language: Swedish

FOLKHUMOR

Skämtsagor och historier från olika länder för ung och gammal

Berättade av

ELIAS GRIP

Stockholm, Magn. Bergvalls Förlag, 1916.

INNEHÅLL

Förord. 1. Tattarpojkens underbara äventyr. 2. Köpman Stuut. 3. Han, som skulle prata säcken full. 4. Tumpels äventyr. 5. Prosit! 6. Bonden, som blev underdoktor. 7. Den vandrande soldaten. 8. En lyckad kur. 9. En kruka vett. 10. Den underbara käppen. 11. Fem skilling. 12. Hur bonden fick behålla sin skatt. 13. Sluga Kajsa. 14. Gåvor och gengåvor. 15. De tre systrarna. 16. Bonden och baronen. 17. De två bröderna. 18. Hur den fattige Petter fick behålla slott och prinsessa. 19. De sex stallbröderna. 20. Bonden och guldklumpen. 21. I morgon skall du få mat. 22. Mycken lärdom har gjort dig rasande. 23. Jack med bönstjälken. 24. Dumbom på visit. 25. Liten blir väl stor. 26. Den, som kunde tiga längst. 27. Gårdfarihandlarens dröm. 28. Hur det gick med snålvargen. 29. Jan Glux. 30. Palle Rankom. 31. Tick, tack!

FÖRORD.

Sedan långa tider tillbaka har folket haft glädje åt lustiga historier, kvicka svar och roliga infall. I folksagorna gisslas också på ett skämtsamt sätt särskilt dumhet, snålhet och girighet. Däremot år hjälten ofta en person, som aldrig slår handfallen utan förstår att reda sig i kinkiga lägen. Ej sällan förekomma i de folkliga skämtsagorna anstötliga moment, men sådana har jag här borttagit, vadan boken utan tvekan kan sättas i händerna på barn och ungdom. I den form, vari sagorna hår framläggas, hoppas jag de skola visa sig såsom en underhållande läsning även för äldre, som hava intresse för folkets godmodiga humor och enkla berättarkonst.

Kneippbaden i aug. 1916.

E. G.

TATTARPOJKENS UNDERBARA ÄVENTYR.

Det är inte alla tattare, som bara stryka omkring på vägarna eller laga kastruller och spå i kort. Förr i världen åtminstone fanns det också en och annan, som gick ute på arbete som en vanlig dagkarl. En sådan gick en gång ut i skogen för att hugga ved. Han hade sällskap med två bonddrängar, som voro ute i samma ärende. När de hade arbetat några timmar, satte de sig ned på en stubbe och vilade. Och så började de prata.

— Om vi i dag finge det, som vi mest av allt önskade, vad skulle du då önska? sade den ene drängen till den andre.

— Jo, jag skulle önska, att jag hade ett duktigt fat bräckkorv, när jag kommer hem.

— Och jag, sade den andre, skulle önska, att en präktig ostkaka stode ångande och varm på bordet i stugan, då jag kommer hem.

— Vad skall det tjäna till att önska något? sade tattaren Det går ju i alla fall inte i uppfyllelse. Jag kunde ju lika gärna önska mig ett halvt tjog ungar i stugan, tillade han skrattande.

Så fortsatte de alla tre att arbeta, och när kvällen kom, gingo de hem. Och kan ni tänka er, att när den ene drängen kommer inom dörren till stugan, så får han se ett väldigt fat med bräckkorv på bordet. Utan att de visste det, var det deras önskedag. Och den andre drängen fick sin ostkaka, så nog fingo de att smörja kräset med den kvällen, fast det grämde dem, att de inte önskat sig någonting värdefullare.

Värre var det dock för tattaren. När han kom inom dörren och skulle lägga ifrån sig mössan och matsäcksväskan på en stol, ropade hustrun hans: »Inte där, kära Petro, där ligger ju ett barn.» Han vänder sig om till det andra hörnet — där ligger också ett. Så går han fram till kakelugnsvrån, där ligger också ett litet pyre och stirrar emot honom med ögon som svarta pepparkorn. Vart han vänder sig, ser han små späda barnkräk.

— Vad i all världen vill det här säga? utropade han. Hur många ungar ha vi här egentligen?

— Tio ha vi fått i dag, och två hade vi förut, det blir dussinet jämnt, svarade gumman milt.

Nu begrep Petro, att han hade fått sin dåraktiga önskan uppfylld. Han rev sitt hår och blev alldeles utom sig.

— Hur i all världen skall jag kunna föda en sådan familj? skrek han, det är så gott jag önskar mig själv dit pepparn växer, ända in i trollberget vid världens ände.

I detsamma hördes slamret av vagnshjul och hovar ute på gården. Ett ögonblick därefter rycktes dörren upp, och ett grinande troll kom in, tog Petro i armen, och så bar det av, så det gnistrade om både hjul och hovar. Över åkrar och gården gick färden, och på några minuter var hela ekipaget försvunnet, och det syntes inte röken efter dem.

Nu stod den stackars hustrun ensam med hela barnskaran, men hon fällde inte modet för det. Hon spann och vävde åt folket i byn, och barmhärtiga människor, som visste, hur hon hade det, gåvo henne bra betalt och hjälpte henne på allt sätt och vis, och så kom det sig, att barnen växte upp — det var pojkar för resten allihop — och fingo god vård och allt, vad de behövde. Den yngste hette Kuno, han var pigg och vaken med livliga, svarta ögon och knollrigt hår. Han var allra duktigast att hjälpa mor i hemmet, och gott förstånd hade han. Aldrig hände det, att han blev svarslös eller rådlös, vad som än kom på.

När Kuno var 17 år gammal, frågade han en dag sin mor:

— Hör nu mor, hur kommer det sig, att vi inte ha någon far såsom andra barn?

Då berättade modern, hur det hade gått med deras far, hur han hade blivit bortförd av ett troll, och ingen hade sett till honom sedan den dagen.

— Nå då skall jag draga ut i världen och söka reda på honom, sade Kuno.

Modern sökte avråda honom, men det hjälpte inte. Samma dag gav han sig i väg, och så vandrade han igenom det ena kungariket efter det andra, men ingenstädes träffade han sin far. Så en dag, när han vandrade genom en stor skog, fick han syn på en väldig poppel, vars topp nådde ända upp i himmelen. Där uppe har jag bra utsikt, tänkte Kuno, och så klättrade han upp. När han kom ända upp i toppen, såg han framför sig himmelens port och en stor skara själar, som trängdes därutanför. Nu tog vinden tag i trädet och böjde toppen, så att Kuno kom alldeles in till porten. Då begagnade han tillfället och klappade på.

Genast stack Sankte Per ut huvudet och frågade:

— Vem är det?

— Det är Kuno, tattarens yngste pojke. Jag här letat efter far min jorden runt men är inte människa till att få tag i honom. Snälle Sankt Per, släpp in mig, så får jag se, om han är här.

— Du får lugna dig så länge, sade Sankte Per. Vår Herre är inte hemma för tillfället. Vänta, till dess han kommer!

Men pojken hade inte lust att vänta. Han kastade sin mössa över porten, så att den föll ned därinnanför, och så klappade han på igen.

— Hur är det nu fatt? ropade Sankte Per förargad.

— Jo, min mössa blåste av mig och for över porten, jag kan väl få gå efter den.

— Jag har ju sagt, att du inte får komma in.

— Då skall jag tala om för Vår Herre, när han kommer, att ni behåller annat folks egendom.

Sankte Per var rädd att få bannor, och så släppte han in pojken, sedan denne lovat att gå ut, så snart han hade fått tag i sin mössa.

När pojken väl kommit in i himmelen, gjorde han sig emellertid ingen brådska. Han vandrade omkring på smaragdgröna ängar och vägar, beströdda med guldsand, njöt av blommornas fägring och doft och springbrunnarnas kristallklara vatten. När han gått en stund, fick han på en kulle se ett torn, som skimrade i alla regnbågens färger. Han gick närmare och såg, att det var uppfört av idel ädelstenar. Porten stod öppen, och Kuno gick in. En lång spiraltrappa förde honom upp på en altan, varifrån han hade en underbar utsikt. Han såg inte bara den omgivande trakten av himmelen utan också hela jorden och vad som försiggick på den.

Långt, långt borta såg han sin mors hydda, och se, just nu kom grannen och stal morsgummans enda gris, som hon hade haft så mycken möda att sköta och föda upp. Nu blev Kuno arg och såg sig omkring efter något föremål, som han kunde kasta i skallen på den elake grannen. På golfvet stod en hel hop små pallar. På dem brukade änglarna sitta, då de hyllade Vår Herre och lyssnade till hans röst. Pojken tog nu en pall och slungade i väg den, så mycket han orkade i riktning mot tjuven. Men pallen nådde inte fram på långa vägar. Han försökte med ett par till, men det gick inte. Det får väl vara då, tills jag kommer hem och får tag i dig, din spjuver, men då skall du få betalt för gammal ost och fläsk med, sade Kuno för sig själv.

I sin iver att straffa den tjuvaktige grannen hade pojken så när glömt bort sitt egentliga ärende att söka uppspåra sin far. Härtill hade han nu ett tillfälle, som aldrig skulle återkomma. Med spanande blickar överfor han den vida jorden. Han såg skeppen på havet. Han såg härar, som kämpade med varandra, bönder, som plöjde, adelsjunkrar, som jagade i skogarna. Slutligen varseblev han långt bort vid världens ände ett stort, högt berg och därinne en trollkonung, som var rik och mäktig och hade hundratals tjänare. I ett schakt av detta berg såg han människor, som arbetade i sitt anletes svett för att gräva fram guld åt trollkungen. Han betraktade dessa människor noga och fann bland dem en med svarta ögon och knollrigt hår liksom han själv. Månne det kunde vara hans far?

Som Kuno står där och tittar, blir han plötsligt alldeles bländad av ett sken, som synes honom starkare än solens. Nu kan han ingenting se längre, varken av jord och himmel. Han hör en röst, brusande som ett stort vatten:

— Jordebarn, vad vill du här? sade Vår Herre.

— Jag är en fattig tattarpojke och söker min far, som för många år sedan bortrövades av trollen.

— Gott, du har nyss sett honom. Den svartlockige mannen, som arbetar därnere i schaktet hos trollkungen, är din far, och eftersom du hyser oegennyttig kärlek till honom, så skall du också lyckas befria honom. Men var har du gjort av mina änglapallar?

— Förlåt min överilning, bad Kuno, jag såg en granne, som just gick och stal min mors enda gris, och då ville jag ge honom en ordentlig minnesbeta. Och' så fick jag inte tag i något annat än de här pallarna att kasta.

— Han skall nog få straff i sinom tid, men gå nu ut härifrån, du är ännu icke mogen för himmelriket. Nu vet du, var din fader är att söka, gå åstad!

Nu skyndade sig pojken i väg, fick tag i sin mössa och slank ut genom porten. Med ett kraftigt hopp förflyttade han sig till en av grenarna i toppen på den stora poppeln, som sakta vaggade i aftonbrisen, och en stund därefter var han nere på jorden igen. Han kände sig trött av klättringen och sin himlafärd, men ovanligt glad och lycklig över att veta, var han hade att söka. Som det var för sent att ge sig i väg någonstans den kvällen, lade han sig ned att sova vid foten av poppeln.

Följande morgon vaknade han vid fåglarnas kvitter i dagningen. Nu anträdde han med glatt mod sin vandring. Han hade noga givit akt på riktningen. Vägen var lång, det visste han, men den saken bekymrade honom inte. Litet guldsand ifrån vägarna däruppe i himmelen hade han förtänksamt nog stoppat i fickan, och det räckte mer än väl till hans uppehälle. När han hade vandrat ett helt år, kom han äntligen i närheten av det stora berget vid världens ände, där trollkungen höll hans fader fången nere i ett schakt. På vägen mötte han ett helt regemente soldater.

— Vart skall du ta vägen? frågade de.

— Jag skall till trollberget för att hämta min far.

— Det lönar sig inte att försöka! Vi ha varit där för att hämta vår konungs enda dotter, som blivit bortrövad av trollkungen. Men de ville inte släppa henne, fastän hennes far lovat prinsessan och halva kungariket åt den, som kunde föra henne tillbaka. Utan trollens goda vilja är det blankt omöjligt att komma in i berget. Vi försökte med lock och pock, men det var stört omöjligt. Det är bäst, att du vänder om med detsamma, annars hamnar väl du också därinne.

— Å nej, sade Kuno, har jag haft så mycket möda och besvär för att komma hit, så vänder jag inte om i brådkastet.

— Därmed gick han vidare och kom efter en stund fram till en väldig järnport, som tydligen förde in i berget. Där klappade han oförskräckt på.

Ett grinande troll stack ut huvudet.

— Är trollkungen hemma? frågade Kuno.

— Nej, det är han inte.

— Lämna ut min far i alla fall, för jag vet, att han är här.

— Så dumma är vi inte! ropade trollet med ett hånskratt.

— Nå, jag skall nog hitta på ett sätt att tvinga er, sade pojken, och så tog han fram ur ränseln en spade och började marschera hit och dit framför porten, mäta och göra märken.

Efter en stund tittade portvaktstrollet ut igen och frågade, vad han höll på med.

— Jo, jag håller på att bygga en kyrka, sade Kuno, och den skall stå alldeles utanför porten, så att ni varken kommer ut eller in.

Då blev portvakten rädd; en kyrka det var ju nätt opp det värsta trollen visste. Han skyndade in i berget och kom efter en liten stund tillbaka med Kunos far.

— Här har du gubben, sade han, packa dig nu i väg!

Kuno blev hjärtans glad, när han fick se sin far och tog honom i famnen. I detsamma kom han att tänka på den stackars fångna prinsessan, och så vände han sig om och sade till trollet:

— Så lätt blir ni inte av med mig!

— Vad nu då! skrek trollet. Är du inte nöjd, när du har far din frisk och välbehållen?

— Det är nog gott och väl, svarade pojken, men nu vill jag också ha prinsessan, som ni nyligen rövat hit.

— Begär inte det! Du skall få guld och silver, så mycket du orkar bära, om du bara vill knalla dig i väg.

— Guld och silver kan jag skaffa mig själv, det är prinsessan jag vill ha.

Nu kilade portvakten in och rådgjorde med de andra trollen. Efter en kort stund kom han ut igen och såg betydligt ängslig ut.

— Vänta, tills kungen kommer tillbaka, sade han; vi måste fråga honom först.

— Nej, jag väntar inte ett ögonblick, svarade Kuno, satte spaden i marken och började gräva, så mycket han orkade.

Då blev trollen alldeles hjärtängsliga och trodde, att han hux flux kunde få kyrkan färdig, och så skulle dess klockor ringa och skära i deras öron, och kanske kungen deras inte ens kunde komma in. Någonting dylikt ville trollen inte riskera, och därför kommo de och utlämnade prinsessan, och med glatt mod begåvo de sig nu alla tre på hemvägen.

Men länge dröjde det inte, förrän trollkungen kom tillbaka. Som väl var, kom han en annan väg, så att han inte mötte de båda tattarna och prinsessan. Nu skall jag säga, det blev uppståndelse i trollberget, när kungen kom hem och fick veta, vad som skett.

— Tokstollar är ni allihopa I skrek han i vredesmod. Hur kunde ni tro, att den pojken skulle kunna bygga en kyrka så där i en hast? Han hade ju ingenting att bygga av.

Därefter vände han sig till en löpare och sade:

— Ännu ha de väl inte hunnit utanför mitt område; spring genast i fatt dem och hämta prinsessan tillbaka!

Löparen lade benen på ryggen och hade snart hunnit i fatt de resande.

— Hallå, tattare! ropade han på långt håll, vill ni lämna prinsessan tillbaka!

— Inte till en sådan som du, sade Kuno, med dig kan jag tävla i vad idrott som helst.

— Gott, då ska vi springa i kapp, sade löparen.

I detsamma fick Kuno se en hare bakom en buske och kom på en lycklig idé.

— Det är under min värdighet att tävla med dig, stackars krake, sade han, det lämnar jag åt min yngre bror. Han ligger där vid busken och sover middag; du kan ropa på honom.

Trollet gick bort till busken, och i samma ögonblick rusade haren i väg med långa skutt bort åt skogen. Löparen försökte följa honom men förlorade snart spåret. Om den yngre brodern är en sådan snabblöpare, tänkte han, hurudan skall inte då den äldre vara? Det är inte värt, att jag försöker att mäta mig med honom. Därför vågade han inte mer framställa några anspråk på kungadottern utan vände snopen hem igen.

— Nå, var har du prinsessan? ropade trollkungen, då han kom tillbaka.

— Hon är kvar hos tattarna, svarade löparen och berättade, hur det hade gått.

Du är en fårskalle, det är vad du är! skrek kungen förargad. Inte var det hans bror, det var en hare; pojken hade minsann inte kunnat löpa så bra. Kom hit, min gode klubbsvingare! Skynda genast efter dem och för tillbaka prinsessan, annars slår jag armar och ben av dig.

Klubbsvingaren gav sig genast i väg och upphann snart de flyende.

— Lämna tillbaka prinsessan! ropade han, då han fick se dem.

— Inte åt dig, min gosse lilla, svarade Kuno. Kom hit, så ska vi mäta våra krafter!

— Ja, den som kastar denna tvåcentnersklubba högst upp i luften, har vunnit. Därmed tog han sin klubba och slungade den så högt upp, att den såg ut som en prick i den blå luften. När den föll ned igen, fattade Kuno i handtaget och ropade med full hals:

— Bror, bror, hör på!

— Vem ropar du på? frågade klubbsvingaren.

— Jo, jag ropar på min bror, som är smed där uppe i den andra världen ovan molnen. Jag skall säga åt honom, att när jag slungar upp klubban dit upp, så skall han passa på och behålla den; ett par centner järn kan vara bra för en smed att ha i dessa tider.

När klubbsvingaren hörde detta, gav han genast upp tävlingen och skyndade hem.

Då trollkungen fick höra, hur det hade gått för honom, skickade han ut sin kusk. Denne kom springande med full fart och hann snart upp dem.

— Lämna ifrån er prinsessan! skrek han.

— Det ska vi nog bli två om, sa' pojken. Vad kan du göra för konster?

— Jo, vi kan ju tävla om vem som kan klatscha bäst med piskan.

— Gärna det, sa' Kuno. Låt höra, vad du förmår!

Och kusken klatschade till med sin stora piska, så det lät rakt som ett kanonskott. Sen var det pojkens tur. Då tog han upp en stor duk och lindade omkring; huvudet på sin far, och prinsessan fick en annan ombunden.

— Vad skall det där tjäna till? frågade trollet.

— Jo, när jag klatschar med piskan, sa' pojken, så blir det en sådan knall, att örhinnorna sprängas på alla inom en halvmils omkrets.

— Det var förfärligt, då är det bäst, jag också får en duk om huvudet.

— Ja, det skall du gärna få, sa' pojken, och så virade han om en duk, och det gjorde han så hårt, så att kuskstackaren höll på att kvävas.

— Släpp mig lös, jämrade han sig, så får du behålla prinsessan.

Pojken tog då av honom duken, och kusken måste återvända hem med oförrättat ärende. Trollkungen blev naturligtvis topp tunnor rasande, när han fick höra, hur det hade gått.

— Inte kunde den pojken klatscha med piskan, sade han, nu har du också låtit lura dig. Vem skall jag nu skicka i väg?

I detsamma fick han syn på en, som satt och rörde i brasan med en väldig eldgaffel.

— Skynda dig, min son! ropade han till denne.

Och trollet med eldgaffeln satte i väg, så att det ven efter.

— Hit med prinsessan! skrek han, då han hunnit upp dem, annars skall jag spetsa er på eldgaffeln.

— Lugna dig lite, sa' pojken. Jag skall gärna fäkta med dig, men det skall ske med ordning. Inte är det någon konst att stickas så där utan vidare! Nej, vi ska gå bort till den där häcken och ställa oss en på vardera sidan och söka komma åt varandra. Det blir intressant.

Nå, den sortens fäktning hade trollet inte varit med om förr men hade ingenting emot att försöka.

Pojken tog ett vasst spjut, och så började leken. Trollets tudelade eldgaffel fastnade alltjämt i grenarna och kom inte åt pojken en enda gång. Kunos spjut gled däremot med lätthet genom häcken och tilltygade det arma trollet, så att detta snart uppgav tävlingen och lomade i väg hem. Här fick han ovett av kungen, för att han var så illa dum och försökte stickas med en eldgaffel genom en häck.

Nu skickade kungen sin skräddare, och han ville naturligtvis tävla i sitt yrke.

— Vi ska försöka, vem som kan sy fortast, sade han, och så gingo de in i en stuga i närheten. Men skräddartrollet hade tagit så lång tråd, att han måste hoppa ut genom fönstret för varje styng, och det sinkade honom så, att han förlorade spelet.

Nu fanns det bara en möjlighet för trollen, ty Kuno och hans sällskap var snart utanför trollkungens område. Denne gjorde då ett sista försök och skickade sin svinaherde, och han uppnådde flyktingarna, just då de voro vid gränsen.

— Det är inte din prinsessa! skrek han.

— Vems då?

— Jo, dens, som bäst förstår sig på att vakta svin. Här bredvid ha vi ett stort svinstall. Kan du på en timme driva ut flera svin än jag, så må du behålla prinsessan, annars följer hon med mig tillbaka.

— Det går jag in på, sade Kuno.

— Men hur ska vi skilja de svin, som jag drivit ut, och dem, som du drivit ut.

— Jo, sa' pojken, jag skall köra ut dem, som ha knorr på svansen, och du får köra ut dem, som ha rak svans.

Det var svinaherden med om, och så började de. Kuno körde ut en tjugu, trettio stycken, sedan lade han sig att vila. Men svinaherden gick och letade hela timmen efter raksvansade svin, och så störde han dem allihop, så att de sprungo ut ur stallet.

— Nå, nu ska vi räkna, sa' pojken, vilka som äro talrikast, de med knorr på svansen eller de raksvansade. Då befanns det, att inte ett enda svin hade rak svans, och därmed hade trollet förlorat och måste slokörat återvända hem.

När Kuno och hans följeslagare hade kommit utanför trollens område, begåvo de sig, så fort de kunde, till prinsessans fader. Och ni kan tänka er, att han blev glad över att återse sin kära dotter. Han hade ju förut skickat ett helt regemente soldater efter henne, och när de kommo tillbaka utan att ha henne med, så trodde han, att han aldrig skulle få se henne mer.

Nu ställdes till ett bröllop, som varade i dagarna sju, Tattarpojken fick prinsessan, som han hade räddat, och några år efteråt blev han konung och levde och regerade sedan både länge och väl, tills han slutligen dog och för andra gången blev insläppt i himmelriket.

(Ungern.)

KÖPMAN STUUT.

Det var en gång ett bondfolk, som hade en stor, präktig gård med många åkrar och ängar, men de voro inte lyckliga för det. Ett fattades dem i alla fall, de hade inga barn, som kunde ärva deras rikedomar. De klagade ofta däröver, men det hjälpte inte. Åren gingo, och de blevo gamla, men ingen arvinge kom. Så värst klyftiga voro de inte heller, såsom ni ska få höra.

En gång fingo de en präktig liten tjurkalv, som de båda blevo mycket förtjusta i, och en vacker dag sade bonden till sin hustru:

— Den här kalven vår är så rar och förståndig. Om vi skulle tala vid klockaren; han är ju en lärd man, kanske han kunde lära den att tala, så kunde vi sedan taga upp den till vårt barn, och så hade vi en arvinge.

— Jag vet inte, om det går, sade hustrun, men du kan ju gå upp och tala med klockaren, så få vi höra, vad han säger.

Därmed tar bonden på sig sin bästa rock och går till klockaren och talar om för honom, att han har därhemma den allra raraste lilla tjurkalv, och nu vill han fråga, om inte klockaren kunde lära den kalven att tala, så att den kunde duga att bli deras arvinge med tiden.

Klockaren var en knipslug karl. Han svarade, att det kunde han nog, men det fordrades många och dyrbara böcker.

— Det gör ingenting, sade bonden. Jag skall nog kosta på honom. Här skall jag lämna hundra daler att börja med till att köpa böcker för.

Klockaren stoppade med välbehag pengarna i sin ficka. Samma dag fördes kalven upp till hans gård, och nu skulle undervisningen taga sin början. En vecka efteråt kom bonden åter upp och ville höra, hur det gick för kalven att lära sig något, och så ville han gärna se den också förstås. Men klockaren sade, att det kunde inte gå för sig, ty då skulle kalven börja längta tillbaka alldeles gruvligt och inte kunna lära sig något. Mera böcker behövdes också. Bonden hade just hundra daler på sig, och dem lämnade han genast och gick så hem med glada förhoppningar.

När en vecka hade gått, var bonden där igen. Han var så ivrig att höra efter sin arvinge.

— Nå, kan han säga något än? sporde han ivrigt.

— Ja, det kan han, nu börjar det gå ganska bra.

— Vad säger han då?

— Mö, mö, säger han.

— Du min store tid, så roligt det var! ropade bonden förtjust. Han menar förstås, att han vill ha mjöd. Jag skall gå hem med detsamma och skicka upp litet mjöd.

Mycket riktigt kom det samma dag en hel ankare mjöd till klockargården, och folket där lät sig Väl smaka, men kalven fick mjölk, och det tyckte han för resten allra bäst om.

Åtta dagar efteråt gick det på samma sätt. På bondens fråga, hur det gick för kalven, svarade klockaren att han inte just kunde säga mer än mö, men nu behövde han hundra daler till att köpa flera böcker. Och klockaren fick sina hundra daler och en ny ankare mjöd, men sedan blev bonden borta några veckor. Han tyckte, han hade fått betala bra nog med pengar till böcker, och var rädd, att han måste punga ut med ändå mer, om han kom för ofta.

Klockaren tyckte, att kalven var tillräckligt fet nu, och så slaktade han den. Men om nu bonden kommer och prompt vill se sin kalv, hur skall jag då bära mig åt? tänkte han. Snart hittade han emellertid på råd. Han gick till bondens gård. När han kommit inom dörren och hälsat, sporde han:

— Har inte kalven kommit hem?

— Nej, det har han inte, svarade bonden.

— Det var högst märkvärdigt, tyckte klockaren, han måtte väl aldrig ha sprungit bort.

Och så talade klockaren om, att han hade arbetat med kalven, så att den hade blivit riktigt försigkommen och kunde tala litet av varje, och så hade den sagt, att den ville bra gärna hälsa på sina föräldrar, och det hade klockaren inte haft något emot utan erbjöd sig att följa med. Så hade de givit sig i väg tillsammans, men när de kommo ut på gården, så märkte klockaren, att han hade glömt sin käpp, och så gick han in efter den, och när han kom ut på gården igen, var kalven försvunnen.

Bonden och hans hustru blevo mycket bedrövade, när de fingo höra detta. De hade ju kostat på sin kära kalv så mycket, och nu var den borta, och så stodo de där utan arvinge i alla fall.

Ja, det kunde inte klockaren säga något om. Han lovade att på söndagen lysa på i kyrkan angående den bortlupne arvingen, och så gick han hem igen och åt kalvstek. Klockaren var en man, som följde med sin tid, han höll sig med en veckotidning. En dag fick han där se en notis om en köpman Stuut, bosatt i en stad några mil därifrån. Då kommer han på den tanken, att detta säkert skulle intressera det hederliga bondfolket, som offrat så mycket pengar på sin tjurkalv.

Klockaren stoppar så tidningen i fickan och beger sig ned till bondens gård. Det var på aftonen, och han träffade både bonden och hans hustru hemma. När han hälsat och pratat litet om vädret och skörden, tager han fram tidningen och läser upp, vad som står om köpman Stuut. Därpå tillägger han:

— Tänk, om det skulle vara er tjurkalv!

— Det kan inte vara någon annan, sade bonden, det är jag säker om.

Hustrun instämde.

— Det är bäst, du ger dig i väg och ser, hur det är med honom, sade hon, och så må du taga litet pengar med dig, för det kan nog hända, att han är i behov av sådana, nu då han blivit köpman.

Nästa dag gjorde hon i ordning en stadig matsäck med pannkakor och annat gott, och bonden tog upp pengar ur kistan och fyllde i pungen, och så begav han sig i väg till den stad, som klockaren hade läst om i tidningen.

Sent en kväll kom han fram och tog in i första bästa värdshus. Redan i dagningen var han på benen, och efter åtskilligt letande och frågande fick han reda på det hus, där köpman Stuut bodde. Glad att ha kommit rätt, knackar han på och frågar, om köpmannen är hemma. Pigan svarar, att nog är han hemma men inte uppstigen än. Bonden ber henne då säga sin husbonde, att hans far kommit för att hälsa på.

Efter en liten stund kommer pigan igen med det besked, att köpman Stuuts far hade dött för flera år sedan, hennes husbonde ville inte göra sig besvär att stiga upp för att höra på något tokprat.

Då bad bonden så vackert att få komma in, han kunde ju sitta ned och vänta, och för resten kunde hon visa honom sängkammaren, så skulle han själv gå in och framföra sitt ärende. Pigan tyckte, att bonden såg hygglig och nykter ut, och så släppte hon in honom.

När bonden kom in i sängkammaren och fick syn på den välmående köpmannen, som låg i sängen, utropade han:

— Nå, du har ju blivit en riktig duktig karl i alla fall! Vi ha varit så oroliga för dig, alltsedan den dag du rände din kos. Laga nu, att du kommer upp, så att vi kunna språkas vid riktigt!

Köpmannen trodde, att den främmande karlen var galen, men ansåg det i alla fall bäst att vara foglig, annars kunde man ju inte veta, hur det kunde gå. Därför steg han strax upp och klädde sig. När han var färdig, såg bonden med förvåning och beundran på honom och sade:

— Klockaren var allt en duktig karl, som kunde fostra upp dig så pass. Nu skulle då ingen kunna tro, att det var vår gamla rödbrokiga ko, som födde dig till världen.

Köpmannen bara gapade.

— Vill du inte följa med hem nu?

— Nej, sade köpmannen, som nu var alldeles säker att det var en galning, han hade framför sig, det har jag inte tid till. Jag har affärer och fullt upp att sköta.

— Är det ingenting du särskilt behöver?

— Nej, inget annat än pengar, det behöver ju alltid en köpman.

— Kunde jag inte tro det, sade bonden, du hade ju ingenting att börja med. Men jag har tagit med mig litet, som jag tänker lämna dig.

Därmed drog bonden upp sin välfyllda penningpung. Då köpmannen hörde, att han skulle få pengar, blev han riktigt vänlig och bad bonden stanna kvar såsom hans gäst några dagar.

Så blev det också. Köpman Stuut fick hela penningpåsen så när som på några få slantar, och innan bonden reste, testamenterade han till köpmannen allt, vad han ägde och hade, och lovade att sända honom en summa pengar till, så snart han komme hem.

Med glatt mod reste bonden därefter tillbaka och berättade för sin hustru, att färden hade avlupit lyckligt, och att deras lilla kalv hade blivit en duktig karl.

— Det får du allt lov att tala om för klockaren, sade hustrun, och ge honom en slant till, för att han haft så mycket besvär. Det tyckte bonden inte var mer än rätt och billigt, och så gick han till klockaren och berättade, hur det hade gått, och gav honom hundra daler. Klockaren smålog, strök förnöjd in pengarna och önskade bara, att han hade många sådana lärjungar.

En tid därefter sålde bondfolket sin gård och flyttade till köpman Stuut, och hos honom fingo de leva i lugn och ro till döddagar. Och hjärtans glada voro de båda två, att de till slut fått en arvinge att lämna sina ägodelar till.

(Danmark.)

HAN, SOM SKULLE PRATA SÄCKEN FULL.

Det var en gång en kung, som höll en vildman fången i sitt slott och noggrant bevakade honom. Denne vildman var så vis, att han hade reda på allt, som hände och skedde i världen. När kungen nu var i förlägenhet och inte visste, hur han skulle göra med det ena och det andra, så gick han genast till sin fånge och fick av honom det allra bästa råd.

En dag, när kungen var på jakt, höll hans lille sexårige son på att kasta boll på slottsgården. Därvid råkade bollen fara in genom gallerfönstret i vildmannens fängelse.

— Käre vildman, sade den lille prinsen, giv mig tillbaka min boll!

— Nej, svarade vildmannen, jag har inte kastat ner bollen och tänker inte kasta ut den heller.

Gossen bad honom så vackert han kunde, och till slut sade vildmannen:

—Du skall få tillbaka bollen, om du låser upp fängelsedörren, så att jag kan fly min kos.

— Det skulle jag gärna göra, men det går inte, svarade den lille prinsen, min mor här nyckeln till ditt fängelse i sin ficka och lämnar den inte ifrån sig.

— Gå till henne, sade vildmannen, och säg, att det kittlar i huvudet, och be henne se efter, om du fått något kryp i håret. När hon håller på med det, kan du passa på och ta nyckeln ur hennes ficka.

Gossen gjorde, som vildmannen hade sagt. Drottningen fann inte något kryp och sade till prinsen, att han skulle gå ut på gården och leka igen. Nyckeln hade han i handen, och med den låste han upp fängelset. Vildmannen kom ut och gav honom bollen och ville därpå skyndsamt ge sig till skogs, men prinsen bad honom, att han för all del skulle säga, hur han skulle bära sig åt för att få nyckeln tillbaka i moderns ficka igen.

— Det är inte svårt, sade vildmännen; gör på samma sätt som förut. Säg, att det kliar i huvudet, och be henne reda ut håret, och under tiden smusslar du nyckeln i hennes ficka.

Gossen gjorde så, och allt gick lyckligt och väl, men på kvällen kom konungen hem och skyndade genast till vildmannen för att rådfråga honom i ett viktigt ärende. Då fann han till sin bestörtning, att fängelset var tomt, fastän dörren var stängd.

— Vem har släppt ut vildmannen? ropade han vredgad, sprang till drottningen och förebrådde henne, att hon hade lämnat ifrån sig nyckeln.

— Ingen har fått nyckeln av mig, sade drottningen.

Men i detsamma kom hon att tänka på prinsens beteende, talade om för kungen, hur han hade gjort, och sade:

— Tänk, om han har tagit nyckeln ur fickan på mig!

Prinsen blev genast uppkallad till förhör. Kungen såg så sträng och bister ut, att den lille blev rädd, började gråta och bekände alltsammans.

Nu blev konungen ytterst förbittrad.

— Tänk ett sådant tjuvstreck! utropade han. Fastän han är mitt enda barn, skall han avrättas i morgon utan nåd och förskoning.

Prinsen hade emellertid hört de sista orden, och nu sprang han direkt ut i skogen. Det var sommartid och gott om blåbär och smultron, och vatten fanns i källorna, så att gossen behövde inte lida nöd. Fruktan drev honom framåt, och han skyndade vidare, så fort hans små ben förmådde bära honom. Följande morgon fortsatte han sin vandring, och gick sedan allt längre och längre bort ifrån slottet.

En morgon såg han en stor skepnad mellan träden. Det var vildmannen.

— Var kommer du ifrån, min gosse? frågade denne.

— Jo, jag har måst rymma från slottet, svarade prinsen; det fick jag för att jag hjälpte dig ur fängelset. Min far blev så förbittrad, att han tänkte låta avrätta mig, och hade jag inte rymt min kos, så hade jag nu varit död.

— Jag skall vara dig i fars ställe, sade vildmannen vänligt, tog gossen vid handen och förde honom in i en stor, präktig grotta, där han bodde med två av sina likar. Här hade gossen det bra; han fick rikligt med mat och dryck och på natten en bädd av mjuk mossa. Om dagen kunde han springa omkring i skogen och jaga fåglar och fjärilar, så mycket han ville.

Tio år stannade prinsen där hos vildmannen och växte upp till en stark och fager ungersven. En dag sade vildmannen till honom:

— På andra sidan om denna stora skog bor en mäktig konung. Denne har lovat att giva sin enda dotter åt den, som under fyra dagar förmår att vakta hans hundra harar, så att ingen springer bort. Det vore någonting för dig. Här har du en pipa, och när du blåser i den, så komma hararna springande, om de också vore hundratals mil borta. Och här har du en annan pipa. Om du kommer i nöd och blåser i den pipan, så skall jag ögonblickligen komma och hjälpa dig.

Gossen ville gärna draga ut på detta äventyr. Han tackade vildmannen, stoppade båda piporna i barmen och vandrade i väg i riktning mot konungens slott. När han kom fram, blev han vänligt emottagen, och kungen frågade efter hans ärende.

— Jag vill vakta de hundra hararna, svarade han, och vinna prinsessan.

— Det är ett farligt företag, sade kungen. Du kanske inte vet villkoret. Om det kommer bort så mycket som en enda hare, så är du dödens man.

— Nej, det visste jag inte, sade ynglingen. Men det gör mig detsamma, jag skall nog hålla reda på hararna. Släpp dem allihop; så skall jag valla dem i skogen och föra hem dem i kväll.

Då gick kungen med honom ner på slottsgården, öppnade dörren till stallet, där de förvarades, och vips hoppade alla hararna ut och kilade sin kos med höga skutt, så att de kommo in i skogen, innan den nye herden kommit utanför slottets område.

— Låt dem löpa, sade ynglingen, de längta att få komma ut på bete. Därmed gick han i sakta mak efter dem ut i skogen. När aftonen kom, såg han inte till en enda hare, men han var inte ängslig för det; han satte pipan för munnen och blåste, och genast kommo hararna rusande från alla håll med en sådan fart, som om de haft ett koppel hundar efter sig. Så drev han dem allesamman in i staden och upp till slottet igen, och det fattades inte en enda.

— Vad vill det säga? ropade kungen, när han tittade ut genom slottsfönstret och såg herden komma, med hela skocken lika lugnt, som om de hade varit lamm. Har han gjort det en dag, så kan han nog göra det de andra tre också. Det får inte ske, tänkte han, att den där herdepojken gifter sig med min enda dotter och blir tronföljare, vi få lov att hitta på någon list.

När ynglingen följande dag vaktade sina harar i skogen, skickade kungen prinsessan till honom för att köpa en hare. Hon var klädd som en bondflicka för att inte bliva igenkänd, gick fram till herden och sade:

— Här har du en hel mängd harar, vill du inte sälja en åt mig?

Men ynglingen var inte så dum, han kände igen prinsessan, fastän hon var förklädd och svarade:

— Jag kan inte undvara en enda av dessa harar; det är inte mina utan kungens, och om jag inte för dem hem igen allesamman, så låter han halshugga mig.

— Ack, jag skulle så gärna vilja ha en hare, bad prinsessan, jag måste ha en, det gäller mitt liv. Det märks väl inte, om det saknas en bland så många.

— Jag säljer inte en enda hare, upprepade pojken, men vill du ha en, så kan du förtjäna den. Ge mig en kyss, så får du en hare.

Då tänkte prinsessan Han är ju bara en simpel herdepojke, det är bättre, att du ger honom en kyss nu, när ingen ser det, än att ha honom till man sedan i hela ditt liv.

Så gav hon herden en kyss, och strax blåste han i sin pipa; hararna skockade sig omkring honom, och prinsessan fick välja, vilken hon behagade. Hon tog en, stoppade ner den i sin korg och gick hem, nöjd och belåten.

Herden steg upp på en kulle och höll utkik, och när han såg, att prinsessan hade kommit till skogsbrynet, blåste han i sin pipa, och vips tog haren ett skutt ur korgen och kilade tillbaka till sina kamrater i skogen.

När prinsessan kom till slottet, frågade drottningen, hur det hade gått, och hon svarade:

— I sådant ärende går jag inte ut i skogen igen. Jag måste underhandla med den där människan en lång stund, och när jag äntligen hade fått haren och kommit till skogsbrynet på vägen hem, så hoppar haren ut ur korgen och springer sin väg.

— Hur kunde du vara så dum och stoppa haren i en korg? sade modern förebrående. I morgon skall jag ge mig i väg, och då skall det bli annat av.

Nästa dag klädde drottningen ut sig till bondgumma och gick till herden i skogen.

— God dag, min son! hälsade hon vänligt.

— God dag, lilla mor! svarade herden, och låtsade, som han inte kände igen henne, fastän han genast såg, vem hon var.

— Jag behöver nödvändigt en hare, vill du inte sälja en åt mig?

— Nej, det kan jag inte, då sätter jag mitt eget liv på spel, men vill ni ha en, så kan ni förtjäna en.

— Det var bra, sade drottningen. Jag har ju inte mycket pengar att köpa för. Kan jag förtjäna en, så är det så mycket bättre.

— Det är inte svårt, svarade herden. Slå kullerbytta tre gånger här på gräsmattan, så ska ni få en hare.

— Det var mig en oförskämd en, tänkte drottningen, tänk, om någon människa såge mig slå kullerbyttor! Men här äro vi ju ensamma i skogen, det är bättre att slå kullerbytta än att bli svärmor åt en sådan där slyngel.

Och så slog drottningen tre kullerbyttor, och det såg så lustigt ut, att herden måste skratta, men sedan fick hon också en hare, och den stoppade hon i barmen och svepte om schalen väl. Därpå vände hon om och gick tillbaka in till staden. Herden gick upp på kullen och såg efter henne, och just när hon kom till stadsporten, blåste han i sin pipa. Genast rev haren till med fötterna, så att det gjorde ont, och hon måste släppa taget. Ögonblicket därefter var haren på marken och skyndade tillbaka till skogen med långa skutt.

Konungen och prinsessan stodo på trappan och väntade på drottningen.

— Nå var är haren? ropade båda två med en mun, när drottningen kom in genom porten.

— Det var ett fasligt elände, sade drottningen. Jag lyckades bära den ända till stadsporten, men då jag kom dit, rev han mig och hoppade sin väg.

— Kvinnfolk kan då ingenting uträtta, sade kungen. I morgon är det jag, som går till skogen efter haren. Då ska ni få se, hur en karl bär sig åt.

— Ja, låt oss se det! sade drottningen och prinsessan misstroget, men kungen var inte orolig. Följande morgon klädde han sig i bondblus och skinn byxor och höga stövlar, satte sig på en åsna och red ut i skogen.

— Nu kommer kungen, sade pojken för sig själv och skrattade, honom skall jag allt spela ett duktigt spratt.

När kungen kom fram, där herdegossen var, steg han av åsnan och hälsade:

— God dag, min son!

— God dag, lille far! hälsade herden igen.

— Min son, sade kungen och suckade djupt, jag måste ha en hare, det gäller mitt liv. Du har ju hundra stycken här på bete, vill du inte avstå en åt mig.

— Det gäller mitt liv också, sade herdepojken, om jag tappar bort en enda hare, så mister jag huvudet. Därav kan ni väl förstå, att jag inte säljer någon, men om ni är mycket angelägen, så kan ni förtjäna en.

— Vad skall jag då göra? frågade kungen.

— Jo, kyss svansen på er åsna tre gånger, så ska ni få en hare, vilken ni vill. Kungen hade så när ramlat omkull av pur förskräckelse. En konung kyssa svansen på sin åsna! Tänk, om någon finge höra talas om det! Men vad skulle han göra? Att få en sådan där bängel till svärson och tronföljare vore just inte bättre. En kung måste ju stå vid sitt ord. Åsnan är för övrigt ett renligt djur, tänkte han, och här finns ju, som väl är, ingen människa, som ser oss. Ja, så gick han då bort och kysste åsnan tre gånger på svansen. Därefter fick han sin hare och stoppade den innanför rocken. Så satte han sig upp på sin åsna och red med glatt mod tillbaka till staden.

Herden gick upp på kullen och höll utkik. När han såg, att kungen hade kommit ända fram till slottstrappan, blåste han i sin pipa, så mycket han orkade.

Genast gjorde haren en häftig rörelse, så att knapparna flögo ur -kungens rock, och så hoppade han ner på gården, och innan någon visste ordet av, var han utanför stadsporten och på väg till skogen.

Nu stodo drottningen och prinsessan på trappan och väntade.

— Var det inte det, vi trodde! ropade båda två med en mun, då de sågo, hur haren kilade sin kos.

På aftonen drev herdegossen de hundra hararna åter in på slottsgården, trädde fram för konungen och sade:

— Jag har utfört det förelagda arbetet, giv mig nu prinsessan till hustru!

— Vänta litet, min gosse lilla! sade konungen. Så fort går det inte. Först måste du avlägga ett prov till. Prinsessan skall du få, om du kan prata en säck full. Om tre dagar skall du få försöka. Här på gården hänges säcken upp, och här får du stå och prata inför hela hovet; kan du inte få säcken full, så blir det ingenting av med giftermålet.

Därpå lät kungen hovskräddaren förfärdiga en stor säck; hovsnickarna fingo uppföra en läktare för åhörarna och en talarstol. Framför densamma hängdes säcken upp.

Det var en svår nöt att knäcka för pojken. Han gick tillbaka till skogen, tog fram sin andra pipa och visslade på vildmannen för att fråga honom till råds. Genast kom vildmannen klivande med sjumilasteg och frågade, hur det var fatt.

Pojken talade om, hur det hade gått. Hur han hade vaktat hararna under fyra dagar, och nu hade kungen hittat på ett slags gåta, och den bestod däri, att han skulle prata en säck full.

— Det är inte svårt, sade vildmannen, berätta du bara om de besök, du haft i skogen, medan du höll på att valla hararna, så skall du få se, att säcken snart blir full.

Så kom den stund, som kungen hade utsatt för provets avläggande. Läktarna voro fullsatta, hela hovet och många av de förnämsta borgarna i staden hade infunnit sig. Kungen och drottningen och prinsessan slogo sig ned på gyllene stolar mitt framför talarstolen. Alldeles intill densamma var en stor säck upphängd.

Herdepojken steg med glatt mod upp på sin plats. Först berättade han en saga om troll och jättar. Därefter sade han:

— Nu skall jag berätta något, som verkligen har hänt. Under tre av de dagar, då jag höll på att vakta kungens harar i skogen, fick jag besök. Första dagen förde jag lyckligt och väl hararna tillbaka på kvällen. Andra dagen kom en bondflicka till mig i skogen och ville köpa en hare. Jag kände väl igen henne, det var den unga prinsessan, som sitter här. Jag ville naturligtvis inte sälja någon hare, men då hon var mycket enträgen, sade jag, att hon kunde förtjäna sig en genom att ge mig en kyss. Och då spetsade prinsessan sin lilla röda mun och gav mig en kyss, och så fick hon sin hare, men den lilla haren ville inte stanna kvar i hennes korg utan sprang tillbaka till mig.

Alla de närvarande tittade på den stackars prinsessan, som satt där allra längst fram. Hon blev röd som en pion och höll båda händerna för ansiktet. Modern knuffade henne sakta i sidan och sade:

— Det fick du, för att du var dåligt utklädd; mig kände han säkert inte igen.

Under det drottningen viskade detta, fortsatte herden:

Tredje dagen fick jag också besök. En gammal bondgumma kom med en korg ägg på armen, alldeles som vore hon på väg till torget, men jag kände nog igen henne, det var vår ärevördiga drottning, som sitter där…

— Tänk, att den rysliga människan kände igen mig! mumlade drottningen för sig själv och bleknade, men det skulle bli värre, ty herdepojken fortfor:

Hon ville också köpa en hare kantänka och påstod, att det gällde hennes liv; jag svarade, att jag hade ingen att sälja, men ville hon förtjäna en, så skulle hon göra tre kullerbyttor framför mig i gräset. Och hon slog strax tre kullerbyttor och fick sin hare och stoppade den i barmen, men när hon kom till stadsporten, kände haren en plötslig längtan efter mig, gjorde sig fri och kilade tillbaka.

Nu hördes ett starkt fnittrande uppe på läktaren. Skratt är smittosamt, det spred sig, och snart skrattade allihop, och kungen instämde. Förgäves sökte drottningen protestera och ropade:

— Det är en oförskämd slyngel!

Kungen stötte henne i sidan och viskade:

— Så där går det, när kvinnfolk ska försöka reda sig i en klämma. Mig kände han inte igen, det kan du vara säker på.

Härmed vände han sig till herden och sade:

— Fortsätt, min gosse!

Och herden lät inte säga sig det två gånger. Han fortsatte.

— Sista dagen fick jag också en påhälsning, och den var den roligaste av allihop. Då kom en bonde i storstövlar, skinnbyxor och blus, ridande på en åsna. Det var vår allernådigaste konung. Han ville också förtjäna sig en hare, och jag sade: Om, ni tre gånger ky…

— Stopp! stopp! skrek kungen, så det ekade i slottsmurarna, nu är säcken full! Kom ned, min gosse, här har du min dotter! Därmed fattade han prinsessan vid handen och ledde henne bort till herdegossen.

Nu fick denne taga på sig furstliga kläder, och när han det hade gjort, gick han fram till kungen och drottningen och sade, att han var kungason, och varifrån han härstammade. Och då skall jag säga, det blev stor glädje. Det reddes strax till ett hejdundrande bröllop med glädjefester över hela landet, och det enda, som fattades, var, att jag och du inte kunde vara med.

(Tyskland.)

TUMPELS ÄVENTYR.

1. Kvarnresan.

En fattig gumma hade en enda son, som var dummare, än vad folket är mest, och därför fick han öknamnet Tumpel. Han brukade gå ärenden åt sin mor ibland, fast oftast gjorde han galet och glömde bort, vad han skulle säga. En dag skickade hon honom till kvarnen med en påse säd, som skulle malas. Till mjölnaren skulle han säga: »En halv skäppa i tull, varken mer eller mindre».

Det där hade han svårt att komma ihåg, och därför gick han och sade för sig själv: »Varken mer eller mindre.» På vägen gick han förbi en åker, där en bonde gick och sådde. Bonden hörde, att pojken gick och mumlade: »Varken mer eller mindre», och trodde, att han hade trollkonster för sig och ville fördärva sådden, så att det skulle bliva varken mer eller mindre, än han sått ut. Det påstods nämligen, att Tumpels mor var en häxa, och att ställa till förargelse och elakhet kunde till och med en sådan som Tumpel lära sig, mente bonden. Därför gick han upp på vägen och klådde upp pojken.

— Jag säger bara, såsom mor har lärt mig, skrek pojken.

— Kunde jag inte tro det, sa' bonden och gav honom mera smörj.

— Hur ska jag säga då? jämrade sig pojken.

— Jo, du ska säga så här: »Tusenfallt igen».

Ja, det lovade pojken, och så fick han gå. När han hade gått ett stycke längre fram, kom han till en annan åker. Där hade säden redan spirat upp, men en massa kråkor hade slagit sig ned på åkern och började äta upp säden. Folk hade just kommit dit för att mota bort kråkorna.

När de hörde, att pojken gick och mumlade: »Tusenfallt igen», trodde de förstås, att han önskade dem tusen gånger så många kråkor.

— En sådan spoling! ropade de, och ett par stycken gingo upp och klådde på den stackars Tumpel riktigt ordentligt. Han frågade ödmjukt, vad han skulle säga, och de inpräntade i honom, att han skulle säga: »Åt Hälsingland med hela skocken!» Och det sade han också den ena gången efter den andra, och så fortsatte han sin väg och mumlade det, som han sist hade lärt sig.

Härnäst mötte han ett liktåg, och då sade han högt, så att alla hörde det:

— Åt Hälsingland med hela skocken!

Människorna, som gingo i procession, kunde inte tro annat, än att han menade dem, och de blevo arga förstås över en sådan oförskämdhet. Hela tåget stannade, och så fick Tumpel stryk igen. Han var öm förut och skrek nu med full hals:

— Vad ska jag säga?

— Gud fröjde själen! svarade de och släppte honom lös.

Nu gick han en lång stund och läste på sin läxa: »Gud fröjde själen!» Så mötte han en gumma, som gick och sköt en kärra framför sig, och i den låg en slaktad sugga.

— Gud fröjde själen! sade pojken.

— Vad säger du? skrek gumman. Har du inte det ringaste folkvett? Ser du inte, att det är ett oskäligt kreatur? Oj, oj, oj, såna ungar det finns nu för tiden! Annat fick jag lära mig, när jag var barn.

Pojken frågade vackert, vad han skulle säga, men gumman var så förargad, så hon gitte inte svara. Men Tumpel var envis och ville nödvändigt veta, hur det borde vara, och till slut sade gumman:

— Du kan ju säga så här: »Så dra de i väg med dig, din gamla sugga!»

Tumpel tog av sig mössan och tackade för det goda rådet och fortsatte sedan sin väg, nöjd och belåten med att åtminstone den gången ha sluppit smörj. När han hade vandrat en stund, mötte han en brudskara. Främst gingo två spelmän, som spelade fiol och klarinett, därefter kom brud och brudgum, den förra såg så innerligt rödblommig och frodig ut, och så till sist en hel skara gäster.

När Tumpel kom mitt för brudparet, tog han av sig mössan och sade:

— Så dra de nu i väg med dig, din gamla sugga!

Man kan förstå, vilket spektakel det blev. Bruden hade så när fått slag, så ilsken blev hon. Spelmännen, som voro hetlevrade av sig, kastade undan sina musikinstrument och höggo tag i Tumpel, och nu fick han smörj efter noter, ska jag säga.

Pojken bad så innerligt, att de skulle sluta upp att slå honom och i stället tala om, vad han skulle säga. Till slut tyckte de, det var synd om den stackars Tumpel, och släppte honom med det beskedet: »Du skall säga: 'En likadan glädje i var by!'»

Härmed knogade pojken vidare och kom äntligen fram till kvarnen, men det var inte slut med missödena för det. Kvarnen stod i ljusan låga, och folk höll som bäst på att släcka. Pojken trängde sig fram till mjölnaren och sade:

— Här kommer jag med min påse säd från mor, som skulle malas med många hälsningar om likadan glädje i var by. Mjölnaren trodde, att pojken ville göra narr av eländet och gav honom en ordentlig hurril. Hade han haft tid, så hade han säkert givit Tumpel ett ordentligt kok stryk, men det behövde heller inte den stackarn, så pass mycket som han hade fått förut.

Tumpel måste sålunda återvända till sin mor med oförrättat ärende och klagade över sina motgångar. När modern hörde, vad han hade sagt till mjölnaren, sade hon:

— Tänk, att du inte kunde begripa, att du skulle tagit en hink vatten och öst på elden, såsom de andra gjorde!

— Det skall jag komma ihåg till nästa gång.

Några dagar därefter gick han ned till bäcken, där ett par av granngummorna höllo på att tvätta. De hade gjort upp en bra nog stor eld mellan några stenar för att värma vatten, och där höllo de just på att steka litet fläsk till middagen. När Tumpel såg elden, som slog upp, kom han ihåg moderns ord och gick genast efter en hink vatten, som han öste ut över alltihop.

Jag skall inte närmare beskriva, vad pojken fick, det kan vara nog med att säga, att efter den betan fick han ligga med omslag om ryggen i tre dar.

2. Tumpel försöker sin lycka såsom doktor.

När Tumpel växt upp och blivit litet större, fick han plats såsom dräng hos en doktor. Ibland fick han skjutsa doktorn, då denne skulle ut på sjukbesök. En gång berättade doktorn för honom, hur det förhöll sig med en sjukling, som skickat efter honom. Den sjuke led av svåra magplågor, och då doktorn kom in, kunde han genast säga, vad det var för fel med honom.

— Ni har ätit för mycket bönor, sade doktorn, det hjälper inte att neka.

Den sjuke måste erkänna, att doktorn talat sant, fick sin medicin och blev snart bättre.

— Hur kunde doktorn veta, att han ätit bönor? frågade Tumpel.

— Jo, jag drog en slutsats.

— Vad är det? sporde Tumpel.

— Jo, jag såg en mängd bönskal utanför farstubron, och då kunde jag förstå, att det varit bönkalas där i huset.

Det skall jag komma ihåg, tänkte Tumpel. Någon tid efter kom bud till doktorn, att han skulle komma till en person, som plötsligt blivit sjuk. Doktorn var emellertid ute, och Tumpel var ensam hemma.

Det är så gott, att jag går, tänkte Tumpel, alltid kan jag göra någon nytta. Och så gav han sig i väg till den sjuke, tog på sig en viktig min och kände honom på pulsen.

— Jag känner på er puls, sade han, att ni har ätit för mycket hästkött, jag skall gå hem efter medicin åt er.

Den sjuke förnekade, att han ätit något hästkött, men Tumpel trodde honom inte. Då Tumpel kom hem, var doktorn återkommen, och Tumpel redogjorde nu för vad han tagit sig för, och huru han funnit, att den sjuke ätit hästkött.

— Hästkött! utropade doktorn. Hur i all världen kunde du tro det?

— Jag gjorde, såsom doktorn sade härom dagen, jag drog en slutsats.

— En slutsats, säger du? Hur då?

— Jo, när jag kom in i farstun, märkte jag, att där hängde en sadel; till en sadel hör en häst. Den sjuke hade sålunda ätit en häst eller ett stycke av en.

Vad doktorn sade härom, förmäler inte historien, men säkert är, att detta var både första och sista gången, Tumpel gick på sjukbesök.

3. Tumpel och hans ko.

När Tumpels mor hade dött, ärvde sonen hennes stuga och en liten bit jord, som hörde till. Här fick han arbeta och draga sig fram, så gott han kunde. Ej sällan hände det, att folk, som visste, att han inte var så värst klyftig, drevo skoj med honom eller rent av sökte lura honom.

En dag var han på väg hem och gick och ledde en ko. Han hade gått lång väg och var trött. Ett par drängpojkar, som nyss kommit till orten, fingo syn på honom och beslöto att spela honom ett spratt. Tumpel gick där framåtlutad och halvsov. De båda drängarna smögo sig sakta bakom honom, en av dem löste repet, som var bundet om ena hornet på kon, och lade repet om sin egen hals. Den andre tog kon med sig och gick tillbaka så tyst som möjligt. Tumpel märkte ingenting.

När de kommit till en krök av vägen och kamraten med kon var utom synhåll, gjorde drängen ett ryck i repet.

— Vill du följa med ordentligt! ropade Tumpel.

I detsamma vände han sig om, och hade så när ramlat baklänges av förvåning, då han fick se, att han ledde en karl i repet.

— Vad är du för en? sporde hån. Jag ledde ju nyss en ko.

— Jag har varit en ko, sade drängen, och nu skall du få höra min underbara historia. Jag hade en god och from moder men var en dålig son. En dag kom jag hem från krogen och var full. Min goda moder förebrådde mig, att jag burit mig så illa åt, men jag var vild och ville inte lyssna till hennes förmaningar utan slog henne i stället. Då blev jag förvandlad till en ko. Såsom sådan har jag fått släpa fram mitt liv ända tills nu. Säkert har min goda moder bett för mig, och så har jag i ett nu återfått min mänskliga gestalt, Gud vare lov!

Tumpel trodde förstås, att mannen talade sant, och bad honom till och med om förlåtelse för att han hade behandlat honom såsom ett djur. Och drängen förlät Tumpel och gick sin väg. När han hade kommit ett stycke bort, lade han sig ned vid vägkanten och skrattade, så att han hade kunnat gå åt. Därefter skyndade han sig till sin kamrat, och de sålde kon snarast möjligt och gjorde sig glada dagar på närmaste värdshus.

Någon tid efteråt var det marknad i staden därintill, och Tumpel hade begivit sig dit för att köpa en ny ko. Som han går där, får han syn på sin gamla ko. Han tittade noga på den för att förvissa sig om att det verkligen var hans gamla Gullros, och när han var säker på saken, gick han fram och viskade i örat på kon:

— Har du nu gått och supit dig full igen och blivit förvandlad till en ko? Den här gången skall åtminstone inte jag köpa dig, det kan du vara säker om.

4. Tumpel och hans hustru.

Inte kunde någon tro, att Tumpel skulle kunna gifta sig, men det kunde han ändå. Kaka söker maka, säger ordspråket, och hur det var, fick Tumpel verkligen tag i en änka, som hade ungefär lika mycket förstånd som han. Hon var snäll och skrattade inte åt honom, såsom flickorna hade gjort, som han friat till förut. För att göra en lång historia kort, så gifte de sig och levde i lycka och sämja en lång tid.

En dag skulle Tumpel begiva sig till marknaden och sade till sin hustru:

— Här lämnar jag dig tio daler i förvar, tag väl vara på dem, så att inga tjuvar komma åt dem!