Folkhumor

BONDEN OCH BARONEN.

För många år sedan, då bönderna i Tyskland voro liksom tjänare åt adeln, hände det sig, att en bonde, som hette Alois, kom hem från marknaden, där han hade fått sig något för mycket till bästa. När han kom in i stugan, sade han till sin hustru:

— Vet du gumman min, idag här jag träffat baronen!

— Nå, vad sade han? frågade hustrun.

— Jo, han frågade, om det var stor marknad. Jag här inte mätt den, svarade jag, och så sporde han mig, vart den här vägen gick, och jag sa' att vägen gick inte alls, den låg nog stilla.

— Ack. ack! ropade gumman, de svaren få vi nog sota för. Sade han ingenting mera?

— Jo, han frågade, vad jag hade gjort på marknaden, och jag svarade, som sant är, att jag hade druckit öl, ett glas för mycket kanhända.

— Det blir allt en skön historia, klagade hustrun. Var säker på han sätter dig i tornet, och vad skall då jag och barnungarna leva av? Dina näsvisa svar bringa oss till tiggarstaven. Den som lever får se.

Men bonden var inte ängslig, han gick lugnt till sängs och sov ruset av sig. Hustrun kunde knappast få en blund i sina ögon av oro.

Tidigt följande morgon knackade det på dörren till bondens stuga.
Gumman hade så när fallit ur sängen av förskräckelse.

— Skynda dig upp och öppna! ropade hon åt Alois.

Men bonden vände sig om på andra sidan och ville inte stiga upp. Då måste hustrun i hast klä på sig och öppna. Där ute stod en av baronens tjänare, som kom med bud, att bonden på slaget elva skulle infinna sig på slottet.

— Var det inte det, jag sade! ropade gumman. Nu är det slut med oss!

— Å nej, så farligt är det väl inte, sade Alois och somnade om igen.

Fram emot elva måste gumman köra upp honom, för att han inte skulle komma för sent och därigenom göra saken ännu värre. Under tiden hade hon funderat ut ett sätt att blidka baronen.

— Jag har fött upp den unga haren, som du fångade för någon tid sedan, sade hon. Tag den med och ge baronen till present, så kanske han förbarmar sig över oss och låter nåd gå för rätt.

Bonden stoppade haren under blusen, gnuggade sömnen ur ögonen och gick upp till slottet. Baronen, som tyckte, han dröjde länge, stod på trappan och väntade på honom. Då han fick se Alois, ropade han:

— Kommer du nu äntligen, din slyngel! detsamma tussade han sina båda stora jakthundar på den stackars bonden. Men denne blev inte ängslig för det, han släppte genast ned haren, som satte i väg till skogs, så fort benen förmådde, och hundarna efter, förstås, i vildaste fart. Bonden läto de vackert vara i fred.

Den karlen är nog inte så dum, tänkte baronen. Och så bad han bonden stiga in. I salen stod bordet dukat, och Alois slog sig utan vidare ned vid bordet. Baronen tyckte, det skulle bli lustigt att se, hur den ogenerade bonden nu skulle bära sig åt, och satte sig ned i akt och mening att driva gäck med honom. En tjänare kom in och serverade soppa, men bonden fick ingen sked.

— Sådan här soppa, bjuds inte alla dagar, sade baronen. En skälm är den, som inte äter upp, sin portion.

Bonden sade ingenting, han tog en stor brödskiva och lade i soppan, och när den var fylld, åt han upp skivan och fick sålunda soppan på samma gång.

— Skälm är den, som inte äter upp sin sked, sade han därpå.

Baronen skrattade. Därefter serverades rådjursstek. Den ena sidan var skuren, den andra hel. Baronen tog själv av det skurna, och vände den andra sidan till bonden.

— Det var en fin stek det här, sade Alois.

— Ja, men så kostar den också bra med pengar, sade baronen. Nu vände Alois det skurna till sin sida och lät sig väl smaka. Därefter serverades två fiskar. En stor lades på baronens tallrik och en liten på bondens. Denne tog fisken på gaffeln och höll den upp till örat.

— Vad gör du nu? sa' baronen.

— Jag frågade fisken om en sak och fick svar.

— Vad frågade du om?

— Jo, min far drunknade i Rhen, och nu frågade jag, om fisken hade några nyheter från honom.

— Nå, vad sade fisken?

— Jo, han sade, att han själv var för ung för att ha reda på det, jag borde fråga den stora fisken, som ligger på ers nåds tallrik.

— Nå, du kan ju fråga den, sade baronen.

Då tog bonden den stora fisken på gaffeln och höll den till örat, och strax efter tog han sig ett stort bett.

— Vem har lovat dig det där? ropade baronen.

— Ursäkta, ers nåd, sade bonden, men fisken bekände, att han hade ätit av min far, och då var det väl inte för mycket, att jag betalade med samma mynt.

Så åt bonden med god smak upp hela fisken. Baronen såg snopen ut. Han funderade en stund. Vänta du, min gubbe lilla! tänkte han. Du skall allt få för din näsvishet i går och för fisken i dag. Därefter kallade han på en tjänare och gav honom med viskande röst en befallning.

Efter måltiden sade han till bonden:

— Nu skall du få smaka mitt vin. Gå ned i källaren, där skall du få ett stort glas av varje fat. De här båda tjänarna skola hjälpa dig.

Så gingo de ned i källaren; där låg en rad med vinfat. De gingo från det ena till det andra, och bonden fick en duktig smaketår av vart fat. När de kommo i närheten av det sista och största, märkte bonden, att bredvid det lågo två duktiga piskor. Han anade nu, att det var meningen, han skulle få smaka dem också, men det hade han ingen lust till. När de kommo dit och han skulle vrida på kranen, ryckte han med ett kraftigt tag ut tappen ur tunnan. Nu blev det ett fasligt spektakel, vinet forsade i en bred stråle ut ur fatet. De båda tjänarna stoppade tummarna i hålet för att söka hämna vinflödet, men det rann ändå en stor flod på golvet.

Nu tyckte bonden, det var bäst att ge sig av. I förbifarten tog han med sig en präktig skinka, som hängde på väggen. Med ryggen i kut skyndade han över gårdsplanen. På trappan stod baronen och ropade hånfullt till honom:

— Nu, min gubbe, har du väl fått, vad du behöver! Han tänkte förstås, att bonden hade fått ett redigt kok stryk.

— Ja, tack! sa' bonden. Hade jag nu bara bröd och potatis, skulle jag kunna leva gott ett par månader.

Men vad baronen sade, när han fick veta, sammanhanget, det förmäler inte historien.

(Tyskland.)

DE TVÅ BRÖDERNA.

Det var en gång två bröder. Den ene var rik, den andre fattig som en kyrkråtta. Det led mot julen, och den fattiges knappa vinterförråd hade redan tagit slut. Han hade inte en matbit i huset. Han gick därför till brodern och bad om hjälp. Denne gjorde sura miner, ty det var inte första gången, som den fattige kom till honom i samma ärende. Till slut sade han:

— Jag skall hjälpa dig den här gången också och ge dig en stor, präktig fläskskinka men på ett villkor, — Vad då?

— Jo, du skall dra åt skogen och inte komma hit mera.

— Det skall jag gärna göra, svarade den fattige, tog skinkan, tackade och gick.

Hela dagen vandrade han, och fram emot aftonen kom han till en stor, milsdjup skog. Vid skogsbrynet såg han en gubbe med långt, vitt skägg stå och hugga ved.

— Guds fred! sa' Jöns — så hette den fattige.

— Guds fred igen! sade gubben. Vart skall det bära i väg som längst?

— Jo, jag ska dra åt skogen, det har jag lovat bror min, då han gav mig den här fläskskinkan.

— Jaså, ska du det. Då är du nog på rätt väg, för den här skogen är stor, så att den räcker till. Nu ska jag ge dig ett gott råd. Då du kommit in ett stycke i skogen, träffar du på en hop trollgubbar. De komma att svärma omkring dig på alla sidor och be att få köpa din skinka, för fläsk det är riktig kalasmat för sådant folk. Men kom; ihåg, att du inte säljer skinkan, om de också bjuder dig aldrig så mycket pengar! Säg, att du inte lämnar den ifrån dig på annat villkor, än att de ge dig den gamla handkvarnen, som ligger bakom dörren i deras grotta!

Jöns lade gubbens råd på minnet och vandrade in i skogen. När han gått ett stycke, blev han i hast omringad av en skara fula trollgubbar. Allihop trängdes omkring honom och ville åt hans skinka.

— Hur mycket vill du ha för den där skinkan? skreko de med full hals om varandra.

— Den säljer jag inte för pengar, sa' Jöns.

— Vad säljer du den då för? frågade den, som skulle vara den förnämligaste av trollgubbarna.

— Jo, om jag får den gamla handkvarnen, som står bakom dörren i er grotta, så får ni ta skinkan och kalasa på, bäst ni vill.

Till att börja med ville inte trollgubbarnas anförare gå in på det förslaget, men till slut gav han med sig. Skinkan utövade en oemotståndlig dragningskraft. Han gick efter kvarnen och lämnade den åt Jöns. Så fingo de skinkan och skyndade in i grottan med långa skutt, glada vid tanken på det kalas, som väntade dem.

Där stod nu Jöns med kvarnen i händerna. Den såg precis ut som andra gamla kvarnar, som folk använde förr i världen att mala säd på hemma. Det var ju gott och väl, att han hade en kvarn, men varifrån skulle han få något att mala. Med raska steg gick han nu tillbaka samma, väg, han hade kommit. Han hoppades träffa gubben, som givit honom rådet, och av honom få höra, vad han skulle ta sig till med kvarnen. Och det dröjde inte länge, förrän han fick syn på den gamle.

— Du är allt en lyckans guldgosse! ropade denne, då han fick syn på Jöns. Jag var inte alls säker på att de skulle vilja lämna ifrån sig sin skatt.

— Är det verkligen någon skatt? Jag tycker inte den ser någonting ut alls.

— Vänta litet, så skall du få se. Därmed tog gubben kvarnen. Säg någonting, som du skulle vilja ha just nu!

— Jo, jag är hungrig och skulle vilja ha några smörgåsar.

Genast grep gubben handtaget, — och verkligen kom det inte fram den ena präktiga smörgåsen efter den andra, ända tills gubben sade stopp och vred på en skruv, som var så liten, att den nätt och jämnt syntes. Sedan visade han Jöns, hur kvarnen skulle användas och sade:

— Här har du din skatt! hem igen och var glad, för nu behöver du inte sakna mat och dryck eller annan nödtorft för dig och din familj, så länge du lever.

Glad i hågen, tog nu Jöns kvarnen och styrde kosan hemåt. Han hade emellertid lång väg att gå, och det blev midnatt, innan han kom hem till sin stuga. Hustrun hans och barnen hade krupit till kojs för länge sen.

— Det var då väl, att du äntligen kommer hem, far! ropade hustrun, då han trädde in. Hoppas, du har något med dig, som duger till mat. Men vad är det där för ett gammalt skrälle? Hon pekade på kvarnen.

— Lång väg har jag gått, sade Jöns, men här har jag också någonting, som duger. Han ställde kvarnen på bordet, fattade handtaget och sade: »Fläskpannkakor.» Och på några ögonblick hade de ett stort fat fullt med de raraste fläskpannkakor. Hustrun spärrade upp ögonen av förvåning. Mycket hade hon inte fått till livs på kvällen, och därför gjorde både hon och Jöns anrättningen all heder. De väckte också barnen, och när dessa fingo syn på pannkakorna, blev det jubel, må ni tro. Det var länge sen de hade fått sådan mat.

Hustrun frågade naturligtvis, var han hade fått den underbara kvarnen ifrån, men det ville Jöns inte tala om. Dagen därpå tog han sin kvarn och malde fram ett riktigt kalas med stek och grönsaker och bakverk och alla möjliga goda saker. Och så bjöd han sina fattiga grannar, och dessa läto sig väl smaka. Länge dröjde det inte, förrän den rike brodern fick reda på att Jöns levde i största välmåga. Förut hade han minsann inte bevärdigat Jöns med något besök, men nu fick han brått att komma och se, hur allt detta gick till.

När den rike fick se, hur präktigt Jöns hade det, blev han utom sig av förvåning och avund.

— Varifrån har du fått all denna rikedom? frågade han. Men Jöns var inte hågad att tala om hemligheten. Emellertid hade han bland andra goda saker också malt fram vin till kalaset, och i glädjen över sina tillgångar drack han kanske litet mer, än han egentligen borde ha gjort. Framemot kvällen blev han riktigt pratsam och kunde inte låta bli att berätta för sin rike bror, varifrån han hade fått allt.

— Ser du den där gamla kvarnen, som står där? sade han. Den är källan till min rikedom. Så tog han fram kvarnen och malde fram både vindruvor och fikon. Den rike gjorde stora ögon. Ack, om jag kunde komma i besittning av den kvarnen! tänkte han. Och han bjöd Jöns en stor summa pengar. Men Jöns bara skrattade.

— Vad skall jag med pengar, när jag har den här, sade han.

— Åh jo, pengar kan nog vara bra ändå, till exempel om du vill bygga ett hus eller begiva dig av på resor och se litet mera av världen än den här socknen.

Hur han språkade och förklarade, lyckades den rike verkligen förmå Jöns att sälja kvarnen. Jöns gjorde dock det förbehåll, att han skulle få behålla den ännu två månader till efter höslåttern. Under tiden kap jag hinna mala till mig så stora förråd av allting, att jag reder mig i alla fall, tänkte han.

På den överenskomna dagen hämtades kvarnen. Jöns hade talat om för sin snåle bror, hur man skulle gå till väga för att mala. Däremot hade han ingenting nämnt om hur kvarnen skulle stannas.

Det var sent på kvällen, när den rike bonden kom hem med sin nyförvärvade skatt. Han beslöt därför att prova den först dagen därpå. På morgonen sade han till sin hustru:

— I dag får du gå ut med drängarna och pigorna och taga upp säd. Jag stannar hemma och gör i ordning middagen.

Hustrun gjorde några invändningar, att han inte visste, vad som skulle lagas till, men bonden klippte tvärt av resonemanget, och hon måste naturligtvis lyda. När han blivit ensam, gick han en lång stund och funderade på vad han skulle önska sig till middag. Först tänkte han på kalasmat, sådan som Jöns hade bjudit på, men så kom han att tänka på att han hade så mycket extrafolk i maten nu vid skördetiden, och det kunde allt vara onödigt att bjuda en hop främmande arbetskarlar på sådana läckerheter mitt på blanka vardagen. Han beslöt sig därför till sist att nöja sig med sill och välling.

Han ställde kvarnen på bordet, fattade i handtaget och ropade: »Sill och välling!» Och genast fick han, vad han önskade. Snart hade han två stora fat fyllda, det ena med välling, det andra med sill. Nu tyckte han, det kunde vara nog. Stopp! skrek han, men det hjälpte inte, kvarnen malde immerbadd det ena fatet fullt efter det andra. Snart hade han inga fat mer att sätta under, och då rann det välling i en stor flod på golvet. Ännu en stund, och vällingen flödade över tröskeln och rann i en bred ström utför backen, där huset stod.

När det led möt middagstiden, begav sig hustrun och tjänarna på hemvägen, nyfikna att få se, vad bonden hade att bjuda dem till middag. Man kan tänka sig, hur förbluffade de skulle bli, då de fingo se en hel flod med välling och sill som rann ned från kökstrappan över gårdsplanen där nedanför huset. Bonden sprang omkring och rev sig i håret och visste inte, vad han skulle ta sig till. I sin nöd sprang han till broder Jöns och bad honom för Guds skull taga sin kvarn tillbaka. Om det fortgick på detta sätt, skulle annars hela byn snart totalt översvämmas av välling.

Jöns svarade, att han loge tillbaka kvarnen blott på det villkor, att han finge lika mycket pengar till, som han erhållit, då han sålde den.

Den rike jämrade sig förstås över att behöva punga ut med så mycket, men det hjälpte inte. Så kom Jöns och hämtade sin kvarn, han fick vada i välling sista vägstycket. Nu hade han både kvarnen och fullt upp med pengar och byggde sig ett ståtligt hus på en höjd vid stranden av havet.

En dag kom en saltskeppare på besök. Han hade på avstånd sett det präktiga huset med tak, som glänste som guld. Han lade till med sin båt vid närmaste brygga och gick upp och hälsade på Jöns. Denne var en gästfri man och undfägnade honom rikligt. Till slut talade han också om, hur han hade fått det så bra, och visade skepparen sin kvarn.

— Kan den mala salt också den där kvarnen? frågade skepparen.

— Ja, det kan den visst det!

— Då vill jag köpa den.

— Det är lättare sagt än gjort, sade Jöns. Till slut lät han beveka sig och lämnade honom kvarnen mot en stor summa pengar. Det dröjer nog inte länge, förrän jag får igen den, tänkte han, ty han talade inte om, hur kvarnen skulle stannas.

Skepparen tog kvarnen med sig på skutan och hissade segel för att resa hem. När han kom ut på sjön, satte han upp kvarnen på däck och önskade sig salt. Och salt fick han, skutan full. Nu ville han stoppa kvarnen, men se, det kunde han inte, den malde alltjämt mera salt, till dess båten blev överfull och sjönk till botten. Där ligger kvarnen än och mal salt ideligen, och det är därför, som vattnet i havet är så salt.

(Danmark.)

HUR DEN FATTIGE PETTER FICK SLOTT OCH PRINSESSA.

Det var en gång en gammal gumma, som bodde ensam med sin son i en torftig koja.

— Hör du, Petter! sade hon en dag, här har du en bunt garn. Gå ned i byn och försök, om du kan få lite bröd eller annan mat i utbyte! Petter tog genast garnet och begav sig i väg till byn. På vägen träffade han på några herdepojkar, som just voro i färd med att slå ihjäl en svart katt. Petter tyckte, det var synd om katten.

— Giv mig katten, ropade han, så får ni den här garnbunten i stället.

Herdarna funderade på saken en liten stund. De tyckte, det kunde vara bra att ha garnet att fläta pisksnärtar av, och så lämnade de katten åt Petter. Denne tog kisse på armen och gick sin väg. När han hade kommit ett litet stycke fram, släppte han ned katten på marken och sade:

— Nu, min lilla kisse, får du springa, vart du vill!

Katten reste sig upp på bakbenen och sade:

— Kommer du i trångmål någon gång, så skall jag hjälpa dig.

När Petter kom hem, frågade modern, hur han hade lyckats. Och han måste berätta, såsom sant var, att han hade bytt till sig en katt för garnet, och katten hade hall släppt lös. Modern spann då raskt en ny bunt garn och sade till honom:

— Gå nu till byn, men kom ihåg, att du skall gå in i stugorna och bjuda ut det till några kvinnfolk, då får du säkert mat eller en slant därför.

Petter vandrade i väg. Även denna gång träffade han på herdepojkarna, som nu höllo på att plåga ihjäl en stackars råtta. Petter kunde inte se det stackars djurets lidanden.

— Låt bli råttan, sade han, så ska ni få det här garnet. Det gingo herdarna in på, lämnade Petter råttan och gingo sin väg. När råttan blev fri, ställde hon sig framför Petter och sade:

— Kommer du någon gång i trångmål, så kalla, på mig!

Då Petter kom tomhänt hem och berättade, vad han hade gjort av garnet, blev modern mycket förargad, men vad hjälpte det? Det, som var gjort, kunde inte göras om. Hon måste sålunda spinna en ny bunt garn.

— Gå med den, sade hon, och laga, att du har något med dig hem!

Petter gick till byn. Det var alldeles som förgjort. Såg han inte herdepojkarna stå där nu igen! Den här gången höllo de på att slå ihjäl en orm.

— Giv mig ormen, så får ni den här garnbunten, sade han. Det hade herdarna ingenting emot. De släppte ormen, och Petter tänkte låta den löpa. Men det gjorde den inte utan reste sig i stället upp och sade:

— Kom med till min mor, hon skall belöna dig för att du har räddat mig från döden.

— Nej, jag törs inte röra vid dig, sade Petter.

— Du har ju en skinnväska. Låt mig krypa ner i den, så skall jag säga dig, hur du skall gå för att komma till min mor.

Petter gjorde, som ormen sade, lät den krypa ned i väskan, begav sig sedan i väg och följde ormens anvisningar beträffande den riktning, han skulle välja. När de hade kommit till en skogsbacke, sade ormen:

— Stanna nu, så skall jag säga dig, hur du skall komma fram till min mor lycklig och välbehållen. Gå nu försiktigt här i hagmarken, så att du inte trampar på några ormar, för här har jag många fränder Om en liten stund komma vi till ett hus. Där bor min mor. För henne skall du ta av dig hatten och hälsa artigt. Hon kommer då att fråga dig, vad du vill ha till belöning för att du räddat hennes dotter, Då skall du inte begära eller taga emot något annat än ett skrin, som står på bordet. I det skrinet ligger ett underbart korn. Den, som håller det kornet i handen, kan önska sig, vad han vill, och det blir ögonblickligen uppfyllt.

Så vandrade Petter sakta vidare, och det gick precis, som ormen hade sagt. En stor orm kom ut ur huset. Petter bugade sig, och ormen frågade:

— Nå, min gosse, vad önskar du till lön för att du har räddat min dotters liv?

— Jag önskar inget annat än den ask, som står på bordet.

— Kära pojke, finge du den, så kanske du rent av skulle glömma Gud.

— Men jag vill inte ha något annat. Om ni inte ger mig asken, så tar jag er dotter med mig igen.

Därmed lämnade hon asken till Petter, och den räddade ormen kilade in i huset till sin mor.

Petter begav sig nu hem. När han kom in, frågade modern med ängslig röst:

— Nå, den här gången har du väl någonting med dig hem?

— Ingenting annat än den här asken.

— Olyckliga pojke, vad ska vi nu ta oss till? Jag är så hungrig, så jag kan dö, och inget lin har jag heller att spinna,

— Var inte ledsen, kära mor, bed till Gud, och han skall förvisso giva oss allt, vad vi behöva.

Modern knäppte sina händer. Nu tog Petter fram ur asken det underbara kornet och vände det mellan fingrarna. Som genom ett trollslag stod där en kostlig måltid uppdukad på bordet. Mor och son satte sig ned att äta. Aldrig i sitt liv hade de förut smakat så ljuvliga rätter. Då de voro mätta, tackade de Gud för hans godhet.

Följande dag kom Petter att tänka på att han skulle kunna önska sig något annat än mat. Han tog kornet i handen och sade:

— Jag önskar, att jag hade ett slott lika vackert som kungens. Och när han såg upp, låg där uppå på kullen i närheten av deras gamla koja ett det präktigaste slott med tinnar och torn, som gnistrade i solskenet.

Nu ska jag säga, Petter fick göra med att vandra omkring från det ena rummet till det andra och beundra all prakt och grannlåt. Nu föll det honom in, att hade man ett slott, borde man allt ha en prinsessa också, och så önskade han sig kungens yngsta dotter till hustru. Och genast stod den dejliga prinsessan, som var vida berömd för sin skönhet, framför honom, och i sällskap hade hon en präst. Det ställdes genast till bröllop i slottskapellet. Petter frågade, vilka gäster hon ville bjuda, och strax önskade han dit dem.

Prinsessan kunde inte annat tro, än att hon blivit gift med en mäktig furste, ty de hade fullt upp av allt, vad de någonsin kunde önska sig. Det förvånade henne blott, att de aldrig behövde göra några inköp.

En vacker dag frågade hon sin gemål rent ut, hur det hängde ihop med allt detta. Här fanns förråd av allting ännu rikligare än i hennes faders slott, kläder, mat och dryck och allt, vad hon kunde begära. Andra människor måste köpa och handla och ha åtskilligt med bekymmer, även om de äro rika. Men hit kommer allting av sig självt. Kan du förklara det? sade hon till sin man.

— Ack, min kära vän, bry inte din hjärna med den saken! Huvudsaken är ju, att vi ha, vad vi behöva, och mera därtill.

Hustrun lät emellertid inte avspisa sig så lätt. Hon frågade och kältade så länge, att Petter inte orkade stå emot, och till slut berättade han hela historien.

Jaså, är det på det sättet? tänkte hustrun. Då är ju min man bara en simpel bondpojke. Vänta du, min gosse, jag ska nog försöka få tag i ditt underbara korn, och sen skall det bli annat av. Några dagar efteråt lyckades hon verkligen komma över skatten. Hon tog kornet i handen och sade:

— Jag önskar, att allt vore såsom förut och jag vore hemma hos far och mor!

Och vips var hon förflyttad till sin faders slott, och Petter stod hemma i stugan hos sin gamla mor, och av hela sin rikedom hade han inte mera kvar än hundra daler, som han händelsevis hade i fickan, då förvandlingen skedde. Men Petter var inte den, som gav tappt i första taget. Han begav sig ut i världen för att söka reda på sin hustru.

När han hade vandrat en stund, kom han in i en stor skog. Där fick han se två rövare som sutto och! värmde sig vid en eld. Han gick fram till dem och blev mycket förvånad, då de ropade till honom:

— Välkommen tillbaka, käre bror, hur har det gått för dig?

Saken var den, att Petter råkade likna på ett hår när de båda rövarnas bror, som hade dragit ut på äventyr för sig själv.

— Jag har inte förvärvat mer än hundra daler; det är inte mycket att hurra för, sade Petter, men vad har ni förtjänt?

— Se på de där skorna, sade den ene. När jag har dem på, kan jag ta sju mil i vart steg.

— Den här har jag skaffat mig, sade den andre och pekade på en kappa, som låg bredvid honom på marken. När jag tar den på mig, blir jag osynlig.

Ack, om jag hade de där sakerna! tänkte Petter. Så kom han på en idé.

— Det är inte möjligt, att de där plaggen kunna vara så märkvärdiga, sade han, de se ju ingenting ut.

— Du kan få försöka själv, sade rövarna, som aldrig kunde tänka sig, att brodern skulle spela dem något spratt. Petter lät inte säga sig det två gånger. Han tog på sig skor och kappa, och så tog han en bit bröd, som den ene av rövarna hade i knäet, bara för att prova, om han var osynlig. Och mycket riktigt. De sågo honom inte. Nu var Petter själaglad. Han tog två steg åt sidan, och strax var han fjorton mil därifrån. Sen gick han vidare, och länge dröjde det inte, förrän han befann sig hos konungen, vilkens dotter var hans hustru.

Han frågade genast efter prinsessan och fick veta, att hon var i kyrkan och just höll på att vigas vid en furste, som hade kommit långväga ifrån det stora landet på andra sidan havet. Petter skyndade genast efter till kapellet. Osynlig för alla, gick han förbi bröllopsgästerna och menigheten ända fram till altaret, där brudparet knäböjde framför prästen. Just som vigseln skulle börja, gav han brud och brudgum var sin ordentliga örfil.

Brudgummen störtade upp och sade till prästen:

— Jag vill inte vigas vid denna kvinna!

— Varför det? sporde prästen. Den saken borde du väl ha tänkt på förut!

— Det är något, som står hindrande emellan oss. Jag fick alldeles nu ett slag på kinden.

— Jag också, sade bruden. Men ingen skall hindra vår förening; prästen må fortsätta!

Många ord hade emellertid prästen ej hunnit läsa, förrän han själv fick ett slag i pannan.

— Nej, er viger jag då rakt inte! ropade han. Här är något trolltyg med i spelet. Jag kände ett tydligt slag i pannan.

Nu gjorde Petter en hastig rörelse, varvid kappan föll från hans axlar. Och strax blev han synlig för alla de närvarande. Bruden hade så när fått dåndimpen, när hon fick se sin man, som hon hade bedragit, stå där livslevande framför henne. Men brudgummen var rask i vändningarna. Han ryckte till sig Petters kappa. Det undergörande kornet hade han förut, och nu önskade han sig med bruden tillbaka i sitt eget land igen.

Där stod nu vår stackars Petter lurad för andra gången. Kappan hade han också gått miste om, men skorna hade han kvar. Han tog nu noga reda på, från vilket land brudgummen härstammade, och så begav, han sig i väg och kom snart till stranden av havet. Vad skulle han nu göra? Här hjälpte honom inga sjumilaskor. Han satte sig ned i sanden, lutade huvudet i händerna och funderade. Som han sitter där, kommer han ihåg katten och råttan, som han en gång hade räddat från att bli ihjälslagna av herdarna. Ack, om de vore häri sade han för sig själv. De skulle nog kunna hjälpa mig. Knappt hade han fått dessa ord över sina läppar, förrän katten och råttan stodo bredvid honom och frågade, vad de kunde hjälpa honom med. Petter berättade om sin olycka och tillade, att om han blott kunde få det underbara kornet tillbaka, så skulle det andra gå som en dans.

På den tiden var inte katten rädd för vatten. Han kastade sig i havet, och råttan gjorde sällskap, och så simmade de i väg och kommo till det land, där brudgummen och den trolösa prinsessan bodde. Snart kommo de till slottet. Där stod ett fönster halvöppet, och med en smula besvär lyckades både katten och råttan klättra upp dit och praktisera sig in. Fönstret hörde till sängkammaren, och där lågo både prins och prinsessa försänkta i djup sömn.

Hur skulle de nu få tag i kornet? Katten smög sig fram till prinsen, som låg med munnen halvöppen, och fick se, att han hade kornet gömt i munnen under tungan. Där var det inte lätt att komma åt, men katten hittade på råd. På bordet stod en skål med välling kvar efter kvällsmåltiden. Katten doppade nu svansen i vällingen, hoppade så upp på sängkanten och strök prinsen om munnen med den blöta svansen. Man kan väl inte undra på att prinsen tyckte, det där var liksom litet obehagligt. Han spottade till ett slag, och med detsamma flög det undergörande kornet ut ur munnen på honom. Vips var råttan framme och högg kornet och så upp på fönsterbrädet och med ett skutt ner i trädgården, där hon föll ned med en kullerbytta mitt i en blomsterrabatt. Blommorna växte där så tätt och präktigt, så att råttan kom ned som i den allra ljuvligaste bädd av nejlikor och ringblommor och gjorde sig inte illa alls. Katten hoppade efter, förargad över att råttan skulle ha fått tag i kornet, då det ju i alla fall inte var hon, som letat reda på det. Nu bar det i väg ned till stranden med full fart. Där började katten och råttan att slåss om kornet, och därunder föll det märkvärdiga kornet i vattnet, och strax kom en liten silverskimrande fisk fram och slukade det. Nu voro goda råd dyra. Råttan hon sa' ingenting utan lomade bara i väg, för att skämmas, ska jag säga, över att hon hade börjat kivas om en så viktig sak.

Katten gick till fiskarnas konung, som han var gammal god vän med, och bad om hjälp. Och fiskarnas konung sammankallade alla sina undersåtar till ett stort möte och frågade, om det var någon, som hade på den och den dagen ätit upp ett korn i vattnet, då katten och råttan höllo på att slåss på stranden nedanför. Ja, då var det en liten mörtpinne, som simmade fram och anmälde, att det hade han gjort. Fiskarnas konung gav då mörten ett välsmakande kräkpulver. Och mörten spottade upp kornet. Men har du sett på maken! Kommer inte råttan kilande med en fart, som om hon också skulle haft sjumilaskor, och så nafsade hon till sig kornet mitt för näsan på katten och fiskarnas kung.

Och innan någon visste ordet av, så hoppade hon i vattnet och simmade över oceanen och träffade Petter och lämnade honom det dyrbara kornet. Katten kom efter och blev så arg på råttan, så att han åt upp henne med hull och hår, då de träffades nästa gång. Sedan den dagen äro kattor och råttor ovänner. Men Petter tog kornet i handen och önskade sig sin prinsessa tillbaka, och på ögonblicket kom hon, och sedan levde de sams och i glädje många, många år.

(Sydslavisk saga.)

DE SEX STALLBRÖDERNA.

Det var en gammal soldat, som hade tjänat kung och land ärligt i 18 år, och så fick han sitt avsked och reste hem. På vägen kom han in i en stor skog, och där träffade han på en riktigt stark bjässe, som stod och ryckte upp träd med rötterna. Han hade ryckt upp fem stycken, och så tog han en ungbjörk och virade om de andra och tog sen hela bördan på ryggen.

— Vill du följa med mig? sporde den gamle soldaten. Vi ska nog taga oss fram i världen.

Ja, det ville den starke gärna, och så vandrade de i väg tillsammans. Ett par dagar därefter träffade de på en underlig kurre, som satt på huk, lutade huvudet bakåt, höll ett finger för näsan och flåsade ut luft genom den ena näsborren.

— Vad sitter du så där för? frågade soldaten.

— Jo, det är vindstilla i dag, och därför sitter jag och blåser på de där sex väderkvarnarna därborta, så att de slippa att stå. Skulle jag taga till båda näsborrarna, skulle kvarnarna blåsa sin kos.

— Vill du följa med oss?

Ja, det hade mannen med vädret ingenting emot, och så gingo de vidare. När de hade gått ett stycke, fingo de se en man, som låg och vilade sig under ett träd vid vägen. Då de kommo lite närmare, märkte de, att han hade två träben och hade spänt av sig det ena.

— Hur kommer det sig, att du ligger så där och har spänt av ena benet? sporde soldaten.

— Jo, jag är löpare och löper fort nog med det ena benet; spänner jag på det andra också, så susar jag i väg som en blixt.

— Vill du följa med oss, vi äro ute för att se oss om litet i världen och ska nog reda oss.

Löparen svarade ja, och så gjorde de sällskap. Efter en stund mötte de en man, som kom gående med hatten på sidan nästan ned på örat.

— Varför har du hatten så där på tre kvart? sporde soldaten, det ser ju så tokigt ut.

— Jo, det är jag tvungen till, sade mannen, för jag har sju vintrars köld under den hatten, och sätter jag den riktigt fast på huvudet, så blir det så gränslöst kallt, så att ingen människa kan härda ut.

Soldaten frågade honom också, om han inte ville följa med, och det hade han lust till, och så fortsatte de vandringen. Framemot kvällen träffade de på en skytt, som var så duktig, att han kunde träffa pricken på en hel mils avstånd. Den mästerskytten sluter sig också till sällskapet, och nu äro de sålunda sex stycken duktiga stallbröder.

Nu tyckte soldaten, att de hade så bra förspänt, så de kunde begiva sig tillbaka till kungen, och det gjorde de också. Kungen hade en enda dotter, och den prinsessan var snabbare i löpning än de allra flesta. Hennes fader hade också låtit kungöra, att den, som kunde besegra henne i kapplöpning, skulle få henne till brud och bli tronföljare. Och det var många prinsar och riddare, som hade anmält sig, och de sprungo det allra värsta, de nånsin orkade, men den, som kom först, det var prinsessan i alla fall.

Så kom soldaten upp till slottet med sitt följe. Den, som ville tävla i löpning, skulle också lägga upp en penningsumma, som skulle tillfalla segraren. De sex stallbröderna hade tillsammans just så mycket, som behövdes. Soldaten förklarade för kungen, att han ej skulle löpa själv, utan det skulle en av hans följeslagare göra. Det blev naturligtvis mannen med träbenen.

Nu må ni tro, det blev skratt och skämt bland kungens män, när de fingo se en karl med träben, som skulle springa i kapp med den flinka prinsessan. Emellertid ställdes de upp bredvid varandra. Målet var en källa en mil därifrån och kunde med goda ögon ses ifrån slottsterassen. Ur den källan skulle de fylla en kanna med vatten och taga med sig tillbaka.

På givet tecken bar det i väg. Löparen med träbenet kom långt före prinsessan till källan, fyllde sin kruka med vatten och begav sig på hemvägen. Nu tyckte han, att han hade så god tid, så att när han kommit en fjärdingsväg från källan, lade han sig att vila med huvudet mot en tuva. Men bäst det var, så somnade han in. Ett, tu, tre kom prinsessan sättande, sprang förbi honom och välte i förbifarten omkull hans vattenkanna. Nu såg det mörkt ut. Men mästerskytten, som stod på slottsgården, laddade sin bössa och satte ett skott i tuvan, där löparen låg, så att jorden rök om honom och löparen vaknade.

Genast såg han, hur det var fatt, och att nu måste han raska på. Förut hade han sprungit med bara ett träben och haft det andra under armen. Nu spände han hastigt på sig även det andra benet, och sen bar det av som en virvelvind. På ett ögonblick var han tillbaka vid källan, fyllde på nytt sin kruka och styrde kosan till slottet, och det gick med sådan fart, så att han kom snart ifatt prinsessan, sprang om henne och hann först till slottet.

Mannen med träbenet hade sålunda bestått provet och skulle ha prinsessan, men hon ville inte ha honom, och kungen var inte heller förtjust i att få en sådan måg och tronföljare, och så började han ackordera, om att få komma undan för bättre pris. Till slut lovade soldaten, att de skulle låta sig nöja, om de finge så mycket guld och silver, som en karl kunde bära i en säck.

Det lovade kungen, men han behövde en månad på sig för att samla ihop så mycket dyrbarheter; efter den tiden skulle de få komma tillbaka.

Soldaten begav sig nu med sitt sällskap bort till en köpman och inköpte en väldig massa lärft, riktigt stadig segelduk. Och därav förfärdigades en säck, som var så stor, så att den kunde rymma både hästar och vagn och mera därtill.

På utsatt tid infann sig soldaten med sitt följe på slottet. Kungen tog emot dem och bad dem stiga in i ett vackert tornrum, som han hade låtit ställa i ordning, och där en läcker måltid väntade gästerna. Det såg riktigt rart ut, och de tackade och stego in.

Nu hade kungen tänkt ut en list att göra sig av med sina fordringsägare och behålla dyrbarheterna. Golv och väggar och dörrar i det rum, dit de visades in, voro av järn, och inunder detsamma hade han låtit iordningställa en ugn. Kungen själv visade gästerna in och smällde dörren i lås. Sedan började han brassa på i ugnen, så att det blev snart olidligt hett därinne.

— Jag tror, kungen tänker steka oss här, sade soldaten till sina följeslagare och såg riktigt häpen ut.

— Det skall jag nog sätta på för, sade mannen, som hade hatten på tre kvart, och så satte han på sig hatten riktigt. Nu hjälpte det inte, att de eldade nere inunder. Han hade sju vintrars köld under hatten, och i stället för att stekas fingo de så kallt, så att de kunde nätt och jämnt bärga sig.

När kungen hade eldat upp fyra famnar björkved, tänkte han förstås, att sällskapet därinne var både bränt och förkolnat, och så gick han in för att se efter. Han öppnade dörren och hade så när tappat kronan av förvåning.

En kall fläkt slog emot honom, och därinne satt hela sällskapet i godan ro.

— Det var förfärligt så kalla rum, ni har här på slottet, sade soldaten. Mat och dryck fryser ju i faten.

Både kungen och prinsessan gingo in och sågo och kände, att han talade sant, men de kunde naturligtvis inte begripa sammanhanget.

Soldaten begärde nu att få en säck full med dyrbarheter, såsom överenskommet var, och så tog han fram sin väldiga påse. Och kungen hade nu ingen annan utväg än att lägga i både guld och silver. Men när han hade plockat i så mycket han ägde, så var inte säcken halv på långt när. Då tog soldaten ett fint ekipage, både häst och vagn, och lade ned i säcken, och så lät han mannen, som ryckte upp träd med rötterna, taga säcken på ryggen, och därmed lämnade sällskapet kungens slott.

Man kan förstå, hur arg kungen skulle vara att mista så mycket av sina ägodelar och inte bara sina, han hade låtit samla ihop smycken över allt i sitt rike. När soldaten och hans sällskap hade givit sig i väg, ångrade kungen, att han hade släppt dem ifrån sig. Han lät inkalla sin krigshär och befallde anföraren, att han skulle förfölja de sex stallbröderna och döda dem och föra dyrbarheterna tillbaka.

När soldaten fick se krigshären komma efter dem, lät han mästerskytten skjuta, men fastän många stupade, kommo dock stora skaror allt närmare.

— Nu är det min tur, sade han, som blåste på väderkvarnarna, och så blåste han till, så att hela krigshären flög i väg som agnar åt olika håll, och ingen har sett till dem sedan dess.

Därefter tog soldaten fram ur säcken sitt fina ekipage, och så åkte hela sällskapet i väg till den trakt, där soldaten var ifrån, och där köpte han sig en stor egendom och hade goda dagar med sitt följe.

Men den stackars kungen blev utfattig, så mycket hade han fått lämna ifrån sig.

— Det är lagom åt honom, sade den gamle soldaten. Jag hade tjänat honom troget i 18 år. Nog kunde han väl till tack ha givit mig något mer än en utsliten uniform.

(Danmark.)

BONDEN OCH GULDKLUMPEN.

En guldsmed stod en dag och solade sig på tröskeln till sin butik. Då kom en bonde långsamt gatan fram, hälsade en smula förläget på guldsmeden och sade:

— Jag skulle vilja fråga om en sak.

— Var så god, sade guldsmeden, jag skall stå till tjänst, om jag kan.

— Jo, jag går liksom och undrar, huru mycket en guldklimp kan vara värd, sade bonden och rev sig bakom örat.

Se så, tänkte guldsmeden, nu har han funnit någon skatt i jorden. Här gäller det att hålla sig framme och göra en god affär.

— Stig in! Stig in! min gode man, sade han vänligt. Sådana saker skall man inte tala om ute på gatan.

Därmed förde han in bonden i ett rum innanför butiken, tog fram en flaska vin och en skål med bakverk. Det går lättare att språka, när man fått litet i västen. Var så god och ta för sig! Jag har mera i skåpet, sade han och trodde sig få ännu större vinst, om bonden blev litet lurig.

Denne var inte buskablyg utan tog för sig ordentligt. Det var länge sedan han smakat så fina kakor. När guldsmeden hade fyllt på hans glas den ena gången efter den andra, frågade han i skenbart likgiltig ton:

— Nå, min gubbe, hur stor ungefär är den där guldklimpen?

Bonden blinkade slugt med ögonen och sade, i det han smuttade på vinet:

— Ja, jag kan inte säga precis. Kanske så stor som min hattkulle.

— Jag hade just tänkt mig det, sade guldsmeden och sken upp som en sol. För den klumpen skall jag ge dig en bra summa, så mycket, så att det räcker till en riktigt fet och duktig gris.

— Inte mer? sade bonden.

— Ahjo, det räcker nog till två.

— Inte mer?

— Vi få väl se, det kanske blir till tre grisar. Tag bara fram guldklimpen först, så skall jag väga den.

— Ta fram, sade bonden, det är just liksom litet kinkigt — se, jag ville bara fråga, vad en sådan klimp skulle vara värd, i fall jag händelsevis skulle hitta, någon. Tack för god välfägnad och adjö!

(Tyskland)

I MORGON SKALL DU FÅ MAT.

En bonde hade tre söner, Per, Pål och Jesper. När de blevo vuxna, så skulle de förstås ut och se sig omkring i världen och försöka sin lycka. Per var äldst, och därför var det hans tur först. Han vandrade ut för att söka sig tjänst. Så kom han till en man, som just behövde en dräng. Det passade ju bra, och mannen frågade, om Per ville taga tjänst hos honom. Ja, det hade Per lust till, och så började de ackordera om lön.

— Jag heter Olle i Grymsbo, sade mannen, och hos mig får du tvåhundra daler i lön, när året är slut, om du kan stanna så länge utan att bli arg. Blir du arg, så skär jag näsan av dig och skickar dig i väg med detsamma. Men skulle jag bli arg, så har du rätt att skära näsan av mig och få ut din lön genast. Går du in på de villkoren?

Per tyckte, det var hederligt bjudet, inte var han argsint av sig heller, så han trodde nog, han skulle gå i land med tjänsten och svarade ja. Han fick följa med till husbondens gård genast.

Det var kvällsvardsdags, då de kommo fram. Mannen satte sig genast till bords, och gumman dukade fram pannkakor och annat gott. De började äta i lugn och ro, men ingen gjorde min av att bjuda Per en enda bit. Per var hungrig och kastade giriga blickar på maten. Husbonden märkte det och frågade:

— Kan du läsa skrivet?

— Ja, nog kan jag det, sade Per.

— Gå då och se efter, vad det står ovanför stugdörren.

Per gick, kom strax tillbaka och sade:

— Det står: I morgon får du mat.

— Det rättar vi oss efter här i huset, sade husbonden.

Per tänkte: Får jag mat i morgon, så kan jag väl bärga mig till dess, och så gick han och lade sig på löftet och somnade.

Följande morgon var han uppe i god tid och gick ned i stallet och ryktade hästarna. Han arbetade länge och väl och tänkte, att det väl snart skulle komma frukostbud, men det hördes ingenting av. Äntligen kommer husbonden ned. Per såg inte vidare glad ut, och husbonden frågade honom, hur det var fatt.

— Jo, det är så, att jag är hungrig och vill ha litet mat.

— Kom med upp, sade husbonden.

Per följde med, och när de kommo upp till stugan, pekade Olle i Grymsbo på det, som stod ovanför dörren. I morgon skall du få mat. Det har du att rätta dig efter, sade han och tillade allvarligt:

— Du är väl inte arg heller?

— Ånej, sa' Per, som kom ihåg överenskommelsen. Får jag mat i morgon, så skall jag väl ge mig till tåls, fast jag är så hungrig, så att det skriker i magen.

Ni kan förstå, hur långsamt den dagen skulle gå för Per. Han plockade några bär i skogen och drack en klunk vatten, det var alltihop, som han fick att livnära sig med.

Tredje morgonen hade Per föresatt sig, att han skulle ha mat, för nu stod han inte ut att vänta längre. Så snart husbonden kom ner, sade han i hotfull ton:

— Kom ihåg, vad ni lovade mig i går! I dag vill jag ha ordentligt med mat.

— Du kan ju Jäsa, skrivet: I morgon skall du få mat. Det gäller här i huset, så mycket du vet det!

— Jag står inte ut med det häri skrek Per.

— Är du arg?

— Ja, det kan du vara säker på. Giv mig mat, annars…

Längre hann han inte komma, förrän husbonden hade dragit kniven, och innan Per visste ordet av, hade den elake husbonden skurit näsan av honom.

Per stod där snopen och måste gå hem utan näsa. Därhemma skötte de om honom så gott som möjligt, och så fick han berätta om sina äventyr.

Pål, bror hans, stod och hörde på. Jag ska nog reda mig bättre, tänkte han, och så gav han sig i väg för att försöka sin lycka. Han träffade på Olle i Grymsbo han också och tog tjänst på samma villkor som brodern. Men det gick likadant för honom. På tredje dagen kom han hem igen utan näsa.

Nu ville den yngste, Jesper, ge sig av, men hans föräldrar ville inte släppa honom.

— Ser du inte, hur det har gått för dina bröder, som äro starkare och duktigare än du? sade de. Hur skall du då reda dig?

Men Jesper var envis och lämnade dem ingen ro, förrän han fick gå.

— Träffar jag på den där gubben, så skall jag nog ge honom sju för tu, sade han, och så begav han sig av.

Mycket riktigt träffade han Olle i Grymsbo och stadde sig i tjänst, såsom bröderna gjort. Då de kommo fram, satte sig husbonden med gumman ned att äta, men Jesper fick vara utan.

— Jag vill allt ha litet mat jag också, sa' Jesper.

— Kan du läsa skrivet?

— Ja vars.

— Nå, då har du sett, vad som står på dörren: I morgon skall du få mat.

Jesper var inte så dum han. Det är lika när i morgon, tänkte han. Det står nog likadant ovanför dörren då med. Så gick han ut för att se sig omkring. När han hade gått ett litet stycke, kom han till ett värdshus. Där gick han in och ackorderade med värden, att denne skulle ge honom mat och få betalning i spannmål. Nu går han tillbaka till husbonden och ställer sig att tröska duktiga tag. Efter en stund kommer gubben ut och säger, att följande morgon skola de hjälpas åt att rensa det, som är tröskat.

Men på natten stiger Jesper upp och rensar säden själv. Så går han till värdshusvärden och säger, att om han skickar en dräng med vagn, så kan han få hämta en säck råg vid norra logluckan. Det var den, som vette ifrån gården utåt vägen. Värden skickar genast efter säden och fick den ordentligt hemkörd.

På förmiddagen kommer husbonden ned för att hjälpa till att kasta eller rensa säden, men då var det redan gjort och säden borta.

— Vart har rågen tagit vägen? frågade Gryms bomannen vred.

— Den har värdshusvärden fått.

— Varför det?

— Jo, till betalning för mat. När jag inte får mat här, så äter jag på värdshuset och betalar med er spannmål. Ni är väl inte arg heller?

Nej, det ville husbonden inte erkänna, och så talade de inte mer om den saken.

— Vad skall jag göra i dag? sporde Jesper.

— Jo, du skall tröska korn och köra till kvarn.

Ja, Jesper han arbetade och tröskade, så mycket han orkade, och litet emellan kom husbonden och såg efter, hur det gick för honom. Han var nog litet ängslig förstås, att den säden också skulle hämna på värdshuset. När allt var färdigtröskat, gjorde Jesper i ordning ett duktigt lass och for i väg ned åt kvarnen till.

När han hade kört ett stycke, mötte han en bonde med ett lass gödsel.

— Hör på, säger Jesper, ska vi byta lass?

Bonden stirrade på honom och trodde, han var stollig.

— Ja, gärna för mig, svarade han, ska det vara jämnt om jämnt?

— Ånej, min gubbe, lite vett har jag allt. Du får ta det här präktiga sädeslasset och hästarna till, om du ger mig tvåhundra daler i mellangift.

— Det är inte dåligt bjudet, sa' bonden. Pengar hade han på sig och tog genast fram och gav Jesper, vad han begärde. Jesper tog gödsellasset med de magra krakarna, och så körde han direkt till värdshuset och gav värden 200 daler. Därmed hade han betalt mat och dryck för lång tid och fick sig nu ett riktigt kalasmål.

Under tiden gick husbonden därhemma och väntade, att Jesper skulle komma tillbaka från kvarnen, men ingen Jesper hördes av. Bonden såg, att det stod en vagn borta vid krogen, men aldrig kunde han tro, att det var Jespers. När han tröttnat att vänta, går han ned till värdshuset.

Dynglasset stod där utanför dörren. Det var nu gott och väl, tyckte Grymsbo-Olle, att det inte var hans präktiga kornlass. För säkerhetens skull gick han i alla fall in i krogrummet för att se, om den gynnaren, drängen hans var där.

Och mycket riktigt sitter Jesper där vid ett dukat bord och smörjer kråset med stekt gås och andra läckerheter.

— Är du här? säger husbonden.

— Ja, som ni ser.

— Nå, var har du gjort av lasset?

— Det står här utanför.

— Vad säger du? Det är ju ett dynglass med ett par usla hästkrakar. Har du bytt kanske?

— Ja, det har jag.

— Vad fick du i mellangift?

— 200 daler.

— Det var dåligt byte. Sådana eländiga hästar, som dessa äro. Hit med de 200 dalerna i alla fall!

— Dem har värdshusvärden fått. Ni vet ju, att när jag inte får maten hemma i er gård, så skaffar jag mig den på annat håll och tar säd i stället. Ni är väl inte arg för det heller?

— Nej, svarade bonden kort, och så gingo de hem.

Nu fick Jesper riktiga goddagar, för husbonden tordes knappt befalla honom uträtta något. Men hustrun var inte så blyg av sig. Nästa dag skulle de gå i kyrkan, och då sade gumman åt Jesper:

— Nu när vi ha gått, så skall du röja undan och göra fint och snyggt här inne, sätta grytan på elden och lägga peppar och litet krams i kålen och ge noga akt på dörren.

Ja, det skulle Jesper gärna göra. Så snart de hade gått, började han med att röja undan. Han släpade ut på gården allt bohag, som fanns, stolar och! bord och allt möjligt. Sedan sopade han i hela huset, så att det var riktigt fint på golvet. När det var klart, satte han kålgrytan på elden. Nu hade husbonden en hund, som hette Peppar, och en katt, som hette Krams, och dem tog Jesper och stoppade ned i grytan i lag med kålen. Så var det dörren, som han skulle passa på. Det gjorde han på det viset, att han lyfte av den av gångjärnen och tog den med sig till värdshuset. Där lade han den under bordet och satt troget och höll fötterna på den, medan han satt och åt och mådde gott.

När Olle i Grymsbo kom hem från kyrkan, blev det ett stort spektakel. Där stodo bord och stolar, ute på gården, och dragkistan var uppriven, så att hustruns kläder lågo kringblåsta här och där. Gumman blev värst arg.

— Nu har du fått din överman! skrek hon. Det har du för dina stygga konster! Nu kunde du allt vara glad, om du hade en hygglig dräng!

— Lugna dig litet! sade mannen. Det skall nog reda sig. Kom, så gå vi in och få litet kål så länge! Jag har blivit hungrig som en varg.

Så gingo de in. Hustrun skyndade genast ut i köket för att se efter kålgrytan.

— Herre, du mildaste! skrek hon, då hon fick se en hundsvans och en kattsvans sticka fram under locket. Kom genast hit, Olle!

Och Olle kom.

— Nu har han nog blivit blankt galen, drängen, vår. Ser du, hur han har ställt till?

Gubben medgav, att det var ett förfärligt elände. Fort som en pil satte han i väg till värdshuset, för där visste han av erfarenhet, att han skulle träffa på Jesper.

— Sitter du här, din luver? skrek han till Jesper, så fort han kom inom dörren. Vad har du nu gjort?

— Röjt undan och städat, såsom jag blivit befalld.

— Jo, det var en skön städning!

— Och så har jag lagt Peppar och Krams på kålen, och nu sitter jag och passar på dörren och håller fötterna på den för säkerhets skull.

Husbonden blev alldeles rasande och höjde käppen.

— Jag tror, ni är arg på mig, sade Jesper lugnt,

— Ja, det skall du få se!

— Jaså, är det på det viset? sa' Jesper. Och vips drog han upp kniven, rusade på husbonden och skar näsan av honom i ett nafs. Det fick du för Per och Pål, sa' Jesper. Punga nu bara ut med de 200 daler, jag ska ha i lön!

Ja, Olle i Grymsbo var så illa tvungen. Men samma dag tog han ned inskriften ovanför dörren och skaffade sig tjänstfolk på vanligt sätt.

Jesper gick hem. Att far och mor hans blevo glada, kan ni väl förstå, och så var det slut med det äventyret.

(Danmark.)