"Huru så bästa moster?"

"Är det sed kanske i dina föräldrars hus att du går din väg, när der kommer fruntimmers-främmande?"

"Den saken har alltid fått bero på hur det fallit sig — mamma är icke svag för etiketten."

"Det är ganska ledsamt, ty sällan blir det artiga kavaljerer af gossar, som hållas i för lös tygel."

"Hm!"

"Låt oss emellertid lemna detta åsido…"

"Det är jag med om!"

"… och i stället hålla oss vid hvad ett medfödt godt vett lärer oss."

"Aj, det bär ju åter till heklefjäll!"

"Tvertom, min vän: det går rakt till himlen, så framt du låter mig styra."

"Är moster blott säker på att riktigt hitta vägen dit?"

"Fullkomligt — besinna då: en och en half tunna guld, skönhet, älskvärdhet, godhet och en kännedom i hushållsväsendet, som trotsar sjelfva mamsell Nylanders!"

"Men kärlek då — brukas ej den i himlen?"

"Jojo men, och den hade nu redan hunnit skjuta ett godt stycke rot, om icke du, i stället att tillbörligt skatta min åtgärd att bjuda dem hit, helt oförtänkt sprungit din väg."

"Men just det bevisar att det ej fans något som kunde slå rot!"

"Dumt prat! Då man tänker att bli pappas efterträdare, måste man väl också tänka på att genom ett förståndigt gifte reglera affärerna, åtminstone sina egna… Mamsell Charlotte är en förtjusande blondin, och mamsell Sofie en beundransvärd brunett, en riktig spansk donna."

"Ja, hon ser mäkta spansk ut, men olyckligtvis är det icke det behaget jag sätter först."

"Nå, Charlotte är så mycket mer smäktande — hon bör kunna väcka en kärlek minst jemngod med den, som Werthers Lotta ingaf."

"Ja, se der just hvad jag fruktar: hur skulle jag taga mig ut som
Werther!"

"Icke ber jag dig träda i hans fotspår: jag säger blott att Charlotte är en qvinna som kan rättfärdiga en dårskap… Det är således Charlotte du föredrar?"

"Nej då, för allt i verlden, jag föredrar ingen af dem!"

"Det vill säga att du med tacksamhet emottager hvilkendera af systrarna, som — sedan du några veckor bortåt gjort dina visiter — efter en passande sondering befinnes vara mest benägen?"

"Nej, så menade jag icke!"

"Hvad menar du då?"

"Att jag har stor håg att sjelf dra försorg om mitt giftermål och att, öfver hufvud taget, det är för tidigt ännu att tänka derpå."

"Hvilket betyder att du vågar förakta din mosters medverkan?"

"Himlen bevare mig från att i mitt bröst skulle uppstå en slik känsla som förakt för någon moster Ulrikas åtgärd! Jag vördar och älskar Gud, jag tackar honom för det han gifvit mig ett hjerta, men jag beder honom i all ödmjukhet att han icke måtte sända i min väg någon hustru, som ej besagde egensinniga hjerta sjelf utkorat."

"Dina ord klinga bra, men jag låter ej afspisa mig med ord. Vill du om söndag följa med till prostgården och visa dig artig mot flickorna?"

"Jag vill visa mig artig mot alla verldens flickor, men om moster Ulrika med denna fras menar något annat än — ingenting, så säger jag nej!"

"Du stöter dig då med mig … begriper du hvad det vill säga, min käre systerson?"

"Ack, jag törs icke tänka på någonting så sorgligt!"

"Men det inträffar bestämdt — och Gud vet ändå bäst hvad allt jag velat göra för dig! Besinna dig dock, medan tid ännu är … du behöfver icke göra dig besvär att vara med om fisket i afton!"

"Huru, älskade moster — förvist?"

Fru Ulrique-Eugenie antog en stolt uppsyn.

"Jag har då bestämdt fallit i onåd?"

"Ja, jag vill icke neka att du är på väg att göra det, och jag hoppas att den helsosamma fruktan, som du kommer att erfara, nog bringar dig på bättre tankar!"

"Det tviflar jag på, värdaste fru moster!" mumlade Gottlieb, sedan hans tant med majestätiska steg lemnat rummet… "Men besitta, är det icke ändå en stor dumhet att ej fresta lyckan… Ack, hvarföre är icke min vackra najad i dalen i stället begåfvad med en och en half tunna guld … den der lilla flick-ungen — hm — hon är alldeles för mycket söt!"

11.

Fisket.

Venern, den stormiga Venern, hade denna afton antagit sin lugnaste yta. Dess klara spegel upptog den fjerran belägna Kinnekulle, och öfver denna gigantiska spegelbild gled sakta fram den ena skutan efter den andra, tills ett brusande ångfartyg kom och uppslukade alla spegelbilderna i sitt häftigt gungande kölvatten.

Det var en särdeles romantisk strand den der, på hvilken Almvik låg, och lekande fiskar hoppade ständigt kring små-båtarne, som här och hvar vaggade vid sin kedja eller ock, rodda af raska händer, smögo ut att lägga sig i försåt för hafsfruns underlydande.

Men den stolta herrskarinnan, som från sin kristall-sal såg faran nalkas, kommenderade höger-omvänder-er, och dervid försvann hennes till vattubrynet uppstigna garnison, hastigt dykande ned i de förskansningar, dit fienden ej kunde intränga.

Det var i följd af denna hafsfruns taktik som patron Fabian, vid de krig han ofta förde med henne, nästan alltid förlorade. Och visst var han illa ute, stackars karl, der han ställd mellan sin hustrus och hafsfruns olika jernviljor, ständigt såg sig tillbakadrifven på samma punkt: den ena ville ingenting gifva i skatt, och den andra fordrade med en envåldsherrskarinnas maktspråk att denna skatt måtte lefvereras, hvar helst den än togs.

Efter dessa förutskickade underrättelser må man dömma om patronens känslor, då han — hvilken beredt sig på att den förbrytelse, som Gottlieb begått, skulle för hela aftonen upptaga den förtörnade fru Ulrique-Eugenie — helt tvert fick bud att båten var klar och metspöen nedburna.

Fiske utgjorde just ett af vår patronessas älsklingsnöjen, ehuru hon sjelf aldrig försökte det oftare än då hon, i förtrytelsen öfver sin mans dumma otur, häftigt slängde bort parasollen och ryckte metspöet till sig. Och vare sig då att herrskarinnan på nedra bottnen ville visa en artighet mot regerande drottningen i öfra regionerna — man känner att damerna sins emellan äro fallna för ceremonier — eller att någon liten ströfkår blifvit efter och sålunda råkat falla i fiendens händer … allt nog: fru Ulrique-Eugenie hade vanligtvis tur; men hon nyttjade icke sin förmånsrätt, för att ej, såsom hon sade, komma sin man att rodna.

Då patronen hann ned, stod hans ömma maka redan färdig med lille Jean-Ulrik vid handen, och för den äkta mannen återstod ej annat än att hjelpa sina skatter i båten och att sedan han rott ut så långt som hans hustru funnit lämpligt, släppa årorna och fälla metrefven.

"Det är då bra besynnerligt, min käre Fabian, att du jemt förhåller dig som en automat, när du fiskar!"

Med denna förebråelse öppnade patronessan sina klagoslussar, hvilka synnerligast under alla promenader fingo sin fulla frihet.

"En automat, min vän?"

"En stock, en verklig stock … du vänder ej ens på hufvudet — det är precist som om du vore ensam i båten och din hustrus sällskap vore det tråkigaste du visste!"

"Men, kära du, jag måste ju vara uppmärksam på när det nappar! Ifall jag jemt vände mig om…"

"… så förlorade du väl derföre icke känseln? Men du tycker om att det för folk, som vi kunna möta, ser ut som om du vore herre åtminstone i båten, i brist på bättre — stackars man, så enfaldigt!"

"Kära Ulrique-Eugenie, blir det jag som skall uppbära hvad du sparade din systerson — jag tycker…"

"Nå, hvad tycker du?"

"Åh, bara det att jag har tillräckligt med den vanliga tyngden af ditt lynne, utan att denna tyngd behöfver ökas med någon främmande börda!"

"Tyngd … börda … lynne — är karln tokig … är det till mig, din hustru, du ställer sådant tal, din hustru, som med ett helgons tålamod fördrager din sömnaktighet, din lojhet, din brist på kärlek och ömhet … åh, detta är alldeles utomordentligt, det är ovärdigt, det är skändligt!"

"Se så, Ulgenie, blif icke så häftig — du vet väl om jag är tålig!"

"Än jag då? Att vara gift med ett sådant våp till man! Om din hustru kurtiseras midtför din näsa, låter du det passera: du ser ingenting, du hör ingenting — jag kunde vara dig otrogen, och du sofve ändå. O öde, o tid, o lif af bitterhet, en slik karl kan bringa en hustru till förtviflan, och från förtvillan är blott ett enda steg till vansinne!"

"Nå, hvem är det då nu som kurtiserar dig?"

I detta nu låg liksom ett tillkännagifvande att saken ej var så alldeles ny.

Och ny var den ej heller, ty som hvar och en har sina svagheter här i verlden, så hade fru Ulrique-Eugenie den, att inbilla sig det hvarje karl, som talade med henne, genast blef kär; och visade han den minsta smula artighet, så benämdes det kurtis.

Men nu var det en olycka framför andra, att hvad helst den medgörlige mannen kunde förmås till, förmåddes han dock ej att spela Otello — och likväl, om han förstått sin sak, kunde det hafva legat i hans egen makt att svinga sig upp på den äktenskapliga thronen.

En svartsjuk tyrann skulle hafva böjt den förtjusta patronessan som ett rör: han hade kunnat trampa henne under sina fötter, och hon skulle hafva kysst dem.

Men nu kysste han i stället hennes, och derföre trampade hon honom; och om hon ej rättfärdigade de förebråelser, som gjordes Desdemona, var det just icke så helt och hållet hennes eget fel. Men hvartill hade det i alla fall tjenat? Otello var ju en lysande dikt, som ingen, och minst hennes Fabian, skulle förverkliga. Ack, hvarföre var hon ej sjelf född med samma lugn? Hvarföre plågade hon sig stundom med svartsjuka inbillningar, till hvilka hon, enligt hvad hon trodde och visste, icke hade ringaste anledning.

"Min Fabian", plägade hon tröstande säga till sig sjelf, "skall aldrig kunna bli mig otrogen: han är för trög att tänka på annat än soffan och tobakspipan"…

Men vi återgå till samtalet mellan vårt äkta par.

"Hvem är det då nu som kurtiserar dig?" frågade mannen.

Fru Ulrique-Eugenie höjde en vädjande blick till himlen: "Han frågar mig hvem — han har icke ens sett det!"

"Nej, min själ jag det har!"

"Och likväl har just under hela denna dag" — hon vände rodnande bort hufvudet…

"Kors, här har ju icke varit någon annan än adjunkten, som följde hit prestgårds-mamsellerna och reste före dem!"

"Ingen annan … än om det vore nog: om denne intressante och upplyste man, som eger en förtjusande samtalsgåfva, om han, säger jag…"

"Än se'n?"

"… hänförd af de ringa behag, som du aldrig förmått uppskatta, intagits af en stilla och mild passion?"

"Adjunkten — huru: tror du att han fattat en hemlig böjelse för dig?"

"Jag sade icke böjelse: jag sade passion — du begriper icke det ordet, du!"

"Nej, det är sant!" stammade patronen, och det var nu hans tur att rodna.

"Beskedlige Josef!" Frun smålog åt sitt eget skämt.

Derefter återtog hon:

"Jag är mycket villrådig om jag bör låta honom märka att jag genomskådat hans känslor. Men i samma stund nödgas jag förbjuda honom huset, hvilket vore att låta allmänheten få del af detta grannlaga förhållande."

"Om jag finge ge dig ett råd, min vän…"

"Hvarför icke, min käre Fabian — du är ju i alla fall min man och har som sådan rätt att yttra din tanke."

"Då är mitt råd: låt allt gå som det går!"

"Men fruktar du då ingenting, bäfvar du ej för möjligheten af en olycka?"

"Åh, min bästa Ulgenie, kan jag glömma din sinnesstyrka, din dygd?"

"Det är sant: jag eger dessa vapen — och jag tackar dig, dyre Fabian" … (efter vanligheten följde några smekande solglimtar på det kyliga ovädret) … "jag tackar dig, dyre Fabian, för det du gör mig rättvisa… Emellertid förlåt, min vän, att jag upprör din känsla! Men det finnes ögonblick, då äfven den starkaste kan vara svag."

"Icke du, min vän, aldrig du!"

Denna förargliga tillförsigt hade så när retat vår patronessa på nytt. Men hon upptog hastigt en ny idé, som gjorde nödvändigt för henne att bibehålla sitt sentimentala utseende.

"Låt oss lemna den beklagansvärde unge presten!" sade hon. "Jag har ännu ett förtroende att gifva dig."

"Ännu ett?"

"Denna bekännelse rör så att säga ett barn, och jag fruktar för detta älskade barns väl."

"Förklara dig!"

"Du får icke fatta hat till honom, Fabian! Ty på min heder — jag ansvarar derför vid mitt lif — den stackars gossen förstår sig ej sjelf, och det är alltsammans ingenting annat än en af dessa platoniska lågor, som uppstå i ynglingens sinne, då han händelsevis träffar i sin väg någon person, hvilken erinrar om dragen af det besmyckade ideal, som lefver i hans unga inbillning."

"Du skulle väl icke med denna målning vilja hänsyfta på Gottlieb?"

"Fabian … hvarför tager du denna hånfulla ton? Skulle du, som visat undseende med så många, just för din hämd utse detta oskyldiga offer, som — jag upprepar det — icke känner sin skuld? Det var blott en tillfällighet som gjorde mig bekant med hans hjertas hemlighet."

"Törs jag fråga efter den tillfälligheten?"

"Gerna… Jag har, oss emellan, i mitt sinne utsett en af prostflickorna till hans hustru. Jag bjöd dem hit i dag, han flydde dem: han återvände till denna enslighet, som han hvarje afton söker, antingen före eller efter våra promenader … det är en instinkt som tvingar honom att lemna huset, då du icke är närvarande. Och ej nog härmed: då jag förebrår honom detta fel och förklarar min mening i afseende på det förmånliga partiet, tager han sig mod att förklara mig tillbaka att han vill ha sitt hjertas rättigheter för sig sjelf."

"Och du har trott, min vän, att det är du som är skulden till allt det der?"

"Jag har beklagat att så är — ingenting vidare!"

"Nåväl, kära Ulgenie, från denna samvetsbörda skall jag befria dig!"

Vår patron, som knappt kunde hålla sig allvarsam, talade med ovanlig liflighet, hvilket härflöt deraf att han nu såg ett förträffligt tillfälle att, utan beskyllning för elaka afsigter, få göra sig af med en person, hvars närvaro utgjorde ett hinder rör honom sjelf.

"Hvad är det du pratar — hvad vet du om min systerson?"

"Åh, bara det att han har en liten kurtis för sig, och att det är den som upptager tiden både under hans för- och eftermiddagsvandringar."

"Han — han ha en kurtis?"

"Jo, så står det till!"

"Men det är icke möjligt — det är icke sanning!"

"Jag säger jag att det är sanning, och ifall du frågar honom hvarför han ständigt går till dalen, tror jag knappt att han skall våga neka att han der sitter i all sköns förtrolighet med gamle Lönners dotter, den lilla täcka Nanny, för hvilken han läser skaldestycken, emellan det han, under förevändning att lära henne spela gitarr, fattar hennes händer."

"Om detta eger grund, om han under vistandet i mitt hus sysselsätter sig med en så usel intrig, så skall jag, som anser mig vara i mors ställe för honom, i morgon dag sönderslita detta förhållande… Men huru vet du det?"

Detta var en fråga, som herr patronen icke sanningsenligt kunde besvara.

Han skulle då hafva omtalat att, redan samma afton som han genom Calles uppträdande så snöpligt måst lemna den väna Magda, han på hemfärden tagit en omväg, hvilken fört honom nog nära dalen för att kunna urskilja de der sittande personerna — och allt sedan hade han omsorgsfullt bespejat Gottlieb, glad öfver att sålunda ega vapen i hand emot den, som möjligtvis kunde bespeja honom på krokvägarna åt dalen…

Alltså var det en händelse som öppnat patronens ögon för ynglingens fel, och han hade ej trott sig böra spela angifvare, emedan dylika små kurtiser vore så vanliga för unga karlar…

"Icke något försvar, min herre — det förbehåller jag mig!" svarade fru Ulrique-Eugenie vredgad… "Vacker historia, minsann, om den ej slutar i tid! En mors förebråelse på ena hållet, en gråhårig fars förbannelse på det andra … en ung förförd flicka — måhända ett barn-mord … en kriminalhistoria, en skandal, hvari kanhända vårt hus och våra personer komma att figurera… Nej, så sant jag heter Ulrique-Eugenie, detta måste ha ett slut, och det hastigt ändå!"

"Men huru?"

"Det blir min sak! Han har ju talat om att göra en vandring öfver Dals-fjällen åt Norge — nåväl, må han resa öfver till Åmål och derifrån börja sin färd. Penningar skall han få, men lyda måste han också!"…

* * * * *

Följande afton, sedan vår patronessa med egna ögon förvissat sig om att hennes man talat sanning, togs Gottlieb i ett förhör, hvilket så när gjort slut på allt det tålamod, som den unge mannen egde.

Följden deraf blef att han sjelf beslöt sig för den omnämda vandringen.

Han oroade ej Nanny genom att förtälja orsaken till sitt hastiga uppbrott. Deras sista samvaro egnades i stället åt ljufva förespeglingar om återkomsten och att uppräkna och uträkna allt hvad Nanny under tiden skulle hafva förvärfvat sig i vetande äfvensom i skicklighet på gitarren, hvilken Gottlieb inryckt i fredskontraktet med sin tant och hvars eganderätt han åter transporterat på Nanny.

De unga åtskiljdes således under goda förhoppningar, och den afskedskyss, som Gottlieb utbad sig och erhöll, bidrog ej att bringa Nanny i glömska.

Dagen efter den unge mannens afresa ankrade Jon Jonsons skuta i den vik af Venern, dit vår lilla historia är förlagd.

SEDNARE AFDELNINGEN.

    O, när randas den gyllne dag,
    Då, för sorger och mödor fri,
    Mig besöker en trofast vän?

Stagnelius.

    I gudars namn, hör upp mitt tålamod att pröfva!
    Hvad förbehållsamhet, som min förtviflan gör?
    ……
    O, himmel, hör jag rätt — månn' örat mig bedrager?

Adlerbeth.

12.

Sorgen.

Nära tvenne månader hade förflutit efter den märkliga dag, på hvilken Nanny bortgifvit den första kyssen och Magda erhållit den kärkomna underrättelsen om Jon Jonssons ankomst.

Också stod glädjen högt i taket, då alla Ragnars skatter väl blifvit lefvererade i hennes vård: hon ansåg att allt dermed var bestäldt.

Men hur bedrog hon sig ej, den stackars Magda!

Det fans en person, den Magda med sin köld ständigt förolämpat, och som, då han led det nederlag vi bevittnat, i afskedstunden gaf henne en blick, hvilken på henne gjorde samma verkan som om hon trampat på en orm — det var också på ett slags orm i menniskohamn hon hade trampat.

Hon skulle snart få känna det fördröjda stynget.

Ännu aldrig hade man hört omtalas något beslag i gamle Lönners hus: de varor, hvarmed han fordom handlade, togos helt enkelt hos köpmännen i Göteborg. Men på sednare tiden var förhållandet annorlunda: den driftige Ragnar fann bättre uträkning vid att sjelf hemföra bidragen till den lilla handeln, och dermed hade han fortfarit år från år.

Men — säger ordspråket — krukan går så länge till vattnet, att hon en gång måste gå sönder… Och det gjorde hon verkligen. Likväl hade tullbevakningen minsta delen i denna olycka … ja, förmodligen skulle ingen medlem af detta slags polis någonsin hafva drömt om ett besök i den lilla strand-dalen, derest icke en bestämd påpekning, att icke säga hotelse om angifning, föranledt ett sådant.

Tyvärr visade sig nu att tullkammarens helgdgifvande stämpel saknades på både garn-bundtarna, duk-packan och allt det öfriga, af hvilken anledning de arma sågo sig icke blott beröfvade sina varor, utan äfven hotade med böter, som öfverstego deras krafter.

Vid allt detta var dock förfärligast att den lilla familjens unge, starke beskyddare — han, som snart skulle hafva redt allt — i samma dagar afseglat till Brasilien.

Magda och Nanny greto, endast då de voro ensamma eller i sällskap med hvarandra: för gubben dolde de sina suckar, ty hans lif skulle ej förtyngas. Ack, det var tungt nog ändå! Det lilla välstånd, som man påräknat, var ju nu för lång tid förloradt.

Gamle Lönner såg sina döttrars hemliga smärta och sade för sig sjelf: "Stackars barn, I anen ej det värsta!" Men han, som tänkte på att den obetydliga handeln gick i hans namn, han anade det.

"Vi ha haft så mycken lycka, lugn och trefnad alltsedan Ragnars giftermål, att vi väl få finna oss, mina barn, om det någon dag bär emot — menniskan är icke skapad för en ständig medgång."

Så uppmuntrade han dem. Men de smålogo sorgset och fördubblade sina arbetskrafter: det var så mycket man nu måste ersätta, så mycket man borde företaga, för att lindra bekymren.

Bland alla var likväl Calle den outtröttligaste.

Han, som med så stor tjenstaktighet låtit grannarne förfoga öfver sig, han, som gått hand ur hand, hade numera knappt tid att sticka foten utom dalens område. Han var allting och gjorde allting, så att man icke mer behöfde gifva penningar eller föda för något slags dagsverke vid det lilla gårdsbruket, och detta i trots deraf att han en tid bortåt känt sig ganska kraslig till helsan, den han föga vårdade sig om, utan gick våt eller torr, hur det föll sig. Men allt ondt glömdes vid ett vänligt ögonkast, en förtrolig nick af Magda.

Och sade hon nu: "Du arbetar ihjäl dig, min Calle!" då föll Calle i ett högt skratt, och blef sedan så stark att han trodde sig vara en jätte.

När han så stökat undan det nödigaste hemmavid, hittade han slutligen på att lemna dalen, men ej mera för att blifva barnpiga, utan för att låta leja sig till utarbete; och då han vid hemkomsten lade dags-penningen på Magdas väfstol, kunde man ibland se huru någonting "klart" skimrade på den smutsiga sedellappen. Det var en glädjetår.

Magda sade ej något. Hon vågade ej mer berömma honom: hon hade sett hvad verkan det hade. Men sedan pingstliljorna och syrenerna tagit slut, kom turen till "träd-rosorna", tulpanerna och lavendeln, och hur trött än Magda om aftonen var, satte hon dock med egen hand en ny qvast i Calles mugg.

Sent omsider, eller rättare alltför snart — efter sju veckors rättegång — föll domen angående det i beslag tagna godset, och som herr Lönner ej kunde erlägga de ådömda och för den värnlösa familjen ganska betydliga böterna, inmanades han i häkte.

På denna dag, på denna förtvillans dag, var det ingen som egde mod mer än gamle Lönner sjelf.

Han hade insett hvem som i hemlighet dref spelet, men han kände ingen fruktan: han var en gudfruktig man, och visste dessutom att Magda skulle göra allt i verlden för att få upplånt den erforderliga summan.

Tyvärr hade Magda redan, gubben ovetande, pantsatt det lilla silfret för att betala några små skulder, som hon åsamkat sig på våren.

Vi skola icke närmare skildra det ögonblick, då gubben steg i båten — häradshäktet, dit han tills vidare fördes, låg snedt öfver viken. Både Magda och Nanny ville nödvändigt följa med till andra stranden, men han afböjde det med en så allvarlig ton att de ej vågade motsäga honom.

Det var rörande att se de båda unga qvinnornas ifriga och omfattande omsorger midt under deras dödande ångest. Ingenting glömdes till gubbens beqvämlighet, och då kronorättaren slutligen med någon otålighet lät skjuta ut farkosten, hängde ännu de arma varelserna snyftande fast vid relingen för att tillhviska far att de om några dagar skulle besöka honom.

Ändtligen var den bittra stunden förbi, båten redan långt ute, men så länge en skymt syntes af gubbens hvita fladdrande hår, stodo qvinnorna och de snyftande barnen qvar på stranden.

Calle hade dem alla ovetande förut gifvit sig öfver till andra sidan. Der mötte han fadern och lemnade honom helt triumferande en tio-riksdalerssedel — det var en omätlig skatt, och Calle hade förskaffat sig den genom försäljning af sin enda egendom, silfverklockan, den han ärft efter mor, som sjelf sagt att Calle skulle ha den.

Då han om aftonen återkom hem, sade han blott:

"Det skall ingen nöd gå på far: han kan i arresten må som perla i gull, ty det var en beskedlig herreman som erbjöd sig att låna honom tio riksdaler."

Hur välsignades ej denne herreman af Magda och Nanny! Men hur stor trösten än var, så var den likväl blott ögonblicklig. Hvad skulle de göra, hvad upphitta i denna nöd? Deras fattiga grannar hade inga kontanter — de rika skulle fordra säkerhet.

Nanny tittade ofta med orolig hjertklappning nedåt vägen till den minnesrika källan. Om blott hennes vän återkomme — han skulle nog veta något råd.

* * * * *

Tre dagar hade nu förflutit efter gubbens afresa, och många voro de planer som rört sig i Magdas hufvud; men den enda, som hade utsigt att lyckas, var just den hon ej kunde förmå sig att tillgripa.

Nog var hon öfvertygad att patronen på Almvik ville tjena henne, men han skulle göra det blott alltför gerna, för att sedan låta henne känna att hon stode i skuld hos honom.

"Men", frågade hon sig i ångestfull villrådighet, "hvilket är rättast, antingen att jag underkastar mig det, eller låter far sitta qvar i arresten och sucka efter luft och frihet, det enda goda som han begär, stackars gamle man?… Hvad", öfverlade hon vidare, "skulle Ragnar sjelf råda till? Han älskar gubben som sin ögonsten, men han älskar mig som sitt eget hjertblod — och om han kunde inbilla sig att patron … store min gud, sådant allarm det då blefve… Men åter att icke kunna hjelpa far … nej, det står jag aldrig ut med!"

Och ingen hade den bedröfvade Magda att rådföra sig med. Hvilka råd skulle väl den stackars Calle kunna ge? Och med Nanny, som ju var bara barnet, kom Magda sig ej före att tala i en så brydsam angelägenhet.

Hon hade gjort ett försök hos prosten i församlingen, men ehuru han visade mycket deltagande, var det dock omöjligt att få låna penningar af honom, ty han var lika snål som rik. Och nu kunde Magda likväl ej längre uppskjuta det utlofvade besöket hos far.

Hela den lilla slägten skulle ge sig af på denna pilgrimsfärd, för hvilken de kärleksfullaste tillredelser gjordes i matsäcksväg.

Magda bakade pannkakor och Nanny rån, och om någonsin ett småleende stal sig öfver de unga svägerskornas läppar, så var det då båda träffades af samma tanke: hoppet att den lilla välfägnaden skulle smaka far.

Ändtligen var stunden inne för inskeppningen. Till och med lill-Kerstin och Karo skulle vara med, för att få en skymt af husbonden. Barnen stampade af glädje — de tänkte blott på rodden öfver de gungande vågorna.

Magda hade plockat ned allt, men hennes hjerta var så tungt, att det hotade brista: hon kom ju utan hopp.

Nanny, som hela morgonstunden gjort våld på sina känslor, syntes nu, när de skulle stiga i båten nära att svimma. Hon tänkte sig sin gamle älskade far lidande och förfallen och ändå med ett jobs-leende på läpparna färdig att trösta dera, hvilka kommo endast för att efter ett par timmar åter öfvergifva honom … öfvergifva honom åt ensamheten, hopplösheten, tystnaden.

Det arma veka barnet led redan på förhand det nya afskedets marter.

"Det är aldrig värdt att du följer med, mitt barn!" sade Magda i moderlig och resolverad ton… "Gå in tillbaka du!"

"Ja, jag tror nästan att jag blir tvungen till det" … (hennes häftiga darrning förrådde hennes svaghet)… "Helsa honom … låt honom veta" … (nu ändtligen frambröts de qväfda snyftningarna) … "att det ej är af kallsinnighet som…"

"Tyst, tyst, din stackare — jag vet nog hvad jag har att säga… Gud vare med dig… Se så … der har du nyckeln … lås väl igen stugan om dig… Tag årorna, Calle!"

13.

En förvisning och ett återseende.

Just som Magdas båt passerade Almviks-stranden, syntes på denna strand tvenne personer promenera fram och åter.

Den ena var patronessan, och den andra Gottlieb, nyss på stund hemkommen från sin långa trefliga vandring i norska fjällen.

Då båten sköt om udden, der de samtalande stodo, utbrast Gottlieb, vid det han ifrigt och vänligt helsade på den lilla familjen:

"Kors, hvart skola de alla ta vägen — de sågo så bedröfvade ut!"

"Bedröfvade", upprepade patronessan — "du kan tacka Gud att du slapp dela det patraskets bedröfvelse!"

"Men ifall de ha någon sorg, vet jag sannerligen icke hvad som skulle hindra mig att dela den!"

Moster Ulrique-Eugenie skakade missnöjd på hufvudet.

"Du har just att berömma dig af din stadighet i godt förstånd! Jag visar dig hela vådan af att råka i förhållande till sådant folk, jag skickar dig bort, jag…"

"Ursäkta", afbröt Gottlieb, nu en smula retad, "jag skickades icke bort: jag företog en vandring, som jag sjelf beslutat, och återkommer sådan jag for, med hjertat alltid färdigt att dela andras bekymmer."

"Så gå då och dela din tiggarfamiljs bekymmer — du är väl stadd vid kassa förmodar jag, eftersom du talar så liberalt?"

"Men hvad har då händt?"

"Jo, det att gubben lagt sig i maskopi med sonen om insmugling af varor … nå, man har tagit dem i beslag, och när gamle pappa, i hvars namn denna tvåstyfvers-rörelse drifves, icke kunde betala plikten, har man fört honom i häkte, der han väl nu som bäst väntar på att du kommer och löser ut honom."

"Och derpå skall han icke vänta förgäfves! Jag har väl arrangerat värre än så."

"Aha, du börjar tala ur myndig ton — du förvånar mig i sanning!"

"Och likväl om någon har skäl att yttra förvåning, så är det jag."

"Åh, jag måtte säga!"

"Jag kommer till slägtingar, hvilka först visa mig en innerlig välvilja, och hela min själ vändes till dem — ty det är ett behof för mig att vara tacksam — men ett tu tre ändras allt, och jag behandlas som en skolpojke, hvilken man ej vågar låta ta ett enda steg, af fruktan att han skall begå någon dårskap. Vid denna art af förmynderskap är jag ej van, och som det icke ligger i min natur att underkasta mig det, ber jag moster Ulrika icke försöka ett inflytande, som — taget så — alltid blir fåfängt!"

"Du glömmer, stackars tok, att jag, som är rik och har inflytande, kunnat i många afsenden jemna din väg?"

"Det glömmer jag visst icke, och jag hade varit alltför lycklig, om jag förmått bibehålla mig i moster Ulrikas ynnest — men på bekostnad af min tanke- och handlingsfrihet önskar jag ingenting."

"Du går då åter till dalen — till mamsell Nanny?"

"Utan tvifvel! Hon behöfver mig, och jag längtar efter henne."

"Således älskar du alltjemt den der unga flickan?"

"Jag vet icke om jag älskade henne, när jag gick, men det vet jag att hennes bild ständigt gjort mig sällskap på resan och att jag genast skall återse henne…"

"… för att säga henne den der galenskapen?"

"Ah nej, det vore ovärdigt, då jag ej kan säga henne något mer."

"Nå, himlen vare lof, du inser då att det är omöjligt!"

"Hvilket?"

"Att gifta dig med henne."

"Omöjligt anser jag det visst icke, men som det är osäkert huruvida jag, när jag en gång blir i tillfälle att gifta mig, önskar göra Nanny till min hustru, så blir bäst för bådas vår skull att stanna vid vänskapen."

"Hör på, Gottlieb lille: stundom talar du så klokt, att det kanske lönar mödan att göra dig ett förslag!"

"Nåväl?"

"Efter hvad jag anar, är det blott medlidande som drager dig till flickan. Om jag nu lofvar dig att betala gubbens böter, om jag vidare lofvar dig att dra försorg om Nannys framtid — och du vet att jag icke bryter mitt ord — vill du då förbinda dig att aldrig återse henne?"

"Nej, alldeles icke … hon skulle djupt bedröfvas öfver ett så skamligt handligssätt å min sida!"

"Halsstarrige yngling, du tvingar mig då att säga det pligten mot din mor, min syster, hindrar mig från att längre se dig på Almvik — jag vill icke ha skuld i dina felsteg."

"Om några dagar", svarade Gottlieb, utan att visa minsta förtrytelse, "har jag hvilat ut efter min vandring och är då beredd att hörsamma den gifna befallningen."

"Godt", mumlade patronessan, i det hon helt uppbragt aflägsnade sig — "du får svida för detta en annan gång"…

Utan att spilla mycken tid på reflexioner öfver det samtal han haft, fortsatte Gottlieb vägen till dalen.

Han hade ej sett Nanny i båten, och hans hjerta klappade så häftigt att han sjelf förvånades, då han, efter att vid källan förgäfves ha sökt den unga flickan, vandrade upp till huset, framför hvars stängda dörr han stannade.

"Månne hon kan vara sjuk", frågade han sig sjelf, "eftersom hon icke följt med de andra? Nej, i det fallet skulle de väl icke ha lemnat henne ensam."

Han klappade på, men måste förnya slagen, innan han hörde matta steg nalkas inifrån.

"Hvem är det?"

"Jag, Nanny!"

Ett utrop af glädje och häpnad följde.

Derefter frånsköts rigeln, och Nanny visade sig med kinder så hvita som hvita rosor. Hon bar sin enda högtidsdrägt, en svart orleans-klädning, som, derigenom att den gick ända upp i halsen, visade lifvets rundning och smidighet till hela dess fördel.

Utan ett ord, öfverväldigad af alla sina känslor, kastade hon sig i Gottliebs armar … och aldrig hade en renare och innerligare omfamning varit erbjuden och besvarad.

Med grannlaga ömhet tryckte Gottlieb den andra kyssen på Nannys läppar; och sedan han några ögonblick betraktat henne, sade han sakta:

"Stackars Nanny, stackars barn, du har åtminstone en vän i din smärta!"

"Gottlieb vet då…"

Hon drog sig rodnande ur hans armar: hon hade ej tänkt på att hennes helsning var emot bruket.

"Ja, jag vet era bekymmer, och var säker att jag, under de dagar jag ännu är här, icke skall ge mig någon ro innan jag ser din far fri och hemma!"

"Ack, min gud, min gud, om det vore möjligt!"

Hon ihopknäppte händerna och höjde ögonen mot den vän, på hvilken hon trodde.

"Det skall bli möjligt, Nanny, jag ger dig mitt ord derpå — och om jag varit här, så hade det icke händt."

"Så har jag också tänkt; en röst har sagt mig: Blott han kommer, blir det godt!"

"Tack för detta förtroende — det blir mig ljuft att minnas."

"Minnas — herrn reser då snart igen?"

"Om en vecka."

Ännu en gång ihopknäppte Nanny sina händer. Denna åtbörd jemte den tårade blicken var mera begriplig än ord.

"Du skall då sakna mig, Nanny?"

"Alltid!"

"Och kanske skall du just för denna saknads skull önska att vi aldrig sett hvarandra?"

"Nej, visst icke: denna saknad blir för mig ett vida lyckligare lif än det jag förut haft, än det jag möjligen utan den kunnat få."

"Men säg", återtog Gottlieb, afbrytande detta farliga ämne, "hvarför har ej din svägerska vändt sig till patron på Almvik?"

"Åh, till honom vänder sig aldrig Magda — förr hvad som helst."

"Huru så?"

"Jag vet icke om jag bör säga det… Både pappa och Magda hålla mig för ett barn. Men jag förstår ändå att patron förföljt Magda med oredliga känslor … och ifall jag kunde tro på Calle…"

"Hvad då?" frågade Gottlieb ifrigt.

"… så skulle hela vår olycka vara en tillställning och en hämd af patron för det att Magda en gång bestämdt nekade att … att … sälja en kyss åt honom."

"Huru — ville han köpa en kyss?"

"Ja, mot Calles frihet." Nanny berättade nu hela händelsen före och efter jagten, sådan som Calle förtäljt den.

Sedan Gottlieb en stund grubblat öfver och sammanlagt de meddelade omständigheterna, kom han verkligen till samma öfvertygelse som Calle, och han såg i detta Nannys förtroende en utväg för sin egen plan till gamle Lönners befrielse. Emellertid frågade han blott om patronen icke sedermera hörts af.

"Jag har märkt honom smyga omkring här flera gånger. Kanske har han tänkt att få träffa Magda ensam — men det har ej lyckats … och aldrig skulle hon för Ragnars skull våga att ta emot någon hjelp, äfven om patron erbjöde den"…

Vid återkomsten till Almvik erfor Gottlieb att hans värde farbror — som han visste vara bortrest helt tidigt på morgonen — icke vore att hemvänta före aftonen.

I denna tillfällighet såg Gottlieb i början ingenting annat än en motgång, den der några timmar fördröjde hans operationer; men snart föll det honom in att kanske just denna resa kunde stå i samband med patronens hemlighetsfulla kärleksvandringar. Den aftonen, då han öfverraskade Magda för att draga vinst af Calles stöld, hade han ju också rest bort — naturligtvis af den orsak att, om han vore hemma, det icke fölle sig så lätt att komma ut, vid denna tid då patronessan alltid var vaksam.

Ju mer Gottlieb öfvertänkte denna omständighet, desto sannolikare förekom den honom, ty hade farbror Fabian verkligen sin hand med i detta utsäde, så var det ock beräknadt på hans egen fördel — och utan tvifvel var stunden nu inne att efterse skörden.

"Ack", mumlade Gottlieb, "om jag vore så lycklig att få honom i mitt våld! Andras gissningar och misstankar äro väl också medel, hvarmed hans feghet kan uppskrämmas, då jag visar honom hans hustru i bakgrunden, men att med egna ögon träffa honom stadd på olofliga vägar, det vore detsamma som att ha den stackars gubben Lönner åter hemma i stugan."

14.

Fången.

Medan detta tilldrog sig på denna sidan viken, hade Magdas båt uppnått den andra, och man lagade sig just i ordning att lägga till vid den långt utskjutande bryggan — ja, Calle hade redan fäste med båtshaken — då, vid det båten vickade till, en af de sina gossarna, som krånglat upp på relingen, med ett högt skri föll i sjön.

Den unga modern, alltid lugn och besinningsfull, besvarade ej barnets rop med att ställa sig sjelf och skrika, hon svimmade ej heller, utan hoppade hastigt som tanken efter i vattnet, och då Calle vände sig om, hade hon redan fått tag i gossen och lyfte honom upp öfver sig.

Alltsammans gick i ett ögonblick och utan bråk.

"Calle, tag emot pilten!" sade hon med en ton, som var sig fullkomligt lik.

Men Calle var sig ej lik han. Efter att bokstafligen ha slängt upp gossen på bryggan, yttrade han helt darrande:

"Du kunde icke vänta på mig — liksom han sjunkit i första taget, kan tro!"

"Seså, icke skall du gräla på mig! Jag blef bara lite våt — det var alltihop!" Och härmed klättrade hon lätt som en ekorre uppför bryggans stolpar.

"Hur skall du nu bli torr!" frågade Calle buttert.

"Ah, det är lätt — jag går in till mor Larsson och lånar mig en kjortel, medan jag går upp till far … arresten ligger ju straxt bredvid … skorna, strumporna och hela habiten hinner nog torka tills vi komma igen."

Calle svarade ingenting. Han var missnöjd för det Magda icke låtit honom tjena sig — emellertid gick han förut, att bereda far på besöket.

Och Magda fördröjde sig minsann icke hos mor Larsson: så snart hon fått på sig det erforderliga, skyndade hon i den lätta bonddrägten, hvilken väl klädde henne, efter Calle och Kerstin, som också redan gifvit sig å väg med barnen…

* * * * *

Häradshäktet, som blifvit inredt i en gammal slotts-ruin, hade redan utifrån ett obeskrifligen dystert utseende. Hjertat hopdrogs vid åsynen af denna fallande storhet, som nu låg der mörk och öfvergifven, ett hotande tecken för de förbigående.

Men ännu mera dystert och hotande såg det ut inom murarna, der den förvittrade rappningen ständigt tycktes färdig att ramla ned. Den kalla fukten föll i droppar från taket, hvars sekelstjocka mögel längesedan begrafvit de fordna arabeskerna och målningarna; och i stället för de stora messingskronorna, som en gång hängde ned i sina kedjor, hängde der nu krona vid krona af spindelnät, en hel koloni spindlar, lifnärande sig af de atomer, som dunstade omkring i den multnande boningen. Och utom spindlarna, rottorna och då och då någon stackars fånge fans intet lefvande lif inom dessa rum. Men ofvanpå det yttre taket bodde en svärm kajor, som, väl behandlade af fångarne, vant sig att titta in i deras glugg för att få några brödsmulor.

Gamle Lönner hade redan gjort sig bekant med dem, och under det han suckande afvaktade sina barns besök, gladdes han åt kajornas.

Då Magda ankom, fann hon genom Calles förberedelse vägen öppen till det rum hon sökte.

Gubben, som syntes rörd, men undergifven, satt på sängkanten med ett af barnen på hvartdera knät. Calle stod framför honom och gaf besked om allt, som passerat der hemma.

Men den vemodiga rörelse, som visat sig på hans ansigte vid åsynen af sonen och de små, öfvergick i en målande glädje, då han fick se sin sonhustrus blida drag. Hans armar darrade, då de omslöto henne, och hans hjerta blef helt vekt, då hon kärleksrikt beskref deras saknad och bedröfvelse och huru Nanny, af fruktan för skilsmessan, varit nära att förlora sansen, då hon skulle stiga i båten.

"Du gjorde mycket rätt som ej lät henne följa med", sade gubben, "och blott vi kunna finna någon utväg, innan höstkylan gör slut på mina krafter, så skall nog…"

"Utväg måste finnas, far! Jag tänker att i veckan ge mig af till staden med gullstjernan och två af fåren, och se'n tar jag väl lärftsräckan, som skulle blifvit skjortor åt Ragnar — när det ena kommer ihop med det andra, så…"

"Men om du säljer kon, kära dotter, hur går det då för de här?" Han klappade barnen, som lekte med hans långa hvita lockar.

"Åh, grannarna låna oss mjölk, och vi betala igen, då vi till hösten, när Ragnar kommer hem, kunna köpa en ny ko."

"Det är icke värdt, barn! Vi få fundera på annat sätt."

"Jag tänkte också på en tanke!" utbrast nu Calle och klef fram ett stort steg — han hade dragit sig tillbaka, då Magda kom.

"Hvad tänker då du på, min stackars gosse?"

"Jo, far, jag mins att Ragnar talat om att folk i England — de äro så påhittiga i det landet — skaffa sig pengar genom att låna på sig sjelfva. Han kallade det ändå … hur var det nu igen"… Calle ref sig eftertänksamt i pannan.

"… lifassurans, menar du väl?"

"Ackurat det, far … och han sade att man också här i Sverige kan få pengar från England mot sådan slags säkerhet. Nå, om vi nu finge tag i någon, som förstode det och ville göra sig besvär med skrifningen, så skulle jag gerna sätta ut mitt lif till qvittering — se'n, begriper far, vore jag detsamma som kontanta pengar, hvar jag sattes i pant."

"Min beskedlige Calle, du menar mycket väl — men det går icke så till som du i din enfald tänker."

"Ah, det var fasligt illa det … annars hade far fått hela summan, när jag dött."

"Jag hoppas väl att sjelf ha slutat innan dess — du är ung du!"

"Ja, visst är jag ung till åren, men då jag härom sistens — det var ändå en fredagsqväll — gick hem öfver kyrkogården, hörde jag rätt öfver kyrkan en röst, och på den litar jag…"

"Herre gud, så du kan hitta på!" inföll Magda, i det hon för första gången med häpnad betraktade Calles infallna kinder… "Hvad sade då den rösten?"

"Calle, Calle", sade den, och så ropade det tre gånger, "Calle, du lefver inte länge!"

"Ditt hufvud är svagt, min son," yttrade fadern, "och det kommer deraf att du hela långa tiden bortåt arbetat öfver mensklig förmåga. När kroppen får hvila — och det måste du ge den — blir du bättre… Men låt mig ändå veta hvad du tänkte om det du trodde dig höra?"

"Jag tänkte ingenting jag, utan jag bara svarade igen: Månn' det — nå, det skall dertill!"

"Men med sådan vidskepelse gör du far ledsen!" återtog Magda.

"Ledsen — åh, det vet jag visst … skulle han bli ledsen för det att vår herre Christ i sin nåd ville hålla mig till godo? Det vore väl snarare högtid att glädja sig åt … en slipper ifrån så många sorgligheter, när en kommer i svarta mullen."

"Men om du tänker på det, blir du sjelf sorgsen till mods och kan aldrig mer skratta."

"Kan jag icke det!" svarade Calle, och liksom hela den melankoliska sinnesstämningen genom ett trollslag försvunnit, började han skratta af hjertans grund, och detta utan allt bemödande; det var så roligt, tyckte han, att Magda ville höra honom skratta — han glömde dervid bort både lifassuransen och rösten öfver kyrktaket.

Sedan Calle kommit i det lynnet, tog han ej vidare del i öfverläggningarna. Men efter ett par timmar hade Magda uttömt icke blott den lilla korgens innehåll, hon hade äfven uttömt alla de tillgångar hon egde i mod och förhoppningar — och nu var afskedet inne. Calle gick förut att ställa båten klar.

"Om fyra dagar senast är jag åter här," sade svärdottern, i det hennes tårar föllo på gubbens hand, "och då, så sant jag vill att Ragnar i all sin tid håller mig kär, medför jag något tröstens ord!"

"Godt, min älskade dotter, Ragnar skall få veta allt hvad du gör för hans gamle far… Och helsa nu Nanny, stackars lilla kräk, att jag förbjuder henne komma hit, ty hon blott upprör mig."

En stund härefter gnisslade de tunga riglarna så att det gaf genljud i den öde ruinen… Fången var ensam.

Men ännu en gång skulle han få höra de kära rösterna.

Väl utkommen, erinrade sig Magda med ett slags förfärande beklämning att "lillen" icke blifvit välsignad af farfar: han hade alldeles förgätits under afskedets oro, men då det ej var tänkbart att det kunde stanna härvid, ställde sig Magda utanför gallergluggen och ropade:

"Far, far, var så god och titta ut, så får jag räcka upp lille Sven!"

I samma ögonblick visade sig den gamles silfverhvita hufvud, och nu tog Magda gossen från lill-Kerstin och sträckte honom på sina armar upp till farfar.

Och nu var allt bestäldt.

Den sista blicken vexlades… Magda och barnen försvunno.

15.

Vakten.

Augusti-qvällens friska ljumhet hade följt på dagens hetta.

Klockan skred framåt half 11, då Gottlieb, som patrullerade af och an i närheten af det lilla röda huset i dalen, började tro att han misstagit sig och att, under det han fortfor i sin vaktgöring, patron Fabian i all maklighet kom hem på en annan väg.

"Det är så tyst derinne", sade han, "de ha säkerligen redan gått till hvila."

Långs utmed den stora syrén-häcken smög han sig fram mot fönstret i
Magdas rum… Nannys låg åt gafveln — dit ville han icke ens titta.

Månen upplyste icke blott hela den vackra dalen, utan föll rakt på fönsterrutorna, en omständighet, som bidrog att göra Gottlieb tvehågsen. Men slutligen måste han dock förvissa sig om huru det förhöll sig, i den händelse att hans första aning vore grundad. Sedan han undanböjt häcken, hvilken gick nära emot huset, stack han försigtigt fram hufvudet; men då han snart fann hur trygg han kunde vara, vågade han sig ända intill fönstret, hvilket för luftens friskhet endast var löst påhäktadt med en segelgarnsända.

Det var en vacker tafla som mötte Gotlliebs ögon!

I denna kammare — det äkta parets lilla tempel — sågos månstrålarna leka öfver alla Ragnars fisk- och jagtdon, som med omsorg ordnade hängde hela väggen utefter. Vid yttersta sidan svängde en gammal "sydvest" på toppen af ett metspö, och nedanför detta slags trofé var i hörnet fästadt ett gammalt smalt skeppsskåp, hvars öppnade dörrar lemnade fri utsigt öfver de gullkantade röda och blå dricks-muggarna, de rosiga tékopparna och den lilla blanka pläterkannan. Några ogement granna nürnberger-leksaker befunno sig på öfversta hyllan, och i andra rummet förvarades i tvenne glas-askar de obetydliga dyrbarheter, som Magda erhållit, dels såsom fästmö, dels såsom hustru, och hvilka hon just nyss, sedan hon söft barnen, hållit på att inventera för att hitta någonting, som kunde inspara "gullstjernans" vandring. Men, ack, hon hade utan tvifvel ingenting funnit, som kunnat hållas i så högt värde, ty Magdas grannlåt bestod mest af brons.

Nu låg den unga qvinnan djupt inslumrad öfver sitt barns vagga.

Hon hade troligen, under det hon var sysselsatt med ofvannämde inventering, blifvit kallad till de moderliga omsorgerna. Men dagens ansträngningar hade uttömt hennes krafter, och hon hade somnat utan att märka det sömnen, denne alla bedröfvades hugsvalare, tillslöt hennes ögonlock.

Hon låg med ansigtet vändt mot fönstret och månen spelade öfver hela hennes gestalt, så mycket mer synlig, som vaggan stod nästan midt på golfvet. Ännu bar hon samma kjol och lifstycke, som hon lånat, och hennes långa mörkbruna hår, hvilket, upplöst, räckte henne långt öfver midjan, föll nu i tvenne tjocka flätor ned på hvardera sidan om de hvita vida ärmarna, hvarifrån de ringlade sig nedåt barnets täcke och helt nära moderns rosiga kind, som lugnt hvilade på yttersta kanten af den lilla dynan.

"Det här vore något för en målare!" tänkte Gottlieb. "Minsann styrman Lönner fått sämsta delen på sin lott… Men nog vet jag någon, som en gång i samma ställning skulle blifva ännu vackrare!"

De dofva hofslagen af en häst väckte honom ur hans betraktelser.

"Aha" — hans drag fingo ögonblickligt ett uttryck af triumf och glädje — "jag hade ändå rätt… Nå, få se nu hvad man ärnar ta sig till!"

Sakta, men skyndsamt drog sig Gottlieb åter in i häcken.

Han hade ej länge innehaft sin något besvärliga ställning, då hofslagen stannade; och af rasslet på andra sidan häcken kunde han sluta att hästen der fastbands vid gärdsgården.

Straxt derefter hördes sakta steg i gräset, och derpå urskildes hela figuren af patron Fabian, som, efter att blott i förbigående hafva förvissat sig om att förstugudörrarna blifvit tillslutna, djerft nalkades samma fönster, vid hvilket Gottlieb nyss stått.

Men patronen, i stället att förnöta tiden med spejning, klappade flera slag på rutan.

Den alltjemt sofvande Magda hörde emellertid ingenting.

Patronen lade då ögonen intill glaset, och upptäckte genast samma tjusande syn, hvilken nyss fängslat Gottlieb.

Icke förty var det just ingen kärleksfras som vid anblicken af Magda undföll vår älskares läppar.

"Fördömda qvinna", mumlade han, "hon gör mig galen — hon skulle se mig i sjelfva afgrunden förgås af begäret efter en droppe vatten, och ändå icke räcka mig den!"

Han klappade på nytt, och det med sådan styrka, att det klingande ljudet bort uppväcka hvar och en annan än den, som haft en sådan dag som Magda.

I detta ögonblick tycktes likväl patronen bli rädd för sin egen dumdristighet … tänk, om någon annan än den, som signalen var ärnad, hade blifvit väckt — o fasa, om hans nattvandring blefve känd och komme för hans hustrus öron!

Lyckligtvis hade det ingen fara från de sofvandes sida.

Den äkta mannen började darra i alla leder — sådan respekt hade hans "töta Ultenie" till och med på afstånd. Och det är möjligt att han öfvergifvit sina fredsunderhandlingar med den vackra Magda, derest han icke varseblifvit den omnämda segelgarns-ändan.

Att sticka in en liten syrénqvist och haka af öglan, var ett ögonblicks verk; och innan Gottlieb ens hann begripa sammanhanget, såg han fönstret öppnas och sin värde farbror försvinna.

Vid detta buller måste Magda vakna — och hon gjorde så ock.

Som en fjäder spratt hon upp. Och då hon såg framför sig patronen på Almvik, kände hon ett ögonblicks dödlig ångest, men det var också blott ett ögonblicks.

Med blixtrande ögon och en spotsk krökning på sina täcka, fylliga läppar trädde hon emot honom, och så hotande, så djerf var hennes hållning, att patronen häpen steg tillbaka.

"Hvad är meningen med ett besök vid denna tid?"

"Jag har icke kunnat komma förr. Jag har varit hos domarn och talat vid honom, och jag tror att vi kunna ställa så till att herr Lönner redan i morgon är hemma."

"Och för att meddela mig detta — som visst sker i god afsigt — hoppar patron in genom fönstret?"

"På samvete, om det är min skull! Jag klappade flere gånger på, och heldre än att resa hem utan att ha meddelat en nyhet, den jag hoppades skulle ge fru Lönner en bättre sömn, fattade jag, eftersom frun ändå var uppe, det enda parti som stod öppet."

"Nå, icke tar jag heller någon skada af herr patrons vänskapsbesök, men som det just icke hör till en god ordning att komma den vägen, får jag be patron ha besvär att stiga tillbaka! Sedan kunna vi språkas vid."

"Grymma Magda!"… Patronen vågade räcka ut sin hand.

Men Magda stötte den helt omildt undan.

"Se så, inga krokvägar … och låt bli att säga Magda — jag kallas vid min mans namn, som jag icke skäms för!"

Gottlieb hade all möjlig möda att afhålla sig från skratt, då han såg sin hjertnupne farbror, oupphörligt tillbakamotad af den unga qvinnan, på ett något generadt sätt komma åter ut genom fönstret, och han var nära att springa fram och emottaga honom i sina armar, då Magdas röst hejdade honom.

"Så här går det an att tala ett ord… Herr patron gjorde sig väl icke illa, hoppas jag?"

"Ah, det är detsamma — ett så hårdt hjerta som fru Lönners röres hvarken af mitt lidande eller min uppoffring."

"Jag skall säga herr patron en sak: det är förspilld möda att tänka på mig. Jag kan väl ha en smula medlidsamhet med en menniskas dårskap, om det icke är ondt menadt, men…"

"Menar då jag ondt — sätt mig på prof!"

"Det går jag in på! Vill patron i all hederlighet lösa ut far, så finner jag mig i att ha patron att tacka för en så stor tjenst."

"Och intet annat tecken till tacksamhet?"

"Icke ett fjerdedels tecken mer!"

"Räck mig åtminstone handen att aftorka de tårar, som bränna mina ögon… Jag är en svag, en eländig stackare — jag vet det — som kan gråta, då jag hånas. Men lika godt … gif mig handen blott ett par minuter!"

"Omöjligt!"

"Ett finger då, ett enda finger!"

I stället för svar ville Magda draga igen fönstret, men patron Fabian höll det kraftigt tillbaka.

"Aha", sade han, genom Magdas köld bringad till raseri, "det är fråga om att vilja åtnjuta en välgerning utan all erkänsla — men vet då, att gubben skall få sitta der han sitter! Utom mig fins ingen menniska som bryr sig om er."

"Det få vi se — herr Gottlieb är hemkommen!"

"Jaså, är den hemma… Nå, hvad skulle han förmå?"

"Just ingenting, om icke att underrätta moster Ulrika om denna intressanta scen!" inföll Gottlieb, i det han personligen uppenbarade sig och kastade en genomborrande blick på den förhäpnade patronen, hvilken härvid utan ett ord tog till fötterna, kastade sig på hästen och försvann.

"Nå, se den kan man kalla en riktig hare!" sade Magda skrattande… "Men, herr Gottlieb, hvad helst som bringat herrn hit, så gör honom ändå icke olycklig och nämn något för patronessan!"

"Frukta icke det, fru Lönner — jag spionerade icke på honom för att verkställa den hotelsen! Men genom Nanny fick jag i dag del af vissa förhållanden, och emedan jag anade något och behöfde ha makt öfver honom…"

"Jag förstår nog… Ack, hur beskedlig och hederlig herrn är! Nanny har nämt alltsammans, och aldrig skola vi glömma…"

"Godt, fru Lönner … jag tror icke heller att jag någonsin glömmer den här lilla dalen… Och nu god natt! Helsa Nanny — om några dagar skall allt vara väl bestäldt."

"O, tusen tack… Så fort Ragnar kommer hem, betala vi, på Guds makt."

* * * * *

Med hjertat klappande af glädje flög Gottlieb tillbaka till Almvik. Men den, hvars hjerta i stället led en olidlig beklämning, det var vår patron, som darrande steg in i sin hustrus rum, rädd att Gottlieb redan hunnit före honom.

"Kors, hur är det med dig?" frågade frun, som redan gått till hvila. "Du ser så upprörd ut — icke har hästen skyggat eller något annat händt?"

"Nej, söta vän, nej, dyra Ulgenie, töta Ultenie, ingenting — alls ingenting! Men mitt hufvud har varit tungt hela eftermiddagen."

"Det kommer deraf att du sofver för mycket!"

"Kanske — jag skall då sofva mindre hädanefter. Jag vill göra allt till ditt behag, älskade maka!"

"Så der, min vän, är du en värdig man — om jag alltid finge se dig sådan, skulle jag icke ha så mycket att beklaga mig öfver."

"Har du då att beklaga dig öfver något?"

Patronen kände sig redan nära att qväfvas: han såg idel spöken, stackars karl!

"Jag säger icke det der för att oroa dig, gubben lille … det vore oädelt af mig att just välja denna stund — då du så väl synes fatta dina pligter — för att erinra dig om andra, då det förekommer som om du vore mindre genomträngd af din hustrus värde."

"Ja, ja, det skulle vara grymt — ty det är sant, ja, fullkomligt sant, att … att…"

"Hvad, min älskade Fabian?"

"… att jag aldrig så har dyrkat och tillbedt dig som nu, ljufva, ljufva…" Han kunde ej frambringa mer.

"Fabian, denna eld … ha, du begriper då ändtligen att du är lycklig?"

"Ja, som de fördömde!" suckade han i sin själs stora ångest.

Men patronessan hörde blott första ordet.

16.

En högtid.

Då Gottlieb andra morgonen vaknade, fann han att han redan hade ett besök.

Farbror Fabian gick fram och åter på golfvet, och så ömkligt var hans utseende att Gottlieb kände en smula medlidande med honom.

"Nå, farbror, hur är det nu då?"

"Hvad begär du?"

"Kors, med hvilken ton farbror yttrar det der — alldeles som en förskrämd resande, till hvilken stråtröfvaren ropat: pengar eller lifvet!"

"Det var ungefär detsamma du sade mig i går afton."

"Hvilket misstag — icke var det min mening att spela den store Rinaldinis rol! Jag är den fredligaste menniska i och om farbror önskar att lefva i ett behagligt lugn inom hus — hvilket är helt naturligt — så har jag visst icke för afsigt att störa det."

"Du har i stället kanske för afsigt att låta mig betala din tystlåtenhet med tre gånger så mycket som en advokat skulle ta för att ställa i ordning en affär?"

"Fy då, jag fordrar icke det ringaste: jag väntar…"

"På hvad?"

"… att farbror erbjuder sig att låna mig den summa, som utgör gamle Lönners plikt. Om hans son, styrmannen, sedan betalar in den till mig, så skall farbror få igen den. Hvarom icke, så är strunten borta."

"Och hvad begär du att jag erbjuder dig för egen räkning?"

"Drifver jag då handel med min tystlåtenhet — jag ger mitt hedersord att icke nämna något för moster!"

Utan ett ord drog patronen upp sin plånbok och uppräknade penningarna, dem Gottlieb emottog.