Gossen. “Sötaste varelser, snälla kaniner
Glädjen ur pigga små ögonen skiner
Sägen hvad vållar den svindlande lust?“
Kaninerna. “Jo, att vi vänta den läckraste föda
Gifven af gossen med kinderna röda,
Väntan på husbonden vållar den just.“
Tyst nu, hvad var det? Ett steg, och helt nära
Ja, det är han, det är husbond, den kära;
Se, liten hand räcker fram något grönt!
Gossen dem matar med kärlek och ifver,
Lottlös en enda bland alla ej blifver —
Hvad en kanin måtte hafva det skönt! —
GOSSEN OCH FJÄRILN.
Gossen.
“Du som på fält och ängar far
På purpurröda vingars par,
Gif, lilla fjäril, mig besked
Hvad uppehåller du dig med?“
Fjäriln.
“Der honung rinner,
I blomsterkalkar jag föda finner;
Den spegelklara,
Den rena daggen, min dryck plär vara.“
Gossen ville fjäriln gripa, men han afstod derifrån
När bevekligt denne sade: “Kort för mig är lifvets lån,
Några timmar låt mig ännu svärma kring i solens glöd;
Innan den i qväll gått neder, skall jag ligga stel och död.“
GOSSEN OCH FÅGELN.
Gossen. “Nu är du fast, nu är du fast!“
Fågeln. “Åhnej, det går ej så i hast.“
Gossen. “Aj, aj, nu var du mig för qvick;
Så högt i luften upp du gick!“
Fågeln. “Ja, vingar skaffa dig, min vän
Så kanske du mig fångar än.“
Häpen stod gossen när högt upp i skyn
Fågeln försvinna han såg ur sin syn.
Slutligen tröstade dock han sig så:
“Fågeln sin frihet förunna jag må;
Jag har så mycket att roa mig med
Att han för mig bör få vara i fred.“
SMÅFÅGLARNE OCH UGGLAN.
Småfåglarne.
“Fru Uggla, ni visar ert anlet’ för dagen,
Men tyckes dock ej af dess anblick betagen;
Var hygglig och gläd er åt lifvet och njut,
Och se ej så hemsk och förfärande ut!“
Ugglan.
“Att solen skall sticka så skarpt i mitt öga!
Om ej den det gjorde, så dröjde det föga,
Förrän jag er slete i stycken enhvar,
Och fjädrarna endast jag lemnade qvar.“
Småfåglarna sade: “hvad vållar er vrede?
Ni svulten ser ut och så arg som den lede.“
“Hå“, svarade Ugglan: “er glädje mig stör,
Och solen mig ondt uti ögonen gör.“
FÅGELN OCH LÄDERLAPPEN.
Läderlappen. “Lilla fågel, jag så ensam är,
Blif min lekkamrat och håll mig kär.“
Fågeln. “Nej! jag kan ej; ser jag på dig bara, —
Anser jag mig redan uti fara.“
Läderlappen. “Ja, tyvärr, den saken är ej ny
Råttor, fåglar, alla de mig sky.“
Läderlappen satt i dunkel vrå,
Dit ej solens strålar kunde nå;
Men när natten öfver himlens fäste
Bredt sin dunkla slöja, ur sitt näste
Läderlappen, sorgsen, tung och trög
Hopp- och tröstlös ut i verlden flög.
TUPPARNA.
“Såg ni, hur han sprang den tuppen?
Icke lär han våga kuppen
En gång till, jag skulle tro.
Ve enhvar, som så förgår sig,
Och, som denne, understår sig
Att mig störa i min ro.“
Så på gödselhögen modig
Stod herr tupp och skrek, och blodig
Dref han derifrån enhvar;
Höns och gäss på flygten slog han,
Endast mäster Spets fördrog han,
Ty för honom rädd han var.
BJÖRNEN.
“Se på björnen huru ledigt han i dans förmår sig föra,
Man kan icke annat säga än att väl han lärt sitt göra;
Snäll han är och många konster han att lära sig förstått,
Och han rigtigt älskvärd vore, lät han bli att brumma blott.“
Stackars björn; ingen nå’nsin kan ha större skäl att brumma;
Roligt är det ej att piskad nödgas dansa efter trumma.
Hvad den stackars nalle saknar, är den dunkla, svala skog,
Genom hvilken förr i frihet som en herrskare han drog;
Hvad han saknar, det är grottan, der han låg i vinterdvala,
När den tunga snön i drifvor hängde ned från träden kala;
Och när han sig hungrig lägger, mången gång han drömmer då
Om den honung som han fordom plundrat skogens vild-bin på.
MURMELDJURET.
“Kom barn, jag är ett murmeldjur
Som hålles innestängd i bur;
Jag dansar för betalning, jag,
Men icke alls af välbehag.“
“O gifven mig en skärf, jag ber!
I kunnen icke tänka er,
Hur hårdt det är att längta ut,
Och aldrig se sin träldoms slut.“ —
“Du arma djur, nog kunna vi
Förstå din törst att blifva fri,
Din längtan efter skog och dal,
Ditt sorgsna hjertas djupa qval.“
“Beständigt ute och på språng,
Vi hata kammarn, qvaf och trång,
Och rönte vi ditt öde, vi
Då skulle dö i raseri.“
SUGGAN.
“Lyssnen, mina små juveler, till hvad nu er moder säger:
Snygghet, renlighet och ordning allting annat öfverväger;
Ordning, det är halfva lifvet, sade förr en gammal vis,
Ordning hedrar sjelfva men’skan och den hedrar ock en gris.“
“Menniskorna ofta säga, när ett barn fult beter sig,
Och är mer än vanligt snuskigt: “skäms han ej att svina ner sig!“
Hållen derför alltid renlig eder lilla feta kropp,
Plasken aldrig uti diken, så att smutsen stänker opp!“
Föga dock det suggan hjelpte, att på sina grisar kälta,
Högre fröjd de icke kände, än att uti dyn sig välta;
Hvad de sett för sina ögon, så af mor som ock af far.
Blef en vana, de behöllo alla sina lefnadsdar.
KALKONTUPPEN OCH HANS UNGAR.
ör ni, ungar, jag skall säga eder,
Edert gräl jag icke längre tål,
Sluten detta kif, ty på min heder,
Eljest jag på er skall göra kål!
Jag är lugn och fredlig, jag med alla
Väl förliks, jag derför kan befalla,
Och vill blifva lydd förutan krus,
När jag fordrar fred uti mitt hus.“
Plötsligt kom en pilt, just i detsamma,
Bar en mössa röd som en pion;
Genast vreden började att flamma
Häftigt upp på nådig herr kalkon:
“Bort med mössan“, skrek han, “menskoyngel!“
“Bort med mössan, din gemena slyngel!“
Gossen log och sade: “hvad förtret
Gör dig mössan, svara mig på det?“
RÄFVEN OCH ANKAN.
“Min allra sötaste fru anka,
Om litet närmare än så
Ni öfver dammen täcktes vanka,
Ni något nytt skall veta få!“
“Herr Mickel, jag vill intet höra;
Ni är mig alltför fin och klok,
Och skulle, som ni bad, jag göra,
Så ginge säkert allt på tok.“
Herr Mickel, han gick af och an
Och hvem var långnäst, om ej han?
En ankstek smakar mycket godt,
Men ej förrän man ankan fått.
Herr Mickel dock ej ankan fick,
För det han ej i vatten gick;
Och ankan kom ej Mickel när,
För det hon i sitt lif var kär.
HJORTEN.
Är det ej jagthorn, de blåsa?
Hör jag ej hundar, som flåsa?
Jo, jägarn bak trädet han står.—
Nu, nu springa det gäller —
I blinken, skottet det smäller —
Jag springer! Usch hvad det går!
En hund fick försprång för alla.
“Hjort“, skrek han, “nu måste du falla!“
“Nej“, svarade hjorten, “ej än.
Se diket, nu är jag öfver
Dig frukta ej jag behöfver. —
Ej du mig följer, min vän!“ —
MOPSEN OCH JAGTHUNDEN.
Mopsen. Hur kan du tåla i storm och regn
Att ständigt löpa förutan hägn?
Jagthunden. Hur kan du sitta så däst och dum.
På dammig soffa i qvalmigt rum?
Mopsen. Jo der jag ligger så skönt och godt,
Och äter socker och skorpor blott.
Jagthunden. Och dock med dig jag ej byta vill,
Jag doge, sute som du jag still.
Medan nu i skog och fält
Stora hunden sprang så snällt,
Moppe sof Guds långa dagen,
Då han icke fyllde magen,
Slutet blef: af brist på vett,
Qväfdes han i eget fett.
STOET OCH FÖLUNGEN.
“Skutta med höga språng
Skutta, min fåle lilla!
Glädjen blir icke lång
Kort blir din villa.
Snart du uppför berg och backar
Släpar lass, så svetten lackar;
Ingen dig för mödan tackar,
Piskan smäller kring din rygg.“
Fålen, den glade fyr,
Jämt vid sin moders sida,
Lekte så glad och yr,
Ovan att lida.
Tre år gammal, fann han lifvet
Helt förvandladt, det var gifvet,
Allting annorlunda blifvet
Och den glada leken slut.
KYCKLINGEN.
“Kyckling, lilla dumma kräk, aldrig är du tillstädes,
Jämt för dig din stackars mor ängslig är och rädes.
Alltid bort i någon vrå smyger du, vill allt beskåda
Piper när du mor ej ser, tror dig då i våda.“
Bort till trädgården det var, denna gång den stackarn sträfvat,
Och med denna tanklöshet hönan djupt bedröfvat.
Som hans pip hans tillhåll dock för hans ömma mor förrådde,
Kom hon springande så fort nånsin hon förmådde.
Under hennes vingar straxt gömde sig den skrämda lilla,
Lofvade att aldrig mer sig bete så illa.
Det är godt att ha en mor, mån att sina små bevara
För det lurande försåt och för hvarje fara.
DEN LILLA FISKEN.
illa fisk, var ingen tok,
Bit ej du på utlagd krok!
Om du skulle ned den svälja,
Skulle den dig grufligt qvälja.
Gossen der med spö i hand
Droge straxt dig upp på land.“
Liten fisk dock tyckte så:
“Det förstår sig mor ej på,
Spöken ser hon midt på dagen;
Jag är hungrig, tom är magen,
Och en läckerbit så rar
Aldrig än mig bjuden var.“
Betet sväljde han och fick straxt den lön, som han förtjent;
Bitter väl hans ånger var, men den kom, tyvärr, för sent.
GOSSEN OCH ANKAN.
Gossen. “Hur många barn har ni väl,
Fru anka, svara mig?“
Ankan. Min gosse, det kan jag, min själ,
Bestämdt ej säga dig.
Jag aldrig nån’sin räkna lärt,
Men hvart och ett jag håller kärt.“
Hon ropade de ungar små,
Och straxt de sprungo fram,
Och modern med dem alla då
Långt ut i dammen sam,
Och gossen stod vid vattnets bryn
Och njöt af denna sköna syn.
STORKARNE.
“Storkar, våra storkar kära,
Hvad kan bort från oss er locka?“
Storkarne. “Grymma vintern, som är nära
Molnen, som sig börja skocka.
Derför öfver land och haf
Nu begifva vi oss af,
Tills vi nå det mål, vi önska:
Länder med en evig grönska.“
Rätt snart det slog in, hvad som storkarne spått,
Och vintern, den stränge, sig infann så brådt.
Han skakade manteln, och flingor att falla,
Så bländande hvita, så isande kalla,
Och storkarnas näste betäcktes med snö;
Om hemma de stannat, de hade måst dö.
STORKPARET.
u skiner sol och vårens milda flägt
Har smält en obarmhertig vinters is,
Och träden kläda på sin gröna drägt
Och åter nu, från söderns paradis,
Det hem vi nått, som aldrig vi förglömt,
Hvarom vi under smärta palmer drömt.“
Nu fylla storkarne sitt gamla bo,
Och sen med halm och hö de gjort det tätt
Fru Stork helt makligt slår sig ned i ro,
Och bidar der en tillväxt af sin ätt,
Tre långa veckor inom skål och vägg
Hon ligger tåligt der på sina ägg.
Af äggen blef det ungar fem, ett mycket hungrigt slägte,
Som öppnade fem stora gap, då far dem födan räckte.
STOCKHOLM,
TRYCKTE HOS BERGSTRÖM & LINDROTH
1868.