»Hade de gått långt?»
»Näij. Ja träffa dom i kanten åv en liten havreodling. Den ena låg, då ja kom, å den andra gick ett stycke därifrån å fnalla å åt. Då stog ja i ett bra tätt busksnår under vind, å sen ja bundi fast hund ve en liten gran å fått’en te låta bli å gnissla, så la ja te öga å satte in kula bakom bogen på den som va på bena, å han föllt som en säck. Den andra for opp, som dä small, å gav sej i väg, men ja hadde redan slitit opp slutstycket å fått in en ny patron, å den kulan fick han i nacken, så han stöp på fläcken han mä, å så smög ja mej fram å stack bägge två.»
»Och sedan låg Larsson tyst en stund?»
»Ja en hel timme. Men ingenting hörde ja, å då gick ja tebaks te älgarna å risa ner den ena riktigt ordentligt, å ett bra stycke låg di från varandra förrexten.»
»Och sedan hämtade Larsson kamraterna?»
»Ja, jag gjorde så, å när di frågte hur dä hadde gått, så sa ja, att ja bara hadde sitt en älg, för den andra va nog inne i tätningen, å att ja inte hadde kunna hålla klorna på mej utan skjutit den som ja såg. Nå, dä va ju bra, tyckte di, för då hadde vi i alla fall både färskt kött te äta nu, å så kött te salta ner te jul, så dom va storbelåtna.»
»Nå, men hade de inte hört bägge skotten?»
»Jo visst. Men ja sa, att ja hadde vari tvungen te skjuta två gånger på älgen, å dä andra kulhålet hadde ja ju gjort mä kniven å en vass gren. En har väl vari mä förr, vetja.»
»Hur fick ni hem köttet sen?»
»Jo vi stycka, vi, å bar opp alltihop i en ängslada, som va full mä hö å stog ett stycke ifrån, å så grävde vi ner alla tarmar å sånt å brände en smula på marken så dä inte skulle synas. Sen skulle dom där bägge karlarna hämta alltihop på natten å salta ner utom en del, som vi skulle ha färskt, å ja skulle få hämta mitt hos dom ätterpå.»
»Nå, men den andra älgen då?»
»Ja, si dä va knepigare mä den. Sen vi hadde skiljts åt, å ja hadde dröjt lite å sitt, att dom gick hemöver ordentligt, så gick ja tebaks å flådde å stycka min älg, — si ja hadde handyxa å grejer mä mej i väskan, si, — å så gick ja hem, å på natten va ja borta hos dom andra å hämta min del i ett lite hölass, å dä gick klart. Si ja tyckte att dä va bäst te hämta’t mäsamma, för dä en har, dä har en, å dä ä inte gott te veta, när som att åska slår ner. Å kötte salta ja ner utom en bit, å ställde’t ner i en källare, som ja hadde i skogen, å som va så väl gömd, så själva fan kunde inte få tag i’n en gång.»
»Nå, men Larssons egen älg då?»
»Jo, den hämta ja kvälln ätter, å dä gick klart, fast dä ha kunna gått käpprätt åt helsike. Si skogvaktarna hadde på någe vis fått nys på, att dä hadde tjuvskjutits älg på markerna, så dom va i farten å hadde fått mä sej länsman Florén, som ju skulle lägga näsa i blöt i allting. Men ja va tvungen te hämta mitt kött, för annars hadde dä blivi skämt, så ja rusta mej i ordning på kvälln mä häst å kördon å gav mej åv. Men då hadde ja allt styrt ut bå mej å kraken så pass, så ingen hadde kunna känt igen oss i mörkre, dä va lögn dä, för ja hadde låna käringens kläder å klätt ut mej te kvinnfolk å hästen hadde ja kritat en bläs i pannan på å kritat honom på kroppen å bena mä, så han såg ackurat ut som mor Brittas häst i Engkärr, ho som rådde om ängsladan där nere, där ja skjutit älgarna. Nå, första resan gick bra å halva älgen hadde ja mä mej hem i ett lass mä ängshö, som ja tog i Brittas lada där nere, men andra gången ja kom ätter skogsvägen, å då va dä som tur va bra nog skumt, så mötte ja väl själva länsman ve korsvägen där oppe på skogen. Ja trodde rakt ja skulle få slaget, så olustig å besvärsam kände ja mej, men dä va inget te göra åt saken så ja gick bara på å apa ätter kärringfasoner så gott ja kunde. — När ja kom bortåt länsman te så stanna han. — ’Vem kommer körandes här’, sa han. ’Joo’, sa ja å gnällde så illa ja kunde, ’dä ä Britta i Engkärr’, sa ja. ’Jaså’, sa han, ’ä mor Britta ute å kör så sent?’ ’Jaa’, sa ja, ’ja va tvungen te köra ätter lite hö från min ängslada där nere på myr’n’, sa ja, ’å ja får ju göra’t själv, för gubben min dog i vintrase, som nådig komsarien vet’, sa ja. ’Ja’, sa han då, ’han gjorde ju dä, men har mor Britta hört, om di har skjuti någe i skogen di här daga’, sa han. ’Näij’, sa ja, ’ja har inte vari i skogen förr’n nu, så nån jakt har ja inte hört te’, sa ja. ’Jaså’, sa han, ’men dä har säkert tjyvskjutits älg här på markerna, å dä undras mej, om inte Per Larsson har ett finger mä där’, sa han. ’Per Larsson’, sa ja, ’den stackarn som knappt kan gå. Han högg sej i foten härom sistens på vebacken, så den har då inte kunna gjort någe hyss i skogen i vart fall nu’, sa ja. ’Jaså’, sa han då, ’ä dä på dä vise, ja, då får ja väl söka på annat håll då’, sa han å mä dä bjö han gunatt å gick.»
»Nåå?»
»Ja, ja körde in lasset i skogen i rödaste rappet, så snart han va borta, å tvätta kritan åv hästen i en handvändning i en kärrputa som va där, å släppte honom i vall i hagen, å så skena ja hem å kröp burdus i fållbänken å fick kärringa te linda traser om foten.»
»Nåå. Kom länsman?»
»Ja ja men. Men han va försent ute den gången, å aldrig kunde han ana, att den, som låg i sängen mä foten omlindad, va den kärringa, som han mött på skogen en stund före, så han fick lort på sina klor å fick gå sin väg.»
»Och fick inget älgkött den gången?»
»Jo han högg en bondtamp där söder i sockna sen, som hadde hitta en hel stor tina mä saltat älgkött i sin ängslada — vem som hadde skjuti älgen vet ja inte — å som hadde gått å givi bort te bekanta åv kötte. På så sätt fick länsman veta’t å la beslag på alltihop, både dä bondtjyven hadde å dä han hadde gett bort å så fick bonn böta för han haft älgkött under förbjuden tid.»
»Nå, men vem fick köttet sedan?»
»Jo, dä höll han acksjon på, så inte fan visste om’et, å köpte in hela slumpen själv för tie riksdaler, för han sa dä va skämt å att han skulle ha dä å koka åt hönsena å svina sina. Men den som åt salt kött te jul, dä va allt länsman dä — å ja mä för den del, för natten ätter hämta ja allt mitt lass, som stog i skogen. Dom ä allt ena änglar dom där länsmännera fast dom går mä gullränder kring mössa å ä blankskodda mä knappar å väsen bå fram å bak, å ja säjer om dem ackurat som skräddar Holmén bruka säja i tiden. ’Ja ä en fridens man, som inte vill nån människa någe ont’, sa han, ’men om hin ville ta mi gamla, arga svärmor, dä skulle ja inte se snett på’, sa han, å dä samma säjer ja, Per Larsson i Myren, djädrar i mej om alla länsmän å komsarier mä. Var lugn för dä. — Opp mä dej, Harras, nu går vi.»
NÄR SÖDERMAN FICK TYSKA GULDMEDALJEN
»Dä va mej ett oförnuftigt h’as te blåsa», sa Johan Söderman där han med nävarna i kavajfickorna och uppfälld krage stod på sin älsklingsplats utanför sjöboden nere vid stranden och tittade utåt havet. »Ja såg ju på månen i går kvälls att dä skulle bli väder åv, men att han skulle bli så grym, dä trodde ja då aldrig. Dä va tur för Gusten, att han inte lag skötarna sina nord på Gråharan i går aftes, som han tänkte sej, för då hadde han allt vari åv mä dom nu, förstår ja. Tvi, tocke djädrans busväder dä har laga sej te. Titta hur dä bryter där borta ve Södersankan.»
Det brusade och brakade från skogshöjden bakom oss, där den sydostliga kulingen rev och slet i krokiga martallar och rufsiga granar. De trasiga stormmolnen jagade varandra med ilande fart på det mörka, igenmulna himlavalvet och de häftiga kastvindarna, som kommo nedrusande mellan höjderna, färgade gång efter annan den askgrå vattenytan framför oss alldeles bläcksvart under fräsande, frampiskade krusningar.
Ute till havs, där stormen låg på med hela sin ohyggliga styrka, vältrade sig brott på brott under dånande och brak mot småholmarna och skären; de mindre klabbarna försvunno esomoftast helt och hållet under framstormande, skumtoppiga vattenberg och från de stora undervattensgrunden mellan Gråharan och Södersankan sprutade gång på gång en fradgande vattenpelare rätt upp i luften som ur en krater, för att strax därefter slungas ut i ett moln av vattenpärlor och skum av våldsamma, tjutande vindilar. Det dånade och sjöd, skummade och fräste därute bland brott och bränningar och hela havskusten, så långt man kunde se, verkade en rasande, kokande avgrund.
»Han har öppna käften riktigt nu, sydosten», fortsatte gubben Johan vändande sig till mig, som höll på att rengöra och smått reparera min båt alldeles bredvid, »å nu slår han nog inte igen truten förr’n om tre dagar eller så, när han har blåst halsen åv sej, toker. Dä ä den otäckaste vind, vi har här på kusten, för han river opp en sån välsignad sjö, å di flesta förlisningarna, som vi har haft härute, i vart fall under min tid, har då vari, när den här stortokiga sydosten har sluppi ur säcken å börjat på te hoppa galen. Å bra nog mä folk har vi bärga här ute på klabbarna under den tiden också, må han tro, fast dä har inte varit så förbaskat näpet alla gånger te ge sej ut i dä här sathåle, kan han tänka sej.»
»Nej, det tror jag rasande väl. — Apropos det! Söderman har ju tysk guldmedalj för livräddning?»
»Jaa — jaa — ja har så. — Inte va dä så värst märkeligt, när dä hände — ja ja, dä va ju väder förståss — å lika svåra tag har ja ju vari mä om både förr å sen mä, för den deln, å bara fått en tocken där gratifikation, di kallar’t, men den här gången tyckte väl dom där herrekarlarna där nere i Tyskland, att gubben skulle ha sej lite grannlåt te hänga på bringan, så ja fick ju gullslanten.»
»Hur gick det till vid bärgningen, Söderman?»
»Ja, ä dä så han prompt vill veta’t, så nog kan ja tala om’et alltid», grinade gubben. »Släng ut ett par strömmingstrummor ur sjöboden, så ja får te sitta på. — Tack. Så där ja. — Spänn nu opp örona sina å hör noga ätter, för han kan ge sej djädran på att gubben va mä i den gamla tiden, när dä blåste, va lugn för dä.»
När Söderman kommit sig riktigt i ordning på de uppstaplade strömmingstrummorna och fått eld på sin gamla pipa, stoppad med karvad och gnuggad tuggtobak, började han så småningom sin berättelse.
»Joo sir han», sade gubben och strök sig över kämpaskägget, »dä va som så, att ja hadde lotsat in en dansk, en Marstalskonare förrexten, te stan på senhösten i november — si ja tjänstgjorde som extralots ett tag den tiden si — å kom roendes hemöver igen. Dä va år 61 dä, ska han si, så dä fanns inga passagerarbåtar, som rännde fram å tebaks som nu, å gör folk lata å besvärsamma åv sej å som en kunde komma ut mä, utan dä va te segla å ro den tiden, ska ja tala om för honom. Dä va te segla, när en kunde, å ro förrexten, å många ädeliga gånger har ja rott från stan å hit ut under årens lopp, må han tro. — En sexton timmar bruka dä ta ungefär, men då tog en ju i land å vila imillanåt, förståss. — Ja rodde från stan på förmiddan den där gången — dä va mot å busväder, så ja kunde inte segla stort, sir han — å fram på kvällkanten tog ja land ve Hopskär, där ja hadde en kusin, som va fiskare, å låg där över natten. På morronkröken, när ja gav mej i väg igen, va dä svårt väder värre, men ja tog mej opp i lä under öarna å holmarna så gott ja kunde, å fram på förmiddan kom ja ju hitut te sist. Ja tänkte för mej själv som ja satt där å kajka, att dä skulle bli rart te få komma hem å värma sej å få sej lite te äta, för dä blåste en storstorm rakt åt sydosten som nu, men dä vart allt en annan dur åv dä, ska han si.»
»Hur så då?»
»Jo, som ja kom i land mä båten min här nere ve brygga å just hadde förtöjt’en, så kom väl lotsålderman, vi hadde här då, Sjöblom, ner te mej mä tuben under armen. — ’Dä va bra du kom hem, Söderman, ja har just som gått å vänta på dej’, sa han. ’Hur så?’ sa ja. ’Joo’, sa han då, ’du ska si att dä har stranda en skonare här ute ve Södersankan’, sa han, ’å ho ä mest sönderslagen nu’, sa han, ’men fyra man utå besättningen har tagit sej i land å hålls opp i bergskreverna där, har ja sitt i tuben’, sa han. ’Så fort ja blev dom varse på mårron, så skicka ja ut Abel Norrman mä fyra andra utå karlarna te bärga dem’, sa han, ’men dä vete fan vart dom har tagi vägen mä båten, för ja sir inte te dom nån stans, å di där fyra karlarna ä kvar därute på Södersankan ännu’, sa han. ’Om dom inte blir bärgade snart, så blir di borta’, sa han, ’för sjön växer å går snart över hela klabben, så nu får du välja ut nåra man utå dom som finns kvar här, å ge dej ut å rädda liv’, sa han.»
»Nåå?»
»Ja, va skulle ja göra? Trött å besvärsam va ja, men dä fick inte hjälpa, så ja sa te lotsålderman: ’Kom, så går vi opp te utkiken, så får ja si hur dä sir ut’, sa ja, ’å så kan ja göra ut, vilken väg dä ä bäst te ta nu, för te klara sej lättast’, sa ja. — Ja, vi gick, vi, å när vi kom opp på berget där stortall’n stog — dä va utkiken våran dä den tiden, för vi hadde inte så fint som torn å väsen, som di har nu, lotsarna — så karta jag mej väl opp för trälejdar’n mä tuben under armen å kom opp i tall’n å tog mej en långtitt. — Dä va bedrövligt rakt, så där såg ut där ute te havs, ska ja säja honom, för vädre va värre än nu, å dä blåste så, så ja mä knapp nöd kunde hålla mej kvar däroppe. Hela have gick skummandes vitt å dä dåna, som om åskan hadde gått därute. Brottena rusa fram å vräkte sej handlöst över skär å småhällar, så dä stog som en enda rök åv saltvatten å skum å stundtals vräkte dä opp grundbrott skyhögt i luften. Dä va inte mycke kvar utåv skonarn där ute ve Södersankan, ska ja säja honom, för riggen hadde gått över bord å sjön slet sönder skrovet allt mer å mer. Utå Abel Norrman å hans folk såg ja inte ett dugg, men dom där fyra stackarna på Södersankan fanns i livet ännu å höll till i storskreva på nordsidan åv berge. — Nå, när ja hadde sitt va ja ville, så karta ja ner igen te lotsålderman, som stog å vänta ve foten utå lejdarn, å gav honom igen tuben. — ’Såg du vårt folk, Söderman?’ frågte han, när ja kom ner te’n. ’Nej’, sa ja, ’inte ett dugg ja kan si åv varsken båt eller folk, men samma ä dä, för di fyra karlarna ä kvar på Södersankan, å nu ä dä ja, som far ut å frestar te bärga dom’, sa ja. ’Ja har sitt på sjön, vilken väg dä blir bäst te ta sej ut’, sa ja, ’å får ja bara nåra villiga karlar mä mej i båten, så ska ja mä Guds makt rädda liv i dag, du ålderman’, sa ja, å mä dä gick vi ner te byn.»
»Va det svårt att få folk?»
»Ånej. Dä va dä priciss inte, men dä fanns inga vuxna karlar te ta, för dom va ju ute mä Abel Norrman eller på annat håll å lotsa, utan bara pojkar på en sexton, sjutton år. Nå, dä stog aldrig på, förr’n ja hadde fått ihop fyra, som va villiga te gå, å de va Herman Åkerblom, Johan Sjöberg, Alrik Bergström å Thorsten Betulander. Unga va dom ju, som ja sa nyss, men dä va tappra pojkar utå tusan, å va födda mä rorkulten i näven varendaste en, ska han si.»
»Och så bar det i väg?»
»Ja, dä stog inte på, må han tro. — ’Du får ta min båt, om du vill, Söderman’, sa lotsålderman, när vi kom ner te sjön. — ’Å fan, dä ä väl inte meningen att vi ska dränka oss mä däsamma heller’, sa ja. ’Båten din ä ju otät som dä värsta staket’, sa ja, ’så ja tror nog dä ä säkrast, att ja tar min egen, fast den ä lite mindre’, sa ja. Å så börja vi te göra sjöklart i rödaste rappet. Seglena reva vi å gjorde i ordning, å skar i dubbla skot å satte på nya barduner å pojkarna plocka i reservårer å alla andra grejer, vi kunde behöva, å så ett öskar för var man. Ålderman hadde kuta i väg opp ett tag, han, just som vi börja på te rusta, å ner kom han igen mä en flaska brännvin å en korg mat å stack åt oss.»
»Det var nog saker, ni fick användning för, tänker jag. Eller hur, Söderman?»
»Han kan vara så säker. Brännvine rädda liv den gången, ska ja säja honom. — Nå, när allt va klart å vi skulle ge oss i väg, så sa ja te pojkarna: ’Nu, pojkar’, sa ja, ’gäller dä om vi kan ta oss ut å bärga dom där stackarna ute på Södersankan innan sjön river ner dom’, sa ja, ’å dä kan vi nog, om ni bara håller rompa styv i svängarna å lyder h’order’, sa ja. ’Ni ska lova, att ni lyder å gör priciss va ja säjer ända ifrån nu å te vi kommer tebaks, för den som inte dä gör, den slår ja i skallen mä öskare här å dä tvärt’, sa ja. ’Jaa då’, mente di, ja skulle bara säja ifrån hur ja ville ha’t, så skulle di nog rätta sej därefter, å mä dä basa vi i väg.»
»Det var väl ett styvt arbete?»
»Han kan sätta sej på dä. — Så länge vi hadde lä å smult vatten gick dä någesånär an, men när vi kom utöver ett stycke blev dä djäkligt rakt. Stormen vråla å tjöt å sjön vräkte å låg på mellan klabbarna, så ja hadde jämt göra mä öskaret utom te sköta rodret, men pojkarna lydde order å rodde som karlar, å ätter en god törn va vi oppe i lä under Storklasen. Si dä va min mening, att vi skulle arbeta oss så pass högt opp te lovart först som dit, å sen sätta segel å basa i väg ut te Södersankan. Å dä gjorde vi.»
»Det blev väl segling, så det förslog?»
»Jo jo mensan. Dä va inte stora lappar vi satte på båten, för vi hadde ju revat innan vi for, men di va allt tillräckliga, märkte ja, när vi kom i väg igen. Dä gick mä en rykandes fart utöver, må han tro, å de va te passa skot å rorkult ordentligt, så man inte segla ner sej. Saltvatten å skum spruta om oss ätter som vi for fram, å gång på gång vräkte sjön båten halv mä vatten för oss, men pojkarna öste för glatta livet å höllt gott läns, dom. Dä knaka å braka i masten å i halsar å skot å barduner, men höllt gjorde dä, åt ut segla vi mä en sjusjungande fart i dä där kokandes helvetet, där storstormen vråla å brottena dåna å vräkte på, så skumspruten stog i himmelens höjd. Lugn va ja, kall som en isbit, där ja satt i aktern å styrde, fast ja hadde ju varenda nerv på spänn, å han kan ge sej fan på, gosse, att dä va en seglats, som en inte glömmer i hela sitt liv, för dä va döden, som röt å vråla efter oss från brott å bränningar, där vi susa fram. — Där ute på Södersankan hadde di sett oss komma, dä såg ja när vi hadde rundat Gråskärsbådan å kom utrusandes i dä där öppna gatte öster på Gråharan, för en man hadde tagi sej opp på berge ett stycke å vinka mä mössan sin. — Allt värre å värre tog stormen i å sjön vart allt grövre å ändå mera brytande ju längre vi kom ut, men grejerna våra stog rycken å pojkarna öste som slavar, så ja höllt fullt, å om en liten stund va vi ute ve Södersankan å segla oss ner i lä om klabben. Där la ja opp båten i vind å pojkarna rev ner mast å segel i en handvändning å sen tog dom te årerna. — Nu går dä ju ut ett grund där på nordsidan, som han vet, så ja tordes inte ro dikt opp inunder bästa läland, för då hadde båten blivi sönderhuggen i den sjögången som va där, utan vi tog oss opp ätter yttre kanten på gryndan te norra udden. Hela sjön låg på där långsätter berge, så dä va min själ inte mycke lä vi hadde, men vi höllt båten rätt emot mä årerna å klar åv grundkanten innanför oss mä en lång bärling, vi hadde.»
»Och så började ni bärgningen?»
»Ja, vi gjorde så. Men han kan tro, dä va inte någe nådigt göra, för än va båten oppe i himmelens sky på toppen åv en våg, å än va han så långt nere igen, så ja trodde han skulle hugga i botten. — Nå, di där fyra stackarna, som va där oppe i storskreva, di tog sej ner så vackert åt den där branta sluttningen på nordsida, där vi låg å höll. Ja ropa te dom ett par gånger först, för te höra va dä va för folk, å då svarte di på tyska. Dä språke kunde ja ju inte så mycke åv då, så jag tog te engelskan, ja, å dä gick galant. Ja skrek, att ja skulle kasta opp en ända åt dom, å den skulle en åv dom ta å binda under armarna på sej å så ge sej i sjön, när som vågen va som högst, så skulle vi dra’n ombord, å dä vinka di å ropa tebaks, att di begrep. Nå, ja tog fram en lång, smäcker ända, ja hadde, å gav den te Herman Åkerblom, som skötte främsta åran, å ba’n kasta, när vi hadde rott fram så långt vi tordes under berge, men dä gick inte. Lina va för lätt. Men då tog ja tampen å knopa fast nåra lagom stora stenar, ja hadde i båten, ve den å ba Herman kasta, å då gick dä. — En åv di fyra karlarna fick tag i bukten åv lina, som ho kom oppsusandes på berge, å så stack han den på sej under armarna å vänta på signal från mej. Länge behövde han inte vänta heller, för strax efter kom dä en storvåg farandes långsmä klippan så dä dåna å fräste om’en, å så skrek ja mä full hals: ’Jump for your life! Hurry up!’»
»Och då hoppade han?»
»Ja ja men. Han gav sej i sjön burdus å följde mä vågen ut klar berge, å vi hala’n ombord te oss i båten. Dä va inte mycke mä’n, stackare, ska ja säja honom, för våt å stelfrusen va han, men han fick krypa ner på botten å fick en sjötröja om sej så länge, mens vi bärga dom andra.»
»Och det gick lika bra?»
»Ja, mä di två nästa gick dä galant, för di va unga karlar å hoppa i sjön mä däsamma ja varskodde, men dä höll på å gå på tok rakt mä den fjärde — dä va skepparn dä, fick ja veta sen — för han va bra nog gammal å hadde fari mäst ont utå kölden å vätan.»
»Men ni fick ju honom med till sist. Eller hur?»
»Jaa då. Vi fick honom mä som väl va, men nära ögat va dä, att han hadde blivi där, ska ja säja honom.»
»Hur så då, Söderman?»
»Joo sir han. När vi hadde fått dom där tre lyckligt å väl ombord, så skulle vi ju ta den sista, så vi rodde ju opp som förut under berge så långt vi tordes, å Herman kasta lina. Första gången fick skepparn inte tag i’na, men andra gången lyckades dä, å så skulle han då knopa sladden om bröste på sej under armarna. Ja satt ju där akter i båten å passa rodden å sjön å vakta skepparn mä, när han höll på, å ja tyckte väl han stog där å fumla å fumla mä sticket. Så te sist varskodde han då att han va klar, å vi tog oss fram lite längre å vänta på en storvåg, som ja såg komma ve sydändan åv klippan. Den kom också mä brak å dunder å sköljde högt opp på berge å då skrek ja: ’Jump, jump, captain!’ men han rygga tebaks för vågen å hoppa inte.»
»Nåå?»
»Ja, stackars fan. Han va väl så illa mäfaren utå väta å köld å hunger, så han va visst inte riktigt klok. I vart fall inte då. Å si skuta hadde han ju mista, stackarn. Men vet han hur han gjorde?»
»Nej.»
»Jo, han passa på nästa gång en våg hadde gått förbi å då gav han sej i väg slirandes mä fart ner för dä våta, branta berge å föll te sist ner i grundvattne, som va där ett ögonblick utåv suget. Ja skrek te Herman: ’Hal in, hal in, gosse. Hal va du orkar’, å dä gjorde han, men då gick sticket opp kring kroppen på skepparn, så illa va dä slaget, å Herman fick bara in tomma linan. I nästa sekund kom dä ett rytandes brott å vräkte upp, så skumspruten stog i högan sky, å ja såg ett ögonblick kroppen på skepparn oppslungad i fradgan just på branten åv berge. Då vråla ja åt pojkarna: ’Ro, ro pojkar, ro för livet’, å di tog i, så askårerna stog som sprättbågar. Opp rännde vi med fart te nästa våg kom, å mä den körde ja båten halvvägs opp på berge. Farligt va dä ju, men dä gav ja rackarn. Dä gällde ju te rädda liv, vet ja. — När vågen rulla tebaks, höll pojkarna igen mä årerna, så båtstäven tog i berge mä en smäll, å då skrek ja te Herman, som hadde slängt in sin åra å kika över bogen: ’Sir du honom, gosse?’ å i samma tag vräkte han sej överbord mä halva kroppen å låg still så, fast armar å axlar arbeta på honom, å då förstog ja, att han hadde fått tag i skepparn. Båten fick följa mä suget ut klar klippan å Herman höll fast som en hund i en grävgalt, å när vi var gott klar berge, kasta Alrik Bergström in sin åra mä, å han å Herman drog skepparn inombords.»
»Va han vid liv?»
»Ja, han va dä, men sanslös å sönderslagen å full mä vatten förståss. — Nu gällde dä te komma hem mä folket så fort som möjligt, så tre åv pojkarna å den åv tyskarna, som va morskast, spände på te ro runt insidan Södersankan å vidare oppåt så mycke dom rådde. Herman släpa skepparn akteröver bort te mej, han, å fick opp’en på en toft, å där rulla han honom å arbeta mä armarna hans för te få liv i’n å vattne ur’n å blon i omlopp. — Ja, pojkarna å den där tysken rodde som hedningar rätt emot sjön i den där helvetesgryta vi va, å långsamt gick dä alldeles förskräckligt, men dä gick. — Min tanke va den, sir han, te ta mej rätt opp mot sjön i lä under Törnskär å få god höjd å så sätta segel å basa i väg hem.»
»Nå, hur blev det med skepparn?»
»Jo, mens pojkarna rodde å rodde å ja satt å styrde å passa sjöarna, så höllt väl Herman på mä honom, stackare, men dä va lögn i helsike han fick liv i’n. Då sa ja te sist: ’Ta rodre du, Herman, så ska ja fresta’, sa ja, å mä dä bytte vi plats. — Ja, ja rulla en karl å arbeta mä honom, så dä kan han aldrig tro, men han låg där rakt som ett lik, å inte va dä gott te arbeta mä kläm heller i den sjögången å överspolningen. — Men så kom ja te tänka på brännvinsflaska, som ålderman hadde gett mej, så ja tog å vände skepparn på rygg, så huve hängde bakåt utanför toftkanten, å så tog ja fram buteljen å slog en dryg skvätt i näsa på’n. Dä va allt boten för’en dä, ska han si, för då nös han te så ja trodde han skulle spräcka skallen på sej. Ja vart gla utå helsike, kan han tänka sej, å så sa ja: ’Jaså, du nys, din lilla djäkel’, sa ja, ’då ska ja snart få liv i dej’, å mä dä slog jag en redig klunk i halsen på’n. Dä gjorde susen dä, må han tro, för han kasta sej helt om mä en utsjungning, å saltvattne stog som en kvast ur halsen på’n. När ja sen hadde arbeta mä honom en bra stund te, så va han så tom som ett urblåst ägg å fick igen anden sin riktigt bra å pulsen mä, för den deln. Då slog ja i honom en halv sup å svepte en tröja om’en å sen fick han ligga där å ta igen sej, å så gav ja de andra karlarna mat å brännvin också å söp å åt själv mä, å dä pigga opp oss duktiga tag.»
»Så ni kom upp under Törnskär till sist?»
»Ja, vi gjorde så. Men då va vi dödströtta varenda man å halvdränkta utå saltvatten, å två utå årerna hadde bräckt för oss. Men vi hadde ju tockna i reserv, så dä gjorde ju ingenting. — När dä börja te skymma på på ättermiddan va vi te sist oppe under Törnskär, å då sa ja: nu slipper ni ro mera pojkar, för nu sätter vi segel å basar i väg hem.»
»Och det gick väl galant?»
»I helsike heller. Som vi hadde rest masten å fått på traserna å kom oss ut förbi klabben, så kom dä en rasande by, så saltskummet for som aska i luften å pang, strök vantnålen te lovart å mast å segel å hela rasket i sjön. Men då skrek ja: ’Fram mä yxer å knivar å kapa, pojkar, å så ut mä årerna, annars blir vi borta varenda man’, å i en handvändning hadde di kapat oss klara från segelgrejerna å höllt båten emot sjön mä årerna. — Dä va fan i mej tappra pojkar, ja hadde i båten, ska ja säja honom. — Så dela ja ut den sista brännvinsskvätten ja hadde å så sa ja: ’Ro nu för livet, pojkar’, sa ja, ’för kommer mörkre på oss innan vi når hamn, så ä vi sålda’, sa ja, ’för vi har inte krafter te ligga här å hålla i natt, å tyskarna dör ifrån oss, om di inte kommer under tak snart.’»
»Nåå?»
»Jo, han kan ge sej fan på, att pojkarna lydde order in i dä sista, fast di va nära nog så gott som halvdränkta å rakt skinnlösa i händerna utå rodden. Men hur vi arbeta å slet, så ja trodde vi skulle arbeta ihjäl oss där i stormen å brytande sjön mä mörker å kyla, så klara vi både oss å tyskarna te sist å kom i hamn mä båten. Men då måtte di mest le oss hem, så trötta å slut va vi. Ålderman å nåra kvinnfolk tog hand om tyskarna å fick folk åv dom igen, å ja å pojkarna sov i ett helt dygn, innan vi va karlar te lyfta ett finger. Men ingen åv oss blev sjuk ätter dä där kalase. Vi fick min själ inte så mycke som snuva en gång. Nä för all del. — Folk plär säja, att dä tarvas inte e storslägga för te dräpa e lus, men djädrar i mej tarvas dä inte grövre don för te sätta sjukdom i kroppen på rekorderligt sjöfolk. Dä vet ja dä.»
»Men hur gick det för Abel Norrman och hans kamrater?»
»Äh», svarade gubben Johan och reste sig upp från sin plats på strömmingstrummorna. »Dom segla masten över bord mä samma dom kom ut ett stycke, dom, å sen tordes dom inte ge sej åv ut te Södersankan, utan tog i land i lä på Håskär å skulle laga grejerna, å mens dom höll på mä dä, fick dom se oss komma rusandes, å då gav dom fan i alltihop å rodde hem. — Men nu ä dä middagsdags sir ja. Ska han följa mä hem, så ska ja bjuda på riktig sjömanskost, för ja vet, att mor har laga i ordning lappkojs — tocke där magspackel, di kallar’t — å ja tror, att ja har en tår kvar i skåpe. — Å så ska han få titta på medaljen. Lägg undan grejerna å kom, gosse.»
I VÅRTIDER
Jag vaknar vid ett hojtande nere i förstugan, en dundrande trumvirvel på vindsdörren och springer upp samt får eld på ljuset.
Vad är klockan? Två på slaget. Då är det Alfred, kamraten, som purrat som han lovat.
Jag bölar ur mig ett »kommer strax» nedåt vindstrappan, gör toalett i flygande fläng och går sedan ned i salen, där min snälla värdinna redan dukat bordet färdigt med en bastant frukost och där Alfred sitter avvaktande och snurrar fårskinnsmössan mellan fingrarna.
»Hurdant är vädret?»
»Finfint! Nästan för lite vind, bara. Men han står från västern och friskar nog fram åt soluppgången.»
»Bra! Hugg nu in!» Och kamraten, som liksom jag har en härlig morgonaptit, låter minsann ej bedja sig två gånger, utan hugger in på gudslånet under det han utvecklar sin plan för morgonens skytte.
En sista undersökning att allt är med, ett tack till värdinnan och så kliva vi med vår tända lykta ut på gården och börja vår vandring genom den sovande byn.
Natten är mörk, men stilla och klar, och stjärnorna stå stora och skarpa på fästet, som har en liten blek gulröd ljusning borta i nordost. Vägen är hårdfrusen och det krasar ibland om lapp-pjäxorna, då man kliver igenom den tunna is, som lagt sig i hjulspår och smågropar. Havet, som lyser fram emot oss ifrån vikens botten och ända bort till horisonten, då vi komma upp på backens krön ovanför sjöbodarna, ligger stilla och lugnt i vårnatten och man hör blott ett sakta sus av den avtagande dyningen, som skvalpar upp och bryter sig därute mot de yttre känningarna.
Vi lämna den första byn bakom oss och vandra fram efter den slingrande vägen mot den andra, som ligger på höjden till vänster om nordostuddens mörka, skogiga ås, och nå omsider, efter en rask marsch utefter bygatan, den avtagsväg, som över fälten leder ned till viken. Den vik på fastlandet nämligen, där kamraten har sin sjöbod och sina båtar och varifrån vi skola ro ut för att uppsöka en lämplig skytteplats bland farvattnets många småholmar och skär.
Vid sjöboden ligger ännu ett väldigt snö- och svallisflak i strandkanten, och på detta äro de båda båtarna uppdragna. Både Alfreds lilla lättrodda eka, som han använder, då han ensam far ut på skytte, och den andra, den större och rymligare skötbåten, som tages i bruk, då han får sällskap ut på morgonsträcket.
Alfred lossar den större farkostens fånglina från sjöbodens bjälklag, sätter den breda skuldran emot stäven och skjuter med ett kraftigt tag ut båten i den nattgamla blåisen, av vilken bitar under ett klingande och rasslande ljud dansa i väg bort över den obrutna, hala ytan. Så plockar han ned skjutportar och vättar från bodens inre, varifrån lyktskenet tränger ut till mig genom springorna, slänger en fårskinnsfäll och dito tröja i ekans breda för och ber mig stiga i och taga plats bort i aktern.
Så skjuter han ut ett tag till, stiger i och röjer undan en del blåis med åran och sedan han fått farkosten vriden med stäven utåt den smala ränna, som bildar inloppet, sätter han sig ned på roddtoften och ror ekan med fart genom det krasande, klirrande blåisbältet och ut i öppet vatten.
Holmarna och småskären ligga mörka och dystra härute i den långsamt ljusnande morgonen, en fyrs skarpa blänkar skära fram som blixtar ur ett kanongap strax till höger om motsatta sidans skogiga udde, men icke ett ljus, icke någon glimmande lanterna synes där ute på vidderna. Allt verkar öde och tomt.
Utan att behöva se sig om väjer Alfred av gammal vana för de otaliga småhällar och grund, som ligga i vår väg, och av vilka många, på grund av det låga vattenståndet, visa sina kullriga, slipade hjässor ovan vattenbrynet. Här ute blåser en svag kåre av västan och krusar lätt det mörka vattnet, men över skogen, på andra sidan innerfjärden, hänger en gråvit dimbank, som icke bådar gott, om den labra vinden skulle dö ut.
Nu ha vi nått det smala sundet mellan berguddarna vid Klubben, och Alfred blir tvungen att draga in vänsteråran och låta båten stryka tätt intill den högra bergväggen för att vi skola flyta, så lågt vatten är det. Men nu äro vi också ute på friare och djupare farled och ställa kosan bort till Storholmen, vars mörka konturer med knapp nöd kunna skiljas från den tätt framför liggande Alvarsön, där det enda trädet, en knotig rönn, sträcker sina nakna, spretande grenar mot den allt mer och mer ljusnande himlen.
Båten stryker under kraftiga årtag förbi Alvarsöns sydvästra udde, där en till hälften nedrasad stenkoja långt upp på land påminner om föregående vårs skyttedagar med högt vattenstånd och dåligt väder, och efter en stunds rodd kör Alfred upp ekan i en av de långsmala remnorna i Storholmens östra strand.
Nattfrosten ligger som ett gråvitt lager på hällar och stenar och foten slinter esomoftast under vägen till skjutplatsen, den gamla skrevan, som ligger strax bredvid på en av de utskjutande små låga uddarna. Den har tydligen varit använd förr i vår, ty här ligga stenar huller om buller och dessutom en hel mängd enruskor, som, att döma av den friska, gröna färgen, för ej så länge sedan blivit fällda.
Medan jag sätter kojan i stånd igen av det tillgängliga rikliga materialet och ordnar en bekväm sittplats av kamratens tjocka fårskinnsfäll samt ställer upp patronlådan och diverse andra grejor i en naturlig liten nisch i berget till vänster, lägger Alfred ut mina vättar, fem knipor och två skrakar, och kommer sedan i land med båten.
»Skulle det smaka med en tår kaffe, måntro? Vi har god tid, för det blir inte ljust än på en stund.»
»Ja tack, men skall inte Alfred sitta med vättarna själv någonstans? På Norråsen till exempel?»
»Nej, jag sitter inte i dag. Jag skall ro och skrämma i stället, för som det ser ut, så blir det inte mycket vind och då behövs det att någon far omkring och motar upp de stackare, som finns. Det är ont om fågel ännu. Men jag skall ro ned åt isstaden till inne i innerfjärden, där de brukar hålla till och mata sig, och då blir det nog tillfälle att få skjuta någon smäll här ute på udden.»
Medan han pratade hade kamraten plockat fram sin thermosflaska samt koppar och tillbehör ur ryggsäcken samt dukat på berget bredvid mig och då jag till påtåren halade upp en liten butelj »Black Princess» ur min påse, drog upp korken och bad honom slå i, lät han icke säga sig detta två gånger utan spillde i en dryg ranson i den blårosiga koppen.
»Dä ä rart dricka, det här», sa han. — »Men nu tar jag och knallar mig undan, för nu är det ljust nog och nu kan det komma fågel när som helst.»
Ekan svängde runt bortersta udden och försvann snart ur synhåll dold av stranden och jag satte mig upp på den något högre avsatsen i skrevans bakre del, tände en cigarrett och betraktade de ljusnande vidderna där framför mig.
Österhimlen hade nu antagit en varmare färg, ljusningen sträckte sig nu över zenit bort emot väster och de först så stora och klara stjärnorna krympte ihop och slocknade efter hand. Vinden hade nu så gott som dött ut helt och hållet, endast här och var mellan holmarna syntes vattenytan svagt räfflad och den stora dimbanken där borta över fastlandsskogen hängde hotande ända ned mot innerfjärdens gråvita istäcke.
Schy—y—y. Ett par gräsänder kommo svepande runt udden lågt efter vattnet och fällde till vänster om mina knipvättar. En stund lågo de orörliga med sträckta halsar liksom för att se efter att ingen fara hotade, men gåvo sig sedan upp emot stranden och följde denna i sakta mak utåt. En orrtupp hade vaknat på den norra, skogiga udden och började bullra och blåsa och strax efter fick han svar av en annan till höger om mig uppe i backarna under det att en tredje hördes som ett avlägset eko långt borta på fastlandet. En och annan mås kom singlande utifrån och fortsatte in emot fjärdens buktande isbro, där rörliga, svarta punkter skvallrade om morgonhungriga kråkor. Utifrån vidderna kunde jag höra alfåglarnas sång ljuda som ett avlägset klockspel och såg en och annan av dessa snabbvingade havets sångare komma ilande tätt efter vattenytan in emot storfjärdens tångklädda undervattensgrund.
Schy—y—y. — I en vid, fallande kurva kom en ensam storskrakhane susande ned ur luften, så det formligen fräste om vingarna, gjorde en lov efter vattenytan och fällde. — Pang! — Där låg han orörlig på rygg och gungade så sakta i de småvågor, som uppkommit, då han med sin hårda fart tog vattnet. Den uppgående solen belyser skarpt hans orangefärgade bröst och hans vita, med fina, svarta ränder tecknade vingar och sidor och jag sitter just och undrar, om han skall vara väl skjuten nog för att kunna stoppas till rumsprydnad, då en tilltagande, skarp vissling kommer mig att rycka till och ofrivilligt böja mig ned.
En svärm knipor kommer dängande i sundet mellan de mitt emot liggande holmarna, ämna sig tydligen först in i fjärden till isbron där, men få se mina vättar och sänka sig hastigt mot vattenytan, göra en kort sväng och fälla.
Där ligga tre blanka tillsammans med sträckta halsar under det en av honorna närmar sig gruppen med huvudet framsträckt efter vattnet. — Ännu är hon ur skottlinjen — pang! —
Som uppsugna av ett skydrag slunga sig de kvarlevande upp i luften i ilande fart och ett kastskott, som jag skickar efter en av de vitblänkande hanarna, resulterar blott i en klar bom.
Nu hör jag dunket av åror bortifrån holmens högra strand och strax därefter skjuter storekans stäv fram förbi udden. Alfred svänger in båten mellan de över vattenytan synliga storstenarna, plockar upp de skjutna fåglarna och säger:
»Det går ju galant det här. Nu tar jag en tur bort förbi Norråsen och småskärena där, mens han skjuter sig några fåglar till, så får jag se, om jag kan komma åt en aling eller par.» Och med det doppar han de långa, sviktande årorna och svänger om udden till vänster.
Nu är det full dager. Solen har så gott som genast trollat fram vårstämningen över nejden och nattfrosten smälter bort i små rinnande, droppande floder från grenar och gräs under det att berget omkring mig blir nästan svart av vätan. Dimbanken där borta över innerfjärdens is kommer böljande fram i stora trasiga, slöjliknande band och driver till havs samt försvinner och samtidigt färgas vattenytan omkring mig mörk av den begynnande morgonbrisen från västan, som sätter småträdens och buskarnas grenar i rörelse och träffar mig med ett svalt drag i nacken.
Hör! Nu visslar det ånyo i luften.
Jag kryper ihop som en igelkott i min skreva och skjuter instinktmässigt fram geväret bättre.
Som en hop stora, vita och brungrå fjärilar kommer en flock knipor susande över Alvaröns udde med sin rasade stenkoja, kastar sig nästan handlöst ned emot vattenytan mitt framför mig och fäller.
Pang — pang! — Där ligga tvenne hanar och driva så sakta utåt för vinden, under det att en tredje, som fått vänsterpipan just som han nådde gränsen till gevärets skottvidd, gungar som en blänkande skumboll därute i sundet mellan holmarna.
Pang — pang! Det var Alfreds tolva, som dundrade där borta öster om Norråsen. Nu får hans gumma färsk stek så säkert som aldrig det, ty den karlen skjuter ej gärna bom.
Solen stiger allt högre och högre och värmer gott ned i min kalla skreva. Alfågelflockarna singla och fara än hit, än dit under full musik där ute i gattet och esomoftast hör jag på avstånd ljudet av flygande knipor, som draga fram över fjärdarna.
Schy—y. Plask! Jag tittar hastigt ut genom öppningen i kojan. — Vad är det för en gynnare, som gör mina knipvettar sällskap? Jaså, en vigg. En liten blånäbb med sin blå-grönskimrande nacktofs och sina pigga, gula ögon. Ja, dig vill jag gärna ha stoppad — och strax därefter har även han vandrat till de sällare markernas lockande vikar och fiskrika vatten.
En svärm storskrak kommer högt upp i luften med kurs nordvart följd på något avstånd av ett par lommar; en flock kacklande vildgäss drar i svinfylking över skogstopparna mot innerfjärden, och kråkor och havstrutar, dessa havsbandets marodörer, fara fram och tillbaka, från holme till holme i farvattnet och söka skadskjutet vilt, någon knipa eller skrak.
På länge har jag nu ej haft något fäll, utan blott sett en och annan svärm fågel draga fram därute i gattet, och då jag varseblir Alfreds sköteka, som sticker fram väster om Norråsens låga udde, stiger jag upp ur min koja och går upp på berget för att sträcka en smula på kroppen.
Ett vin i luften, ett fräsande ljud och då jag hastigt blickar upp ser jag ett par storskrakar susa uppåt stigande allt högre över trädtopparna bakom mig.
Så där är det vanligen. Så fort man reser sig upp efter en halvtimmes väntan eller mer, så nog kommer det fågel och tänker fälla. Men lika gott. Det räcker med dem jag har.
Nu är kamraten i färd med att plocka upp det skjutna och strax därefter skrapar hans båt mot strandstenarna.
»Nåå, vad fick Alfred?»
»Ett par alingar. De låg och matade sig därborta nord på Norråsen, och jag rodde på dem, då de voro under. Men vill han sitta längre?»
»Nej! nu far vi allt hem. Klockan är mycket och sträcket slut. Och jag har nog med fågel förresten.»
Alfred svänger om båten och börjar taga upp vättarna under det jag samlar ihop mina tillhörigheter och gör mig klar till hemfärd.
Ett par knipor komma under visslande flykt susande ned ur luften, men kasta genast skrämda om i en tvär böjning och ila vidare in emot fjärden.
»Det är sig likt varenda gång och varenda vår», säger Alfred, som nu fått upp lockfåglarna och hamnar aktern mot land, så att jag bekvämt skall kunna stiga i. »För så fort man tar upp så kommer det fågel och vill fälla. Det slår aldrig fel.»
Strax efter sitter jag mjukt och behagligt på skinnfällen i storekans akter under det kamraten ror hemåt mot de röda sjöbodarna i vikens botten, som lysa så bjärt i vårmorgonens strålande sol.
»Det finns mer kaffe, om det smakar», säger han plötsligt och drar in årorna.
»Ja, gör i ordning, så skall göken få gala», svarar jag och halar upp min bastomspunna »Black Princess» ur ryggsäcken.
»Skall det inte vara mera socker?»
»Nej, spar på varan. Det är bra som det är.»
»Ja, han sa så, han, som hade eld i håret, också. Men vet han varför han sa dä då?»
»Nej, det har jag aldrig hört.»
»Jo, för nu har jag dess bättre bå ljust å varmt, sa han, tack och lov. — Å gutår nu och tack för mig.» Alfred höjer den bräddfulla koppen, synar ett ögonblick dess underliga innehåll, där den skurna grädden ligger som vita trådar, men för den så till munnen och tömmer dess innehåll i ett enda drag.
»Nu gol göken!» sa han.
SKEPPAR KRUSES PAPEGOJA
»Hallå! — Hallå, you longshore swab!»
Kapten Jonas Kruse stod i sticktröjsärmarna på barkens halvdäck med de framför munnen kupade händerna som megafon.
»Hallå! Goddag farbror och välkommen hem.»
»Come on board!»
I en handvändning stötte jag ut från båthamnen och var strax därefter långsidan fartyget, vilket, ridande för sitt babords ankare, låg och bugade mjukt och sirligt i den dyning av ostligt, som rullade in från havet.
Gubben mötte själv vid fallrepet och en lättfotad pojke bland gastarna tog emot snipans fånglina.
»Glad to see you, lad!» Ett par stadiga dunkningar i ryggen. »Men varför kommer du inte ombord och hälsar på gamla vänner?»
»Jag trodde farbror var uppe hos förvaltaren ännu.»
»Inte! Prat tok! Tullarn är jag klar med och förresten kommer jag ju som inrikare — lossade saltet i Stockholm, vetja — så den saken var snart uppgjord. Men stig in, får vi se, om du känner igen dig.»
Georg-Nicolaus’ gamla kajuta, ja. Den kände jag nog igen, och ytterst litet hade där blivit förändrat — om jag undantager en med gul tofs prydd, kritvit kakadua som med huvudet före äntrade ned mot sin matkopp utefter burens ståltrådsgaller — sedan jag sista gången, en strålande juldag för ett och ett halvt år sedan, var kapten Kruses gäst.
Där stod det avlånga, smala mahognybordet framför den mot akterskottet väggfasta, läderklädda soffan — Ormen Långe, som gubben kallade den — där hängde kontrollkompassen i sin mässingsdosa uppe i skylightet och nickade så sakta i takt med skeppets rörelser och på hörnhyllan stod den vanliga falangen av stora dricksglas kring en vattenkaraff av väldiga dimensioner. Under klockan på förskottet, vilken som förr lät höra sitt korta, distinkta tick, tick, tick, satt aneoridbarometern, väderspåmannen, och upp under det glänsande vita taket lyste rader av breda mässingskrampor uppbärande de hårt sammanrullade sjökorten.
»Sitt i båten, gosse», gubben gjorde en handrörelse mot en av de bredkarmade stolarna vid bordets kortsida. »Stuert!»
Det knäppte i dörrlåset och skeppsstewarden kom inglidande på mjuka smärtingsskor.
»Stuert! Coffe and pistols for two! — Nu, när vi är hemma i Roslagen, skall vi väl dricka nationaldrycken. Eller hur?»
»Ja, har farbror bara någon ordentlig skeppargrädde, så.»
»Om jag har. Lugn i stormen, my beauty. Du skall få gammal rhum, som gnistrar som flytande guld, gosse. — Se här, tag en cigarr så länge.» Gubben sköt en stor låda till hälften fylld med långa, mörka brasilianare över bordet.
Från det väggfasta mahognyskåpet till vänster om soffan, ovanpå vilket kronometern stod i sin brunbetsade låda, hade stewarden under tiden hämtat och satt fram en tung silverbricka och på den placerat lövtunna koppar och fat av blåvitt, ostindiskt porslin, och där bredvid ställt tvenne höga, egendomligt formade och slipade glas — pistolerna, som gubben kallade dem.
»Bästa kaffet, kapten?»
»Of course! What do you think. Tag av den blå javan. — Nåå, gosse! Känner du igen dig?»
»Visst! Det är bara gojan, som är ny härinne.»
»Ja, jag var ju tvungen att skaffa mig något sorts husdjur. Laban, min gamle hankatt, turken, du vet, med halvmånen i bringan, han blev kärlekskrank i England sist och gick i land och fastän jag hade så gott som hela besättningen att leta efter honom bland brädstaplarna på kajen och låg över ett helt dygn längre än jag hade behövt, så var han nach Honolulu gegangen. Såg aldrig skymten av honom. Fick väl fast i något kjoltyg förstås. Så jag köpte mig det här spektaklet för att ha något sällskap. — Nåå, vad heter du i dag?» Gubben lät höra en låg, kvittrande vissling.
»Jacko Poppedry! Jacko Poppedry!» skränade kakaduan från sin plats på pinnen och slog upp den långa gula plymen.
»Bra, stuert! — Ja, visst. — Rhum, ja. — Tag till vänster i facket. Black Eagle skall det vara.»
Det doftade från den ångande heta, bukiga kannan av gammalt silver, som stewarden nyss, jämte sockerskål och gräddkanna av samma modell, satt på brickan, och en tunn sky ringlade sig från dess pip upp mot skylightet. En åt sidan förd skjutdörr i panelen blottade gubbens »giftskåp» och därur hämtade stewarden fram en smal, bastomspunnen flaska, som han med ett vant grepp korkade upp och satte bredvid glasen.
»Se så! Klart till drabbning! Sköt om kaffet, du, så laddar jag.» Och därmed fyllde gubben de konstigt formade bägarna med den simmiga, brunröda vätskan. »Och skål nu och tack för gammalt. Det var fägnesamt att se dig igen, gosse.»
»Skål farbror och välkommen hem. Det är synd, att farbror inte kan lägga upp och stanna över julen. Det är inte långt dit.»
»Nej, dessvärre. Men jag måste ha last i skutan och komma mig ut innan jag fryser fast. Så jula får jag göra i sjön. Och det —»
»Jacko Poppedry, Jacko Poppedry», skränade kakaduan och lutade huvudet mot gallret samt burrade upp halsfjädrarna för att bli kliad i nacken.
»Tyst Jacko, ditt usla djur», hojtade gubben och slog näven i bordet. »Egentligen är det dumt av mig att ha en sådan där skränfock ombord», fortsatte han, vändande sig till mig, »för hon påminner mig alltid om det rejälaste kok stryk kapten Kruse fått i sin dar. Och det var inga falska slängar, må du tro.»
»Kvinnfolk i botten på koppen?»
»Visst! Tacka rackarn för det.»
»Malajtös kanske?»
»Inte den gången. Men engelska. En liten brunett från Peckham Rye, London.»
»Berätta, farbror.»
»Om du så vill. Men först ett glas på fallrepet. Det klarar tankarna. Gutår! — Jo, ser du», gubben Kruse lutade sig bekvämt tillbaka i Ormen Långe och drog ett stadigt bloss på sin glimmande brasilianare. »Det var — låt mig se — ja, det var år 79 på vintern. Ja, det stämmer. — Jag for den tiden som matros på engelska fartyg för att lära mig språket och komma ut på långtraden riktigt, ser du. Och en vacker dag tog jag väl och mönstrade på en ångbåt som rorgängare eller quarter-master, då, för att pröva på den sidan av yrket också. Men det höll jag inte på med länge, ett par, tre resor bara, för jag trivdes aldrig ombord på de där plåtlådorna med deras skramlande vinschar och otäcka kolrök och sot. Nej, tacka vet jag ett gott segelfartyg, du. Där kan man trivas och hålla rent omkring sig. — Tag en ny cigarr, vetja. — Nu bodde jag hos en gammal käring nere i Poplar, då jag låg i land och vilade mig mellan resorna, och gick där på gatorna och drällde och gjorde av med pengar förstås. Och flickor blev man ju bekant med. Tacka sjutton för det. Men jag hade aldrig fäst mig vid någon särskilt, utan bara gått och nojsat med än den ena, än den andra och bjudit dem på teatrar och sådant. — Men så kom jag hem till London en vacker dag med Arthur H. Sullivan, ett klipperskepp på fjortonhundra ton, och det var då jag träffade på Cissy Dale. Hon hade kommit som serveringstös till Yellow Dog, medan jag varit borta och vi blev kuttrasju med detsamma. Och en lång, välväxt och grann jänta var det. Vår bekantskap började egentligen genom att hon tog sig för att ge mig mera tillbaka i växel än jag hade lämnat, skall du se, och smusslade till mig cigarrer och sådant. Till en början lät jag udda vara jämnt, för krögarna tjänade stadigt nog ändå, tyckte jag. — Jag var ung den tiden förstår du och hade nog inte så mycket vett i skallen. — Får jag en tår kaffe. Tack. Brygg dig en ny själv. Det finns gott om varan. — Men så tyckte jag till sist att det gick för långt och sa åt Cissy, att jag inte ville vara med om sådana där affärer, och då kallade hon mig fårskalle och blev sur. — Nåja, herregud, det fanns ju fler krogar och andra flickor, så jag satte inte min fot på Yellow Dog på flera dagar, men så, hur sjutton hon hade burit sig åt, så hade hon fått tag i min adress och skrev och bad mig komma igen. Och det gjorde jag, förstås, för flickan var söt. — Nåja slutet på visan blev den, att vi blev litet smått förlovade och det var det som gjorde, att jag kom att ta hyra på ångare för att inte behöva vara så länge borta. Och hemma hos Cissy i Peckham Rye var jag var och varannan kväll, och blev god vän med hennes mor och en bror till henne, som for som styrman med linjeångare. Så allting var ju så väl som det kunde — trodde jag. — Nej, det här blir för torrt i fockhalsen. Skål, old article, och tack för att du hälsade på gubben.»
»Nåå, funderade farbror kanske på att gifta sig?»
»Jaa, det var inte utan, det. Men tur var, att det inte blev något av, för då hade nog fan tagit bofinken, d. v. s. mig. För jäntan var en rackarunge, när allt kom omkring, och det fick jag dess bättre reda på i behaglig tid. Men då hade hon redan hunnit plocka mig grundligt. Du kan inte tro vad presenter den tösen fick. Ostindiskt silke och smycken av alla de slag.»
»Men hur fick farbror reda på saken?»
»Joo, ser du», svarade gubben och valde ut sig en ny cigarr ur lådan, »sista resan jag gjorde med den där båten skulle vi komma tillbaka till London strax före jul — det kunde man lätt räkna ut, för resorna varade ungefär fem månader — och innan vi gick till sjöss hade jag förstås varit uppe och tagit ett ordentligt adjö utav Cissy. Och då hade hon passat på att bland annat bedja mig om en papegoja till julklapp. Och det kunde jag ju gott lova henne — det var smått tal om giftermål förresten, när jag skulle komma tillbaka — för vi gick ju på Ostindien, och där fanns det gott om varan. — Ja, vi gick till sjöss och gjorde vår vanliga roundabout och så kom vi då också till Colombo. — Nu hade jag fått en ny kamrat den här resan, en londonpojke, Sam Rogers, som kommit i stället för en skotte, som mönstrat av. Och en kväll, då jag var ensam uppe i Colombo och drev och utav misstag kom in i sämsta kvarteret hade jag turen att rädda Sam ur händerna på ett halvt tjog galna hinduer, som han råkat i gurgel med. Han var illa knivskuren och jag fick mig några nyp också, men vi klarade oss ombord ändå med livhanken någorlunda i behåll. Och där i Colombo —»
»Hallå Dick! Hallå Dick!» kom i en genomträngande vissling från kakaduan.
»Tyst ditt spektakel, annars döper jag dig», hojtade gubben. »Ser du, jag brukar spruta vatten på henne när hon blir för svår. Då tiger hon en stund åtminstone. — Var var det jag slutade — jo, där i Colombo köpte jag också Cissys papegoja, en äkta Singapore rock-parrot, som kunde pladdra värre än ett tjog kaffekärringar, och henne hade jag i en stor bur upphängd i taket ovanför min koj. Nåja, vi lämnade Ostindien i sinom tid med last för London och gojan tycktes trivas och ha det bra, men kan du tänka dig, när vi kom ut ur Suezkanalen och ut i Medelhavet, så dog kräket en vacker dag. Det vete fanken varför hon gjorde det, men dog gjorde hon i alla fall. Det var ju rasande retsamt, kan du förstå, för nu hade jag ju ingen goja åt tösen, och timmermannens gråa goja, som jag tänkte få köpa, passade på att dö den också. Kanske var det kylan, som tog livet av dem, ty det var i december månad och kallt som fan i Medelhavet. Snö och hagel ibland, gosse. — Nåja, jag gick där och var en smula hängfärdig och sur och en dag, då vi basade igenom Gibraltar sund, stod jag på undre bryggan och arbetade i lag med Sam Rogers och då frågade han mig varför jag gick och såg så hängfärdig ut. Och då talade jag om att det var för att gojan var död. Men då gapskrattade han och mente på, att en goja var väl inte hela världen. Sådana fanns det gott om. Ja, men den här skulle bli julklapp till min fästmö. Då visslade han till och så sa han: ’En landsmaninna till dig?’ — ’Nej’, sa jag, ’en engelska, en tös från Peckham Rye.’ Då må du tro han spetsade öronen. ’Peckham Rye’, sa han. ’Vilken gata då?’ — ’Joo’, sa jag, ’Bell Street 14.’ — ’Hör du’, sa han då, ’det är väl aldrig Cissy Dale du är förlovad med?’ — ’Stämmer’, sa jag. Då, må du tro, fick jag nyheter till livs. Sam var själv från Peckham Rye och kände mycket väl till Cissy och visste, att hon var riktigt förlovad med en karl, som var till hälften yrkesboxare, fast hon för tillfället och med fästmannens vetskap gick och drog med en fårskalle till dutchman, som hon plockade på både det ena och det andra och tänkte narra att köpa möbler och allt för att sedan i behaglig tid låta den ordinarie fästmannen ta hand om honom. — Snyggt uträknat, vad? — Och fårskallen! Det var jag, det. — ’Och’, slutade Sam, ’du gav mig ett gott handtag i Colombo sist, när du klarade mig från hinduernas knivar, så du kan ju anse den här upplysningen som en liten avbetalning på min skuld. Och förresten — säg bara ifrån, när du behöver nästa handtag, så är Sam Rogers din man.’ — Men skål, gosse. Drick i botten för gamle Sam. Det var en hedersknyffel till karl.»
»Och hur gick det sedan, farbror?»
»Joo», svarade gubben och lutade sig på nytt tillbaka i soffan. »Sam rådde mig att ge Cissy blanka fan och inte visa mig där mer, utan skaffa mig en annan fästmö, men då sa jag: ’Nej du, Sam, en papegoja har jag lovat henne till julklapp och en goja skall hon få, fast det kanske inte blir utav det slag hon skulle önska.’ Och så slog vi våra kloka huvuden ihop och lade råd.»
»Och det resulterade i?»
»Jo, det resulterade i att när vi kom in med båten till East India Dock ett par dagar före jul, så satt det en ny papegoja i min bur, som var så grann, så djädrans grann, så du har då aldrig sett dess make. Och knappast någon annan heller förresten. För den gojan var en tuppkyckling, som Sam knyckt åt mig ur den där stora hönsburen vi hade akter under halvdäck, och den hade vi målat så fin — ja, det var egentligen understewarden, en japan, som hade gjort det — så in i helsikes fin, du, så han sken som en blank silverdollar på en negernäsa. Röd näbb och röda ben och blå och gul och grön och litet guldbrons här och var förresten.»
»Och den där grannlåten gick farbror upp med till flickan?»
»To be sure. Visst fasen. Jag riggade mig fin som tusan hemma hos min gamla kärring i Poplar — hade flyttat dit igen så fort båten var fast i dockan, ser du — och ramlade i väg ut till Peckham Rye en kväll med buren i näven. — Och du må tro jag blev fägnad utav det där falska spöket, Cissy, som nu hade slutat på Yellow Dog och var hemma. Håll på du, tänkte jag, mig lurar du inte längre. — Tösen vred och vände på buren och tittade på sin fina goja, som glänste som bara fan i gasskenet, men bäst det var så sa hon: ’Jag tycker den här gojan ser litet konstig ut, John’, sa hon. ’Han liknar inte andra papegojor jag har sett. Så höga ben han har och så konstiga fjädrar.’ — ’Jaa’, sa jag, ’det kommer sig av att den är så ung’, sa jag, ’och skall snart till att rugga och få nya fjädrar. Men det är en äkta Singapore rock-parrot’, sa jag, ’som kostade mig två pund i Colombo, och när den blir utväxt, så blir det den finaste gojan i hela London’, sa jag. ’Kluck — kluck’, sa tupparackarn och sprätte med benen i sanden. ’Ja’, sa jag, ’det är allt den kan säga nu, men när du får ha den en tid och får lära upp den, så språkar den snart vad som helst.’»
»Oh, you rascal», lät Jacko däruppe i skylightet.
»Och sedan, farbror?»
»Ja, tösen var förtjust, allrahelst sen jag hade talat om, att jag hade både silkesschalar och andra vackra saker, som hon skulle få sedan, och kärringen, mor hennes, log som en lus i daggryningen och visade sina gula betar. Snygg svärmor det hade blivit. Fy tusan. — Det sköljer vi ned. Skål! — Och innan jag gick så bad de mig komma till dem och fira julen — på juldagen då, Christmas-day — så skulle vi tala vidare om hur vi skulle ha det med giftermålet och bosättningen och sådant. — Bosättningen ja, den skulle jag köpa åt den där prisboxarn. Trodde de. — Och så skulle jag inte få komma tillbaka förrän på själva juldagen, för dagarna till dess skulle de ha storstök.
»Och farbror gick dit?»
»Visst tusan. Jag gick dit för att säga dem mitt hjärtas mening och inte var jag rädd om det så hade funnits en hel kalvhage full med prisboxare i huset. — När jag kom dit, finklädd och grann, kom Cissy och öppnade, men jag såg på hennes min, fast hon smilade, den rackarjäntan, att det var ugglor i mossen. Håhå, tänkte jag, hon har kanske luktat på luntan och fått klart för sig att det är en djädrans tuppkyckling, som går där i buren och inte någon Singapore rock-parrot. Men kyss till, ingen rädder här, håll toppat och brassat och klart till manöver bara, Jonas, tänkte jag, så klarar du dig för grundkänning. Och så klev jag på. — Inne i förmaket var det pyntat och fint som tusan och där satt Cissys bror, som nyss hade kommit hem från Australien, och så en annan kurre, en grov undersätsig rackare, med luggen ner i pannan och lömska ögon. Håhå, tänkte jag, där har vi prisboxaren. Klart att vända och håll spelspakarna i gång. — ’Det här är mister Kruse, Jim’, sa tösen, vänd till prisboxarn och visade med handen på mig. ’Jaså’, sa han då och reste sig upp, ’är det den där sonen av en skabbig hynda, som ger dig målade tuppkycklingar till julklapp?’ — Och sen var det färdigt, må du tro. — Det första jag fick i skallen var buren med tuppkycklingen. — Armar, ben, knytnävar och stolar visslade om i luften, bordet blev liggande som en enda skräphög bort i ett hörn och skänken med glas och porslin gick i däck och gjorde haveri, så glas- och porslinsskärvorna yrde. — Hade jag bara haft prisboxarn ensam emot mig, så hade han fått smörj, det både kände jag och såg jag, men nu hade jag flickans bror i strupen på mig också. Jag slogs för kung och fosterland, må du tro, och satte in slag på de där bägge lymlarna, så blodet skvatt, och trodde ett tag att jag skulle klara mig, men så passade jäntrackarn på — efter ett slag från mig, så prisboxarn gick ner på knä — att ge mig ett nyp över skallen med eldgaffeln. Och då var jag ju såld. — Fram på morgonen sen så hittade en polis mig liggande till hälften avklädd, sönderslagen, blodig och rånad i en rännsten i ett mörkt hål, och sen jag blivit rentvättad och förbunden på polisstationen, blev jag hemforslad till min gamla kärring nere i Poplar.»
»Nåå, träffade farbror aldrig någon av dem senare?»
Gubben lutade sig bekvämt tillbaka i Ormen Långe och lyfte samt beskådade betänksamt sitt bräddade glas, där ljuset från skylightet bröt sig mot den brunröda vätskan.
»Joo du», sade han efter ett ögonblick. »Det gjorde jag. Ett år ungefär därefter råkade jag på den där prisboxaren inne på The Anchor nere i Blackwell och då jag kastade mig ut genom svängdörrarna för att klara mig för polisen, som krogvärden visslade efter, så låg han avsvimmad i en hög på golvet. Och jag tror inte han kvicknade till i brådrasket.»
»Good boy, good boy», visslade Jacko från sin pinne uppe i skylightet.