Folkungaträdet

Folke Filbyter satt och blundade i solskenet och suckade, men ibland rycktes han till det närvarande av den bullersamma mängden utanför gudahovet.

Ett långt bord hade blivit uppsatt ända fram mot drotthuset, och gudaträlarna hade mycket att sköta. De voro gåvoträlar, som av nit och fri lust skänkt sig åt gudarna för att betjäna dem vid de stora högtiderna, men som annars likt fria män sutto hemma på sin odal. Freys och Odens trälar buro gröna och blå kjortlar, men de, som hade givit sig åt Tor, voro rödklädda och måste alla ha rött hår och skägg. Det tillkom Odens trälar att hopvispa blodet och mjölet och i bagarstugan grädda de svarta blotkakorna, som voro så stora, att de räckte tvärs över bordet. Tors trälar satte fram den gräddstarka mjölken, i vilken folket doppade de styckade bröden, och Freys trälar framburo på spett de stekta galtarna och spädgrisarna. Det fanns också svarta trälar, men de voro benådade tjuvar. Bönderna spottade långa strålar efter dem och kallade dem korpskrämmor, ty de hade ingen annan syssla än att löpa omkring med kvastar och jaga undan korpar och kråkor. Likväl hoppade de feta och blanka fåglarna ända upp på bordet, ty de voro heliga, och vid livsstraff fick ingen såra dem.

Nedstuckna hästar, hundar och hökar sänktes i offerkällan och blevo sedan fastkrokade i de kolade träden. Längre bort stodo bönderna flockvis kring uppsaxade kittlar eller kullkastade svin och oxar, som de höllo i fötterna och hjälpte varann att slakta. Detta gjorde de dock endast för att komma åt det ännu rykande blodet, ty själva offerdjuren stuckos inne i hovet, och de mesta anrättningarna voro tillredda på förhand. Hela den svartbrända lunden fylldes småningom av dödsskrän. På den frusna gräsmarken simmade alla fotspår av blod, och bordet och bänkarna hade märken efter blodiga fingrar.

Sju och tjugu djurkroppar voro nu upphängda i träden, och asfåglarna skyndade sig från bordet och slaktställena för att hugga ut deras ögon. På en gång började då ett allmänt ropande och sjungande, liksom om blodlukten hade försatt de nyss så bistra och trumpna bondeskarorna i vildaste yrsel. Det var dock icke enbart det myckna blodet, som hade en sådan verkan. Det var icke heller därför att marknadsbodarna nu öppnades, eller därför att de pälsklädda köpmännen från Gandvik nu begynte sälja sina sköna trälinnor, som sutto två eller tre bakom varann på samma häst. Några vikingar från de närmsta skeppslagen samlade sig kring de barbenta ryttarinnorna, men kommo sig ännu icke för att överbjuda varann med höga anbud. Det var något annat, som menigheten redan en stund väntat på och som nu hälsades med stormlikt växande bifall. Tre mjödkar, väl ombäddade mot kölden med täcken och granris, blevo nämligen släpade på medar omkring hovet och sedan insatta i olika tjäll, där var och en fick fritt förse sig efter tycke. Allra sist kom en släde, som drogs av kvinnor och av gossar, som ännu icke vuxit till ynglingar. Den var täckt med päll och överst på sätet stod Freys beläte, berövat sina kläder och alldeles naket. Männen rusade fram och höggo och stucko efter guden med sina svärd. De äldsta gummorna ryckte honom slutligen ned på marken och piskade honom med tjocka ris, som hade hanefjädrar på topparna.

—Hur vill du att det skall gro i den trötta och somnade jorden! ropade de och slogo allt ursinnigare med sina ris. Du är gammal och vintrig, Frey, och du måste dö för att kunna uppstå på nytt till ungdom och fruktsamhet!

Harporna spelade, och den nyvalde konungen kom i dörren till hovet. Larmet saktade av, och kvinnorna lade sig ned och lyddes på guden och viskade, att han nu vore död. De begynte därför påkläda honom hans dyrbara kläder till uppståndelsen. Under tiden blevo minnena druckna, först för Oden till seger och välde, sedan för Tor till frihet och mannakraft och slutligen för Frey till grodd och gröda. När bragefullet därefter blev framburet, tömde Blot-Sven hornet i ett enda långt drag och gick fram till Frey, som nu låg på en bår, färdig att bäras tillbaka in i hovet för att uppstå. När han hade blodbestänkt de kringståendes ansikten, händer och kläder, höll han över Frey den heliga kvisten—den sista, som grönskade i tiden.

—Jag hör världskvarnens dån i Nidarfjället, sade han. Sömnlöst mala jättinnorna. Jag hör tidens gång. Stötta vill jag det lutande gudahovet, så långt mina år räcka. Sedan väntar jag er utan ånger, bleka spjutbärerskor. Du har blivit vintrig och gammal, Frey, och du måste dö för att kunna uppstå på nytt till ungdom och fruktsamhet. Likväl funnos tider, då folket icke nöjde sig med att sticka efter ditt beläte med sina svärd utan hellre offrade sina egna konungar. Och nu vänder jag mig till er, svear. Av halvgjort verk blir ingenting att hoppas. Vackla vi i dag, blir sedan snart intet mer freyblot hållet. Där borta i drotthuset sitter Inge, min svåger. Ha ni mod, så hämta honom hit och låt blotbrudarna vässa knivarna.

Han såg väntande från den ena till den andra, men de voro upptagna med att sticka svärden i skidorna, och molnbildningarna på himlen stodo vita och orörliga. Det muntra sorlet, som hade hälsat guden, var bortblåst, och den tillfälliga ysterheten föll som en mask från de svårmodiga ansiktena. Hornen och träbägarna blevo icke fyllda vid mjödkaret, och några kastade bort dem. Anrättningarna lämnades orörda på bordet, och vuxna män satte sig ned till att gråta.

Handeln, som knappt ännu hade begynt, stannade alldeles av vid bodarna. Köpmännen från Gandvik togo sina hästar vid betslet och gömde sig undan med sina sköna trälinnor. Alla vände sig om mot drotthuset liksom i förväntan, att var stund få se Inge spränga ut med sin hird och med det kristna korset högt lyft i handen. Alla kände de, att den gamla tron var död. En förfärlig aning trängde sig in på både kvinnor och män och snörpte ihop deras strupar, så att de varken kunde klaga eller hota, och skuggorna av de kringflaxande asfåglarna gledo över deras huvud. Men ännu var det lugnt och stilla där borta, och hela drotthuset tycktes försänkt i sömn, endast befolkat av tysta löften och eder om en straffande hämndedag.

Den bortglömde enstöringen på höskullen satt hopkrupen, men själva tystnaden kom honom att spritta till. Han slöt åter sina vissna ögonlock för det starka solljuset.

—Du har blivit gammal, Frey, mumlade han till sig själv, halvt högt, halvt i tankar. Du har blivit gammal och vintrig, och du måste dö för att kunna uppstå på nytt till ungdom och fruktsamhet. Det var ord också till dig, du bonde från Folketuna. Jag har plöjt och samlat och fått fiender och hat och smälek, och nu ser jag, att allt ändå bara är en begynnelse. Jag trodde, att det var för min egen skull det skedde och att det var åt mig jag samlade, och så var det för andra. För deras skull var det då jag steg i land bland skären och byggde mitt Folketuna. Så litet har jag vetat, så litet har jag förstått. Jag trodde, att mitt liv var ett mjukt ler i mina händer, och så var jag själv det mjuka leret utan vilja. Jag har sett min egen avkomma, och jag ser den växa på samma sätt och föröka sig i mansålder efter mansålder; och det är tidens längd, som förskräcker mig. Skönare vore det, om människan levde en enda dag, bara en enda, men då med en guds unga hälsa, och om kvällen födde sitt barn och sedan försvunne. Vad hjälper mig nu den låsta kistan där hemma med alla de hopade skatterna? Det har inte legat för mitt huvud, att två upprätta timmerträn, som kallas högsätesstolpar, kunna skänka heder, och jag har tyckt, att min halm har varit god nog åt mig att sova i. Men nu ville jag ha bonader på väggarna och björnhudar på golvet och dukar på borden och hela huset fullt av fidlare och gigare, så att mina söner kunde högmodas och ropa: det är vår far! Ja, nu ville jag det, och nu är det för sent! Med list och sken har jag blivit lockad att gå som oket för vagnen, och jag är hudflängd och trött och ingen tackar mig. Jag ser trädet växa och förgrena sig, och själv är jag bara det fula och klumpiga frö, som först måste ned i mullen.

Han började att sakta vagga fram och åter, och solstrålarna dansade över honom.

—Jag visste ju, att du vid detta laget måste vara en vuxen man, Folke. Men i mina tankar förblev du ändå alltid ett litet spätt barn, som låg och diade tjurhornet. Jag har aldrig riktigt kunnat leva mig in i, hur det till sist verkligen skulle bli att möta dig efter så många år. Jag tror, att det varit bättre, om jag hittat dig vid vägen, utfattig och hungrig, och fått lyfta upp dig framför mig på hästen och rida hem med dig och bädda in dig mellan fällar och sköta dig som förr. Sedan, när du blev mätt och utvilad, skulle vi ha öppnat kistan och slamrat med de många bommarna och låsen. Jag skulle ha radat upp halskedjor och silvertackor och för väl hundrade gången räknat vart mynt i påsarna. Därefter skulle vi gått och räknat trälarna, och jag skulle ha nämnt var och en vid hans öknamn. Du skulle ha fått se, hur välfödda och hur varmt klädda de stodo allesamman. Vi skulle ha gått in i spiltorna och synat hästarna, och den ryktade och silkeslena boskapen skulle du då nog också själv blivit ivrig att få räkna. Till sist skulle vi ha följts åt ut på åkern, så att jag fått taga upp jorden och trycka sönder den mellan fingrarna och visa dig, att det är den luckraste och bästa, som kan finnas. Varför fick det inte bli, som jag helst önskade?

Han fortsatte på det sättet att ömsom plåga och ömsom trösta sig, ibland tyst, ibland högt, oaktat att han redan hörde röster och klingande silversporrar i stallet. Det var ett sorl av ljud och ett larm, som när en vårflod svämmar över.

Han kände igen sina avkomlingar på deras målföre, och det förundrade honom endast att tre ensamma män kunde åstadkomma så mycket buller. Med en betryckt känsla vände han sig inåt skullen. Jarlen kom först uppför stegen, och litet bakom honom stannade Ingemund och Hallsten i sina glimmande hirdrustningar.

—Vad han har blivit vit och gammal! viskade genast Hallsten.

—Du kan lugnt tala, sade jarlen. Vid hans år är hörseln klen. När jag nyss kom hit och ropade efter honom, dröjde det om en god stund, innan jag fick svar. Du känner då igen honom? Är du alldeles viss på din sak?

—Därom kan inte råda minsta tvivel, det är vår far, insköt Ingemund bestämt.

—Kom närmare, barn! Mina sinnen ha blivit svaga, sade Folke Filbyter, fast han gott kände med sig, att han både hörde och såg. Men det hade kommit misstro i hans själ och han ville locka dem att bli mer oförbehållsamma.

Som de nu stodo framför honom alla tre, tyckte han dock, att han sällan sett ståtligare män. Det var fasta och öppna drag. Något glatt och ivrigt i deras later förrådde en önskan att alltid ha mycket att sköta, att vara med om var tävlan och beständigt vinna priset. All den kärnfriska och ofördärvade växtkraften i deras unga ätt, där bondeblodet ännu spände ådrorna, samlades hos dem i en verksamhetslust, som sov gott om natten och aldrig visste av trötthet. Det läste han snart i deras uppsyn.

—Jag trodde, att det var sed också bland hirdmän att hälsa sin far, sade han, då de dröjde.

Hallsten skyndade sig genast fram, omfladdrad av den silverstickade manteln, och böjde ett knä och kysste honom på händerna. Ingemund följde efter honom långsammare och mer betänksamt.

—Och du, Folke? frågade den gamle och räckte ut sin hand.

Jarlen gjorde då som de andra, och innan han fick tid att resa sig, tryckte Folke Filbyter hans huvud till sitt hjärta.

—Har jag då äntligen fått dig tillbaka, Folke! Det blev så långt, så långt att rida på vägarna och söka. Men varför kommer inte nu också lugnet tillbaka till hjärtat? Varför går såret upp igen, så att jag på nytt lider lika mycket som den dagen, då du togs ifrån mig? Det växer och växer en sådan ångest här inne. Och ännu har du inte en enda gång kallat mig far?

Jarlen befriade sig tämligen omilt ur hans omfamning och tog ett steg baklänges.

—Bönderna kunde se oss, far, och det går inte an, sade han, röd om kinderna efter att ha stått nedböjd. Och så talar du alltid för hårt, far. I kungsgården får man lära sig att viska.

—Det lät inte så nyss, då ni kommo. Jag fruktar inte bönderna, barn. Bönderna riva inte ihjäl varann. Jag har föraktat och slagit sönder deras gudar, men aldrig krupit för de mäktiga, och för sådant får man ära, när man blir till åren.

—Och vilka bilder slog du sönder? frågade jarlen.

—Freyjas och Kristmoderns och kanske andra. Jag räknade dem inte.

Ingemund och Hallsten bytte en blick och gjorde flera gånger korstecknet. Jarlen log en smula och klappade den gamle på skuldran.

—Nu skall du förstå oss, far, sade han förläget men med ett försök till förtrolig vänlighet. Vi vilja inte brista i sonlig vördnad och äro inga högfärdiga tokar. Vi äro bara starka och unga och vilja framåt och uppåt i världen. Det är friskt virke i oss, far, och det ha vi dig att tacka för. När har någon förr vid mina år blivit tagen till jarl! Men i vår ställning kan det kallas bättre att vara av okänd börd än att stamma från en gård, som är illa omtalad, särskilt bland de döpta. Jag har lärt Inge att vara noga med frejd och börd. Kyrkan i Skara var min mor och prästerna mina fäder. Det är därför vi bedja dig vara försiktig, så att bönderna och hirden ingenting få veta. I en upprörd tid som nu kunde du annars lätt störta dina egna barn. Vi ha nyss alla tre noga rådgjort härom. Det var mitt mål att taga makten från de envisa bönderna och samla den hos Inges hird och tignarmän. Men de äro breda herrar och hitta de ett fel på mig, kan någon av dem lätt få lust att draga på sig mina handskar.

—Vet du, Folke, när du inte själv påminner mig därom, kommer jag knappt ihåg att du är en högt uppsatt kungstjänare. En sådan syssla står i dåligt rop hos oss bönder. Det är min enda glädje, att du nu är i nöd och behöver mig.

—Du kan bara hjälpa oss på ett sätt, far. Låt gömt vara glömt. Rid hem igen till ditt Folketuna. Våra välsignelser skola följa dig, och vi skola skicka dig spannmål och kläder och allt vad du kan behöva för dina återstående dagar. Någon av oss skall nog också, när det blir lugnare, hälsa på dig i tysthet och se till, att du får det varmt och gott i stugan. Räck oss nu händerna igen och säg, att du är nöjd med oss. Du hör, att vi vilja dig väl, som det anstår söner.

—Jag har inte tiggt er om någonting. Men jag förstår. Det är för min fattigdom och för mina trasiga kläder, som ni mest skämmas. De lukta mjölk, säger du, och jag har inga knäppen eller söljor.

—Världen är som den är, far. Den är grym, isynnerhet när man vill uppåt som vi. Men för oss förblir du ju ändå vår far, och du får inte neka oss att giva dig litet bättre kläder efter ditt stånd. Bestämt och klart säger jag dig dock villkoret. Du måste tiga.

Folke Filbyter fubblade med händerna i höet för att resa sig, och Hallsten erbjöd sig genast att stödja honom, men han sköt honom sakta ifrån sig. När han hade kommit upp, såg han sig en stund villrådigt omkring.

—Jag trodde, sade han slutligen, att Ingemund och Hallsten mindes, att jag var man att rusta dem, när de drogo bort. Ingenting var gott nog åt er, mina barn. Jag unnade er det bästa. Jag kunde ha skänkt er min egen kjortel. Och för din skull, Folke, plöjde och sådde jag, ty gården skulle bli din. Den bar ju både ditt och mitt namn. Där skulle du bo med din avkomma och en gång tömma minnesfullet för ättefadern, som sov i högen under ekarna. Men nu, mina barn, nu ha ni lärt den gamle, hur han skall uppföra sig. Nu vet han, att han inte får taga er vid handen och leda er ned till folket och säga: odalmän, här se ni de återfunna delarna av min egen kropp och själ, här se ni mina söner. I dag är ingen av er lyckligare och högmodigare än jag. Här se ni Folke, som jag talat om och frågat efter vid var grind.—Den gamle vill er inte så illa. Efter ni skämmas över honom, skall han tiga.

—Därför skall du ha tack, far, svarade jarlen, men Folke Filbyter vinkade på honom.

—Kom hit, Folke, kom litet närmare. Jag har något att anförtro dig, Folke. Ännu har jag bara sagt hälften.

—Vill du granska märket i min hand? Börjar du kanske tvivla?

—Nej, du skall känna här på mitt bröst under vadmalen. Böj huvudet litet djupare, när du står så nära din far. Känner du, att jag har en kedja om halsen, och på den hänger en nyckel? Den nyckeln går till stora lås. Jag är rik, Folke. Jag är inte bara den rikaste odalbonden i min lagsaga. Jag har många gånger mer, än människor tro och ana. Jag hade tur, då jag låg i viking, och sedan slog jag mig på att plundra köpmän och andra vägfarare. Tre stora kistor har jag på Folketuna bräddfulla med guld och silver.

Jarlen höll ett ögonblick om den varma nyckeln, och utan att se på den, vände han sig till de andra och sänkte rösten.

—Är hans gård stor?

—Han gav oss ett fullrustat skepp, svarade Hallsten och låtsades upptagen av att spänna på sitt bälte. Jag borde ha tänkt på det nyss, då vi talades vid. Hör nu, far! Det gick ju redan då rykten om, att du inte bara hade gods utan också guld, men inte visste jag att det var så mycket. Och nu har jag en känsla av, att vi äro hårda och otacksamma mot dig. För oss är du och förblir efter i dag vår återfunne far, antingen du sedan är fattig eller rik.

—Hallsten har rätt, sade jarlen och blev växelvis tankspridd och skarpt uppmärksam. Plötsligt kastade han sitt huvud tillbaka och återfick något av samma handlingsfasta och frimodiga trygghet som nyss på tingshögen.—Men vi måste vara ärliga mot varann, far. Jag ryser, när jag hör dig själv tala om dina ogärningar, men nog blir det lättare att skaffa dig anseende, om du har så stora skatter i kistan. Det vore något för Inge just nu, då han behöver ett drygt arbete för att återkomma till makten. Du har blivit misstrogen mot oss. Jag ser det på dig, och det förvånar mig knappt, men vi vilja inte narra till oss dina rikedomar. Du måste bara inse, hur det, som du nu sagt, förändrat allting. Genom stora gåvor till kyrkan kan du också skaffa dig förlåtelse för mycket.

—Kanske borde jag aldrig ha sagt det. Kanske borde jag ha ställt mig fattig och husvill för att så mycket bättre få lära känna er, ty silvertackor och guld behöva ni nog alla. För att hjälpa en kristen konung och hans präster gick jag inte i åkerfåran med kroken. Nyckeln hänger här under skjortan, Folke. Och nu skall jag berätta dig ännu en hemlighet. Där kommer den att förbli, så länge jag finns till.

—Nåväl, far, då skola vi inte längre tänka på Inge. Men när han blir konung igen och vi alla tre få fast mark under fötterna, skola vi med lysande följe rida till din gård och inför hela folket kalla dig vår far. Du vet inte, hur högt jag kommit i Inges gunst och vad allt han vill göra för mig. Han välver till och med planer att äkta mig med någon kvinna av den danska kungaätten. Så högt vill han lyfta Folke Filbyters blod, därför att jag alltid tjänat honom oegennyttigt.

—Och jag, Folke, vad kan jag göra däråt?

—Du kan utbyta dina trasor mot en mer passande klädsel och börja ett annat liv. Det vore litet tacksamt mot Inge att tanklöst förstöra allt genom att lämna ut sig åt hopens åtlöje. Vi behöva tålamod. Det onda, som talats om Folketuna, skall lättare glömmas, om du låter din rikedom lysa. På så sätt kommer den både dig och oss till godo. Då få vi sätta oss hos dig vid dina fötter, utan att någon missaktning vågar smyga sig bakefter oss. Vi ha inte så hårda hjärtan, som det kan tyckas i vår iver. Den vördnad, som vi då öppet kunna visa dig, skall småningom också smitta de andra. Där på din rika gård skall du i den rätta stunden mottaga oss i prakt och heder. Men vi skola inte i dag besinningslöst släpa ned en gammal gubbe från höskullen och säga: svear, här se ni jarlens far!

Folke Filbyter tog några steg framåt, och alla tre skyndade sig vördnadsfullt att hjälpa honom.

—Tack, tack, kära barn, men jag har ännu goda krafter. Jag är inte van att ha tjänares händer under armbågarna. Och tack för att du har talat uppriktigt, Folke. Du, som redan vid unga år blivit en så mäktig man, förstår ju allting mycket bättre än jag. Låt mig nu ännu en gång få trycka dig till mitt bröst, länge, länge. Så här kunde jag stå med dig i timmar och glömma vad jag genomgått, glömma allt omkring mig. Det gör mig inte lycklig, som jag hade väntat, men det känns som ett ögonblicks sömn och vila—en orolig vila, men i alla fall en vila. Ditt hår är så lent att stryka, och när jag håller dig som nu, tycker jag, att du också sover. Jag har bekänt sanningen, Folke. Det var dig, som jag älskade mest. Och nu säger jag er farväl för i dag, mina barn, och önskar, att allt, som ni eftersträva, måtte bli ert. Jag tror, att vi äntligen börja förstå varann. Låt mig nu få fara hem... Aldrig visste jag, att en människa kunde sjunka i ett så djupt elände!

Han sköt dem sakta ifrån sig, men Folke ville icke släppa honom utan följde honom ända till stegen.

—Nej, far, du får inte lämna oss med sådana ord. Här finns bara en räddning, och det är, att du tager kristnan. Också jag förvarar en nyckel under min kåpa, men den leder till ett skrin med oförvanskligare skatter.

Han letade fram silverkorset och höjde det över den gamle.

—Ångra dig och tro.

—Du talar om något omöjligt.

—Bed om styrka.

—Jag kan inte.

Jarlens ögon sköto eld, och han fick röda fläckar på kinderna.

—Jag befaller dig att taga kristnan, man. Det är jarlen, som talar.

—Varför plågar du mig, Folke? Hallsten tog om korset och förde det åt sidan.

—Låt honom vara, jarl. Han har levat efter sitt förstånd, och han är uthållig.

—Hallsten, du har det bästa hjärtat av er tre, viskade Folke Filbyter. Fast jag nyss sade, att jag inte behövde er hjälp, måste jag nu visst bedja er därom, ty det blir svart för ögonen och jag ser inte pinnarna i stegen. Tack, tack, barn. Ni behöva bara böja er litet och stödja under axlarna. Nu är jag nere, men det är bättre, att ni dröja kvar där uppe till dess det blir mörkt. Jag hör, att allmogen ännu är orolig.

Utan att vända sig om och se tillbaka banade han sig väg genom mängden, som ännu stod och stirrade på drotthuset. Han letade sig fram till trälen på hästplatsen. När han kom i sadeln, tryckte han åter järnhatten på huvudet, hälsad av ett par spefulla tillrop, och red sedan bort över heden.

Han gjorde sig ingen brådska utan lät hästen gå trögt och långsamt, som den ville. När kvinnorna vid gårdarna märkte, att han icke mumlade sina vanliga frågor, sågo de på varann och viskade bakom hans rygg:

—Nu kommer han inte mer tillbaka. Nu har han mist sitt hopp. Det var det, som höll honom fast, så att han inte kunde segna, hur mycket han än åldrades.

Stigmännen däremot, som nyss plundrat en köpmansfora och hade grottan fylld med rov, bäddade åt honom på en mjuk tygbal.

—Du läser inte längre i våra händer, sade de. Har du nu äntligen förstått, att den lille, som låg och diade tjurhornet, aldrig mer står att finna på denna jorden?

—Det är, som ni säga, svarade han. Det barnet är försvunnet och förlorat.

—Trösta dig med dina rikedomar och med att vi stigmän hålla dig i heder. För att skrämma köpfolket till att genast kasta sina vapen, säga vi alltid, att du är med oss och står bakom oss på berget och väntar på din andel. När de få höra ditt namn, bli de bleka och spaka, så känd och fruktad börjar du bli överallt i landet som rövare.

Det började redan att knoppas och somra, när han kom hem till Folketuna. Hästen skänkte han till trälen, som hade följt honom, och sedan gick han knappast ens under den vackraste solskensdag mer ut på gårdsvallen. Trälarna visste sina göromål, så att han aldrig behövde tala till dem, och han lät dem till och med sätta storplogen i åkern och styra den.

Hopkrupen och höljd av ohyra satt han i askan, och det grågula håret på vargpälsen, som han hade svept om sig, lossnade fläckvis och föll av. Hans skor voro sönderbrustna, så att bara fötterna stucko ut, men trälarna tänkte icke på att förfärdiga några nya åt honom, efter han aldrig lämnade härden. De sågo honom sitta på samma vis, antingen det var morgon och de kommo med dagvarden eller afton och de bäddade åt sig i halmen. När han flyttade sig, stödde han sig på en käpp, som han själv hade täljt. Han följde noga årstiderna och vädret genom att se på luften över vindögat, och när det blev vinter, blandade sig snöflingorna med röken och smälte till sotigt vatten nere i askan. Det fanns också en sak, som trälarna alltid frågade honom om, och det var tiden. Oupphörligt kommo de till dörren och frågade, ty han hade vant sig att tyda ljusets gång på väggstockarna lika säkert som på en solvisare. Till och med under natten kunde han svara dem. De visste icke, om det berodde därpå, att han lärt sig att iakttaga stjärnornas och månens ställning, eller om han kände timmarna inom sig. Däremot visste han ingenting om dagarnas namn, endast att mer än en mansålder nu måste ha förflutit sedan den dag, då han första gången begynte sitt fredlösa sökande. Ingen mindes heller, hur gammal han var. Själv trodde han, att han var några och nittio år, men trälarna älskade tro, att han var nära hundra.

Kvinnorna gingo ibland fram och svepte bättre om honom, så att han icke skulle frysa, men han mumlade misslynt, att de icke skulle röra honom. Det var alltid han, som vakade över askan under nätterna och rörde i den med sin käpp, så att den icke skulle slockna ut till nästa dag. Om kvällarna, när trälarna sutto och slöjdade vid elden eller framför den öppna dörren, talade de högt med varann utan att tänka på, om han hörde dem eller ej. En afton berättade de, att en oöverskådlig skara av ryttare hade kommit till trakten med märkesmän och pipare och blevo mottagna i gårdarna med gästabud och högtidligheter. De hade hört, att det var konungens jarl, som kom med sina närmaste fränder. Nu gästade de som bäst Ulvungarnas gård för att hämta med sig Ulva, som stod klädd i brudelin.

Nästa morgonen, när hanen begynte flytta sig på bjälken, sade Folke Filbyter:

—Jag hör, att det kommit kungsfolk till trakten, men ser jag er ut att kunna mottaga så högt uppsatta män med passande ståt? Därtill är jag för överårig och trött. Det är bättre att jag besparar mig en sådan oro. Som gammal bonde vet jag, att den dag, då säden mejas, inte är mindre att fägna sig åt än såningsdagen. Fordom var jag vidskeplig, men hur skulle jag kunna frukta att dö? Har jag inte redan dött oräkneliga gånger under mitt långa liv? Har jag inte dött var kväll, när jag somnat och förlorat mig i dunkla förnimmelser och syner? Jag har ingenting kvar av vad jag hade som ung, varken min hud eller mitt gula hår eller mitt sinne. Det, som var min glädje då, är det inte nu. Jag var då en människa, som länge sedan är borta och som skulle sätta sig bredvid mig som en fientlig främling, om hon kom tillbaka. Jag kan inte hysa större fruktan för att vända mig om och gå bort från den människa, som jag är just nu. Därför finner jag med glädje, att det ögonblick nu är inne, då jag bör rista mig i bröstet, som jag vet att männen i min släkt gjort före mig. Hämta hit allt det, som jag behöver, och när blodet är förrunnet och jag har blivit stilla, skola ni sätta mig i högen.

De blevo icke förundrade, ty de hade redan många gånger sport varann, varför han framhärdade att leva. Utan att särskilt brådska, men utan att heller tveka, togo de därför en tennskål och fyllde den med vatten. Den ställde de framför honom på en bänk, som de makade in mellan hans knän, så att den blev stående under bröstet. Bredvid skålen lade de ett handkläde och den stenkniv, som i hans yngre dagar blivit nyttjad vid offring.

Några av kvinnorna gingo bort för att hämta in ängsblommor och friskt hö. De andra hjälpte honom att vika isär skjortan från bröstet, men under det att de redan höllo på med detta ropade en av trälarna:

—Du hinner inte att nu rista dig, husbonde, utan du får skjuta upp ännu en stund. Vi kunna ju ändå inte taga mot sådana döpta herrar med blot. Hornblåsarna höras redan bakom ekarna. Skynda er, kvinnor, att knyta ihop skjortan och täcka över skålen!

Kvinnorna kastade då stenkniven i vattnet och höljde över skålen och flyttade den litet åt sidan. Det var också snar tid, ty kungsmännen redo på i full fart, och vad det led fyllde de hela ängen utanför grinden. Hornblåsarna spelade, och det var så mycket tofsar och kulor på alla betsel, att det såg ut som om en svärm av granna flygfän surrat kring vart hästhuvud.

På en mjölkvit gångare med rött betsel och rödmålade hovar satt Ulva i brudelin, och ett stycke bakom henne bars ett högt träkors med Kristi beläte. Vid stången hängde ett avhugget huvud, och fast det var gult och gapande, kunde vem som helst känna igen, att det var Älg Klubbehövdings. Förskrämda sprungo trälarna om varann och ville bomma dörren, men en av ryttarna var dem i hälarna och tryckte upp den. Nära att falla på sina silversporrar stormade han ända fram till härden, och lockarna dansade om hans glättiga ansikte.

—Ni trälar där, vi äro vänner och inga fiender! ropade han ystert och skrattade. Jag är Hallsten Folkesson! Finns det ingen bland er, som längre känner igen mig? Och här kommer Ingemund, den starke kämpen i Kristo, och här Folke, konungens jarl. Åt sidan för honom, så att ni inte snudda vid hans kläder. Ställ er utefter väggarna med armarna i kors över bröstet! Så stå trälar inför tignarmän. Men hur ha ni vårdat och omhuldat vår far, ni, som han klädde och födde? Här sitter han halvt barfota och i lumpor. Aldrig visste vi, att han hade det så svårt. Kan du förlåta oss, far, att vi dröjt så länge?

Hallstens blå ögon fylldes av tårar, och han letade fram faderns hoptorkade händer under den skabbiga pälsen. Han gjorde våld på sig, och fast det bar honom emot, kysste han dem flera gånger. När jarlen och Ingemund sågo det, böjde de sig också och gjorde som han.

—Vi förstodo inte, att han önskade det annorlunda, svarade trälarna skamsna. Och nyckeln till kistorna har han aldrig släppt ifrån sig, utan den bär han inpå kroppen.

—Då skola ni nu få lära annat, sade jarlen. Nu är Blot-Svens följe innebränt och han själv nedhuggen. Med trehundra ryttare kommer jag från konung Inges hov i Västergötland för att utrota de sista återstoderna av hedendomen i denna trakt. Och hårt ämnar jag slå till. Men jag har också ett annat ärende, som inte mindre ligger mig på hjärtat. Inge har skickat mig med en hedersgåva till er husbonde, som jag hädanefter inför alla högt tänker erkänna som min far. Inge vill för min skull skona honom, fast han håller vid den gamla seden, och gåvan talar bäst för sig. Här kunna ni själva se den. Det är ett tjurhorn, som jag hade hos mig som barn. Det stannade sedan hos bröderna i Skara. De hade hört många hedniska sägner om det, och på undersidan står namnet Månegarm i runor.

—På det hornet känna vi igen dig, sade trälarna och tryckte sig ängsliga och häpna utefter väggarna.

—Nu ställer jag hornet här bredvid dig på bänken, far. Förr hade det simpla fötter av järn, men nu äro de av rött guld. Det är en liknelse om, hur förvandlad jag själv kom tillbaka. Vid var gård ha vi också stannat och berättat, att vi voro på väg hit för att hylla vår far, den rike och mäktige odalbonden på Folketuna, kanske mest berömd för sina vilda dåd i ungdomen, men också omtalad för sin trofasta längtan efter oss barn.

Ingemund började nu också tala. Han slog den gamle krigaraktigt över skuldran, så att hans eget svärd skakade och glimtade vid bältet. Det var ju icke heller längre av trä utan av stål och silver med Inges hökar på skidan.

—Lyft upp huvudet, far, och sluta att sucka. De mörka åren äro nu förlidna. Där ute väntar på gångaren Hallstens brud, din värste oväns dotter. Hon är nu en vuxen och frid kvinna, fast hon ännu ibland får heta liten, därför att hennes syster var så mycket äldre än hon. Du får inte undra på, att hon inte själv vill stiga in under ett tak, där hennes syster fått lida så mycket. Men hon hälsar dig storsint, att hon vill glömma. Och hon, som känner bygden, har hjälpt oss till rätta med mycket, far. Hennes egen goda härkomst känner du, men hon har tillstått, att också Jorgrimme och hans dotter enligt sägnen stammade från väldiga finnkonungar i forntiden. Det är något att tänka på, nu då Inge vill skaffa jarlen ett lysande gifte. Dina avkomlingar äro av hög och ädel börd, Folke Filbyter.

Jarlen nickade bifallande, men han hade blivit tankfull. Den svarta kåpan stack av mot de andras silverglitter och hängde lös om de seniga lemmarna med sitt tjocka och grova tyg utan prydnader, endast till för att värma. Han stödde tummarna i det tarvliga läderbältet, och den hårda strängheten försvann stundvis från ansiktet, men aldrig allvaret.

—Var det här vid väggen han hungrade ihjäl, min första välgörare—för människornas storhets skull! Här kan jag ännu läsa hans anteckningar, om hur han prisar orättvisan och sitt eget öde.

—Han var den sista tiden från sina sinnen, viskade trälarna.

—Nej, han var bättre vid sina sinnen än någon av oss.

—Kanske skulle vi om orättvisan kunna skriva ännu en rad på Folketunas vägg, sade Hallsten, men jarlen hörde honom icke.

—Är det då här jag blev född, sade han, här i denna sotiga och ödsliga sal? Var det där i vrån min mor låg på halmen och dog? Jag tillstår, att allt här inte är som jag väntat. Ibland drömde jag nog om ett soligare och stoltare fädernehem. Jag kunde tänka mig så mycket fagert den tid, då jag ingenting visste. Hur kan inte den drömma, som ingen törs svara, att han bedrar sig. Hur kan han inte just i det ogenomträngliga se allt, vad han önskar: sköldbehängda högsätesstolpar och ädla och lyckliga kvinnor kring en vagga. Ofta föreställde jag mig, att min mor var en stupad hövdings unga husfreyja, som på sin flykt hade gömt mig under en buske i skogen. Jag trodde mig se, hur den barmhärtige predikaren där hittade mig och döpte mig över källan till ett liv i möda. Ett hittebarn, ropade det i mitt bröst, ett barn utan föräldrar, det har endast dig till far, du allsvåldige ovan tiden. Och du skall lära mig att föra ditt baner. Nu har du ödmjukat mig men inte böjt mig, ty framför mig ligger en ljus väg. Och alltjämt går den uppåt.

Han såg sig omkring på de kala väggarna, där dammet gjort spindelvävarna så täta, att de liknade hängande flädermöss, och på golvet, där hönsflocken utan uppehåll sprang runt mellan trälarnas fötter. Men han gjorde sig blind, så att han snart knappt icke såg någonting annat än sin egen lysande framtidsväg, och hans ord blevo allt fler och allt stoltare.

Hallsten var den ende, som hela tiden dröjde bredvid den gamle, och han satte sig hos honom på härdkanten.

—Du skall se på våra vapenskjortor, far, sade han. Det kristna korset är insytt på bröstet. Därifrån strömmar kraft. Lång stund ha vi heller inte tid att stanna hos dig. Blot-Sven har en son, och hedning är han liksom fadern. Han har gömt sig undan här i skogarna, och med honom skola vi hålla slag. Bytet blir vårt, och vi ha löfte om alla hans gårdar. Annars hade vi inte fått tänka på att besöka dig redan i år. Just det, att alla tro, att vi bara kommit för din skull och för mitt bröllop, insöver hedningarna i säkerhet. Du kan inte ana, hur hjärtat slår lätt, när man i allt har medgången på sin sida. Susar en förflugen pil i luften, aldrig träffar den oss utan alltid ovännen. Störtar ett murket träd, så faller det inte över oss utan över våra förföljare. Men varför fortsätta att tala om fiender när alla springa oss till mötes och taga oss i famnen och lova att stå på vår sida! Lyckan är med oss, och henne kan ingen motstå. Du skall glädja dig med oss, far, och sitta här hemma i askan och tänka på din unga ätt. Far, du måste bli den första, som nedkallar välgång över Folkungarna!

—Ja, ve den kvinna eller man, som vill hejda oss! sade jarlen. Far, kläd dig i scharlakan och skaffa dig gigare och trummare i gården, ty en dag kan du få hålla bord för konung Inge.

Hallsten kammade med fingrarna håret ur pannan på den gamle och böjde sig fram och såg honom in i ögonen.

—Den dagen kan komma snart nog, om vi lyckas. Och visst lyckas vi. Ännu har ingen av oss förlorat en strid. Vi skola skicka dig bänkdynor och päll till en himmel, om du lämnar oss något att köpa för. Det har tärt på oss att sätta ryttarna i stånd, och för tillfället ha vi just ingenting kvar. Men nu skall du få ett förtroligt råd om, hur du skall vinna Inges gunst. Börja i tid att skrapa sotet ur taket och att samla nötter, ty Inge tycker om friska nötter. Du kan ju själv gå till nötbuskarna och böja ned grenarna med din käpp och plocka, så får du tiden att gå. Och för var nöt, som du släpper i påsen, skall du tänka på att tusen gånger mer är vart ögonblick värt för dina söner. Vi äro män, som ha bråttom. Vid dina år har en hel lång vinter inte mer att giva än en dag, men du skall glädja dig med oss, far. Bjälkarna ligga lågt i din sal, och jag känner hur jag skrapar sönder hökvingarna, men härnäst får du skänka mig ett par nya. Vi hinna inte nu att kläda av oss vår härbonad. Jag hör att ryttarna börja spela med hornen igen. Det är ett avtalat tecken för att påminna oss att inte stanna för länge.

Folke Filbyter, som tyst hade suttit och hört på sönernas brusande ordflöde, trevade på sitt bröst under vargskinnen.

—Kom hit, Folke, sade han. Du får hjälpa mig. Jag har blivit så lamhänt. Här på bröstet har jag nyckeln. Har du nu hittat den? Du skall gå till den mellersta kistan och plocka fram fat och bägare, så att det blir dukat för så höga gäster efter deras stånd. Finns det något mungott i huset, trälar? Vad är det ni säga? Påstå ni, att det inte här har funnits något mungott att dricka på tio år? Då måste det väl vara så. Sätt då åtminstone fram mjölk och bröd och det, som finns.

Jarlen tog nyckeln och gick bort och öppnade kistan. Det knäppte och gnisslade i låsen, och det dundrade när järnbommarna föllo i marken. Folke Filbyter makade sig på härdkanten åt den sidan, där kistan stod, och hans ögon släppte ej sönerna. Ingemund och Hallsten hjälpte jarlen att hålla i locket. Då det slutligen blev upplyft, häpnade de alla tre.

—Så många hopade skatter väntade jag mig ändå inte, sade jarlen och sänkte rösten till en viskning, men Folke Filbyter skulle i den stunden kunnat höra ett sandkorn falla. Nu syns det, att vi nog kunde få råd att giva Ulvssönerna den botpenning för gamla oförrätter, som de begärde nyss vid bröllopet. Men de äro ju min mors bröder och ha låtit döpa sig och komma att bli oss goda bundsförvanter, om vi äro måna om deras vänskap. Låt oss därför hellre giva dem hela Folketuna, så blir det deras utgård och råkar snart med alla sina mörka händelser i glömska. Visserligen är lagen emot all avyttring av ärvd fädernejord, men jag får tala med Inge. Det blir bäst för oss, och de må gärna giva gården ett nytt namn.

Ingemund lade sig ned på knä för att bättre kunna genomforska innehållet i kistan. Den var fylld med pärlor av bärnsten, karneol, bergkristall, jaspis, guld och silver. Han måste maka dem åt sidan för att komma ned till de stora kärlen på botten. Där hittade han till och med ett beläte av Kristmodern i ett tabernakel av guld. Han svarade jarlen i samma lågmälda ton:

—Jag fruktar, att för vår egen skull få vi ändock taga ett djupt grepp i kistan, när den gamle kommer i högen. Han var ju i alla fall vår far, och det hjälper inte, jarl, vi få bygga en kyrka till försoning för hans minne. Får jag råda, skall den stå där nere på kullen, som getherdarna i min barndom kallade Bjällerbo eller Bjällbo. Där är det redan ihopbragt en mängd sten. Av silvret kunna vi gjuta en präktig bjällra, som skall höras hela milen, när hon beder för hans själ. Det övriga behöva vi sannerligen själva. Hör du, far!—ropade han med muntert höjd stämma och började röra och sila i kistan.—Du är rikare, än vi trodde. Du måste hjälpa oss med underhållet åt ryttarna, och snart behöva vi köpa flera nya hästar. Lyckan mutas inte med tomma händer.

—Så länge jag lever, får ingenting tagas ur kistan, svarade den darrande men ännu djupa stämman från härden. Ingen får knyta upp snörena på myntpåsarna. Höra ni det, ingen!

Jarlen log frimodigt.

—Då tala vi inte mer därom. Du har fått en sådan misstro mot oss, far. Vi äro frispråkiga, men vi brås inte på dig och äro inga rövare. Råkar du höra, vad vi viska om, så må du det gärna. När du dör, far, skola vi timra dig en snäcka, lik ditt forna skepp Menglöd, och sätta dig i högen på gammalt vikingavis. Det skall lära folket, att du varit en stor hövding, fast du aldrig tog kristnan. Vad vi sedan göra för ditt minne blir vår sak. Ännu är du bland oss levande. Här kommer jag nu med silverbägarna och den största skålen. Du kan själv se, att Hallsten låser kistan efter mig. Och här har du nyckeln tillbaka. När Inge kommer, kan du verkligen duka ett riktigt kungabord med allt ditt guld och silver. Det skämmer inte saken, att han får tumma på ditt dyrbaraste fat och spegla sig i det. Lägg du en silvertacka som stöd under var fot på vildsteken. Sådant roar honom. Du skall se, att du lätt kommer överens med honom. Särskilt värderar han ett lätt och behagligt samtal, och du skall berätta gamla jaktminnen och skämta gladeligt. För övrigt behöver du bara höra på oss en stund i början och sedan göra som vi. Men raska på, trälar! Vi måste skynda oss. Vad lider tiden?

—Knappt middags, svarade Folke Filbyter med en blick på väggen och kröp åter ihop under sina vargskinn.

Alla tre åto och drucko med lust och hast av den enkla bondekosten, och flera gånger gick Hallsten ut med en skål eller bägare till sin hungriga och törstiga brud. Hästarna voro framledda och frustade och skrapade utanför tröskeln, men jarlen satt ännu.

—Du har knappt talat med oss, far, sade han och tömde den sista mjölkbägaren. Det är hela tiden vi, som haft ordet, och nu måste vi redan bryta upp. Ingenting har du berättat om dig själv. Vad kunna vi göra för dig nu närmast? Med vad har du fördrivit tiden under hela de långa somrarna, då folket varit ute på markerna?

—Jag har suttit och plockat malen ur pälsen, sade han med ansiktet gömt ända till kinderna innanför varghåret. Malen äter och fräter, men mellan fingrarna blir den bara en nypa guldstoft. Så är det också med en lång smärta. När du smular sönder henne på fingret under dina ögon, måste du fråga: var det denna lilla droppe hjärteblod, var det detta stackars guldstoft av några bedrägliga människodrömmar, som så förtärde dig? Den tid jag låg på havet, försökte jag om aftnarna att segla kapp månstrimman, men alltid gled hon undan på en armslängds avstånd. Varför lärde jag inte av det jag såg?

—Den frågan kommer från oss, far.

—Och då skall jag svara dig, Folke. Småningom har jag lärt, vad en bonde kan lära, och jag har slutat upp att klaga. Nu vill jag följa er till dörren. Det är ett sådant solväder i dag, att det är svårt att inte se ut. Göken ropar i skogen, och getskällorna pingla från markerna, där mina hjordar beständigt växa och föröka sig. Ända hit in hör jag kornsuset, överallt gror det och spirar, på vallen, på stugtaket, till och med de gamla stockarna i väggen börja att mossa sig och grönska. Och själv tycker jag mig känna, hur det skjuter unga kvistar och löv ur min egen hopfallna kropp. Du har blivit gammal och vintrig, Frey, och du måste dö för att kunna uppstå på nytt till ungdom och fruktsamhet.

—Det är i oss du uppstår, far.

—Ni ha vuxit så högt över mig, mina barn, att ni inte längre kunna räcka er så långt i djupet som till mig. Det enda jag begärde av er, kunna ni inte giva mig. Men jag gläds, jag yvs, jag är stolt över min avkomma, och jag önskar er medgång, Folkungar.

Han flyttade fötterna så tungt och långsamt, att Ingemund och Hallsten blevo otåliga och skyndade sig förbi honom, men han fortsatte sin försiktiga gång fram till dörren. Där stannade han i solskenet. Hela gårdsvallen var fylld av ryttare, och Ulva nickade åt honom från sin vita gångare, men stelt och främmande.

—Han går väl inte till ättestupan? frågade jarlen.

—Dit är stigen för hög och brant, svarade trälarna. Nu tänker han nog bara på att så länge som möjligt få se sina söner.

Då hastade också jarlen förbi honom och sprang i sadeln.

—Du skall tro mig, far, ropade han och gjorde ett försök att vända sig om, men hästen var så het, att han knappt kunde hålla den. Har du något att befalla, så säg det frimodigt!

—Över dig befaller jag inte längre, svarade Folke Filbyter och stödde sig mot dörrstolpen. Hjärtats kärlek, mina barn, kunna ni aldrig giva mig, och det var det enda jag begärde.

Han stod kvar och såg, hur de redo bort. Många av husfolket samlades också i dörren, men småningom begynte kvinnorna att lägga i ordning friskt hö under bänken och beströdde det med de allra vänaste ängsblomster. Sedan gingo alla trälarna och trälinnorna ut, på en enda när. Han stannade kvar för att kunna stänga dörren inifrån, som det var bruk vid husblot.

Vägbroarna dånade under hovslagen och Folkungarna voro snart vid det första skogsstråket. Hallsten hade sin brud framför sig i sadeln. Han lekte med hennes fingerguld och höll upp det över henne i solskenet. Allteftersom de tre fränderna kommo ut på fältet igen, stötte de dock hårdare med sporren och fäste blicken ännu skarpare på den nästa skogsranden. Där väntade dem okända händelser och vida trakter att vinna. De redo alla tre i bredd och talade om byte och jordisk lycka.