Folkhumor

DEN UNDERBARA KÄPPEN.

Det var en gång en konung, som behövde en ny hovjägare, för den gamle hade dött. Han lät kungöra över hela sitt rike, att starka unga män skulle infinna sig i huvudstaden, så att han finge välja bland dem, vilken som passade honom bäst.

I en by några mil från huvudstaden bodde en rik bonde, som hade tre söner, Max, Krister och Hans. När bonden fick höra om kungens kungörelse, sade han:

— Hör du, Max! Det vore någonting för dig. Skulle du inte ha lust att bli hovjägare?

Jo, det hade Max ingenting emot, och så bad han mor att göra i ordning en duktig matsäck, för att han inte skulle behöva kosta på sig så mycket på värdshuset. Och mor gräddade pannkakor och våfflor, och så fick han smör och bröd och ett stort stycke skinka och begav sig i väg.

Vid middagstiden kom han till en stor skog, och eftersom han nu var trött, satte han sig ned, under ett lummigt träd, tog fram matsäcken och lät sig väl smaka.

Plötsligt stod framför honom en liten gubbe. Denne var klädd i en sliten, grå dräkt och såg trött och medtagen ut.

— Låt mig smaka av ditt förråd, sade gubben, jag är så hungrig.

— Nej, tack! sade Max. Det fattades bara, att jag skulle gå och draga mat ut i skogen för strykare. Är du hungrig, så plocka bär här i skogen, och i värsta fall får du väl nöja dig med rötter.

— Som du behagar, sade gubben, men inte blir du någon hovjägare inte.
Därmed gick han sin väg.

När Max hade vilat en stund och ätit sig mätt, fortsatte han sin vandring med raska steg. Emot aftonen kom han också ut ur skogen och fram till en by, där han tänkte taga nattkvarter. Till sin stora förvåning fann han emellertid, att han kommit tillbaka till sin faders gård. Fadern stod just på trappan och skrattade, så mycket han orkade, och bröderna stämde in.

— Har du inte kommit längre? ropade de. Eller kanske du har ångrat dig?

— Försök själva, så får ni se, hur det går er! sade Max buttert.

— Det är just, vad jag vill göra, sade Krister.

Modern gjorde i ordning hans matsäck, och nästa morgon, när solen gick upp, var han redan på väg. Det gick honom på samma sätt som brodern. När han höll sin middagsrast, kom den lille gråe gubben till honom, men Krister var lika ogin och hårdhjärtad som Max, och därför villade gubben också bort honom, så att när kvällen kom, stod han flat och förargad framför stugan därhemma.

— God afton, herr hovjägare! ropade Max. Det var ju en lätt sak att hitta till staden eller hur?

Nu var det den yngstes tur.

— Det är allt bäst, att jag försöker på, sade han, annars blir det väl inte någon hovjägare av vår släkt.

— Du, din odåga! ropade bröderna. Tror du, att det skulle lyckas för dig, som inte har gått för oss.

Fadern instämde och tyckte, att Hans skulle stanna hemma, och modern gjorde inte någon matsäck i ordning åt honom, men Hans var lika glad för det. Han gick till mjöllåren och gjorde en deg och gräddade tre glödkakor på härden. Ett par daler hade han sparat i hop, dem stoppade han i fickan. När solen gick upp följande morgon, var han redan på benen, vandrade fram på vägen och trallade en munter visa.

När det blev middagstid, satte han sig ned att vila, tog fram en glödkaka och åt med god aptit. I detsamma visade sig den lille gubben och sade:

— God dag, Hans, jag är så hungrig! Vill du inte ge mig en bit av din kaka?

— Jo, hjärtans gärna, sade Hans och räckte honom hälften, och så gav han honom en daler till på köpet.

Den lille gubben tackade och gick vidare. På kvällen, då Hans satt och åt sin aftonvard, kom gubben igen.

— God afton, Hans! sade han. Jag är så hungrig.

Giv mig en bit mat I

Hans trodde, det var en annan gubbe, och svarade:

— Nu har jag inte så mycket kvar, men det jag har, skall jag dela broderligt med dig.

Härpå gav han gubben av sin glödkaka och dessutom en halv daler. Gubben tackade vänligt och gick sin väg. Hans sökte nu upp en skyddad plats under några lummiga träd, redde sig där en bädd av mjuk mossa och somnade snart.

På morgonen gick Hans till en bäck, som han hörde porla i närheten. Där fick han en dryck friskt vatten, tog så fram sin sista brödbit och tog ett bett. I samma ögonblick stod den lille grå gubben åter framför honom och sade:

— God morgon, Hans! Jag tror, jag dör av hunger, kan du ge mig lite mat?

— Min kära gubbe, sade Hans, mätta dig kan jag inte, för jag har bara den här brödbiten kvar, men vi ska dela det lilla, som finns.

Därmed bröt han itu sin sista brödbit och räckte gubben hälften och gav honom så en fjärdedels daler. Gubben sade då:

— Tack, min käre Hans! Här har du ditt bröd och dina penningar tillbaka. Jag behöver dem inte. Jag ville bara se, om du hade bättre hjärta än dina båda bröder. Därför kom jag tre gånger till dig och bad om en gåva. Eftersom du är så godhjärtad och hjälpsam, skall din önskan bliva uppfylld, och du skall bli kungens hovjägare. Ser du den stora eken därborta, där vägen kröker? Stammen är ihålig, där hänger en jägardräkt. Gå dit och sätt på dig den, och bredvid dräkten står en käpp, som också är din. Vad du än berör med den käppen, det må vara levande eller dött, måste sanningsenligt besvara de frågor, du vill göra.

Nu var det Hans tur att tacka. Några ögonblick därefter var den lille gubben försvunnen. Hans sprang nu genast bort till den ihåliga eken och fann allt, såsom gubben hade sagt. Han tog på sig den granna jägardräkten och kände knappast igen sig själv, när han speglade sig i källan där bredvid. Så fin och ståtlig såg han ut. Nu ville han också pröva käppens underbara egenskaper, slog med den mot en murken stubbe i närheten och sade:

— Hur mycket är klockan?

— Klockan i staden har nyss slagit tio, svarade en röst inifrån stubben.

Nu var Hans glad, skall jag säga. Under munter sång vandrade han vidare, kom till huvudstaden före middagstiden och tog in i första värdshus, han kom till. När värden på stället såg den unge, vackre jägaren, sade han:

— Det är hög tid att begiva er till slottet, ty kungen håller nu på att utvälja en jägare, och saken skall vara avgjord före solnedgången.

— Jag kommer tids nog, sade han. Först vill jag ha mig en ordentlig måltid, för jag är hungrig.

När Hans nu hade ätit och druckit, begav han sig till slottet, och kungen blev så förtjust i hans präktiga, ståtliga utseende, att han genast blev antagen. Hans fick sålunda en bra plats och hade sin goda bärgning, och eftersom han var skötsam och duktig, blev han mycket omtyckt, och kungen satte mycket värde på honom. En dag gick Hans till kungen och sade:

— Jag skulle vilja gifta mig. Får jag göra det?

— Varför inte? svarade konungen och skrattade. Att gifta sig är inte förbjudet, och nog tror jag, att du är i stånd att försörja en hustru.

När Hans nu visste, att konungen inte hade något emot det, gick han till det värdshus, där han först tagit in, och sade till värden:

— Jag är ute i friarärenden; känner du till någon flicka, som är både snäll och vacker och inte har haft något slags fästman förut.

— Kära Hans, svarade värden, sådana flickor är det nog inte gott om. Men du kan ju försöka med den rike köpmannens enda dotter, hon är sjutton år gammal och har nog inte haft någon fästman förut.

— Jag skall försöka, sade Hans, och gick till köpmannen och frågade, om denne ville giva honom sin enda dotter till hustru. Innan han bestämde sig, ville han dock se flickan en gång, när hon sov.

— Sådana dumheter vill jag inte vara med om, svarade köpmannen.

— Nå, då får det vara, svarade Hans.

Men köpmannen tyckte, att den unge hovjägaren, som var allmänt aktad, skulle vara ett bra parti för hans dotter och beslöt därför, att låta Hans få sin vilja fram. Han fick sålunda stanna hos köpmannen till kvällen, och när flickan hade gått och lagt sig och somnat, fick han gå in i hennes rum. Då tog han fram sin underbara käpp, vidrörde med densamma sakta flickans mun och frågade:

— Har du någonsin fått en kyss av en främmande man?

— Ja, jag har fått flera av fars unge medhjälpare i affären, svarade flickan.

— Då är du inte den rätta, utropade Hans, gick till köpmannen och sade till honom:

— Er dotter passar inte för mig, hon har utvalt en annan.

Köpmannen blev vred och protesterade, men det hjälpte inte, hovjägaren brydde sig inte därom utan gick tillbaka till slottet.

Nästa dag gick han till värden och sade:

— Köpmansdottern var inte den rätta. Hon hade redan haft en annan kär.

— Är det möjligt? En sjuttonårig flicka! utropade värden. Men jag sade ju det genast, att sådana flickor, som du vill ha, är det inte gott om. Om du skulle försöka med länsmannens dotter? Hon är ung och ser bra ut, och familjen är i goda omständigheter. De bo ute på landet, och jag kan aldrig tro, att hon har haft någon fästman förut.

— Jag skall göra ett försök, sade Hans och begav sig på väg till länsmansgården. Han träffade herrn i huset hemma och framförde genast sitt ärende.

— God dag, länsman, sade han, vill ni ge mig er dotter till hustru?

— Varför inte, herr hovjägare? sade länsmannen glad, vi ska strax ställa till förölovningskalas.

— Nej, sakta i backarna! inföll Hans. Jag måste först se henne några ögonblick, när hon ligger och sover.

— Asch, sådana dumheter! utropade länsmannen, det kan väl inte vara passeligt?

— Nå, då blir det ingen förlovning av, sade Hans.

Länsmannen måste sålunda foga sig och villfara Hans begäran. När han på kvällen kom in i rummet och såg, att hon var insomnad, rörde han med käppen vid hennes mun och sade:

— Har någon främmande man kysst dig?

— Ja, det har fars inspektor gjort, blev svaret.

Då hade Hans fått veta, vad han ville, gick genast ut och sade till länsmannen:

— Det blir ingen förlovning, er dotter har givit sitt hjärta åt en annan.

— Det tror jag rakt inte, sade länsmannen vredgad. Men Hans hörde inte på vidare utan gick sin väg.

Följande dag gick han åter till värdshusvärden och sade till honom:

— Vet du inte någon annan, kära vän? Länsmannens dotter var inte längre fri.

— Ja, då vet jag ingen annan råd, än att du får gå till den tjocke baronen, som bor där borta i herrgården. Kanske han vill ha dig till måg; hans flicka kan väl inte ha haft någon fästman förut, det är hon alldeles för stolt till.

— Vi få hoppas det, sade Hans bekymrad. Därefter gick han till kungen och bad att få låna häst och vagn och for till baronens gård. När han hade framfört sitt ärende, ropade baronen på sin hustru, och de rådgjorde tillsammans, om vad svar de skulle giva den unge friaren.

— Han är kungens hovjägare och gunstling, sade baronessan, säkert skall kungen taga nådigt upp, om vi giva honom vår dotter.

Detta tyckte den tjocke baronen vara vist talat, och han sade till Hans:

— Herr hovjägare, ni skall få min dotter.

— Ett villkor måste jag uppställa, sade Hans, och det är, att jag före förlovningen får se henne några ögonblick, när hon sover.

Det tyckte baronen inte om. Han hade så när tappat andan i häpenheten, då han hörde ett sådant förslag framställas.

— Vad — säger — — — ni? flämtade han.

Hans sade om sitt villkor och tillade, att finge han ej denna begäran uppfylld, så avstode han från alltihop. Till slut gav baronen med sig. Nu gick det såsom förut. Hans tog fram sin käpp, rörde med den vid flickans mun och frågade:

— Hur många gånger har en främmande man kysst dig?

— Den unge, vackre fogdeskrivaren har kysst mig tre gånger, blev svaret.

— Nu ger jag upp försöket! ropade Hans missmodig. Så gick han in till baronen och baronessan och talade om, att han avstod från den äran att gifta sig med deras dotter, eftersom hon redan hade fått sin hjärtevän i fogdeskrivaren.

Baronessan fick dåndimpen, och baronen kippade efter luft. Men innan han kunde få så mycket luft i lungorna, att han kunde säga något, hade Hans redan låtit spänna för vagnen och var på våg tillbaka till slottet.

Några dagar därefter var det den rike köpmannens födelsedag, och han ställde till ett stort kalas. Länsmannen och den tjocke baronen voro inbjudna. När de hade ätit och druckit, tog köpmannen sin vän länsmannen avsides och talade om för honom, att kungens hovjägare hade anhållit om hans dotters hand och fått ja, men sedan hade han avstått och till på köpet förolämpat familjen med närgångna beskyllningar mot hans dotter.

— Precis detsamma har han gjort med mig, sade länsmannen.

— Då kan vi ta varandra i hand alla tre, flämtade den tjocke baronen, som hade hört, vad det var fråga om.

Det var ju en tröst i olyckan att inte vara ensam om förolämpningen, men länsmannen föreslog, att de inte skulle låta sig nöja med ett sådant beteende utan instämma hovjägaren inför rätta. Där måste han bevisa sina beskyllningar eller riskera att bli hängd. Så skedde också. När konungen hörde talas om denna sak, beslöt han att vara närvarande vid domstolens sammanträde.

Hans såg inte ängslig ut, då han hörde anklagelsen uppläsas.

— Jag skall bevisa sanningen av vad jag sagt, men för detta ändamål måste alla tre flickorna komma tillstädes. Man skickade efter dem, och köpmannens dotter infördes först. Då hon stod framför hovjägaren, tog denne fram sin käpp, vidrörde därmed hennes mun och sade:

— Har du fått någon kyss av en främmande man?

— Ja, av fars affärsbiträde, blev svaret.

Köpmansdottern är överbevisad, sade domaren. Nu kommer turen till länsmannens flicka.

Nu gick det på samma sätt. Hans vidrörde hennes mun med käppen, framställde samma fråga som förut och fick till svar:

— Ja, av inspektören.

Sålunda är den flickan också överbevisad, sade domaren. För in baronens dotter!

Denna hade stått i rummet bredvid, tittat i nyckelhålet och lyssnat. Hon visste därför, vilken makt den underbara käppen ägde. Därför hade hon stoppat en stor vetebulle i munnen, och när Hans framställde sin fråga, svarades blott mum-mum-mum-mum.

Vad vill det här säga, ropade Hans förvånad, rörde med käppen vid hennes näsa och sade:

— Säg mig, lilla näsa, varför munnen inte talar!

— Det är därför, svarade näsan, att munnen är full med vetebröd.

Då måste flickan taga ut brödet ur munnen. Hans vidrörde den ännu en gång med käppen och upprepade frågan, och då svarade munnen högt och tydligt:

— Ja, den vackre fogdeskrivaren har kysst mig.

Nu voro sålunda alla tre flickorna överbevisade. Hovjägaren blev frikänd, och köpmannen, länsmannen och den tjocke baronen måste med skam och förargelse draga därifrån.

När kungen kom hem från domstolen, berättade han för drottningen, vad han hade sett och hört och tillade, att han inte på länge hade skrattat så gott. Drottningen sade då:

— Jag kommer att tänka på en sak. Vi borde låna den underbara käppen av hovjägaren och undersöka, hur det förhåller sig med vår egen dotter.

— Ja, det ska vi göra, svarade kungen, och när han hade fått käppen av Hans, väntade han med otålighet på kvällen. När prinsessan hade somnat, smögo sig kungen och drottningen på strumplästerna in i hennes rum, och kungen rörde med käppen vid hennes lilla rosenröda mun och frågade:

— Har någonsin en främmande man kysst dig?

— Nej, svarade den lilla munnen, men jag skulle bra gärna vilja kyssa hovjägaren Hans.

— Jaså, sade kungen, och jaså sade drottningen, och så gingo de sakta ut ur prinsessans rum.

— Hur ska vi göra med hovjägaren? sade drottningen därefter.

— Jag tänker, att det blir bäst vi giva henne till hovjägaren, sade kungen, det är klart, att de båda unga hålla av varandra.

— Hans är också en snäll och präktig människa, sade drottningen, och därmed gingo de till sängs och sovo gott den natten.

— När de sutto vid frukostbordet nästa dag, sade konungen:

— Vad skulle du säga, mitt barn, om jag gåve dig till hustru åt hovjägaren Hans?

Då sprang prinsessan upp och slog armarna omkring kungens hals och sade:

— Kära, söta lilla far! Ger du mig hovjägaren till man, så gör du mig lycklig för alla tider.

— Jag har ingenting däremot, sade kungen, men vi få lov att höra, vad
Hans säger, kanske han inte vill ha dig.

— Nu blev hovjägaren inkallad, och kungen frågade honom, om han ville hava prinsessan till hustru. De hade kvällen förut provat med den underbara käppen och funnit, att hon hade ingen fästman haft förut. Hans trodde först, att kungen skämtade, men när han fann, att det var allvar, sade han naturligtvis med glädje ja, och så firades bröllop, som varade i dagarna sju.

(Tyskland.)

FEM SKILLING.

Det var en gång en dagakarl, som hade mycket svårt att draga sig fram. Han arbetade dag ut och dag in, men lönen var så klen, att han nätt och jämnt kunde förtjäna till sitt dagliga bröd. Så skulle det bli marknad i den närbelägna staden, och han beslöt att begiva sig dit och försöka förtjäna en slant. Mycket hade han inte att sälja. Han hade litet ull, men det förslog inte långt. Då tog han en säck och stoppade den nästan full med mossa och lade ullen ovanpå, och så knogade han i väg med säcken på ryggen.

När han hade gått ett stycke, kom där ut från en stuga vid landsvägen en annan vandringsman, som också bar en säck på ryggen. Han var också på väg till marknaden, och så gjorde de sällskap.

— Vad har du att sälja? sade nykomlingen.

— Jag har ull, svarade dagakarlen, och vad här du?

— Jag har nötter.

I själva verket hade han bara litet nötter ovanpå i säcken, det övriga var galläpplen.

— Ska vi byta, sade den förste.

Det var den andre gärna med om. Ullen var ju betydligt värdefullare än galläpplena. Men den, som hade ullen, ville inte byta jämnt om jämnt utan begärde en mellangift, och slutligen kommo de överens om att han skulle få fem skilling. Men så mycket hade den fattige stackaren inte på sig, och då fick han anstånd att betala dem en annan gång. Så gingo de vidare tillsammans ett långt stycke och blevo riktigt goda vänner.

När de så hade bytt säckar, skildes de och gingo åt var sitt håll, men när de kommo hem och undersökte innehållet närmare, så märkte de, att de hade hittat på samma puts båda två. Ingendera kunde säga, att han hade blivit lurad.

Efter någon tid begav sig dagakarlen ut för att uppsöka sin vän och utkräva sina fem skilling. Han fann honom såsom dräng hos en präst och sade till honom:

— Min vän, du har bedragit mig.

— Nå, du har lurat mig, så då äro vi kvitt.

— Men de överenskomna fem skillingarna skall du väl betala.

— Ja, det kan jag väl göra någon gång, men nu har jag inga pengar. Kom igen en annan gång!

Så skildes de åt den dagen. Den som var i tjänst hos prästen, gifte sig kort därefter. En dag satt han med sin hustru på bänken utanför sin stuga. Då fick han se sin vän Niklas — så hette dagakarlen. Han begrep genast, att Niklas kom för att kräva sina pengar.

— Där kommer Niklas, dagakarlen, för att kräva mig på pengar, sade han. Jag lägger mig i sängen där inne; hölj över mig ett täcke och säg, att jag är död!

När Niklas kom fram till stugan, satt hustrun och grät och jämrade sig.

— Hur står det till här i huset? frågade han deltagande.

— Ack, det står illa till svarade hustrun. Min käre Peter är död.

— Gud vare hans själ nådig! sade Niklas. Vi voro goda vänner och ha arbetat och haft affärer tillsammans. Därför är det inte mer än rätt, att jag följer honom till graven och fäster en blomma på hans kista.

Hustrun svarade, att det komme nog att dröja något med begravningen, så det vore nog bäst, att han inte väntade.

— Nej, jag lämnar inte min vän Peter, så länge han är ovan jord, sade
Niklas, det har jag inte hjärta till.

Hustrun gick nu in och omtalade viskande för mannen, att hans vän tänkte stanna kvar och vara med om begravningen. Peter tillsade henne då, att hon skulle skicka bud till prästen, att han vore död och borde föras upp i kyrkan, såsom det var sed där på trakten. Kanhända skulle Niklas då gå sin väg. Hon gjorde så, skickade en grannpojke till prästen, och en kort stund därefter kom det karlar med en bår för att bära upp Peter i kyrkan. Niklas följde med, och då de andra gingo ut ur kyrkan, sade han, att han var den avlidnes bäste vän och ville så gärna vaka hos honom. Han fick tillåtelse därtill, och så stannade de både vännerna i kyrkan över natten.

Samma natt drogo några rövare förbi kyrkan. De hade plundrat ett slott i närheten och tagit ett stort byte av guld och silver. De beslöto nu att gå in i kyrkan, där de kunde få vara ostörda, och där dela rovet.

När dagakarlen såg, att beväpnade män kommo in i kyrkan, gömde han sig bakom en pelare, och här såg han nu, hur rövarna slogo sig ned på golvet och började breda ut och räkna smycken och guldmynt och andra dyrbarheter. Det skedde i allsköns sämja, ända tills de kommo till en blank sabel. Om den började de gräla, och en av dem påstod, att den sabeln hade särskilt märkvärdiga egenskaper.

Plötsligt rusade en av dem upp och sade:

— Jag vet, vad vi ska göra. Här på båren ligger ju ett lik; jag tar och prövar sabeln på det. Kan jag med ett hugg skilja huvudet från kroppen, så är det ett gott vapen.

Det fick den stackars Peter ligga på båren och höra. Man kan förstå, att han skulle känna sig litet kuslig till mods. Nu närmade sig rövaren med sabeln i högsta hugg. Då reste sig Peter upp och ropade med stark stämma:

— Döde män, var äro ni?

Och Niklas, som stod gömd bakom pelaren, svarade:

— Här äro vi, slagfärdiga allesammans!

Utom sig av förskräckelse kastade rövaren sabeln långt ifrån sig och sprang på dörren. Och de andra efter med hisklig fart. Sitt rika byte lämnade de i sticket. De stannade inte, förrän de kommit ett långt stycke från kyrkan. Hövdingen var den, som först hämtade sig från sin förskräckelse.

— Tänk, så mycken möda vi haft för detta byte! Och nu är allt förgäves, sade han. Är det ingen, som har mod att vända om och se efter, vad som försiggår i kyrkan. Men den ene efter den andre sade: »Jag vill inte. Är det levande människor, så bry vi oss inte stort om antalet, men med spöken ha vi ingen lust att ge oss i lag.» Till slut framträdde dock en enda, som sade, att han ville gå och försöka, vad han kunde göra.

Sakta smög han sig fram till ett kyrkfönster, ställde sig där och lyssnade. Under tiden hade den återuppståndne Peter och hans vän broderligt delat det rika bytet, men därefter hade de blivit osams och råkat i luven på varandra för de fem skilling, som Peter var skyldig.

— Tro inte, att du får anstånd nu längre! skrek Niklas med full hals. I detsamma fick Peter syn på en mörk gestalt alldeles utanför fönstret. Genast rusade han dit, stötte upp fönstret och ryckte till sig rövarens mössa, som han lämnade Niklas med orden:

— Här har du för dina fem skilling!

Rövaren ryste av fasa, lade benen på ryggen och sprang tillbaka till sina kamrater det fortaste, han förmådde.

— Vi kunna tacka Gud, att vi kommit helskinnade undan, sade han till dem. Mycket guld och silver hade vi ju tagit, men det var så många spöken i kyrkan, att av hela bytet blev det inte fullt för fem skillings värde på var, så att de måste rycka mössan av mig, för att den siste skulle få något med. Vi få väl skaffa oss ersättning på annat håll. Därmed tågade de i väg och började röva och plundra på andra ställen.

(Serbien.)

HUR BONDEN FICK BEHÅLLA SIN SKATT.

Det var en gång en fattig arrendator, som gick och knogade och plöjde på sin godsherres ägor. Bäst det var, stötte plogen så häftigt mot något hårt föremål, att hästen stannade. Bonden trodde, att det var en sten, men då han såg efter närmare, fann han, att det var en järnkista. Man kan förstå, hur brått han skulle få att taga upp den. Han arbetade i sitt anletes svett och lyckades till slut få upp locket.

Nu hade han så när ramlat baklänges. Där låg en hel hop guldmynt och smycken. Så mycket rikedom hade han aldrig sett förut i sina dar. Den rättmätige ägaren var säkert död för länge sedan, och ingen kunde vara närmare till hands att få skatten än den, som hittat den, tyckte bonden. Men han fruktade, att godsherren skulle ta alltihop, om han fick nys om saken. Därför behöll han bara en ringa del och grävde ned det andra vid tröskeln till sin stuga.

Bonden hade en hustru, som nog var duktig på sitt sätt och kunde sköta kräken och spinna och laga mat, men vidare klyftig var hon inte. Han kunde nu inte fördölja för henne, att han hade fått pengar i huset och hade råd att köpa både ett och annat, men han lade henne ivrigt på hjärtat att inte tala om det för någon människa, och det lovade hon.

Så kom det en dag ett par av grannkvinnorna och hälsade på, då bonden var ute. Hustrun kunde inte låta bli att traktera dem med vad huset förmådde, och det var inte så litet nu för tiden. Kvinnorna blevo naturligtvis förvånade och frågade, var det fattiga folket hade fått så många goda saker ifrån. Och hustrun kunde rakt inte hålla tyst med vad hon visste. De måste naturligtvis lova att inte tala om saken för en enda människa, och så anförtrodde hon dem, att hennes man funnit en skatt i jorden. Ett par dagar därefter var naturligtvis den stora nyheten bekant i hela byn.

När bonden kom hem och fick veta, att grannarna hade varit på besök, anade han, hur det stod till, men sade ingenting. Om natten steg han upp och flyttade skatten till en undangömd plats i trädgården, där han grävde ner den. Nu dröjde det inte länge, förrän ryktet om skattefyndet kom till godsägarens öron. En vacker dag, då han var ute och red, steg han av vid bondens stuga och gick in. Hustrun var ensam hemma. Han frågade henne, om det var sant, att hennes man hittat en stor skatt i åkern, och hon vågade inte svara annat än ja.

När bonden fick höra detta, tog han sig en lång funderare. Därpå gick han ned till sjön och metade upp några fiskar, och så gick hon till skogen och fångade en hare i ett giller. Sen gick han hem efter ett metspö och några pepparkakor. Nu hade han, vad han behövde, och gick åter upp i skogen. Fiskarna lade han med några alnars mellanrum på skogsstigen, och pepparkakorna lade han på några buskar. Därpå slaktade han haren, satte fast den vid kroken på ett metspö och kastade ut den i sjön nära stranden.

Nu gick han in till sin hustru och sade:

— Kom gumman min, så ska vi gå ut i skogen och fiska.

— Vad säger du karl? frågade hustrun häpen. Ska vi fiska i skogen?

— Ja, följ med bara!

Och så gingo de upp i skogen och plockade upp de fiskar, som lågo på stigen, och gumman blev högeligen förvånad över att det fanns fiskar på land. De gingo några steg till och kommo till busken med pepparkakorna. Nu gjorde gumman stora ögon.

— Vad vill det här säga? ropade hon häpen.

— Jo, det vill säga, att det har regnat pepparkakor, och de här ha blivit liggande på busken, men de, som föllo på marken, ha blivit uppätna av skogsråttor och andra djur.

— Nu gå vi ned till sjön och se efter, om vi ha fått något vilt, tillade bonden.

Då de kommo ned till sjön, drog han upp metspöet, och se — det satt en hare på kroken.

— Aldrig har jag sett på maken! skrek gumman. Inte kunde jag tro, att det fanns några harar i sjön!

— Ja, det här är en märkvärdig dag, sade bonden. Den ska vi nog komma ihåg.

På kvällen, då det var dags att krypa till kojs, kom bonden rusande in i stugan och ropade med låtsad förskräckelse:

— Det har kommit fiender hit till byn!

— Oj, oj, oj, vad ska vi nu ta oss till? jämrade sig gumman.

— Jo, det är bäst, du går ned i potatiskällaren, så ska jag taga bössan och hålla vakt om hus och hem.

Gumman gick ned i källaren, och bonden tog sin bössa och började marschera av och an utanför stugan. Efter en stund sköt han några skott med löst krut förstås, men det smällde inte sämre för det, och det fortsatte han med litet då och då. Gumman satt där nere i mörka källaren och var hjärtängslig, att fienderna skulle vinna seger.

När det blev dager, ropade bonden ned i källaren:

— Kom upp nu, gumman min, nu ha fienderna givit sig i väg. Och så berättade han, hur han hade skjutit en hel del och slagit de andra på flykten, varvid de dock hunno taga med sig sina döda och sårade.

— Nå, Gud vare lov, att denna fasans natt är förbi! sade gumman, och så gick hon och lade sig för att få sova ut i ro, för hon hade inte fått en blund i sina ögon på hela natten.

Några dagar efteråt kom godsherren ridande fram till stugan och träffade bonden, som just höll på att gräva i trädgården.

— Nå, hur förhåller det sig med den där skatten, som du lär ha funnit i åkern? sade han.

Men bonden ville inte erkänna, att han hade hittat någon skatt.

Det är inte värt, du försöker neka! ropade godsherren förargad. Din hustru har redan erkänt.

— Jaså, ja, det kan nog hända, men se gumman min hon är allt liksom litet konstig i huvudknoppen ibland, så det är väl inte mycket att rätta sig efter.

Då ropade godsherren till gumman, att hon skulle komma ut och frågade henne så, om det inte var sant, som hon hade sagt förra gången, att bonden hade hittat en skatt i åkern.

— Jo, det är sant vart eviga ord, sade gumman och neg djupt.

— Ser du det, din kanalje! sade godsherren, vänd till bonden.

— Nog hör jag, vad hon säger, sade denne lugnt, men fråga henne litet närmare om tiden, när det skedde, så får ers nåd höra, hur det låter.

— Nå, när var det?

— Jo, låt mig se, sade gumman, det var jämnt en vecka före den dag, vi var åstad och fiskade i skogen och metade upp haren i sjön.

— Fiskade i skogen? utropade godsägaren förvånad.

— Ja, det gjorde vi visst det, idet var för resten samma dag, det hade regnat pepparkakor.

Bonden ryckte på axlarna.

— Där hör nådig herrn, hur det låter, sade han.

Godsägaren såg fundersam ut.

— Kan ni inte säga något närmare om tiden och platsen, där skatten är gömd? sade han till gumman.

— Jo, det var en vecka, innan fienderna kom hit och det var stor drabbning här vid byn, svarade gumman, och vad platsen beträffar, så såg jag, hur gubben min gömde skatten här vid tröskeln.

— Det hörs ju, att gumman är stollig, sade godsägaren, men du kan ju gräva ett par spadtag här vid tröskeln, så får jag se.

Bonden hämtade en spade och grävde, men någon skatt syntes inte till.

Godsägaren hade sålunda inte annat att göra än att draga sina färde. När ett halvår hade gått, grävde bonden upp sitt fynd och flyttade till en trakt långt därifrån. Här köpte han sig ett stort hemman och levde där i välstånd och trevnad i många år.

(Ryssland.)

SLUGA KAJSA.

Det var en gång en greve, som var alldeles förfärligt klok, åtminstone tyckte han det själv, och eftersom han var så klok, så ville han inte gifta sig med någon, som inte i det stycket kunde mäta sig med honom. Han gjorde långa resor och sökte vida omkring i världen men förgäves. Till slut lät han kungöra, att den flicka, som var lika förståndig som han själv, skulle han taga till gemål, av vad stånd hon än vore.

Nu bodde i byn nedanför slottet en ung flicka, som hette Kajsa och var dotter till en bonde. När hon fick höra talas om den kungörelse, som greven utfärdat, så tänkte hon för sig själv: Skall jag dag ut och dag in gå här och knoga och spinna och karda? Det vore allt bättre att bli grevinna på slottet däruppe och få råda över allt land, så långt ögat når.

När fadern kom från marknaden, sade Kajsa till honom:

— Kära far, gå upp till slottet och säg greven, att jag är lika klok som han och därför vill bli hans hustru.

Bonden sökte avråda Kajsa från sådana högtflygande planer, men det hjälpte inte, och till slut gick han, fast inte var han glad åt det.

— Ers nåd, sade han till greven, min dotter tror sig vara lika klok som ni och vill bliva eder hustru.

— Varför inte? sade greven. Jag har sökt vida omkring utan att finna någon, som duger. Om hon verkligen är så slug, som hon säger, skall jag göra henne till grevinna.

Därpå gick han in i köket och lät koka ett halvt tjog ägg. Då de hade kokat, packade han in dem försiktigt i en korg med hackelse och lämnade dem till bonden.

— Lämna din dotter de här äggen! sade han. Hon skall kläcka ut dem och komma upp på slottet med kycklingarna.

— Det kan nog inte Kajsa, suckade bonden, hon är för tung och skulle klämma sönder äggen.

Så tog han korgen på armen och gick tillbaka till sin stuga. När Kajsa hade plockat upp äggen, lade hon dem i vatten och fann genast, att de voro kokta. Men hon blev inte ledsen för det. Ett, tu, tre kilade hon ut i trädgårdslandet och plockade en hop halvmogna ärtskidor. Och så spritade hon dem och lade ärterna i en gryta med vatten. Där fingo de koka en bra stund. Sedan tog hon upp dem och lät dem torka i ugnen. Och när det var gjort, öste hon dem i en påse och sade till sin far:

— Kära far, gå nu upp till slottet med de här ärterna och bed greven så dem och skicka mig skörden, så att jag har något att ge kycklingarna, då de kommit ut ur äggen. Om han säger, att ärterna äro kokta, så svara, att Kajsa lät hälsa, att det förhöll sig på samma sätt med äggen.

— Vad skall det här bli för spektakel? knorrade bonden, men han tog i alla fall påsen och gick upp till slottet.

Greven tog ärterna och granskade dem noga.

— De här äro ju kokta! utropade han vredgad.

— Min dotter hälsar ers nåd allra ödmjukast, att på samma sätt var det med äggen, som hon fick.

Greven märkte nu, att Kajsa var en klok flicka. Emellertid ville han sätta henne på ännu ett prov. Han gick efter en härva lin, lämnade den till bonden och sade:

— Lämna det här till din dotter; härav skall hon väva mig en hel räcka lärft.

Bonden tog garnet och gick hem.

— Det här är nog för svårt för dig, sade han till dottern. Greven befaller dig att av den här linhärvan väva en hel räcka lärft.

— Det kan nog hända, att jag det kan, svarade Kajsa, men den saken tål att fundera på en stund, och så gick hon in i sin kammare. Följande morgon var hon färdig med sin plan. Hon gick ut på vedbacken och plockade upp tre små nätta pinnar. Dem lämnade hon till sin far och sade:

— Gå upp till greven och giv honom de här pinnarna ifrån mig och säg, att han av dem förfärdigar en vävstol, som jag kan väva hans lärft på. Och om han säger: »Hur skall det gå för sig?», så svara: »Det är väl inte svårare än att väva en hel räcka lärft av en härva lingarn.»

Gubben skakade på huvudet; han var rädd, att greven skulle bli arg och ge honom ovett. Emellertid gick han upp till slottet i alla fall, fastän han just inte kände sig så glad till mods.

När greven fick denna hälsning, sade han:

— Jag märker nog, att din dotter är betydligt slugare, än folket är mest. Säg henne, att hon skall komma hit, inte på dagen och inte på natten, ridande men inte till häst, inte naken och inte klädd, och till bröllopsgåva skall hon ha med sig tre ting, som inte stanna kvar.

Bonden gick hem och talade om, vad greven sagt, och tillade bekymrad:

— Nu blir du allt bet, stackars flicka.

Men Kajsa blev inte bet alls. Hon sprang genast ned till fiskaren, som bodde vid sjön och bad att få låna ett gammalt nät. Det fick hon gärna, för hon hade många gånger visat sig hjälpsam och snäll. Därefter gick hon till skogvaktarn och sade:

— Var så innerligt snäll och skaffa mig en levande hare!

— I morgon bittida skall du få en, jag ska sätta ut mina giller i kväll.

Sen gick Kajsa till byfogden, som var hennes gudfar, och bad honom om ett par duvor. Dem fick hon och stoppade ned i en korg med lock. Nu gick hon till en gumma, som brukade fara omkring och köpa upp lump, och bad att till följande dag få låna hennes åsna.

— Det får du gärna, sade gumman, för i morgon skall jag ställa till stortvätt, och då behöver jag den inte.

Kajsa var glad att ha så mycket uträttat, lösgjorde åsnan och ledde den med sig hem. Där gav hon den foder, öste ärter i korgen åt duvorna och gick därefter till sängs och sov som ett sött barn, ändå till dess skogvaktaren tidigt på morgonen kom med den levande haren, som han hade fört med sig i en korg. Sedan skötte Kajsa sitt arbete hela dagen utan att säga ett ord om hur hon tänkt efterkomma grevens befallning.

Fram på eftermiddagen tog hon av sig kläderna och höljde in sig i nätet, som hon fått av fiskaren, tog så åsnan ur stallet och hängde korgen med haren på ena sidan och korgen med duvorna på andra sidan om det tåliga djuret. Därefter satte hon sig upp på åsnan, och just som solen hade gått ned, red hon upp till slottet.

Greven satt vid fönstret och såg, när hon kom, precis så som han hade sagt: inte på dagen och inte på natten utan just i skymningen, ridande men inte på en häst, inte klädd och inte naken utan bara insvept i ett nät. Hans fordringar voro sålunda uppfyllda, men han kände sig riktigt förargad över att behöva erkänna, att den där bondtösen var lika slug som han. Därför skyndade han ned för trappan och tussade sina båda stora hundar på Kajsa.

— Få se, om hon nu kan reda sig, mumlade han för sig själv.

Kajsa var inte rådlös; när hundarna kommo sättande i full fart för att bitas, släppte hon ned haren på vägen, och nu blev det ett kattrakande, må ni tro. Haren kilade i väg till skogs med långa skutt och hundarna efter i full karriär.

Greven stod där alldeles häpen.

— Haren är min ena bröllopsgåva, herr greve, sade Kajsa, och som ni ser, stannade den inte länge.

Nu steg hon av åsnan och gick med den andra korgen på armen upp i slottet i sällskap med greven. När de kommo in i den stora salen, gick Kajsa bort och öppnade ett fönster, liksom ville hon riktigt njuta av utsikten. Därefter vände hon sig om och öppnade locket på korgen. Vips flögo duvorna ut.

— Här äro de båda andra bröllopsgåvorna, sade hon, och de stanna nog inte heller.

I samma ögonblick flögo duvorna ut genom fönstret.

Greven skrattade och såg på flickan, som verkligen var fagrare än mången prinsessa.

— Jag tror, du är lika slug som jag, Kajsa, sade han. Du skall bli min hustru. Nu ställdes det till ett präktigt bröllop, men dessförinnan måste Kajsa svärja en dyr ed att aldrig lägga sig i de mål och rättstvister, som greven stundom hade att avgöra mellan sina underhavande. Bröt hon häremot, skulle hon genast bliva återskickad till sin torftiga koja. Kajsa lovade utan tvekan. Vad hade hon att göra med annat folks tvister och gräl?

Så levde greven och hans hustru länge i lycka och glädje. Kajsa var så förståndig och visste så väl att skicka sig i de finaste sällskap, att greven mången gång inte kunde låta bli att förvåna sig.

En dag kommo två av grevens landbönder Och begärde sin herres medling i en mycket egendomlig tvist. De hade farit i sällskap till marknaden, och på alla värdshus, som passerades, dröjde de kvar en stund för att stärka sig med en mugg gott öl. På ett ställe funno de, när de kommo ut ur krogen, att den enes sto hade fått en fölunge, medan de varit därinne, och fölungen låg på vägen alldeles under den andre bondens vagn.

— Se, jag har fått en fölunge, och han ligger alldeles under din vagn, sade den förre.

— Prat, det är inte din fölunge utan min. Eftersom den ligger, under min vagn, är det väl vagnen, som fått fölungen.

— Nu blevo de osams med besked och höllo just på att ryka i luven på varandra, då den ene hittade på att hänskjuta saken till greven.

— Varför är fölungen din? frågade greven bonden, som rådde om stoet.

— Därför att bara ett sto kan föda fölungar men inte en vagn.

— Gott, sade greven och vände sig till den andre, säg nu, vad du grundar dina anspråk på!

— Ers nåd, sade den andre bonden, alla barn ligga väl strax efter födelsen hos modern, och den här fölungen låg alldeles invid min vagn, alltså är han min.

— Dig ger jag rätt, sade greven till den sistnämnde, och bonden, som rådde om stoet, måste sålunda med bedrövelse draga sina färde.

Ett helt år gick han och grämde sig i tysthet. Till slut tyckte han, det blev alldeles odrägligt, då grannen tog sig för att varje dag gå förbi hans hus och söka reta honom. Eftersom greven inte hade givit honom rätt, beslöt han att nu gå till grevinnan.

— Min goda man, sade grevinnan, då bonden framfört sitt ärende, jag kan inte ge er något råd, jag har lovat att inte lägga mig i sådana här tvister.

Men bonden var enträgen och bad så vackert, och till slut lovade grevinnan att hjälpa honom på det villkor, att han inte talade om för någon människa, vem som givit honom rådet. Och det lovade naturligtvis bonden högt och heligt.

— Tag då ett nät, sade hon, och gå upp i grustaget här i närheten av slottet och sätt dig där och fiska, och när greven rider förbi och frågar dig, vad du håller på med, så svara: »Lika väl som en vagn kan få en fölunge, kan väl ett grustag ge fisk!»

Bonden följde rådet. Efter en stund kom greven ridande förbi.

— Vad i all världen håller du på med? utropade han, då han fick se bonden stå där och kasta sitt nät i grushögen.

— Oho, ohej! skrek bonden och låtsade med möda draga upp nätet.

Därpå vände han sig mot greven och sade:

— Jag fiskar, ers nåd!

— Är du spritt språngande galen? Tror du, det finns några fiskar i grushögen?

— Lika väl som en vagn kan få en fölunge, kan väl ett grustag ge fisk, svarade bonden, såsom han blivit lärd.

— Det svaret har du inte hittat på av dig själv, ropade greven förbittrad. Är det grevinnan, som har lärt dig det? Bekänn, annars är du dödens lammunge.

Bonden blev så rädd, så han darrade som ett asplöv, och för att rädda sitt fattiga liv berättade han alltihop, huru han hade begärt råd av grevinnan, och vad han hade fått till svar.

Genast tog greven bonden med sig till slottet och gick med honom in till sin hustru.

— Den här bondtölpens egendom har du räddat, sade han förbittrad till henne. Jag skall genast ge befallning, att fölungen återlämnas till honom. Men du har brutit ditt löfte, och därför är det min vilja, att du redan i dag lämnar detta slott.

— Jag har gjort orätt, sade Kajsa, och jag skall lyda men ber dig bevilja mig två ting.

— Låt höra!

— Det första är, att jag får dricka en avskedsbägare med dig, och det andra är, att jag må få taga med mig det, som jag tycker mest om.

Denna bön ville greven ej avslå och så drucko de en avskedsskål. Men Kajsa hade lagt ett sömnmedel i vinet, och inom kort låg greven försänkt i djup sömn. Kajsa skaffade då en stor, präktig säck och stoppade sin sovande man ned i den. Därefter befallde hon en tjänare att lasta säcken på en vagn, och så körde hon själv ned med den till sin fars koja. Därefter hjälpte fadern henne att lasta av säcken, som lades på golvet i stugan. Kajsa höll ensam vakt. I dagningen vaknade greven. Då han märkte, att han var fången, slog han omkring sig med händer och fötter och skrek:

— Var är jag, var är jag?

— Hos mig, min älskling, svarade Kajsa med mild röst. Du var det käraste, jag ägde i slottet, och det fick jag löfte att taga med.

— Det var vackert sagt och tänkt också, sade greven. Lös nu upp banden, så gå vi tillbaka till slottet.

Inom ett ögonblick voro banden lösta, och greven kravlade sig fram, litet yrvaken och snopen också men i grund och botten glad över att hans hustru höll så mycket av honom, och att hon var så innerligt klok och påhittig. Han förlät henne därför, vad hon felat, och så gingo de arm i arm upp till slottet, och sen levde de i fröjd och frid i många år och fingo söner och döttrar, som voro lika kloka som far och mor ihop men det är en annan historia.

(Tyskland.)

GÅVOR OCH GENGÅVOR.

En kung var en gång ute och red och råkade vilse i skogen. Hela dagen strövade han omkring och kom slutligen sent på kvällen till en fattig kolares stuga. Kolaren var borta och vaktade sin mila, och hans hustru var ensam hemma. Hon kände inte den förnäme herrn men tog emot honom vänligt och bad honom hålla till godo med det lilla, hon hade att bjuda på. Nog var hon lite förlägen, då hon skulle sätta fram mat och inte hade annat än potatis och lite mjölk och bröd. Men den förnäme herrn var duktigt hungrig efter dagens ritt och gjorde den enkla anrättningen all heder. Han förklarade, att gummans potatis smakade honom lika bra som den finaste äggmat.

Som det var trångt och kvavt i stugan, föredrog han att ligga på höskullen. Trött av dagens strapatser, somnade han genast och sade på morgonen, att han sovit skönare än på någon ejderdunsbädd. Han tackade kolarhustrun för logis och förplägnad och gav henne vid avfärden ett guldmynt såsom ersättning. Något sådant hade gumman inte sett förut i all sin dar.

Hon trodde, det var en prydnadssak, och tänkte borra hål däri och bära det om halsen.

På kvällen kom kolaren hem, och hustrun berättade för honom om besöket och visade honom den granna slanten. Han förstod genast, vem som varit där, och blev glad över att ha fått en hel dukat och ännu mera däröver, att hans potatis hade smakat den höge gästen lika bra som den finaste äggmat.

— Det är också sant, sade han till hustrun, att så rara potatisar, som vi ha på vår sandjord härutanför, får man leta efter. Men nog var det mycket att ge ett helt guldmynt för några potatis och ett nattläger på höskullen. Jag tror, jag går till slottet och ger honom en korg av den här potatisen, eftersom han tyckte så bra om dem.

Det tyckte hustrun var ett gott förslag, och kolaren begav sig i väg med sin potatiskorg på armen. När han kom till slottet, ville vakten först inte släppa in honom, men när han sade, att han hade en gåva, som han personligen ville överlämna åt kungen, så läto de honom äntligen komma in, fast nog undrade de, vad det kunde vara för en gåva, som en sådan man kunde komma med.

När han kom in i audienssalen inför kungen, sade han:

— Nådige herre konung, för några dagar sedan har ni tagit in i min fattiga koja och till betalning för natthärberge på höskullen och några potatisar till aftonvard givit hustru min en hel dukat. Det var alldeles för mycket. Nu har jag tagit med mig en korg potatis; eftersom de smakade eder så bra som den finaste äggmat, beder jag, att ni ville mottaga dem som en gåva. Skulle flera önskas av samma sort, så står jag gärna till tjänst.

Kungen blev rörd över den fattige mannens gåva. Vid gott lynne var han också den dagen, och så skänkte han kolaren ett litet hemman på tjugu tunnland god jord.

Kolaren blev naturligtvis högeligen förtjust. En sådan gengåva hade han inte kunnat drömma om. Nu behövde han inte knoga med sin mila och inte, heller sakna sovel till sin goda potatis.

Den fattige mannen hade en bror, som var både rik och snål. När denne fick höra talas om den fattige kolarens lycka, blev han avundsjuk. Dag och natt grubblade han på hur han skulle bära sig åt för att göra en liknande vinst. Till slut hittade han på en utväg. Han hade en mycket vacker häst, som kungen till och med en gång velat köpa, men då hade han inte velat avstå från den. Nu skall jag skicka den till kungen, tänkte han. Om bror min fått ett hemman på 20 tunnland jord för en korg potatis, vad skall jag då inte få för en så fin häst?

Sagt och gjort. Han tog hästen ur stallet och begav sig till slottet.
Här trängde han sig in i audienssalen och sade till kungen:

Jag är den fattige kolarens bror och kommer nu också med en gåva och beder eder mottaga den häst, som förut funnit behag för edra ögon. Sälja den ville jag inte men skulle gärna vilja lämna den såsom gåva.

Kungen förstod genast, vad klockan var slagen, och att den snåle mannen väntade på en riktigt finfin gengåva. Jag skall nog ge dig en minnesbeta för din snålhet, tänkte han. Så gav han med låg röst en befallning åt en av tjänarna, som lämnade rummet och strax därefter kom tillbaka med ett föremål, väl inhöljt i en duk.

— Tack min vän! sade han därefter till den rike bonden. Jag mottager med nöje din skänk. Men den ena gåvan är den andra värd. Till gengäld skall du få en korg potatis. Det är finfin vara, jag har betalt den med ett hemman på tjugu tunnland.

Hästen fördes genast till det kungliga stallet, och den girige mannen fick gå sin väg med sina dyra potatisar, men om de smakade honom lika bra som den finaste äggmat, det vill jag låta vara osagt.

(Tyskland.)

DE TRE SYSTRARNA.

Det var en gång tre unga flickor, som hade förlorat både far och mor och inte hade annat att leva av, än vad de kunde förtjäna med sina händers arbete. De båda äldsta voro så fula, att de kunde skrämma slag på folk, men den yngsta, som hette Marja, var så vacker, att man måste fara vida omkring i världen för att finna hennes like. De sysselsatte sig med spinning och vävning, och inte så sällan kom det folk för att tinga på arbete hos dem. För varje gång någon besökande närmade sig deras stuga, gjorde sig de båda äldre så fina och granna som möjligt och sökte smutsa ner den yngsta, för att hon inte skulle väcka någon uppmärksamhet genom sin skönhet. Men hur det var, drogos ständigt alla främmandes blickar till Marja, men från hennes systrar vände man sig helst bort för att slippa se dem.

Dessa blevo högeligen förbittrade häröver och beslöto att göra sig kvitt Marja, som var dem en nagel i ögat genom sin skönhet, fastän hon var så foglig och hjälpsam, man gärna kunde önska sig, uträttade ärenden och rättade sig efter deras infall och nycker.

En dag begåvo de sig sålunda alla tre ut på vandring och kommo in i en stor, milsdjup skog. När de hade gått där både länge och väl, sade de åt Marja:

— Ack, vi ha ju glömt vår matsäck på bordet därhemma! Den får du lov att gå och hämta åt oss!

— Kära, snälla systrar, inte vill ni väl, att jag ska gå ensam tillbaka genom skogen! ropade Marja. Det törs jag rakt inte.

— Nå, stanna du här då, så ska vi gå och hämta den, sade systrarna. Vi komma tillbaka så snart som möjligt.

Därmed gingo de sin väg och lämnade den stackars Marja ensam i den djupa skogen. Marja satte sig ned för att vänta. Timme efter timme förgick, men systrarna kommo inte tillbaka. Det började bliva mörkt. Den stackars flickan grät strida tårar, men det hjälpte inte. Hon var ensam och övergiven, och hennes hjärta sammanpressades av sorg vid tanken på att systrarna velat göra henne så illa. Hungrig var hon också med besked, hon hade ju inte fått någon mat på hela dagen. Hon reste sig upp och gick en stig framåt, till dess hon kom till en liten glänta i skogen. Här växte några bärbuskar vid en källa. Hon åt litet av bären och vederkvickte sig ur den klara källans vatten. Därefter klättrade hon upp i ett träd, som stod bredvid källan, för att inga vilddjur skulle överraska henne under natten, och däruppe somnade hon lugnt.

Nu var det så, att i närheten av denna plats låg ett kungligt slott, Följande morgon kom kungens stalldräng dit för att vattna prinsens häst. Marja satt däruppe i trädet och såg det men gjorde inte en rörelse. När hästen böjde huvudet över vattnet för att dricka, fick han se hennes bild och skyggade till. Tjänaren kunde inte förmå honom att dricka. Han måste återvända med oförrättat ärende. När han kom upp till slottet, talade han om för prinsen, vad som hänt. Denne beslöt genast att själv undersöka, hur det hängde ihop. Han satte sig upp på hästen och red ned till källan, men det gick likadant denna gång. Då böjde sig prinsen över källan för att se efter, om han kunde upptäcka något märkvärdigt. Genast varseblev han den sköna flickan, som satt däruppe i trädet, klädd i en dräkt av getskinn. Han tilltalade henne och bad henne stiga ned, men Marja var så rädd och blyg, att hon inte vågade säga någonting utan satt kvar orörlig som en bildstod däruppe i lövverket.

Prinsen red då hem och talade vid sin gamla amma, som var en mycket klok kvinna, att hon skulle söka locka ned den sköna jungfrun ur trädet. Gumman var genast villig. Hon funderade ett slag, hur hon skulle gå till väga, och så tog hon med sig vetemjöl i ett fat och kryddor, som behövdes till bakning. Så gick hon ned till källan och satte sig där för att knåda och göra i ordning degen. Därvid betedde hon sig med flit bakvänt och fumligt. Marja satt däruppe och såg på. Hon kunde inte låta bli att ge gumman goda råd, hur denna skulle bära sig åt med degen. Men det gick lika dåligt ändå. Till sist sade gumman:

— Kära jungfru, jag vet inte, hur det är fatt för mig i dag, vill du inte komma ned och hjälpa mig med degen?

— Jo, det hade Marja ingenting emot. Hon klev ned och gick fram till gumman. Men vips kommo några av prinsens tjänare, som denne hade ställt på lur i skogen, framrusande och togo Marja till fånga och för de henne upp mot slottet. På halva vägen kom prinsen dem till mötes. Han betygade för Marja, att han aldrig sett en fagrare mö än henne och ville genast göra henne till sin gemål. Prinsen såg så adel och god ut, att Marja fattade tycke för honom och svarade ja. Det skulle ju också för henne bli räddning från nöd och umbäranden.

Prinsen begav sig genast till sina föräldrar och talade om för dem, att nu hade han funnit den skönaste jungfru i världen, och med henne ville han gifta sig. Kungen och drottningen blevo inte så särdeles förtjusta över hans val. Visserligen måste de erkänna, att Marja var vacker som en dag, men de hade i alla fall tänkt sig sin sonhustru annorlunda och hade utsett en vacker och dygdig prinsessa i grannlandet. Men prinsen sade bestämt ifrån, att Marja skulle bli hans gemål, annars skulle han gå ogift i alla sina dar och bli den sista av sin berömda ätt.

Så firades bröllopet med stor ståt. Så snart högtidligheterna voro över, tog Marja åter på sig sin dräkt av getskinn. Hon påstod, att hon trivdes så bra i de kläderna, och prinsen tyckte, hon var änglaskön, vilka kläder hon än hade på sig. Men drottningen var mycket förbittrad över att ha en sådan getjänta, som han kallade Marja, i sitt fina slott.

En dag var hela kungliga familjeri bjuden bort på ett gästabud hos en furstefamilj i grannskapet. På drottningens uttryckliga önskan beslöts, att Marja skulle stanna hemma, för att man skulle slippa att skämmas för henne bland de fina herrskaperna. Men när de andra farit, tog Marja på sig en underbart skön dräkt och' for efter. Hon gick fram och satte sig bredvid prinsen. Drottningen kände inte igen henne utan sade i förebrående ton till sin son:

— Denna fagra prinsessa kunde du ha fått till gemål, om du inte gift dig med den där getjäntan.

— Ser du inte, mor, att det är Marja? sade prinsen.

Drottningen betraktade henne närmare och fann, att hon tagit miste. Men sedan den dagen uppträdde alltjämt Marja i fina kläder, och eftersom hon var godhjärtad, vänlig och hjälpsam, vann hon snart även drottningens hjärta. Så levde de lyckliga och glada en lång tid, och Marja skänkte prinsen tre raska söner.

Emellertid hade Marjas systrar fått veta, vilken underbar lycka som fallit på den yngsta systerns lott. De blevo båda gula och gröna av avund Och sålunda ännu fulare än förut. Att Marja skulle ha det så mycket bättre, kunde de inte tåla och beslöto därför att söka upp henne och göra slut på hennes glädje. Förklädda till tiggargummor begåvo de sig till slottet. Här passade de på, då Marja företog sig en promenad, och gingo då fram och bådo om en allmosa. Och när de märkte, att Marja inte kände igen dem, bådo de så vackert att få stanna såsom tjänarinnor. Marja tyckte, det var synd om de stackars kvinnorna, och lät dem stanna.

Flera dagar förgingo, utan att de fingo något tillfälle att utföra sina onda avsikter. Men en afton lät Marja kalla in dem och befallde dem, att de skulle komma och ordna hennes hår. Nu begagnade de sig av sina svartkonster och stucko två trollnålar i Marjas huvud. Hon blev då förvandlad till en uggla och flög ut genom fönstret. Likadant gjorde de med de tre sönerna, de blevo förvandlade till uggleungar och flögo upp till sin mor i en trädtopp, och där sutto de och sjöngo, men inte såsom vanliga ugglor utan så ljuvligt, att folk, som hörde det, trodde, att fåglar från paradiset hade slagit sig ned i trädens grenar.

I slottet blev det förfärlig uppståndelse, då man märkte, att den sköna prinsessan och alla tre prinsarna voro försvunna. Prinsen blev alldeles förtvivlad. Han befallde, att hela omnejden skulle genomsökas och sände ut tjänare och soldater i alla riktningar, men allt var förgäves. En afton gick drottningen ut i slottsparken. Hon satte sig på en bänk, betraktade den praktfulla solnedgången och tänkte på Marja, som hon lärt sig att hålla av, och hennes gåtlika försvinnande. Bäst som hon satt, kom det fyra fåglar och slogo sig ned i trädet ovanför hennes huvud. De sågo ut som ugglor men sjöngo så underbart vackert, att drottningen aldrig hade hört maken förr.

Hon gick genast in och talade om för prinsen om de märkvärdiga fåglarna, och han kom ut och lyssnade och blev alldeles betagen av deras sköna toner. Han befallde nu sin fågelfängare att fånga fåglarna och sätta dem i en stor, förgyld bur. Detta var emellertid lättare sagt än gjort, ty fåglarna voro mycket skygga. Till slut lyckades man dock. Prinsen kom själv ned. Han tog en av ungarna i handen och smekte dess duniga huvud. Han kände då något hårt, och då han såg närmare efter, befanns det vara två nålhuvuden. Han drog genast ut nålarna, och se — framför honom stod livslevande och välbehållen hans yngste son, som i ett ögonblick återfick sin mänskliga gestalt. Nu var det inte svårt att gissa sig till att det förhöll sig på samma sätt med de andra märkvärdiga sångfåglarna. Darrande av längtansfull förväntan, drog prinsen ut nålarna, och några minuter senare fick han sluta både Marja och de båda äldsta sönerna i sina armar.

Nu ställdes det till en storartad glädjefest på slottet, vilken varade i flera dagar. De båda elaka systrarna hamnade i det djupaste fängelsetornet, och där hade de god tid att under sin återstående levnad ångra sitt ondskefulla beteende.

Kort därefter blev prinsen kung och Marja drottning, och sedan levde de i lycka och glädje i många långa år, men därom har sagan inte något närmare att förtälja.

(Macedonlen.)