En sommarsaga från Finland

EN SOMMARSAGA FRÅN FINLAND

Berättad af

Johannes Alfthan

Stockholm, Albert Bonniers förlag, 1872.

INNEHÅLL:

  1. En skillsmässa.
  2. En frånvarande presenteras för läsaren.
  3. På förhoppningarnes kyrkogård.
  4. Litet politik.
  5. Finska paralleler.
  6. En helsning från Finland.
  7. Om fennomanskor och fennomaner.
  8. Ödemarkens lif.
  9. Inkognito resande.
 10. En "administrativ tjensteman".
 11. Öfverraskningar.
 12. Vid Imatra.
 13. "Ett smultron, vuxet i skuggan."
 14. Huru Erik tillbragte qvällen.
 15. Hvad ett månsken får se.
 16. Två drömmar på en natt.
 17. Mellanspel.
 18. Idylliskt lif.
 19. Nattligt äfventyr.
 20. Nya öfverraskningar.
 21. Vid kaffebordet.
 22. Länsmans-diplomati.
 23. Polisundersökning i skogen.
 24. Hvarför Jenny kom till skogen.
 25. Gäster på Ojala.
 26. Skuggan viker.
 27. Den vackra adoptivdottern.
     Efterskrift.

En yngling, som har mycket allvarliga minnen från sin skol- och barndomstid, blir merendels sjelf allvarlig till sitt lynne, men blommor växa det oaktadt äfven på hans stig och dessa äro, för sällsynthetens skull, så mycket kärare budskap då han sänder någon af dem såsom en helsning till sin förre lärare. Den äldre vännens hjerta deltager ju så innerligt i den yngres förhoppningar och gläder sig åt de framsteg han gör på egen hand. I detta förhållande står den unga finska nationen till det äldre svenska folket.

Ehuru vi tyvärr äro mera vane att från andra sidan Bottenhafvet förnimma dystra vintersagor om hunger och nöd, om svikna förhoppningar och moln på landets framtidshimmel, en himmel som verkligen i många afseenden ännu är oklar, så skönjer dock det öga, som vill se, i flera af samhällslifvets yttringar omisskänneliga spår af ett nytt och friskt lif hos detta vårt kära fosterbrödrafolk. De der våra vänner, finnarne, ha duktigt ruskat på sig, och den hand de lagt vid sitt nya nationella verk saknar ingalunda styrka, ehuru den någon gång påminner om björnen såsom handtlangare. De slunga nämligen ett och annat stenblock utöfver målet, men det är dock ett godt stycke arbete de ha förelagt sig och de försöka med all kraft att foga stenarne i sin byggnads grundval så fast och hårdt till hvarandra, att det hela må bli ett stadigt verk, som kan trotsa såväl den frostbringande nordan som ock den andligt döfvande östanvinden. Sådan är tvifvelsutan deras grundafsigt och som de nu tagit litet hett och hårdhändt itu med saken, så måste åskådaren hålla till godo med arbetarnes något bistra uppsyn. Men det är dock värme i deras allvar, och har man blott ett välvilligt undseende med några öfverdrifter och ensidigheter, hvilka nog skola afslipas ju längre verket framskrider, så skall man på bottnen af det nya finska sträfvandet icke allenast varsna mycket lefnadsmod och kraft, utan äfven i dess alster på andens område icke så sällan skönja de anslående grundfärgerna af en frisk egendomlighet och en viss folkhumor.

Den mest ensidiga och svensk-fiendtliga yttring af det "finsk-finska" partiets (ty så måste man väl kalla det) verksamhet har erhållit titeln af "fennomani", som ordagrannt; återgifvet på svenska betyder "finnraseri". Tillämpad på det finska nationalitetsarbetet i sin helhet är denna benämning högst orättvis och innebär en djup kränkning af ett friboret folks naturliga sjelfbestämmelserätt. I Finland ha uttrycken "fennomani" och "fennomaner" nästan helt och hållet ingått i det allmänna språkbruket. — Men oaktadt de många svåra tiderna, de inre slitningarne och de ofta allvarliga anletena, så trifves dock åtminstone tillsvidare ännu äfven "glädjens blomster i Finlands mull". Det ligger derföre intet hån och ingen hädelse deruti att försöka berätta en solvarm sommarsaga från de "tusen sjöars land".

1.

En skillsmässa.

Det var år 1864, och det var sommar. Den första finska landtdagen (sedan 1809) hade nyss blifvit aftackad och dess medlemmar hade åter dragit sig tillbaka inom privatlifvet för att hvila ut efter sin hedrande offentliga verksamhet. Det var i allmänhet en någorlunda glad tidpunkt i Finlands nyaste historia och ganska väl egnad för studier öfver detta lands senaste utveckling och de qvasikonstitutionella förhållanden, i hvilka det inträdt, omständigheter, som icke lemnades obegagnade af den unge svenske litteratören, ingeniören vid bergsstaten, Erik Stenrot, hvilken vi härmed presentera för våra läsare. Öppen för och intresserad af alla nya företeelser på den andliga utvecklingens område, beslöt denne vår vän att göra ett besök i fosterbrödralandet för att erhålla ett omedelbart intryck deraf, huru en ung nation går tillväga då den arbetar uppå att grundlägga sin framtid. För den oberoende mannen voro beslut och handling ett och hans kappsäck var snart packad samt pass och ångbåtsbiljett i ordning. "Aura" skulle följande morgon klockan två afgå till den gamla goda staden Åbo samt derifrån längre österut. På ångbåten med detta namn ville Erik Stenrot göra sitt inträde i Finland.

"Och du vill verkligen lemna oss allena för hela sommaren, min käre kusin? Säg, är det ditt fullkomliga allvar att resa till Finland?"

Detta yttrades af en ung flicka med dunkelblå ögon som vid den unge mannens sida promenerade uppför Drottninggatan i Stockholm.

"Ja, söta Jenny", blef svaret, "det är det. Och du skall minsann inte sakna mig i det muntra, af intressanta resande uppfyllda sommar-Stockholm."

"Det kommer jag visserligen inte att göra", återtog Jenny och såg upp till sin kusin med en af de der underliga blickarne som, när det så behagade, stodo till den lilla elfvans oinskränkta, ibland kanske litet sjelfsvåldiga förfogande, "ty tant Agatha och jag, vi resa också."

"Hvart då?" sporde Erik, något öfverraskad och synbarligen nyfiken.

"Det får du väl höra någon gång, förrädiske kavaljer." Jenny helsade med solfjädern och försvann leende i uppgången till den våning hon bebodde tillsammans med tanten, den femtiåriga fröken Agatha Stråle.

Den sistnämda damens broder, häradshöfding Jakob Stråle, var de två kusinernas morbror samt den fader- och moderlösa Jenny Bertrams förmyndare. Han var en af Sverges berömdaste sakförare samt en ganska välmående och jovialisk gammal ungkarl. Då man frågade honom hvarför han icke velat gifta sig, svarade han skämtsamt: "att han alltför mycket älskade rättvisan för att, genom ett äktenskap enligt svensk lag och sed, vilja beröfva en qvinna hennes frihet." Till denne sin morbror begaf sig nu Erik för att taga afsked och tillika möjligtvis få veta något om Jennys resplaner, hvilka intresserade honom mera än han ville erkänna inför sig sjelf. Han hade nämligen hittills på de flesta af kusinens och tant Agathas talrika resor utrikes varit deras manliga följeslagare och kände sig liksom litet stött deraf att denna gång vara alldeles förbigången samt icke ens ha fått del af målet för den tillämnade resan. Men morbror Stråle var i denna punkt förbehållsam. Han tog ett hjertligt afsked af sin systerson; om Jennys resplaner gaf han leende blott den förklaring att hon denna gång ville resa "inkognito", tilläggande derjemte i ganska allvarlig ton:

"Jag kan inte ogilla Jennys beslut och jag önskar den präktiga flickan all framgång i utförandet af sin mycket egendomliga idé, men jag har lofvat tystlåtenhet och inte ens tant Agatha känner Jennys afsigt i hela dess vidd; det är imellertid frukten af ett moget öfvertänkt beslut."

Detta meddelande kunde naturligtvis blott stegra ung Eriks nyfikenhet. Han trodde sig känna Jenny och hennes egendomligheter och förutsåg i andanom något besynnerligt påhitt. Men hvad var hennes plan, hvart skulle nu resan gälla? Till Schweitz's, Skotlands eller Norges fjell? Dem hade Jenny ju besökt förut; nej, det var bestämdt någonting alldeles splitter nytt. Att det var allvar med saken hade Erik hört på förmyndarens ton och han kände dessutom alltför väl den i hans tycke något fantastiska kusinens raska beslutsamhet, för att ett ögonblick kunna tvifla på utförandet af hennes en gång fattade föresats. Han ville dock något närmare söka utforska tant Agatha. Klockan sex på eftermiddagen gjorde han sin afskedsvisit hos de två damerna. Jenny var kanske litet mindre munter än vanligt och hon beklagade att Erik icke hade medtagit sin flöjt, ty hon hade så gerna velat höra honom blåsa någon svensk folkmelodi. Erik förklarade skrattande att flöjten var inpackad och föreslog att Jenny i dess ställe skulle vid sitt piano sjunga en liten afskedssång för honom.

"Min sång är inpackad, kusin flöjtblåsare", sade den besynnerliga flickan, "och den klingar inte åter förr än jag uppnått målet för min resa."

"Nå, och hvart i Guds namn gäller då resan?" utropade Stenrot något otålig.

"Det får du väl höra någon gång, du pligtförgätne kavaljer", svarade Jenny leende, "du, som lofvat att troget åtfölja mig på alla mina resor, utom den så kallade resan genom lifvet, du förtjenar i sanning att jag skiljes från dig med den virgilianska versen, som den öfvergifna Dido tillropar den flyende Aeneas. Den der din plötsligt beslutna resa till Finland var ett streck i mina beräkningar, men res du allena, jag reser också. O, hvad det skall bli skönt att åter få andas ny, frisk luft och i nya förhållanden röra sig så ledig och fri, alldeles fri, — ty tant Agatha är intet band, hon är bara en sköld."

"Ja så", inföll Erik tankfull, "och jag var ett band för dig?"

"Ja visst, gode Erik", återtog Jenny med mycken vänlighet, "och säkerligen någon gång ett ganska nyttigt band."

"Var jag då intet annat för dig på våra gemensamma resor, Jenny?" frågade ynglingen förargad.

"Visserligen", inföll Jenny muntert, "du var en ypperlig följeslagare och jag är dig tack skyldig för en mängd historiska upplysningar och förklaringar. Jag tackar dig också ännu en gång för stödet af din starka arm vid våra bergvandringar i Alperna och isynnerhet för den vackra skotska melodien som du blåste för mig och doktor Ros på Loch-Lomonds strand. Och tack för din regnkappa som skyddade mig för stänket vid Rjukan fors och för lexorna och varningarne då jag så lätt gjorde nya bekantskaper på ångbåtar och i jemvägskupeer…"

"Och på bergvandringarne i Skottland sedan!" afbröt Erik ironiskt.

"O ja", svarade Jenny hastigt och rodnade litet, "tack för din broderliga svartsjuka, min cicerone, min allvetande resehandbok i denna gamla verlden…"

"Jenny!" utbrast den unge mannen, "nu är du stygg. Hvarigenom har jag förtjent detta? Men du sade 'gamla verlden', ämnar du måhända företaga en resa till Amerika?"

"Förlåt, om jag sårat dig, kusin Erik", bad den unga flickan mildt och tillade sedan med ett allvar, som klädde det älskliga ansigtet förträffligt: "dit jag ämnar resa, der kommer en ny verld att öppna sig för mig."

Nu inträdde tant Agatha och detta var ganska bra, ty situationen hotade med att bli något plågsam för de två i öfrigt med hvarandra så förtrogna kusinerna. Eriks förhoppning att af den fryntliga, gamla damen få mera tillfredsställande upplysningar om deras resplan strandade dock helt och hållet emot ett från detta håll alldeles oförväntadt: "Käre Erik, Jenny vill ändtligen att vi skola resa 'inkognito'."

"Men hvart, hvart reser ni?" sporde Erik, "det kan väl tant säga?"

"Nej, se det går inte heller an, vi resa alldeles 'inkognito', gode
Erik."

"Men", invände denne smått stött, "hittills har jag alltid hedrats med edert förtroende och jag tycker att…"

"Du skall få veta allt bara först någonting händt", afbröt Jenny i bevekande ton, "du skall få veta allt bara det finns någonting att berätta. Gif dig nu till tåls, snälle Erik, annars tror jag att du är nyfiken."

Den bedjande, veka tonen i Jennys stämma förmådde, mera än hennes ord, Erik att upphöra med sina spörjsmål, men han varnade dock tanten för att låta Jenny begå något pojkstreck, såsom han, ännu icke glömmande sin förtrytelse, behagade yttra sig och hvarvid han tyckte att lilla kusin åter rodnade. Imellertid måste han, på enträgen begäran, lofva att skrifva till tant Agatha och Jenny, genast efter sin ankomst till Helsingfors. Derefter tog Erik Stenrot afsked, innerligen missbelåten med en sådan skilsmessa från sin vackra kusin.

2.

En frånvarande presenteras för läsaren.

Då unge Erik Stenrot skiljdes från moster Agatha Stråle och kusin Jenny Bertram begaf han sig, upptagen af hvarjehanda tankar, till Strömparterren, der han stämt möte med några bekanta för att ännu vexla ett par afskedsord innan han anträdde sin resa. Det glada sällskapet, forsamladt omkring en butelj punsch, var snart funnet och Erik slog sig ned ibland de goda vännerna.

"Du är så tyst i qväll, broder Erik", tog den muntre skådespelaren X. till ordet, "hvad tjenar det till? Inte skall du med en sådan der surmulen uppsyn taga afsked af det glada Sverge."

"Och inte äro finnarne, som du går att helsa på, heller ett så förtvifladt slägte att de synnerligen skulle uppbyggas af den der likbjudarminen du har påtagit dig i qväll", skämtade en annan, "dessutom äro finnarne vane att se glada ansigten hos dem som komma från Sverge."

"Har du kanske genom din resa till Orienten jordat någon ljuf förhoppning här hemma?" frågade en tredje.

"O nej", inföll åter X. skrattande, "den vackra reskamraten (i förbigående nämdt titeln på Eriks senaste novell) följer dig väl såsom vanligt, och finnarne få väl se urbilden till den omtyckte novellistens ideal."

Men den unge författaren gaf icke vidare akt på vännen X:s anspelning. Det yttrade ordet "Orienten" hade gifvit hans tankegång en ny riktning och han utropade alldeles högt:

"Hon måtte väl inte resa till det forlofvade landet? Hennes håg har länge stått ditåt — men allena? Bah!"

"Ditåt står mest alla flickors håg", menade i tvunget allvarlig ton en af sällskapet, "men den resan företages aldrig allena."

Nu utbrusto alla de andra i skratt och Erik, förlägen för sin tankspriddhet, visste ingen annan utväg än att deltaga i munterheten och gifva samtalet en annan riktning i det han frågade:

"På tal om resor, har någon af er sett till vår finne i dag?"

"Menar du Birger Ros", svarade X., "så får jag upplysa att han gör dig ressällskap i morgon; han återvänder till sitt Finland igen."

"Det vet jag", sade Erik, "och det var roligt att få en finne till reskamrat. Ros är dessutom en intelligent man. Han lofvade mig i går att här sammanträffa med oss."

"Det är en underlig man, vår vän Ros", menade doktor B., "han har rest mycket, men det ser nästan ut som skulle han inte ha ro någonstädes. I Upsala tycktes han inte riktigt trifvas."

"Är han då folkskygg?" frågade någon.

"Åh nej", genmälte doktorn, "inte just det, ehuru han dock i allmänhet är ganska sluten. Han är bestämdt en stor entusiast och der framskymta ibland nästan vilda blixtar af inre glöd, kanske tvifvelsmål om hans fäderneslands politiska framtid. Jag tror att han är en af de der så kallade fennomanerne."

"Så vidt jag känner honom", inföll Erik, "är han det ända till fanatism, ehuru han här i Sverge inte gerna bär sina åsigter i denna väg till torgs. Jag håller nästan med B.; han lider verkligen af sorg och tvifvel öfver Finlands möjliga öde."

"Ja", återtog B., "det är en alltigenom djup och allvarlig karakter och under den ofta kalla ytan glöder en inre brand, som förr eller senare skall i förtid förtära honom om han inte finner någon praktisk afledare för sin verksamhetsdrift. Vore han skald, så vore han bestämdt en liten finsk Almqvist, men hans håg ligger inte egentligen åt parnassen. Med all sin fosterländska entusiasm förenar han likväl alltför mycket lugn beräkningsförmåga för att kunna skåda Finlands framtid i alldeles ljusa färger. Men jag tror att der samverkar en ännu bittrare känsla af mera individuel beskaffenhet, ty hans verldsåskådning är verkligen något dyster, en känsla, hvars natur jag inte kan förklara och inte vill gissningsvis uppgifva."

Trots Eriks tankspriddhet började dock samtalet intressera honom och han meddelade sina vänner hvad han kände om den egendomliga personlighet, som var i fråga. Erik hade, på en af sina resor med tant Agatha och Jenny, i Skotland sammanträffat med den unge finnen. De hade der företagit flera turer tillsammans samt genomlefvat en ganska njutningsrik tid af några veckor. Ros vistades i Skotland för att studera det skotska skolväsendet. Han var för öfrigt juris doktor och finsk publicist samt beklagade mycket att han icke fått öfvervara, Finlands första landtdag. Men ett reseunderstöd af allmänna medel tvang honom att en bestämd tid vistas utrikes. Hvad som då förefallit vår vän mest besynnerligt i finnens väsende var dennes bestämda afvoghet mot engelsmännen i deras historiska förhållande till Skotland. Få Eriks öppet uttalade beundran för det stora öfolket hade Ros, som i öfrigt skänkte det britiska folkets frihetssinne allt erkännande, icke utan bitterhet frågat om han, Erik, också beundrade engelsmännen derföre att de tillintetgjort Skotlands sjelfständighet och öfverflyglat dess ursprungliga nationalitet. Det är en lögn, hade han ofta sagt, att ett folk som alldeles ur sig sjelf skapat en så egendomlig diktverld som Ossians sånger, icke inom sig skulle ha egt förmåga att arbeta sig upp till en sjelfständig och nationel bildningsform. Men såsom historien skiftat lotterna, bär nu imellertid all bildning i Skotland en engelsk pregel och det rent skotska elementet har blifvit undertryckt i tidernas lopp, dess språk undanträngdt från den högre kulturens sferer och ansedt såsom ett halfbarbariskt idiom. För allt detta har Skotland att tacka engelsmännen — och likaså, brukade han tillägga, hade det väl äfven gått med Finland och finnarne gentimot den svenska kulturen och dess inflytande, om icke de politiska händelserna i början af detta sekel lösryckt Finland från Sverge och anvisat detsamma en helt ny och nationel utvecklingsbana. På senare tider trodde Erik sig dock ha märkt att en stor förändring höll på att försiggå i Ros' åsigter i detta afseende, men till hvilken ståndpunkt denna inre kamp skalle leda hans vän, kunde han ännu icke bedömma.

Så långt hade Erik hunnit i sina meddelanden då han plötsligen såg sig föranlåten att afbryta desamma med ett: "men se der ha vi vår finne."

Den person som nu framträdde till det bord, vid hvilket Erik och hans vänner suto, var en välväxt, kraftfull gestalt med ett något blekt men själfullt ansigte. Han helsade frimodigt på de närvarande, af hvilka han kände de flesta. I hans tal röjde sig denna egendomliga brytning hvarpå finnen, äfven då svenska språket är hans modersmål, alltid igenkännes; det var Birger Ros. "Grod afton, reskamrat", helsade Erik glädtigt, "är du nu klar att dricka ett glas punsch här och sedan på Hasselbacken intaga en liten afskedssexa med oss?"

"Tack!" blef svaret, "men uppriktigt sagdt, har jag ännu ett och annat att uträtta och skyndade hit hlott för att säga till det jag sannolikt något senare skall infinna mig på Hasselbacken. Farväl alltså tillsvidare." — De öfriga af sällskapet broto också upp och begåfvo sig med ångbåt till Djurgården.

Muntert glam, skämtsamma tal och afskedsskålar hade snart helt och hållet skingrat Eriks tankspriddhet. Väl stördes glädjen något deraf att Birger Ros icke infann sig, men å andra sidan var man van vid hans egendomligheter. Den helsning till Finland som en af talarne haft för afsigt att adressera till Ros uppdrogs nu åt Erik att frambära. Med den sista båten begåfvo sig denne och hans glada kamrater till staden och Erik gick ombord och till hvila, för att i sömnens armar för några timmar förgäta alla hemlighetsfulla kusiner och skämtande vänner, skålar och bålar.

3.

På förhoppningarnes kyrkogård.

Men hvart hade Ros begifvit sig då han lemnade sina vänner i Strömparterren? Låtom oss följa honom. Klockan var ännu icke nio och i den ljusa sommarqvällen kunde med lätthet alla föremål urskiljas. Den unge finnen ställde med en viss brådska sina steg åt norr. Han gick öfver Gustaf Adolfs torg, Malmtorgsgatan och Brunkebergstorg samt beträdde den långa Malmskillnadsgatan. Ju mera han dock nalkades Johannis kyrkogård, i samma mon saktade han ock sina steg. Han såg på sin klocka; den var straxt nio. Det var som hade han kännt bly i sina fötter och hans gång blef ännu långsammare. Djupa och ingalunda glada tankar uppfyllde hans själ. Men då klockorna i kyrktornen gällt förkunnade att den nionde timmen förlidit, for han plötsligt upp ur sina drömmerier och liksom för att bättre draga sig någonting till minnes eller ock uppmuntra en svigtande vilja, sade han halfhögt för sig sjelf: "sidoalléen till höger", och började påskynda sina steg.

Ankommen till den plats i hufvudgången der en sidoallée i rät vinkel leder till höger stannade Birger ett ögonblick. Tvekade han väl ännu? Solen hade gått ned och mystiska halfdagrar hade lägrat sig under de höga, lummiga träden på kyrkogården, men den nordiska sommarqvällens långa skymning qvardröjde ännu öfver den tysta, ensliga platsen och tillät ögat att äfven på något afstånd urskilja alla föremål. En blick af Birger inåt alléens dunkel visade honom en qvinnogestalt, sittande på en af de längst bort ställda bänkarne till höger. Hans hjerta klappade våldsamt och om någon i detta ögonblick skådat djupt in i den unge finnens dunkla öga, så hade han der mött en blick som talade om ganska stridiga känslor. Plötsligen tycktes dock en tanke uttränga alla de andra och denna var lika enkel som tillfyllestgörande att häfva all vidare tvekan: "det är ju jag som bedt henne komma och hon har beviljat min bön." Med ett slags förtviflad beslutsamhet i de af en svår inre strid krampaktigt upprörda anletsdragen beträdde nu Birger sidoalléen och ställde sina steg fram till det på bänken sittande fruntimret.

Då Ros nalkades steg fruntimret upp. Det var en ung dam med nästan sylfidisk växt. Hon gick några steg imot den kommande och, slående sin slöja tillbaka från ett vackert och kanske blott för tillfället litet stolt ansigte, talade hon med sakta men lugn stämma i det hon räckte den vördsamt helsande unge mannen handen:

"God afton, herr Ros, hvarföre har ni begärt ett möte på detta besynnerliga ställe?"

"För att taga afsked af den enda förhoppning jag hyst att sällhet kunde förenas med min framtid. Det var en ljuf dröm, hvars luftslott verkligheten krossat. Men, min fröken, jag har inte haft styrka att gå denna glädjelösa framtid till mötes utan att taga afsked af er."

"Och hvarföre har ni inte besökt oss här i Stockholm?" sporde fruntimret med lindrigt sväfvande röst, "hvarföre undvek ni oss, herr Birger?"

"Af feghet. Jag fruktade att duka under för min känslas makt…"

Det unga fruntimret rodnade djupt, de sköna dunkla ögonhåren sänkte sig öfver de ännu skönare ögonens förtrollande ljusverldar och i en knapt hörbar, mycket vek ton framsmögo öfver hennes läppar de orden: "Och om nu denna er känsla…"

"O, säg inte ut er tanke!" afbröt Birger nästan vildt och tillade sedan med våldsamt dämpad rörelse: "Jag har en tröst i sjelfva tviflet på er, låt mig behålla detta tvifvel. Vissheten att min kärlek är obesvarad skulle öka min börda och jag tigger fegt och egoistiskt om förskoning. Det nästan otroliga åter — och dock har jag stundtals trott derpå — att min upproriska känsla funnit gensvar skulle försänka mig i ett kaos af förtviflan." Han tillade efter en kort paus, och blick och ton tolkade bättre hans känslor än de frampressade orden:

"Låt mig derföre behålla mitt förtärande men saliggörande tvifvel — en helig, orygglig ed binder mig i alla fall vid ett oblidkeligt olycksöde…"

"Jag känner den edens innehåll", sade den unga qvinnan mildt. En ofrivillig skakning genomilade den starke ynglingens hela väsende och, fattande hennes icke undandragna hand, utropade han lidelsefullt:

"Du känner min ed — farväl!"

Då såg hon upp till honom.

Der glänste det liksom tårar i de ljufva, strålande ögonen. Var det uppfriskande dagg på hans hjertas glödande sorg, var det en skön morgonrodnads löfte om sol och ljus för den kommande dagen?

Såg han denna blick?

En lätt kyss brann på flickans hand — och bort ilade den olyckligt-lycklige mannen.

Hon stod der ännu en stund qvar, såg med ett egendomligt uttryck i de svärmiska ögonen på sin hand, der nyss hans läppar hvilat ett ögonblick, och hviskade: "Jag tror inte på ett oblidkeligt olycksöde." Med ljudlösa steg sväfvade hon bort från kyrkogårdens tysta rike, men öfver grafkullarne gick aftonflägtens stilla susning och tufvor och blommor drömde sin dröm om försoning och frid.

4.

Litet politik.

Då vår vän Erik följande morgon uppvaknade i sin hytt befann sig ångfartyget redan på Ålands haf. Han gjorde hastigt sin toilett och gick upp på däck för att andas frisk luft. Den förste person han mötte var Birger Ros, som med stora steg promenerade af och an på akterdäck, såsom vanligt försänkt i djupa tankar. Sedan vännerne helsat på hvarandra, frågade Erik hvarföre Ros i går qväll icke kommit ut till Hasselbacken. Svaret var undvikande och den unge finnen tycktes öfver hufvud taget icke vara vid synnerligen godt lynne, åtminstone svarade han högst fåordigt på den andres många frågor, till dess denne omsider blef otålig och öfvergaf förhoppningen att med honom inleda ett ordentligt samtal. Snart hade äfven den liflige Erik ibland ångbåtspassagerarne gjort en hel hop bekantskaper, med hvilka han genast inlåtit sig i ifriga samtal om de finska förhållandena. På eftermiddagen sammanträffade han åter med den fortfarande mulne Ros.

"Hör på, bror Birger", började han, "du är inte vid godt kourage i dag; hvad går åt dig? Jag tycker att du borde, för att tala poetiskt, på förhoppningarnes vingar ila till ditt liksom pånyttfödda fädernesland, isynnerhet som Finland verkligen med heder bestått sitt första och svåra prof på det konstitutionella statslifvets bana. Alla dina landsmän med hvilka jag samspråkat under dagens lopp äro lifvade af glada utsigter för framtiden. Särskildt borde dock just du med din varma fosterlandskärlek och dina utpreglade specielt finska idéer, ty jag vet att du är en riktig 'fennoman', glädja dig åt det erkännande som till exempel det finska språket numera vunnit och dess nästan fullkomliga likställande med svenskan."

"Min vän", svarade Ros mycket allvarligt, "jag är också verkligen rätt belåten med den gåfvan."

"Nå, hvad kan du väl önska mera?" återtog Erik, "nu är fältet fritt för en nästan obegränsad utveckling af alla folkets inneboende krafter."

"Och", inföll här Ros dystert, "hvad vill du att jag skall tro om djupet och halten af krafter, hvilka nu såsom en gåfva imottagit hvad dem rätteligen tillkommit redan för århundraden sedan?"

"En gåfva? Du betonar för andra gången detta ord; hvad menar du dermed?" frågade Erik.

"Jag menar helt enkelt att den bästa egendom är den", genmälte finnen, "som man sjelf förvärfvat sig och att en sådan är vida att föredraga framför hvilken gåfva som helst."

"Du kan väl inte neka att i Finland just en påtryckning ifrån sjelfva massan af folket hufvudsakligen framkallat denna sakernas vändning", utbrast den unge svensken med värma, "så har åtminstone jag alltid uppfattat hela den fennomanska rörelsen och äfven den så kallade 'språkfrågan'. Det finska folket har ändtligen vaknat till fullt medvetet lif och går nu med sjelfförtroende sin nationella utveckling till mötes. De djupa lederna ha genomträngts af ett stort och ädelt sträfvande."

Erik tystnade och Ros förblef svaret skyldig.

"Nå, men så tala då, gillar du kanske inte min uppfattning?" sporde den förstnämde ifrigt, "just du vore då, besynnerligt nog, den förste finne jag råkat, som numera inte tror på sitt folks pånyttfödelse!"

"Huru många finnar har du råkat sedan du kom till Finland?" frågade Ros sarkastigt. "Men se der", fortfor han och utpekade med handen en vidlyftig skärgård, imot hvilken de styrde kurs, "de der öarne tillhöra Finland, det är Åland, — nåväl, huru många af dess sextontusen invånare tror du förstå ett enda ord finska? Var öfvertygad derom, inte många hundra, och alla, jag säger alla, förklara att de inte äro finnar och skulle blygas", tillade han kallt, "att anses för sådana."

"Åland är ett undantag", genmälte Erik, "och ett undantag gör inte regeln. Hos oss kalla sig också Gotlands invånare inte svenskar, utan gotländingar."

"Du misstager dig betydligt, broder Erik", svarade Ros med ett bittert leende, "gotländingarne äro dock svenskar, men åländingarne äro verkligen inte finnar, de äro svenskar…"

"Nå, så låt dem då i Guds namn vara svenskar, de äro ju i alla fall finska undersåter, dessa högvigtiga sextontusen åländingar", inföll Erik skrattande.

"Ja, men", återtog Ros, "nyländingarne och en del österbottningar äro också svenskar och hvad som vill säga vida mera än dessa par hundratusen menniskor, det är, att en ganska stor del af de så kallade 'bildade klasserna' jemväl är och ännu mera anser sig vara af svensk härkomst. Svenskan är i alla fall deras modersmål. Och", tillade han dystert, "säg mig då, broder, hvad återstår såsom genuint finskt?"

"De djupa lederna!" utropade svensken med värma.

"De djupa lederna", återtog finnen i nästan skärande ton, "de djupa lederna under svensk eller svenskfinsk ledning. Ha, ha! — hvad äro dessa svenskfinnar, som tro och påstå att de inom sin klass ha sammanfört all landets, hela folkets intelligens? En ädlare race kanske? Ve min tunga, som ens uttalat ett sådant ord! Våld och list! De ha öfverväldigat oss i sömnen och nu sitta dvergarne mysande, ja hånleende på den fjettrade folkresens skuldror, — men en gång skall en annan tid komma och ur den nu sömndruckna massan skola andar framgå som, utjemnande historiens orättvisor, skola rycka kulturens, bildningens banér ur fåtalets klor och återställa det i den rättmätige ärfvingens hand. Och då, först då skall man kunna tala om ett verkligt Finland. 'Svenskheten' skall icke mera beherrska vårt land, bort derföre, bort! med alla half-finnar och svensk-finnar. Vi skola bli ett enda och enigt folk."

Ros tystnade och afiägsnade sig hastigt åt fören. Det låg något i hans ansigtsuttryck liksom skulle han lia ångrat hvad han yttrat, men ännu känna sig alltför upprörd att vilja eller kunna återtaga sina ord. Erik Stenrot blef förvånad öfver detta sällsamma utbrott af nationel bitterhet. Men han ansåg, vid mognare eftertanke, hela det om en viss hätskhet vittnande utfallet, blott såsom en öfvergående yttring af en något kittslig nationalfåfänga, som kände sig sårad till och med deraf att se sig tvungen erkänna imottagandet af goda gåfvor från en annan nation, med hvilken det finska folket likväl i flera århundraden lefvat i trogen endrägt samt villigt delat både lust och nöd. Han uttalade för sig sjelf i all tysthet den förhoppningen att icke alla fennomaner, en benämning hvilken han för öfrigt ogillade, skulle vara lika "vilda" som denne hans äldste finske vän nu visat sig vara — och han blef rätt glad då han efter en stunds förlopp såg Ros återvända och med molnfri blick nalkas honom.

"Det var ett föga gästfritt välkommen, min gode svenske vän och broder, de der orden jag nyss yttrade", sade Ros. "Se så, kom, låt oss dricka ett glas svensk punsch tillsammans! Jag helsar dig hjertligt välkommen på gamla Suomis bölja, skål!"

Glasen klingade och snart var all bitterhet försvunnen ur de två vännernas hjertan och samtal. Ros meddelade den uppmärksamme Erik flera värderika, ofta äfven rätt pikanta upplysningar om ställ ningar och förhållanden i Finland, hvarvid den i vissa kretsar sig utbildande byråkratiska andan ingalunda förblef onäpst. Men ett visst svårmod tycktes dock hvila öfver den unge finnens hela väsende, så själfullt och ofta snillrikt hans samtal än var.

Imellertid plaskade den ståtliga "Aura" fram genom den åländska och åbolänska skärgården och uppnådde den gamla Aurastaden Abo. Med ett visst allvar i sin för öfrigt glada sinnesstämning beträdde Erik Stenrot för första gången i sitt lif denna historiskt minnesvärda, nu för Sverge i yttre afseende förlorade mark.

5.

Finska paralleler.

Vi förbigå alldeles Eriks korta vistelse i Abo, hvilken stad han hade för afsigt att egna mera uppmärksamhet på sin återresa till hemlandet, och följa honom der han nu fortsätter resan till Helsingfors, dit hans håg också mest stod. Der skulle han ju med ens försättas i sjelfva medelpunkten af det offentliga lifvet i Finland och der ansåg han sig allra bäst kunna lägga grunden till sina studier om och öfver brödrafolkets senaste utveckling. Han tillsporde sin vän Ros härom och uttalade den förhoppning att denne skulle införa honom i några litterära kretsar, såsom varande de sidor af det allmänna lifvet der han tydligast och klarast finge se det allmänna tänkesättet afspegla sig, i synnerhet hvad den för Finland egendomliga dualismen imellan det svenska och det finska folk-elementet vidkom. Men Ros' svar utföll till en del imot hans förmodan.

"Jag skall med nöje", sade denne, "presentera dig för några af våra framstående personligheter, såvida jag är bekant med dem och de vistas i Helsingfors, men utan ringaste afseende på hvilket parti de tillhöra eller om de öfver hufvud taget alls tillhöra någon bestämd riktning. Om du från början blefve införd i vissa litterära, hos oss ofta äfven qvasipolitiska kretsar, så skulle måhända det första intrycket utöfva ett afgörande inflytande på din lifliga själ. Må du sjelf välja, ty hvardera sidan har ganska aktningsvärda förmågor att förete. Du skall säkerligen träffa mera värme och entusiasm hos medlemmarne af det specielt finska partiet, hvilket också är vida talrikare om man nämligen räknar dertill hela den stora kohorten af egentligen principlöst folk, men som gerna flyter med strömmen. Detta parti har i sig upptagit, bredvid män med verkligt snille, äfven en mängd medelmåttiga förmågor, som på fosterlandskärlekens breda och tålmodiga basis ha lätt att bringa rökelseoffer åt sin fåfänga, emedan de i allmänhet icke ha att befara en nagelfarande kritik och röna stort undseende för sina, såsom det heter, i alla fall välmenta produktioner, — en för öfrigt ganska vanlig och äfven lätt förklarlig företeelse, i synnerhet på det litterära arbetets område, hos unga eller hittills på ett eller annat sätt undertryckta och förbisedda nationaliteter. På ett sådant sätt är det jemförelsevis lätt att skära lagrar. I följd häraf räknar nu vårt finska parti ett antal författare och litteratörer, hvilka skulle göra mera gagn om de till exempel skulle egna sina krafter uteslutande åt folkundervisningen och söka förvärfva sig de kunskaper som erfordras för detta högvigtiga kall, i stället för att äflas med egna produktioner och öda sin tid på klumpfingrade bardalekar och en med föga uddhvassa vapen förd polemik, der elakhet får ersätta qvickhet och simpel grofhet skall föreställa frimodighet. Du ser häraf att jag dömer strängt öfver det parti jag sjelf allmänt anses tillhöra, men dem man älskar dem agar man."

"A andra sidan åter", fortfor Ros och hans ton antog en något försmädlig skärpa, "skall du i det svensk-finska lägret finna flera ganska intelligenta personligheter som, eleganta så väl i sitt yttre som ock i sitt inre, icke utan en viss anstrykning af kosmopolitism, se sakerna, om jag så får uttrycka mig, un peu en gros, och hvilka, det medger jag, på sitt sätt äro goda patrioter, men som antingen icke eftersträfva eller till och med le åt ett specielt finskt Finland. De äro dugtiga kämpar för allt hvad frihet och rätt och socialt framåtskridande heter, men", och talaren blef mera lifvad, "de brista i den sanna fosterlandskärlekens förnämsta trosartikel: nationalitetsprincipen. De framställa såsom sitt ideal ett dimdunkligt, dualistiskt fantom, ett mellanting af en finsk stat med svensk kultur, en historisk orimlighet, snarlik en stark finsk hufvudskalle med svensk hjerna uti. Detta politiska hjernspöke tro de ha sig anvisadt en viss mission i nordens framtidshistoria. Måhända hägrar också för deras inbillning i fantastiska konturer något slags union med de skandinaviska länderna — en alltigenom oklar skapelse af de svenska sympatier som genomtränga dem och från hvilka de icke kunna eller ens vilja frigöra sig. Jag högaktar flera af deras ledare personligen, men jag beklagar deras ståndpunkt, ty ett uteslutande finskt Finland är en tanke som de icke kunna fatta."

"Och kan du sjelf, broder Birger", inföll Erik, "fullt klart fatta tanken om ett uteslutande finskt Finland?"

"Sjelfva tanken står klar för min själ", svarade entusiasten med blixtrande öga, "och det är just på de 'djupa lederna', såsom du kallat dem, som denna tanke stöder sig. Det är den enda förnuftiga utgångspunkt för att grundlägga Finlands framtid, men", och den stolta blicken sänkte sig och han tillade i tviflarens dofva ton — "men förverkligandet af denna höga tanke har ännu hvarken funnit sin man, eller ens sina män, ja knappast ett…" han tystnade tvärt och en dyster skugga gick öfver de manliga dragen. Erik räckte sin vän handen och tryckte den stillatigande, men inom sig tänkte han: "Han vågar icke säga det bittra ordet rent ut, det ordet att den stora framtidstanken ännu icke funnit för sig ett moget folk, i stånd att af egen drift och kraft ensamt fortsätta och befästa det påbegynta verket." Så tänkte den unge svensken, men samtalet intresserade honom djupt och han ville icke låta detsamma falla. Han yttrade derföre efter en liten paus i frågande form: "Och det ryska inflytandet, fruktar du inte det?" Ros kastade en lång blick på sin vän. Slutligen sade han i lugn ton, och det lät som en liknelse, följande ord:

"Du har manat fram en ny demon i vårt samtal, bror Erik, men jag bekänner uppriktigt att jag inte så mycket fruktar djefvulen utom, som djefvulen inom mig, min egen svaghet, disharmonien i min egen öfvertygelse. Jag tror att min sak är sann och min vilja god, men min tro är dock inte så stark att den kan förflytta hälleberg. Jag tror att det finska folkelementet inträdt i en helsosam jäsningsprocess, men tviflets djefvul inom mig hviskar att hela denna process skall förkolna i sig sjelf, om inte en liten tillsats af ett främmande element bereder de bundna andarne tillfälle att utveckla sin inneboende kraft."

"Och", utropade Erik med värma, "för att fortsätta din liknelse, denna ovilkorligen nödvändiga lilla tillsats är — var man, min finske vän — och säg rent ut, är…"

"Är den olyckliga och dock trefaldt välsignade svenska surdegen i Finland!" utbrast Ros häftigt, "men jag vill stå i egna skor och på egen botten och bortvisar stolt alla gåfvor. 'Bättre att i eget land dricka vatten ur näfverrifva, än i främmande land dricka öl ur krus!'" [Ur finska nationaldikten "Kalevala"]

"Manligt taladt, bror Birger", genmälte Erik med ett vänligt leende, "men antagom nu, med hänsyn till vår snabbt framåtilande tid, att det är skridskor och inte genuina näfverskor du behöfver, är det inte då bra att ha en smula svenskt bildningsstål i dem, så att du inte faller pladask ned på den hala ryss-is hvilken du måste öfverskrida för att verkligen komma på egen, finsk botten?"

Ros måste ofrivilligt skratta åt den skämtsamme vännens sätt att söka skingra hans mörka tankar.

"Du skrattar?" utropade Erik med låtsad förvåning, "och jag som trodde att fennomaner och läsare alldeles glömt bort att skratta."

"Din sammanställning, bror Erik, är mera träffande än du kanske sjelf anar. Fennomaner och läsare ha verkligen den inbördes likheten att hvardera i många fall äro blinde ifrare, men de söka åtminstone sanningen och äro inte ljumma anhängare af sin sak."

"Går likheten så långt", frågade Erik klipskt, "att fennomanien liksom läseriet i sitt läger räknar talrika qvinliga medlemmar?"

"Vänta du!" svarade Ros ovanligt muntert och ett skälmskt leende gick såsom en ljusglimt öfver det nu dubbelt intressanta ansigtet samt tillät en alldeles ny inblick i den unge mannens karakter, "vänta du, det der fordrar hämnd. Efter du så vill, skall jag införa dig i åtminstone en sällskapskrets med bestämd färg."

"Bestående af idel fennomaner?" sporde Erik med komisk fruktan. "De taga kanske hufvudet af mig, arme svensk?"

"Säg hellre måhända — hjertat", svarade vännen, "jag lofvar presentera dig i en liten krets af fennomanskor."

"Hvad behagas?" utropade svensken, verkligen förvånad. "Fennomanskor!
Huru se de ut?"

"Jo", sade Ros, "de likna, såsom Runeberg säger: 'ett smultron, vuxet i skuggan'. Men få se om de skola finna nåd inför dina i den vägen af för mycket ljus bortskämda ögon, ty de svenska fruntimren äro i sanning de mest intagande qvinnor i verlden…"

Här tystnade talaren och vände sig bort, en plötslig blekhet efterträdde det nyss ännu glada uttrycket i hans ansigte.

"Du vill föra mig i en krets af finska trollqvinnor, skalk!" utropade Erik skrattande, "du lägger ut en snara för mig, men jag säger med den svenske skalden:

    "'Den höge yngling sade
    Ett ord och snaran brast.'

"Jag är ju, enligt stadssqvallret, så godt som förlofvad, ehuru mig sjelf ohördan."

"Med hvem?" utbrast Ros häftigt i det han dock fortfarande vände ansigtet åt sjön.

"Har ingen fara ännu", ljöd Eriks svar; "bara prat, ingen sanning, det vet jag väl sjelf bäst. Hon vill säkert inte ha mig och jag förspörjer ingen lust att allaredan gifta mig."

"Men hvem vore då den lyckliga?" frågade Ros åter.

"Den lyckliga?" utbrast Erik: "Javäl, så lycklig som skönhet och ett godt hufvud kunna göra en sjelfrådig trollslända till flicka — det är den rika arftagerskan, resenärskan, svärmerskan, tjuserskan, gud-vet-allt-hvädskan, och vore hon i Finland, säkert också fennomanskan, med få ord ingen annan, än min näpna kusin Jenny Bertram, med hvilken juvel ett välvilligt rykte…, men kors hvad felas dig? Du är ju alldeles hvitgrå i ansigtet, jag tror minsann att du är sjösjuk…"

"Jag tror, jag går i min koj", mumlade Ros och nästan vacklade fram till kajutdörren.

"Den Jenny", sade Erik förtretad för sig sjelf, "hon spelar mig då alltjemt något spratt, till och med sig sjelf ovetande. Nu blir just vid nämnandet af hennes namn den der kamraten sjösjuk. Fatalt! Och jag som redan hade fått den kalla finnen halfvärmd. Det minsta jag räknade uppå vår ett namngifvande af de förnämsta skönheterna i Helsingfors. Jag hoppas likväl att bara vi komma fram, jag ändå äfven utan katalog skall få rätt på någon del af herrligheten. Fennomanskor — och 'ett smultron, vuxet i skuggan' — ganska bra, men jag skall minsann göra allt mitt till att öfver de der finska smultronen utgjuta hela det briljanta solljuset af min stockholmska konversation. Det blir kanske rätt pikant till slut. Kypare, sodavatten och ett glas punsch!"

6.

En helsning från Finland.

Vi befinna oss åter i Stockholm. Tant Agatha och fröken Jenny sitta vid sitt morgonkaffe; då ringer postbudet och kammarjungfrun lemnar fram ett bref med utländsk poststämpel.

"Minsann, från Erik!" sade Jenny, sedan hon brutit detsamma och flygtigt sett på stilen. "Vill tant höra på, så skall jag läsa upp hvad den gunstige herrn har att förmäla från Finland'?"

"Men om der kanske förekomma några hemligheter… så…"

"Åhnej", svarade Jenny leende, "jag har inga hemligheter med kusin
Erik, fast jag tycker bra om honom."

Och hon uppläste följande skrifvelse.

Erik Stenrot till Jenny Bertram.

Helsingfors, 15 Juli 1864.

Min skälmska kusin!

1 den förmodan att du ännu icke anträdt din "inkognito-resa" sänder jag dig dessa rader, hvilka, jag hoppas det, skola finna tant och dig sittande i allsköns välbefinnande i er vackra våning vid Drottninggatan i det oförlikneliga Stockholm.

Ja, jag är nu i Finland och i dess glada hufvudstad Helsingfors, som är en vacker och prydlig stad med breda gator, stora torg och präktiga promenader samt ett starkt tycke af ungdomlighet i hela sin fysionomi, hvilken icke kan förfela att göra intryck på hvarje, i synnerhet sjövägen ankommande, resande; men mera härom då jag åter befinner mig på hemlandets jord och, sittande i den beqväma gungstolen i edert så kallade hvardagsrum, kan kasta en lugn återblick på mina reseminnen, hvilka sannolikt skola bli ganska angenäma. Jag har också allaredan börjat föra en dagbok, för att ha en ledtråd för minnet då jag i framtiden någon gång vill återupplifva de mångfaldiga intryck min själ här rönt.

Såsom du vet reste jag hitöfver för att studera det "nya lifvet" i vårt gamla kära Finland. Dessa mina tillämnade studier ha blifvit inledda på ett ganska egendomligt sätt och jag befarar högeligen att de i många afseenden skola erbjuda stora luckor, medan åter vissa andra partier komma att intaga ett måhända alltför framstående rum.

Jag vet icke om det var dig bekant att vår gemensamme vän från de skotska högländerna, den intressante finnen Birger Ros, som någon tid vistats i Stockholm men icke kunde förmås att besöka tant Agatha och dig, var min reskamrat hit. Nåväl, han är lika originel som förut och jag har till och med trott mig märka att ett visst oförklarligt svårmod hvilar öfver hela hans väsende. Åtminstone äro hans kinder nu betydligt mera bleka än de voro bruna då vi tillsammans med honom gjorde våra bergvandringar i Skotland. Huru det nu än må vara, så spelar imellertid Ros en stor roll i den korta historien om de två veckor jag allaredan vistats i Helsingfors. Han, som åtnjuter mycket anseende härstädes, har presenterat mig för en mängd litterära notabiliteter och jag kunde ibland mina nya bekantskaper här anföra äfven i Sverge välklingande namn, men sparar äfven detta till framdeles och nämner blott att jag på mycket vänskaplig fot umgås såväl med flera framstående medlemmar af det svenskfinska intelligenspartiet, som ock ledarne af den stora fennomanska falangen, hvilken med all makt sträfvar att arbeta sig upp till samhällets höjder. Detta partis gamle hjelte, den välbekante Johan Vilhelm Snellman, innehar också allaredan ett ganska högt embete; han är nämligen chef för finansväsendet i Finland, hvilket, i förbigående nämdt, lär vara i godt skick. Utom dessa nöjsamma men främst dock för mina studier nyttiga bekantskaper har jag att tacka vännen Ros äfven för några andra som äro alldeles förtjusande. Hvem kunde tro det "fattiga Finland" om sådana skatter! Du som har ett godt hufvud kan väl gissa att jag här menar de finska fruntimren. O, de äro hänförande! Och när de framsjunga sin i alla fall ganska korrekta svenska, låter det rätt pikant och man tror sig vara på sirenernas ö. Ja, nu kan jag förstå hvarföre hjelten Lemminkäinen i Kalevala-dikten så länge qvardröjde på den af sköna ungmor bebodda ön, fängslad i deras krets liksom genom en trollmakt. Såsom du ser börjar jag redan göra mig hemmastadd i den finska folkpoesien, men så har jag också lärarinnor som icke allenast med ord, utan äfven med af inspiration strålande blickar för mig förklara det finska språkets skönheter. Du må le, men hvad jag säger är på sätt och vis bokstaflig sanning. Mig har nämligen vederfarits det gästvän lighetens ynnestbevis att erhålla tillträde till en klubb af — fennomanskor. Har du någonsin i Stockholm, Kjöbenhavn eller Kristiania hört talas om något sällskap af fornnordiskor, hvilka beslutit att vid sina sammankomster endast tala sitt lands ursprungliga folkspråk? I detta afseende har den finska bildade qvinnan ådagalagt större energi. I den klubb, jag omnämt, tala nämligen alla medlemmarne uteslutande blott finska med hvarandra. [Faktiskt. Detta sällskap eger ännu i dag (1872) bestånd i Helsingfors.] Herrar äro ingalunda uteslutne från sällskapet, men jag för min del ger företräde åt de qvinliga medlemmarne. Jag skall försöka beskrifva mitt något komiska första inträde i denna krets af entusiastiska förtjusarinnor. Ros hade skämtvis lofvat införa mig i en krets af "fennomanskor", men jag tog honom på ordet och en vacker onsdagsafton begåfvo vi oss af till församlingslokalen. Jag fick vänta en liten stund i ett yttre rum, sedan åtföljde jag Ros till en väl upplyst, enkel salong der ett talrikt sällskap fruntimmer och herrar var församladt. De på finska muntert samtalande grupperna gåfvo, artigt besvarande mina helsningar, leende plats åt oss, der vi framträdde till ordföranden för qvällen, professorskan Z., för hvilken jag presenterades. Det var en fin och behaglig företeelse, den vackra professorskan. Hon höjde sin lilla, fennomanska presidentklubba, slog ett lätt slag på bordet och höll på finska språket ett litet tal af, såsom jag sedan fick veta, ungefär följande innehåll: "Som den för henne nyss presenterade herr Erik Stenrot ('Eero Kivijuuri' lät mitt fennomanska namn) önskade bli i sällskapet upptagen, men den ärade gästen från Sverge ännu icke var mäktig finska språket, så ville hon hemställa till medlemmarne, huruvida det icke för denna afton skulle tillåtas att i samtal med honom begagna sig af svenska språket; dock skulle detta medgifvande", tillade hon skälmskt, "endast gälla föreningens qvinliga medlemmar. Den som bifaller härtill upplyfte handen."

Ett allmänt bifallssorl följde och under muntert skratt upplyftes en mängd täcka händer rakt i höjden. Jag tror nästan, förlåt mig Jenny, att somliga unga damer voterade med båda händerna. Den intagande professorskan meddelade mig nu leende att herrarne derföre blifvit uteslutne från rättigheten att tala svenska, emedan fruntimren, åtminstone den ena qvällen ville allena få disponera öfver den välkomne svenske gästen.

Sådant var mitt inträde i den helsingforsska societeten.

Jag innesluter här några blad ur min dagbok, hvilka jag icke ens hunnit genomläsa. Ursäkta derföre stilens vårdslöshet. Jag tror dagboken börjar med tredje dagen af min härvaro. Helsa tant och lef väl. Eder Erik.

P.S.

Aina Ros är ovilkorligen ett af de intelligentaste fruntimmer jag sett. Hon är utmärkt vacker och lika munter som hennes bror är allvarlig.

* * * * *

Jenny slutade läsningen af brefvet, men gömde "dagboken" till lektyr för sin egen räkning.

"Men det är ju oförsvarligt, Jenny lilla", utbrast tant Agatha, "han talar ju bara om den der Ros och sina finskor i hela brefvet. Har han då alldeles glömt bort dig? Men vänta bara, jag skall skrifva till honom en epistel, jag, och…"

"För all del, snälla tant, låt bli det", afbröt Jenny och försjönk såsom det tycktes i djupa tankar. Det var väl ändå något i det der brefvet som smärtade den unga damen, men denna sinnesstämning räckte åtminstone till det yttre icke länge.

"Sade inte morbror Stråle i går att alla mina papper och vexlarne äro i ordning?" frågade Jenny.

"Ja, kära du", sade den beskedliga tanten, "och vi kunna resa när som helst. Jag följer, vet du, denna gång riktigt gerna med."

"Nåväl tant, då resa vi i morgon", blef Jennys bestämda svar.

Tanten nickade tyst bifall; hon var van att följa sin kanske något nyckfulla, men i alla fall mycket älskvärda systerdotters vilja. — Innan hon gick till hvila framtog Jenny Eriks dagboksanteckningar och läste dem icke utan intresse. Vi meddela desamma våra läsare här straxt nedanföre.

7.

Om fennomanskor och fennomaner.

(Dagboksanteckningar af en svensk.)

Helsingfors, 1 Juli kl. 12 på natten.

Hemkommen från min första fennomanska soirée försökte jag visserligen att genast gå till hvila, men detta var mig omöjligt. Jag har derföre beslutit att arbeta. Detta kommer väl kanske att i någon mån förvåna min värde bolagskamrat, filosofie och juris utriusque doktorn Birger Ros, men han blir säkerligen icke nyfiken af att få del af hvad jag författar. Medan han nu sitter i sitt eget rum, tänder jag en cigarr i afsigt att en stund promenera i salen och sedan jag lyckats samla och någorlunda ordna mina minnen anförtro desamma åt papperet. — Att företaga detta göromål just nu anser jag mig vara skyldig min vackra kusin Jenny, på hvilken jag icke tänkt hela qvällen och som ännu icke erhållit något bref af mig och icke heller erhåller ett sådant förr än jag blifvit förtrognare med lifvet i den finska hufvudstaden. Men hvem kan undra derpå, då man inom så kort tid blifvit bekant med så många jordiska englar, som i synnerhet fallet i qväll varit med mig. Då jag presenterades för de unga damerna nedböljade i ljufligt klingande namnkaskader skönhetens välsignelse öfver mig: Hanna och Anna; Lilly, Inga och Ellen: Laura, Olga och kanske betydelsefullast af alla, ditt blida namn, Aina Ros. [Aina betydet på finska: alltid]. Glömd var i eder närhet min allvarliga föresats att söka bekämpa det finsk-finska partiets afvoghet mot det svenska elementet, en afvoghet som tydligt nog genomskimrade några af herrarnes ofta trumpna artighetsbetygelser. Glömd var hvarje sådan föresats i qväll, ty tjusande var din sång, mörkögda österbottniska Inga, och mitt hjerta fylldes af nattviolsdoft, milda Hanna, vid din drömmande, tavastländska blick. Laura, ditt själfulla leende kom mig att glömma det finska klubbekrigets herrehat och din syster Ellen var som en treflig saga af Topelius, der lyckligtvis sluttillämpningen var bortglömd. Jag förlät Yrjö Koskinen [professor Georg Forsmans antagna finska namn] hans senaste utfall mot "svenskheten", då du talade om Saimasjöns under, blåögda berätterska Anna, och ehuru jag blott flyktigt såg dig, blomma från Ladogas fjerran strand, svärmiskt smäktande Olga, så vacklade dock min tro att det sköna har sitt enda hemland i vester. Slutligen satte Kuopiotärnan Lilly kronan på ert finska omvändelseverk med mig, ty jag börjar ta ganska förmånliga föreställningar om de kalevalitiska skönheternas behag. Men Aina Ros var dock den jag mest tänkte och ännu tänker uppå. — Se så, nu har jag ju varit rätt snäll emot kusin Jenny, ty jag ämnar sända henne denna kortfattade finska blomsterkatalog, och derföre vill jag nu sotva de rättrådiges sömn. — Godnatt, Birger! Hvad skrifver du der i nattens tysta timme? Är det något nytt anslag emot "svenskheten", du "finskhetens Orvar Odd?"

Den 3 Juli.

Jag har i svensk öfversättning läst hvad Ros skref natten till i går. Det är en vacker dikt, ett slags genmäle på den finsk-finska professorns något vilda utfall emot "svenskheten" i Finland, en sång, hvari författaren talar ett varmt och ädelt språk till den "svenske brodern". — En underlig man, min vän Ros: än en hänsynslös fennoman, än åter menniska framför allt. Jag börjar tro med honom sjelf att han är ett rof för en svårtbekämpad inre disharmoni, och jag ville nästan likna honom vid en fältherre som när han rustar sig att i spetsen för sin finska falang rusa åstad till kamp är grym att åse och höra, men som, när stridens timma slår och hans kamrater och soldater liksom ex officio sluta visiret för att i blind yra "rida spärr", sjelf aftager hjelmen och visar ett anlete, hvari man läser sorg öfver den beklagansvärda brödrastriden, hvilken utföres med lika mycken öfverspändhet å fennomanernes, som lugn värdighet å de andra finnarnes sida.

Ros är bestämdt icke belåten med sig sjelf, sin ställning och verksamhet.

Den 4 Juli.

En sammansättning af motsatser är denne min vän Ros. I går afton kom han hem i vredesmod. Han hade bevistat en sammankomst i och för bildandet af ett bolag, som skulle grundlägga en större tidning på finska språket. Han tadlade i skarpa ordalag den ljumhet för det stora företaget som röjt sig på alla håll. Litterära bidrag utlofvades af nog många och till och med utan ersättningsanspråk, men aktieteckningen för att tillförsäkra en sådan folkorgan ett flerårigt bestånd och följaktligen den enda utsigten till verklig framgång, hade rönt ringa uppmuntran, såväl i landsorten som ock i Helsingfors. Hela den vackra planen måste således förfalla till hans stora ledsnad, ty Ros' ekonomiska omständigheter tillåta honom icke att af egna medel bestrida företagets alla kostnader, ehuru han dock tecknat sig för ett icke obetydligt antal aktier i det tillämnade bladet, så svårt detta än blef honom efter de utgifter hans vidsträckta resor erfordrat. — I dag åter, då min vän erhöll ett i mycket smickrande ordalag framstäldt anbud att öfvertaga redaktionen af den på finska utkommande officiella tidningen samt dervid löfte om "full frihet att ge bladet hvilken anda och riktning han ansåge mest gagnelig för landet" — afslog han med indignation denna honom erbjudna utväg att på dess eget språk få tala till hela det finska folket.

"Jag", utropade han, "en regeringens organ — nej, hellre vill jag reda mig en andlig graf och iakttaga en tvungen tystnad, ty politisk tystnad i detta öfvergångsskede är politisk död. — Men hellre det, än lägga en hand vid verket att insöfva mitt folk i sjelfbedrägeriets villa!"

Och tidpunkten är verkligen lämplig till en utvidgad och betydelsefull publicistisk verksamhet i Finland, ty den preventiva censuren blir från år 1865 upphäfven för tre år, eller intill nästa landtdag (1867) — ett försök ifrån regeringens (i Ryssland) sida att pröfva huru finnarne skola bära ett slags tryckfrihet, eller riktigare en åtminstone lagligen icke godtyckligt, såsom hittills, inskränkt yttranderätt. Nu skulle den modige mannen åtminstone kunna säga ett och annat sanningsord. Så mycket bittrare för Ros, att företaget med den stora, dagliga finska tidningen icke blifvit verklighet. Han lider i sanning mycket.

Den 6 Juli.

Victoria! Ros har segrat. Hans glödande entusiasm har förmått ett antal fosterlandsvänner, ifriga fennomaner för öfrigt, att grundlägga en finsk "tidskrift för litteratur och ekonomi". Det är åtminstone en lofvande början till en framdeles utvidgad publicistisk verksamhet i sannt fosterländsk anda. Ros skall upprätta programmet. Jag är verkligen bra nyfiken att få del deraf, ty jag är öfvertygad om att Ros denna gång skall lyckas öfvervinna all ensidighet och se sakerna i stort.

Den 10 Juli.

Ros' program till den nya finska tidskriften har blifvit förkastadt, emedan han vägrade att derur stryka följande ord:

"Vi skola öfvertvga våra svenska talande landsmän derom att äfven deras finska bröder hysa ett lefvande deltagande for tidens högsta frågor och att de äro och känna sig fullt ut värdige att hand i hand och i förbund med svensk-finnarne arbeta för det gemensamma fäderneslandets bästa. Vi inse fullkomligt nödvändigheten deraf att sjelfva hufvudmassan af folket bör förena med sig den i landet förhanden varande svenska bildningens krafter, för att med framgång kunna verka för fosterlandets sanna väl. All ensidig parti-hätskhet vare derföre bannlyst ur våra spalter i det vi i det eniga Finlands namn höja det sanna framåtskridandets baner."

Ultrafennomanerne lära ha sjudit af raseri öfver uttrycken "de svenska bröderne" och "förbundet" med dem, äfvensom "nödvändigheten att med sig förena den svenska bildningens krafter". Mycket bittra ord ha blifvit fällda emot Ros, som likväl icke drog sig tillbaka från aktieteckningen, men väl utträdde ur organisationskomitén. — Vi tillbragte aftonen hos hans syster, som är lärarinna vid ett här inrättadt barnhem för flickor samt jemte föreståndarinnan bor invid den enkla, men rymliga lokalen. Hvad som isynnerhet tycktes ha sårat Ros var ett tal som en af hans hemliga afundsmän hållit vid bolagsstämman och hvarvid han med bitterhet utpekat Ros såsom en "affälling från den goda saken", tilläggande med oblygt hån: "och denne man som i sitt så kallade program uttalat så svenskvänliga åsigter har dock en gång i sin hädangångne faders, den äkta patriotens hand, vid dennes död till och med aflagt en helig ed att aldrig taga till äkta dottern af ett främmande folk! Och hvad är det väl som han nu föreslår oss att göra, då han vill att vi skola förmäla vår finska sak med svenskarnes i landet?" — Jag medger att den ed Birger afgaf åt sin döende fader, denne fader som i sitt slag lär ha varit en riktig finsk Cato, var en öfverilning, men det är i alla fall skändligt att på detta sätt bli påmind om ett löfte, som det nästan var omöjligt att vägra och hvilket sannolikt aldrig i bokstaflig mening torde komma att sättas på prof. — Aina var förtjusande i sin milda vänlighet mot den djupt kränkte brodern och jag försökte skämta öfver det der löftet, men detta tycktes blott, eget nog, öka Ros' dystra sinnesstämning. Jag upphörde derföre i tid dermed, isynnerhet som Birger vid vår vänskap besvor mig att icke vidare tala om hela saken.

Den 12 Juli.

Vi, det vill säga Birger, hans syster och jag, ha beslutit att för en tid lemna Helsingfors och aflägga ett besök på Ros' egendom i östra Finland, der dessutom affärer påkalla hans närvaro. Vi afresa i morgon och taga, för att förströ molnen på Birgers panna, den stora omvägen öfver Tavastehus och St Michel till Nyslott, samt derifrån öfver den berömda Pungaharjuåsen till Imatra vattenfall, i närheten hvaraf Ros' egendom, Muistola ("Minnets hem"), är belägen. Sålunda får jag se ett godt stycke Finland och det i det angenämaste sällskap jag kunnat önska mig. Vår resa till Muistola torde komma att upptaga tre å fyra veckor. I September återkomma vi till Helsingfors… och sedan?

* * * * *

Här sluta Erik Stenrots "dagboksanteckningar" och som nu alla våra bekanta begifvit sig på resor, följa äfven vi deras exempel.

8.

Ödemarkens lif.

Vår berättelse tvingar oss att lemna det vackra Stockholm och äfven dess ännu blott halfvuxna kusin ibland nordens hufvudstäder, det glada Helsingfors. I stället för salongslif i glacéhandskar, musikaliska aftonunderhållningar samt folkhvimlet i Stockholms Strömparterr och Helsingfors' esplanad, bjuda vi läsaren på raka motsatsen af allt detta. Dit vi föra honom, der skina nu väl sol och måne också och måhända till och med i ännu renare majestät än öfver de stora städernas prunkande palatser och bullersamma gator, men ehuru der är lif och rörelse, äfven der, så har dock icke menniskans vilja framkallat dessa tillvarons yttringar, utan krafter, hvilkas anor gå ännu längre tillbaka i tiden, än de öfver sin paradisiska härkomst så stolta adamiternas. I ödemarkens verld, der de ännu otyglade naturkrafterna ha sin fria tummelplats och lefva sitt oförfalskade lif, i denna hemlighetsfulla verld gripes vandrarens bröst till en början af ensamhetens ängslande inflytande, ty han fattar blott dunkelt elementernas ursprungliga och allvarliga språk, detta naturens urspråk som i otaliga dialekter bär ett vittnesbörd om samma skapares allmakt, ur hvars outgrundliga väsende äfven menniskan framgått, hon, hvars planer och verk blott äro stora då de mätas med hennes egen uppfattnings måttstock. Vill du stanna här i denna underbara ensamhet, vänlige läsare, lära dig förstå skogsverldens rika mångfald och uppbygga din själ vid dess högtidliga lofsång öfver alltings upphof? Eller bäfvar du för ensamheten och tystnaden rundtomkring dig? Du förstår ännu icke deras betydelsefulla språk och derföre bleknar du vid tanken på ett sådant eremitlif, såsom du kallar det på ditt menniskospråk.

Nåväl, jag vill visa dig en annan tafla ur naturens stora lif; kom, följ mig till den brusande forsens brädd. Bäfvar icke din själ tillbaka för denna dialekt af naturens eviga tungomål? Fruktar du icke det oafbrutna dånets tordönsljud?

Här står du vid fallets fot, höj din blick och skåda upp till detsamma. Framför dig upprullas en tafla af det naturkrafternas väldiga gladiatorspel som kallas Imatra. Från de trotsiga klipporna återstudsa de i yrande fart framrusande jätteböljorna med krossade, skumomhöljda pannor — en storartad kamp, evigt förnyad med outtröttliga krafter, ty det är sann natur, ett ståtligt stycke gudaverk i denna skapelse.

För dem af våra läsare som icke sjelfve sett denna, onekligen den största fors i Europa, må följande tjena såsom ett slags beskrifning. Den stora Wuoksenelfven, genom hvilken Saimas vattensystem uttömmer sig i Ladoga, sammantränges ungefär en half mil från sitt utflöde ur förstnämda sjö emellan höga klippväggar och bildar i den genom graniten sprängda, smala rännan en fors, hvars vattenmassor med åsklikt dån i en enda lavin af nedstörtande skum med otrolig hastighet och vittnande om en oerhörd kraft ila att uppnå ett rymligare becken. Stället är beläget ungefär sex mil ifrån staden Wiborg i sydöstra Finland samt i en ödslig, vid elfstränderna romantisk trakt. Forsens hela längd torde vara trehundra famnar och fallets höjd ungefär sextio fot. För att rätt förstå detta naturskådespel måste man se det flera gånger. Det första intrycket är ganska egendomligt. För den från forsens fot uppåt det långa skumbandet blickande åskådaren förefaller det i början som stode hela denna massa alldeles stilla, och först sedan ögat en stund vant sig vid den imposanta synen urskiljer detsamma den hastiga rörelsen framåt i de bokstafligen öfver hvarandra störtande och liksom sig sjelfva uppsväljande vattenhvirflarne. Ett moln af fina vattendunster sväfvar öfver det i sina granittjettrar vildt rytande elementet och solens strålar bryta sig i alla regnbågens färger i de genomskinliga, af och till böljande dunstmolnen. När månen en klar Augustinatt kastar sitt trollsken öfver Imatra, då är det som skulle vidunderliga luftgestalter sväfva öfver detta dånande kaos, än kommande den hänförde åskådaren alldeles nära och liksom erbjudande honom ett famntag med löfte om evig ro dernere i det evigt oroliga djupet, än hastigt vikande tillbaka liksom vid menniskans åsyn uppskrämda elementarandar eller måhända flyende skuggor af de olycklige som i Imatra sökt och funnit sin graf, men hvilkas själar dock ingen ro hafva, änskönt deras kroppsliga hyddor krossats. Tid efter annan tyckes forsen fordra en sådan tribut af den öfriga verlden och sägner om sorgliga tilldragelser af denna art äro mycket gängse i trakten. — Icke allenast talrika resande från hela Finland utan äfven från S:t Petersburg samt andra utländingar besöka om sommarn Imatra, hvarest vid tidpunkten för vår berättelse ett godt hotel var inrättadt. Men industrien hade icke då ännu, hvilket numera är händelsen, här uppfört fabriker af hvarjehanda slag. Då var Imatra ännu blott målet för skådelystne resandes och naturbeundrares besök.