Ja, det kunde han få, sa' Palle och bestämde tillika ett mycket högt pris för sina frukter.
När kungen kom tillbaka, visade han sig mycket angelägen att få köpa de rara frukterna. Det gjorde detsamma, vad de kostade, han ville ha dem allihop. Palle lät inte säga sig detta två gånger, och så snart han fått sin betalning, gav han sig i väg därifrån, det fortaste han kunde.
Nu ställde kungen till en stor middag och lät anrätta de sällsynta frukterna. När maten var färdig, satte sig hela hovet till bords. Överst satt naturligtvis kungen, de andra efter rang och värdighet, men prinsessan, som var yngst, fick sitta längst nere vid bordet.
Sedan de ätit en stund, såg kungen händelsevis på prinsessan och utropade bestört:
— Vad går åt din näsa, som här blivit så lång?
De övriga bordsgästerna började också betrakta varandra, och man fann snart, att de hade lika långa näsor allihop.
— Vad i all världen ska vi nu ta oss till? jämrade sig kungen.
Han lät kungöra över hela sitt land, att den, som kunde finna ett botemedel för de långa näsorna, skulle få halva kungariket till belöning. Och dit strömmade doktorer från alla världens kanter, och alla trodde de sig om att kunna bota de långa näsorna, men ingen lyckades.
När Palle Rankom hörde talas om belöningen, förstod han, att tiden var kommen. Han tog med sig av de röda frukterna och samlade dessutom ihop en hel del andra gräs och örter, köpte sig en läkarbok och begav sig på väg till slottet, förklädd naturligtvis.
Då han kom fram, sade han till kungen:
— Jag har hört talas om att en svår sjukdom härjar här i slottet och har därför kommit för att bota de sjuka. Vad får jag då för mitt besvär?
— Den, som lyckas, här jag lovat halva mitt rike och pengar därtill.
— Det är för litet, sa' Palle. Jag vill ha halva kungariket och pengar och prinsessan därtill.
— Så mycket kan jag inte lova, svarade kungen, men börja nu med kuren, så få vi se sen.
Nu började Palle att koka örter och höll på med det en hel dag, tills prinsessan blev otålig och kom in för att höra, om inte läkemedlet snart bleve färdigt.
— Det dröjer nog en stund ännu, mente Palle, Sedan vände han sig till prinsessan och frågade:
— Vill inte prinsessan gifta sig?
— Jo, det vill jag visst, om jag får den jag vill ha, men vem vill gifta sig med någon av oss, så som vi ser ut?
— Vill du gifta dig med mig, om jag tar bort den långa näsan? sporde
Palle.
Nu kände prinsessan igen Palles röst och ropade:
— Är inte du den gosse, som förr lekte och spatserade med mig här i trädgården.
Nu varken kunde eller ville Palle förställa sig längre utan svarade ja.
Prinsessan blev så glad, att hon tog ett högt skutt, och lovade genast att gifta sig med honom, så snart han tagit bort hennes långa näsa. Sedan skulle han också bota alla de andra, bad hon, men kungen sist av alla.
Palle Rankom kastade nu bort den smörjan; som han först kokat, Och började i stället tillreda sina röda frukter.
När de voro färdiga, bjöd han hela hovet att sätta sig till bords. Överst skulle kungen sitta, de andra efter rang och värdighet, men prinsessan måste sitta längst ned, bestämde Palle. Han hade slagit sitt läkemedel i en skål och räknat ut, att därav blev jämnt två skedblad åt var och en vid bordet, men när han slutligen kom fram till kungen, skulle det inte finnas mera kvar i skålen.
Först gav han prinsessan två skedblad, i det han samtidigt läste ur sin läkarbok:
Likadant gjorde han sedan med de övriga. Så snart kungen fick se prinsessans näsa krympa ihop, blev han så glad, att han kunde nätt och jämnt sitta stilla. Men när doktor Palle kom fram till kungen, var läkemedlet precis slut. Då sade han till kungen:
— Nå, herre kung, är inte mitt arbete värt den lön, som jag begärt? Får jag inte prinsessan med, så tar jag inte bort den långa näsan av kungen.
— Nej, sa' kungen, jag står vid vad jag sagt, men följ med mig in i min skattkammare, så skall du få välja bland dyrbarheterna därinne.
Kungen gick först, och Palle Rankom följde efter. Gossen visste, att hans skor Och käpp förvarades därinne, och när de kommo in i skattkammaren, sade kungen:
— Se här, tag nu ock välj, vad du vill ha!
Pojken gick rakt fram till vrån, där skorna och käppen stodo, och tog dem. Hastigt satte han på sig skorna, höll käppen i handen, rev lösskägget av sig och sade:
— Kanske känner kungen igen mig?
I detsamma snurrade han runt tre varv och var försvunnen. Förut hade han avtalat med prinsessan, så att hon ensam visste, var han dolde sig.
När kungen kom tillbaka in och såg, att prinsessan och hovfolket voro botade och hade näsor som annat folk, sade han till henne:
— Om pojken bara ville komma tillbaka och taga den långa näsan av mig, skulle han gärna få halva riket och dig med på köpet.
Prinsessan svarade:
Han kommer nog, om jag ber honom därom.
Och Palle Rankom kom naturligtvis, och nu var kungen mjuk som vax. Han hade fått nog av sin långa näsa, som gjorde, att han inte kunde visa sig någonstans. Han lovade nu att genast ställa till bröllop, och många var det, som hörde hans kungsord.
Pojken gav honom nu att äta av de röda frukterna, och om en liten stund hade kungens oformliga näsa försvunnit, och han såg ut som förut.
Så fick då Palle Rankom prinsessan och halva riket, och när kungen en tid därefter dog, så blev han kung och regerade med sin kära drottning lycklig och säll i många år, och är han inte död, så lever han väl än i dag.
(Ryssland.)
TICK, TACK!
Två skälmar kommo en dag överens om att spela värdshusvärden i byn ett duktigt spratt. De gingo in i krogrummet, och därvid slog den ene till ett högt skratt och sade:
— Det var underligt, att han inte ville åtaga sig det.
— Ånej, det var inte så märkvärdigt, vem tror du skulle vilja göra det? svarade den andre.
Välden var mycket nyfiken, och när han hörde, vad som yttrats, kunde han inte låta bli att fråga, vad saken gällde.
— Jo, det ät så, att vi träffade nyss en, som ville slå vad med en annan, att han kunde sitta en hel timme framför klockan och slå takt med fingret och säga: Tick, tack! Tick, tack!
— Det var väl ingen konst, sade värden, det kan jag åtaga mig.
Det tror jag inte, sade de båda skälmarna med en mun.
— Ska vi slå vad?
— Topp!
— Vad gäller det?
— En god frukost, föreslog främlingarna.
Värden var ivrig och lät genast servera en smaklig måltid med två flaskor vin.
— Om ni vinner, sade han, så får ni det här till skänks. Vinner jag, så ger ni mig dubbelt betalt.
Det voro främlingarna gärna med om, och så började de äta i godan ro. Värden satte sig framför klockan och började slå takt med fingret och säga: Tick, tack! Tick, tack!
När de hade ätit sig mätta, togo de lugnt knivar, gafflar och skedar, stoppade alltihop i fickorna och sade adjö.
Det göra de naturligtvis bara för att narra mig och vinna vadet, tänkte värden, och därmed satt han kvar framför klockan och pekade med fingret och sade: Tick, tack! Tick, tack!
Efter en liten stund kom hans hustru in och frågade:
— Betalte de där två herrarna sin frukost?
— Tick, tack! sa' värden.
— Vad i all världen, vill det här säga?
— Tick, tack! Tick, tack! blev svaret.
— Är du sjuk, min gubbe lille?
— Tick, tack! Tick, tack!
— Lotta, spring genast till doktorn! Far har visst blivit stollig.
Doktorn bodde inte långt därifrån.
— Hur är det fatt? sporde han, när Lotta kom.
— Jo, husbonde har visst blivit sjuk eller konstig i knoppen. Han ger inte svar på tal utan sitter bara och nickar med huvudet och pekar med fingret Och säger: Tick, tack!
— Det var ett märkvärdigt fall, sade doktorn, tog rocken på sig och gick med.
När han kom ned i värdshuset, satt värden trogen på sin post och sade:
Tick, tack!
Doktorn ville känna honom på pulsen, och han räckte fram vänstra handen.
Pulsen är normal, sa' doktorn, men något galet är det i alla fall. Vi få lov att ha honom i säng.
Det var emellertid lättare sagt än gjort. Doktorn fick lov att ta honom under ena armen och hustrun under den andra, och Lotta sköt på bakifrån.
Tick, tack! Tick tack! mumlade värden och försökte göra sig lös.
I detsamma slog klockan.
— Nu har jag vunnit vadet! ropade värden och slog ihop händerna.
De båda skälmarna voro emellertid försvunna och silversakerna med dem. Och så måste värden gå och lägga sig, för doktorn sade, att hade han kunnat gå in på ett sådant vad, så var det nog något fel med honom.
Han låg också i två dar; jag tror mest, det var en släng av gallfeber han hade, men sen var han kurerad och slog aldrig vad mer.
(Danmark)