The Project Gutenberg eBook of Femtio fabler för barn
This ebook is for the use of anyone anywhere in the United States and
most other parts of the world at no cost and with almost no restrictions
whatsoever. You may copy it, give it away or re-use it under the terms
of the Project Gutenberg License included with this ebook or online
at www.gutenberg.org. If you are not located in the United States,
you will have to check the laws of the country where you are located
before using this eBook.
Title: Femtio fabler för barn
Author: Wilhelm Hey
Illustrator: Otto Speckter
Release date: July 13, 2018 [eBook #57499]
Language: Swedish
Credits: Produced by Eva Eriksson and the Online Distributed
Proofreading Team at http://www.pgdp.net
*** START OF THE PROJECT GUTENBERG EBOOK FEMTIO FABLER FÖR BARN ***
FEMTIO
FABLER FÖR BARN.
STOCKHOLM,
OSCAR L. LAMMS förlag.
FEMTIO
FABLER FÖR BARN.
BEARBETNING FRÅN ENGELSKAN.
MED ILLUSTRATIONER
AF
OTTO SPECKTER.
STOCKHOLM,
OSCAR L. LAMMS förlag.
KRÅKAN.
ag undrar, hvem den tiggarn vara må?
Svart är den gunstig herrn från topp till tå.
Från hus till hus han går i djupa snön,
Och kraxar fram så hest en ängslig bön:
“I flickor små och gossar, jag begär
En smula bröd, jag rysligt hungrig är.“
När våren i sin gröna mantel kom,
Då bytte tiggarn plötsligt tonen om.
Han blef med ens så hjertligt glad, så kry.
Gaf till ett skratt och flög högt upp i sky,
Men dessförinnan tackade han först
Enhvar, som hjelpt, då nöden var som störst.
FÅGELN UTANFÖR FÖNSTRET.
å den frusna rutan, hur det pickar, hör!
“Släpp mig in, god vänner, annars visst jag dör.
Snöbetäckt är marken, stormen blåser gällt,
Genomfrusen är jag, halfdöd ren af svält.
Släpp mig in, god vänner, och till lön skall jag
Med min sång förljufva eder vinterdag.“
Fönstret upp de slogo, in han komma fick,
Mådde godt och tacksamt njöt af mat och drick.
Länge qvar han dröjde, men när våren drog
Åter med sin hofstat genom dal och skog,
Ut de honom släppte, och med gränslös fröjd
Jublande steg fågeln upp i molnfri höjd.
SNÖGUBBEN.
sch, gubbe! Hvad du är hvit och ful,
Och din käpp, hvad den är tjock!
Och lat du är, ej rör dig en smul,
Du står som en målad bock.
Och käppen i handen, du kan den ej sköta,
Ty, du kan ju ej slå, ja, du kan ej ens höta.
Ja, du är döf och du är stum,
Och stel i hvarenda led,
Och hvit i synen, fånig och dum,
Och står, tills du dimper ned.
Du tyckes helt lugnt i ditt öde dig finna
Att smälta som smör och i rännsten försvinna.
FÅGLARNA UTANFÖR LOGEN.
ält och ängar redan ligga nakna alla,
Snön sin hvita svepduk bredt derofvanpå,
Men på logen höres ständigt slagan skalla,
Och de svultna foglar hjertligt fröjdas då.
“Vårt“ de skrika, “är det, vårt det vara bör,
Hvarje litet korn, som faller utanför.“
Från det sol går upp och tills att sol sig sänker
Tröskarne gå på med samma trägna flit.
Bröd i ymnighet åt ung och gammal skänker
Deras slaga, derför skynden, skynden hit
Stackars fåglar små, ty gerna en och hvar
Några korn åt eder låter ligga qvar.
EKORREN OCH VINDEN.
Ekorren.
Herr Vind, jag måste säga er, hör ni ej upp att tjuta,
Så måste strax på stund för er jag denna dörren sluta,
Och öppna en åt annat led.
Vinden.
Det står er fritt, min vän!
Men jag tör blåsa der också, och kanske värre än.
Ekorren.
Då skall jag stänga äfven den, ty vill ni ej ge vika,
Så vet jag intet annat råd, än lika ge för lika.
Vinden såg snopen och ilsken ut,
Skakade trädet med fasligt tjut,
Ekorren satt i sitt lugna bo,
Knäckte der sina nötter i ro;
Vindens äflan att honom störa,
Tycktes blott honom nöje göra.
GOSSEN OCH EKORREN.
Gossen.
“Ekorre, vännen min,
Kom från ditt träd hit ner,
Leka mig fallit in,
Kom, jag dig ber!“
Ekorren.
“Tack du, men ej i dag.
Högt upp i trädets topp
Trifves långt bättre jag;
Kom du hitopp!“
KATTUNGARNE.
et nu kan vara tid åt er att ge ett namn, I kissar små,
Och derför också skall enhvar det, som han bäst förtjenar, få.
Dig jag kallar Sammetsrygg,
Dig jag kallar Mösse-ban,
Du må heta Smyg-så-trygg,
Och du må heta Snatte-van.
Stora de blefvo, trinda och rara;
Sammetsrygg månde så inställsam vara,
Mösse-ban klängde på murar och tak,
Smyg-så-trygg logen fann mer i sin smak,
Snatte-van höll sig i köket beständigt,
Lurade köksan och stal så behändigt.
HUNDEN OCH KATTEN.
u står och skäller så argt dit opp,
Hvad ser du, Nero, i trädets topp?“
“Jag tror att Kisse deruppe sitter,
Men ned det kräket ej komma gitter.“
Kisse är slug, han vet hvad han gör.
Innan han handlar, han ser sig för.
Kisse han tycktes verlden förglömma,
Slumra så roligt och ljufligt drömma.
Nero, hvars tålamod domnade af,
Snart från trädgården sig begaf.
Straxt var det slut med Kisses hvila,
Qvickt utför trädet han började kila.
Sade och log af hjertans grund:
“Hvad jag dig lurat, din dumma hund!“
SVANEN.
osse der vid vassen, jag skall säga dig,
Mina små låt vara, annars blir det krig!
Om du mer i dammen vågar kasta sten,
Skall jag till att hämnas icke vara sen.
Gosse, lyd mitt råd och gå din väg, ty jag
Kan med mina vingar ge ett dugtigt slag.“
Gossen tog till benen, hade icke lust
Med den vrede svanen att bestå en dust.
Svanen öfver dammen efter honom sprang,
Men till slut sitt sinne han likväl betvang,
Smekte sina små och glömde ganska fort
All förtret den stygga gossen honom gjort.
SVANEN OCH GOSSEN.
om hit och låt oss sluta fred,
Kom hit, min gosse lilla!
Ser jag då ut så grym och led?
Jag vill dig visst ej illa.
Blott i det hopp jag närmat mig,
Att få ett stycke bröd af dig!
Från gossen straxt hans ängslan vek,
Och mellan dessa båda
Begynte under skämt och lek
Den största vänskap råda;
Och sedan dess blef gossen van,
Att ofta helsa på sin svan.
Vid dammen satt han mången dag
Och hade grufligt roligt,
Och hjertat slog af välbehag
När svanen helt förtroligt
Till honom öfver böljan drog
Och bröd utur hans händer tog.
HUNDEN OCH BOCKEN.
Hunden. Hör du Måns, jag bita kan, väl i akt dig tag!
Bocken. Vov-vov, om du biter till, nå då stångas jag.
Hunden. Jag en uddhvass tandrad har, lita du derpå.
Bocken. Slöa äro heller ej mina horn, de två.
Hunden. Kan du ej ett skämt förstå? Åh, det gör du visst.
Bocken. Ja, om ej på tålamod blott jag lede brist.
Månsen och vov-vov de sprungo, de dansade,
Knappast ett ögonblick stilla och sansade.
Vov-vov han skällde af renaste öfvermod,
Månsen till anfall beständigt i ställning stod.
Dagen i ända de så sig förlustade,
Miltals de sprungo och lekte och rustade.
Om deras krumsprång vi sett, de otroliga,
Säkert vi funnit dem högligen roliga.
SPETSHUNDEN OCH MOPSEN.
Mopsen. Säg mig, Spets, hvar det var, som du benet gömde?
Att det någon från dig stal denna natt jag drömde.
Låt oss nu till stället gå,
Och se efter båda två.
Spets. Har du sett något svart förr i mörkret lysa?
Tror du då jag ej förmår alls att misstro hysa?
Mig att lura bjud ej till,
Du är den, som stjäla vill.
Moppe gick, något flat, men likväl ej slagen.
Snokande han gick omkring hela långa dagen;
Slutligen han benet fann,
Hvem var lycklig, om ej han!
Glädjen den blef dock ej lång, snart han låg i backen,
Spetsen med ett väldigt språng honom högg i nacken,
Och en minnesbeta gaf,
Som han hade godt utaf.
HÄSTEN OCH SPARFVEN.
Sparfven. Herr häst, herr häst, som mår så godt,
Som krubban fylld med hafra fått,
Ett korn, kanske ock ett par,
Ni säkert råd att mista har.
Hästen. Ja, visst, du lilla näsvis, visst,
Hos mig du ej skall lida brist,
Ty mitt förråd ej minskas lär,
Af hvad en liten sparf förtär.
Så lefde de ihop, de två, i gamman och i fröjd,
Och hästen hade foder nog, och sparfven ock var nöjd.
Det sommar blef, och grufligt varm och tryckande var den,
Och att en väldig flugsvärm kom, det var långt värre än;
Men då beviste sparfven hvad en vän i nöd förmår,
Ty kom en fluga hästen när, gaf han den banesår.
ÅSNAN.
Gossen. Åsna, sölkorf, framåt marsch, vill du ta ut stegen!
Aldrig i min’ dar jag sett nånsin en så seg en:
Snäckan kryper ej som du, när du låtsas springa,
Tålamodet sjelf du kan till förtviflan bringa.
Åsnan. Sakta vackert! Orättvist är, att så mig klandra,
Jag den tyngsta börda bär lika väl som andra.
Är jag ej som hästen snabb, må du ej förgäta,
Att i härdighet med mig ingen sig kan mäta.
Sedan åsnan detta sagt, klippande på örat,
Åter hon i gammalt lunk gick till gamla görat.
Hela dagen trälande allt hvad hon förmådde,
Trött och hungrig sent om qvällen sist hon hemmet nådde.
Bredvid hästens spilta nu, utan alls att grumsa,
Ställde åsnan sig och lugnt började att mumsa.
Efter maten njöt hon nöjd sömnens hulda gåfva,
Den som släpat så som hon, den har lätt att sofva.
BARNET OCH OXEN.
Barnet. Herr Oxe, säg, hvad månde det väl vara,
Som ni så allvarsamt funderar på?
Ni boklärd är helt visst och vill förklara
Hvad ännu ingen lyckats att förstå.
Oxen. Mitt kära barn, du nu om vida mera,
Än nånsin jag förmår, mig täckes tro.
Du skapad är att tänka och studera,
Och jag: min mat att tugga uti ro.
Nu oxen åt, liksom han länge fastat,
Två runda timmar drog hans måltid om,
Tilldess en hövagn full hans herre lastat,
Och efter oxen in i stallet kom.
För detta lass han sedan oxen spände,
Och denne drog: det gick liksom en dans;
Ty kraft att draga oxen hos sig kände,
Men kraft till lärdom ej hos honom fanns.
GOSSEN OCH LAMMET.
Gossen. Lilla lam, jag ber dig svara, hvarför du dig jämrar så?
Lammet. Jag min goda moder söker, men ej henne träffar på!
Gossen. Är du rädd, om du är ensam, att dig någon illa gör,
Eller att dig någon griper och som fånge bort dig för?
Lammet. Nej, för slikt jag icke rädes, men min längtan den är stor,
Att få åter sammanlefva med min egen goda mor.
Knappast hörde ömma modern lammets dystra klagosång,
Förrän hon till det tillbaka ilade med snabba språng.
Hvilken glädje, hvilken sällhet, efter smärtan, hvilken tröst
Det för lammet var, att åter höra denna kära röst,
Att tillsamman genom lifvet åter gå med denna vän,
Som det fruktat aldrig nå’nsin att få återse igen.
FÅGELN.
nälla gosse, detta lilla näste
Ej så nära kom, jag ber låt bli!
Skräm dem ej, jag dig besvär, min bäste,
Dessa små, som slumra deruti!
Högt af ångest skulle visst de qvida,
Stode plötsligt du vid deras sida
Stirrande, med stora ögon blå,
Hvilkas mildhet icke de förstå.
Gerna gossen länge velat njuta
Af en anblick, så som denna skön;
Men han fann att han ej borde sluta
Hjertat till, för ängslig moders bön.
Sakta derför drog han sig tillbaka,
Och den lilla fågeln nu fick smaka,
Med de små i deras täcka bo,
Lifvets högsta fröjd i ostörd ro.
VANDRINGSMANNEN OCH LÄRKAN.
Vandringsmannen.
Sol och du, min lärka lilla,
Ha stått upp på samma gång.
Tidigt re’n du börjar drilla.
Hvad är ämnet för din sång?
Lärkan.
Jo, att Skaparns godhet prisa,
För den nåd, Han täckes visa,
Ständigt ny, hvarenda dag —
Säkert gör du ock som jag!
Det var ett jubel, det var en fröjd,
Som steg mot himmelens hvalf det höga.
Af öfversvallande sällhets höjd
Det kom en tår uti vandrarns öga.
Sitt “Fader Vår“ han med andakt bad,
Och solen lyste och lärkan qvad.
GOSSEN OCH DUFVAN.
Gossen. Min snälla dufva, svara om du kan,
Hvarför du kuttrar hela dagen så,
Och vrider lilla hufvu’t af och an?
Jag kan det sannerligen ej förstå.
Dufvan. För det jag är så tacksam och så nöjd,
När jag så mycket skönt omkring mig ser,
För det mitt hjerta fylles upp af fröjd,
När solen vänligt skiner på mig ner.
Ej ville dufvans qväde taga slut,
Och gossen glad sprang i sin trädgård kring,
Och solen sände sina strålar ut,
Och kring de två de dansade i ring,
Kanhända då berättande för dem
Om någon ort, för evig fröjd ett hem.
KANARIEFÅGELN.
u grymma död, som tagit bort
Pipi, vår bästa vän!
Ack! Pipis lefnad var så kort
Och oskuldsfull var den.
På våra skuldror ned han slog,
Han åt utur vår hand,
Utur vår mun han socker tog,
Och var ej rädd ett grand.
Nu är du död, nu är du kall,
Pipi, vår egen vän,
Och våra tårars heta svall
Ej ge dig lif igen.
Farväl, Pipi! Uppå din graf
En rosenbuske står;
Vi satt den dit, som minne af
En kärlek, varm som vår.
PAPPERSDRAKEN OCH FÅGLARNE.
“Se den stora fågeln der, visst han är en ryslig bof.
Tyckes vara en af dem, hvilka lefva blott af rof.
Flyn, o flyn, I foglar små, ty om han i er får tag,
Tio då han döda skall säkert med ett enda slag.“
Fåglarne.
“Strunt! det ingen fara har; han är icke alls så tapper,
Han oss icke skada kan, han är gjord af papper.“
Just i detta ögonblick, vinden upp att blåsa höll,
Och från skyn så tung som bly plötsligt pappersdraken föll.
Att få honom upp igen gjorde gossarna försök,
Deras sträfvanden likväl alla gingo upp i rök,
Men på draken, hvit och blek, som ej rörde mer ett led
Slogo nu med hånfullt skrik skaror af små fåglar ned.
GOSSEN OCH HUNDEN.
Gossen. “Hector, nu du måste något lära,
Sitta rak det första är, min vän.“
Hector. “Du för mycket icke får begära
Jag är ung och jag kan vänta än.“
Gossen. “Nej det går ej an att längre dröja;
Pappa sagt: om stammen af ett träd
Man åt något håll skall kunna böja,
Bör det ske, då ännu den är späd.“
Hector lärde konster, att lära han var qvick,
På sin buk satt han rak, rak han också gick.
Snart han kunde dyka och saker fram han bar
Och tog rätt, mycket lätt, på hvad tappadt var.
När som Hectors herre Hectors framsteg såg,
Han också genast då fick för lärdom håg.
Läste mycket flitigt mången diger bok,
Så att han blef en man, både lärd och klok.
HUNDEN OCH BARNEN.
“Du är en rigtig bjesse, du är så stor och stark
Och dock dig låter betsla och öfver sten och mark
Åt alla håll dig släpa och dig dänga?“
Hunden.
“Hvad ingen annan finge med mig sig understå,
Det unnar jag med glädje min herres gossar små;
Af dessa låter allt jag mig behaga.“
När middagsklockan ringde, man genast tömmen tog
Från hundens hals, och festligt man in i salen drog,
Med men’skans bäste vän bland djurens slägte.
Af allt hvad barnen åto fick hunden ock sin lott,
Men intet, i hans tycke, dock smakade så godt,
Som födan, som hans herre honom räckte.
BARNET OCH KATTEN.
Barnet.
“Nå, hvad tar sig Kisse till?
Blygs! Jag tror han klösas vill?
Vet då Kisse ingen skam?
In med klorna, tassen fram!“
Katten.
“Se, jag lyder; mig förlåt,
Att jag bar mig illa åt.
Men du slåss och nypes jämt,
Jag ej älskar sådant skämt.“
Barnet dock sig lika blef,
Samma lek med Kisse dref;
Kisse då, i vredesmod,
Klöstes, och det spilldes blod.
Så de lefde båda två,
Skildes sällan åt ändå;
Ty i hjertat dock enhvar
Kärlek till den andra bar.
BARNET OCH BOKEN.
“Käraste bok! Kom hit, kom tätt till mitt öra,
Ty så förvånande vis, de säga du är!
Pappa och mamma kan större fröjd jag ej göra
Än, om hvartendaste ord, i dig finnes, jag lär.
Stum som en fisk! hur kan så envis du vara?
Åh! Det omöjligt ju är, med sådant stå ut.
Usch, så förtretligt! du tiger, ej du vill svara
Längre kan icke jag dröja en enda minut.
Ja, jag har brådt, vill ut, vill springa och leka,
Bättre jag trodde dig om, jag trodde dig klok
Men att tala du ej dig låter beveka,
Skall i en vrå jag dig slunga, tråkiga bok!“
DEN STORA DOCKAN OCH DEN LILLA DOCKAN
Stora dockan.
“Lilla docka, tag ej illa opp,
Men du har ej hållning på din kropp,
Se på mig och lär, min lilla piga,
Dina stela ben engång att niga!“
Lilla dockan.
“Var så god och lemna mig i fred
Fast jag icke fått en rörlig led,
Jag, som ni, jag dock mig anser vara
Lika god, det får jag er förklara.“
När som barnet hörde detta bråk
Sade det: “hvad är det der för språk?
Dumma dockor, straxt jag skall er båda
Spärra in uti min byrå-låda.“
“Blir det der på edert gräl ej slut,
Skolen I ej alls få slippa ut,
Utan sitta hela morgondagen
Uti mörk arrest, så lyder lagen.“
KAKAN OCH BRÖDET.
Kakan.
“Kom hit och fresta på, mitt namn är kaka,
Det finaste som menniskorna baka. —
Den grofva bullan der, till smaken stygg
Den kallas bröd, åt honom vänd din rygg.“
Brödet.
“Ja, vänta du, jag vet hvartill jag duger,
När magen knotar, och när hungern suger
Till mig man kommer: då jag smakar godt,
Och du med all din sötma, äcklar blott.“
När barnet hade sprungit dagen om
Och lekt sig trött och hungrigt, hem det kom,
Till något snask det hade nog haft lust.
Om icke penningar det saknat just.
Men då till hands den grofva bullen var,
Af den en dugtig skifva barnet skar;
Det smakte bra! det var hjelp i nöd!
Mot hunger är det bästa medlet bröd.
DEN LILLA RÅTTAN.
Frun.
“Du lilla tjuf, det är då du
Som länge socker snattat har?“
Råttan.
“Nu är jag upptäckt! — Kära fru,
Jag ber er, nådig mot mig var!
Låt sockret mig behålla få!
De hungra, mina stackars små.“
Frun som var en hjertegod
Svarade: “jag har ej mod
Att dig straffa, råtta lilla,
Fast du handlat mycket illa.
Sjelf en moder, kan jag lätt
Låta nåd få gå för rätt.“
PUDELN.
“Hvem har på mjölken varit? jag aldrig sett på maken,
Att dricka upp hvar droppe och rymma bort från saken!
Om gerningsmannen någonsin
Jag kommer på, så ve hans skinn!“
“Men kanske du, min pudel, mig detta spratt har spelat?
Kom hit och visa nosen! — Blott detta ännu felat!
Ditt skägg är hvitt, din uppsyn skygg;
Du skulle ha, för du är stygg!“
“Säg“, sade matmor harmsen, men tvungen dock att skratta,
“Säg pudel, hvad kom åt dig, jag kan det icke fatta?
Hvad var det väl du tänkte på?
Du aldrig förr dig uppfört så?“
Förkrossad i sitt hjerta vår pudel tycktes vara
Han slokade med svansen och tjöt och gnällde bara
Och tycktes säga: “ack, jag är
En mycket dålig karakter.“
HUNDEN OCH IGELKOTTEN.
Hunden.
“Igelkott, pass på, pass på, om jag ej i hast dig kniper!“
Igelkotten.
“Huru detta skall gå till, det mera är än jag begriper.“
Hunden.
“Nå, hur tänker du dig då undandraga denna fara?“
Igelkotten.
“Mina taggar hoppas jag, skola på den frågan svara;
Många som förut mig sport, såsom du, ha fått sig lära
Att man klokast gör, om ej man mig kommer allt för nära.“
Hunden sade: — han var nu alltför rädd, att längre skryta —
“Kära du, hur kan man ha en sådan sträf och skroflig yta?
Att i famnen taga dig, vore just att vådligt göra,
Illa stucken blir en hvar, hvilken vågar att dig röra.
Du och jag ifrån hvarann nu för alltid skiljas måga
Närmare bekantskap ej kommer mellan oss i fråga.“
GUNGHÄSTEN OCH KAPPHÄSTEN.
Gunghästen.
“Att se mig gunga upp och neder
Är det ej värdt beundran, säg?“
Kapphästen.
“Och när jag sätta plär i väg
Gör jag ej ock min herre heder?“
Gossen.
“Jag orkar ej ert skryt att höra;
Af trä I ären båda två,
Och skullen evigt stilla stå,
Om icke jag er skulle röra.“