»Nå hörde ni något vidare av finnarna sedan?» frågade jag, då seglen voro nedtagna och vi kommit igång vid årorna.
»Joo vars. Dä gjorde vi nog», skrattade Matts-Alfred. »Dä vill säja Herman Flink. Inte vi andra. Han träffade på en åv bröderna i sällskap mä fem andra finnar nere på kajen i Stettin en kväll sommarn ätter, å då va di på’n förståss som fluger på en sirapsklick. Men han var inte livad för te slåss just då, utan ba dom gå sin väg, men när dom prompt ville på’n, så slängde han å sej tröja å så sa han: ’ja, dä blir väl ingen annan råd då i jesse namn, än te göra lappkojs åv er sex finnpaltar’, sa han, å mä dä så vräkte han tre i sjön å klådde di andra, så dom vart fel allihop, å måtte ligga på sjukhus å ta igen sej bå länge å väl.»
»Vad slut fick han egentligen då, den där vikingen?»
»Jo, han blev ihjälbiten å ihjälklämd åv en gammal gråskälsståte en vinterdag ute ve Halsaren å dä va ja å Guttorm Hård, som träffa på’n, där han låg. Dä va synd han skulle bli slut, för han va en mä di styvaste skyttar å skäljägare, vi haft här på båda sider om Kvarken på många, långa år, å ja ljuger inte, om ja säjer, att han va nästan lika säker som själva Antti Karialainen.»
SVARTRODDEN
Jag kan ej förklara varför jag under alla år haft en sådan motvilja för Svartrodden, det sydostligaste skäret härute. Många vårmorgnar, när vinden stått vacker ostlig eller nordlig och det sålunda varit ytterst tjänligt att sitta där med vettarna, har jag omöjligt kunnat förmå mig därtill, utan hellre valt andra, mindre lämpliga skär och fått skjuta betydligt mindre, än som blivit fallet, om jag satt mig på Svartrodden. Jag har flera gånger årligen försökt att tvinga mig att ro ditut och ibland varit ända till halvvägs mellan skäret ifråga och det närmast inre, Holmbergskallan, men så har känslan av något, jag vet ej vad jag skall kalla det, blivit för övermäktig och jag har vänt och hamnat på en mycket sämre skjutplats.
Nu har jag emellertid varit där ute.
Det har en ganska egendomlig skapnad det där skäret, ty sett ovanifrån, föreställer jag mig, att det bör i det närmaste ha formen av nymånen med sina smala, spetsiga horn. Dess längdriktning är nodost-sydväst och därför är där det finaste lä, man kan önska sig, för vettar på västsidan mitt emellan de båda »hornen», när ostlig eller sydostlig vind sätter havets vågor i rörelse, och dessutom har man den ypperligaste båthamn, som står att uppleta, strax innanför den södra udden, en bergskreva lagom bred för farkosten och vars botten, slät som ett golv, reser sig i en lagom stigning från tångskogen där nedanför.
Själva skytteplatsen, som befinner sig så gott som ända nere vid vattenytan i en annan skreva alldeles nedanför skärets mittersta, högsta punkt, har formen av en bred karmstol med lagom bakåtlutad rygg, och med en gammal sjötröja eller något sådant under sig samt klädd så, att man ej allt för mycket bryter av från det omgivande bergets färger, sitter man där utan skjutportar omöjlig att upptäcka för den sträckande sjöfågeln.
Ett skotthåll ut från bergets västra sida stupar bottnen tvärdjupt ned och vattnet där är så svart, så svart, att platsen runtomkring verkar en hemsk bottenlös grav, och stirrar man länge ned i det mörka djupet, kan man snart sagt inbilla sig vad som helst. På östra sidan däremot finnes visserligen först en djup, ganska bred ränna, men sedan vidtager det med rätta fruktade Sydostbrottet, vars skarpa och giriga stentänder borrat sig in i månget fartygsskrov under tjocka och storm och vars vajande tångknippen famnat mången människokropp under årens lopp. Vid stilla väder eller laber bris anar man icke rovdjuret, som ligger där dolt några famnar under vattenytan, men då stormen spelar upp en bottenrevad märssegelspolska och svarta, tjutande vindilar blåsa bort skummet från vågornas toppar, så havet står som en enda rök av fräsande, fradgande skum, då är Sydostbrottet i sitt esse. Då sätter det skuldran mot de anstormande böljorna och vräker dem handlöst tillbaka på varandra, så att det hela till sist blir ett skummande, kokande helvete, under det att brottets rytande överröstar själva stormen, då det slungar kaskad efter kaskad av sjudande, fräsande fradga högt upp i luften.
På nyår, då drivisen kommit i gång på allvar, brukar skäret verka en veritabel isfästning, när efter en storm, som staplat upp massor av drivis på hällen, dessa fått frysa ihop vid gnistrande kyla. En gång fann man en av byamännen sittande ihjälfrusen därute bland isblocken. Han hade dumdristigt nog ensam gått ut i sälisen för att leta efter kut och blivit lockad för långt bort. En rykande nordlig storm, som kom som en blixt från klar himmel, bröt i ett nu upp ismassorna och han, som med knapp nöd, som det syntes, hann rädda sig i land på Svartrodden, frös ihjäl i en skreva mellan isblocken på skärets insida. Det var en hemsk syn, sade de som funno honom, och man tog ej gärna iland på skäret sedan under den närmaste tiden, ty han »gick igen», påstod man, och bringade dem ofärd, som vågade sig dit.
För ett par veckor sedan tog jag emellertid mod till mig och for ut till Svartrodden en härlig, ljum natt, när en laber ostsydostvind krusade havet och en sakta dyning med mjuka rörelser varsamt sköljde över skärens låga hällar och strändernas slipade rullstensblock, som visade sina hjässor något över vattenbrynet.
Det fanns ännu gott om ungprackor där ute bland klabbarna och som jag gärna ville ha litet eller rättare sagt mycket dun till kuddar åt mina ungar, tog jag vettarna ur deras tunna i sjöboden och rodde vid tolvtiden ur hamnen. Till Holmbergskallan gick rodden flott, men sedan vilade jag allt på årorna och tog och tittade bort emot Svartrodden, innan jag fortsatte, och jag erfor en fullkomlig känsla av obehag, som ej lämnade mig en minut, förrän jag hunnit över »svart vatten» och kommit in mot skäret. Då var obehaget som bortblåst och jag njöt i stället i fulla drag av att få sitta ute på det yttersta skäret i havsbandet en högsommarnatt, då havet viskar och sorlar, morgonrodnaden tager vid innan himlen någonsin hunnit mörkna i väster och fågellivet därute börjar.
Måsarna voro förstås som vanligt de första som vaknade och singlade omkring för att bland annat se efter var byamännen lagt sina skötar, så att de kunde passa på och få sig ett rävamål av de strömmingar, vilka sluppo ur garnen vid upptagningen och hel- eller halvdöda flöto omkring i vattenbrynet. Därpå kommo tobisgrisslorna, små, kolsvarta kryp med vita vingspeglar och röda fötter, som snurrade omkring hit och dit, av och an tätt efter vattenytan alldeles som läderlappar om kvällarna. Men sedan började prackorna visa sig. Fem stycken kommo dängande från de inre småholmarna med kurs rakt på mina vettar och framkomna reste de sig nästan kappraka i luften, så det fräste om vingarna, för att stoppa den ilande farten. — Jag höjde geväret. — Först högerpipan — klick. Fördömt! — Så vänster — klick.
Prackorna, som tydligen anade oråd och ej hunnit fälla, gjorde en tvär sväng och försvunno bakom södra udden och jag öppnade mekaniskt geväret och tog ut patronerna, som jag själv laddat föregående dag av Eleys gröna hylsor, alldeles nya, för att undersöka var felet kunde ligga. Stiften hade gjort sin skyldighet, det visade tvenne djupa gropar i knallhattarna och det var sålunda de senare, som ej tänt. En ren tillfällighet naturligtvis. Bättre lycka nästa gång.
Under tiden hade det brisat upp något och en av mina vettar, som fått för långt vakareband, drev intill en annan. Som detta ju ej var vidare lämpligt, gick jag i båt och rodde ut för att ordna saken och hade just tagit de första årtagen igen mot skäret, då trenne prackor syntes komma rätt åt mig efter vattnet. Att hinna in med båten och ned i mitt gömställe var ej tänkbart och därför drev jag båten med ett par hastiga årtag in under berget och högg tag i geväret, som låg bredvid mig på toften.
Med duktig fart kommo de tre och då de inom gott håll gjorde samma manöver som de förra för att fälla, krökte jag fingret kring högertrycket med korn på tvenne — klick — nå vänster då! — klick.
Samma historia igen. Prackorna åt Helsingland och där satt jag på nytt som en idiot med mina mörkgröna patroner i handen.
Ett ögonblick tänkte jag ge mig i väg, men hur det var, laddade jag om för att försöka på nytt, och hade strax därefter det nöjet eller rättare sagt den förargelsen att se en ensam pracknisse susa om norra udden och plaska ned bredvid vettarna.
Med stark fart sam han upp mot dem och jag riktade in kornet just i vattenlinjen, något framför hans spräckliga bröst — klick — och klick igen med andra pipan.
Nu gick jag i båt och tog upp vettarna, ty att få ett skott att brinna på Svartrodden tycktes ej vara möjligt, och i sakta mak rodde jag nedåt Holmbergskallan och Vespskär, utanför vars södra udde jag hade mina torskrevar lagda. Jag hade drivit ut dem föregående afton för ostlig vind, så det skulle nog gå lätt att få in dem också, när nu vinden stod från samma kant, och sedan jag fått vakarekubban in i båten, satte jag mig i aktern med revlådan över knäna och började inhalandet.
En sida kom in — inte ett liv. Så nästa tjugufem krok — där lika mycket. Betena alldeles orörda. Vid början på tredje sidan var det fast i botten och bråka hur jag ville, fick jag ej loss reven, utan den brast till sist trots att den var så gott som ny och duktigt stark.
Py-y-y. — En liten vikare stack upp huvudet ett halvt skotthåll från mig och blåste, men försvann strax. Geväret låg inom räckhåll och då han kom upp på nytt, small det.
En våldsam virvel i vattenbrynet, ett ögonblicks väntan och upp kom han igen med halva kroppen över vattenytan — pang.
Liggande på sidan som en indian sam han runt, runt i vattnet och jag rodde så hårt jag kunde för att få tag i djuret, som for fram som en torped, så fradga och skum sprutade. I ett nu kom han rätt på båten och jag lyckades med vänstra handen få tag i en av bakskrevlingarna och trodde mig säker om mitt byte, då han med ett våldsamt kast slet sig lös, vände sig på rygg och sjönk med framskrevlingarna utsträckta och den ljusa buken lysande i det grönblå vattnet.
Han sjönk sakta allt djupare och djupare ned med huvudet bakåtlutat. Det var en otäck syn. Det såg ut som om ett barn hade sjunkit.
Jag har ej varit på Svartrodden sedan.
NÄR LEKSTRÖMMINGEN KOMMER
»Hallå — hallå!»
Jag vände mig om, där jag stod på vedbacken sysselsatt med spräckandet av en nyss uppbruten och hemforslad tyrestubbe, och fick se Matts-Aron komma klivande med långa steg över hagen rakt emot mig. Bråttom tycktes han ha mer än vanligt, ty benen, nedstuckna i höga sjöstövlar, hjulade på duktiga tag och den tunna blåtröjan riktigt fladdrade av farten. Med ett ryck slängde han upp grinden, sköt upp mössan från sin svettiga panna och klev fram.
»Gu kväll! Dä va bra ja träffa honom hemma. Ja har sprungi som en tok å —»
»Vad i all världen står på, Matts-Aron? Skall jag bli böneman för honom hos Nils-Gustavs Lotta?»
»Äh! Prat tok! Dä har inte hin tid mä kjoltyg nu inte. Nej dä ä lekströmming förstår han, tunnvis mä lekströmming. Han ä på väg hit nu mä nordan, som har stått å tuta i dag, å kommer säkert te stå tjock som en gröt ve di yttre känningarna, på Nygrynnan ve Sydostrodden för exempel. Bergs Matts-Johan å Hellman i Bjurön fick elva tunner på två skötrader ve Ramvikshällan i natt som va, fick ja bud om’et nyss åv en gammal skeppskamrat, ja har däroppe, Wickmans Denis, puckelryggen, han vet, å dä är ju inte långt därifrån te Sydostrodden, så där blir nog strömming i natt. Dä va fullt mä måsar, som for å väsnas och fiska i have, såg ja, när ja gick förbi Klarhamnsviken, å dä ä ett gott varsel, som han vet, så nog ä lekströmmingen i farten, dä ä säkert dä. Blir han mä?»
»Vi skulle ligga ute i natt då, menar Matts-Aron?»
»Jaa, dä blir nog säkrast te ankra båten därute å koja oss, sen vi lagt skötraden, för dä kan ju bli väder på natta å mina bragder ä för goa te mista. Vi tar fällar å filtar mä oss, så klarar vi oss nog, för han ä ju inte kall. Nåå, kommer han?»
»Ja, kyss till. Men vilken tid skola vi fara då?»
»Tvärt, på eviga momangen, så ingen ann tar bort skötplatsen för oss. Jag ska bara kuta hem å rusta lite mä proviant å kojkläder, så går ja ner te sjön å stenar på garna. Ta ett stadigt mål mat mä sej å gör sej klar å kom sen ner, så far vi.»
»Right, old shellback. Jag skall komma i rödaste rappet.»
»Dä va bra. Adjöss då på en stund.»
»Adjö.»
Till följd av den sena våren och sommaren hade krokskötsströmmingen vistats under land långt in i augusti månad och byamännen hade fiskat duktigt för att dels sälja färsk, dels salta ned till vinterbehov. Nu hade dock ej någon strömming funnits att få under flera veckors tid och man avvaktade därför med otålighet tidpunkten, då lekströmmingen skulle visa sig, och man skulle få göra riktiga »stortag» med skötarna. Visserligen var ålfisket i full gång och man hade jämt göra att sköta de tunga, svårhanterliga bragderna, som under »mörk måne» kunde giva goda fångster ända upp till en sextio à åttio stora havsålar på tio, tolv ryssjor under en morgons vittjning, men så pass mycket tid fick man taga sig från detta och andra arbeten, att man ibland kunde sträcka några nätrader på de grundklackar, där höstströmmingen gick och lekte under sin färd norr ifrån.
I hast fick jag på mig sjökläderna och stövlarna, rullade ihop ett gammalt täcke och några filtar, vilka snördes in i en bärrem och var snart på väg ned till sjöbodarna med dessa saker i ena handen samt en korg med proviant i den andra. Aftonen var klar och vacker, solen var som bäst i färd med att sjunka på västerhimlen och den friska, nordliga bris, som stått under dagens lopp, hade nu mojnat betydligt, fast ett sakta brus ännu hördes från havet, där smådyningarna skvalpade mot strändernas rullstensblock och hällar samt skärens slipade, gråbruna sidor.
Matts-Aron var redan nere, hade halat sin stora segelbåt långs med bryggan och rest masterna, samt var nu som bäst i färd med att stena på och nacka in sina bägge skötar, ett arbete, som jag tvärt högg in på, för att ej spilla tid.
»Vore väl om brisen stog, så vi kunde komma ut te Nygrynna i rödaste rappe», sade han. »Sköta bör vara ute inna sola går ner, å di hadde nog vari lagda för länge sen, om Denis Wickman sänt bud förr. Men samma ä dä, vi hinner nog, å bästa skötplatsen får vi, för ja sir ingen åv dom andra karlarna ute. Dom tror nog inte att lekströmmingen ä i farten än, men få si då. — Ä han klar? Dä va bra. Ta då hit vakarna, som ligger där borta på ålsumpen, så reser vi.»
I en handvändning var båten flott, seglen satta och vi på väg ut ur hamnen mot havet, som låg där så vackert i kvällsbelysningen och där stora ångare och seglare syntes på sin väg från eller till lastningsplats. Solen lyste på de barlastade båtarnas röda mönjebälten och breda nationsmärken på bogar och låringar, fiffade riktigt upp de gamla Östersjöhalarnas svarta träskrov, rigg, segel och rundhult och sände en lång, stark ljusflod i vårt kölvatten, som bubblade och porlade av farten. Båten höjde sin skarpa stäv för varje större våg, rände den så med kraft i den nästa, så skummet pärlade på bogvattnet och med lä reling nästan nere vid vattenytan lågo vi för babords halsar ut emot Sydostrodden, vars kullriga mittparti syntes över den flata, låga delen av Prästhalsen.
»’Dä smylar härligan, dä här’, sa Råby klockare om psalmen», grinade Matts-Aron. »Han friskar nu ett tag i solnedgången å då mojnar han nog ur alldeles te natten, så vi behöver inte vara oroliga för bragderna, tänker jag.»
Med god fart ströko vi förbi Killingen, Utterhällan och Borgen och voro efter en stunds segling uppe vid Sydostrodden. Båten lades upp i vind, seglen gjordes fast och masterna togos ned och sedan vi sackat något och gubben med hjälp av gamla märken och krysspejlingar fått reda på Nygryndan, började läggningen av skötarna, och innan solen med sin undre kant berörde storskogen i väster, voro redskapen ute och de stora trävakarna lågo gungande i vågorna, vilka liksom vinden allt mer och mer tycktes avtaga och lägga sig till ro.
Vi togo oss därefter ånyo upp i lä under Sydostrodden, släppte draggen och gåvo båten tillräckligt ankartåg, varefter vi gjorde klart för kojning med seglen och de medförda grejorna. Ingen av oss kunde dock ännu tänka på någon sömn, utan sedan vi fått oss litet mat och kaffe och piporna kommit i gång, började vi språka om ett och annat under det att vi njöto av de växlande scenerna omkring oss, en härlig solnedgång i yttersta havsbandet.
»Nåå, Matts-Aron», sade jag, då vi slutat tala om kriget, minor, grundstötningar och kaperier, »hur skall han ha det med Nils-Gustafs Lotten?»
»Äh, dä vete rackarn.»
»Vad! Skall han inte gifta sig med flickan?»
»Joo, joo, dä tör nog hända dä, men dä brådskar väl inte, i vart fall inte i år mä di här dyra tiderna. En har ju knappt råd te leva ensam, vetja, mycke mindre föda två munnar.»
»Ja, men Nils-Gustaf är ju inte barskrapad, så Lotten får väl en del med sig i boet.»
»Ja, vet ja. Dä har gått klent för’n i år, för inget hö fick han stort på ängarna, för dä torka mest bort i juni, rågen hanses låg kullvräkt å blev skämd utå dä där välsignade åskregne, vi hadde förra månan, å samma sak blir dä väl mä potäterna, som han satte på lerjord, toker. Näij, ja tror vi pärrar lite, i vart fall te nästa år, å ho väntar nog, Lotten, för ho ä då inte så snarvacker å inte så ung heller, så karlfolke springer tokiga ätter na.»
»Ja, ja. Akta sig bara, så hon inte skaffar sig en annan fästman och Matts-Aron får stå där med lång näsa.»
»Å prat. Ho ä väl svensk, vetja, å ska väl inte bju te å hantera en, som di där djädrans utländska markatterna gör.»
»Åhå! Har Matts-Aron varit fast för en sådan? Då gick det väl illa, om hon nu var utav rätta sorten.»
»Ja dä va en söt ängel, ska han si.»
»Va det en engelska?»
»Näij, ho va franska, trolle, från en plats, di kallar Bordå.»
»Och hon blev otrogen?»
»Ja, ho hadde väl nån ann kan ja tro, nån fransos förståss, fast ho tyckte dä va bra te få presenter å tocke utå mej, när vi kom i hamn. Vi gick stadigt på Bordå ett helt års tid, sir han, å dä va mä en bark som hette Jolani, en riktig friseglare förresten.»
»Hur blev ni okontanta då?»
»Jo si näst sista gången, vi kom dit mä trälast från Norrland, va ja opp te na som vanlit på värdshuse, där ho tjäna, å ga na en del grejer, som ja köft i England, då vi va där ätter kol. Dä vart kalas åv på kvälln förståss å flera karlar å kvinnfolk kom dä te vårt bord, men någe rackartyg måtte dom ha slagi i mitt dricka, för ja somna som en stock, bäst dä va, å vakna inte förrän långt fram på mårronkröken ve att ja frös, å då ja kvickna ve ordentlit å såg mej om, låg ja på en bakgård å hadde bara en trasig särk å e lortig nattmössa på mej. Alltihop va ja hade på mej på kvällen va gånget, bå kläder å pengar å klocka å hela rasket. Han må tro folk grina åt mej, när ja kom luffandes ner te skuta på mårron. Tvi fasen. Ja tog Denis Wickman å ett par andra mä mej å gick opp kvällen ätter å skulle hålla rejs mä na, men då hadde ho flytta, sa di, å di visste inte vart. Men vi gjorde rent hus ändå vi, å krögarn stoppa Denis ner dubbel i e svinmatstunna ute på bakgårn. Dä va första å enda tage mä utländska kvinnfolk dä.»
»Ja, gör han slag i saken å fria ordentligt te Lotten å gift sig med henne om ett år eller så, så får han en duktig hustru, Matts-Aron. Det är inte gott för mannen att gå allena.»
»Nä, dä ä nog inte dä. En kärring ska en väl ha, inna en blir för gammal å besvärsam, så ja tror ja går å hälsar på Lotten om lördag kväll. Men — aaah — ja tror rakt ja blir sömnig. Dä kanske ä bäst te koja sej å sova en törn. Dä blir en lång arbetsdag i mårron, för ja har alla mina ryssjer te sköta om. Gunatt å sov gott, nu viker jag mej.»
Kamraten rullade in sig i sina filtar på båtens botten och snart förkunnade hans lugna andetag, att han sov den trötte arbetarens tunga sömn. Det började nog att dra i mina ögonlock också, men som jag ville dröja en stund, innan jag följde Matts-Arons exempel, stoppade jag ånyo min utrökta snugga och satt på min toft i godan ro betraktande det mörknande havet. Ångare och seglare hade redan tänt sina lantärnor, här lyste ett rött, där ett grönt öga fram ur skymningen, topplantärnor och ljus ur ventiler glimmade och fyren borta i nord kastade sina starka blänkar över havet, vägledande de sjöfarande. Vinden hade nästan dött ut helt och hållet, sjöhävningen hade lagt sig allt mer och mer och ett sakta sorl hördes nu blott från skärets lovartsida, då den bortdöende dyningen skvalpade emot klippan.
Himlen var fortfarande klar och ren, stjärnorna lyste stora och blanka och månskäran satt smal och blek på östhimlen. Måsarna hade tystnat med sitt skrän för länge sedan, proppmätta efter sin jakt på lekströmmingen, strandskator och rödbenssnäppor hade också gått till vila, men från kärrputorna på fastlandets nordöstra udde kunde jag ibland höra gräsändernas bräkande och snatter.
Pipan var utrökt och John Blund i antågande. Filtar och täcken lades i ordning och på min hårda bädd somnade jag, ljuvligt vaggad till sömns av båtens mjuka rörelser och vyssad av det sakta suset från havet ...
»Hallå! Opp mä säj han sovtuta, dä ä ju stora, ljusa dan, vetja.»
Det var Matts-Arons morgonhälsning, där han pigg och nyter satt upprätt på båtens botten och sträckte armarna, för att jaga sömnen ordentligt på flykten.
I en blink var jag på benen, fick av mig kläderna och tog en långdykning från båtens reling.
»Han ä stortokig rakt mä sitt bada», sade Matts-Aron, som redan slutat sin toalett, d. v. s. sköljt sig i ansiktet med en handfull vatten och lagt in friskt matsnus, »skulle ja blöta mej så där mycke som han gör, så blev ja fel, dä ä säkert dä. Men kvicka sej nu å kom i kläderna, så får vi ta opp. Vi har mycke strömming på skötarna, dä sir ja på måsan. Titta sånt helsikes liv dom för därborta ve vårt skötlägg.»
En kort stund därefter var jag färdig och sättande mig vid årorna, rodde jag bort mot den nedersta vakaren, som höjde och sänkte sig så makligt i den smula sjöhävning, som ännu fanns kvar.
Hela österhimlen stod i brand av solen, vars överkant började visa sig över horisonten och havet låg spegelblankt, ej krusat av den lättaste vindkåre. Stora måsflockar kretsade under larm och oväsen omkring gryndorna, tobisgrisslor foro omkring tätt efter vattenytan och en skara storspovar, flygande i svinfylking, visslade och drillade högt upp i luften över oss. Ett och annat stort sälhuvud dök upp i närheten, för att strax därpå försvinna, vid Revaren låg en ejderkull och »matade sig» och från Gryttebolandet kom den tyska ålsumpen med sin stånkande, puffande motor, för att antagligen göra en påhälsning hos fiskargubbarna i Transkärsvik.
Matts-Aron hade nu krängt på sig oljebyxorna och stod bredbent i båtens akter klar att hugga vakaren, så fort jag fått den intill båtsidan. Hans ansikte och händer lyste kopparröda i morgonsolen och de blekblå ögonen voro med ett lystet uttryck fästade på kubban, som med ett ryck slängdes inombords och vars långa lina och stora sänksten strax därefter halades upp ur djupet. Med ett vant grepp stack han bukten från ögat i skötens överteln, sköt upp mössan en smula, spottade en snusflod akteröver och började inhalandet.
Den breda ryggen böjdes än mer, högra knäet stöddes ett tag mot båtsuden och armarna famnade till sist hela sköten, vars maskor från överteln till underteln voro fullsatta av glittrande, sprattlande strömming.
»’Här sitter dom man i man’, sa Ålands-Mattson», pustade han. »Dä ä tunnvis mä fisk på skötarna. Nu får dom andra gubba lort på sina klor, för nu ä dä Matts-Aron, som tar lekströmmingen för dom.»
Kamraten arbetade så svetten lackade, den saltdoftande, silverskimrande näthögen växte på båtens botten och de hungriga, glupska måsarna snappade bort tappade fiskar nästan invid skötekans sida.
Den första sköten var nu inne och sedan Matts-Aron krängt den andras öga över den aktre roddknapen, rätade han upp sig, torkade pannan med sin storrosiga näsduk, gjorde en ny påhälsning mässingsdosan och högg så in på nytt.
Man kunde ej se själva sköten för fisk, då den kom in, så tätt var den besatt, utan det verkade som om en enda röra av strömming vältrade sig in över båtsuden. Det bubblade och sjöd i vattnet, det blixtrade, glindrade och blänkte. Fot efter fot lyftes in under långa, sega tag, så det formligen brakade i Matts-Arons rygg och armar, och det var med en djup suck av pur belåtenhet, som han drog in sista fliken av sköten, lyfte sänkstenen och kastade den samt ändvakaren bredvid näthögen.
»Nu bjur ja på kask, när vi kommer hem», grinade han i det han rätade på sin värkande rygg, »å vi tar nog två mä, för dä har vi gjort rätt för. Här är fem tunner så säkert som en, å ä dä nu nån, som vill ha färsk fisk, så kostar han femti öre valen. I natt får dom inte en fena, om dom lägger, för då ä stimmet långt sydöver. — Men si! Där kommer sydosten in å dä frisk ändå. Res masterna, gosse, så får vi segla hem å värma opp fötterna på min gamla kaffepanna. I dag ä dä vi, som ä herrar.»
DRYPNÄBBENS TYCHOBRAHEDAG
Om Fimp-Stinas förgjordade kattatroll, Miran, hade haft vett att hålla sig hemma och använda morgonen till att ligga och sova på kärringens uppbäddade pinnskrinda i stället för att smita över vägen vid källan och gå upp i den närbelägna skogsbacken för att lura på småfåglarna, talgoxar, »busklöss» och andra titor, som höllo till där bland enar, ris och bråte, så hade säkert allting gått lyckligt och väl för Drypnäbben, men det var just vad hon inte hade det och därför gick det käpprätt åt helsike för gubbkroken också.
Drypnäbben hette egentligen inte Drypnäbben alls utan Gustav Andersson, men gick nästan uteslutande under det första namnet, därför att under vår som sommar, höst som vinter, i helg som till vardags så hängde alltid en stor, klar droppe och dinglade från spetsen av gubbens stora kruthorn till nos. Han bodde långt uppe i vildmarken i en liten grå, mossbelupen stuga med torvtak på backslänten vid skogssjön Vaspen, i vars bruna vatten gula och vita näckrosor samt Utricularia-arter frodades strax utanför de av tätörten översållade, något sanka stränderna och där det fanns gott om bronsskimrande, högryggiga abborrar och svartgröna, skelögda gäddor och där sträckfågeln ofta plägade vila ut några timmar under sin långa flyttningsfärd höst och vår.
Utom med skötande av sina små åkertäppor sysslade gubben med något båtbygge samt med jakt och fiske och den enda varelse han numera hade att draga försorg om utom sig själv var den gamla stövarehyndan Spela, ty gumman hans, Margret, hade lämnat detta jordiska och blivit nedpåtad i socknens gamla kyrkogård, en halvmil bort på andra sidan sjön, för ett tiotal år sedan. Långt ifrån andra boningar bodde han även, och hans närmaste granne var just kärringa Fimp-Stina i Vassvreten, ägarinna till den rackarns kattan, som genom sin promenad tvärs över vägen, just då gubben kom traskande denna minnesvärda dag, totalt skämde bort hela jakten för honom och bringade honom en otur, jämförd med vilken den namnkunnige Tycho Brahes var som svagdricka mot kaffekask av denaturerad sprit.
Si Drypnäbben kom nämligen, med sin gamla Spela i koppel, en vacker morgon i december med det härligaste jaktväder och lagom nysnö, traskande från sin koja vid Vaspen och tänkte sig upp i Hesslingebackarna, där han lurat till sig jakträtten på livstid av den dumme bondhajen Manne i Flolycka, för att titta efter hararna, vilka nu säkerligen varit uppe och gått under natten och satt sina bomärken i småskogen nere vid åkertegarna, där grönrågen stod, nu fullkomligt dold av det bländvita täcket.
Men hade gubben varit klok, så hade han vänt om hem genast och hängt upp geväret på väggen igen, sedan han mött Fimp-Stinas kattracka, ty det hade varje annan förnuftig människa gjort under liknande omständigheter, men Drypnäbben var karsk och stursk gudbevars och därför spottade han bara de tre reglementerade gångerna och det så ordentligt, så nästan allt läppsnuset följde med, skar av två små barkbitar från sydsidan av ett av de närstående rönnträden, klämde fast den ena mellan hanen och slutstycket på bössan under det att den andra hamnade bredvid finkammen vid spegelglaset i snusdosan och gav sig sedan den onde på, att han hävt all trolldom och allt sattyg, som mötet med katten möjligen kunde ha i släptåg.
Då uttrycket slutstycke som benämning på en del av ett hagelgevär kan förefalla mången egendomligt, vill jag upplysa om, att Drypnäbben vid jakttidens början ställt sin gamla, ledlösa svinrygg i skamvrån och tillhandlat sig en slätborrad »remingtonnare» av svensk-amerikanaren mister Swan I. Swanson, f. d. bondsonen Sven i Tröttåsen, vilken då kommit tillbaka från några års vistelse i Junajted Stäts och köpt »hotellet» nere vid stationen till den smalspåriga järnvägen samt medfört en splitter ny »Vinchäster», som lämpade sig bra mycket bättre vid tjuvskyttet på älg i kronoskogarnas vidsträckta mossar, än den enkla skramla för hagel och rundkula, som han för ett oskäligt högt pris prackade på gubben Gustav i Vasptorpet.
Hade nu Miran varit en vanlig katt, så hade också de förutnämnda åtgärderna ofelbart hjälpt och allting gått gubben väl i handom, men för en katt, vilken liksom Fimp-Stinas har olika färg på ögonen, en svart fläck på höger sida vid morrhåren och därtill svart höger bakfot, skall man akta sig väldigt noga, så påstår i alla fall gästgivare Fast, den gamle skogslöparen, och som jag funnit att allt vad denne hedersman säger är rena, rama sanningen, så vill jag härmed till varjom och enom, som till äventyrs kan råka i samma predikament som Drypnäbben, i tid giva en hälsosam varning och låta dem veta, att därvidlag hjälper varken spottning eller rönnbark eller ens ett skäggstrå knutet om hanen, utan det är bara att göra helt om och lunka hem igen.
Från Vassvreten följde gubben först stora vägen en bit, sedan han återfått balansen efter den överhalning, han gjort, då Spela rusat i koppel vid åsynen av kattkräket, men tog därefter upp i hagen till vänster för att förbi mossen, vars tuvor om höstarna brukade bära röda, svällande tranbär mellan linnearevorna och de glest växande starrarterna och där gamla, gulnäbbade tjädertuppar plägade frossa på lingon, späda tallplantor och kråkbär, fortast komma upp i Hesslingebackarna, där han ej på länge skattat harstammen och där det fanns ypperliga pass vid korsvägar, fall och kolbottnar. I björkdungen satt en svärm orrar och spisade knopp, snöskator och nötskrikor härjade och väsnades i småekarna och enbuskarna vid den fallfärdiga, mossbelupna gärdesgården och några kungsfåglar med sina röda hättor lekte och jagade varandra från träd till träd under oavlåtligt kvittrande.
Uppe vid landsvägen, som löpte rak på ett par ordentliga bösshåll genom ungskogen från Vargdalsgrinden, hittade gubben ett pinfärskt harspår, som stod in till vänster bland buskarna, och då han följt på en bit med hyndan i koppel, fick han se att jösse gått igenom den trasiga gärdesgården, som skilde Flolyckebondens åkertäppor från skogen, samt varit ute på tegarna och krafsat undan snön på flera ställen för att komma åt rågbrodden. Drypnäbben ringade genast och fann utspåret, som klart och tydligt stod upp i backen till höger åt mossen till och där släppte han Spela, som tvärt for i väg som en raket mellan buskarna, och skumpade sedan själv tillbaka till Vargdalsgrinden, för att där på det gamla, beprövade passet vederbörligen salta jösse, då denne kom tillbaka efter första halvbukten.
Gubben hade knappast hunnit fram till grinden, flåsat ut och lagt in nytt matsnus förrän det brakade löst där borta i stormossen, så det sjöng i skogen. Spela måtte till en början legat alldeles tätt efter harrumpan, ty hon formligen skrek, alldeles som en gris, som fastnat i en gärdesgård, och drevet gick som en orkan upp efter åsen ovanför mossen och sträckte ut i en vid båge mot hagarna på andra sidan Flolycketorpet.
Drypnäbben stod där på sitt pass och grinade helt belåtet. De där svängarna kände han igen. Så brukade nästan alla harar gå, som togos upp i närheten och om en liten stund vände nog jösse och komme tillbaka mot upptaget, varifrån han ofelbart satte kurs rakt ned på vägen för att där, efter en del krusiduller och abravinker fram och tillbaka på dikeskanten, göra ett finurligt avhopp, som skulle villa bort den djädrans hyndan, som skrek så förbaskat illa och som tvang honom att gno för glatta livet, där hon låg som en rem efter backen i hans löpa.
Allt det där hade nu den här jössen lurat ut, medan han skvätte och for som en tok därborta i backarna, mente Drypnäbben, men harpalten skulle själv bli grundkuggad liksom många före honom på samma ställe, ty så fort han kom ut på vägen, skulle han komma att göra en kullerbytta för en svärm blyloppor ur gubbens kanon och sedan skulle Spela få sig ett ordentligt busamål av tarmarna och det andra ljuvliga mojset. Så skulle det komma att gå till, jaha!
Jössen hade nu vänt vid nyodlingen på andra sidan ekbacken och kom skenande för fulla muggar nedåt stormossen till, men Spela hade blivit något efter i vändningen. Ty fastän hon hade legat åt värre än hin håle efter en kolportörsjäl, så hade hon blivit konfunderad genom ett par lappkast, som harfulingen hunnit göra vid ett par rotvältor och vindfällen och måst ringa, för att komma på det klara med hans knep, men nu var hon med på löpan igen, så ekot storskrattade i de branta Flolyckebergen.
Drevet gick, så det rungade i åsarna, ty hyndan hade ett sabla gott målföre och det lät som om en hop halvgalna hunner kommit stormande, i synnerhet sedan en rännarehund, beväpnad med en riktig hurrabas, hade kastat sig in på löpan och gjort Spela sällskap. Den vilda jakten närmade sig landsvägen allt mer och mer och Drypnäbben formligen både frös och svettades på en gång, där han stod med tummen på hanen och snuset rinnande i två långa tömmar från mungiporna, under det att de blekgrå ögonen spejande foro fram och tillbaka från vägen till skogsbrynet.
Se där! — Där kom ju haren stor och vit borta i kröken och skalade vägen rakt fram mot grindhålet.
Drypnäbben spände hanen, smög geväret till axeln och väntade, med blicken fästad på jösse över siktet och kornet, att denne skulle komma inom gott håll. Den vita bollen med de svarta öronspetsarna närmade sig allt mer och mer, Drypnäbbens högra öga sökte siktskåran och pekfingret krökte sig om trycket — då det plötsligt frasade i buskarna till höger om vägen och fram på dikesrenen från gångstigen mellan storgranarna klev Flolyckebondens satkärring, Krestin, med silkesschaletten på nacken och en stor ostkakebit inlindad i näsduken.
»Nä si guda, guda Andersson. Dä ä mä te vara ute å jaga», gnällde kärringen. »Si ja kommer från barndope hos Lovis i Tranmyran ...»
Pang! Kärringen snurrade runt ett tag på landsvägskanten, släppte ostkakebiten och dråsade huvudstupa ned i diket under det att haren med ett jätteskutt kastade in i skogen från den plats, som hagelsvärmen piskade sekunden därefter sedan den först visslat tätt förbi snibben av gummans silkesschalett, och Drypnäbben slog ihop klackarna och knäade och neg under det att han svor, så betarna nästan lossnade i gapet på honom. —
När gumman omsider kravlade sig upp efter kullerbyttan och gnodde i väg hemåt för brinnande livet, var Drypnäbben försvunnen, men kärringen var till sin död övertygad om att det var själva Horn-Per i Gustav Anderssons gestalt, som hon mötte vid Vargdalsgrinden i Hesslingeskogen den decemberdagen.
Det här, som hände vid Vargdalsgrinden, eller mötet mellan gubben, kärringen och haren, det var bara början det.
Sedan gumman åkt på ändan i diket med sin ostkakebit och Drypnäbben svurit ifrån sig det grövsta, rusade han i fyrsprång ned efter vägen och hann lagom fram till det ställe, där hans hagelsvärm piskat snön, för att visa hundarna, som kommo dängande, så det skrek i backen, på jösses avhopp in i skogen. Åter gick drevet för glatta livet och Drypnäbben, som ett ögonblick tänkt vända om och ånyo postera sig vid Vargdalsgrinden, ändrade hastigt mening, då han erinrade sig sitt möte med kärringen, och fortsatte därför upp i skogsbacken för att uppsöka ett annat präktigt pass vid ett gärdesgårdshörn mitt i en liten glänta, där han förr dräpt åtskilliga långöron.
Efter en stunds språngmarsch var han på ort och ställe och spottande ut de sista resterna av den gamla mullbänken mellan de halvnötta, gulbruna, glest sittande betarna, klämde han in en frisk laddning i gapet och ställde sig sedan i posityr för att hälsa haren välkommen, då denne efter en stund gjort bukten och kom tillbaka i sin gamla löpa, som stod genom ett hål i gärdesgårdshörnet. Men det blev ej någon bukt av den gången, tack vare Fimp-Stinas katta, utan drevet rakade först i väg upp i Esptorpsbacken, så blev det tappt ett ögonblick och sedan brakade det löst igen och gick rätt ut som efter en linjal för att till sist gå utom hörhåll.
Vad fasen nu då? Hade själva hin farit i haren, efter som han körde i väg på det viset och ej buktade som en hygglig jösse ägnar och anstår! Drypnäbben stod och lyddes en lång kvart och han stod där två och mer till, men inte ett ljud. Tyst som i graven. »Djä ...!»
Det var intet annat än att pallra sig efter och försöka få tag i Spela, den fähyndan, som gav sig i slang med främmande rackor och ej skötte haren och drevet som hon brukade. Drypnäbben stövlade efter i löpan, sur, arg och härsken och hade nu en tydlig förnimmelse av att det komme att gå mer eller mindre åt helsike med jakten under dagens lopp.
Till sist var han då uppe på backslänten nedanför Esptorp, där tappten varit, och då han gått några hundra meter fram efter löpan, fick han väl se hela grannlåten.
Drevet hade gått rätt på en stor sten, på vilken en räv tagit sin daglega och då denne skrämd av oväsendet, som hundarna förde, hoppat ned för att taga på luffen, lämnade han efter sig en så ljuvlig vittring, att lösrackan, som kom först på harlöpan, omöjligen kunde motstå frestelsen att få lukta litet mera på härligheten, utan skuttade av från harlöpan och tog an rävslaget med full hals, tätt följd av Spela. Ack, djä ...! Ett sånt elände. Nu var ju hela jakten förstörd. Visserligen kom nog Spela snart tillbaka, ty hon var egentligen ej så pigg på rävparfymen, fast hon nu lockades med av den andra rackan. Men hon tålde inte så mycket motion nu som förr, utan blev snart tröttkörd och slö, och adjö då med hela jakten.
Drypnäbben var känd för att kunna svära med smak, känsla och övertygelse, men vad han nu presterade, förvånade till och med honom själv. Sedan därpå en tom patronhylsa blivit uppfiskad ur väskan av grävlingsskinn, blåste han både länge och väl och det så ögonen runno och kinderna blånade och till sist fick han då i nåder det utsökta nöjet att se sin gamla hynda komma traskande, rufsig, utpumpad och bedrövlig, på löpan och för att än en gång lätta sitt hjärta överöste han henne med alla de skällsord han kunde hitta på, men Spela hörde inte på det örat utan lufsade bort till en enbuske, under vilken hon bäddade åt sig och började slicka fötterna.
Vart skulle han nu taga vägen? Att taga upp haren på nytt eller att ens stanna kvar här var ej alls lönt, ty skogen var ju full av kärringar, hundrackor och rävkanaljer, så här gick ju allt käpprätt åt pipan, utan det var bäst att ramla i väg till andra marker och försöka lyckan de få timmar, som ännu återstodo av den korta vinterdagen. I kronoskogarna, som gränsade intill Hesslingebackarna, fanns det mycket gott om vilt och gubben hade mer än en gång varit därinne och knipit sig en stek under den tid, då gamle jägaren Hultman levde. Denne låg nog ute i skogen och nosade gubevars, men han var för tung på foten och svag i benen och kunde därför ej gno omkring, som det fordrades för att hålla tjuvskyttar från markerna, och till följd därav hade också Drypnäbben under årens lopp skjutit både hare, skogsfågel och rådjur så gott som mitt framför näsan på honom. Men nu tordes han inte titta dit, ty nu hade en ung kraftig karl, kronojägaren Hallgren, efterträtt den gamle och höll ordning i markerna, så det var både lust och glädje däråt.
Bortåt Lillsjödalsskogarna kunde han gå, fast han då måste kliva förbi skogvaktarebostället, för att komma fortare fram, men om han toge patron ur geväret och höll Spela i koppel, så kunde varken hin eller skogvaktare Hallgren hindra honom. Sagt och gjort. Sedan han därför fått kopplet på hyndan, som nu något så när blivit hund igen, och fått patronen ur geväret, gick han tillbaka till vägen och följde den några bösshåll nedåt, innan han tog av på den upptrampade skogsstig, som över en aspbacke ledde förbi skogvaktarbostället. Kommen till gårdsgrinden, marscherade han morskt rätt över planen utan att se en kotte och dök in i skogen på andra sidan åkertäppan. Härifrån ledde en uppkörd skogsväg över backen ned till den smalspåriga järnvägslinjen, som genomskar Lillsjödalsmarkerna, och efter en rask gång på en tjugu minuter eller så, var Drypnäbben nere på banan och började följa den nedåt sina hemtrakter till.
Inga spår såg han under den första kilometern, men då han hunnit strax bortom den röda grinden, där skogsvägen ledde in till Harringemossen, stod ett hartramp ut från backen ned i diket vid banvallen och upp bland granarna. Gubben strök genast kopplet av Spela, som nu blivit tämligen kry igen och genast tog an slaget, och som han tänkte sig att järnvägslinjen absolut vore det bästa passet, stannade han kvar och satte sig på en liten hög sleepers, för att invänta tidpunkten, då hyndan behagade resa jösse.
Det stod ej länge på måntro, ty harfulingen satt i mosskanten, och snart galltjöt Spela av iver, där hon gnodde i väg tätt efter harrumpan. Drypnäbben stod som en droppe med ögonen på skaft, kramande kolvhalsen, så han blev rakt svettig i näven.
Bukt på bukt gick det där uppe i skogen så ekot storskrattade i åsarna, men tror någon att haruslingen gick ned på banan. Nej då! Visst inte! Han aktade sig allt väldigt noga för det han, utan han gnodde karusell där uppe i myren ideligen, ideligen och hyndan blev allt längre och längre efter ju trassligare härvan blev. Till sist bröt tålamodet för gubben. Det skulle hin stå där på banan och vänta på harsaten, som inte kom. Nej, det vore nog bäst att knalla sig upp i mosskanten, om man ville ha något med av kräket, som troligen inom kort, tack vare sina konster, totalt villade bort hyndan, så det hela resulterade i en ohjälplig tappt.
Sagt och gjort. Drypnäbben stack i väg genom röda grinden och upp i skogen, där det var tunggått som bara rackarn, och kom omsider sjöblöt av svett till kanten av mossen. Där hade mycket riktigt slängpolskan gått fram ett par varv och på en liten kulle vid en glänta mitt emellan de båda löporna ställde sig nu gubben för att lura haren, som var på återväg för tredje gången med Spela långt efter sig. Nog hade han haft en förgjordad osmak förut hela dagen, tack vare Flolyckakärringen, rävafulingen och byrackan, som kastat sig in på drevet, men nu djädrar anittlingen i nåder skulle knivkastningen börja på allvar, så fort han fått den här harpalten i väskan, ty han hade goda marker hela vägen hem, litet kronoskog och det ena med det andra, så inte skulle Gustav Andersson komma tomhänt hem, fast det hade klimpat sig i början. Å fasen heller, och —
Något blåvitt skymtade fram mellan ett par smågranar ett stycke framför honom och i ett nu fick han se jössen, som med de svarta öronspetsarna rakt till väders, kom rätt på honom. Ännu var han utom lämpligt hagelhåll, men Drypnäbben förde ändå geväret varligt till skuldran, sedan han spänt hanen med fingret på trycket, och kornade på haren, som fortsatte sin lunk rätt fram och nu lade öronen bakefter ryggen, i det han kröp under en lång slokande grangren och kom fram i gläntan.
Nu! — Klick — Va fasen ...?
Drypnäbben sköt varligt fram högra handen något, så att han fick tummen på hanen, som han spände på nytt med geväret fortfarande vid axeln, och siktade på den stora jössen, som trygg för Spela satt sig för att lyssna vid det ovanliga ljudet vid klickningen.
Nå, men nu djädrar ... klick.
Haren i väg som en raket, gubben ryckte ned geväret, slet upp hane och slutstycke och storglodde i patronläget. — Tomt, absolut tomt.
Ett ögonblick stod Drypnäbben i samma ställning, men så stack han in högra pekfingret i patronläget, liksom för att leta efter något, riktade därpå ögonen mot höjden med ett uttryck av namnlös ilska, under det att det ryckte i mungiporna och hakan darrade.
Så exploderade han. Bössan fick sig en släng, så hon åkte bort i närmaste busksnår, mössan trillade av och den gav gubben en så mordisk spark, att hon singlade upp i en gran och blev som Absalon hängande mellan himmel och jord, och till sist tog Drypnäbben till att hoppa jämfota upp och ned, upp och ned under det han grät, svor och stäade på en gång.
»Stä — stä — stä — stähä — djädrar innerligt — Spela — Spela — stähä — faen — stä — stä koss i jisse välsignade — stä — stäääää di sathynda — stääääää — mitt förgjordade fä, som tog ur patron — stä — stä — stähä — Spela — dä ä kattafan, som ä skulden te alltihop — stääääää — å Fimp-Stina den förgjordade trollpackan — stääää — — — — — — — — —»
Till sist orkade gubben inte mer, ty han var hes som en korp och schackmatt därjämte, utan han sjönk ihop på en tallstubbe och satt där som en gammal uv och bara glodde på harens avlopp, när Spela till sist, gläfsande då och då, kom gående på löpan, sur och utschasad.
När Spela hunnit fram i gläntan, reste Drypnäbben resolut på sig, fick fram kopplet ur väskan och krängde det över halsen på hyndan, varefter paret marscherade tillbaka i gubbens gamla spår, för att genom röda grinden komma ut på banan igen. Det skulle hin jaga mera i dag, allting gick ju käpprätt åt Helsingland. Tänk bara att en så gammal jägare och skogskarl, som han, totalt kunde glömma bort att han tagit patronen ur geväret, som han gjort, för att vara säker för skogvaktaren, då han gick över dennes gård och snibben av kronoskogen. Vad skulle hända härnäst? Nästa gång glömde han väl bössan hemma eller tog grisen i koppel i stället för hyndan.
Drypnäbben hade nu kommit ut på banan och följde den nedöver några meter, men plötsligt tvärstannade han och storglodde på banvallen. Var det inte det han kunde tro. Var det inte själva tusan? Här stod ju harspåret tvärsöver. Nu, när han inte fanns där, passade det naturligtvis jössen att skumpa över. Naturligtvis. Tacka f-n för det. Det var så i stil med allting annat.
Men skulle han nu släppa på igen eller ej? Det var just frågan. Kanske borde han släppa. Visserligen var det ju kronoskog på andra sidan banan, men vad betydde det. Inte ett sabla dugg. Här skulle han nog klara sig för den rackarns jägaren Hallgren, om han också komme. Haren var ju upptagen på andra sidan banan och ville således tillbaka dit igen, när han gjort bukten i skogsbacken mittemot, och med all säkerhet kom han då i sin gamla löpa och blev lätt att knäppa, när han kröp igenom hålet i snökammen vid sleepershögen, som han gjort, då han kröp under ståltråden till stängslet. Ty nu fanns det skott i bössan. Djädrar anacka. Jo, det var bäst att låta Spela löpa igen. Oturen skulle väl för hundra gubbar ge med sig någon gång.
Sagt och gjort. Kopplet ströks av hyndan, som villigt nog tog an spåret, och snart ljöd musiken igen taktfast och säkert. Drypnäbben log där han stod på banan. Nu mente Spela allvar, det hörde han på tonen, och harpölsa skulle hon få för sitt välförhållande, då jösse gått bukten ut och stack fram nosen vid sleepershögen. Ty då skulle det smälla. Var lugn för svenska folket.
Som en olja gick drevet där uppe på åsen och det lät som det ljuvligaste strängaspel i öronen på Drypnäbben, där han stod bredbent på banan med färdigt gevär. Spela, det var allt hyndan hela dagen det, fast hon var litet till åren, men den blåsvansade djädervulen skulle ta både Fimp-Stina och hennes leda katta, så fort lägligt tillfälle gavs, det svor både han och Gustav Andersson på och med det ställde han sig riktigt tillrätta, ty nu hörde han på drevet att jössen vänt och var på återväg.
Aj aj aj, det gick som det varit smort ned för sluttningen åt banan till. Nu kunde haren få komma när som helst och den här gången skulle han allt få se på gnistor.
Ett rasslande, surrande ljud kom Drypnäbben att vända sig om och där borta i kröken, ett par skotthåll ifrån honom, kom banvakten dängande på sin dressin, så det sjöng och klingade i skenorna.
Haren, som just var i närheten och tänkte smita över banan, blev skrämd av slamret från dressinen, gjorde ett lappkast och skenade i väg bortöver igen under det Drypnäbben, som stigit ur vägen för banvakten, skummande av ilska fingrade på geväret, som om han haft lust att sätta skott i karlen, vilken nu genom sitt uppträdande på skådeplatsen totalt skämt bort jakten för honom. Spela, som försprungit sig vid jössens tvärkast, kom rakande i den gamla löpan ned på banan, blev haffad av gubben samt kopplad och så bar det i väg med det värda paret upp i skogen till högen med kurs rakt hemöver, ty det var långt lidet på dagen och någon mera jakt kunde det ej bli tal om. Det var nog inte lönt att försöka, ty om han också träffade på ett harspår under hemvägen och finge upp, så hände det väl något nytt sattyg, ännu galnare än de föregående.
I långsam takt bar det i väg omkring Harringemossen och upp mot åsen, från vilken terrängen sluttade ned mot den lilla Nögleån och hans hemtrakter vid sjön Vaspen. Nedför backen gick det något lättare och Drypnäbben var snart nere mot ängarna, där stora holmar av videbuskar och sälg omväxlade med små öar, bevuxna med al, asp och björk. På hösten hade ån till följd av det myckna regnandet svämmat långt över sina bräddar och vattnet stigit högt upp på den sanka marken ända in mot kanten av storskogen. Innan vattnet hunnit sjunka tillbaka, hade alltihop frusit till vid skarp, långvarig kyla och på dessa släta flak mellan de skogbevuxna holmarna hade sedermera snöfallen brett ett slätt, jämnt täcke.
När Drypnäbben kom ned till början av de tillfrusna ängarna, stod där ett fint, nattgånget harspår och lockade så frestande. Det var då själva rackarn. Det hade varit bra mycket bättre om han ej sett ett fjät av någon sort under vägen hem, ty nu blev han ju så gott som piskad att släppa på igen. Det kunde inte hin låta bli. Av med kopplet och så upp med jösse, Spela.
Hyndan lät ej bedja sig två gånger, ty nu var hon vid humör igen och sugen på harpölsa, så det bar i väg med henne upp i backen i rödaste rappet och efter en kort stund gallskrek hon som en tok, sedan hon skrämt upp haren ur legan och skjutsade honom nedför sluttningen för brinnande livet.
Den, som fick brått, var Drypnäbben, som skalade i väg för fulla muggar för att hinna i håll vid en sänka mellan tvenne holmar, där spetsarna av det släta snötäcket så gott som möttes. Haren var dock flinkare i benen och gubben såg aktern på honom, då han smatt över som en boll och skumpade i väg bortöver; men som han antagligen tänkte göra en långbukt och komma ned på ängarna igen nedanför upptaget, gick Drypnäbben tillbaka igen och ställde sig på lur vid skogskanten.
Det gick som han tänkt sig. Jösse lade riktigt på långskubben och gjorde en duktig lov, innan han vände nedöver igen och stilla som en droppe stod Drypnäbben vid sin enbuske och väntade att få se haren sticka fram ur skogsbrynet.
Men den, som inte kom fram och visade sig, det var jössen det, utan som han troligen tagit an sin gamla löpa och ånyo tänkte kvista över där borta i sänkan, så bar det för andra gången i väg med Drypnäbben som ett skott, för att mota Olle i grind.
Gubben och haren möttes i sänkan, bägge i fullt språng. Bägge tvärstannade bums vid åsynen av varandra och Drypnäbben slängde geväret till ögat. Haren kröp ihop som en igelkott, men just då gubben krökte fingret kring trycket spratt han rätt upp som slungad i luften av en stålfjäder och Drypnäbbens hagelsvärm for frasande ned i snögropen, där jösse nyss suttit.
Efter den betan, som lade lök på den förut betydligt salta laxen, bar det i väg med Drypnäbben raka vägen hemöver och med berått mod travade han också ut på den förrädiska lilla ån, vars istäcke till följd av strömmen ej var så vidare säkert. Där gick han också mycket riktigt ner sig, blev av med gevär och mössa och höll på att få släppa till livhanken också, men tog sig till sist upp, sönderskrapad, lerig och dyvåt. Väl hemkommen tog han en besk och kröp till kojs, men fick ändå lunginflammation på kuppen och hade jag ej kommit upp till Vaspen under en jaktdag kort därefter och fått veta om eländet, hade nog Drypnäbben vandrat till de sälla jaktmarkerna och ej fått vara med om de mer än lyckade färder till Hesslingemarkerna, som vi gjorde följande höst och vinter.
MYR-LASSE
»När allt kommer ikring», sa Myr-Lasse i det han slängde den nyss skjutna och passade råbocken ifrån sig på mossan och sträckte ett tag på ryggen, »så ä dä allt trevligare te jaga på marker, där en har lov te gå, som här, än te smyga ikring å vara ängslig å besvärsam ve minsta knäpp i skogen å vänta te få si skogvaktare å länsmän å fan å hans mormor kika fram mellan buskar å trän. Vi hänger bocken här så länge», fortsatte han i det han drog slidkniven och skar av samt kvistade en bastant gren på en närstående gran, »så får vi hämta’n sen, när vi kommer tebaks från Storflyet. Men nu pustar vi först ett tag å får oss en tugga», och därmed kröp gubben ihop i björnmossan och drog fram sin nötta jaktväska av grävlingskinn.
En frostig, vacker novembermorgon, en sådan där ljuvlig höstdag, då skogen är ett sannskyldigt paradis att vistas i, hade vi gått ut, Per Larsson i Myren, Myr-Lasse gemenligen kallad, och jag, för att få något av de många rådjur, som efter gubbens utsago skulle finnas där i markerna. Jag hade aldrig varit på trakten förr, emedan den låg för långt avlägsen från mitt wigwam, men emedan jag kände Myr-Lasse sedan gammalt och vi esomoftast träffades i skogen under våra respektive jakter, så hade vi kommit överens sista gången vi råkades — efter ett grant rävdrev förresten uppe i vitmossebergen ovanför den egentliga havskogen — att han skulle skicka bud, när han hade tid att gå till skogs härnäst, för att vi två man högt skulle kunna få fresta vår lycka vid en jakt på någon eller några av de många rådjur, som under de sista åren allt mer och mer dragit sig norröver från södra och mellersta Sverige och sen ökats till den grad, att de voro ett sannskyldigt plågoris för harjägaren.
Efter överenskommelse hade jag mött gubben i själva dagbräckningen vid vägskälet en halv mil eller så från mitt hem och sedan vi gått en stund efter slingrande skogsstigar och över obanade vildmarker hade gubben släppt sin gråspräcklige stövare, gamle Harras, som efter ett kort sök fick upp den bock, som gubben just slängt ifrån sig på mossan, och som han »stjälpt ikull», som han sade, i kanten av en myrsträckning strax nedanför ett större fall.
»Jaså, Larsson säger det», svarade jag, som också slagit mig till ro på marken och tagit fram matsäcken. »Ja, motsatsen har han väl varit med om så mycket i sin dar, så han borde ha ledsnat på det. Det var väl aldrig för roligt vid det där hösttinget för en fem, sex år sen, eller hur? Och —»
»Äh! Prata inte om dä där elände nu. Dä va förargligt nog mens dä påstog, å dä va enda gången, förrexten, som di kom på mej mä någe, ska ja säja honom», avbröt den lilla, grå gubben, där han satt hopkrupen som en tomte i den svällande mossan med ryggen stödd mot en väldig gran.
»Jaså, det var kanske rent av enda gången, som Larsson gjort sig skyldig till överträdelser mot lagens bud?» återtog jag, som väl visste, att värre kryp- och tjuvskytt ej existerat där på trakten på många, många år, fast han nu slutat med hantverket — i alla fall till en stor del — och arrenderade marker själv.
»Han ska då alltid spektakla mä gammalt folk. Å nej, enda gången va dä nog inte, skam te säjandes — men samma ä dä — å den länsman, som då tog mej, han trodde nog, att han va djädrans illmariger å slängder i sina stycken, men lika förbaskat lura ja’n allt ett år eller så ätterpå. Å nej, pojkspolingar ska inte tro, att di ska kugga gamla skogskarlar för jämnan heller. Ja ja, ja mente inte honom nu, ja mente länsman Florén.»
»Och honom lurade Larsson?»
»Jo jo men san. Dä va just va han gjorde dä, å dä rejält ändå.»
»Var det också älg?»
»Visst fasen. Å dä va två te på köpe, fast ja bara fick en å en tredjedel mä åv dom.»
»Såå. Nå, hur bar det till, Larsson?»
»Han ä då frågviser å vettgiriger som e gammel käring för jämnan. Men nog kan ja tala om’et alltid, om han prompt vill veta’t. — Har han någe mer kaffe i flaska?»
Gubben fick sig en påfyllning och sedan han svalt den och lagt in sina grejor i väskan, samt fått bort matsmaken genom att stoppa in ett par nypor snus i gapet, började han sin berättelse.
»Jo, si dä va på dä viset», började han, »att ett år eller så ätter dä där välsignade tinget på hösten, då ja vart fast för olaga älgskytte — ja dä va ackurat fem år sen nu — så bodde ja oppe ve bruksskogarna här väster i länet, han vet. Nå, di där bruksskogarna ä stora värre, di, å bra skötte di å sköter jakten där, så där var alltid gott om vilt utå alla di slag, å älgstånd va där på flera håll där oppe i myrarna å vildmarkerna. Ja hadde ju inte lov te gå mä bössa där, gubevars, fast ja skulle låss höra te bruke, utan dä va bara disponenten å bruksherrarna, som fick jaga där, å så skogvaktarna förståss. Di stackarna fick väl knäppa sej en å annan harpalt å lite fågel om årena, men älg å rådjur dä fick dom inte röra — fast nog fasen vet ja, att dom gjorde’t. Nå, ätter dä där tinge, då ja råka så illa ut, hadde ja knappt tagi i nån bössa — ja, den gamla tog di ju åv mej å hund mä, di rackarna — men så på höstkanten, när dä börja på te bli lika så grant i skogen, som dä ä nu, så kunde jag rakt inte bärga mej, utan va ute å loda allt imillan å såg ätter, hur dä såg ut i kärrdrog å mossar, å lite smått sköt ja väl också. Ja trodde nog te börja mä, att ja skulle kunna bärga mej från skogslusten, om ja bara fick gå och knalla å skjuta lite smått då å då — en fågel allt imillan eller någe — men tror nån inte, att den djädrans älgsjuka flög i mej te sist ändå lika rasande. Jo jo men san.»
»Ja, den lär ju vara svår, påstås det.»
»Ho ä’t också, var lugn för dä. Ja, så va dä en lördagskväll, som jag satt hemma i köke å plocka mä mina skjutdoningar å tänkte på älgarna, som ja visste gick där oppe i storskogen — si ja tänkte näranpå lägga i väg te skogs på natten, fast ja inte hadde nån hund, å försöka ändå — så knacka dä väl på dörrn å två stycken karlar kom inklivandes. Den ena kände ja, för den hadde ja både jaga å arbeta i hop mä, men va den andra va för en juvel, dä visste ja inte. Nå, så satte di sej å slog ikring å språka å så frågte di mej, om ja hadde tänkt å gå te skogs någe nästa mårron, men då svarte ja, att ja hadde alldeles sluta mä å jaga å inte så mycke som tagi åt e bössa en gång. — Si ja hadde slängt undan geväre, när som att dä knacka på dörren, si. — Men då sa han som ja kände: ’Dä här ä svåger min’, sa han, ’å en lika gammal å go skogskarl som du å ja, så var inte rädd te språka, du’, sa han, ’å vill du veta mer, så va dä just honom, som länsman Florén var ätter för en måne sen, men inte fick tag i’, sa han. Nå, då visste ja ju var ja hadde mina gubbar, så då sa ja, att ja nog hadde tänkt te gå te skogs ett tag på mårronkröken, men att dä nog inte nytta mycke, när ja inte hadde nån hund.»
»Ja, hund bör man ju ha.»
»Visst dä, visst dä. Men då sa han, som ja kände, å Karl Pers Olof hette han förrexten: ’Vi har en jämthund vi, som svåger min här har fått låna åv en god vän te säj, å den kan du ge dej fasen på tar reda på älgen, om han krokar aldrig så’, sa han, ’så nu tar vi å går i natt’, sa han, ’å du ska bli mä, för du känner markerna bäst, å vi möts ve milstolpen oppe ve röa grinn på Hellmans skifte’, sa han.»
»Och det gjorde ni?»
»Ja ja men. Vi möttes där i aldra första dagningen, å sen vi hadde språka en stund, vart vi bäst skulle gå, så basa vi i väg opp te nåra stora mossar som ligger nord över i markerna. Där gick vi å loda bå länge å väl mä gråhund i koppel, men ingenting fick vi tag i fast vi såg, att dä hadde vari älg där alldeles nyligen. Då drog vi oss ner te sydostsidan utåv skogarna, där dä gick fram nåra stora flyn, som inte låg så långt från gränsen å inte långt från mitt ställe heller, å så gick dä en körväg fram där i kanten. Ja, vi kryssa fram å tebaks ett par slag över dä första fly’t utan te å få någe färskt spår, men när vi kom bort te dä andra, fick vi slag tvärt, å gråhund tog an dä, så vi hadde jämt göra te följa mä. De va alldeles pinfärskt, si.»
»Var det mer än en älg?»
»Ja, vi räkna te fem, som hadde gjort sällskap å gått fram där, å di höllt ihop bra länge ända tess vi kom fram te en mosse, som låg västerut från dom där flyna. Då hadde tre gått rakt fram, men två hadde tagi åv te höger.»
»Och ni följde de tre?»
»Ja, vi gjorde så. Å när vi hadde kommi fram ett stycke te, te nåra tätningar som va där, så börja hund på te bli oroliger värre å streta hårt i kopple å gnissla. Då försto ja, att älgarna stannat å inte va långt borta, men som dä va tätt där värre å svårt te ta sej fram tyst, fast vi kom under vind, så ville ja inte, att vi skulle gå på mä hund å försöka få skott på dom, för ja va säker på, att di skulle höra oss där i moraset å ge sej i väg, så vi gjorde på ett helt annat vis.»
»Jaså. Hur då?»
»Jo, vi gick tebaks ett stycke å så gjorde vi en stor krok te vi kom opp te ett lite fall, som låg strax ovanför den där tätningen, där älgarna stod, å så sa ja te kamraterna innan ja ställde ut dom: ’Dej Olof känner ja å vet, att du kan hålla i ett gevär å har reda på, hur dä här ska gå te, men svåger din känner ja inte alls’, sa ja, ’å därför säjer ja så här: när älgarna nu kommer så skjut, å faller dä någe, så stick’et mä samma, men rör’et inte sen, utan håll er undan te ja kommer. Å blir dä någe skadskjutet, så följ inte på, utan dä ska vara pang-pang — å så dödstyst i skogen, för vi vet inte vilken minut vi kan få skogvaktare å bruksherrar på oss’, sa ja. Å mä dä basa ja åv.»
»Och gick ned till tätningen igen?»
»Just dä ja. Ja tog samma krok tebaks, ja, från fällan där kamraterna stog — å dä va mä ett åv di bästa älgpass, som fantes på trakten — å sen ja hadde kommi på spåret igen, gick ja bara på ätter som hund ledde å skrämde opp älgarna, som låg på en liten mossplätt där inne i tätningen.»
»Och Larsson släppte inte hunden?»
»Ja va väl inte tokig heller. Hadde dä blivi hundskall åv i skogen så hadde vi haft skogvaktare å länsman å fan å hans gamla mormor på oss burdus, vi. Ånej, ja akta mej allt. Ja hörde hur älgarna tog kursen opp mot fällan, där Olof å svåger hans stog, å bäst dä va så small dä tre skott ätter varann — pang-pang-pang —, å så vart dä dödstyst igen. Då gick ja åt sidan ett bra stycke från spårena å kröp te mä hund i nåra täta buskar å fick mej lite te äta å där dröjde ja en hel timme å bara lyddes, om ja skulle få höra nån komma. Men inte en knäpp hörde ja, så sen timmen hadde gått så tog ja mej så vackert opp te fällan, där ja hadde kamraterna å där ja va tvärsäker på, att di hadde nån älg liggandes.»
»Nå, hur många hade de?»
»Inte en enda, han. Inte en heller. Dom hadde stått å skjuti blanka bommar, dom kräkena, å harmgiriga å förbannade va dom, så dom va färdiga te kräks bägge två. Ja, dä va inget te göra åt saken, så vi låg där en stund te, men så sa ja: ’Bli kvar här ni’, sa ja, ’så ska ja gå å si ätter, vart dom där andra två älgarna har tagi vägen, å när ja får reda på dä, så kommer ja tebaks å varskor’, sa ja, å mä dä gav ja mej i väg. Spårena hitta ja snart, där dom där två skiljts från di andra, å så fick hund ta an dom å så bar de i väg igen.»