Hustrun tog emot pengarna och funderade en liten stund på var hon skulle lägga dem, för att de skulle vara riktigt säkra. Till slut hittade hon på ett sätt. Hon lindade in dem i en trasa och gömde den bakom kakelugnen. Där skulle då inga tjuvar hitta på att söka.
Framemot middagen knackade det på dörren.
— Vem är det? frågade gumman.
— Klas, svarades det.
Klas var en gammal soldat, som farit vida omkring i världen och nu under fredstid just inte hade något att göra. Han hade hört talas om Tumpel och hans hustru och hade nu kommit för att hitta på något skämt.
— Var kommer du ifrån? sporde gumman.
— Från himmelrik, svarade Klas.
— Kors, det var finfint främmande jag fått, sade gumman och öppnade dörren. Stig in, stig in! Kanske du då har träffat min förre man? Han var skomakare och hette Per.
— Ja, det har jag visst.
— Nå, hur har han det?
— Ja, det är ganska knalt för honom. Han sitter och lappar skor och mumsar på kål, någon annan mat har han inte.
— Kära hjärtanes! Nå, skickade han ingen hälsning till mig?
— Jo, han sade, att det var snart slut på lädret, och inga pengar hade han, därför undrade han, om ni kunde sända honom några skilling.
— Ja, visst ska jag det, sade gumman, och så gick hon till kakelugnen och tog fram de tio daler, hon fått av Tumpel och lämnade dem till soldaten och sade:
— Giv honom det här, så kan han skicka tillbaka det, som han inte behöver.
Soldaten tog pengarna och knallade sig i väg det fortaste han kunde. En stund efter kom Tumpel hem och frågade genast efter pengarna.
— Dem har jag skickat till himmelen till min förre man, för att han skulle ha något att köpa läder för till att halvsula skor åt helgonen. Och så berättade hon om det besök, hon hade haft.
Tumpel lade fingret på näsan och funderade en stund. Därefter sade han i milt förebrående ton:
— Vet du, jag tror inte, att helgonen behöva några halvsulor. Han har bestämt lurat dig, den där gynnaren. Tänk, att du kunde vara så dum!
— Nå än du då? Varför skulle du lämna pengarna till mig?
— Jag skall försöka att hinna fatt den gynnaren! ropade Tumpel, och så tog han sin enda häst ur stallet, satte sig upp och red i skarp trav åt det håll, dit soldaten hade gått.
När soldaten hörde slamret av hästhovar bakom sig, förstod han, att det var Tumpel, som förföljde honom. Han lade sig då ned på dikeskanten, skuggade med den ena handen över ögonen och pekade med den andra uppåt skyn.
— Vad ligger du där för? frågade Tumpel, då han kom fram till soldaten.
— Jag ser en underbar syn.
— Nå, vad ser du då? frågade Tumpel nyfiket.
— Jo, en man, som går uppe i molnen, så fast och säkert, som om han promenerade på en landsväg.
— Inte ser jag någon, sa' Tumpel.
— Jo, lägg dig ned här på rygg och skugga med vänstra handen över ögonen!
— Vill du hålla min häst?
— Ja, gärna, sa' Klas.
— Jag ser ingen ändå.
— Jo, titta efter litet bättre, så skall du få se en män, som rider.
Därmed satte sig soldaten upp på Tumpels häst och galopperade i väg med full fart.
Tumpel satte sig upp och tittade och gapade, och så mycket såg han, att han hade låtit lura sig.
Han måste sålunda återvända hem utan häst, och när han berättade för hustrun, hur det hade gått, sade hon:
— Ser du det, gubben min, du är inte slugare du än jag!
Det kunde Tumpel inte säga emot. Han satte sig tyst ned och åt sin mat och gick och lade sig, och så är det slut på den historien.
(Ryssland.)
PROSIT!
Det var en gång en konung, som var så stark och mäktig, att när han nyste, hördes det över hela landet, och då måste alla hans undersåtar säga prosit. Det gjorde de också allihop utom en herde, som hette Gusti, vilken hade så underbara ögon, att han med en blick kunde kuva det vildaste djur.
När kungen fick höra, att Gusti inte ville säga prosit, blev han mycket förbittrad och lät genast kalla herden till sig. Kungen satt på sin tron och såg mäkta förgrymmad ut, men herden blev inte ängslig för det.
— Säg genast »prosit», röt kungen till honom.
— Prosit för mig, sade herden.
— Det duger inte, din landstrykare. »Prosit, Ers Majestät!» skall du säga.
— Prosit, mitt majestät! sade herden.
Nu blev kungen så arg, så han kunde inte tala på en lång stund.
Munskänken kom fram med en bägare vin för att styrka honom med.
Hovmästaren trädde också fram för att hjälpa till och sade hotande till
herden:
— Säg »prosit, Ers Majestät», annars är du dödens lammunge.
Nu var det så, att på en mindre tron på något avstånd från kungen satt hans dotter, en underskön prinsessa. Hon tyckte det var lustigt att se på den trotsige herden och tyckte bättre om honom än om de prinsar hon sett. Och herden kastade kär vänliga blickar på den sköna prinsessan och sade:
— Jag säger inte prosit, förr än jag får prinsessan till brud.
Men kungen befallde, att han skulle kastas för isbjörnen. Drabanterna förde bort honom och kastade ned honom i den jättelika isbjörnens grotta. Nalle rusade fram, men herden borrade sin skarpa blick i björnens ögon, och då blev denne så rädd, att han hade så när ätit upp sig själv, och kröp ihop i en vrå. Där fick herden stå; för att hålla sig vaken sjöng han den ena sången efter den andra, ty han visste, att så fort han lade ihop ögonen, skulle björnen sönderslita honom.
Följande morgon kom hovmästaren för att se efter, om det fanns några knotor kvar av herden, och fann till sin stora förvåning, att denne var alldeles oskadd. Han gick genast till kungen och talade om det, och kungen blev så förbittrad, att han hade så när trillat från tronen.
— Nu när du varit döden så nära, sade han till herden, så kanske du har lärt att säga prosit.
— Det säger jag först, när jag får prinsessan till brud; jag är inte rädd för tio dödar.
— Vi få väl se, sade kungen, och så befallde han, att herden skulle kastas för jättepiggsvinen, som inte fått mat på flera dagar, för att de skulle bli så mycket vildare.
Drabanterna förde bort honom och kastade honom ned till de grymma svinen. Just som de skulle rusa på honom, tog han upp ur fickan en liten träflöjt, som var snidad på sankt Antonius dag, och på den började han spela helgonets visa. Då drogo sig de vilda djuren tillbaka, räckte varandra tassarna och började en dans. Det såg så löjligt ut, när de klumpiga djuren skumpade omkring. Herden var full av skratt, men han vågade inte för ett ögonblick sluta upp att blåsa, ty han visste, att då skulle svinen genast ha störtat sig över honom och slitit honom i stycken. Och denna gång hade han ingen hjälp av sin skarpa blick, ty det var ju omöjligt att se tio djur i ögonen på en gång.
Till att börja med spelade han långsamt, men sedan ökade han takten, så att djuren snurrade ikring i vildaste fart och till sist lade sig ned i ett hörn uttröttade. Nu brast herden ut i skratt, och på morgonen, när hovmästaren kom för att se efter, om det fanns några benknotor kvar efter honom, skrattade han ännu, så att tårarna tillrade utför kinderna på honom.
Nu blev han genast förd inför konungen, och när denne hörde, att inte ens de vilda svinen hade kunnat göra kål på den motspänstige herden, blev han så arg, så att näsan blev gul och håret blev grönt.
— Nå, sade han, när du har varit tio dödar så nära, kanske du har lärt dig att säga prosit.
— Det säger jag inte, förr än jag får den sköna prinsessan till brud, jag är inte rädd för hundra dödar.
— Vi få väl se, sade kungen, och så gav han drabanterna en vink, och de förde honom till fängelset. Mitt på golfvet var en öppning såsom på en brunn. Och i brunnens sidor voro fästade ett hundra utskjutande, vassa liar; längst nere på bottnen brann ett svagt ljus.
När drabanterna hade släpat herden ända till randen av den hemska brunnen, bad han dem gå ut ett litet tag, han ville fundera på saken, kanhända skulle han säga prosit i alla fall, hellre än att bli kastad dit ned. Soldaterna tyckte det var synd om honom och gjorde, såsom han bad.
Herden tog då sin stav och hängde på den sin ränsel och rock och hatt och placerade detta vid kanten av brunnen samt gömde sig i en vrå. Sedan ropade han till drabanterna, att han stod fast vid sitt beslut att inte säga prosit. Då skyndade de fram och knuffade till den förmente herden, så att han föll ned i brunnen. Men det var bara rock, ränsel och hatt.
Dagen därpå kom hovmästaren med en lampa för att se efter, hur det var med herdens döda kropp, och när han fick se den seglivade Gusti livslevande, så blev han utom sig av förvåning. Herden fördes åter inför konungen:
— Nå, hundra dödar har du undgått, sade han, vill du nu säga prosit?
— Nej, inte förr än jag får prinsessan till brud.
— Vi få väl se, sa' kungen, och så befallde han, att hans vagn skulle spännas för med fyra hästar. Nu fick herden sätta sig upp vid kungens sida. Går det inte med våld, så går det nog med skänker, tänkte kungen, ty han hade nu en gång för alla föresatt sig, att herden skulle säga prosit, och vad en kung föresätter sig, det måste ske, förstår ni. Och inte ville han precis ge honom sin dotter, för han hade ämnat henne till brud åt en kungason.
När de hade färdats ett stycke, kommo de till en stor, högstammig skog.
— Den här skogen är sju mil lång och sju mil bred, sade kungen, och den skall du få, om du säger »prosit, Ers Majestät!»
Det tyckte nu herden var hederligt bjudet, men han beslöt att stå fast vid det, som han en gång hade sagt, och svarade:
— Det säger jag inte, förr än jag får prinsessani till brud.
Då blev kungen ledsen, han sade ingenting på en lång stund utan befallde bara kusken att köra vidare. Efter en stund kommo de till ett slott, vars tinnar skimrade som guld.
— Detta slott skall du få på samma villkor som skogen, sade kungen.
Nu var herden verkligen frestad att säga ja. Så grant slott hade han inte sett i alla sina dar, men han tänkte på den sköna prinsessan och hennes rosiga kinder och strålande ögon, och så svarade han på samma sätt som förut.
— Nå, men om du får både skogen och slottet? sade kungen.
— Nådige herr konung! Prinsessan har tagit mitt hjärta fånget. Utan henne äro alla världens skatter mig till föga glädje.
— Nå, så tag henne då! utropade kungen. Men kom ihåg, att då måste du också säga prosit.
— Det skall jag visst göra, svarade herden, och så åkte de tillbaka till det kungliga slottet, och där rustades genast till bröllop.
Och kungen lät förkunna över hela landet, att nu skulle hela folket fröjdas med honom, ty nu skulle han gifta bort sin dotter med den ståndaktige och tappre herdepojken Gusti. Och folket fröjdades och åt och drack.
På slottet anordnades ett präktigt gästabud med många rätter. Bland annat serverades oxkött med pepparrot, och när pepparrotsfatet ställdes framför kungen, så nös han. Då ropade herden, som satt bredvid: »Prosit, Ers Majestät!», och däröver blev kungen så glad, att han dog på fläcken.
Då blev herden kung, och han regerade lyckligt i många långa år. Han brydde sig inte om att befalla, att folk skulle säga prosit. Det gjorde man ändå av gammal vana och gör så än i dag.
(Ungern.)
BONDEN, SOM BLEV UNDERDOKTOR.
Det var en gång en bonde, som hade klent huvud men god tur, och nu ska ni få höra, hur det gick för honom. En dag körde han till kvarnen med ett lass mäld, och som han ville spara Blacken sin, så tog han själv en säck på ryggen men satt kvar på vagnen. Så möter han en vandrande gesäll, och när denne fick se bonden sitta där med säcken på ryggen, ropade han:
— Hör på bonde! Det vore bättre att lägga, säcken på vagnen och gå bredvid.
— Du talar, som du har förstånd till, svarade bonden. Begriper du inte, att det är jag, som bär säcken, och inte hästen.
Nej, det begrep inte gesällen, men däremot förstod han mycket väl, att bonden var litet stollig och beslöt att spela honom ett puts. Han frågade därför, var bonden var hemma, och när han fått reda på det, så gick han sin väg direkt till bondens hem. Där träffade han bondens hustru.
— Jag kommer med en hälsning från er man, sade han, jag har nyss träffat honom, då han var på väg till kvarnen med ett lass mäld.
— Nå, vad hade han att säga?
— Jo, här utanför på gården stå två stora, väldiga lindar. De börja bliva litet murkna och fula nu, och om sommaren skymmer löven, så att det blir bra skumt inne i stugan. Han sade, att de där båda träden skulle huggas ner, så att han sluppe se dem någon mer gång.
— Det är jag gärna med om, sade hustrun. Jag har önskat länge att få bort dem, de skymma utsikten också. Så gick hon efter en såg och en yxa, och med förenade ansträngningar lyckades de få omkull träden, och så spändes ett par oxar för och släpade bort dem. Sedan bad gumman gesällen stanna kvar till kväll och bullade upp för honom, vad huset förmådde.
Bonden fortsatte till kvarnen, och när han fått sin säd malen, så begav han sig på hemvägen. Det var skumt, då han kom till byn. Han körde den vanliga vägen, men då han kom mitt för sin stuga, kände han inte igen den; de båda lindarna, som annars syntes på långt håll, voro ju borta. Hästen vek in på gårdsvägen, men bonden fattade ett raskt tag i tömmarna.
— Seså, Blacken I sade han. Hittar du inte till stallet?
Så fortsatte han framåt bygatan men kunde inte hitta sin välkända stuga med de två lindarna.
— Nog liknar den här byn vår, sade han för sig själv, men den rätta är det i alla fall inte, jag måtte ha åkt vilse.
Därmed körde han vidare och färdades hela natten. Då det dagades, kom han till en annan by, som han rakt inte kände igen. Han stannade framför värdshuset, och som både han själv och Blacken voro grundligt trötta, satte han in hästen i stallet, gick in i värdshuset och begärde att få mat. När han hade ätit och druckit, satt han kvar och funderade, hur det kunde komma sig, att han inte kunde hitta hem.
Bäst det var, kom en främmande man in i krogrummet och sade till värden:
— Käre bror, kan du hjälpa mig, min unghäst ligger i stallet och är alldeles stelbent och kan inte röra sig ur fläcken. Hur skall jag bära mig åt?
— Inte förstår jag mig på hästar, sade värden. Jag har ju inte lärt till doktor. Men där vid bordet sitter en man, som ser så fundersam ut, han kanske kan hjälpa dig.
Främlingen gick fram till bonden och sade:
— Ni ser mig ut att kunna litet av varje. Kom med till stallet och hjälp mig med min sjuka häst! Han ligger där alldeles orörlig.
Försöka duger, tänkte bonden och följde med. Han gick upp i spiltan till hästen, tog honom i örat och viskade:
— Vill du inte leva längre, så finnes nog den, som kan slå dig för pannan, annars växer det gräs nog på Guds gröna jord, så att du kan få äta dig mätt.
Nu var det så, att hästen var bara lat, han låg där och sträckte på benen. När han hörde, att det var tal om slaktning, sprang han genast upp och var kry och munter såsom förut. Främlingen, som rådde om hästen, stod där alldeles handfallen. Det var mig en baddare, tänkte han, aldrig har jag sett på maken, han behövde bara säga några ord i örat på hästen, så blev den kurerad. Genast tog han upp tjugu blanka daler och gav bonden för hans besvär. Ni kan tänka er, hur glad denne skulle bli. Han gick in i värdshuset och fick sig ett riktigt kalasmål.
Ryktet om den underbare mannen spred sig som en löpeld i byn. I närheten bodde en adelsman, som ett par dagar förut hade fått ett par präktiga vagnshästar bortstulna, och ingen kunde få reda på, vem som var tjuven. När adelsmannen fick höra talas om den märkvärdige mannen, som botat hästen på ett ögonblick, skickade han genast bort till värdshuset efter honom och sade:
— Kanske ni skulle kunna återskaffa mina bortstulna hästar?
— Varför inte? svarade bonden kort.
Adelsmannen blev nu glad och lät uppduka en präktig måltid åt bonden samt anvisa ett rum åt honom i slottet. Där stannade han över natten. Nu hade bonden ätit väl mycket av den goda kalasmaten, och det gjorde, att han inte kunde sova bra. Han steg upp flera gånger under natten och gjorde en liten tur i parken. Då han kom ut i dagningen, fick han se de båda hästarna stå framför borgporten. Han öppnade genast denna och släppte in dem på gården. Hästarna hade slitit sig lösa från tjuvarna och sprungit tillbaka hem. När de kommo in på gården, gnäggade de högt av glädje. Därvid vaknade adelsmannen, och då han tittade ut genom fönstret, fick han se bonden, som stod och höll hästarna nedanför trappan.
— Här ha vi hästarna! ropade bonden. Jag har varit ute och sett efter dem flera gånger. Det dröjde ju en stund, för de hade lång väg att springa.
Adelsmannen blev mycket förvånad över vad han såg och hörde. Han gick genast till sin kista och räknade upp hundra daler åt bonden till belöning för hans hjälp.
Nu blev snart bonden beryktad i hela landet för att vara en riktig undergörare, och talet därom kom också till konungens öron. Denne hade just behov av en underdoktor, ty hans drottning låg just svårt sjuk i födslovånda, och hovets läkare kunde ingenting uträtta. Så förgingo ett par dagar, den goda drottningen plågades svårligen, och alla fruktade, att hon skulle dö. Då skickade kungen ilbud efter underdoktorn, som nu hade blivit riktigt högfärdig av sina framgångar och lät kalla sig doktor Allvis.
— Vem är du? sporde kungen, när han fick se vår gode bonde.
— Jag är doktor Allvis och kan bota alla sjukdomar.
— Då skall du också hjälpa min drottning, som ligger i barnsnöd. Gör du inte det, så skall du mista livet.
När bonden hörde det, kände han sig illa till mods och var inte längre så säker på sin sak som förut. Konungen förde honom in till den sjuka drottningen och lämnade honom där. Vad skulle han nu ta sig till? I sin nöd satte han sig ned vid sängen och mumlade:
— Barnakropp, huvudknopp! — Barnakropp, huvudknopp!
Han menade förstås, att hans eget huvud satt litet osäkert. Drottningen tittade på den underliga figuren, samsatt där och mumlade; han såg inte vidare allvis ut, tyckte hon. Det hela föreföll henne så löjligt, att hon brast ut i ett ljudligt skratt, och i det samma gav hon livet åt den fagraste lille prins.
Nu var drottningen räddad. Kungen blev så glad, så att han tog bonden i famn och skänkte honom en hel tunna guld. Och sedan fick han bo i slottet och äta vid konungens bord och blev aktad och hedrad av alla. Nu skickade han också efter sin hustru, och hon fick också gå klädd i fina kläder och äta herrskapsmat.
En dag gick han och spatserade i slottets trädgård. Det var en varm, kvav sommardag, och mörka åskmoln tornade upp sig på himlen. Myggorna surrade omkring huvudet på honom. Han svängde och slog med armarna men kunde nätt och jämnt freda sig ändå. Kungen stod just vid ett fönster och tyckte, att doktor Allvis vinkade åt honom för att giva honom något gott råd. Han skyndade därför ner i trädgården för att tala med honom. Just som kungen kom ned för trappan, hördes en mäktig åskskräll, och blixten slog ned, trängde in genom det fönster, där konungen stått, och krossade den stol, där han nyss förut hade suttit.
— Varför vinkade du på mig? frågade kungen, på samma gång glad och häpen.
— Varför? svarade bonden-doktorn. Jag skulle väl inte vilja, att min konung träffades av blixten!
— Verkligen gör du inte skäl för namnet Allvis, sade kungen, och sedan den dagen blev doktorn ännu mera hedrad och ärad än förut. Så levde han i lycka och glädje i många år, och om inte han är död, så lever han väl än.
(Tyskland.)
DEN VANDRANDE SOLDATEN.
Det var en gång en soldat, som tappert hade tjänat sin konung under ett långt och blodigt krig. De många ärren i hans ansikte vittnade om att han varit med i mången drabbning och hederstecknen på hans slitna rock visade, att han kämpat såsom en modig soldat ägnar och anstår. Till slut blev det fred i landet, och han återvände hem. Under hans långa frånvaro hade hustrun dött, och han stod ensam i världen. För arbete med plog och spade hade han under de långa krigsåren förlorat all lust, och därför begav han sig ut på vandring för att se sig om i världen.
Packningen var inte tung, ett stycke bröd i ränseln, en fältflaska med vatten, det var alltihop. Hans pung var nästan tom, men han var lika glad och munter för det. En dag, då han vandrade genom en stor skog, slog han sig ned under ett lummigt träd för att vila. Då såg han en gammal man, som med långsamma, trötta steg närmade sig. När han kommit fram till soldaten, stannade han och sade:
— Var barmhärtig mot en gammal man och giv mig ett stycke bröd! Jag är så hungrig och utmattad, att jag knappt kan hålla mig upprätt.
Soldaten knäppte upp ränseln, tog fram sin sista brödbit och gav den gamle, fastän han var hungrig själv. När han vilat en stund, gick han vidare och kom till en klar källa. Här drack han sig otörstig och fyllde sin fältflaska, varpå han marscherade vidare. Vid middagstiden hade han kommit ut ur skogen och gick över en ödslig hed, där solen brände hett. Här mötte han en annan gammal gubbe, som vacklade emot honom och sade:
— Snälla, goa herrn, giv mig en klunk vatten, jag är nära att försmäkta av törst.
Soldaten tog fram sin fältflaska och bjöd honom. Den gamle tog den och drack i långa drag, till dess det inte var en droppe kvar. Därefter tackade han och gick vederkvickt sin väg. Soldaten vandrade oförtrutet vidare, fastän han kände sig både hungrig och törstig. Det led mot aftonen, och ingen människoboning stod att upptäcka. Då såg han plötsligt vid en krök av vägen en gammal krympling, som låg vid vägkanten, klädd i några eländiga trasor. Soldaten spände då sin kappa från ränseln och bredde över den arme stackaren. Mer kunde han ej göra, för han hade varken mat eller dryck kvar.
Därpå gick han vidare. Då han hade passerat heden, kom han förbi en sädesåker. Hungrig, som han var, tog han några ax och gnuggade mellan händerna och åt de halvmogna kornen. Bäst det var, stod liksom genom ett trollslag framför honom de tre gubbarna, som han hade träffat under dagens lopp. Soldaten blev mycket förvånad och ännu mera, då den förste vände sig till honom och sade:
— Du har bespisat den hungrige, och till belöning därför beviljar dig
Vår Herre en önskan.
— Om så är, så önskar jag mig en pung full med guldmynt, och att den aldrig blir tom, hur mycket jag än delar med mig åt de behövande och tager för egen del.
Genast räckte honom den gamle en fylld pung och försvann.
Nu sade den andre:
— Du har vederkvickt den törstande med din sista vattendroppe, till lön skall du, få ännu en önskan uppfylld,
— Då önskar jag en pipa, som alltid är full av tobak, hur mycket jag än röker själv eller lånar åt andra.
Gubben gav honom en kort, väl fylld tobakspipa och försvann.
— Du har klätt den fattige och nakne, därför ger dig Vår Herre ännu en tredje önskan, sade den siste.
Soldaten funderade en stund. Pengar hade han nu fullt upp och tobak med. Vad skulle han vidare önska sig? Slutligen kom han på en bra idé.
— Om jag verkligen är värd att få mera, sade han, så skulle jag vilja ha en säck, i vilken jag kunde fånga och stänga in allt, vad jag behagade.
— Här har du, vad du önskar, sade gubben och räckte soldaten en säck.
När du vill använda den, skall du säga så här:
När min hand dig öppnar, önskepåse rar, alla, som jag nämner nu, tag i ditt förvar!
Knappt hade den gamle uttalat dessa ord, förrän han var försvunnen. Soldaten bad med tacksamhet i hjärtat ett fader vår. Så stoppade han sin fyllda, penningpung i fickan, slängde den märkvärdiga önskepåsen över axeln, tände sin pipa och vandrade med raska steg vidare. Hunger, törst och trötthet voro försvunna.
Före nattens inbrott kom han fram till en stor stad med många tinnar och torn; det var huvudstaden där i landet. Porten, som han kom in igenom, förde direkt till judekvarteret. Så snart han kom dit, blev han omringad av en hop judar, som frågade, om han hade något att sälja. De skreko om varandra och ryckte honom i kläderna och yrkade ivrigt, att han skulle gå med till deras krambodar och köpa både det ena och det andra av deras utmärkta varor. Han försökte göra sig fri och förklarade, att han ingenting ville ha av deras saker. Men judarna voro mycket efterhängsna och ville inte släppa honom. Kvinnor och barn sällade sig till, och det blev en riktig folksamling. Till slut blev soldaten riktigt förargad. Plötsligt kom han ihåg sin önskepåse och tänkte, att här var ett förträffligt tillfälle att pröva dess kraft. Han skakade från sig de påflugnaste, öppnade sin säck och sade:
När min hand dig öppnat, Önskepåse rar, alla, som jag nämner nu, tag i ditt förvar! Alla judar in!
Strax spändes säcken ut, och i ett huj flyger hela patrasket med kvinnor och barn in i säcken. Hur de kunde få plats, vet jag inte, men de krympte väl ihop kan jag tro, och lätta blevo de också, för sedan säcken slutits ihop av sig själv, tog soldaten hela bördan på ryggen och gick sin väg.
Han hade inte gått långt, förrän han hörde bevekande röster inifrån säcken.
— Släpp oss lös, släpp oss lös!
— Ja, om ni lovar, att inte mer antasta fredliga vandrare, sade soldaten.
Det lovade judarna högt och heligt, och så öppnade soldaten säcken, och de sprungo snopna sin väg, var och en till sin krambod. Soldaten fortsatte sin väg till närmaste värdshus; här fick han sig en grundlig måltid, och det kunde han verkligen behöva, så hungrig och törstig som han var.
Ryktet om den märkvärdiga händelsen spred sig emellertid som en löpeld över staden, och nästa morgon hade det redan kommit till konungens öron. Denne lät genast kalla soldaten och sade till honom:
— Du är mig en duktig karl, som ensam kunde reda dig mot hela skaran av efterhängsna judar. Vill du utföra ett uppdrag åt mig? I ett slott, som jag ärvt av min fader, husera en hel hop troll, som göra det omöjligt för människor att vistas där. Kan du jaga ut dem, så att slottet blir beboeligt, så skall jag utnämna dig till hertig och ge dig en stor summa pengar.
— Herre konung, svarade soldaten, jag vet inte, om jag lyckas, men jag skall göra mitt bästa.
Därefter begav han sig genast till slottet, som stod alldeles tomt, och gjorde sig i ordning att där tillbringa natten. Han tog med en lykta, satte sig på en stol mitt i den stora salen, tände sin pipa och väntade på vad som komma skulle. Långsamt förrunno timmarna, tills klockan slog tolv. Då hördes ett förfärligt brak. Dörrarna flögo upp, och på tröskeln visade sig ett fult troll med lång svans.
— Hur kan du vara så djärv att våga dig hit? skrek trollet. Svara, eljest vrider jag halsen av dig!
— Jag är en vandrande soldat, svarade denne och fortsatte lugnt att röka sin pipa. Tänker du döda mig, så vänta, tills jag rökt slut på min pipa.
— Ja, det lovar jag dig, sade trollet, och därmed satte det sig ned i ett hörn och väntade.
— Det var mig en långrökt pipa, sade trollet, sedan det en lång stund med gnistrande ögon betraktat soldaten. Tag hit den, jag vill själv röka slut.
Soldaten tog pipan ur munnen och räckte den åt trollet, som genast började bolma, så att röken stod som en kvast ur mun och näsa. Så höll han på en god stund, tills rummet var fullt av rök, men pipan var full med tobak i alla fall.
Nu ljöd ett gräsligt larm i gångar och korridorer. Dörrarna slogos upp, och en hel skara andra troll rusade in. De omringade soldaten och skreko med full hals:
— Vad vill du här, och var kommer du ifrån?
Soldaten förklarade, att deras hövding lovat honom få leva, till dess pipan var utrökt. När de sågo, att deras främste man satt och bolmade av alla krafter, kommo de till hans hjälp, pipan gick från mun till mun, trollen rökte, så att de storknade och måste öppna fönstret for att få en näsa frisk luft. Röken stod i väldiga moln ut genom fönstret, och folket där nere i staden märkte det och trodde, det var eldsvåda. Det ringde i kyrkklockorna, och brandvakterna gjorde sig i ordning, för den händelse elden skulle sprida sig till husen i staden, men upp till slottet vågade sig ingen.
När trollen sågo, att pipan inte gick att röka slut, blevo de ängsliga och sade till soldaten:
— Du får dra dina färde, vi vilja inte ha med dig att göra.
— Jag går och kommer, vart jag vill, er nåd förutan, svarade soldaten. Emellertid skall jag gå härifrån, om ni lovar att för alltid lämna detta slott.
— Det kan vi inte. Nere i källaren ligger en stor skatt, som kungens far och farfar på orättfärdigt sätt tillskansat sig, och den ha vi blivit satta att vakta.
Soldaten tog då fram sin säck, öppnade den och sade:
När min hand dig öppnar, önskepåse rar, alla, som jag nämner nu, i tag i ditt förvar! Alla trollen in!
Ögonblickligen flögo allihop trollen in i säcken, som slöt sig själv.
Nu började de klaga och jämra sig och bådo så vackert att få komma ut.
Men soldaten tog säcken och slog den i väggen, så det sa' skvatt, och
därefter sade han:
— Jag släpper inte ut er, förrän ni lovar att skaffa upp hit i salen den olycksbringande skatten och sedan lämna slottet. Trollen hade det trångt och kusligt därinne i säcken och lovade vad som helst. Då tog soldaten en nål och stack ett hål på säcken, och genast kom ett troll utfarande; därefter täppte han noga till hålet och befallde det utsluppna trollet att gå ned i källaren och hämta upp skatten. Genom en springa i golvet kröp trollet ned i källaren, och efter en stund var halva salen fylld med guld och silver. Nu öppnade soldaten säcken, och en väldig svärm! med flädermöss fladdrade kvidande ut och togo vägen genom det öppna fönstret.
Soldaten bredde nu ut sin kappa i ett hörn av rummet och sov lugnt och gott, tills solen stod högt på himlen. Då gick han direkt till kungen och talade om, att nu hade han fullgjort uppdraget och befriat slottet från trollen. Kungen blev förtjust och gav honom en stor summa pengar, men sådana behövde inte soldaten utan utdelade dem i stället bland de fattiga. Vidare talade han om för kungen, att de skatter, som lågo uppe i slottssalen, voro vunna på orättfärdigt sätt, och rådde honom att skänka alltsammans till kyrkor och fromma stiftelser. Detta skedde genast, och sedan den dagen hördes aldrig några troll eller spöken av där uppe.
Kungen erbjöd soldaten att stanna kvar vid hovet och bli hertig, men denne betackade sig och drog åter ut på vandring. Nu förde han ett behagligt liv, rökte sin outtömliga pipa i lugn och ro och hade pengar fullt upp både för egen del och att dela med sig åt de fattiga och behövande.
Efter någon tid kom han till ett land, där det var krig. Fienden hade med en stor här brutit in i landet. De stridskrafter, som konungen skickat ut till försvar för sitt rike, voro otillräckliga, och snart kommo fienderna och belägrade huvudstaden. Vår vandrande soldat befann sig just där, då bud kom med uppfordran att överlämna huvudstaden, i annat fall hotades den med brand och plundring. Konungen, som ej kunde reda sig mot övermakten, lät kungöra, att den, som kunde fördriva belägrarna, skulle få hans dotter och halva kungariket till belöning.
När soldaten fick höra detta, ilade han upp på vallen och öste ut ur sin outtömliga pung stora högar av guldmynt bland de belägrande fienderna. Snart samlade sig hela hären på denna plats och begynte plocka upp guldet. Då tog soldaten fram sin säck, öppnade den och sade:
När min hand dig öppnar, önskepåse rar, alla, som jag nämner nu, tag i ditt förvar! Alla fiender i säcken in!
Nu flög hela den fientliga hären med dunder och blixt in i säcken. Genast tog soldaten säcken på ryggen och begav sig till konungen. På slottets borggård öppnade han säcken och släppte ut dess innehåll litet i sänder, så att konungens män kunde hinna taga hand om och föra i fångenskap hela den fientliga hären.
Därmed var staden befriad. Förtjust slöt kungen sin räddare i famn och förde honom till sin dotter, som skulle bliva hans brud. Soldaten smålog vänligt mot den unga, väna prinsessan, men därefter vände han sig till konungen och sade:
— Jag är en enkel, vandrande soldat och passar inte till kungamåg och tronföljare; med regeringsbestyr och dylikt skulle jag stå mig slätt. Friheten och vandringslivet älskar jag framför annat. Låt mig därför draga mina färde!
Kungen ville inte tvinga honom utan ställde till en storartad fest, där han i hovets och folkets åsyn tackade sin ädle räddare och visade honom stor ära. Följande dag var soldaten redan borta. Tidigt i gryningen begav han sig av och fortsatte sin vandring ut i världen.
En dag kom han till en trakt, som var hemsökt av en svår farsot, vilken bortryckte många människor. På kvällen, då han skulle gå till vila, kände han sig sjuk, och då han såg upp, fick han se en mörk gestalt vid sin huvudgärd. Det var Döden. Soldaten blev emellertid inte rädd. Han hade ingen lust att dö nu, då han tack vare sin outtömliga pung och pipa kunde föra ett så behagligt liv. Han tog fram sin säck och mumlade:
När min hand dig öppnar, önskepåse rar, den, som jag nämner nu, tag i ditt förvar! Död i säcken in!
Ett ögonblick därefter hörde han Döden kvida och jämra sig i säcken. I århundraden och årtusenden hade Döden kommit och gått och hämtat sina skördar bland människorna. Men ur denna säck kunde han inte komma. Följande morgon var soldaten kry och rask. Han tände sin pipa och vandrade vidare i världen.
Så gick det en lång tid, soldaten blev allt äldre, men varken han eller någon annan människa dog, ty Döden var ju fången i säcken. Det började bli en svår tid i världen. När inga dogo, blev det för trångt, och kampen om brödet blev allt häftigare. Barn sökte rycka den sista brödbiten från föräldrarna. Häftiga strider utkämpades, men huru svåra sår, som än tillfogades, fingo människorna ligga där i sina plågor. Döden, befriaren, kom inte; han var fången.
Till slut tyckte soldaten, att det där blev alltför jämmerligt. En vacker dag öppnade han säcken och släppte ut Döden, som strax skyndade ut och började verka ännu ifrigare än förut. Nu dogo människor i hundratal, och efter någon tid såg det ut i världen ungefär som förut.
Men soldaten var inte längre glad och lycklig mer. I två hundra år hade han nu strövat omkring i världen och var trött vid allt. Livet hade ingen lockelse längre för honom. Han längtade att få dö, men Döden var rädd för honom. När han såg soldaten, så flydde han lång väg. Vad ska jag nu ta mig till? tänkte soldaten. Eftersom Döden flyr för mig, så har jag väl ingen annan råd än att själv söka mig han till den andra världen.
När han hade vandrat ett helt år, kom han till en bergshåla, och framför densamma befann sig en mäktig kopparport. Det är inte gott att veta, vad det här är för ett ställe, tänkte soldaten för sig själv. Jag klappar väl på, så får jag se, hur det går. Därmed slog han tre kraftiga slag på porten. Då hördes en grov dånande stämma:
— Vem är det? Här är avgrunden.
— Jag är en vandrande soldat.
Mer hann han ej säga, förrän rösten genmälde med en ton av ängslan:
— Packa dig genast i väg! Vi ha nog av trollen hört talas om dig och din otäcka önskepåse. Här skall du inte få komma in och ställa till något spektakel.
Det kan nog vara lika gott det, tänkte soldaten, och så vände han om och gick med långsamma steg åt motsatt håll. När han hade vandrat i tre år, kom han upp på ett högt berg. Det var i solnedgången, och däruppe såg han en underbar stad, vars tinnar och torn skimrade som guld. Då han kom upp, reste sig framför honom en mur, så hög som ett tempel, och dess port var av klaraste guld. Det här kan inte vara något annat än himmelriket, tänkte soldaten. Inte är väl jag värd att få komma hit. Så stod han en stund och funderade.
— Det får gå, hur det vill, sade han till slut för sig själv, jag klappar på i alla fall. Och så slog han sakta ett par slag på porten.
Genast hörde han slamret av nycklar, och ögonblicket därefter öppnades dörren på glänt, och Sankte Per stack ut huvudet och sade:
— Vem är där?
— Det är jag, en vandrande soldat och ödmjuk Herrens tjänare.
— Du kommer för tidigt, du har ännu icke blivit renad genom döden.
— Ja, vad skall jag ta mig till? Döden flyr långa vägar, så snart han får se mig.
Sankte Per teg och stängde porten. En stund därefter klappade soldaten på en gång till, och då Sankte Per ånyo visade sig, tog han fram säcken och började läsa den vanliga formeln:
När min hand dig öppnar,
Önskepåse rar, — — —
Längre hann han inte komma, förrän marken under hans fötter bävade och en mäktig ljusgestalt visade sig framför honom. Soldaten föll på sitt ansikte. Då hörde han Vår Herres röst:
— Du har åtlytt mitt bud, mättat den hungrige, vederkvickt den törstige och klätt den nakne. Till belöning därför har jag givit dig uppfyllelse av tre önskningar. Men ingen av dem rörde himmelriket, och nu kommer du och vill tränga dig in. Till straff för din förmätenhet skall du nu själv krypa i säcken och i den bli svävande över denna port såsom i en ballong i hundra år. Sedan skall du av nåd få komma härin.
Så skedde, och de gamla berätta, att de ibland sett säcken i form av ett ljust moln sväva över den nedgående solen. Pipan tappade soldaten i förskräckelsen, och den föll ned på Vesuvius, och där ryker den ännu i dag.
(Polen.)
EN LYCKAD KUR.
Jörgen hette en välmående bonde. Han satt lugn och trygg på sin gård, arbetade på sin åker, drack om kvällen sitt öl på bykrogen och hade aldrig varit sjuk. En kväll, när han kom hem, kände han sig dock inte riktigt bra. Hustrun dukade upp pannkakor, men Jörgen, som alltid annars brukade ha glänsande aptit, orkade inte äta mer än en liten bit.
Något dylikt hade aldrig hänt förut, och hustrun blev orolig.
— Du är sjuk, min gubbe lilla, sade hon, du måste genast krypa till kojs. Och så lassade hon på honom allt, vad täcken och filtar som fanns i huset. Följande morgon låg Jörgen där i sängen röd som en kräfta, men han kände sig inte bättre. Då blev hustrun ängslig — Tänk, om du skulle dö, gubben min! sade hon. Det är allt bäst, att vi skicka efter doktorn.
Hon tänkte också på att Jörgen alltid varit snäll och hygglig mot henne. Det bleve nog inte lätt att få tag i en annan man, som vore lika bra. Och så sände hon bud till doktorn. Och han kom. Det var en gammal jovialisk herre med stor mage och en näsa, som skiftade i rött.
— Nå, hur är det fatt med er Jörgen? sporde han, då han kom in och såg bonden ligga där röd och pustande under alla filtarna.
— Å jo, jag är liksom lite krasslig, sade Jörgen, och inte orkar jag äta något, det är det allra värsta.
— Nå, vad åt ni i går?
— I går, jo, låt mig se, det var surkål och kroppkakor, och så drack jag färsköl till, men inte mer än ett par stop.
Doktorn kände på pulsen.
— Det är nog inte så farligt, sade han. Jag skall skicka honom ett dussin iglar, det gör honom nog gott i alla fall. För resten kan ju drängen er följa med mig och hämta dem med detsamma.
En stund efter kom drängen tillbaka med iglarna. Hustrun betraktade villrådig de svarta djuren. Sådana hade hon aldrig sett förut och hade ingen aning om hur de skulle användas. Att skicka särskilt bud för att fråga doktorn därom, ville hon inte. Det skulle se så fåkunnigt och pjoskigt ut. Medicin, som doktorerna ordinera, brukar ju vara att ta in, tänkte hon, och så är det väl med dom här också, fast inte se de särdeles aptitliga ut.
Nu hade hon emellertid fattat sitt beslut. Hon gjorde upp eld i spisen, satte på stekpannan och lade i en duktig klump flott. När den hade smält, öste hon i alla iglarna, och det började strax att fräsa och osa värre, När de hade stekt en stund, hällde hon upp anrättningen och gick in till Jörgen.
— Se här, vad doktorn har ordinerat åt dig! sade hon och strödde en nypa salt på det svartbruna moset.
— Tvi för allt, vad lett är! skrek Jörgen. Ska jag äta det här?
— Ja, när doktorn har sagt det, så — — —
Jörgen smakade.
— Jag tror, att jag vill ha litet peppar och lök till.
Ja, det fick han då gärna och en duktig snaps till, och sen satte han i sig alltihop utom en igel, som han inte orkade med.
En stund efteråt sade Jörgen:
— Det var allt en konstig medicin det där. Jag känner liksom litet magknip.
— Det ska vi nog hjälpa, sade gumman, och så gav hon honom en redig snaps till.
Och när Jörgen hade sovit på det, så kände han sig kry som ett vinterny och gick till sitt arbete såsom vanligt.
Några dagar därefter kom doktorn, som hade ärende till byn, in till Jörgens. Denne satt just till bords och åt fläsk och potatis med god aptit.
— Nå ni blev ju snart bra igen, Jörgen, sade han. Iglarna tycks ha gjort er gott.
— Ja vars, sa' Jörgen, men det var ena bestar att vara feta, jag fick rakt tvinga i mig de sista.
Doktorn såg ut som ett stort frågetecken.
— Ja, som de var, kunde han ju inte ta in dem, sade hustrun, därför stekte jag upp dem i litet flott.
— Jaså, på det viset, sade doktorn och vände sig om för att inte brista ut i skratt.
Men Jörgen berömde doktorn, för att han kunde hitta på ett medel, som så snart gjorde verkan. Det var verkligen, tyckte han, en lyckad kur.
(Tyskland.)
EN KRUKA VETT.
Det var en gång en gammal gumma, som visste besked om mångt och mycket. En och annan påstod till och med, att hon övade trollkonster, men det var inte sant, för hon hade aldrig gjort varken människor eller kreatur något för när, såsom häxor plåga göra. Hon hade lärt sig att av markens örter bereda allehanda läkemedel, och mången gick hjälpt från hennes stuga. Ungt folk äro ofta nyfikna att få veta något om sin tillkommande, och det kunde också gumman ge besked om, men kom det någon med allt för dumma frågor, så kunde hon också avspisa honom ordentligt.
I denna trakt fanns också en pojke, som hette Jöns. Han var så dum och bar sig så tokigt åt, att alla människor skrattade åt honom och kallade honom för Dummerjöns. Det var inte roligt för hans mor, skall jag säga, för hon var en fattig torparänka och hade inte mycket att komma med, och det var svårt nog för henne att skaffa uppehälle åt sig och sonen. Jöns kunde rakt inte ha någon tjänst. Han hade försökt flera gånger men blivit hemskickad. Och nu gick han och högg ved och hjälpte mor sin med småsysslor.
En dag fick han höra talas om den kloka gumman, som visste råd för allt möjligt och kunde hjälpa, både folk och fä.
— Jag har lust att gå till henne och höra efter, om jag kan få mig en kruka vett, sade han till modern.
— Gör du det! svarade modern. Jag har inte litet bekymmer för vad det skall bli av dig, när jag dör. Du kan ju inte reda dig i världen stort bättre än ett spätt barn, så nog behöver du få en kruka vett och mer till.
På eftermiddagen begav sig Jöns i väg, och då han kom fram, satt gumman och rörde i en stor kittel, som puttrade över elden.
— Guds fred härinne! hälsade Jöns.
— Guds fred igen! sa' gumman.
— Så skönt väder vi ha i dag!
— Ja, det stämmer, sade gumman och rörde vidare i sin gryta.
— Men solen går ner i moln, det kanske blir regn i morgon.
— Mycket möjligt.
Jöns tummade sin mössa. Vad skulle han nu hitta på att säga. Så kom han att tänka på skörden, det är ett bra samtalsämne.
— Det blir allt en god skörd i år.
— Vi ska hoppas det.
Gummans korthuggna svar uppmuntrade inte Jöns till något vidare samtal i allmänna, ämnen, och därför ryckte han fram med sitt ärende.
— Har ni något vett att sälja? frågade han.
Gumman lät inte förbluffa sig. Hon märkte nog, att Jöns var enfaldig och därför svarade hon:
— Det beror på! Ska det vara förstånd för kungar, soldater eller skolmästare, så kan jag inte stå till tjänst.
— Nej, för all del! Vad jag behöver, är vanligt sunt bondförstånd. Se, det är så, att jag inte kan få någon tjänst, för folk säger, att jag är så dum.
— Nå, då kanske det kan gå för sig, om du vill hjälpa till själv!
— Ja visst kära mor, hur då?
— Jo, sade gumman och såg fundersamt ned i grytan, som hon rörde i, du skall komma igen med hjärtat av den, som du tycker mest om här i världen. Då skall jag säga dig, var du skall få en kruka vett.
— Men, sade Jöns, och rev sig bakom örat, hur skall jag bära mig åt?
— Det får du fundera ut själv, annars förblir du en dummerjöns i alla dina dar. Och när du kommer tillbaka, skall jag pröva dig med en gåta. Nu har jag annat att göra, adjö!
Jöns gick hem till sin mor och berättade, vad gumman hade sagt.
— Jag tror, vi få lov att slakta grisen, sade han sen. Jag har funderat både hit och dit. Jag vet ingenting, som jag tycker bättre om än fläsk.
— Gör det min gosse! sade modern. Du behöver väl allt vett, du kan få. Jag önskar bara, att jag måtte få uppleva den dag, då du har så mycket förstånd, att du kan reda dig på egen hand.
Jöns slaktade sålunda grisen, och nästa dag gick han åter till den kloka gummans stuga. Hon satt just och läste i en stor bok.
— Go kväller! hälsade han. Här kommer jag med hjärtat av den, som jag tycker allra mest om; jag lägger paketet här på bordet.
— Jaså, sade gumman. Nu ska vi pröva dig. Vad är det, som ilar fram utan fötter?
Jöns stod där förlägen. Han rev sig bakom örat och funderade, så att det värkte i skallen på honom, men kunde inte hitta på, vad det var.
— Gå din väg! sade gumman. Du har inte kommit med det rätta; i dag har jag inget vett åt dig. Därmed slog hon igen boken och vände sig om.
Jöns gick hem för att tala om för sin mor, hur det hade gått. Då han kom i närheten av deras stuga, mötte han några grannkvinnor, som kommo springande med förskräckta miner och berättade, att hans mor hade fått slag och låg döende. Jöns påskyndade sina steg. När han kom in i stugan, var modern ännu vid liv och log milt emot honom. Säkert gladde hon sig åt att han nu fått så mycket förstånd, att hon kunde lämna honom utan bekymmer. Några ögonblick efteråt var hon död.
Där satt nu den stackars Jöns och grubblade, och ju mer han funderade, desto sorgsnare blev han till mods. Han tänkte på hur modern hade skött honom, då han var en liten pys, och hjälpt honom med hans läxor och hållit hans kläder i ordning och givit honom mat och huru tålig hon varit, även när han betedde sig riktigt dumt.
— Kära mor! utropade han. Vem skall nu hjälpa mig till rätta? Du borde inte ha lämnat mig, du var ju det käraste, jag hade i världen.
Knappt hade han sagt dessa ord, förrän han kom att tänka på vad den kloka gumman hade sagt.
— O, ve! suckade han, inte kan jag väl taga mors hjärta och gå till gumman med! Vad skall jag nu ta mig till för att få förstånd, ensam som jag är i världen?
Han funderade hit och dit. Nästa morgon hade han fattat sitt beslut. Han lade försiktigt moderns döda kropp i en säck, och så tog han den på ryggen och gick till den kloka gumman.
— Nu är jag här igen, sade han, och den här gången har jag säkert det rätta. Så lade han sakta sin börda på tröskeln.
— Ja, det är möjligt, svara då på den här lätta frågan: Vad är det, som är gult och glänser och ändå inte är guld?
Men Jöns var inte slugare än förut. Han tummade på sin mössa och rev sig bakom örat och grubblade. Men det var stört omöjligt för honom att hitta på någon lösning.
— Du är verkligen dummare, än jag någonsin kunde tro, sade gumman, och inte har du kommit med det rätta den här gången heller. Så slog hon igen dörren mitt för näsan på honom.
Nu var Jöns riktigt förtvivlad. Han tog sin börda med sig och gick. När han hade vandrat ett stycke, satte han sig ned vid vägkanten, böjde huvudet i händerna och grät och snyftade, så det hördes lång väg. I detsamma kom en ung flicka, dotter till en av grannbönderna, gående på vägen. Då hon såg Jöns sitta där så bedrövad, gick hon fram till honom och sade:
— Hur är det fatt, Jöns? Vad är du så bedrövad för?
— Ack, ack, snyftade Jöns, jag har slaktat vår gris, och mor min har dött, och ändå har jag inte mera vett än förut!
— Det var ledsamt, att din mor är död. Har du nu ingen, som ser om dig?
— Nej, det har jag inte, och inte kan jag få en kruka vett, som jag så innerligt väl behövde.
— Vad pratar du nu för nonsens, Jöns?
Han berättade nu alltihop, hur han hade gått till den kloka gumman för att få hjälp och vad hon givit för svar och om gåtorna, som han inte kunnat gissa, och nu var han ensam i världen och hade ingen, som kunde pyssla om honom.
— Gråt inte Jöns, jag ska se om dig, sade flickan.
— Vill du verkligen det? ropade han och såg upp.
— Ja, det vill jag visst. Folk säger, att dumma karlar ofta äro mycket hyggliga äkta män, och därför vill jag ha dig.
— Kan du laga mat?
— Ja, för all del.
— Och skura?
— Naturligtvis.
— Och stoppa strumpor.
— Det med.
— Då blir du säkert lika bra hustru som någon annan. Men hur skall det gå med den kloka gumman och vettet, som jag skulle få.
— Vänta du bara! Det kan hända mycket än, och det gör ingenting, att du inte är så fasligt slug, när du har mig till hjälp.
— Ja, det har du rätt i, sa' Jöns.
Så gingo de till prästen och gifte sig, och Jöns fick en riktigt duktig hustru, som höll fint och snyggt i stugan och hade maten i ordning, när mannen kom hem från arbetet.
En kväll, när de sutto ensamma och pratade, sade Jöns:
— Hör du, min flicka, jag tror, du är det käraste jag har i världen.
— Det låter höra sig, sade hustrun, men vad vill du med det?
— Tror du, att jag måste döda dig och lämna ditt hjärta, åt den kloka gumman för att få mera förstånd?
— Nej, snälla, rara Jöns, gör inte det! sade hustrun, liksom lite ängslig. Tänk dig om bara! Inte tog du hjärtat ur din mor, då du gick till gumman.
— Nej, men hade jag gjort det, så kunde jag nu varit klokare.
— Asch, prat! Tag mig med, som jag är, med hjärta och alltihop, så kanske jag kan hjälpa dig att gissa gåtorna.
— Tror du det? sade han tveksamt. Det är nog for hårda nötter för kvinnfolk.
— Vi få väl se. Hur var den första gåtan?
— Vad är det, som ilar fram utan fötter?
— Vattnet naturligtvis, svarade hon utan tvekan.
— Det stämmer, sade han och rev sig bakom örat, men vad är det, som är gult och glänser och ändå inte är guld?
— Det är solen, förstås.
— Du var en baddare! Kom, så gå vi till den kloka gumman med detsamma!
Och så gingo de. När de kommo fram, satt gumman framför dörren till sin stuga och flätade på en bastmatta.
— Go kväller, kära mor! hälsade Jöns.
— Go kväll! Hur är det nu ställt? frågade gumman och tittade skarpt på
Jöns och hans hustru, som stod litet i skymundan.
— Jo, nu kommer jag allt med det rätta.
— Gott, kan du då säga mig, vad det är, som först har inga fötter och så två fötter och till sist fyra fötter.
Nu stod Jöns där igen och rev sig bakom örat och funderade, men inte kunde han gissa gåtan.
Då viskade hustrun: »Det är en grodunge.»
— Kanhända, sa' Jöns för sig själv, och så svarande han högt: »En grodunge.»
— Rätt gissat, svarade gumman. Och en god kruka vett här du redan fått, fast den är i huvudet på din hustru. Nu kan du nog reda dig. Adjö!
Därmed gick gumman in i stugan och satte grötgrytan på elden. Och jöns och hans hustru gingo hem, och sedan dess har Jöns inte begivit sig ut för att köpa sig vett. Hans hustru har, så att det räcker för dem båda två.
(England.)