En roman om förste konsuln / Från den 18 Brumaire till freden i Amiens

IV.

Samma afton hade Madame Bonaparte arrangerat en liten soaré för sina och Hortenses vänner — ett muntert, borgerligt sällskap utan minsta officiell eller politisk prägel. Efter Brumaire, och isynnerhet sedan de flyttat från Luxembourg till Tuilerierna hade Joséphine icke så ofta som förr tillfälle att se sina gamla vänner — dem hon förut afton efter afton träffade samman med på balerna i Hôtel Thélusson eller Cercle de l’Harmonie, hos Frascati eller Ruggieri, och vilkas sällskap mest överensstämde med hennes smak och fordringar. Genom sin stränghet efter återkomsten från Egypten hade hennes man en tid förmått att i någon mån tygla hennes lättsinne och tanklöshet och tvingat henne att till det yttre iakttaga ett för statschefens hustru mera passande uppförande; hans släkt höll också misstänksamt och hatfullt ögonen på henne. Det visste hon, men för var dag som gick längtade hon mer och mer tillbaka till den glada lössluppenheten strax efter Thermidor, då hon och Madame Tallien anförde den flock av danslystna backantinnor, som förvandlade kyrkogårdarna till balsalar. Bägge hennes barn voro nu visserligen vuxna, men Joséphine ansåg sig ung ännu och kunde icke förmås att tro, att icke hon, som för blott några få år sedan varit i stånd att väcka en så häftig kärlek — icke endast hos den unge general Bonaparte, men även hos Hoche och Caulaincourt — att icke hon var berättigad både att valsa och taga emot all möjlig galant hyllning. Hon var visserligen nära fyrtio år och började visa anlag för fetma, men på avstånd och vid ljus tog hon sig ännu förtrollande ut — med sina ömma, eldfulla ögon, sitt mörkt kastanjebruna hår och förtjusande leende. Hon klädde sig med smak och konverserade behagligt, om man än snart upptäckte, att hennes begåvning både var ytlig och tarvlig. När hon bara lät bli att spela barnslig och trumpen, vilket hade klätt henne som yngre, kunde hon ännu, när hon ville, vara ofantligt intagande.

Soaréen i afton, vilken hon hoppades skulle bliva inledningen till ett mera regelbundet återknutet umgänge, var skenbart improviserad. Madame Bonaparte hade om aftonen i operan bett en del bekanta dricka te med sig — det brukade hon så ofta göra, men Förste Konsuln hade då alltid på förhand sagt henne, vem som skulle bjudas. I afton trodde hon sig kunna råda sig själv en gång. Hon visste, att han ända från morgonen tidigt — Bourrienne underrättade henne nämligen om allt, vad hon ville veta — varit upptagen av arbete och audienser, och att nu på eftermiddagen Berthier och Carnot blivit kallade i anledning av ett brev från Masséna, vilket hon beräknade skulle uppehålla honom över halva natten, så att han ej tänkte på att lägga sig i vad som föregick i huset. Hon började nämligen begripa, att han ”lade sig i” allt.

Hon hade på förhand givit tjänarna omfattande befallningar, liksom gästerna också på förhand fått en vink, och när hon efter operan kom hem med sina vänner, voro gemaken i rez-de-chausséen, där hon bodde (Marie-Antoinettes gamla våning), upplysta och teet serverat. Gästerna voro uppsluppna och högst ogenerade. Liksom värdinnan voro de tämligen säkra på att icke träffa den mindre vänligt sinnade värden i huset. Hela världen visste, att sedan återkomsten före Brumaire levde generalen och hans gemål som hund och katt, att han ibland hela dagar icke sågs i familjekretsen, och att det blott var av brist på tid och av ovilja mot en öppen skandal, vilken skulle draga Europas uppmärksamhet på hans husliga förhållanden och kanske skada honom i hans ställning, som han ännu ej formellt gjort steg till skilsmässa, vilket isynnerhet hans bröder ivrigt tillrådde och öppet talade om. Joséphine visste det lika väl som hennes gäster, men hon var så van att dansa på kanten av en avgrund, att faran vid nöjet blott var en tjusning mera. Dessutom hade hon svårt att tro, att det definitivt kunde vara förbi med hennes makt över den man, som en gång så häftigt älskat henne.

Där satt hon nu, glad och förnöjd, i den långa, gula soffan mitt emot kaminen bredvid sin väninna Madame Tallien, och hörde på de vitsar och kvickheter, kavaljeren, som lutade sig över sidostödet, uppvaktade dem med. Det var ”vännen” Hippolyte Charles, favoriten, som general Bonaparte på sin tid med så skandalös eklat jagat från sitt högkvarter i Italien, och som sedan — tack vare hans frus fortsatta protektion — i Paris fått en inbringande plats i det stora leveranskompaniet Louis Bodin. Han uppträdde sedan dess i allra högsta grad ”inimaginable”, och under generalens bortovaro i Egypten hade Madame Joséphine så fräckt affischerat sitt förhållande till honom, att det till och med blev Direktoriets societet för starkt. President Gohier och hans hustru, som voro hennes vänner, hade flera gånger förmanat henne, ja rått henne att själv taga steg till en skilsmässa, som tycktes dem oundviklig; bröderna hade skrivit om det till Bonaparte, och äntligen hade general Junot, med sin vanliga öppenhjärtighet, i en förtrolig stund, då hans vän gick honom på livet, berättat den bedragne äkte mannen hela historien: hur Joséphine först dagligen brukade träffa Monsieur Charles hos dansmästaren Despréaux i Rue Mont-Blanc, och hur hon sedan gjort sig till en visa i Paris genom att under sommaren (99) ha honom boende på Malmaison, där han i ett och allt uppträtt som husets herre. Nu hade hon efter de häftigaste scener fått bestämd och sträng befallning — och naturligtvis också heligt lovat — att icke låta Monsieur Charles visa sig i mannens, av Republiken anvisade, ämbetsboning. Men i afton, som sagt, antog hon, att det kunde ske utan risk, och skulle det senare upptäckas, kunde hon väl finna på någon utväg.

Förste Konsulns lycklige rival var en liten spenslig, svartmuskig, ytterst soignerad herre, som i hela kretsen gick för att vara ofantligt kvick och isynnerhet ansågs oemotståndlig för damer. Han talade alltid i de mest skruvade vitsar — vitsen var Direktoriets form för esprit — och i vals kunde han rivalisera med själva Monsieur de Trénis, ”salongernas Vestris”. Som han nu stod där, småleende, lutad över damerna, läspande med sin mjuka barnstämma den moderna näktergalsjargonen, var han — ”pa-ôle sup-ême” — den mest fulländade typ för en incroyable. Han bar lång, buteljgrön, påsigt sittande frack med höga ärmar och pärlemorknappar, så stora som femfrancsstycken; en enorm halsduk av vitt muslin var många gånger virad om halsen, gick upp till de stora guldörringarna och rörde vid underläppen, när han talade. På benen hade han åtsittande gula nankinpantalonger och kragstövlar — ett mod, som republikens segrande generaler fått infört i salongerna. På båda sidor om ansiktet hängde håret fram i två kolossala ”oreilles de chien”.

Han var ofantligt galant mot bägge damerna, men det såg likväl ut, som om Madame Tallien var på god väg att utdriva väninnan ur hans hjärta. Den förtjusande Teresa kunde nog också taga upp kampen mot vem som helst. Hon bar i afton en klänning, eller snarare en chemise — ty ingen kunde väl på allvar tro, att hon hade mera än det enda plagget på sig — av gulgrönt indiskt silke, nedtill brett broderad med silver. Vart ögonblick gled den på det mest indiskreta sätt ned över skuldrorna — över vilka den blott var löst sammanhäftad med agraffer — och föll fritt, som en tunika, ned över bröstet. Under armvecken var den åter lätt hopdragen, och därunder på två ställen längs med sidorna sammanhållen med silverspännen. I håret — för ögonblicket ramsvart — som hon bar kort ”à la Titus”, lyste ett smalt dubbeldiadem av briljanter, infattade i silver. En ironiker i sällskapet förmodade, att det var hennes mening att i denna dräkt föreställa den kyska Diana. Hon höll vänskapligt den ena armen om Joséphines liv och lutade sig smekande emot henne; det kunde icke undgå någon, att hennes visserligen mogna, men ännu helt ungdomliga skönhet ägnade sig till att starkt fördunkla väninnans.

Hortense de Beauharnais satt ett stycke därifrån i ivrigt samtal med en herre, vilken det icke heller — om också av andra skäl — var särdeles klokt att mottaga i Tuilerierna. Det var den unge, hetsige rojalisten, Adrien de Montbreton, om vilken var man visste, att han, då han en gång i Palais d’Egalité — det var för resten icke längre sedan än i förfjor — för sin svarta krages skull blivit tilltalad av en jacobin med de oförskämda orden: ”Vem bär du sorg för, förbannade chouan?” hade svarat: ”för dig!” och med detsamma avfyrat sin pistol mot frågarens tinning. Som sollicitant hade han återknutit sin släkts avbrutna förbindelse med den forna vicomtesse de Beauharnais, och brukade ofta — liksom flera rojalister, vilka alla visste, att Madame Bonaparte i grunden hade sympatier för deras sak — göra förmiddagsvisiter i Tuilerierna, då man kunde vara rätt säker på att aldrig träffa Förste Konsuln. På senare tiden kom han oftare än förr — för den blonda Mademoiselle de Beauharnais’ skull, som han med var dag fann mer och mer intagande.

Största delen av sällskapet hade emellertid omringat sångaren Garat, som i en affekterad tenorställning stod mitt på golvet med handen instucken innanför västen, och bestormade honom med böner att sjunga en romans. — ”En enda liten romans,” tiggde nästan knäböjande en svärmisk blondin, klädd, eller rättare draperad, i sjögrönt som en nereid och vilt coifferad ”à la coup de vent”. ”Romansen,” argumenterade hon känslofullt med ögonen mot ljuskronan, ”är för mig, som ni sjunger den, Monsieur Garat, såsom en försoningssuck till offrens skuggor, som en naturens hymn till gravarnas frid.” Hon snubblade på orden och visste icke mer, vad hon sade. Garat bugade sig leende och började:

”Un jour de cet automne”...

Damerna började fnissa bakom solfjädrarna, herrarna logo öppet. Det var den berömda och vågade ”la Gasconne”. Den svärmiska damen, som väntat en sentimental romans, drog sig ur kretsen, blåröd av raseri över att man gjort narr av henne.

Men sällskapet applåderade frenetiskt. Han måste sjunga om igen. Denna gång var det pagens visa ur ”Figaros bröllop”, som åter kommit på modet.

I detta ögonblick öppnades dubbeldörrarna häftigt, och Förste Konsuln, åtföljd av sin adjutant, Duroc, trädde oväntat in.

Garat, vilken lika väl som den övriga världen kände till de husliga förhållandena i Tuilerierna, hade sinnesnärvaro nog att låtsa, som om han ej märkte de inträdande, och fortsatte att sjunga. De övriga gästerna började oroligt flytta sig på stolarna, damerna viskade bakom solfjädrarna och växlade betydelsefulla blickar. Joséphine hade blivit mycket blek — hon reste sig halvt upp och gjorde min av att gå sin man till mötes. Han tycktes emellertid ej taga någon som helst notis om henne. Utan att hälsa på någon särskilt, blott med en tvär, högmodig huvudböjning, gick han, med rynkade ögonbryn och utskjuten underläpp, långsamt fram i rummet och tog plats — beständigt med Duroc bakom sig — i en högryggad länstol, som stod i närheten av Joséphines soffa.

Garat fortsatte ogenerat sin sång — det såg nästan ut, som om han inte alls hade lagt märke till de nya åhörarna. Aldrig hade den skälmskt sentimentala visans sista strofer åhörts under en så ohygglig spänning. Ett par av gästerna, som voro placerade närmast dörren, smögo sig ut så obemärkt som möjligt.

Hortense de Beauharnais följde med ångest alla styvfaderns rörelser. Strax hon såg honom i dörren, blev det henne klart, att han blott var kommen hit för att med en eklatant scen göra slut på förhållandet till Monsieur Charles. Hon hade så ofta — ung som hon var — blivit brukad till medlare mellan modern och hennes man, att de inga hemligheter hade för henne, och hon gjorde sig inga illusioner om sin moders oskuld. Hon såg gästernas halvt ängsligt nyfikna, halvt ironiskt skadeglada blickar — de väntade med spänning på skandalen. Den måste förekommas. Hon steg upp, och i samma ögonblick Garat slutade, lade hon sin hand på styvfaderns skuldra.

Han vände sig om och mätte henne med en så isande kall, barskt förvånad blick, att hon strax modlös lät handen sjunka och vände sig bort. När han såg sådan ut, visste hon, att det tjänade till intet att försöka inverka på honom.

Han reste sig upp: — Jag beklagar — hans ton var så full av insolent ringaktning, att till och med de mest härdade i sällskapet rodnade — att jag tyvärr alltför sent stör nöjet för min hustrus gäster. Jag har emellertid ej kunnat komma förr, då man glömt underrätta mig och för resten ej heller tycks ha väntat mig. Som klockan är mycket — han såg på sitt ur, och bibehöll samma oförskämda, ironiska artighet — är det förmodligen ingen, som tar illa upp, att jag nu tar mig friheten att upplösa sällskapet. Jag har allvarliga saker att tala med Madame Bonaparte om. Duroc — han vände sig till sin följeslagare — vill du göra mig den tjänsten att följa gästerna till dörren. Du kan börja med Monsieur Hippolyte Charles. Jag har en gång själv gjort honom den äran, nu kan min adjutant övertaga den.

Utan ett ord troppade gästerna av. Förste Konsuln blev stående med handen på stolens ryggstöd och följde dem obarmhärtigt med ögonen. Av de hälsningar han i förbifarten fick, besvarade han de flesta — hövligt, men ytterligt högdraget, och med en anstrykning av ironi.

Joséphine hade gråtande kastat sig ned i soffan. Hon höll bägge händerna för ögonen och vaggade snyftande fram och tillbaka. Hortense vågade icke gå fram och trösta henne; hon stod skälvande vid dörren, när Duroc kom in igen.

— Gå in på ditt rum, Hortense, sade Bonaparte något mildare. Du hade gjort bäst i att hålla dig där hela aftonen. Tack, Duroc! Vänta mig däruppe, och kommer där någon kurir från Moreau, så låt mig få veta det strax.

Duroc och Hortense gick. Förste Konsuln blev ensam med Joséphine.

— Seså, min kära Joséphine, låt oss nu talas vid. Det är hög tid, om vi skola få det avgjort, innan jag reser.

— Å, Bonaparte, förlåt mig! Jag försäkrar dig — hon tog näsduken från ögonen och såg bönfallande upp på honom — där är intet, intet av det du inbillar dig...

— Jag inbillar mig aldrig något, avbröt han kärvt. Åjo, för resten — den gången jag gifte mig med dig, hade jag dock visst ett helt förråd inbillningar. Men nu! Å, du har mästerligt förstått att plocka dem ur mig! Han talade lågt, men med en stämma så laddad av vrede, att hon ryste. Nå — det ska vi nu icke tala om, jag älskar dig icke mer och är helst fri för din kärlek. Men inbillar du dig, att det går an att trotsa mina befallningar, så... Hur kan det falla dig in? Jag fordrar framför allt respekt för mitt namn, som nu är det första i Frankrike — ja, i Europa. Dessutom — när ett fruntimmer är fyrtio år och har en vuxen dotter, borde hon vänja sig av med den sortens narrstreck.

Joséphine blott snyftade, hon vågade icke mer se upp.

Han stod framför henne med händerna på ryggen och vaggade bredbent fram och tillbaka med kroppen.

— Nu har jag då med eklat kastat din knähund på dörren — liksom jag på sin tid gjorde med Fortuné, som du också fordrade, att jag skulle avstå min sängplats till. Hela Paris sladdrar om det i morgon, men det kan inte hjälpas! Du har själv sörjt för att ge denna historia en utbredning, som... Visar han sig på Tuileriernas grund, medan jag är borta, förskjuter jag skoningslöst både dig och dina barn. Det förvånar mig — hans röst var som is — att du ännu vågar reta mig, då du vet, att skilsmässan är i mina tankar dag och natt. Du, en kreolsk — han såg på henne och undertryckte ordet — är egentligen minst av alla ägnad att dela mitt öde. Jag behövde en kvinna, som min mor var, modig och stark, en jungfrulig dotter av ett ädelt hus... Hans röst var icke längre vred, han talade lugnt, kallt övervägande, liksom med sig själv.

— Det var dock jag, som först av alla hjälpte dig fram på din väg, snyftade hon. Överkommandot i Italien...

— Kan jag varken tacka dig eller din ”vän” Barras för, avbröt han brutalt. Du vet mycket väl, att jag aldrig har velat veta av protektion. Om jag icke missminner mig, var det efter den 13 Vendémiaire, som du behagade kasta dina ögon på mig.

— Å, Bonaparte! — hon slog förtvivlat ut med handen. — Du är, som människorna säga, ett odjur...

— Kom ihåg — nu stampade han i golvet av raseri — vad du lät mig lida i Italien! Kom ihåg, hur jag tiggde dig om en smula ömhet, om en smula skonsamhet för min ära. Du hånlog åt min naivitet, du ljög för mig, du flydde för min kärlek, som du nu flyr för min vrede. Nu är mitt tålamod slut! Hör vad jag säger: du har gjort mig några tjänster den 18 Brumaire — du vet, jag brukar betala mina skulder — nu ger jag dig till gengäld ett års respit. Uppför du dig ej rigoröst anständigt under denna tid, så... Du förstår väl, att jag icke är att skämta med. Jag lämnar nu Frankrike om ett par dagar, men Joseph och Lucien skola hålla ögonen på dig — du vet, de beundra dig inte särdeles förut.

Han gick ett slag omkring rummet. — Det är då en avskyvärd parfym den där Teresa brukar! Ja, jag har ju sagt några gånger, att hon också är en av dem, jag helst ser du låter bli att inbjuda i mitt hus.

Han gick bort och kysste henne på pannan. Hans ögon mötte hennes med ett föraktligt och tvetydigt leende — med ett slag i ansiktet kunde han ej ha kränkt henne så djupt som med denna kyss. Han sade kallt:

— Ja, godnatt, min vackra Joséphine. Det är onödigt, att vi träffas mera allena, innan jag reser. Jag har föga tid till scener. Gå nu och lugna Hortense.

V.

Hela Ventôse och Germinal visade sig Förste Konsuln nästan icke en enda gång i sällskapslivet i Paris. Dag och natt arbetade han med Bourrienne och rådslog med Berthier och Carnot, som nu åter övertagit krigsministeriet. Han skrev själv brev på brev till Moreau vid Rhen och Masséna i Ligurien, han drog försorg om varje enskildhet rörande truppernas armering och förplägning, samtidigt med, att hans tankar oupphörligt kretsade om hans stora älsklingsplan: bildandet av den hemliga reservarméen, som var bestämd att under hans eget anförande gå över Alperna, för att, när Moreau och Masséna tillräckligt förberett segern, överrumpla och med ett slag krossa koalitionen. Och medan hela världen — i främsta rummet kabinetten i London och Wien — invaggade sig i den föreställningen, att denna med så mycken ostentation omtalade reservarmé verkligen bestod i de stackars invalider och pojkar, man för syns skull samlade i Dijon, skickade han och Berthier i hemlighet brigad på brigad välutrustade och härdade trupper i småflockar till Schweiz, där de i väntan på vidare aktion samlade sig omkring Genève och Lausanne.

Bonaparte var som i feber, för det den långsamme och försiktige Moreau icke vågade öppna fälttåget, medan Masséna och hans olyckliga soldater lågo och svulto i Genua. — Om jag blott kunde få honom att krypa, den sköldpaddan! sade han i raseri till Duroc. Jag hade lust att stoppa honom i en av hans egna kanoner och fyra den av mot österrikarna, så kom han då över Rhen en gång.

Äntligen, den 5 Floréal (25 april), lät Moreau sina trupper rycka ut. Så kommo, slag i slag, rapporterna om övergången av Rhen och segrarna vid Engen och Mösskirch. Man började åter draga andan i krigsministeriet. Om nu blott Masséna en månad till kunde hålla Melas stången!

Kurir på kurir kom från den nödställda liguriska arméen — med sönderrivna uniformer, fläckiga och överstänkta, höllo de på svettdrypande, skälvande hästar utanför Tuilerierna. Förste Konsuln mottog ögonblickligt personligen vart budskap från Italien, och hans folk hade befallning att väcka honom, om han aldrig så nyss fallit i sömn, så snart det kom nyheter från Masséna.

Han intog de flesta av sina måltider i sitt arbetskabinett och satt halva dagen lutad över Italiens karta, där han outtröttligt med fingret följde de röda och blå märken, som betecknade de båda arméernas ställning och rörelser. — Se här, Bourrienne, sade han ivrigt, den gamle Melas, han inbillar sig, att han över Turin kan draga sig tillbaka mot Alessandria — förstår du? Men jag går över Po, jag upphinner honom på vägen till Piacenza, på Scrivias slätter, och där slår jag honom — där! Och med sin nagel skar han häftigt ett djupt märke mellan San Giuliano och Marengo.

En dag — det var en av de första dagarna i Floréal — hade Förste Konsuln i sällskap med Berthier och den oskiljaktige Duroc inspekterat en del artillerirekvisita, som i anledning av den påtänkta övergången av Alperna blivit tillverkade på ett särskilt sätt efter Bonapartes egna teckningar och nu med första lägenhet skulle sändas till Schweiz. På återvägen kommo de till Jardin des Plantes, och då det var ett förtjusande vårväder med mild, klar luft och halvutsprungna, ljusgröna träd, kommo de överens om att lämna sina hästar vid ingången och gå ett slag genom trädgården. Förste Konsuln hade de sista dagarna knappt andats en munfull frisk luft.

De tre herrarna spatserade långsamt med sina kappor över axlarna genom de breda, vårfriska alléerna. Det hade regnat om natten, och en fuktig, stark doft steg upp ur jorden och utbredde sig från den nya grönskan. Så tidigt på morgonen funnos här nästan inga promenerande, men plötsligt — vid en vridning av gången — fingo de sikte på ett litet sällskap, en herre och två damer, som roade sig med att mata svanarna i en av de stora dammarna.

En av damerna — den äldre — satt på bänken ett stycke därifrån. Den unga flickan stod framme vid dammen och lutade sig djupt ned över vattnet — hennes smärta, eleganta figur avtecknade sig käckt och mjukt mot de ljusa träden på stranden. Den unge herrn höll skrattande fast hennes ena bakåtsträckta hand och försökte draga henne från vattnet.

Duroc såg dem först. Han stötte lätt till Förste Konsuln med armbågen. — Där, general — se där — är det icke den lilla Vendéeprinsessan från förleden?

— Jo, svarade Bonaparte lakoniskt. Han avbröt tvärt samtalet med Berthier och gick rakt fram till gruppen. De bägge andra följde honom långsammare.

— God morgon, Mademoiselle! Så tidigt ute?

Edmée de La Feuillade reste sig spänstigt och vände sig om. Hon hade ögonblickligen känt igen hans röst.

— Å, herr general, i Vendée stego vi tidigare upp. Hennes röst klang friskare än själva lärkans högt över dem.

Louis de Châteauneuf hade dragit sig ett par steg tillbaka. Edmée vände sig nu om.

— Tillåter ni, general, sade hon ogenerat, att jag här föreställer er min tant, Madame de Châteauneuf, och min kusin, Monsieur de Châteauneuf. Edmée kunde aldrig vänja sig vid att säga ”medborgare” och ”medborgarinna”, vilket ännu officiellt fordrades.

Louis de Châteauneuf hälsade djupt men stelt på regeringens chef, Bonaparte något kort, men hövligt. De hade för resten träffat varandra förr genom Monsieur de Talleyrand. Madame de Châteauneuf hade rest sig upp.

Louis presenterade Berthier och Duroc för sin mor, som hälsade dem med ett graciöst småleende. Hon var icke särdeles aristokratiskt difficil — Madame la cidevant comtesse de Châteauneuf — hennes enda dröm var, att sonen skulle göra karriär, om under det nya eller det gamla systemet var henne numera rätt likgiltigt. Hon respekterade det bestående.

De gingo allesammans i sällskap tillbaka genom parken. Berthier underhöll artigt Madame de Châteauneuf, Duroc och Louis, som förut träffat varandra några gånger, pratade rätt livligt om kriget i Tyskland och om gemensamma bekanta från sällskapslivet.

Förste Konsuln gick bakom med Edmée. Han gick så långsamt, att hon hade all möda att icke gå ifrån honom.

— Vad det är längesedan jag sett er, Mademoiselle de La Feuillade. Varför ser man aldrig er och er tant i Tuilerierna? Är ni för rojalistisk att umgås hos oss? Han smålog och såg på henne under de stora hattskyggena. Den grå kappan, som hängde löst över axlarna med tomma ärmar, höll han lätt ihop med bägge händer.

Edmée rodnade. Hon gick ett par ögonblick tyst utan att svara. Han betraktade ihärdigt från sidan hennes ungdomligt mjuka profil med de långa ögonhåren mot den röda kinden och det bronsbruna, krusiga håret, som föll ned under den vita suffletthatten. Hon var icke frusen som han, utan hade blott över skuldrorna en kort, grön sammetskrage, kantad med pälsverk, ”à la Lodoiska”.

— Nå, ni svarar inte? Hans röst var låg, smekande, retsam, som om han talade till ett barn.

Plötsligt höjde hon beslutsamt huvudet och såg rakt och fullt på honom. — Å — ni vet inte... Det är något jag så gärna vill säga, men jag vet blott icke, hur jag skall uttrycka det. — Hon stannade och sänkte åter blicken. — Jag förtjänar icke, att ni skaffade mig Belles-Rives och Mivry tillbaka — jag vet nog, att ni gjorde det för abbéens skull, tillade hon fint, men... jag förtjänar det icke. Strax jag kom hit, ville jag icke se er, jag ville icke be er om något, jag föraktade folk av gammal adel, vilka man sade trängdes omkring er som supplikanter — jag tyckte, att ni som en rövare hade tagit den gode kungens plats. Jag ville hellre vara fattig — fast Gud skall veta, att det är förfärligt! — än att ha er att tacka för något.

— Och så övertalade man er dock trots allt?...

— Man övertalade mig icke — hon höjde huvudet, och överläppen krusades stolt. Så kom det sakta, skyggt:

— Jag förstod, att jag hade tagit fel.

General Bonaparte gjorde en rörelse som för att gripa hennes hand, men hejdade sig.

— När — hur förstod ni det?

— Strax, första gången jag såg er, sade hon barnsligt öppenhjärtigt, med ögonen upp emot hans. När jag såg er den morgonen tillsammans med soldaterna och hörde er tala, så förstod jag, att ni var den mannen Frankrike behövde, att ni ensam kunde ge oss seger och fred.

Han gick tigande, långsamt bredvid henne. Hennes stämma hade vid de sista orden en sådan underklang av blyg, innerlig beundran, av omedveten värme; han tänkte ej på att svara henne, att säga, vad han i detta ögonblick kände, ty ord kunde ej uttrycka det. Detta var ungdomen, våren, friskheten, som äntligen mötte honom — honom, som höll på att förtära sig själv i omåttligt arbete, i äregiriga planer och himmelsstormande drömmar, i leda och bitterhet mot en otrogen, världsfördärvad hustru.

Nu voro de helt nära utgången. Han böjde sig hastigt fram emot henne:

— Om några dagar lämnar jag Frankrike och begynner det farligaste, jag hoppas det ärorikaste företaget i mitt liv. Vill ni tänka på mig?

Hennes hjärta klappade så häftigt, som skulle det spränga bröstet, men hennes stämma hade en drottnings säkra superba lugn:

— Det finns ingen kvinna i Frankrike, herr general, vars tankar icke dag och natt skola följa er och er tappra här.

Han svarade stolt och lidelsefullt:

— Men det finns blott en kvinna i Frankrike, som jag ber därom, och till på köpet ber jag henne blott tänka på mig.

Edmée gick raskare de få steg, som ännu skilde henne från de andra. Madame de Châteauneuf satt redan i vagnen och vinkade till henne. Louis stod vid vagnsdörren och hjälpte henne in med ceremoniös artighet.

De tre herrarna stodo och sågo efter ekipaget, så sade Duroc:

— Det är en ståtlig brud han får sig, Châteauneuf. Och nu blir hon ju rik också.

Förste Konsuln såg långsamt upp. — Såå — hon skall gifta sig med den där långa pojken?

— Inte under, att han ser så stursk ut, tillade Berthier skrattande.

På aftonen den 16 Floréal (den 6 maj), lämnade Förste Konsuln Paris, åtföljd av Duroc och Bourrienne. Han hade tagit ett likgiltigt och flyktigt avsked av Joséphine, som i sista ögonblicket grät och tiggde honom om förlåtelse. Han svarade henne icke ovänligt, men förstrött, och lämnade henne hastigt för att ge sina sista viktiga instruktioner till sina kolleger Cambacérès och Lebrun. Vägen gick över Dijon och Genève till Lausanne. De flesta trodde, att Förste Konsuln blott skulle stanna borta ett par dagar för att inspektera trupperna.

Så berättade Madame de Châteauneuf saken för Edmée. Det var vid middagsbordet och Louis var också tillstädes. Han hade bättre reda på, hur det i verkligheten hängde ihop, och sade, vad han visste.

Edmée anade icke, att han hade lämnat Paris. Hon kom till att darra så starkt, att hon måste sätta glaset, som hon höll på att föra till läpparna, ned igen. Louis såg skarpt på henne tvärsöver bordet. Mitt i sin förvirring märkte hon det och sökte fatta sig.

— O, Gud, ropade hon, när skall då detta olyckliga land få fred!

— Du tycks taga dig reservarméen särdeles när, min kära kusin. För ögonblicket går det ingen nöd på den. General Bonaparte, tillade han spotskt, låter nog Masséna och Moreau raka kastanjerna ur elden.

Edmée knep läpparna hårt samman. Hon satt med nedslagna ögon och skar sönder sitt kött med sådan kraft, att kniven gnisslade mot tallriken.

Madame de Châteauneuf lyfte bägge händerna och skakade förtvivlad på huvudet. Hon misstänkte sedan revolutionen alltid sina tjänare för att vara spioner och väntade var dag, att ”barnens” oförsiktighet skulle föra dem i fängelse. Med en skrämd och menande blick på lakejen, som just försvann genom dörren, skyndade hon sig att säga:

— Men, Louis, hur kan du säga så? Du vet ju, att det är han, som skaffat oss alla våra segrar.

— Alla? Nej, mamma. Han har gjort ett rätt lyckligt fälttåg på Paris’ gator, ett annat i Italien och äntligen ett rätt onödigt i Egypten. Kellermann och Pichegru — till och med Moreau, äro större fältherrar än han.

— För resten, fortsatte Madame de Châteauneuf omotiverat, tycker jag, att han är riktigt hygglig. Man märker strax, att han inte precis är en roturier.

— Det var Barras heller icke, mamma. Louis de Châteauneuf smålog utmanande och fixerade Edmée hela tiden han talade med modern.

Edmée sade icke ett ord. Hon var rasande på sin kusin, men då hon icke precis kunde finna någon anledning att visa det, var hon klok nog att tiga. En gång var hon nära att bryta ut — hon knöt handen på duken och såg hotande upp. Han smålog ironiskt — det var tydligen hans avsikt att reta henne.

— Det är för resten märkvärdigt, så mycket väsen folk gör av en liten artillerigeneral, som morskat upp sig till att göra en statskupp. Liksom här icke varit statskupp på statskupp i dessa tio år! Och efter var statskupp en kortlivad diktator! Den här slutar väl ungefär som Danton, Robespierre eller Barras har slutat.

Edmée sköt undan sin tallrik, och i det hon lade bägge armarna på bordet, fasta och vita som marmor, böjde hon sig fram och sade med sökt köld:

— Du tycks ha något särskilt emot Förste Konsuln, Louis. Han har dock visat sig särdeles både rättvis och välvillig mot vår familj.

— Min mors egendom kunde man efter lagen omöjligt undanhålla henne, eftersom hon bevisligen aldrig varit utanför landet — det hade han icke med att göra. Och vad Belles-Rives och Mivry angår, så... Ja, jag har nu aldrig tyckt om, att du tog emot denna — gåva.

— Det som tillhört min far är rättvisligen mitt, svarade Edmée stolt. Förste Konsuln hjälpte mig blott på det mest ridderliga sätt till min rätt. Tycker du, att det är märkvärdigt, att jag är honom tacksam? Jag avskyr att vara beroende.

Louis de Châteauneuf sprang så häftigt upp från sin stol, att den föll i golvet. Edmées kinder, vilka nyss varit så bleka, voro nu flammande röda.

— Du kan taga emot ett par stora gods av en främmande mans godtyckliga frikostighet, och du tillstår öppet, att ett par månaders ekonomiskt ”beroende” av din blivande man eller hans moder trycker dig. Vad menar du med att förnärma oss så djupt?

— Barn, barn då!... Den stackars Madame de Châteauneuf höjde bägge sina magra armar mot taket och vaggade förtvivlat fram och tillbaka med hela kroppen.

Edmée hade också rest sig upp. Hon kämpade hårt för att hålla tillbaka sina tårar.

— Å, Louis... Och plötsligt gav hon efter för denna starka, nervösa spänning, som hon den sista tiden levat i. Med en snyftning, så häftig, att den nästan liknade ett tjut, sjönk hon, med bägge händerna för ansiktet, ned på stolen.

Louis kastade sig på knä vid sidan av henne. Han hade under dessa månader lidelsefullt kommit att älska sin kusin, vilken han alltid tänkt sig som sin brud.

— Edmée, dyraste hjärta — han tog med våld hennes händer från ansiktet, som var vått av tårar. — Jag är en brutal usling — jag vet det — förlåt mig! Men du skulle blott veta, hur jag lider! Han viskade.

— Du? snyftade hon med uppriktig förvåning. Vad hade väl han att lida för?

— Jag älskar dig, mumlade han lågt och hastigt, med huvudet ned mot hennes knä. Han skämdes för denna lidelsefulla bekännelse för den kvinna, hans släkt valt till honom, för sin unga, jungfruliga barndomsbrud.

En varm rodnad steg långsamt upp på Edmées kinder och bredde sig ända ned på hennes hals. Ovillkorligt dolde hon ansiktet i händerna, och hennes hjärta klappade så våldsamt, att han, lutad mot hennes kropp, kunde höra dess slag. Det var första gången en man hade talat med henne om kärlek. Uppmuntrad av hennes förvirring, ville han ännu en gång draga händerna från hennes ögon. Hon höll dem envist kvar.

— Louis, mumlade hon svagt, jag ber dig — gå. — Och med ett vaknande, knappt beräknat koketteri, i det hon såg ut emellan fingrarna, och den mjuka, röda munnen förtrytsamt krökte sig: — Du har varit elak emot mig, du har gjort mig illa.

Ett ögonblick kom frestelsen över honom att taga henne i famn och kyssa denna ljuva mun, men han besegrade den — hon var hans brud! — och sprang upp, skrattande, lätt om hjärtat.

Hon reste sig också upp och gick mot dörren — ännu med den ena handen för ögonen.

— Säg åtminstone, att du förlåter mig, viskade han.

— Jag förlåter dig, mumlade hon brådskande och gick hastigt ut genom dörren, som han höll öppen för henne.

VI.

Edmée tyckte, att hon hade haft en riktigt trevlig eftermiddag. Först hade hon varit ute med sin faster och Madame de Contades och i anledning av våren gjort stora inköp hos Leroi och parfymören Fargeon; på hemvägen hade de velat taga en glace hos Frascati och där träffat ihop med Louis och bägge bröderna de Rastignac. Så hade de allesammans enats om att dinera ute, och när hon äntligen, trött och varm, i den vackra majaftonen trädde in i sin sängkammare i Rue du Bac, tänkte hon egentligen mera på Louis de Châteauneuf och Hippolyte de Rastignac än på något annat i världen. Hon smålog till och med ännu för sig själv över några tokerier, som de hade sagt henne.

Det var så sent, att det redan var mörkt, och bullret från staden hade så gott som avstannat. På gatan, på andra sidan trädgårdsmuren, hörde hon en enstaka nattvandrares steg och skymtade som en smal, rörlig ljusstrimma skenet från hans lykta. Genom de öppna fönstren, som vette ut åt trädgården, strömmade in en stark doft av tidiga rosor. Edmée gick fram till ett av dem och lutade sig ut med armarna på fönsterkarmen.

Så stod hon länge; och småningom, medan hennes ögon vande sig vid den blånande nattens mörker och buskarnas skuggor på trädgårdens gångar, vek hela aftonens muntra stämning, och hennes vanliga tankar kommo igen — en efter en — liksom när man lägger en främmande dräkt och, plagg efter plagg, åter drar sina vanliga kläder på. Hennes själ liksom vidgade ut sig i ensamheten och tystnaden omkring henne, och hon tyckte, att livet, naturens stora allmänliv, det, som människorna hela den ljusa dagen lång jagade ifrån sig med tusen konster och civilisationens bocksprång, kom henne så nära, så nära...

Plötsligt grep hon med bägge armarna om den gammaldags, bastanta fönsterposten, och med huvudet lutat intill de clematis, som klängde sig uppåt den, brast Mademoiselle de La Feuillade ut i häftig gråt.

Sådana stämningar och sådana anfall — hon kunde aldrig ens för sig själv ge någon riktigt bestämd grund — kommo ofta över henne på senare tiden. Det var som om den sjudande, spirande våren, Paris’ glada, väntansfulla vår, göt feber i hennes blod och i hennes själ en längtan, som ibland var så våldsam, att hon, då hon var ensam, kunde knyta händerna och skrika högt. Och emellanåt kunde hon sjunka ihop i en pinsam ängslan, i tvivel och sorg över sig själv; ingenstädes fanns tröst att hämta; för kyrkan, för den heliga jungfrun själv, blev hon främmande. Nu som förr gick hon naturligtvis i mässan, när hon fick tillfälle därtill, men — hon tyckte, att hon hade liksom ingenting att bedja om. Vad betydde väl kungens återkomst och kyrkans seger? Hon tänkte ju blott på den gudsförnekande Republikens arméer, och för deras framgång kunde hon väl icke bedja nu — hon, som så ofta förr bett om deras undergång. Dessutom: hon hade en hemlig, stolt känsla av att Republikens chef nog skulle veta att hjälpa sig själv — hon tyckte, att det liksom vore att förringa hans ära, att som en nåd tigga Gud om seger för hans vapen.

Dörren öppnades långsamt, försiktigt — Valentine kom in.

Edmée spratt till och vände sig om, ännu med ansiktet badande i tårar.

— Vad vill du? sade hon skarpt. Jag har ju icke kallat på dig.

— Å, Mademoiselle, bliv icke ond — flickan höjde ödmjukt och liksom avvärjande den krökta armen för pannan — men här har kommit ett bud till Mademoiselle, ett brev... Hon drog långsamt och omständligt en väl invirad tingest fram ur livstycket på sin klänning. — En hemlighetsfull man, jag tror han måste vara något vid polisen — hon viskade och såg sig ängsligt omkring i rummet — lämnade mig det i dag, då jag stod utanför porten. Och han lät mig svära en dyr ed på att icke säga ett ord därom eller lämna det till någon annan än Mademoiselle själv. Å, Gud, nu har det legat som en sten på mitt bröst hela eftermiddagen! Mademoiselle skall se, att vi bli satta i fängelse eller deporterade — de säga, att när man har varit i Vendée, så är man förlorad. O, Gud, vad ha vi då gjort? Hon snyftade förtvivlat.

— Seså — seså, Valentine. — Edmée tog brevet och vägde det litet i handen. — Du kan tro, det är nog en mystifikation av Monsieur Louis för att skrämma mig. Skynda dig nu blott att få ljus.

Valentine gick och kom strax tillbaka med ett vaxljus i en stor silverstake. Hon putsade omsorgsfullt veken med fingrarna, innan hon satte det framför sin fröken.

Edmée synade och vände nyfiket på brevet. Så fick hon plötsligt öga på sigillet — ty där var sigill. Hon rodnade så häftigt, att hon instinktlikt vände sig om och gick bort till fönstret.

— Gå din väg, Valentine, sade hon brådskande, med otydlig, svävande röst. Därpå hastigt — då pigan nästan var utanför dörren:

— Kom hit. Lås dörren. Du — hon gick fram till henne och tog henne hårt om handleden. — Ifall du säger ett ord till någon, ifall du blott låter någon ana, att jag har fått detta brev — jag skickar dig bort som en hund, och du skall aldrig se les Fougères mera.

— Jag skall tiga, Mademoiselle, snyftade hon. Jag skall. Vid Gud — jag lovar...

— Så gå. Gå!

Edmée stod och väntade, tills Valentine var utanför. Därpå gick hon långsamt fram till ljuset och såg på brevet ännu en gång. Med en rörelse av alldeles oreflekterad översvallande tacksamhet, nästan andakt, förde hon det till sina läppar och kysste utanskriften och sigillet.

Det var från honom — från Förste Konsuln själv. Blott ett par ord skrivna i all hast från Martigny den 28 Floréal — dagen innan han själv med arrière-gardet ämnade börja övergången av stora St. Bernard. Det var lidelsefullt, patetiskt, orimligt och oberättigat dristigt. Han anförde inga skäl, ingen ursäkt, för det han så våldsamt, så hänsynslöst trängde in i hennes liv och rättslöst pockade på hennes unga, jungfruliga kärlek. Det fanns ingen sentimental ömhet, intet förälskat smicker i detta brev; det var en man, som vid början av sitt livs djärvaste vågspel tillkastade den kvinna, han redan i sin tanke ägde och icke för något pris ville mista, ett ord till farväl, en hotelse och ett löfte. Det såg ut, som om han länge tvekat att skriva detta brev, men som om han i sista minuten, överväldigad av svartsjuk fruktan, av ögonblickets och farans exalterade stämning, kastat bort alla betänkligheter och låtit sin häftiga känsla tala. — När jag tänkte på er, då ni var borta — hette det på ett ställe i brevet — märkte jag, att min tanke, i samma ögonblick den föddes, redan var lidelse.

Med bävande hjärta och kinder så röda som rosorna på bordet, hade Edmée läst brevet till slut — en gång, två gånger. Hon hade all möda att tyda den hastiga, nästan oläsliga skriften, men hennes vilja, hennes ömhet, hennes ångest hjälpte henne — och dessutom: en älskare skriver alltid så, att hans älskade kan förstå honom!

Långsamt och omsorgsfullt vek hon äntligen brevet tillhopa och stoppade det innanför klänningslivets ringning. Ett par gånger gick hon med oregelbundna, dröjande steg upp och ned i det halvmörka, djupa rummet, vars ena hörn blott sparsamt upplystes av ljuset. Hon stannade vid fönstret — stod litet med huvudet böjt mot bröstet — och plötsligt, med en suck, sjönk hon ned på knä med händerna hopknäppta på fönsterbrädet.

Hon bad icke — icke om beskydd, icke om förlåtelse, hon tackade icke. Vad hade väl Madonnan eller St. Louis, hennes skyddspatron, att göra med den oändliga, ljuva och heta, på en gång rädda och övermodiga lycka hon kände? Hon vågade icke tänka, icke bedja, icke försöka att reda, vad som nu rörde sig i hennes själ. Hon var icke konventionell, icke väluppfostrad nog för att betänka, att hon hade all orsak att känna sig kränkt över hans oerhörda, oberättigade dristighet, hon kände blott hans oemotståndliga, skälvande, lidelsefulla åtrå. Den gjorde henne blyg, nästan skamsen — hon blundade, när hon smålog — men hon förnam, att i och med detsamma den iklädde sig ord, hade den förmått att kristallisera till kärlek hennes formlösa längtan, hennes unga livslust, hennes entusiastiska beundran, de sista dagarnas pinande ängslan. Vad hon för sig själv förnekat, icke vågat tillstå, skjutit till sidan som något fantastiskt och omöjligt, det hade han nu med ett ord överbevisat henne om. Det blev för henne plötsligt den naturligaste sak i världen, att hon älskade denne främmande man, som hon blott sett två, tre gånger i sitt liv — det kunde icke vara annorlunda, hela hennes liv hade blott varit en förberedelse till denna stund.

Tanklös, och dock liksom med ett stjärnetöcken i hjärnan av formlösa, nya, sig danande tankar, låg hon stilla, orörlig, med huvudet vilande på armarna — ända tills himlen fram på morgonsidan började skina rosig bakom Paris’ tak och mörka kyrkspiror. Så steg hans kärlek över hennes hittills meningslösa tillvaros skymning och töcken. Strålande ljus, varm och mäktig som majsolen, steg den upp över hennes ungdom, mognade henne till kvinna på några timmar.

De vita och förgyllda möblerna med deras pärlgrå, glänsande sidenöverdrag fingo småningom i soluppgången liksom ett nytt, rosigt skimmer, medan Edmée långsamt klädde av sig och i sin vita nattdräkt, med de bara armarna instuckna under hårets bronsvågor, äntligen somnade in, bevakad av de eldförgyllda rokokoänglarna, som med basuner vända mot alla fyra väderstrecken uppburo den mäktiga sänghimlen.