Folkungaträdet

Fast döden var i huset, tog julstöket ut sin rätt med ett stimmande av röster som över en myr, där flyttfåglarna hålla på att samlas. Sjutton baner blevo uppsatta i salen. Från takbjälkarna hängde kransar med ljus, och väggarna blådrogos med bonader, på vilka Birger Jarls snäckor styrde fram över havets krusningar med korsfanor och spjutbärande manskap.

Allra sist dukades julbordet. Utefter yttersidan uppradades husets dyrgripar och minnen. Där blänkte den bägare, som Snorre Sturlasson hade förärat lagman Eskil, jarlens frände. Ännu fylldes den var julnatt med mjöd för att till den isländska skaldens hågkomst räckas åt den bästa sångaren. Där stod den simpla tennskål, ur vilken Birger Brosa en afton bespisat en landsflyktig och trasig skogsgångare, som sedan blev Norges konung och hette Sverre. Och mellan de enkla, av tiden ofta anfrätta minnesklenoderna glittrade kannor och skrin och guldkronor med pärlor och stenar.

Men nu blev det muntert på gårdsvallen, ty kvinnorna kommo med julbaket. De strödde mjöl i luften för att skänka jorden fruktsamhet och omfamnade träden. När de blevo synliga i dörren, fylldes den vida salen av mjölskyar och kryddlukt. Till och med drottningen hade förkläde och uppkavlade ärmar. På ett bräde bar hon framför sig den solrunda såkakan, som sedan skulle gömmas i kornkätten och vid såningstiden klyvas med plogbladet.—Sol, sol, lys på oss för Guds kärleks skull! sjöng hon och satte såkakan mitterst på bordet, ty den var det heligaste skådebrödet och bakad med mjöd och månbelyst rimfrost till god årsväxt. Men när blev det icke god årsväxt på det rika Bjälbo?

Under tiden byggde de andra kvinnorna hela små tempel av bakverk som voro prov på deras olika skicklighet och ofta hälsades med ihållande bifall av männen. Offergalten, som svearna fordom blotade under dyster sång, svällde rund och degig på sina korta ben, och den sturska och strittande hanen, som Jorgrimmes döttrar tillbådo med pannan mot ljungen, stack upp sina två rödfärgade fjädrar ur en ring av andra mindre bullar, som föreställde hönor och kycklingar. Men under bordet sattes ett fat med mat åt de döda. Allt hade genom åldrarna följt Folkungarna och förändrats med dem och hörde ihop med dem liksom deras kläder. Vandrare och andra främlingar, som i mängd samlades nere vid dörren, hade mycket att se på och fråga om.

Men Jutta var oglad, och hon kände, att konungen icke tog sin blick från henne. Han gick mitt i kvinnoflocken, där han trivdes bäst. De ystra Algotssönerna och andra unga karlar klättrade däremot upp på taket och lade sig kring rököppningen med långa spön för att taga mot julbocken.

Han lät heller icke vänta på sig utan kom snart inlunkande och stångade kvinnorna i knävecken, så att de satte sig med en duns i halmen. Över ögonen hade han en blodfläckad bindel till tecken, att han var blindad liksom hela jorden under midvintermörkret. Men han såg ändå rätt bra genom gapet på den skråpuk, som var bunden över huvudet. Han liknade också snarare ett vilddjur än en bock. Ibland stack en röd hand fram mellan de förfärliga huggtänderna som en tunga och räckte färska gotter åt drottningen eller den, som han annars särskilt ville gynna. Ju drumligare han betedde sig, dess oftare flög det tysta, snabba folkungaleendet utefter bordsraderna, där de äldre redan hade bänkat sig. När han slutligen reste sig på bakbenen och rent ut beskyllde de vackra bagerskorna för de otillbörligaste saker, skrattade den saktmodiga drottningen, så att hon måste torka sig i ögonvrån. Men så tog han ett stångande språng fram mot konungen och öppnade på käftarna och viskade:

—Herre, var på din vakt! De tänka stjäla från dig det käraste du äger.

Valdemar böjde sig över honom.

—Fort, fort, säg ut! Vad menar du?

Lekarens hand kom återigen ut ur gapet, men försiktigt och hastigt.

—Här har du min julgåva. Göm den raskt! På den kan allt bero.

Valdemar kände, att han fick något tungt och kallt mellan fingrarna, och det slamrade, när han stack det under manteln. Han ville fråga något, men bocken rullade utåt golvet, träffad av väl tjugu spön från rököppningen i taket. Där uppe lågo männen och försökte att stöta omkull honom, och så ofta det lyckades, upphävde de ett skri. Det snögade starkt. Ibland måste de resa på sig och skaka av snön, som då föll i stora tappar ned över kvinnorna. Men de voro glada däråt, ty det betydde, att de skulle bli fruktsamma och få många barn.

Till sist blevo männen så heta, att de hissade sig ned för att bättre komma åt bocken. De började att sticka och slå honom med sina spön, så att det svor och vrålade under pälsen.

Valdemar granskade därvid under sin mantel den besynnerliga gåvan och fann, att det var en järnring med stallnycklarna.

Genast, utan att han behövde höra något mer, vaknade en aning hos honom. Men varför kom man då icke öppet och frågade honom, om Jutta fick resa? Därför att man på förhand gissade hans svar och ville föra bort henne i smyg. Nej, det skulle icke få ske. Aldrig hade han funnit henne mer intagande, mer nödvändig att ha i sin närhet än just nu, då han fick upp ögonen för att hon snart kunde vara borta. Med förskräckelse såg han, att kvinnorna togo sina korgar och bräden för att åter begiva sig ut och gå till julbadet. Och dit kunde ändå ingen man få följa dem. Jutta var den sista, som gick. Han sträckte ut handen efter henne. Men för att hastigt giva sin åtbörd en annan mening, vände han sig inåt den larmande salen, där bocken halvt ihjälslagen låg i halmen.

—Håll upp, jag tål inte att se blod! sade han.

—Få vi inte efter gammalt gott bruk piska karlen ur pälsen? undrade männen och sänkte sina spön. Det är ju bara en lekare.

—Trotsa inte mina önskningar alltför mycket, svarade han och hjälpte själv den hopkrupna stackaren på fötterna.

—Den här gången fick jag för mycket, stönade Gistre under sin förklädnad. Men du är god, du har hjärta, herre. Nog är jag en förtappad usling, men för dig kunde jag gå i döden... Du har väl nyckelknippan?

—Jag har.

—Låt inte kvinnorna stanna för länge i badet.

—Vad kan jag göra däråt?

—Husbonden kan, vad han vill.

En sådan oro överföll Valdemar, att han ej längre kunde dölja den, och han hörde icke, hur hårt han själv talade. Han hörde bara ur det orediga sorlet, att herr Svantepolk kom in och ordade om en försvunnen nyckelknippa och om att hästarna måste ha rikligt med foder på julnatten.

Kvinnorna hade emellertid bråttom att hinna över den mörka gårdsvallen och stänga in sig i badstugan. Det var de äldre, som skulle två sig först. De kastade av sig kläderna och klättrade upp på de heta lavarna, under det att de yngre buro fram vattnet. En nästan ogenomtränglig imma fyllde rummet. Där den delade sig, syntes magra ryggar och gropiga halsar—förvissnade somrar, som snabbt höljdes i barmhärtigt töcken. Högt uppe under taket sträckte sig ibland ur skyarna en brun arm efter en kruka, som hade för i natt till och med rymderna befolkats av brinnande och försmäktande osaliga. Det forsade och stänkte, pallar gnisslade mot golvet, upphettade stenar begötos med vatten och fräste, och vid pannmuren sjöd det och dånade. Drottningen satt på en bänk mitt i rummet, och Jutta höll på att häkta upp hennes smycken.

—Mycket kär borde du ännu vara för din herre, efter du är så fager, sade Jutta och lyfte halsbandet över hennes huvud. Jag vet knappast, om jag skall giva priset åt dina axlar eller åt dina händer, som i afton äro så mjuka och vita av mjölet.

—Jag är kanske inte den jag borde vara för honom, svarade drottningen. Men varför går du själv så modlös och hågsjuk, när alla äro glada?

—Syster, sade hon efter att en stund ha stått och flyttat bärnstenspärlorna som kulor på ett radband, jag längtar hem igen till mitt land.

Drottningen smålog vänligt och strök henne om den fuktiga kinden.

—Börjar du också att sörja dig blek för Valdemars skull? Snart finns här visst inte en kvinna, gammal eller ung, som inte sitter och ser efter honom med rödgråtna ögon.

—Och därom talar du så lugnt?

—Så stolt kan du säga. Jag förstår er alla så väl. Och inte kan jag missunna Valdemar något... Jag är törstig, syster. Räck mig ett horn mungått.

Jutta gick bort till karet och fyllde ett horn åt drottningen, men hon drack bara helt litet.

—Ett dåligt skött badöl, sade hon. Det har stått här inne och blivit varmt. Småtärnorna skulle ha lagt is i det. Hjälp mig nu av med skorna, och le mot mig som förr. Du har redan blivit så mycket för Valdemar, att hans glädje skulle vara borta den dag han inte längre hade dig i sin närhet. Var glad däråt.

—Jag vill inte stanna i folkunganästet, jag vill inte.

Drottningen lyfte foten i hennes knä.

—Och jag säger dig, Jutta, att bleve Valdemar lyckligare med dig, skulle jag svälja min skam och avstå min rätt, om kyrkan det tilläte. Så uppriktigt önskar jag honom all timlig lycka. Nu är det omöjligt. Kyrkan tillåter ingen att taga sin hustrussyster. Det medför fredlöshet intill döden och straff i evigheten... Men vänta, Jutta! Vad är det för bultande på dörren? Bommen är väl försatt?

Rop och buller hördes, och det lät som ett handgemäng. Det bultade häftigt och ihållande med något, som klingade som järn.

—Låt upp, låt upp. Jag befaller det! ropade en röst.

Det var Valdemars, men på samma gång hördes hertigens stämma djup och darrande.

—Den man, som bryter sig in i kvinnornas bad, slutar med att också tränga sig väpnad in i kyrkorna. För honom finns inte sed och helgd. Det är inte längre min broder, som står framför mig. Det är en vettvilling.

—Inte så strängt, hertig, medlade herr Svantepolks mjuka flöjtröst. En förälskad blir alltid en vettvilling inför den kloka och kalla. Och du, Valdemar, tro mig! När jungfrun väl är i kloster, skall lyckans sångfågel bygga bo i era hjärtan. Nunnedoket, det är kärlekens bästa brudelin.

—Ni ämna föra bort jungfrun, medan hon låtsas att taga julbadet, ropade Valdemar med larmande vrede. Ni tro mig blindare än jag är. Jag vet allt. Kanske håller hon där inne på att kläda sig till färden. Eller har hon redan smugit sig ut? Så sant jag lever, hon skall stanna! Låt upp, kvinnor, låt upp!

Nyckelknippan dundrade på dörren, och de solstungna trästyckena begynte att falla sönder. Först var det bara ett, som gav efter, sedan ännu ett. Men slutligen blev hålet så stort, att han kunde sticka in huvudet i den vitimmiga badstugan och räcka sig ned till bommen. De andra männen—några av dem hade förglömt sig ända till att draga sina svärd—vände sig bort för att icke fläcka sin heder med att ha stirrat in i kvinnornas bad. Uppe på lavarna gömde sig de förvissnade somrarna i sina skyar, och suset från pannmuren överröstades av gummornas rop och förbannelser.

Valdemar såg ingenting annat än Jutta. Han gick rakt fram till henne och grep henne så besinningslöst om handloven, att hon snyftade till. Utan förklaringar ryckte han henne med sig och ledde henne till salen och ända upp i högsätet. Hon satt hopsjunken och med händerna knäppta. Fast drottningen snart kom och satte sig på andra sidan om Valdemar, kände hon sig lika ensam.

—Arma Jutta, vart har du kommit, är det till onda andar? tänkte hon och sköt ifrån sig det första fatet, ty det var rågat med något, som såg ut som avhuggna händer med bortbrutna naglar. Det var björnramar. Men hon hade aldrig förr sett en sådan rätt, och hennes skygga blick följde fatet, där det gungade fram utefter folkungabänken. De rödhåriga togo ymnigt för sig av vart fat, men de svarthåriga glömde oftast att äta för att viska och skryta eller göra upp listiga köp och byten. Alla tyckte om pälsverk och scharlakansmantlar, och de sutto där som lapphövdingar och lappkvinnor i en jättelik kåta. Den likheten hade de ännu med Ingrid Ulva. Deras ögon runno i den stickande röken, pannguldet glimmade, och ögonvitorna och det snabba leendet blänkte ännu vitare i de sotiga ansiktena. Småningom föll sotet som en mörk snö också över dyrbarheterna på bordet.

Men nu blev fullet inburet, och tjugu harpor begynte spela. Harpbruset fyllde salen och alla hjärtan. De onda blevo goda, de svaga starka, och ingen tänkte längre på att viska med grannen. Gistre Härjanson, som hade befriat sig från sin bockhamn, steg fram till härdkanten, storväxt, blek, aldrig älskad, alltid fruktad. Åhörarna lyddes icke på honom för att skratta, som omkring andra lekare, utan för att rysa. Dockorna, som han bar i snöret över bröstet, trädde han upp på fingrarna, och sjungande lät han dem så tala till varann. Djävulsdockan och den blodiga mördardockan räckte varann genast handen, men där funnos inga ängelsdockor och inga skyddshelgon utom Sankta Gertrud, som kom för att hämta de döda till sin dystra boning. Leken föreställde en strid mellan djävulsdockan och en ung gosse, som ovetande råkat bada sig i en helig källa och därför blev dömd att dräpas.

Slutligen tystnade både Gistre och harporna, och han vände sig mot högsätet.

—Har jag lekt till ditt behag, herre, sade han, så låt mig nu få min sångarlön ur Snorre Sturlassons bägare.

Valdemar hängde nyckelknippan på bänkstolpen och föll i tankar.

—Förunderligt, förunderligt! mumlade han. Allt vad ni lekare sjunga om, allt som rör oss till medlidande, allt som människorna strida om, det är människofunder. Om de med ens strökes bort, då hade du ingenting att sjunga om. Då hade vi ingenting att gråta över. Då bodde vi i paradiset, lekare.

—Kanske, herre.

Var sena darrade i den hand, som Valdemar hade lagt på bänkknappen. Det var som hade femtio år plötsligt ilat förbi över taköppningen och kastat sin aska på hans ansikte i förtidiga veck och fåror. Han satt böjd som en gammal man.

—Då bodde vi i paradiset, upprepade han trött, men på samma gång ljungade det till ur ögonen, så att han liknade sin fader jarlen. I afton får du inte sångarpriset. Människorna kalla en källa helig, och därför måste en gosse dö... Med människofunder sarga vi varann. Men när sågo ni en Folkunge efterskänka något, som han åtrådde? Res dig upp, hertig, nu är det till dig jag talar! Fortare, litet ödmjukare! Böj på huvudet, karl! Du står inför din äldre broder, din herre. Ännu mer! Nå, svara mig nu, du som är mångkunnig: hur stort värde sätter du på människofunder?

Hertigen hade rest sig och flyttade på ljuset för att bättre kunna se brodern. Han betraktade honom stelt och drog kappan en smula om sig.

—Hur vill du, att människorna skola kunna bygga sin värld annat än av människofunder? Till och med de evigaste sanningar måste från deras mun låta som människofunder.

Valdemars blick irrade över honom utan ro.

—Så får jag också taga hjälpen från människofunder. Än ligger järnet från Stålberget onyttjat kvar på kyrkvallen. Broder, än kan jag låta smida två fjättrar.

—Också jag kan det... älskade broder.

—Harporna! För all barmhärtighets skull, harporna! ropade de svarthåriga Folkungarna, och guldsöljorna ringde mot bordskanten.

Då brusade åter harpspelet, och över facklorna och den flammande härden tindrade stjärnorna. Småtärnorna stodo vid dörren hand i hand i en lång rad, nyfikna att övertyga sig om, hur det såg ut där ute i julnatten. Några menade sig tydligt se, att de döda redan hade lyft på gravstenarna och tänt mässljusen innanför kyrkfönstren. De tänkte på alla, som de själva förr i livet haft bekantskap med, leksystrar, som de hade trivts med, ungersvenner, som de hade fått fästegåvor av, och många gamla, som de aldrig hade gjort annat än förtret. Stundvis tyckte de, att de döda stodo mitt ibland dem, ännu mer levande än de levande, bara oändligt mycket förnämare och vackrare och med ett vitt sken omkring sig. Men nästa stund mindes de dem, som de hade sett dem den sista gången, märkta av förgängelsen, och de kommo ihåg, att snart skulle andra småtärnor stå och tänka på dem själva på samma sätt. Och så skulle det gå år efter år, ända till dess ingen längre visste, att de hade funnits till. De släppte varandras händer och smögo sig in igen utmed väggbonaderna.

De sista nätternas av julbestyr fyllda vaka gjorde dock småningom sin verkan. Det var vid pass två hundra människor i salen, men till sist sutto alla askgrå och tysta. Ingen visste riktigt om han halvsov eller var vaken. Fast det ännu var långt till ottesången, vågade ingen bli ensam. Icke ens Magnus fann sin vanliga trevnad i det öde härbärget utan stannade hellre vid det orörda hornet.

Valdemar forskade grubblande i stjärnorna över elden, och hans ögon upplystes av en klar fjärrsynthet, så att han såg ända ned till Rom, där den helige fadren låg försänkt i bön. Var han stannade, träffade han människor, som plågade och plågades och som svarade honom att de icke förtjänade bättre. På galgbackarna flydde häxkarlar och besvärjare med händerna över hatten, för att den icke skulle blåsa ifrån dem. I borgstugorna stodo rövade kvinnor och kokade gift åt sina herrar. Men framför vart kors vid vägen knäböjde riddare och munkar och tiggare och spetälska och snyftade: Du, som led för oss, arma plågade människor, giv oss friden, friden!—Och då klättrade som på hån benrangel ur groparna på kyrkogården och satte sig att rida på klockorna. För vart timslag under deras knogar blev det rörelse och förskräckelse bland brynjorna och trasorna. Och de sovande sprutto upp från sänghalmen och stammade: Inte så fort med timmarna, inte så brått mot det oundvikliga! Är då detta friden, som vi bedja om?—Liklukten och rökelsen voro nära att kväva honom, och han snubblade in i benhus, där djävlarna höllo på att slita upp de förtappades bröst och rycka ut de inälvor, som tillhörde dem. De hade grå trynen och liknade ödlor, där de tuggade på hjärtan och njurar, som redan i livet varit förruttnade och nu fyllde dem med ett sådant välbehag, att deras ryggar gingo i vågor. Och han såg sin egen kropp ligga avklädd och blå under deras klor.

Hans mantelsnibb hade stramande fastnat om bänkstolpen, som ville en osynlig makt draga ned honom ur högsätet. Ord, som annars sällan brukade trivas på hans tunga, växte fram naturligt och sakta, och han knäppte händerna och viskade:

—Kristus min frälsare, varför slår du mig med en sådan fasa?

Annandag jul, staffansdagen, skulle hästarna svettridas, innan man slog åder och lät deras blod spruta som i hästgudens tid. Valdemar stod med nyckelknippan i stalldörren bredvid bänken med knivarna och räknade misstänksamt de återvändande springarna. Vitrimmade som träden kommo de i backen, och de långa skuggorna av deras ben ringlade utefter vägen. Det var det friskaste och rosigaste morgonväder, och djur och människor andades lätt och blevo glada.

På en sådan morgon måste det bli en vild ritt. Valdemar hade räknat två och sextio hästar, då de släpptes ut, men han märkte, att det icke nu på långt när var så många i den återvändande flocken. Han kastade ifrån sig den hindrande manteln på golvet framför spiltorna och skyndade upp mot svalgången, där Folkungarna stodo i sina pälsar. Han såg, att Jutta icke längre var kvar bland dem och att också hertigen och herr Svantepolk och flera av de danska småtärnorna voro försvunna. Då han frågade därom, begynte Folkungarna att huttra och stampa och ingen visste besked. Med växande oro ilade han genom tomma sovstugor och härbärgen och ropade utan att få svar.

Slutligen sprang han ut på fältet, där några stallsvenner ännu tumlade sina hästar, men det dröjde innan han kunde hinna upp den närmaste. Det var den unge Tyrgils Knutsson, som aldrig kunde lockas till en lögn, och han bekände, att en frusadel under natten hade blivit bortburen och gömd i ett dike. Valdemar lät honom sitta av och svingade sig upp i hans ställe med foten i stiglädret. Han förstod, att hertigen med list hade begagnat den stund, då alla hästarna voro ute. Men han såg sig villrådig omkring, ty bland så många hovspår i snön var det fåfängt att leta de rätta. Skogen brukade ju dock vara flyktingars första gömsle, och därför lät han den svettiga och yra hästen sträcka ut åt det hållet.

Han hade heller icke misstagit sig. Snart begynte hästen att vädra sina stallkamrater och förde honom till ett mycket upptrampat ställe. Det var för honom ingen obekant stig, ty den ledde till vallkullans lada. När han red in på gläntan fick han se, att där hade flyktingarna stannat för ett ögonblick. Det var elva ryttare, och alla sutto till häst, men frusadeln var tom.

Valdemar drog sitt korta svärd och högg blint in på herr Svantepolk. Det gnistrade och skrällde. Herr Svantepolk sänkte slutligen sitt vapen, medan hans häst strök baklänges och satte sig på hasorna.

—Vid helgonens namn, är det du, Valdemar? Nu har du en annan klang i ditt järn än sist vid dysten. Visste jag inte, att också detta under skulle ske med dig!

Valdemar steg av och ryckte upp dörren till ladan. Gistre Härjanson stod hopkrupen i ena vrån som en svart skugga, men Yrsa-lill höll på att leta fram under höet alla de kungliga gåvorna, alla halsband och guldsömmade kjolar. Hon visade dem för Jutta, som satt på kubben.

—Av vem har du fått all den härligheten, vallkulla? frågade Jutta föraktfullt och låtsades först icke märka Valdemar.

Yrsa-lill förundrades.

—Av honom. Av vem annars? svarade hon utan begrepp om blygsel och pekade långsamt och sökande på Valdemar.

—Jag ville själv se det för att kunna tro, viskade Jutta bittert och vände sig från henne. Ingen kan nu förmå mig att vända om. Jag tackar dig, Magnus, för att du visade mig hit, fast tiden var knapp. Låt oss nu fortsätta vår färd.

När Valdemar såg henne i sin närhet, som hon satt där rödnupen av kölden, bröt glädjen fram genom vreden. Fast han varken hade brynja eller huva, glittrade det om honom som från de blankaste stålringar. Hon undvek hans blick, plockade snökulorna från de ludna skinnskorna och gav sig fullt upp att sköta med likgiltiga ting. I hela skaran tycktes hon den enda, som icke varsnade honom, fast han hade kommit med sådant slammer. Han räckte henne båda händerna, men hon såg förbi honom bort i tomma luften och svarade främmande:

—Hertigen försvarar mig. Jag har ställt mig under den mans beskydd, som jag kan akta och ära.

Det skänkte icke en sådan ro åt hjärtat att få de orden utsagda, som hon hade väntat. Under hela ritten hade det rått ett solsken, som kunde göra den bittraste glad, och det föreföll henne nästan, att den friska vinterdagen nu kom stormande efter henne i Valdemars skepnad. Emellertid hade hertigen ridit så nära fram till dörren, att hans häst stack in huvudet och nappade efter hö.

—Låt mig följa henne, Valdemar, sade han. Eller är det kvinnor, som skola rycka omkull folkungaträdet, det skyhöga, det lummiga?

—Då rämnar det för ett västanväder, broder. Då faller det tillbaka i samma famn, där allt sköt upp. Och jord och stjärnor skola sjunga: nu tappa rötterna sitt fäste i bondejorden, nu blommar folkungaträdet i en enda salig eldsflamma. Har du harpan med dig, lekare, så stäm upp om kärleken! Och om kvinnorna! Vi begabba dem som svagheten begabbar övermakten, som människorna bespotta sina egna gudar. De äro lågan, och vi med allt vårt byggande och lagskipande äro bara vaxet!

—Lär dig av mig att undfly kvinnorna, Valdemar, svarade Magnus med ett stelt leende och en bugning för den ädla fränkan. De känna bara en lag: kärleksbalken. Vi män ha tusen.

Valdemars hår var i oordning och hans ärm uppriven till halva sin längd. Han talade med svindlande brådska, nära att falla i både skratt och gråt—ibland mjukt och bedjande, ibland hotande. Han ville att alla skulle höra på. Hela tiden vände han sig runt åt alla sidor som en sakförare på tinget.

—Skåda ville jag våra lagmän och kloktänkta, om våra barn en dag kunde födas ur litet regnvatten i en sked. De skulle sitta och tala ännu ädlare, ännu visare, ännu sannare, men torka ihop utan att längre orka höra sig själva, än mindre varandra. De skulle säga: tag fram bräderna och spika våra kistor, så att vi äntligen få komma till ro, ty så mycken torr ädelhet, visdom och sanning kan ändå ingen människa uthärda. Eller låt det också bli igen, som det var förut, låt dem komma emot oss igen, de försagda och förlägna kvinnorna med sin längtan efter kärlek... Så skulle det gå, broder, om vi en morgon när vi vaknade funno, att kvinnorna hade dött ut. Vi skulle bli vänner igen, du och jag, vänner och såta bröder... och till sist hata ljudet av varandras steg... Lycklig den man, som får dö på en kvinnas arm i stället för på en ensam kudde! Har du känt den unkna lukten i ett hus, där det inte finns någon kvinna? Du har det. Ett helt år har du suttit hemma på ditt Nyköpingshus, och unkenheten har fastnat i dina kläder. Därför är du en styggelse för kvinnor, hur mycket de akta dig. Om jag segnade död här på stället, skulle vår unga fränka skifta hy och slita sitt hår, men vore det du, skulle hon falla mig om halsen. Kom hit, kom hit, mitt barn, och håll upp med förställningen! Jag ser in genom ditt ansikte, och mig vilseleder du inte. Vi ha skogen och friheten omkring oss, vi äro i paradiset, och på människofunder trampa vi. En sak fattas mig: feghet. Jag har inemot tre hundra riddare och fotkarlar i hovgården, och jag skulle inte våga trotsa en död rad i en lag! Vad människor skrivit kan strykas ut med ett människofinger.

Den andlösa brådskan i hans ord hindrade hertigen att inkasta de svar, som lekte honom på tungan. Han föll i tankar och spratt upp, när Valdemar tystnade.

—Du har talat om kärleken mellan man och kvinna, men det stora i världen har aldrig uppstått ur den kärleken, utan ur strid mot den. Därför kallas också människan först vis, när hon blir gammal och ser ned över sina forna böjelser som den vita påven över sina svarta präster. Låt oss invänta den stunden och då språka bort en sval vinterdag med varann. Ålderdomen är livets skönhet och krona. Låt oss längta efter att bli gamla.

—Du har alltid gent till fagra talesätt, Magnus.

—Vad lönar det att söka förklara sig inför två så unga människor. Du skulle inte höra på mig, inte förstå mig, om jag ännu en gång både dig att lämna oss. Då skulle allt bli väl igen, bli ett lappri, som ni själva om ett år båda skulle le åt. Men kanske förstår du ett annat språk bättre. Du är ensam, och vi äro elva man högt. Här i skogen är ingen den andras herre, utan vi äro rätt och slätt män, som försvara en kvinna.

Valdemar höjde på axlarna.

—Vallhjonen skola visa oss avlägsna stigar, som ingen annan hittar. Bjud hertigen farväl, jungfru Lindelöv!

Hon kastade armarna bakåt och svarade klingande:

—Om du kan visa, att det finns en enda fläck på Magnus' riddarsköld... Ja, då, Valdemar! Till dess förlitar jag mig på honom.

Det prasslade i vrån, och Gistre Härjanson lyfte sitt finger.

—Nu kommer min stund.

—Den nidingen, vad vill han här? mumlade Magnus.

—Vittna.

—När man trampar på en groda, önskar hon, att hon vore en huggorm.

—Jag tänker att jag ändå kan stinga, svarade lekaren och sträckte fram huvudet mellan Valdemars och Juttas axlar. Du har alltid varit god mot mig, Valdemar, och mitt samvete måste lättas. Undra på att din häst nyss hade sådan fart! Det var den, som hertigen red i vapenleken. Men så här års äro alla hästar långhåriga och inte att känna igen.

Och så berättade han om hertigens svek på rännarbanan.—Se nu så han tiger, hånade han, änskönt han inte kan rodna. Han har ju dvärgablod under huden.

Häpnare åhörare hade den hemska spelmannen icke ofta sett omkring sig, och det blev oro ute på gläntan. Herr Svantepolk, som i sitt menlöst rena barnahjärta aldrig närt ett försåt, skakade sorgset sitt vita hår, och männen ropade till Magnus:

—Rid du hem och bota dina kittlar, hertig!

—Ja, jag skall rida till mitt Nyköpingshus och bota mina kittlar, svarade han med torr röst, men ringhandsken darrade och glindrade. När de bli färdiga och blanka, skall jag hålla gästabud. Jag brukade list i vapenleken, det är sant, Valdemar. Men nu när jag menar ärligt och vill rädda dig från den största olycka, då får jag mitt straff. Då tror du mig inte längre. Om du bara trodde på mig... Jag skulle bli din trognaste man, jag skulle göra allt för dig, ty ingen på hela jorden har jag älskat så mycket. Och jag älskar dig än. Aldrig mer skall jag nu från dig få höra ett gott brodersord.

Valdemar hade satt sig ned hos Jutta. De visste icke själva, att han redan hade lagt sin hand i hennes. Den andra räckte han åt Magnus och strålade upp.

—Mellan oss är allt gott!

Men Magnus kunde icke mottaga den utan slog ned ögonen och red bort under de snöiga grenarna.

De båda på bänken släppte genast varann och makade sig förläget åt sidorna. Hade hon då ingen längre att få skydd hos, ingen som hon kunde akta och följa med tillförsikt? När Valdemar såg hennes hjälplöshet, blygdes han över sina ord till henne nyss. Det skedde en förändring med honom, och han förstod icke sig själv. Det blev lugnt och stilla i hans sinne, och det fanns ingenting längre, som gjorde honom sorg. Visserligen hörde han ännu i sin själ ovädret, som drog bort, men det var redan övervunnet och långt på avstånd, och milda och mjuka strängar, som han icke förr vetat något om, begynte darra genom hans tankar. Han sade sig:—Varför hyser jag inte längre samma ångestfulla längtan att hålla henne kvar? Varför får jag en sådan plötslig lust att bli hennes bästa hjälpare och inte begära annat än att få rida framför henne som en riddare med draget svärd? All lycka, som hon önskar, skall bli hennes, och intet förtal får sudla henne. Nu först skulle min broder på allvar frukta för mitt hjärta. Sannerligen detta måste vara kärlek.

Han satt och såg i den nedtrampade snön, men hästarna väckte honom med sitt skrapande.

—Lindelöv, Lindelöv, viskade han. Du får inte smyga dig bort som en rymmerska. För vem skulle du fly? Dag för dag skall jag följa dig till landamäret i hertigens ställe. Om nätterna skola herr Svantepolk och jag sova på granriset och hålla vakt.

—Jag får då fortsätta min färd? frågade hon hastigt. Du, som befaller här i landet, är det du, som lovar mig det?

—Ingenting, som du önskar, kan jag neka dig. Försök att tänka dig, att jag är en vän och frände, som för dig till klostret.

Hennes ögon krympte ihop och tindrade, och den spensliga gestalten reste sig från bänken med en stillsam glädje, som hade foten redan stått på klosterkyrkans gravhällar.

—O, hur lycklig skall jag inte kasta mig i de goda systrarnas armar! Hur skall jag inte där få smaka friden... friden, som vi så innerligt ropa efter, vi stackars betryckta människor. Hur lugnt skall inte doket kyla över pannan. Tänk, tänk, att väckas om nätterna av klockringning, att aldrig mer se världens ondska i sin närhet och att sista gången under ottesången få somna bort på halmen med det tända vaxljuset mellan händerna, rättfärdighetens ljus.

—Känn dig redan i de goda systrarnas armar, åtminstone i en broders. För mig är du redan en fridlyst nunna. Det var för att försöka glömma dig jag satt här med Yrsa-lill. Det var illa av mig, men nu har jag mod att säga dig det.

Han följde henne ut i det klingande solskenet och lyfte henne i frusadeln.

Yrsa-lill var i färd med att rulla det skylande höet tillbaka över sina dyrbarheter, men hon lyssnade hela tiden med skärpt hörsel. I hennes stilla drömliv var det bara en ny och vacker syn, att så höga gäster en stund dröjde hos henne och att det var för att glömma en så änglaren varelse, som han hade gått i vänskap med henne. Hon var lycklig över att få stå så nära den välfostrade jungfrun, att hon ibland kom åt att stryka över hennes ärmfållar. När hon såg, att Valdemars häst hade gått undan bland träden för att nafsa från grenarna, tog hon en hötapp och lockade honom tillbaka. Men stiglädret hade brustit och Valdemar vinkade på henne.

—Du måste hjälpa mig, Yrsa-lill. Du förstår, att jag har bråttom. Jag skall ju följa min älskade.

Då böjde hon sig framåt, så att han fick trampa på hennes rygg, när han skulle stiga upp på hästen.

—Bliv god mot henne, lekare, sade han, medan han red bort på den slingrande stigen.

Efter överståndna faror och strider började småningom sinnena att slå om i sorglöshet. Det var icke bara det sagda utan lika mycket det outsagda, som sjöng om sin glädje i det vackra vintervädret. Skratt och oskyldig lek skallade genom skogen. Nu var allt igen som den kvällen i den månljusa svalgången, och herr Svantepolk nickade segernöjd åt sina skyddslingar.

De övernattade i en själastuga vid ingången till Holaveden. Åt Jutta bäddades på laven, och männen lågo i granriset på golvet. Men det blev icke mycken vila, ty hennes danska småtärnor och många av Valdemars svenner efterskickades från Bjälbo och anlände flockvis under hela natten. Dörren gick oupphörligt upp, och de unga människorna kommo in snöiga, muntra och hungriga. Då det därför blev mer talande och skrattande än sömn, bröt man upp tidigt. Men det gick icke fort att få de fyrtio hästarna sadlade, och några av dem skulle lastas med sovtjäll, bolstrar, stekpannor, säckar och tunnor med matförråd. Därför gingo Valdemar och Jutta ett stycke i förväg uppåt skogen.—Följ bäcken!—sade tavernaren och räckte honom sin stav.

Det var ännu mörkt. Stjärnorna blänkte, och det klara och svala vädret gjorde de båda vandrarna glada. De mindes den föregående dagens färd som något oskyldigt och vackert och önskade, att det skulle bli en rad av sådana dagar ända till landamäret. De jollrade och småsjöngo som den bäck de följde, men deras osaliga kärlek växte bara dubbelt bakom de bekymmerslösa orden. Ingen kunde motsäga den andra. Vad den ena ville, det ville strax också den andra. De läste alltid varandras tankar, fast de förställde sig med sin lek och låtsades både blinda och döva.

De märkte, att snön blev djupare och tyngre och att vägen stupade. Slutligen var det icke längre någon väg, knappt en stig, ty de måste vädja för granar och stenblock, och bäcken störtade sig utför allt brantare hällar.

I gryningen kommo de ned till en liten gård, vars lantliga skönhet ett ögonblick förstummade dem. De hade förut gått och gått utan att tänka på, att tiden led och att deras följe kunde oroas.

Ekar, oxlar och himmelshöga askar växte i en sådan yppighet, fast allt nu var klätt med rimfrost i stället för med löv, att där knappt fanns rum för ett plogland. Stenrös och skidgårdar gömdes under snöiga hasslar, nyponkvistar och hallonbuskar. Stugans ena gavel var begravd i en driva, och vindskedarnas ormhuvud hade höga mössor av snö. Ett par ugglor, som under natten värmt sig vid takljuren, sutto lugnt kvar mitt i dagsljuset. Röken steg rakt upp genom den vita lummigheten. Det fanns ingen vind, inga segel på den ändlösa Vättern, som svindlande djupt nedanför klippbranterna än blånade fram, än försvann som genomskinlig och tom luft. Långt borta lågo några runda moln, väldigare än fjäll och överst soliga som högslätter.

Den lilla gården beboddes av en frigiven träl, som varken hade någon kvinna eller några tjänare. Han stod i dörren till nöthuset med stävan och en tranlampa, som han av förvåning glömde att blåsa ut. Mest häpnade han över att den unga kvinnan bar en dräkt, som påminde om en nunnas.

Han berättade dem, att de hade råkat vilse genom att följa bäcken nedåt i stället för uppåt, men han bad dem vänligt att stiga in och spisa med honom.

Treenighetsljuset, som ännu stod kvar mitt på bordet sedan julen, blev tänt och elden brann på härden. Valdemar kände sig så väl till mods, att han började leka och gyckla också med trälen. Han beskrev vitt och brett, hur han hade fört bort Jutta från ett kloster och ännu hade förföljarna i sina hälar. Hon vände sig åt sidan för att bonden icke skulle se, hur hon log, och det sporrade Valdemar att förvilla honom ännu mer. Det gick dem som i en springlek, där man blir ivrigare, ju yrare allt virvlar omkring, ända till dess man icke längre vet, var man står, och då jublar allra mest. En måltid hade aldrig smakat dem bättre än den tarvliga, som de nu förtärde med träsked.

Innan de hade slutat, hördes rop från höjden ovanför stugan, och de kände igen herr Svantepolks förskräckta röst.

—Träl, du skall gå ut och svara dem, att stugan är tom, sade Valdemar. Han kände att han plötsligt menade, vad han sade.—Du skall visa våra förföljare uppåt utefter bäcken och locka dem att skynda sig inåt skogen på den rätta farvägen.

Han såg, att hon ville säga något, och tog henne förvirrad om handen.

—Vill du, så gå ut med trälen och visa dig. Ingenting hindrar dig... liksom ju allt mellan oss började ur ingenting. Vad vi än lova, vad vi än försöka, alltid är det ändå något, som för oss samman. Men vill du, så släpper jag din hand.

Trälen såg förgrymmad på henne.

—Vem är du, som inte är trofastare mot den, som vågat liv och lemmar för din skull? brummade han. Det föreföll henne, att hans enfaldiga fråga, som hon ännu nyss skulle ha lett åt, hjälpte henne från att behöva svara. Hon satt alldeles stilla.

Måltiden var just slut. Trälen steg upp, och det var sed bland de fattiga att kyssas efter handtvagningen. Att kyssa den fula och skrynkliga trälen gick lätt, men när de skulle kyssa varann, var det icke längre som i svalgången på jarlagården, utan båda rodnade.

Han höll henne kvar om huvudet och fortsatte att kyssa henne på ögon och kinder utan att akta på trälen. Han mindes vart ord från den föregående morgonen vid skogsladan, men det var en annans röst. Och hon glömde, att det var vänner och icke fiender, som nu letade efter dem. Hennes innersta själ talade ännu lika klart om sin längtan till friden hos de goda systrarna, och ändå föreföll det henne, att allt, som Valdemar nyss hade inbillat trälen, var den naturliga och enkla sanningen.

Lågorna på härden ryckte sig från de sotiga bränderna och svingade sig vinande upp i den höga luften över taköppningen. Fast hjärtat fortsatte att slå som en tung sten, fick hela hennes väsen eldens lätta vingar och genombävades av svallande glädje. Nunnekläderna vecklade in sig i Valdemars mantel, och han höll fram hennes fingrar över elden och värmde dem, när blodet drog sig från dem.

Trälen klarnade upp, när han såg, hur de flyttade ihop sig på bänken och knappt längre märkte honom.

—Så vill jag, att det skall vara! sade han, men stod ännu och menade. Vad lön får jag, om jag nu hjälper er mot de hjärtlösa förföljarna? Jag är en utblottad stackare.

Hon for samman med en blick av återväckt besinning.

Valdemar tog kniven, som låg på bordet, och började sprätta av ett av spännena på hennes skor.

—Det är för sent nu, mumlade han. Vi skulle aldrig få en ångerfri stund, om vi fortsatte att fly varann i stället för att fly de andra.

Då böjde hon sig också ned och slet själv ut de sista trådarna. Hon kastade först det ena spännet och sedan det andra i trälens förkläde.

—Ja, du måste hjälpa oss, gamle man, stammade hon, utan någon redig tanke med sina meningslösa ord.

Trälen gick ut.

De hörde, hur han stod en stund vid husknuten och ropade till herr Svantepolk, att kojan var tom. Sedan gick han upp till honom, och det blev tyst.

Från nöthuset ljöd ibland ett gällt slag i en skälla, och snön rasade med buller från ett tak. Annars låg hela gården som utdöd och Valdemar drog henne till sig i en yra av outsäglig lycka.

Först fram på dagen närmade sig åter röster. Från höjderna urskildes det klingande och hasande, som brukar höras, när hästar ledas utför hala ställen.

Valdemar tog upp manteln, som låg kastad på golvet och hade blivit sotig. Han såg sig omkring som efter ett vapen, sköt upp den låga dörrluckan och böjde sig. Herr Svantepolk stod redan mellan hästarna på tunet, men hade blicken fäst på sin egen skospets. Var skrynkla darrade och ryckte i hans ansikte.

—Här är ingen bostad för konungar, sade han. Hästarna vänta. Du har gått vilse. Den enfaldige trälen tordes inte berätta det. Lyckligtvis hittade vi slutligen dina egna spår.

Valdemar var ännu yr av lycka. Den virvelvind, som ilade genom hans lätta sinne, kunde ha lockat honom att på trots kasta sig utför ett bråddjup eller stöta ett spjut genom sin egen hand. För honom, som aldrig kunde säga nej till vad livet bjöd, lät den gamle riddarens stämma spröd och ömklig. Han sprang ut över tröskeln och tog ett hårt tag om hästtygeln, icke av harm utan i känslan av sin makt.

—Du har rätt, din tok, svarade han. Men jag har flera gårdar och befästa hus utmed vägen, och i det första bästa stanna vi på allvar. Jag vill se den, som kan hindra mig.

Jutta satt kvar på bänken. Han måste ropa flera gånger, innan hon kom ut. Hon gick mycket hastigt, förd framåt av hans uppmaning och av sina egna steg mer än av sin vilja. Den försagda tystnaden bland de kringstående tvang henne att tala, och hon steg raskt i sadeln, blek, med heta fläckar på kinderna och glänsande ögon.

—Vi skickade trälen för att kalla på er, sade hon med ett kallt och låtsat leende.

När de hade återfunnit vägen, fortsatte Valdemar att rida bredvid henne som dagen förut och visade sin kärlek öppet för alla. På det sättet gick färden framåt under tystnad från följet och glada rop från de båda unga i spetsen. När bönderna sågo dem, trodde de, att hon var drottningen. Herr Svantepolk red efterst, och det var omöjligt att få ett ord från honom. Vid måltiderna höll han sig undan och lät bära maten till sig eller nöjde sig med en bägare mjölk och ett kallt stycke fågel.

På var kungsgård gjordes ett uppehåll för flera dagar, och Valdemar var alltid i Juttas närhet. Hon brukade stå i solskenet vid den öppnade skinnluckan i vindögat och mata sparvarna liksom för att dela med sig av sin lycka. Valdemar skänkte slösaktigt åt alla sidor sina egna prydnader för att få höra ett belåtet ord. Det plågade honom att vara ensam om sin glädje, och i stugorna gav han de fattiga sina sista penningar. Om aftnarna satt han ensam med henne och spelade harpa. Eller också samlade han svennerna och de danska tärnorna. Det kunde lekas och dansas ända till midnatt, men det blev aldrig någon riktig munterhet. Fotstegen hördes, men i övrigt var det tyst.

Vid var ny gård gingo alla i undran, om färden skulle avbrytas, men alltid kom slutligen ett uppbrott igen, som hade någon osynlig makt oroligt drivit dem framåt. Och avståndet till landamäret blev allt kortare.

När eldar gjordes upp vid vägen och stekpannorna kommo fram, skötte var och en sitt göromål tigande och med ängslig brådska. Också Jutta blev småningom mer fåordig och satt ofta tyst och såg åt sidan, som om hon hade lyssnat efter något.

Det hade kommit en rad av ljusa dagar, men ofta blevo de ändå långa. Han uppfann oupphörligt nya tidsfördriv för att förströ både henne och sig själv, ty deras kärlek hade blivit ett rus, som anade sin egen kortvarighet och därför måste fånga vart ögonblick. Men när han red bredvid henne på skogsstigen, var deras glättighet icke som förr utan mer låtsad och förlägen. De kunde icke längre leka och skämta med varann om de obetydligaste ting, utan de hade långa stunder intet att tala om. När de försökte drömma om sin lycka, blev det aldrig om det närvarande, utan om de drömmar, som de förr hade drömt om varann, eller om den första resdagen i det soliga vintervädret, då allt ännu var oskärat och vackert. Så fort de började tala om den dagen eller om månskenskvällen i svalgången, hade de åter något att säga och ofta något alldeles nytt, ty var liten småsak blev framletad ur minnet och förklarad och var gång från någon alldeles ny sida.

De hade nu bara ett litet stycke kvar till landamäret, och en afton stannade de utanför ett befäst, fyrkantigt hus. Fogden kom ut och lyste på dem, men Valdemar tog facklan och höll den under hans ögon.

—Om jag släcker ut din syn, kan du ändå betjäna mig? frågade han den darrande gubben, som kände igen honom. Inbilla dig, att du redan är blind, och se inte alltför nyfiket på nunnekläderna bredvid mig utan blunda!

Fogden slöt genast ögonen och kände sig för med handen på muren, medan han visade vägen för de oväntade gästerna. Han förde dem genom spetsbågiga portar till de små rummen. Där satte han facklan i järnhållaren på väggen och gick sedan ned i källaren efter vin. När han kom upp med tre tennkannor i vardera handen och satte dem på bordet, blundade han igen. Småtärnorna skrattade åt honom.

—Jag ville bara visa dig min makt, sade Valdemar och satte sig hos Jutta i spishörnet. Må hertigen så länge styra riket bäst det lyster. Här har jag fasta murar och stannar med dig, om du vill.

Hon skakade på huvudet.

—Du har inte mitt trots, jungfru Lindelöv, fortsatte han. Lindelövet är för lent och mjukt att hålla sig rakt i isblåsten. Men varför sitter du och lyss? Är det fogden, som du fruktar?

—Nej, inte honom.

—Är det nattstrykarna ute på vägarna?

—Inte dem.

Då hon icke svarade annat, slutade han att fråga. Det fanns hos henne något osinnligt, så att hon älskade mest med tankarna, och hon var en längterska.

Nedslagna och oroliga började svennerna att duka bordet. De gingo tyst, ty när de skulle fylla bägaren framför henne, märkte de, att hon sov. Plötsligt spratt hon upp.

—Nu hör jag det! sade hon och reste sig, och den hänryckta klangen i stämman var åter en ung nunnas.

Valdemar lade armen om hennes axlar.

—Vad är det, du hör? frågade han. Det tunga lugnet i frustugan tog ifrån mig min drottning, skogen behöll Yrsa-lill och människofunder locka bort den enda, som jag verkligen har älskat.

—Nej, inte människofunder, Valdemar. Människofunderna har du lärt mig att trampa på... Men nu hör jag det! Ja, det var det, som jag under alla dessa dagar väntat på och längtat efter och fruktat. Ibland blev min längtan så stark, att jag knappt visste, hur jag skulle få timmarna att gå.

Hon pekade mot vindögat, där skinnluckan upplystes utifrån av ett svagt gulaktigt sken. Tärnorna öppnade luckan, och sjungande barnröster hördes från vägen. Det var en ung kvinna, som hade somnat i Gud och bars till graven i sin vita kista.

—Jag visste, Valdemar, att så snart jag fick höra någon av de fromma sångerna, skulle jag bli liksom kall och död och allt, som varit mellan oss, en sådan sorg, att jag inte längre kunde stanna i den, inte en enda dag. Jag är född till att lycklig gå omkring och ansa ljusen på små tysta och rosiga altaren, inte till jublet i ett brott. Jag är för svag, Valdemar. Hjälp mig till frid.

Hon försökte att giva honom en smekning, men den blev lika förlägen som hans egen.

De visste icke vad de skulle säga varann och icke hur de skulle taga farväl, ty att räcka handen, det var dock för litet. Det sade dem deras hjärtan. När de tänkte därpå och på den första resdagen, begynte deras kärlek återigen att blossa upp. Det snyftade och kved inom henne, och hon ville slå armarna om hans hals och trycka sig till honom med en fullare hängivenhet än någonsin. Men den underliga blyghet, som hade smugit sig in mellan dem, gjorde henne försagd, så att hon talade med ett lugn, som hon icke kände.

Om han på nytt hade bett henne att stanna, skulle hon besinningslöst ha gjort det. Det anade också han, men hans tunga var lika bunden som hennes, och han skulle kunna ha talat tio gånger varmare till en annan alldeles obekant kvinna.

Hon anfölls av skärande samvetskval. Varför hade hon gått in i törnsnåret? Hade hon då verkligen inbillat sig, att det som började ur ingenting aldrig heller kunde bli något annat än ingenting? För första gången tänkte hon med ånger på systern. Hade hon då så alldeles glömt henne? Ja, under alla dessa dagar hade hon varit död för henne. Och nu stod hon där alldeles inpå henne som ett mörkt öde, mot vilket hon icke hade någon makt. Hon nästan skrek till, medan hon drog sig baklänges utefter väggen.

—Valdemar, viskade hon, du skall sätta dig här på bänken. Vad natten är stjärnfager och hög, Valdemar! Du skall sätta dig här... bara för en stund... så att jag får gå ned med tärnorna och lämna en skärv åt fattigbarnen i likföljet. Sedan kommer jag tillbaka.

Han nickade och satte sig ned, fast han mycket väl förstod, att hon icke skulle komma. Han såg icke efter henne, fast han hörde, hur hästarna leddes upp till porten och att bara hans egna män stannade kvar.

Herr Svantepolk kom fram och kastade sin handske mitt i hans bröst.

—Jag uppsäger dig tro och loven, konung! ropade han. Så länge jungfrun var kvar, fann jag det höviskt att tiga. Men allt vad jag har lärt dig om kärlekens rätta väsen har du kränkt. Därför sitter du nu olycklig. Lev väl. Du är ingen rätt riddare, och Svantepolk Knutsson kan inte längre tjäna dig. Min väg går till Nyköpingshus.

Men de andra männen samlades omkring bänken och Karl Algotssons ljusa ögon blänkte som blåaktiga mjölkdroppar i det rödbruna ansiktet. Han sparkade till bränderna på spisen, så att glöden stänkte över plankorna.

—Jag önskar, att det brunne ned, hela nästet! Sorg pryder dig inte, herre. Vakta er nu för kung Valdemar, ni kvinnor i Sveriges land! Småsvenner, var ha ni hans röda hatt med tofsar och hans kedjor med silverfalkarna och allt, som en kung behöver, när han skall ut på äventyr? Dåliga svenner, som inte tänka på att medföra sådant. Se här, Valdemar. Bågar och pilar, det finns det åtminstone, och i dagningen gå vi på jakt.

—Ni tro, att allt blir lugnt, bara man ser blod, svarade Valdemar och tog bågen.