Duroc, att ”mörkret kom över henne”. Han förstod det icke — jag förstår det. Hon, som hade levat i bländande ljus — hon kunde ej finna sig till rätta i den grå skymning, hon nu trodde skulle komma, hon kunde icke slå av på sina fordringar, icke resignera — hon, som varit van att med fulla händer ösa ur lyckans rikaste skatter. När hon kände mörkret komma, och för hennes stolta själ var det första tvivlet detsamma som mörker, då slöt hon strax frivilligt ögonen till för alltid. Hon ville icke med ömklig försiktighet, med misstänksam ängslan treva sig fram på de livets och lyckans vägar, där hon en gång gått i strålande solsken, säker och övermodig som en gudinna.

Han rätade sig helt upp och vinkade bjudande med handen till Louis:

— Gå... gå... Låt mig vara allena med henne.

Louis de Châteauneuf stod ett ögonblick stilla, utan att röra sig, och deras ögon möttes. Så vände han sig långsamt bort, och, gripen av uttrycket i detta ansikte, som han hatade, gick han dröjande, tvunget ut.

En kort sekund hade han förstått, att denne man, som så befallande, brutalt hade tvungit henne intill sig, och med sin skoningslösa makt över människorna vunnit hennes unga själ, och som kanske ej dragit i betänkande att bedraga och förråda henne, dock hade älskat henne mer än han med all sin finkänslighet och alla sina skrupler. Dessa båda — de hade tillhört varandra. Kort eller länge hade de båda förmått att med en så oemotståndlig och lidelsefull kraft draga varandra till sig, att allt övrigt omkring dem glömts och förintats. Han hade rätt: Edmée var hans, i döden som i livet. Ingen kunde nu skilja dem åt.

Solen steg högre och högre på himlen, och småningom samlade sig en stor hop folk nedanför på gatan. Ryktet hade spritt sig i Paris, att Monsieur de Châteauneuf hade fört fredspreliminärerna underskrivna med från London, och folket, jublande vilt av glädje över denna i åratal efterlängtade fred, kunde knappt tro på denna stora lycka, utan begärde högljutt att se och tala med sändebudet. Nu slog uret på Tuilerierna nio: runt omkring i Paris började kanonerna dåna — det var för medborgarna ett tecken, att ryktet talade sant. Jublet ville icke taga slut. Louis de Châteauneuf måste fram på trappans avsats och tala till dem, som stormade in på hotellets gård.

Mellan Tuilerierna och Rue du Bac var det svart av folk. Överallt ljödo ropen: Leve Förste Konsuln! Leve Otto och medborgaren Châteauneuf! Leve freden!

Bonaparte var äntligen allena med sin döda älskarinna. Han höll henne i sina armar och såg för sista gången in i hennes ansikte.

— Varför! Varför? mumlade han i bitter förtvivlan. Varför just nu?

Men Edmée de La Feuillade låg svarslös, orörlig i sin tadellösa skönhet, vit under oktobermorgonens solsken, på sin gyllene bädd. Hon hade för alltid gått från livets många tunga varför. Hennes stolta, unga liv skulle ej förmörkas av tvivel, missräkning, smärtor, ålder och saknad. Då hon stod högst, och hennes själ, utan att svindla, nått lyckans tinnar, hade hon en gång leende sagt: ”döden bär jag i min högra hand”. Hon hade icke svikit sig själv.

Detta tänkte Förste Konsuln på nu här vid sin döda drottnings hjärta, medan Frankrikes folk jublade hans namn och fröjdade sig över, att han nu så lyckligt nått sitt stora älsklingsmål: en ärofull fred med England och med världen.