Folkhumor

MYCKEN LÄRDOM HAR GJORT DIG RASANDE.

En oxhandlare i Barmen hade en son, som han ansåg för ett stort ljushuvud och därför lät studera i Leipzig. Under ferierna vistades han hemma hos föräldrarna. En afton, då far och son sutto i förtroligt samspråk, frågade den förre:

— Vad studerar du egentligen?

— Filosofi, var svaret.

— Vad är det för någonting?

— Det är svårt att förklara med få ord, sade sonen, och du skulle nog inte heller förstå det, men jag skall söka klargöra saken genom ett exempel. Du tror ju, far, att du är i Barmen?

— Ja, och det är jag också.

— Nå, jag skall med tillhjälp av filosofien bevisa, att du inte är i
Barmen.

— Så, det skall bli nöjsamt att höra.

— Alltså: Om du är i Barmen, så är du inte i Leipzig.

— Nej, jag är inte i Leipzig.

— Men om du inte är i Leipzig, så är du någon, annanstans. Inte sant?

— Naturligtvis.

— Nå, men är du någon annanstans, så är du inte i Barmen, vilket skulle bevisas.

— Jaså, är det så? sade oxhandlaren och försjönk i djupa tankar.

Bäst det var, reste han sig upp och gav sin förhoppningsfulle son en kraftig örfil.

— Far! ropade denne bestört. Vad slår du mig för?

— Jag? sade denne skenbart lika förvånad. Inte har jag slagit dig.

Jo, visst gav du mig en örfil, jag känner den än.

— Jag har inte slagit dig, och det kan jag bevisa med tillhjälp av din filosofi. Du är ju i Barmen eller hur?

— Jo visst.

— Men såsom du nyss bevisat mig, är jag inte i Barmen utan någon annanstans, men är jag någon annanstans, så kan jag ju inte ha slagit dig.

(Tyskland)

JACK MED BÖNSTJÄLKEN.

Det var en gång en fattig änka, vilken hade en enda son, som hette Jack, och en enda ko, som hette Gullros. Det var allt, vad de hade i världen utom stugan, som de bodde i. Varje morgon gick gumman till byn med mjölken och sålde den, och så fingo de några slantar att köpa mat för. En vacker dag sinade Gullros och gav inte någon mjölk mer, och då visste de inte, vad de skulle ta sig till.

— Vad ska vi nu göra? sade gumman och vred sina händer.

— Det är väl inte så farligt heller, sade Jack; jag skall gå ut och skaffa något arbete.

— Det har du ju försökt förut, men ingen ville ha dig i tjänst. Nu måste vi sälja Gullros och för pengarna sätta upp någon liten bod eller dylikt.

— Gott! sade Jack. I morgon är det marknad, och då skall jag gå och sälja Gullros, så få vi se sedan.

Följande morgon ledde han i väg med kon. När han hade gått ett litet stycke, mötte han en gubbe, som såg så lustig ut, och gubben hälsade och sade: God morgon, Jack!

— God morgon! hälsade Jack och tog av sig mössan. Inom sig undrade han, hur gubben kunde ha reda på hans namn.

—- Nå, Jack, vart skall du hän? frågade mannen.

— Jag skall gå till marknaden och sälja Gullros.

— Du ser mig inte ut att kunna sälja några kor.

— Nå, det är väl inte någon konst.

— Jaså, då kan du få göra affärer med mig, sade gubben. Jag bjuder dig fem bönor för kon.

— Dra så långt vägen räcker med dig och dina fem bönor! sade Jack. Tror du, att jag byter ut en präktig ko mot sådant där skräp?

— Ja, då får du låta bli, men annars kan jag tala om, att det här är inte några vanliga bondbönor; det är trollbönor, min gunstig herre. Om du sätter dem i jorden på kvällen, så växa de upp under natten och bli så höga, att du på morgonen inte kan se toppen på bönstjälken en gång.

— Jaså, är det på det sättet, sade Jack, då går jag in på bytet.

— Det kan du lugnt göra, för blir du inte nöjd, så kan du få tillbaka din ko.

Därmed lämnade Jack ifrån sig kon och fick sina bönor och gick sin väg. Nu strövade han omkring ett slag, och hur han gick, så dröjde det ända till skymningen, innan han kom hem till mor sin.

— Nå, Jack, sade gumman, jag ser, att du kommer hem utan Gullros, hur mycket fick du för henne?

— Gissa bara, mor!

— Hundra riksdaler?

— Nej, du kan inte gissa i alla fall, så det är så gott, jag talar om det. Jag har fått de här fem bönorna, det är trollbönor; om man planterar dem på kvällen, så…

— Vad säger du, pojke, skrek gumman, har du varit så illa dum, så att du har gått och bytt bort min rara Gullros mot några usla bönor? Här ska du få för besväret! En duktig örfil brände på Jacks kind. Bönorna tog hon och kastade ut i trädgården genom fönstret. Gå upp och lägg dig på löftet och det genast, och kvällsvard får du allt vara utan i dag!

Jack gick upp och lade sig i sin vindskammare och var sorgsen till mods. Mest grämde det honom, att modern hade kastat bort de dyrbara bönorna. Så småningom somnade han i alla fall.

När han vaknade på morgonen, tyckte han, att det såg så egendomligt ut i rummet. Solen sken in genom fönstret, men därutanför var något föremål, som kastade en bred skugga in i rummet. Jack skyndade upp för att se efter, vad det var. Och vad tror ni, han, fick se? Jo, bönorna, som hans mor hade kastat ut genom fönstret i trädgården, hade växt upp till en väldig lång, rak stjälk, och när han böjde sig ut, kunde han inte se toppen på den. Den räckte ända upp i molnen. Gubben hade således talat sant.

Nu må ni tro, att Jack fick bråttom att få kläderna på sig. När det var gjort, klev han ut genom fönstret och klättrade ut på bönstjälken. Den var bekväm och trevlig att klättra på alldeles som en stege, och så klättrade han på, ända till dess att stugan därnere såg ut bara som en liten prick. Nu hade han kommit upp i molnen, och när han hade klättrat ett stycke till, kom han på fast mark. Det var en bred, präktig landsväg. Den gick han rakt fram, till dess att han kom till ett stort väldigt hus; på förstutrappan till detta satt en gumma, som såg mäkta stor och manhaftig ut.

— God morgon, stora mor! sade Jack artigt och tog av sig mössan. Skulle ni vilja vara så innerligen snäll och giva mig litet att äta? Jack hade inte fått någon mat kvällen förut, och nu var han hungrig som en varg.

— Frukost vill du ha, men frukost ska du bli själv, om du inte genast knallar dig i väg, för min man är en jätte, som tycker om att steka sådana där pysar.

— Giv mig litet mat ändå, snälla, rara, goda storamor, sade Jack, för jag har inte fått något att äta sedan i går morse, och det skriker i magen, så jag tycker, det kan höras lång väg. Det kan för resten vara lika bra att bli stekt som att svälta ihjäl.

Nå, den stora, manhäftiga kvinnan var inte så farlig, som hon såg ut, hon tyckte det var synd om pojken, tog in honom i köket och gav honom en stor, väldig smörgås och en mugg söt mjölk. Jack lät inte bjuda sig två gånger; han mumsade på av alla krafter, men han hade inte hunnit äta upp halva smörgåsen, förrän det hördes ett väldigt dunsande utanför. Aj, aj, skrek gumman, nu kommer jätten! Vad ska vi nu ta oss till? Jo, nu vet jag, fort in med dig i ugnen!

Jack skyndade in i den stora ugnen, där hade han god plats.

Just som gumman stängt till ugnsluckan, kom jätten in. Det var en mase att vara stor, må ni tro. Vid bältet hade han tre kalvar, som hängde och dinglade. Dem kastade han ner på golvet och sade till gumman:

— Stek ett par av de här åt mig till frukost!

Därefter vände han sig om och började vädra och flåsa, så att det lät som det värsta bläster. Därefter skrek han:

Faj, fi fo, funi, här är en kristman, en, som är dum. Antingen levande eller ock död honom ska jag hava såsom sovel till bröd.

— Asch, så du skriker! sade gumman. Här finns ingen kristman mer än ett par benknotor av den, som du åt upp i går. Gå och tvätta dig och gör dig i ordning, så ska jag ha maten färdig, när du kommer in igen.

Jätten pallrade sig i väg till ett annat rum. Jack gläntade på ugnsluckan och tänkte kila sin väg, men gumman viskade åt honom:

— Lugna dig, tills han här somnat, han tager sig alltid en tupplur efter frukosten.

Efter en liten stund kom jätten och fick sin mat, och det var inte småsmulor, han satte i sig, må ni tro. Efteråt gick han fram till dragkistan och tog upp några stora, massiva guldringar. Som han sitter och tittar och räknar dem, börjar han nicka med huvudet, och några minuter efteråt sov han och snarkade, så att hela huset skakade.

Nu kröp Jack ut ur ugnen, och när han gick förbi jätten, nappade han till sig en av guldringarna, och sen gnodde han ut och i väg på landsvägen, till dess han kom till bönstjälken. Där kastade han ned ringen, och den föll ned i trädgården vid foten av bönstjälken. Så klättrade han ned, tog upp ringen och gick in till sin mor.

— Ser du, mor, att jag hade rätt med avseende på bönorna! ropade han triumferande. Och se här, vad jag har med mig!

Nu berättade han om sina äventyr, och sen gick han till närmaste stad och fick en stor summa pengar.

Nu hade Jack och mor hans riktiga goddagar, skall jag säga. Men efter någon tid voro pengarna slut. Men bönstjälken var kvar, och Jack beslöt sig för att göra en ny påhälsning uppe hos jätten.

En vacker dag steg han upp tidigt och började klättra uppför bönstjälken. Han klättrade och klättrade, ända till dess han kom upp över molnen till den landsväg, han förut kände till. Så vandrade han i väg och kom till jättens hus. Gumman stod utanför, på farstubron.

— God morgon, stora mor! sade Jack. Ge mig något till mat, så är ni bra snäll, jag är så hungrig så.

— Mat! Gå din väg, gosse lilla, och det genast, annars är det allt du, som blir mat. Jag väntar min man hem när som helst. Men stopp, är inte du densamme, som var här för någon tid sedan? Vet du, den dagen förlorade min man en av sina gullringar.

— Jaså, det var egendomligt, kanske jag kan berätta något om den saken, men jag är så hungrig, så jag kan inte tala, förrän jag fått något till livs.

Gumman ville gärna höra, vad Jack kunde ha att förtälja, och så tog hon honom in i huset och gav honom en duktig smörgås. Just som han satt och mumsade, hördes jättens tunga fotsteg där utanför: dump, dump, dump. Kvickt gömde gumman Jack i bakugnen, och nu gick det alldeles så som förra gången. Jätten vädrade och ropade sitt:

Fi, faj, fo, fum, här är en kristman, en, som är dum…

— Jag tror, det är du själv, som är dum, sade gumman.

Och så kokte hon en halv oxe till frukost åt jätten. När han ätit upp den och kände sig mätt, sade han:

— Giv mig hönan, som värper guldägg!

Han fick hönan, smekte den och sade »värp!», och vips värpte hon ett guldägg i jättens hand. Nu började jätten nicka med huvudet, och kort därefter sov han och snarkade, så att hela huset skakade.

Nu passade Jack på och kröp ut ur ugnen, gick på tå fram till jätten, tog den dyrbara hönan och stoppade den innanför tröjan. Men just som han kom på tröskeln, kacklade hönan. Jätten vaknade och skrek:

— Nå, mor, var har du gjort av min guldhöna?

Jack stannade minsann inte för att höra efter, vad jätten fick för svar. Han lade benen på ryggen och sprang det värsta, han orkade, till dess han kom till bönstjälken, och på den klättrade han ned.

— Här skall du få se, mor, vad jag fått tag i den här gången, sade han, då han kom in i stugan och knäppte upp tröjan.

— Nå, det är ju en vanlig höna!

— Vänta litet och säg sen, om du någonsin sett maken till den här hönan!

Härmed tog Jack hönan i knäet, smekte henne litet och sade »värp!», och strax värpte hon ett riktigt guldägg. Och för var gång han sade »värp!», fick han ett nytt, lika dyrbart ägg.

Nu kan ni tro, att Jack och hans mor hade riktiga goddagar, men det är ett gammalt ordspråk, som säger, att mer vill mer ha, och så gick det här också. Jack gick nu och funderade på vad han skulle kunna få hos jätten nästa gång, och snart beslöt han att försöka sin lycka en gång till.

Åter klättrade han upp på bönstjälken och gick framåt landsvägen, till dess han fick se jättens hus. Men nu aktade han sig visligen för att gå på. Han gömde sig bakom en buske i närheten av huset, till dess han fick se gumman gå till källan efter vatten. Då smög han sig in och gömde sig i en tom mjöllår. Länge hade han inte setat där, förrän han hörde de välbekanta jättestegen, dump, dump, dump. Jätten kom in, snokade omkring och vädrade:

— Fi, faj, fo, fum…

— Vädrar du kristmän nu igen? frågade gumman.

— Ja, det gör jag visst, svarade jätten.

— Tänk, om det skulle vara den där slyngeln, som stal vår gullhöna! sade gumman. I så fall har han nog gömt sig i ugnen.

Båda skyndade till ugnen, öppnade luckan och tittade efter, men lyckligtvis för Jack var han inte där.

— Det är väl karlen, du fick fatt i går, sade gumman, och som du redan ätit upp, fast han nu går igen i din inbillning.

Jätten lugnade sig och satte sig ned att äta. När det var gjort, sade han till sin hustru, att hon skulle taga fram hans guldharpa. Hon kom och ställde framför honom på bordet en praktfull harpa.

— Sjung! sade jätten. Och genast började de glittrande strängarna dallra avi sig själva, och från harpan förnams en underbar sång och musik. Snart föll jätten i sömn, och harpan tystnade.

När Jack hörde jättens väldiga snarkningar, smög han sig tyst som en råtta upp ur mjöllåren, kröp på händer och fötter till bordet, ryckte till sig harpan och skyndade ut. På tröskeln ljöd en röst från harpans inre: »Herre, Herre!» Jätten vaknade och såg Jack kila i väg med harpan.

Nu blev det kapplöpning, skall jag säga, men Jack hade försprång och kom lyckligt fram till bönstjälken och klättrade ned, så fort han någonsin förmådde, med! harpan i ena handen. När jätten fick se bönstjälken, stod han en stund tveksam. Han var inte hågad att anförtro sig åt en så bräcklig stege, men harpan ville han inte heller mista, och så gav han sig iväg. Bönstjälken sviktade för jättens väldiga tyngd men höll ändå. Nu fick Jack ännu brådare, han lät harpan falla och ropade på sin mor, att hon skulle komma ut med en yxa. Och gumman kom med köksyxan i högsta hugg. Nu var Jack nere på marken. Han fattar yxan och hugger på bönstjälken av alla krafter. På några minuter hade han huggit igenom, stjälken vacklade och — föll. Jätten var då ett par hundra alnar från marken och kom nu neddimpande med dunder och duns — och slog ihjäl sig mot några stenar.

Jack tog upp den gyllene harpan. Med den vandrade han ut i världen och lät många människor lyssna till dess underbara toner, och guldhönans ägg gjorde honom till en rik man. Hur det gick med jättens! gumma, förmäler inte historien.

(England.)

DUMBOM PÅ VISIT.

En rik kinesisk änka hade en riktig dumbom till son. När han blev giftasvuxen, valde hon åt honom till fästmö den enda dottern i ett rikt och förnämt hus.

När han första gången skulle göra visit hos sin fästmös föräldrar, gav modern honom allehanda råd och anvisningar, hur han skulle bära sig åt, och vad han skulle säga. Hon önskade nämligen helt naturligt, att man inte genast skulle märka, hur illa dum han var. Hon tänkte därför noga över, vilka frågor man sannolikt skulle ställa till honom och inpräntade i honom lämpliga svar, som voro av den art, att de kunde tillfredsställa den spörjande och på samma gång göra ytterligare frågor onödiga.

Då nu ynglingen hade med sig såsom present en dyrbar solfjäder, på vilken ett landskap var målat, så ansåg modern troligt, att man skulle fråga, vilken trakt målningen föreställde, och härpå skulle han svara: »Det är fria fantasier.»

Eftersom han vidare red på en mycket vacker mulåsna, var det ju sannolikt, att man skulle säga några smickrande ord härom. Därpå borde han svara helt blygsamt: »Det kreaturet är ett helt vanligt lastdjur, som är uppfött på vårt gods, och är inte värt någon uppmärksamhet.»

Ynglingen tog solfjädern, satte sig upp på sin mulåsna och red stolt i väg. När han kom fram, träffade han först sin blivande svärmor, som vänligt kom emot honom och frågade, hur det stod till med hans mor.

Nu hade den dumme fästmannen i en hastig vändning glömt ordningen på de svar, han hade pluggat i sig, och därför svarade han:

— Det kreaturet är ett helt vanligt lastdjur, som är uppfött på vårt gods och inte är värt någon vidare uppmärksamhet.

Den förnäma frun hade så när fått dåndimpen. Hon tog ett par steg tillbaka och utropade förvånad:

— Jag trodde, ni härstammade från en aktad familj!

Fästmannen funderade ett ögonblick, så kom han ihåg det återstående svaret, som han lärt sig och svarade med ett leende:

— Det är bara fria fantasier.

Ni kan förstå, att detta blev Dumboms både första och sista visit hos den familjen.

(Kina.)

LITEN BLIR VÄL STOR.

Det var ett torparfolk, som hade många barn. Perkil hette den yngste, och han var så liten, så att han åtta års ålder såg ut, som han hade varit fem. En dag fick Perkil följa med sin far, när denne skulle ut för att plöja en åkerlapp, som låg tämligen långt från stugan. Det var en solig och vacker vårdag, och Perkil satt på en sten vid kanten av åkern och såg på hur fadern plöjde, och lyssnade till lärkorna, som drillade däruppe i skyn.

Bäst han satt där, kom det två jättar. När de fingo se den lille pysen, sade den ene till sin kamrat:

— Det var ett litet ynkligt människokryp, den där lönar sig väl inte att slå ihjäl.

— Nej, det ska vi inte göra, sade den andre. Jag kommer just att tänka på en sak: Det skulle vara roligt att se, om vi inte kunde amma upp den där lille stackaren, så att han blir en riktig karl.

Det var den andre gärna med om, och så togo de Perkil med sig hem och läto honom dricka jättemjölk ett års tid. På den tiden hade han växt upp, så att han blev stor och stark som en ordinär sjuttonåring. En dag tog den ene jätten honom med sig i skogen och sade till honom:

— Ryck upp den där enen med rot, så får jag se, om du har fått några krafter än.

Perkil ryckte, så mycket han orkade, och fick verkligen upp enen.

— Det går allt litet trögt ännu, sade jätten, du får allt följa med hem och dricka mjölk ett år till.

Så gick det också, och när andra året var till ända, sade jätten till
Perkil:

— Nu gå vi till skogs.

När de kommo ut i skogen, befallde jätten:

— Ryck upp den där ungtallen med rot!

Perkil ryckte, så att det knakade i armarna, och fick upp tallen.

— Riktigt ledigt går det inte ännu, sade jätten, men har du fått dricka mjölk ett år till, så blir det nog annat av.

— Så gingo de hem, och pojken fick stanna kvar och dricka mjölk än ett år. Han växte och frodades, så att det var en fröjd att se på honom, och fick muskler som stål. När det tredje året var till ända, skulle han åter prova sina krafter och följde med jätten ut i skogen. De stannade framför en medelstor ek, och jätten sade:

— Ryck upp den där!

Perkil högg tag, spände sina muskler och ryckte upp eken i en handvändning.

— Nu har du blivit en riktig karl, sade jätten, nu kan du få gå hem och hjälpa far din. Han håller på att harva samma åker, som han plöjde för tre år sedan.

Jätten visade honom vägen, och det dröjde inte länge, förrän han kom fram till åkern och såg sin far gå där och harva.

— God dag, far! hälsade han.

— Vad är du för en? frågade fadern, som inte kände igen den reslige, axelbrede ynglingen.

— Känner inte far igen mig? För tre år sedan kom en jätte och tog mig med hem till sig, och nu har jag blivit stor och stark och skall hjälpa far med jordbruket.

Nu kände fadern igen hans röst och gladde sig över att ha pojken sin tillbaka som en hel karl. Perkil var otålig att få hjälpa till.

— Du kan gärna vila dig litet, sade han till fadern, så skall jag harva. Det hade fadern ingenting emot, och så satte han sig på en sten och vilade och lät Perkil taga sin plats vid harven.

Perkil började men tryckte harven så hårt ner i jorden, att hästen inte rådde dra.

— Hästkraken kan få vila sig han också, sade Perkil, och så spände han ifrån hästen och drog harven. Fadern körde, och i ett huj hade han hela åkern harvad. Så gingo de hem.

Modern blev naturligtvis över sig förtjust över att få återse sin pojke, som blivit en så stor och duktig karl. Hon hade gråtit mången god dag, och undrat, om jättarna hade slagit ihjäl honom, eller vart han hade tagit vägen.

— Har mor någon mat till mig nu? sade Perkil.

— Jag har en duktig gryta gröt, och det förslår nog.

De satte sig ned till att äta, och Perkil tog för sig så väldigt, att det inte blev mycket kvar åt de andra.

— Sannerligen tror jag inte, pojken har slevat i sig all gröten, som far skulle haft till flera mål, brummade modern. Det var en förskräcklig människa att äta.

Vad ska vi göra i morgon? frågade Perkil och vände sig till fadern.

— Vi ska gå till skogen och hugga famnved.

När de kommo ut i skogen, frågade Perkil, hur mycket som skulle huggas, och fadern visade honom, vilka träd som skulle huggas ned.

Inte bryr jag mig om någon yxa, sade Perkil. Jag rycker upp träden med rötterna. Ni far kan sitta och vila er så länge.

Så ryckte han upp träden helt behändigt, alldeles som han hade plockat blommor. Före middagen hade han ryckt upp så mycket, som fadern behöft sju veckor för att hugga ned.

— Nu ta vi oss en matbit, sade Perkil och löste upp matsäcken. Det, som mor hade lagt i, räckte bara till några få munsbitar.

— Vi få lov att gå hem och få litet mer mat, sade Perkil; det här var ju inte mycket att komma med för två karlar.

— Har ni redan ätit upp allt, som fanns i väskan? knorrade modern, då de kommo hem och begärde mat. Var i all världen skall jag skaffa mat åt en sådan storätare?

— Då far och mor voro ensamma, klagade hon ytterligare och sade:

— Du får allt lov att laga, att pojken kommer bort, annars äter han oss rakt från hus och hem.

Följande dag sade fadern till Perkil:

— Nu har jag intet arbete åt dig längre, och inte orkar jag föda dig heller. Du får se dig om efter tjänst på annat håll, och det blir nog inte svårt för en, som är så stor och stark som du.

— Ja, det skall jag gärna göra, sade Perkil, men jag vill bara, att far ger mig en järnstav, som är så stark, att jag inte mäktar bryta av den.

Fadern spände för båda sina hästar, for till smeden och köpte en järnstång, den grövsta han hade, men när han kom hem med den, bröt Perkil av den i ett nafs.

— Det var den största, jag kunnat få tag i, sade fadern, och vill du inte ha den, så får du vara utan.

— Jag tar den väl, som den är, sade Perkil.

— Kom nu ihåg, att du, som är stark, skall hjälpa de svaga, förmanade fadern sin son, och så gav denne sig i väg med den avbrutna järnstången till vandringsstav.

I en by en mil därifrån fanns en smed, som hade varit elak mot sin lärpojke och kört bort honom. Dit kom Perkil och frågade, om han kunde få tjänst.

— Du ser mig ut att vara en stark karl, sade smeden. Vad begär du i lön?

— Jag begär bara till lön att få ge dig två örfilar, sade Perkil.

— Inte tycker jag om stryk, sade smeden, men nog är jag karl till att stå för ett par örfilar. Gå in och få dig ett mål mat nu, så ska vi börja arbeta sedan.

Smeden var snål och gladde sig i själfva verket att få den där starka karlen utan lön.

— När Perkil kom in i stugan, satte smedens hustru fram en stor bunke potatis, ett fat med fisk och en rågad brödkorg.

Länge stod det inte på, förrän Perkil hade ätit upp alltsammans.

— Har du redan ätit? sporde smeden, när han kom tillbaka.

— Det var inte mycket, som bjöds, och då var det snart gjort, svarade
Perkil.

— Nå så tag släggan och kom hit och slå!

Perkil slog till, så att ekstubben, som städet stod på, sjönk en halv aln ner i jorden.

Aj, aj, aj, hur skall jag stå ut med dina örfilar? tänkte smeden.

I detsamma fick han en sittopp, så att han flög ut genom dörren och tappade träskorna efter sig.

— Den andra örfilen skall du få slippa, sade Perkil, tog sin järnstav och gick.

Härnäst kom han till en herrgård, där husbonden var känd för att klå sina drängar.

Vill herrn städsla en dräng? frågade Perkil.

— Ja, det beror på vad du vill ha i lön.

Perkil begärde samma lön som hos smeden, att få ge husbonden två örfilar. Det tyckte denne var billigt och gick in på förslaget.

Gå in till de andra drängarna, sade han. I morgon börjas arbetet.

Tidigt på morgonen väcktes drängarna för att köra till skogen efter bränsle.

— Ska vi inte få någon mat först? frågade Perkil.

— Nej, här i huset arbetas det ett par timmar före frukost.

— Får jag inte mat först, så arbetar jag inte, sade Perkil.

— Han såg så bestämd ut, att husmodern inte vågade säga emot honom, utan gjorde i hast i ordning en gryta mjölgröt. När Perkil ätit, spände han för hästen och for till skogen.

När han kom dit, ryckte han upp ett stort träd, kastade det över vägen och for sedan vidare.

De andra drängarna hade kört före och! voro snart färdiga med sina lass.

— Jag tror, du kommer sist, fast du ser stor och stark ut, ropade de försmädligt till honom.

— Det får vi se, sa' Perkil och körde vidare. Han hade snart lassat på sin vagn och vände om hem. Då han kom till trädet, som låg över landsvägen, höllo de andra drängarna på att hugga och knoga av alla krafter för att få bort hindret.

— Har ni inte kommit längre?

— Nej, det ligger ett stort träd tvärs över vägen, kom du och hjälp oss att få bort det!

— Jag ska visa er, hur man ska göra, sa' Perkil, och så lyfte han sin häst och lasset över trädet och åkte hem.

När han kom till gården, frågade husbonden, var de andra drängarna höllo till.

— De komma väl efter så småningom, sa' Perkil.

— Jaså, jag kunde nog tro, att de ligga i skogen och lata sig.

När drängarna kommo hem, gick den äldste av dem fram till husbonden och sade:

— Jag tror inte, att den här nya drängen, som herrn städslade i går, är någon vanlig människa.

— Hur så då?

— Jo, han är så omänskligt stark. Det hade fallit ett träd över vägen, och han tog och lyfte både häst och lass över, och vi andra fick stå, där vi stod.

Nu blev husbonden ängslig, han tänkte på de två örfilarna förstås, som han hade gått in på att taga emot.

— Den karlen måste dö, sade han.

Och så funderade han ut ett sätt att bringa Perkil om livet. Han lät honom gräva en brunn på gården, och när han hade kommit bra nog djupt ned, lät husbonden kasta ned en stor kvarnsten över honom. Men Perkil passade på att träda huvudet genom hålet i kvarnstenen och fortsatte helt lugnt sin grävning.

När herrn såg, att Perkil var oskadd och arbetade på, som om ingenting hänt, så lät han välva en kyrkklocka över honom. Den tog Perkil emot på huvudet som en annan hatt, och så steg han upp ur brunnen med kvarnstenen om halsen och kyrkklockan på huvudet.

— Jag tror, ni har kastat ned mors spinnrockshjul och fars kyrkhatt, sa' han och skrattade. Nu är brunnen färdig, vad skall jag nu göra?

Husbonden funderade ett slag. Han ville helst ha honom så långt borta som möjligt för att gå säker för hans örfilar.

— Du får köra till kvarnen med ett par tunnor råg, sade han.

— Inte är det lönt att spänna för hästen för så litet, sa' Perkil, och så gick han till magasinet, tog en tunnsäck under vardera armen och stegade av till kvarnen.

— I kväll kan du inte få mala, sade mjölnaren, då han kom. Det är helgdagsafton, och här i kvarnen finns det spöken; mal du i natt, så kommer de och tar livet av dig.

— Dra på kvarnen du, mjölnarfar, jag är inte rädd för gastar.

Vid tolvtiden på natten blev det alldeles ljust i kvarnen. Där dukades upp ett stort matbord med tallrikar, skedar, knivar och gafflar; händer rörde sig fram och åter och åto med knivarna och gafflarna, men inget folk syntes till.

— Huvudsaken är, att här finns mat, sa' Perkil för sig själv och tog för sig rundligt av den framdukade kalasmaten. De andra gästerna bryr jag mig inte om.

När han slutat måltiden, satte han sig helt belåten på en bänk. Bäst det var, fick han en ordentlig örfil och en stund efter en sittopp på andra sidan.

Nu blev Perkil arg och slog igen. Han såg ingen men dunkade på ändå. Så höll han på att slåss, tills det blev ljusan dag.

Mjölnaren hade sett på natten, att det lyste alldeles vådligt nere i kvarnen. Han förstod, att spökena varit framme, och trodde, att det nu var slut med drängen. När han kom ner i kvarnen, blev han förvånad att finna Perkil välbehållen.

— Nå, hur har du haft det? frågade han.

— Tack, bra! Jag har fått ett riktigt kalas. Vid tolvtiden dukades här fram ett bord med mycket mat och god mat, och så fick jag äta mig riktigt mätt. Sen fick jag mig en örfil, men jag är karl att ge igen slikt, och så har jag hållit på och nappats hela natten.

När Perkil kom hem med mjölet, sade husbonden, att han inte längre hade något arbete för honom.

— Jaså, sa' Perkil och gav honom en örfil, så att han flög ut genom dörren. Så sprang han efter och gav herrn en smäll till, så att han flög in igen.

— Den första räkna vi för min lön, sade han, den andra får ni till betalning för alla smällar, ni givit edra drängar. Därmed gick han sin kos.

Som Perkil vandrade fram på vägen, gick han och tänkte på vart han nu skulle bege sig för att få användning för sina jättekrafter. Det är bäst, jag går till kungen, tänkte han. Han lär ha krig vid det här laget, och då kan han nog behöva en starker karl.

Så begav han sig till kungen och begärde arbete.

— Vad kan du göra då? sporde kungen.

— Slåss kan jag åtminstone.

— Gott, då skall du få ut i kriget.

— Får jag matsäck med?

— Ja, det ska inte felas.

— Men jag vill ha en väska, som är gjord av tre oxhudar, sa' Perkil, annars är det inte lönt att ta' den med. Och så vill jag ha en duktig tina till smörask.

Kungen var nådig och gav Perkil både tina och väska efter hans önskan. Sedan befallde han honom att gå ut i kulregnet. Det gjorde han också. Men när han kom fram till slagfältet, var han hungrig och satte sig först ned att äta. Bäst han satt och åt, slog en kula ner i hans smörask.

— Hör ni, gubbar, vill ni låta bli att kasta blåbär i smöret I ropade han varnande till fienderna.

Men de brydde sig inte om hans varning utan fortsatte att skjuta. Då blev Perkil arg över att han inte fick vara i fred, han samlade upp kulorna och kastade dem tillbaka. Sen tog han sin järnstav och gick emot fienderna och dräpte dem varenda en.

Kungen stod på en backe och såg på och blev så hjärtans glad, när han såg, hur Perkil mosade till fienderna hans.

— Du är en duktig karl, sade kungen, när Perkil kom tillbaka och hade nedgjort alla fienderna. Du ska få min dotter till brud.

Och Perkil sa' ja, tack! Och så blev han bra gift. Andra fiender, som kungen hade, hörde talas om hur det hade gått med krigshären, och de aktade sig visligen att försöka komma och slåss sedan. Och så fick riket och folket leva i fred och ro i många år, så länge Perkil levde, men hur det gick sedan, är inte gott att veta.

(Finland.)

DEN, SOM KUNDE TIGA LÄNGST.

Det var en bonde här i byn, som var nygift och hade fått en riktig rar och trevlig hustru. För det mesta voro de också så innerligen sams och hade det riktigt bra, men en dag kom det en liten fnurra på tråden, och nu ska ni få höra, hur det gick.

Tidigt på morgonen gick bonden ned till sjön med sina fiskedon, och lycka hade han den gången, för när han kom hem till frukost, hade han ett halvt tjog präktiga ålar med sig. Nu hade de emellertid ingen panna att steka dem i. Då säger bonden:

— Gå till grannas och låna en panna!

Ja, det hade hon ingenting emot, och så kommer hon hem och anrättar ålarna, och de fingo sig en riktigt smaklig måltid. Sedan blev det frågan om att bära tillbaka stekpannan. Då säger hustrun:

— Nu är det din tur att gå till grannas.

— Nej, säger mannen, det är inte rätt; jag har fångat ålarna, och du har fått med så mycket, du vill ha. Den, som lånat pannan, får lov att lämna tillbaka den också.

Men det hjälpte inte, vad han sade. Hustrun hade väl vaknat på orätt öra den dagen, hon satte sig på tvären och ville inte gå.

Då hittade bonden på en utväg att avgöra saken:

— Den av oss två, som talar ett ord först före sängdags, den skall också gå tillbaka med pannan.

Det gick hustrun in på. Hon satte sig att spinna, och mannen gick ut och högg ved. När han kom in till middagen, var maten färdig, och de satte sig till bords. Det var tyst som i ett gravvalv i stugan; ingen sade ett ord.

När middagen var undanstökad, fortsatte hustrun med spinningen, och mannen tog fram sina grejor ur verktygsskåpet och satte sig vid spisen att tälja nya pinnar till räfsoma.

Efter en stund knackade det på dörren. Ingen sade ett ord. Ännu ett par slag på dörren, och så trädde en främmande man in.

— God afton! hälsade han.

Intet svar.

Jag ville bara fråga om vägen till stan, vi måtte ha kört vilse, vi ha inte färdats fram här förut.

Bonden såg på sin hustru, men hon spann oförtrutet vidare och nynnade sakta för sig själv. Då teg han också.

Främlingen upprepade sin fråga men utan resultat.

— Det var konstigt folk, här bor, sade han och gick.

Bonden tittade ut genom fönstret och såg, att det satt en herre i vagnen, som höll utanför. Kusken gick fram till honom och sade:

— Här är både man och hustru hemma, men ingen av dem svarar på tal.

— Nå, då ska jag gå in själv och se, hur det är fatt, sade herrn.

Några ögonblick därefter knackade det åter på dörren, och strax därefter trädde herrn in.

— God afton, gott folk! hälsade han.

Bonden och hustrun sågo på varandra. Båda tänkte, att den andra skulle svara, och i avvaktan därpå tego de båda två.

— Vart går den här vägen? frågade herrn.

Intet svar.

— Hur långt är det till stan?

Intet svar.

Herrn betraktade dem en liten stund, de sågo inte tokiga ut någondera.

— Kan jag inte få svar på tal, så hittar jag väl på någon råd att öppna munnen på er, sade han.

Därmed gick han fram till hustrun, böjde sig ned över henne och gav henne en smällande kyss.

— Vet hut, karl! skrek bonden, det är min hustru.

— Nu har du talat först! ropade hustrun riktigt jublande glad, nu får du allt gå tillbaka med stekpannan.

Sen talade hon om för herrn, att de hade ingått liksom ett litet vad om vem som skulle kunna tiga längst, men nu, när saken var avgjord, skulle de gärna stå till tjänst med upplysningar.

Men bonden hade förlorat vadet, och det var han, som fick knalla sig till grannas med stekpannan.

(Danmark.)

GÅRDFARIHANDLARENS DRÖM.

I gamla tider, när det ännu var bodar rad i rad utmed den östra Londonbron, bodde i den lilla staden Swaffham i norra England en gårdfarihandlare, som hette Jones. Han hade rätt svårt att förtjäna sitt uppehälle, och när han hade vandrat omkring hela dagen med sin kramlåda och sin hund, så var han hjärtans glad, om han hade fått ihop så mycket, att det räckte till litet mat.

En natt drömde han, att han stod på Londonbron och hörde en röst, som förkunnade, att han skulle få glada nyheter, om han begav sig dit. Men det var ju bara en dröm, och han tänkte inte vidare därpå. De båda följande nätterna drömde han precis detsamma.

Då sade han för sig själv: Jag får lov att se, hur det här går, och så gav han sig av till London. Det var lång väg dit, och glad var han, när han äntligen kom fram och såg framför sig bron, som han så tydligt hade sett i drömmen. Hela dagen gick han och spatserade av och an på bron, men inte fick han höra någonting glädjande för det. På samma sätt gick det andra dagen. Tredje dagen kände han sig ganska missmodig, där han stod vid ena hörnet av bron och såg, hur folk strömmade förbi.

En man, som hade sin bod alldeles bredvid, hade givit akt på Jones, som gått av och an på bron utan sysselsättning i två hela dagar. Han gick fram till gårdfarihandlaren och slog sig i språk med honom och frågade, varför han gick så där sysslolös, om han kanske stod och väntade att få en allmosa.

— Nej, allmosor tager jag inte emot, så länge jag kan förtjäna mitt bröd, sade Jones, och så berättade han om den märkvärdiga dröm, han hade haft, och som förmått honom att företaga den långa resan till London.

— Min gode man, sade då den andre handelsmannen, inte ska ni bry er om drömmar; de äro ju som strömmar. Det kan jag ge exempel på. Jag drömde just i natt, att jag befann mig i en stad i norra England, som heter Swaffham, hos en gårdfarihandlare. Och så tyckte jag, att i hans trädgård höllo några män på att gräva invid en stor bok, som står i norra hörnet, och där hittade de en stor skatt. Men det var ju bara en dröm, och inte må ni tro, att det skulle falla mig in att fara i väg ända dit för den skattens skull.

När gårdfarihandlanden hörde dessa ord, sade han ingenting, men i sitt hjärta jublade han, ty på den andres beskrivning förstod han, att det var fråga om hans eget hus där hemma i Swaffham. Det var sålunda av denne främling, han skulle få höra den glada nyhet, som drömmen talat om.

Med glatt mod lämnade han därför London och skyndade tillbaka hem. Genast tog han en spade och började att gräva invid boken i norra hörnet av träd gården, och där fann han också en stor skatt, som med ens gjorde honom till en rik man. Kyrkan i Swaffham var gammal och bristfällig, och den förre gårdfarihandlaren lät uppföra en ny och var dessutom välvillig och hjälpsam mot fattiga och nödställda. Hans minne lever därför i bygden än i dag.

(England.)

HUR DET GICK MED SNÅLVARGEN.

Det var en bonde, som var känd i hela trakten för att vara den värsta snålvarg, man kunde tänka sig. Länge gick han och var tveksam, om han skulle ha råd att gifta sig. Så till slut hittade han på, att han skulle försöka få en riktigt anspråkslös hustru, som inte begärde mat en gång.

Han lyckades verkligen få en sådan, för han var rik, och hustrun tänkte förstås inte vara utan mat, fast hon inte fick äta på samma gång som mannen.

Bonden gick alltjämt och jämrade sig, att maten inte förslog. En dag sade han till drängen:

— Jag vet inte, hur det kommer sig, att maten har i huset rakt försvinner. Kanske är det min hustru, som äter upp den i smyg. Hur skall jag få reda på det?

Drängen höll med hustrun, han kunde inte annat än tycka, det var synd om henne, och så sade han:

— Kanske äter hon, medan hon kokar maten.

— Nå, hur skall jag få besked om det?

— Jo, jag kan föra er upp i skorstenspipan, och därifrån kan ni sedan se ner i spisen.

Det tyckte bonden var ett bra förslag, och drängen hjälpte honom upp och sade sedan till husmodern:

— I dag ska ni akta er för att äta, medan ni håller på att koka, för bonden sitter uppe i skorstenen och tittar ner i spisen.

— Jaså, gör han det? sade hustrun. Det skall jag nog vänja honom av med.

Så skickade hon tjänsteflickan till skogen efter enris. Det behövdes för att röka böckling med, sade hon. Därpå tände hon på enriset, och då ska jag säga, bonden höll på att storkna däruppe i skorstenen.

Drängen gick för att hjälpa husbonden därifrån.

— Såg ni något? frågade han.

— Inte ett skapande dugg, hon började röka böckling, och jag hade så när gått åt däruppe.

— Kanske äter hon, då hon går i källaren och hämtar svagdricka, framkastade drängen.

— Det är mycket möjligt, men hur skall jag bli klok på det?

Jo, det är inte svårt. Ni kan krypa ner i en stor tunna, som har gistnat och står där tom i källaren. Där kan ni kika ut genom sprundet.

Det var bonden gärna med om. Men drängen varnade sin husmor och sade:

— För all del ät inte någon matbit i källaren, när ni hämtar svagdricka! Far ligger på lur i den stora tunnan och kikar på er.

— Det skall jag allt vänja honom av med, sade hustrun. Så befallde hon pigan att koka enrisvatten, för den stora tunnan i källaren skulle tätas. När vattnet kokade, buro de ner det i källaren och slogo i tunnan. Bonden tordes för skams skull inte giva ett ljud ifrån sig.

En stund efter kom drängen, hjälpte upp honom och frågade:

— Nå, såg ni något?

— Oj, oj, oj! jämrade sig bonden. Gumman min kom hit och öste i hett vatten för att täta tunnan, och jag höll på att bli alldeles skållad.

— Kanske äter hon, när hon går i visthusboden, förmodade drängen.

— Ja, men hur ska jag få se det?

Drängen föreslog att sprätta upp ett av bolstren, som hängde i bodtaket, och därifrån hålla utkik på vad hustrun företog sig.

— Det var inte så dumt, sa' bonden.

Drängen gick nu till husmodem och varnade henne:

— I dag går det inte an att äta så mycket som en äppelbit, när ni går i visthusboden, för där har far gömt sig i ett bolster och lurar på er.

— Så, det skall jag nog vänja honom av med, sa' hustrun, och så befallde hon pigan följa med ut i boden, för de skulle ta ner bolstrarna, som hängde i taket, och piska dem.

Och så togo de ned bolstret med gubben i och hängde honom över en gärdsgård och bankade på riktigt grundligt. Ett under var det, att gubben kunde hålla sig tyst.

Sen gick drängen för att hjälpa ut honom.

— Nå, såg ni något? frågade han.

— Oj, oj, oj! skrek gubben. De slog mig rakt fördärvad, nu står jag inte ut längre — — — Jag bryr mig inte om, vad hon äter.

Efter den betan blev bonden riktigt sjuk och måste lägga sig till sängs. Hustrun pysslade om honom, så gott hon kunde. Och stekte till och med två kycklingar, som hon försökte truga i honom, men antingen det nu berodde på att han inte orkade, eller att han var för snål, nog av, han rörde dem inte. Då satte sig hustrun ned och åt upp de båda rara kycklingarna, och mannen måste ligga i sängen och se på. Därav blev han naturligtvis ännu sjukare. Gräla orkade han emellertid inte, han låg bara och stönade och sade:

— Bägge två och alltihop.

Hustrun skickade efter prästen, men bonden var så upptagen av sina tankar, att han inte kunde svara eller yttra något redigt mer än orden:

— Bägge två och alltihop. Han menade förstås, att hustrun hade ätit upp båda kycklingarna.

— Han äger två hemman, sade hustrun till prästen. Kanske menar han, att jag ska få båda gårdarna, och det övriga med.

— Skall hon få ärva båda gårdarna och det övriga med? sporde prästen den sjuke..

— Bägge två och alltihop, mumlade bonden med svag stämma, och hustrun fick alltsammans, ty mannen var död ett dygn därefter. Det fick han, för att han var en snålvarg och inte unnade sin hustru någonting.

(Finland.)

JAN GLUX.

Jan Glux var en skräddare, som hade tröttnat på sitt yrke. Det var så enformigt att sitta där på verkstadsbordet och sy och pressa. Han gick därför och funderade på att ge sig ut i världen och söka sin lycka. Varför skulle inte han kunna vinna guld och ära så väl som andra?

Men Jan Glux hade ett fel, han var lat. Nog kunde han fundera på allehanda storverk, men mest tyckte han om att få sitta och gassa sig i solen. En dag, när han satt så där utanför stugväggen och mojade sig, kom det en hel svärm flugor och slog ned på hans bara ben. Raskt slog han till med sin stora näve och dödade en hel hög. Det tyckte han var väldigt duktigt gjort, och så började han sätta ihop en hjältedikt så här:

Det var tappert gjort utav Jan Glux, femtio fiender han slog ju hux flux.

Nu hade han kommit i en krigisk stämning och tog ned från vinden ett gammalt rostigt svärd, som han ärvt av sin farfar, och beväpnad därmed begav han sig ut för att söka ära och äventyr. När han hade vandrat några dagar, kom han till en trakt, som hemsöktes gruvligen av två jättar, och ingen hade lyckats rå på dem.

Jan Glux fick nu veta, att kungen lovat giva sin dotter och en stor belöning åt den, som kunde befria hans land från jättarna. Det där lockade skräddaren — tänk att få en kungadotter till brud och aldrig behöva knoga och sy mer! Han tog reda på var jättarna höllo till, omgjordade sig med sitt svärd och gick åstad.

När han kom fram till den angivna skogen, satte han sig ned under ett lummigt träd och funderade, hur han skulle gå till väga. För att han inte skulle kunna rå på jättarna med våld, det kunde han ju begripa. Bäst det var, fick han se de båda jättarna komma med en stor vagn för att hämta bränsle. Det var ena väldiga masar, grymma sågo de ut och hade stora huggtänder, som sköto fram över underläppen.

Nu ville det sig så väl, att det träd, där Jan Glux satt, var gammalt och ihåligt. Han hade sålunda lätt att gömma sig. När han hade setat där en stund, tittade han ut på jättarna ett slag, och snart hade han sin anfallsplan färdig. Han tog upp en sten och kastade den i skallen på den ene av jättarna. Denne vände sig till sin kamrat och skrek förargad:

— Vad slår du mig för?

— Inte har jag rört dig! sade den andre.

Så började de att gräla. Om en stund passade Jan på och gav den andre jätten en välriktad sten, som träffade honom rakt på näsan.

Nu blev han riktigt ilsken, skall jag säga, och gav sin kamrat en väldig örfil. Sådant var denne inte sinnad att taga emot, och snart var striden i full gång. De ryckte upp träd med rötterna och begynte banka på varandra duktiga tag.

Skräddaren satt och såg på, till dess de voro alldeles utmattade och sjönko till marken. Då gick han fram, tog sitt rostiga svärd och högg huvudet av dem båda två. Därpå återvände han i triumf. Kungen blev hjärtans glad, tog emot honom med stora hedersbetygelser och ställde genast till bröllop, och det varade i dagarna sju.

Någon tid därefter utbröt ett uppror i landet. Jan Glux, som hade utfört stordådet att döda jättarna, blev naturligtvis utsedd att undertrycka upproret. Det var han minsann inte glad åt, men draga sig undan kunde han inte heller, och så fick han lita på sin goda tur, och den svek honom inte.

Han satte sig upp på en eldig springare, men som han aldrig hade selat på någon häst förut, så gick det inte precis efter beräkning. Hästen galopperade i vild fart emot rebellernas här. På vägen passerade den en galge och stötte till den; galgen var gammal och murken och föll ned över halsen på hästen, men den lät sig inte hejda.

Så kom skräddaren framsprängande mot upprorshären med galgen framför sig på hästen. Rebellerna kände igen honom och blevo mycket förskräckta.

— Här kommer jättedödaren med galgen! ropade de. Han har säkert en hel här av spöken i följe!

Och alla upprorsmännen lade benen på ryggen, och hären skingrades åt alla håll. Och Jan Glux återvände och mottogs av kungen med öppen famn.

Någon tid därefter dog den gamle kungen, och då blev Jan Glux hans efterträdare. Många förundrade sig, att denne kung, som dödat två jättar och slagit en hel upprorshär på flykten, regerade så fredligt. Men folket välsignade honom, och grannkonungarna vågade inte angripa honom, och så fick han leva i lugn och lycka i många långa år.

(England.)

PALLE RANMOM.

Det var en fattig pojke, som var lång och gänglig, och därför kallades han för Palle Rankom. När han blev så stor, så att han skulle förtjäna sitt bröd själv, fick han tjänst som vallpojke.

När han gick och vandrade ute på vägen en dag, kom en gammal gumma och frågade, om han inte ville bli vallgosse åt henne, och det hade Palle ingenting emot. På morgonen, när han skulle gå i vall, fick han se, att det inte var vanlig boskap; han skulle ta hand om, utan bara kattor och hundar, och kattorna klöste honom, och hundarna nafsade efter benen på honom, så Palle önskade, att han vore långt därifrån.

Bäst det var, kom en liten hund fram till honom och ryckte honom helt sakta i byxbenet, sedan kilade den bort till ett skåp, som stod på glänt, och började nosa och vädra. Pojken förstod, att det var meningen, han skulle följa efter. Hunden sprang före och nosade reda på ett par gamla skor och en käpp. Gumman hade gått ut för tillfället, så att de voro ensamma i stugan.

— Vad skall jag med de där gamla skorna? tänkte pojken. I detsamma hörde han en späd röst, och då han vände sig om, var det hunden, som sade:

— Det är inte vanliga skor. Om du tar dem på dig och snurrar runt tre varv, så kommer du genast till den plats, dit du önskar dig. Och den här käppen har den egenskapen, att om man bär den över ett ställe, där silver ligger gömt, så hoppar den två gånger upp i luften.

— Det passar bra för mig, sade pojken, jag önskade mig just långt härifrån, den här sortens valltjänst trives jag inte med. Så satte han skorna på sig och snurrade runt tre varv och önskade sig sju mil därifrån, och vips blev han förflyttad långt bort i en skog. Här vandrade han omkring både länge och väl men träffade inte en människa, och inte kunde han se något slut på skogen heller. Nå, Palle Rankom var inte ängslig för det. Han visste ju, hur han skulle komma därifrån. Frågan var bara den, varthän han skulle önska sig.

Bäst som han gick, fick han syn på en liten gubbe med långt vitt skägg, som gick och strövade där i skogen. Palle Rankom gick fram till honom, tog av sig mössan och hälsade artigt.

— Nå, vart skall du gå, min gosse? frågade gubben.

— Jag är ute och ser mig omkring efter tjänst, svarade pojken. Jag har varit vallpojke på ett ställe, men där ville jag inte stanna, för jag hade bara arga hundar och kattor att valla.

— Nå, då kan jag visa dig en tjänst, som är bra. I huvudstaden, som ligger några mil härifrån, har folket inte något vatten utan måste skaffa sådant på mycket långväga håll. Kan du skaffa dem vatten, så är din lycka gjord.

— Nå, var skall jag ta vatten ifrån?

— Jo, det skall jag säga dig. Strax utanför staden, norr om stadsmuren ligger en stor, jordfast sten. Under den är ett mycket starkt källsprång, och om man bara lyfter bort stenen, sprutar vattnet högt upp, och sen behöver folket inte lida någon brist. Giv dem anvisning på den stenen och låt bända upp den, så är saken klar. Därmed försvann gubben.

Palle Rankom hade genast fattat sitt beslut. Önskeskorna hade han på sig; han snurrade runt ett par tag, önskade sig till huvudstaden, och i ett huj stod han alldeles utanför stadsporten. Han gick genast in och sökte sig väg till närmaste värdshus, där han begärde mat och logi. När han skulle betala maten, fann han till sin förvåning, att ett glas vatten, som han druckit, var uppsatt särskilt och betingade ett pris av tolv skilling.

— Ni måste ha ont om vatten häri sade han till värden.

— Ja, det kan ni vara säker på, svarade denne. Allt vatten i stan är slut, och vi måste fara långa vägar för att skaffa sådant.

— Det kanske jag skulle kunna hjälpa er med, sade pojken.

Värden såg förvånad på honom. Palle Rankom såg inte något märkvärdig ut i sina gråa, torftiga kläder. Det var många lärda män, som hade försökt sig på att skaffa vatten, men ingen hade lyckats. Men Palle Rankom var säker på sin sak.

— Skicka bud till kungen, sade han, att jag kan skaffa vatten.

— Det var sent på kvällen, och därför uppsköt värden saken till följande dag, men tidigt på morgonen sände han bud till slottet, att det kommit en främling till staden, som påstod sig kunna skaffa vatten. Kungen skickade genast efter Palle, och så fick denne komma upp till slottet. Han häpnade över de många praktfulla rummen och de fint utstyrda hovmännen. Kungen satt på sin tron, då Palle fördes in, och denne bugade sig ödmjukt.

— Är det du, som har åtagit dig att skaffa vatten till staden? frågade kungen och såg förundrad på den vadmalsklädda ynglingen.

— Ja, det är jag, svarade Palle käckt.

— Nå, hur ska du då göra?

— Jo, jag skall be att få häst och vagn och fyrtio arbetskarlar med spadar och spett, så skall det snart vara gjort.

Kungen gav genast befallning, att Palle skulle få, vad han begärde, och så steg han upp i sin kungliga vagn och tog drottningen och prinsessan med sig, för han var mycket nyfiken att se, hur det skulle gå för ynglingen. I staden hade ett rykte spritts, att det kommit en främling, som kunde skaffa vatten, och därför följde en hel hop folk med, då kungen och Palle Rankom begåvo sig ut genom norra stadsporten. Länge dröjde det inte, förrän de fingo syn på den stora stenen, och nu tillsade Palle arbetarna, att de skulle sätta spadarna i marken och gräva upp den där stenen. Karlarna grävde duktiga tag och togo i med sina spett och bräckjärn.

— Akta er gott folk, sade Palle, för här kommer snart vatten och sprutar på er allihop, om ni står för nära.

Men åskådarna bara skrattade åt honom.

Nu anskaffades kättingar och block, och efter en liten stund lyckades man resa stenen upp. I detsamma sköt en mäktig vattenstråle upp ur marken och sprutade över både kungen och drottningen och en hel del av åskådarna, så att de blevo riktigt duktigt genomvåta, men det var ingen, som var ledsen över det. Åskådarna skreko och hurrade av glädje, ty det var länge sen de hade sett så mycket vatten på en gång.

Nu fick Palle följa med kungen och drottningen upp till slottet, och där fick han fina kläder och en stor penningsumma till belöning.

Palle Rankom hade stått och sett på den fagra prinsessan och blev så förtjust i henne, att han nödvändigt ville stanna kvar i slottet för att vara i hennes närhet, och därför bad han kungen att få stanna i hans tjänst.

— En duktig tjänst har du gjort oss redan, sade kungen, men kanske du kan några flera konster.

— Jo, jag kan springa i kapp med den bäste löparen, som finns vid hovet, sade Palle.

— Ja, det få vi se, sade kungen, och befallde fram den bäste löpare, han hade. Så bestämdes ett mål en mil utanför staden. På givet tecken skulle de ge sig av. Löparen sprang, så fort han någonsin orkade, men Palle stod lugnt kvar.

— Nå, varför springer du inte? sporde kungen.

— Å, jag har inte så bråttom, jag hinner nog ändå, sade Palle, som kände sig lugn och säker, när han hade sina önskeskor på sig. Därefter snurrade han runt tre varv, och vips var han framme vid målet. Där satte han sig ner i lugn och ro och satt och rökte sin pipa, när löparen kom springande andfådd och flämtande. Lika hastigt kom han tillbaka igen, och nu såg kungen, att han var styvare än alla de andra, och gjorde honom till sin förnämste budbärare.

Palle Rankom och prinsessan spatserade ofta i trädgården, och prinsessan tyckte riktigt bra om den käcke vallpojken. En vacker dag tog han sig för att tala med henne om kärlek, men det ville sig inte bättre, än att kungen satt i en berså och hörde, vad Palle sade, och då blev han mycket förbittrad, för han hade lovat sin dotter åt en prins i grannlandet.

Samma dag fick emellertid Palle Rankom tillfälle att göra kungen en ny tjänst. Han gick i trädgården med sin käpp i handen, och då flög plötsligt käppen ifrån honom och rätt upp i luften. Nu visste han, att det låg silver gömt på detta ställe. Genast skickade han bud till kungen, att han hade funnit en skatt, och då man grävde på platsen, hittade man också en hel hop av de vackraste silversaker.

I glädjen häröver förlät kungen Palle, att denne hade talat med prinsessan om kärlek, men han måste lova att aldrig göra så mer. Detta var emellertid mer, än Palle Rankom kunde hålla. Några dagar därefter fick kungen höra, huru hans dotter och herdepojken talade kärvänliga ord sinsemellan. Nu blev han så vred, att han skickade efter bödeln för att låta avrätta Palle på fläcken. Men prinsessan grät och bad för hans liv. Så blev han då benådad men måste lämna slottet, och kungen behöll hans önskeskor och hans märkvärdiga käpp.

Nu hade Palle Rankom kommit riktigt i trångmål. Han begav sig ut på måfå och kom till en stor skog. Här vandrade han omkring hela dagen och lade sig på kvällen, trött och hungrig, att vila under ett stort träd. När han vaknade på morgonen, sken solen, och fåglarna kvittrade, och han kände sig ganska väl till mods. Då han såg närmare efter, fann han, att det träd, under vilket han sovit, var ett fruktträd. Han klättrade upp i trädet och plockade några av dess stora, mörka frukter. Hungrig var han förstås och började genast äta, och frukterna smakade förträffligt, men om en stund märkte han till sin förvåning, att hans näsa hade börjat växa, och när han hade slutat sin måltid, var den en halv aln lång.

Nu blev han riktigt förtvivlad, för han kunde ju omöjligt visa sig för människor sådan, som han nu var. Han strövade emellertid vidare i skogen och kom efter en stund till ett annat träd, som bar ljusa, röda frukter.

De där frukterna, äro säkert inte sämre än de förra, tänkte han och beslöt att smaka på dem också. Han plockade ett par tre av de röda frukterna och började äta. Länge hade han inte ätit, förrän han kände, hur hans näsa började krympa ihop, och när han slutat äta, var näsan alldeles som vanligt.

Nu blev Palle Rankom riktigt glad, för han begrep, att han av de där frukterna kanske skulle ha lika stor nytta som av önskeskorna. Han tog noga reda på stället, där de båda träden växte, och vandrade sedan vidare. När han hade kommit utanför skogen, gick han in i en bondgård och hörde sig för, om han inte kunde få något arbete. Det var slåttertid och mycket att göra, varför bonden var glad att få en extra hjälp. Här stannade nu Palle en månads tid och hjälpte till med höbärgningen och skörden, och därmed hade han förtjänat så mycket pengar, att han kunde bege sig av till huvudstaden igen.

Dessförinnan hämtade han ett duktigt förråd av de där underbara frukterna; både de mörka och de ljusa. Så skaffade han sig ett lösskägg och förklädde sig till en gammal gubbe. I denna förklädnad begav han sig till det kungliga slottet. På vaktens fråga, vad han ville, sade han, att han hade präktiga frukter till salu. Då gick vakten upp till kungen och sade, att därute stod en, som sålde frukter, och kungen kom ned, såg på frukterna och frågade, om han kunde få taga ett par stycken upp med sig för att visa prinsessan.